söndag 17 juni 2018

Varför jag skriver fiktion

Flera personer har på sistone frågat varför jag vill skriva fiktivt om Vasarna, vilket har fått mig att fundera mycket på vad det är jag håller på med och om det finns någon mening med det (Jag har tidigare kommit in lite på detta i inlägg som finns här, här, här, här och här.). Egentligen finns det ingen märkbar skillnad gentemot det jag skrev i framför allt mitt första inlägg på den här bloggen i november 2017.

Professionellt som arkeolog är min forskning inriktad på, gravar, vikingar och kolonialism/imperialism, men jag har väldigt länge haft ett stort intresse även för senmedeltiden och vasatiden. Senmedeltiden (och Kalmarunionen framför allt), upptäckte jag som tolvåring när jag fullkomligt nördade in mig på SVT:s sommarlovsprogram Salve som var del av sexhundraårsjubileet av Kalmarunionens inrättande. Steget därifrån till Vasatiden är inte särskilt långt och det kan vara svårt att förstå den om man inte förstår unionstiden.

Jag har därför en helt annan relation till vasarna än jag har till vikingarna. Kanske för att vasarna faktiskt framstår som personer med karaktärsdrag. Visst finns det vikingar som gör det också i t.ex. det norröna sagamaterialet, men oftast förblir de en kollektiv grupp. Detta tror jag är orsaken till att jag upplever det som lättare att utnyttja min kreativitet och fantasi om de förra än om de senare.

Rätt nya svenska böcker med Vasatema.
Jag går in i detta skrivande med en arkeologiutbildning i bagaget. Detta gör att jag då och då börjar fundera över frågeställningar som lämpar sig bra för forskningsrelaterade arbeten, men jag vill ändå skriva fiktivt. '

Jag har flera personliga orsaker till att inte skriva rent faktamässigt just nu som jag inte tänker gå närmare in på just nu, men som kan sammanfattas med att jag är väldigt trött på att skriva den typen av texter just nu. Det betyder inte att det inte någon gång i framtiden blir en historiebok eller en biografi över Märta Leijonhufvud, Svante Sture eller båda. Däremot är det inget jag vill skriva just nu!

Tror jag då att det finns någon som vill läsa det jag skriver om jag skriver fiktivt? Det har jag faktiskt ingen aning om och jag har heller ingen aning om vad bokförlag säger om en serie om Vasaätten eller om de är intresserade av att satsa på en sådan över huvud taget. Jag vet heller inte om jag klarar av att skriva det och göra personerna och tidsperioden rättvisa. Jag skriver som en hobby och när jag har en stund över för att det är något jag själv skulle vilja läsa. Vill någon annan läsa det som inte tycker att jag är helgalen eller skriver obegripligt och tråkigt, så blir jag glad för det, men det är inte därför jag skriver.

Jag har fått en uppfattning om att historisk fiktion är en ganska populär genre både som böcker, TV-serier och film. Boken ni kan se här till höger, Niklas Natt och Dags historiska deckare 1793, är ett exempel på historisk fiktion som fått mycket uppmärksamhet på sistone. TV-serier som Vår tid är nu och Fröken Frimans krig har även de blivit väldigt populära och uppmärksammade på senare år.

Att skriva om vasarna är heller inte något nytt även om det inte har funnits något samlat grepp om dem som det jag vill skriva. Det mest omfattande författarskapet idag står nog Anna Sparre för. Jag har inte hunnit kolla upp henne jättemycket, men det verkar som om hon gått igenom dem alla. I våras läste jag också boken Kung Märta av Ebba L. Lewenhaupt som fick ett eget blogginlägg.

De ovanstående författarskapen har "några år på nacken" och är rätt bortglömda, men det finns även nyare litteratur som handlar om personer ur Vasaätten. De jag känner till, kan ni se i kollaget ovan. (Vet ni fler, kan ni väl gärna tipsa om dem!)

Maria Gustavsdotter skriver om Cecilia Vasa, Ulrika Kärnborg om Axel Oxenstierna, Gustav II Adolf och Maria Eleonora och Kristina Sjögren om Kung Kristina. Dessa böcker har fått varierande grad uppmärksamhet, så visst finns det folk som är intresserade av genren

Går man utanför Sverige är genren ännu mer populär. Engelsmännen har t.ex. en förkärlek föra sina Tudors som är mer eller mindre samtida med Vasarna. Jag gillar t.ex. Hilary Mantels böcker om Thomas Cromwell som ni kan se här till vänster, men det finns en större mängd filmatiseringar om t.ex. Elizabeth I och en hel TV-serie om Tudor-ätten.

Dessa ger mig hopp om att även andra skulle tycka att det jag skriver är intressant och roligt. Som sagt skriver jag för min egen skull och det kan komma att bli faktatexter i framtiden, men fiktionen ger mig utrymme att utforska personerna i sig, deras inbördes relationer samt stämningar i deras samtid som jag inte kan utforska om jag inte skriver fiktivt. Det är ett hobbyskrivprojekt och kommer så förbli, men jag måste få försöka och jag hoppas att folk kan förstå det någonstans och kanske även vara lite stöttande.

söndag 27 maj 2018

Böner och klotter - Kristina Gyllenstiernas andaktsbok

I fredags besökte jag Kungliga biblioteket för att kika närmare på Kristina Gyllenstiernas andaktsbok. Man kan inte säga att den ser särskilt mycket ut för världen, men det var ändå en upplevelse att se den.

För övrigt älskar jag att man fick läsa den på en kudde (Alla böcker borde ha en egen kudde!!!) och att Kungliga biblioteket hade små tyngder som man kunde lägga på för att hålla sidorna öppna.

Boken är relativt välbevarad även om text här och där är suddiga, det finns utrivna sidor och ibland är det som att man skurit eller klippt ur vissa delar av sidorna. Här och där finns det också lite revor. En del av boken är skrivet på pergament och en annan på papper.

Första sidan med böner
Det finns två tydliga delar i boken. En där texten är väldigt rikt utsmyckad och en där texten är enkel och avskalad med lite utsmyckning. Jag gissar att reformationen hände där emellan då det lutherska är känt för att vara mer åtstramat och med mer fokus på praktisk nytta.

Bilden ni ser här till höger är första sidan av bönedelen. Visst är den vacker? Jag kan tänka mig att färgerna och guldet nog stod ut ännu mer för 500 år sedan. Längst upp i mitten syns också Kristinas familjevapen.

Bönerna föregås av en kalender som ni kan se nedan till vänster. Den hade jag lite svårt att tyda, men i Carlquistarnas moderniserade utgåva av andaktsboken berättas utförligt om alla poster i den. Ni kan se bit av kalendern nedan till vänster.

Kalender
Jag är för övrigt väldigt glad att jag hade läst Carlquistarnas bok innan jag gick till KB. I inlägget om deras bok (Se länk ovan.) skrev jag om de problem som man ställs inför när man som nutida svensk möter en 1500-talastext. Vad Carlquistarna gör bra (förutom att de översätter den till modern, lättbegriplig svenska) är att de också grundligt går igenom och förklarar katolska helgon, bibliska personer samt religionen och dess roll i allmänhet under senmedeltid och tidig tidigmodern tid. Det ger en en grundläggande förståelse för källans innehåll, vilket underlättar mycket för en nutida människas förståelse av den.

Bl.a. finns en grundläggande skildring av antisemitismens historia då det förekommer en del sådant i Kristina Gyllenstiernas andaktsbok. Det är jättehemskt för en modern människa och jag tänker inte försvara att det finns för fem öre, men det var en del av kristendomen under medeltiden, vilket man inte kommer ifrån. Förklaringen Carlquistarna gör sätter in denna i ett sammanhang och jag har fått en ny förståelse för varifrån den faktiskt kommer. (Kortfattat uppstod den som en propaganda för att ta bort skulden från Jesus död från romarna och lägga den på judarna då de första kristna sökte de förras stöd.) Det här förtjänar nog ett eget inlägg endera dagen, men jag kände ett behov av att kommentera det redan nu.

Text i senare delen
Även om det är viktigt att, som människa, kunna identifiera sig med historiska personer, är det minst lika viktigt att tänka på L. P. Hartleys kommentar: "The past is a foreign country: they do things differently there." också. Liksom det finns skillnader mellan kulturer idag, finns det kulturella skillnader mellan nutid och dåtid, vilket jag diskuterade i mitt inlägg Kostymer, modern historia och "Det Andra". Jag vill också vara noga med att påpeka att jag på intet sätt tänker försvara det som skrivs i Kristina Gyllenstiernas andaktsbok. Bara peka på att det finns förklaringar till varför det finns med som går att finna i den historiska kontext i vilken andaktsboken skrevs!!!

Texten i bokens senare del är, som sagt, betydligt mindre utsmyckad (se bild till höger) och jag misstänker som sagt att reformationen är orsaken till detta.

Klotter?
Här och där i andaktsboken finns, till synes lösryckta bokstäver och bokstavskombinationer samt en rad med obegripliga, sammansatta tecken snarlika skrivstilen i boken vilka ni kan se på bilden här till vänster. 

Ju mer jag funderar på det, verkar det vara någon eller några personer som har övat sig i att skriva i boken. Det finns även små spår av att den eller de som övat skrivning inte har varit särskilt gamla. Inte minst den obegripliga raden i mitten på bilden nere till vänster i kollaget, verkar vara typisk för ett barn som inte kan skriva, men som ändå försöker härma skrivstil. Texten i den övre bilden, var den jag reagerade mest på eftersom det först verkade som att det stod "ha ha ha ha ha".

Bokstaven S figurerar väldigt ofta och kanske kan ge en ledtråd till vem som skrivit de små meddelandena. Om man går till personer i Kristinas absoluta närhet skulle det kunna vara en vilja att lära sig familjenamnet Sture, men det kan även vara mer individuellt och indikera ett förnamn. Om man håller sig inom Kristinas omedelbara familj, finns det tre troliga personer: Svante, Sigrid och Sten Sture.

Då merparten av det troliga klottret i andaktsboken kommer från den senare delen av boken (som tydligt är från tiden efter reformationen) och det som finns i den tidigare delen har samma bläck och stil som det övriga klottret, kan man nog räkna bort Svante. Han är vid tiden skrivkunnig sedan länge. Då återstår Sigrid och Sten och om jag får gissa, tror jag mer på den förra. Bokstavskombinationen ASM på bilden nere till höger skulle kunna vara initialerna för de tre äldsta av Kristinas barnbarn om man inte tar dem i åldersordning: Anna, Sigrid och Magdalena (Malin)

Katarina Stenbock kallar sin moster och tillika Kristinas svärdotter Märta Leijonhufvud för modersyster i brev. Om man då också antar att farmor åtminstone i skrift var fadermoder och även utgår ifrån att fader skrivs ffadher på andra ställen i böneboken, kan FFAD kanske tolkas som en början på ett försök att skriva farmor. Detta låter rimligt om man nu antar att det är ett litet busigt (?) barnbarn som är upphovsman till klottret i Kristinas bok.

Det var en enorm känsla att få kika på, hålla i och närmare studera Kristina Gyllenstiernas andaktsbok. Den är inte lika utsmyckad som många andra i genren som även kallas tidegärdsböcker (En mer illustrerad och utsmyckad andaktsbok finns att beskåda här.) men det var ändå väldigt överväldigande att se och hålla i den. När jag senare insåg vad de konstiga, till synes lösryckta bokstäverna var blev jag ännu mer till mig. Andaktsboken är ett bruksföremål! Den användes av Kristina, men som det verkar även av hennes närmaste. På ett sätt känns det som att hon och jag, men även jag och troligen hennes barnbarn möttes genom tiden. Nu vill jag beställa fram boken igen för att se om det finns mer udda små meddelanden från eventuellt busiga barnbarn som jag missade för att jag inte förväntade mig dem...

torsdag 17 maj 2018

Nådig fru Kristinas andaktsbok

"I följande finns många heliga och gudeliga böner med vilka varje människa må förvärva nåd och misskund från Gud samt sina synders förlåtelse. Så kan ske eftersom åtskilliga påvar givit dessa böner en myckenhet av avlat."
~ Inledningen till Kristina Gyllenstiernas 
andaktsbok

En av de personer som jag pratat mest om på den här bloggen tror jag är Kristina Nilsdotter Gyllenstierna och här kommer lite mer.

1997 gav Jan och Jonas Carlquist en andaktsbok som tillhört henne i moderniserad form med titlen Nådig fru Kristinas andaktsbok - möte med en bannlyst kvinnas fromhetsliv.

Titeln är minst sagt dramatisk och vittnar om den fokusering på en ytterst kort sekvens av Kristinas liv som jag har tagit upp förr (t.ex här och här). I samband med bråket mellan Sten Sture d.y. och Gustav Trolle/Kristian II bannlystes Sten och hans anhängare (d.v.s. även Kristina) av påven i Rom och Sverige belades med interdikt, vilket innebar att det inte fick förekomma någon som helst kyrklig aktivitet i landet. Carlquist och Carlquists bedömer att hon använde andaktsboken under denna tid, varför titeln inte i sig är fel. Med tanke på att hon var bannlyst en så väldigt kort tid av sitt liv, känns det emellertid ändå inte rätt att använda det i titeln på utgivningen av hennes andaktsbok.

Del av texten i andaktsboken, från utgivningens framsida
Första halvan av boken ägnar Carlquist och Carlquist åt att förklara bokens kontext. De berättar dels om vem Kristina var, men även hur den medeltida (katolska) kyrkan fungerade med helgon, änglar, syndamedvetenhet etc., men också vilka skillnaderna blev i samband med reformationen. Då detta var första gången jag kom i kontakt med en andaktsbok, kände jag att det var väldigt välbehövligt att få sådant förklarat för mig innan jag kom in på själva andaktsboken. (The past is a foreign country och allt det där...)
"O välsignade Herre Jesus Kristus. Jag tackar dig att du, så snart som din heliga själ lämnat din nådefulla lekamen, for ner till helvetet och där befriade alla dina vänner som var fångna. Ödmjukast beder jag dig, aller mildaste Herre, att du genom din outsägliga barmhärtighet ville fara ner till skärseldens pina och befria min faders och moders själar, tillika min makes, herr Sten Svantessons själ, och alla mina fränder och vänner, liksom alla andra som jag är skyldig att bedja för, på det att de med mig och jag med dem, må tacka och lova dig till evig tid"
~ Kristina Gyllenstiernas andaktsbok
I mitt blogginlägg Händelser och individer pratade jag om att det finns anledning att tro att Kristina mådde väldigt dåligt, åtminstone stundtals och andaktsboken bekräftar detta. Många av bönerna är fyllda med ångest och hon verkar ha fruktat döden och vad som hände efteråt.

Kristina avbildad på altarskåp i
Västerås domkyrka
Jag tycker att Kristina och Sten Stures äktenskap av allt att döma verkar ha varit lyckligt. Som med sonen Svantes äktenskap med Märta Leijonhufvud (Deras äktenskap har också ett särskilt inlägg här.), utgår jag mycket från barnalstrandet i det påståendet. De fick sex barn på åtta år och om inte Sten hade dött, finns det skäl att tro att barnaskaran hade blivit ännu större.

Bönen ovan nämner såväl Sten som hennes föräldrar som döda. Kristinas far, Nils Gyllenstierna dog när Kristina var knappt ett år, men modern Sigrid Banér levde till 1527 varför man måste anta att bönen hamnade i andaktsboken senare än så. Jag tycker att det därför är lite märkligt att Kristinas döda barn inte omnämns utan bara "fränder och vänner". Oavsett om äldste sonen Nils var Daljunkern eller inte, anses han ha dött kring 1527. Carlquist och Carlquist tror för övrigt inte att Nils var Daljunkern, men detta var innan Lars-Olof Larsson argumenterade för att han var det i Gustav Vasa. Landsfader eller tyrann 2002. Kan det ha varit för smärtsamt eller menade man att barn (och tonåringar som Nils) inte hamnade i skärselden? (Det är något som jag behöver kolla upp i framtiden.) Jag har däremot svårt att tro att hon inte skulle sörja dem.

Andaktsboken har lärt mig väldigt mycket, men även fått mig att inse hur mycket av den religiösa delen av människors liv som jag inte känner till. Hade Carlquist och Carlquist inte pekat ut skillnaderna mellan de katolska och de protestantiska bönerna i boken, hade jag nog inte egentligen märkt någon skillnad.

Enligt bokens baksidestext är detta den första populära utgåvan av en svenskspråkig historisk handskrift och jag uppskattar verkligen initiativet. Jag vet inte hur många som har givits ut efter 1997 heller, men jag kan inte tänka mig att det är särskilt många. Det är väldigt synd. Det pågår ett stort digitaliseringsarbete på arkiv och bibliotek idag och jag tycker detta är jättebra och är helt inne på att historiska källor görs mer lättillgängliga för vanligt folk. Däremot så är ett historiskt källmaterial inte alldeles lätt att ta till sig utan förkunskaper.

Staty av Kristina Gyllenstierna på Stockholms slott
När jag kommer med liknande kommentarer i andra situationer, bruka folk ta det som att jag fördummar allmänheten, men det finns en hel del problem man ställs inför när man ska använda historiska källor för första gången. Dels finns en språklig barriär som blir värre och värre ju längre bak i historien man kommer. Detta pratade jag om i inlägget Mitt perspektiv på genren historisk fiktion och till detta kan även läggas att kunskaper i paleografi inte är något allmänt och som kan man kan se på texten från Kristinas andaktsbok ovan, är det inte alldeles lätt att förstå vad där står. Riksarkivet har kurser för allmänheten, men deras kurser fokuserar på 1600- och 1700-talet och kurserna kostar också en del. Dels tillkommer också det jag var inne på i mitt inlägg Kostymer, modern historia och "Det Andra" att det kan finnas större eller mindre kulturella skillnader, vilket gör att texterna kan bli svåra att ta till sig av den anledningen också.

Jag har inga större förkunskaper i religionshistoria från senmedeltid och har inte hunnit ta till mig så mycket av reformationen eller religionens förändring i samband med eller efter den. Jag har också en ganska begränsad erfarenhet av att läsa historiska källor (något jag tänker råda bot på under min skrivprocess och jag tänker även kika på originalet av andaktsboken på Kungliga biblioteket) och har inte fått någon formell paleografiutbildning (Av någon anledning ingår inte det normalt på en arkeologiutbildning, villket är väldigt dumt.). Därför uppskattar jag en publikation som Nådig fru Kristinas andaktsbok. Förtexterna och moderniseringen av språket gör att den blir både lättillgänglig och begriplig för en utan förkunskaper, vilket jag uppskattar något enormt. Mer sådana publikationer behövs helt enkelt!

fredag 11 maj 2018

Händelser och individer

Kristina Gyllenstierna
Jag har länge tänkt på att det finns en brist på människor i historieböckerna. Missförstå mig rätt. Det kryllar av namn på kända personer (oftast olika sorters [manliga] politiska ledare), men det finns sällan några personskildringar och de som görs tenderar att ofta vara rätt ensidiga. Gustav Vasa har t.ex. blivit beskriven som "psykopat" och Svante Sture har fått epitetet "tråkig".

En vän till mig berättade att historia ofta betraktas som händelser mer än personer både av historiker och andra. Jag kan förstå det, men att betrakta det ena utan det andra verkar för mig ganska konstigt. Arkeologin handlar också väldigt mycket om händelser, men då arkeologin är mer influerad av antropologin, har man ett människofokus på händelserna. Givet att det inom arkeologin ofta blir på ett väldigt abstrakt plan, men det är ändå en av de stora skillnaderna jag kan se mellan de båda vetenskaperna. Jag måste också medge att jag har lite svårt för historikernas perspektiv. Givetvis spelar folks personligheter in i händelserna och visst präglar det man upplever de enskilda individerna såväl fysiskt som psykiskt och märkligare är att fysiska påfrestningar ibland kan lämna psykiska spår.

Jag har pratat så mycket om Svante Sture redan, inte minst i hans födelsedagsinlägg, men det finns ändå saker som är värda att nämna här.

Han var tre år när han togs till fånga av Kristian II och blev frisläppt när han var sju, alltså under en väldigt formativ period av sitt liv. Livet i danskt fängelse verkar ha varit långt ifrån enkelt och väldigt många av de fängslade kvinnorna och barnen dog i pesten. Baserat på hans ålder, kan Svante mycket väl ha haft sina första tydliga minnen från den här tiden och jag kan mycket väl tänka mig att det måste ha framkallat ångest i den lille pojken.

Svante Sture
Svante beskrivs av Erik XIV som en matglad grubblare och ett av blogginläggen på en blogg där en kostumör rekonstruerade Sturekläderna för en Shakespearepjäs finns en beskrivning av Svante som jag funderar mycket på. I ett inlägg skriver bloggförfattaren att måtten på Svantes kläder visar att han var kort och tjock. Allt detta får mig att undra om Svante kanske var undernärd som barn. Det är vanligt att man i sådana fall stannar i växten och om man sedan får tillgång till mat överäter. Det senare kan också framkallas av en vilja att dämpa ångest.

Svantes mor Kristina Gyllenstierna, hade det nog inte heller särskilt lätt. 1520 måste ha varit väldigt hemskt och psykiskt påfrestande år för henne. Hon var 26 år och förmodligen gravid med sitt sjätte barn. Hennes make Sten Sture d.y. dog av skadorna han fått under striden vid Bogesund (Ulricehamn) och opinionen svängde, vilket gjorde att få av de som tidigare varit lojala mot hennes make förblev lojala mot henne. Hon tvingades alltså i princip ensam axla ansvaret för upproret mot unionskungen Kristian. Gravid var hon som sagt och födde ett barn under belägringen som verkar ha dött direkt. Det finns uppgifter om att ett spädbarn på knappt en vecka grävdes upp ur Sten Stures grav tillsammans med fadern.

Kristina lyckades hålla stånd till september, men med löfte om amnesti för sig och sina vänner, kapitulerade hon. Kristian höll inte vad han lovade och allt slutade med Stockholms blodbad. Hon sattes också i fängelse och upplevde därför samma sak som Svante. Båda hennes döttrar samt hennes syster och flera av hennes systerdöttrar dog under tiden i fängelset. När hon kom ut tvingade Gustav Vasa henne att gifta sig med Johan Tre Rosor och även om hon fick tillbaka sina egendomar och inget tyder på att Johan behandlade henne illa, så tror jag inte att det äktenskapet var lika lyckligt som det hon hade med Sten. Hennes mor Sigrid Banér dog 1527, samma år som en av de mest lojala stureanhängarna, Peder Jakobsson och den äldste sonen Nils försökte sig på att göra uppror mot Gustav (Jag är övertygad om att Daljunkern är Nils Sture och även att alla andra visste/insåg det också.). Båda slutade med att de avrättades. I det senare fallet tvingade Gustav Kristina att skicka ett brev till Rostock om att man skulle avrätta pojken. (Jag tror dock som Marie-Louise Flemberg att det inte var Kristinas brev som skickades)

Kristinas andaktsbok gavs ut  av Jan och Jonas Carlquist 1997. Bönerna i den är väldigt ångestladdade och styrker att det hon råkar ut för sätter spår i hennes tankeverksamhet. Den visar att det som hände omkring henne påverkade henne känslomässigt. Folks reaktioner och känslor under och efter specifika händelser präglar ofta händelseutvecklingen och därför tror jag att nyckeln till förståelse av dem är att försöka sätta sig in i hur människorna som upplevde dem faktiskt kände det.

lördag 5 maj 2018

Berättelsen - Öppningsscen

Jag har velat länge om jag ska publicera sekvenser som jag skriver. Jag nämnde i mitt inlägg om bokrelease och Sturekoret att jag mitt under den förra fick bilder av en öppningsscen. Det ni nu ska få läsa är ett första utkast till en sådan. Det är ett första utkast och kan ändras mycket, så var snälla.



Kristina Nilsdotter (Gyllenstierna)
”Man ska aldrig lita på en dansk som inte är luden på handens insida”.

Herr Hemmings ord hade flera gånger ljudit i hennes huvud sedan igår. Han var en usel förrädare, men även en sådan ynkling kunde ha turen att kläcka ur sig något sant då och då.

Kristina suckade djupt. Ljudet nästan ekade i det annars tysta rummet. Ingen av dem hade knappt sagt ett ljud på hela dagen. Till och med Nils var lugn och tyst där han satt uppkrupen i fönstergluggen, det bloda håret tryckt mot stenen och en tom blick riktad ut mot staden varifrån det då och då hördes dova skrik. Hon betraktade honom med en viss frånvaro i blicken. Han var lik sin far både till utseende och sätt. Samma djupblå ögon och blonda kalufs.

Igår hade åttaåringen varit fly förbannad när han och de övriga tre barnen förts till henne och modern där de satt fängslade i ett av gästrummen. Hon saknade Sten så det skar i bröstet. Det hade hon i och för sig gjort ända sedan han dog förra vintern, men nu mer än någonsin. Vad skulle det egentligen bli av dem?

Kristina lät blicken vandra från sin äldste son till sin mor som satt i stolen bredvid hennes framför den öppna spisen. Hon undrade hur modern skulle klara denna påfrestning. Sigrid Eskilsdotter var en mycket stolt och självständig kvinna, men hon började bli till åren kommen. Sedan hennes andra make dog bara ett år efter att Kristina föddes, hade hon ensam uppfostrat både henne och hennes bröder. Magdalena, fyraåringen, hade somnat i sin mormors famn. Hennes ljusbruna hår, hängde över hennes arm.

Döttrarna hade båda tagit situationen med ro och när tvååriga Anna klappat på vakten som bar in henne i fängelset dagen innan, hade hon undrat om hon egentligen förstod så mycket. Även hon sov, men i den stora säng som fanns i det lilla rummet där de alla sex trängt ihop sig under den föregående natten.

Kristina förde en halvt frånvarande, men öm hand genom den rödbruna kalufsen på den lille pojken i sin famn. Treårige Svante var inte som sin bror. Han var känslig och blyg med ett mycket milt sätt. Det första han hade gjort när han återförenats med henne föregående kväll var att kasta sig i hennes famn och sedan hade han vägrat släppa taget om henne. Tack och lov hade han slutat hulka och kippa efter andan, men gråten verkade när som helst överfalla honom, så Kristina gissade att det bara var tillfälligt. De runda kinderna var blossande röda av upprördheten och dyblöta av tårarna som fallit ner längs dem. De djupblå ögonen var ännu till hälften fulla med färska tårar som formade små diamanter i hans ögonfransar. Tummen var fast förankrad i hans mun, en vana som hon hoppades att han vant sig av med, men som plötsligt var tillbaka.

Ytterligare ett dovt skrik utifrån fick Svante att hoppa till och trycka sig emot henne så hårt han kunde. Han gav ifrån sig ett ljud som lät som en blandning mellan ett gnäll och en snyftning. Kristina vyssjade och böjde fram huvudet för att placera en lätt kyss på sin sons hjässa. En ny våg av tårar rann ner längs pojkens kinder och han stoppade åter in tummen i munnen.

Hon borrade ner näsan i pojkens hår och drog in ett djupt andetag. Insöp doften av barn och försökte få den att lugna hennes tankar. Det var hennes släktingar, vänner och undersåtar som avrättades där ute.

torsdag 3 maj 2018

Olaus Magnus vittnesmål om Stockholms blodbad

"I Herrens år 1520 intog kung Kristian den andre Stockholm vid den heliga Jungfruns födelse […]. Samma år på Fyra krönta helgons dag, som var den 8 november, lät han halshugga (efter att ha blivit krönt föregående söndag) två biskopar, Vincent av Skara och Matthias av Strängnäs, riddare och frälsemän, borgmästare, rådmän och borgare – över 120 personer – och jag, Olaus Magnus, kanik från Linköping, beskådade allt detta med fasa. Vidare lät han följande dag (efter löfte om lejd för att de säkrare skulle gå ut ur fängelset) hänga, stegla och halshugga ytterligare personer. Kropparna av de halshuggna låg kvar obegravda i tre dagar ända tills de fördes utanför Stockholm för att begravas."
~ Olaus Magnus

Igår besökte jag Kungliga biblioteket i Stockholm för att lyssna på ett föredrag om journalisten Ester Blenda Nordström med författarinnan till hennes biografi, Fatima Bremmer. (Ester Blenda är betydligt senare än Vasatiden, men biografin kommer jag att komma tillbaka till då det är en historiebok.) Jag insåg då att jag totalt hade glömt att skriva om den bok som biblioteket införskaffade tidigare i vår.

Staty över Kristina Gyllenstierna, Stockholms slott
I slutet av mars gick Kungliga biblioteket ut med att man införskaffat ett exemplar av Saxo Grammaticus bok Gesta Danorum från Danmark. Verket är en av de viktigaste källorna till den tidiga historien i såväl Danmark som Skandinavien. Det är troligen skrivet på 1100-talet, men första tryckningen skedde i Paris först 1514. Verket har tidigare redan funnits på Kungliga biblioteket, men just det här exemplaret är speciellt och viktigt för Sverige, de det har använs av bröderna Johannes och Olaus Magnus. De är båda viktiga i svensk historiografi då de skrev verk om svensk historia.

Just detta exemplar av Gesta Danorum skänktes till ett härbärge för svenska pilgrimer i Rom som kallades Birgittahuset av Johannes 1519 och där Olaus var föreståndare från 1549. Under sin tid på härbärget använde troligen båda bröderna boken och Olaus skrev i den, troligen under sin tid som föreståndare. Det han skrev gör boken unik då det är en ögonvittnesskildring av Stockholms blodbad.

Kristian II
Ovan kan ni läsa Kungliga bibliotekets översättning av den latinska texten och jag tycker att det han skriver är väldigt intressant av flera orsaker. Man har uppskattat antalet döda till ca. 100 personer. "Över 120 personer" är därför betydligt fler och det verkar som att han inte räknat med de personer som fick sätta livet till under blodbadets andra dag i den siffran. Det har även funnits teorier om att löftet om fri lejd skulle vara Vasapropaganda, vilket inte verkar vara fallet om man får tro Olaus Magnus skildring.

Jag har tyckt att det finns en tendens till att vilja nedtona blodbadets betydelse i modern historieskrivning och vasarna utnyttjade det helt klart i sin propaganda. Däremot tror jag att man väldigt mycket underskattar hur pass mycket det påverkade befolkningen i Sverige och då menar jag hela Kristian II:s blodbadande i såväl Sverige som Finland och inte bara det enskilda dådet i Stockholm. Det bevisas inte minst av att Kristian redan i samtiden (efter att ha dödat munkar i Nydala kloster) får "smeknamnet" Tyrann. Man kan peka på att de svenska bönderna beklagade sig över höjt skattetryck och var väldigt ovilliga till att lämna ifrån sig sina vapen som gjorde att de valde att stötta Gustav Vasa. Däremot tror jag att frågan om vapeninnehav mycket väl kan ha varit ett utfall av Kristians övervåld inte bara i Stockholm utan även i resten av Sverige och Finland. Det var alldeles säkert ett sätt att ingjuta skräck i befolkningen och det väckte mycket kritik utomlands. Jag tror att det är viktigt att försöka greppa och förstå den skräcken för att faktiskt förstå händelseutvecklingen under perioden.

Kungliga biblioteket har digitaliserat sin nyköpta Gesta Danorum i sin helhet (klotter och allt!) och den finns att ladda ner här.





Referenser
https://www.kb.se/om-oss/nyheter/nyhetsarkiv/2018-03-22-unik-bok-kastar-nytt-ljus-over-sveriges-historia.html
Bilden på Olaus Magnus vittnesmål i Gesta Danorum är tagen av Andrea Davis Kronlund och lånad från Kungliga bibliotekets hemsida. Den på Kristian II är lånad från Wikipedia.

onsdag 2 maj 2018

Johanne Hildebrandt - Idun. Sagan om Valhalla

Den här boken är egentligen helt fel tidsperiod, men jag har på sistone tänkt mycket på ett budskap som finns inbäddat i boken Idun av Johanne Hildebrandt. Jag har skrivit ett inlägg om denna bok på min andra blogg när jag läste om den för snart två år sedan. Det inlägget kan läsas här.

Idun är andra delen av den första trilogin av Hildebrandts Sagan om Valhalla-böcker och utspelar sig på bronsåldern, så väldigt mycket längre tillbaka än den tidsperiod som den här bloggen normalt fokuserar på, men dels är Sagan om Valhalla serien en av mina favoriter inom historisk fiktion genren och dels är just Idun relevant för ett ämne jag tycker förtjänar att tas upp. Arkeologen i mig skulle egentligen kunna ta upp två ämnen rörande den här boken, men jag har redan diskuterat ointresset för äldre historia (och inte minst förhistoria) i blogginlägget Kostymer, modern historia och "Det Andra" och även om jag kan prata bra mycket mer kring ämnet, lämnar jag det därhän så länge.

Idun handlar om Idun som är dotter till Freja (titelperson för den första delen av trilogin) och Tor. Modern är självständig, frispråkig, orädd och har ett väldigt gott självförtroende. Hon har även övernaturliga krafter som gör att hon kan tala med gudomar, andra och andra väsen och hon är därför en högt rankad prästinna. Idun å andra sidan är rädd, orolig, blyg och introvert. Till Frejas stora besvikelse har hon inte ärvt hennes övernaturliga krafter och är inte alls populär bland männen under fertilitetsritualerna. Detta gör att hon behandlar sin dotter ganska illa.

I motsats till sin mor och moster Gefjyn har Idun flera egenskaper som traditionellt brukar tillskrivas kvinnor. Hon är omvårdande och bryr sig om allt levande. Precis som gudinnan i den nordiska mytologin som bär samma namn sköter hon om äppelträden och tog även hand om sin lillasyster Hnoss som dog innan boken började. Hennes högsta dröm är att föda döttrar så att hon kan visa modern att hon duger till någonting åtminstone.

Jag tycker kontrasten mellan Freja och Iduns personligheter är väldigt intressant. Inte för att de är så olika trots att de är väldigt nära släkt utan för att de sätter fingret på kvinnliga karaktärer i populärkulturen och vilka som klassas som antingen "starka" eller "svaga".

Freja skulle definitivt hamna i den förra kategorin. Hon bryter sig lös från kvinnligt kodade uppgifter då hon inte bryr sig det minsta om matlagning, barnpassning eller städning istället är hon aktiv ute i samhället som prästinna. Till den förra kategorin kan även Iduns moster Gefjyn läggas. Hon är uppfostrad till krigare och mer eller mindre en kvinnlig variant av en macho man. Ingen av systrarna är särskilt moderliga och visar sällan känslor även om de visar empati med andra då och då.

Idun däremot visar en mängd karaktärsdrag som traditionellt tillskrivs kvinnor. Hon är vare sig den starka, självsäkra prästinnan eller krigarkvinnan utan trivs bäst i hemmet med hushålls- och trädgårdssysslor samt med att passa barnen. Detta gör att hon automatiskt hamnar i den senare kategorin. Hennes mor ser henne som en skam för familjen och jag får ofta uppfattningen att detta är en bild som delas av många feminister idag.

Självklart ska inte kvinnor vara förvisade till hemmet, men jag tror samtidigt inte att det är bra att skuldbelägga kvinnor som faktiskt vill ta hand om sin familj heller. Jag skulle istället vilja utvidga denna roll till att infatta även män och det samma gäller när det kommer till egenskaper. Jag ser inga som helst problem med att Idun är moderlig och omvårdande. Jag tror faktiskt att det behövs fler förebilder från populärkulturen som är milda och snälla och det samma gäller faktiskt även historiska kvinnor.

Jag började på allvar fundera över den här problematiken när jag såg SVT:s julkalender Tusen år till julafton 2015. I sin strävan efter att göra flickorna aktiva, lät de flickorna spela pojkar. Vad jag tycker att de gjorde fel var att aldrig göra tvärtom och låta pojkarna spela flickor. Vad var det t.ex. för vits med att låta en flicka spela Gustav III som blev kung först när han var vuxen om man totalt ignorerade drottning Filippa och drottning Kristina. De senare två var barn när de kom till makten (Filippa var 12 år och Kristina 6.) och borde därför ha lämpat sig för ett barnprogram som handlade om barn i historien. Varför inte låta pojkar spela dessa kungliga flickor?

Medeltidsavsnittet av kalendern var extra smärtsamt att se då det är min favoritperiod. Utan att nämna att det var omöjligt för flickor/kvinnor att bli riddare hade de en kvinnlig riddare och en flicka fick öva riddarlekar. Programledaren Lotta Lundgren fick inta rollen som "medeltidskvinna", vilket innebar att hon satt tyst i ett slottstorn och det konstaterades att medeltidskvinnan inte hade något alls att säga till om. (Något som man verkligen kan ifrågasätta också.)

Det fanns mycket som kalendern gjorde bra också, men jag tycker att det är viktigt att uppmärksamma detta problem som var genomgående för hela julkalendern och faktiskt ledde till att man förminskade flickor och kvinnor i den svenska historien.

Staty över Kristina Gyllenstierna, Stockholms slott
Tidigare har jag pratat om mina problem att hitta särskilt mycket om Kristina Gyllenstierna utöver den period hon ledde försvaret av Stockholms slott och jag tror att hon, liksom väldigt många andra kvinnor som faktiskt framhävts i historien, kan ha fallit offer för just det ovan nämnda problematiken att inte vilja se "kvinnliga" kvinnor. I en strävan att vara normkritisk verkar det som att man har degraderat de aktiviteter kvinnorna har sysslat med genom historien. Det här tror jag gör att merparten av historiska kvinnor glöms bort.

Jag är helt för att ifrågasätta och kritisera normer och har en viss förkärlek för krigarkvinnor. Däremot tror jag att det inte egentligen förändrar patriarkala strukturer att bara framhäva kvinnor som uppvisar manligt kodade egenskaper och/eller utför manligt kodade handlingar. Det gör heller inte kvinnor mer synliga i historieskrivningen då de flesta kvinnor faktiskt höll sig till normerna under hela eller merparten av sina liv. Kristina Gyllenstierna är ett bra exempel, men även Märta Leijonhufvud. Jag skulle tvärtom vilja säga att man cementerar strukturerna och nedvärderar kvinnors traditionella aktiviteter ännu mer genom ett sådant perspektiv. Kvinnor var inte på något sätt inaktiva bara för att de skötte hushåll och barn. De var väldigt viktiga för samhället, men på ett annat sätt än mannen. För en mer varierad historieskrivning tror jag därför att det är viktigt att framhäva vad de flesta kvinnor faktiskt gjorde till vardags. Annars blir historien fortfarande väldigt manligt präglad i alla fall.

tisdag 1 maj 2018

Svante Stensson Sture

Jag grämer mig lite för att jag inte hade den här bloggen för ett år sedan av en anledning och det är att jag inte kunde ge Svante Sture ett födelsedagsinlägg när han fyllde 500 år. Han tillhör mina absoluta favoriter under Vasatiden, men även bland manliga historiska personer generellt och jag har fått uppfattningen att hans person ofta missförstås.

Svante föddes 1 maj 1517 på Stockholms slott som fjärde barn och andra son till Kristina Gyllenstierna och hennes förste make, riksföreståndaren Sten Sture d.y. 3 februari 1520, när Svante var lite mindre än tre år, dog fadern på väg hem till Stockholm efter en strid och modern tog därefter över ledningen för upproret mot unionskungen Kristian II. Modern tvingades efter ett par månader ge upp och i november 1520 avrättades flera av hans släktingar i Stockholms blodbad och han själv blev, tillsammans med sin familj och övriga avrättades fruar och barn, satt i fängelse i Stockholm och året efter förd som fånge till Danmark. Där blev de först placerade i Blåtårn där de lär ha haft det väldigt svårt enligt Per Brahes krönika och Gustav Vasas propaganda som gör gällande att kvinnorna och barnen helt hade Kristian II:s fru Elisabet att tacka för sin överlevnad. Bl.a. ska hon ha satt barnen i fosterfamiljer. Hur det verkligen var är osäkert, men efter att fångarna släppts 1524, fick han stanna kvar i Danmark och gå i skola hos Århus biskop Ove Bill.

Svantes och Märtas vapensköldar över
ingången till Sturekoret i Uppsala domkyrka.
Det finns uppgifter om att han var kvar i Danmark till 1532 då han flyttade till Gustav Vasas svärfar hertig Magnus av Sachsen-Lauenburgs hov. Där blev han kvar till 1534 och det finns uppgifter om att hertig Magnus kom att få stor betydelse för hans liv.

1534 blev han, enligt egen uppgift, lurad att komma till hansestaden Lübeck. Stadsledningen var besvikna på Gustav som inte ville betala tillbaka de lån man gett honom i samband med det så kallade Befrielsekriget i Sverige och man erbjöd därför Svante den svenska kronan i utbyte mot att han gav dem sitt stöd i ett uppror mot Gustav. Svante vägrade och blev därför kvarhållen i staden fram till 1536. Gustav Vasas propaganda från samma tid visar hur oroad han var för att Svante skulle göra uppror liksom hans äldre bror Nils verkar ha försökt att göra 1528. Att även Svantes mors position oroade Gustav är tydligt då han gifte bort henne 1527 med Johan Tre Rosor som var en hans lojala män. I det äktenskapet föddes Svantes halvbror Gustav 1531.

Svantes son Nils
Som jag har varit inne på i flera inlägg tidigare finns det en historia om att Svante skulle ha varit kär i och blivit trolovad med Margareta Leijonhufvud som barn. Jag har skrivit om detta i flera inlägg tidigare (här, här, här och här) som som jag skrev då har jag svårt att tro på denna berättelse då Svante befinner sig borta från Sverige från treårsålder och inte kommer hem förrän samma år som Margareta gifter sig med Gustav Vasa. Vad som är säkert är att han 3 mars 1538 gifte sig med Margaretas lillasyster Märta Leijonhufvud  på Nyköpings hus.
ÅÅren effter Christi födilsse mdxxxviij emillen mondagen och tisdagen tå xi slog , wartt jomfrv Sigriidtt, Swantis och frv Märtis dotter, födh, i i j:e daga för nysdag, Gudi tiill loff, heder och ære. Amen.
(Året efter Kristi födelse 1538 mellan måndag och tisdag när klockan slog 11 föddes jungfru Sigrid, Svantes och fru Märtas dotter [oklar betydelse] Gud till lov, heder och ära.)
~ Kristina Gyllenstiernas anteckning när Märta och
Svantes första barn Sigrid föddes 1538.
(Citerad i Flemberg 2017.)
Svantes dotter Kristina
Jag har skrivit om deras äktenskap tidigare och jag tycker att det mesta faktiskt tyder på att det var väldigt lyckligt. Med början med Sigrid redan i december 1538 (alltså bara några dagar över nio månader efter deras bröllop) kom de under de kommande 22 åren att få 15 barn (Tio av dessa fick bli vuxna.). I motsats till i många andra samtida äktenskap handlade det också om två personer som var ungefär jämngamla. Svante var bara tre år äldre än Märta.

Svantes karriär beskrivs som typisk för en högadelsman under 1500-talet. 1537, året innan han gifte sig, fick han Mörkö socken i Södermanland där Stureättens familjegods Hörningsholm fanns. Han blev också hövitsman på Stegeborgs slott med Söderköping i Östergötland och 1540 tog han plats i Riksrådet. 1543 byttes Stegeborg ut mot Läckö slott och län i Västergötland. Under Ryska kriget följde Svante med Gustav till Finland där han 1556 blev Överste krigsråd för trupperna. 1559 blev han utsedd till lagman i Småland och vid tronskiftet 1560 utsågs han till riksmarsk och i samband med Erik XIV:s kröning blev Svante en av de tre första grevarna i Sverige. Han fick då slottet Stegeholm i Västervik med 54 gårdar i Tjust och Kinda härader i Småland. Året därpå skickade Erik iväg honom till Reval (Tallinn) då han blivit utsedd till ståthållare över Livland. Erik var emellertid inte nöjd med hans insatser och tyckte att han skrev för mycket och handlade för lite. Därför blev han avsatt från posten 1564.

Svantes son Erik
I början av 1560-talet var Svante rikets störste adlige jordägare. Förutom sina sätesgårdar, hade han 700 landbogårdar och 70 stadsfastigheter. 1562 var han tvungen att ställa upp med 20 rusttjänsthästar medan det var vanligast att man bara behövde ställa upp med en.

Under bråket mellan Erik och hans bror Johan verkar Svante ha hållit en låg profil och han uppmanade den senare att överlämna sig åt sin bror. Såväl Gustav som Erik verkar ha uppskattat Svantes diplomatiska förmåga och han fick ofta medla mellan dem. Den senare kom dessvärre med tiden att bli allt mer misstänksam och anklagade Svante och hans söner Nils och Erik för att ha konspirera emot honom. Detta ledde till att de alla tre blev mördade på Uppsala slott 24 maj 1567 i den händelse som idag går under namnet Sturemorden. Jag har en hel del tankar om denna händelse och jag tänker därför lämna detta till ett särskilt inlägg.

Sturekläderna i Uppsala domkyrka, Svantes längst bort

Erik ångrade sig senare och gav Märta silver i kompensation samt betalade offrens begravning och Svante och hans söner gravsattes i Sturekoret i Uppsala domkyrka. Märta lade ner deras kläder i en kista. Både kistan och kläderna finns idag i Uppsalas domkyrkomusem Skattkammaren.

Märtas kista

När jag tittade på antalet ämnestaggar här på bloggen, inser jag att jag har pratat mest om Svante och Vasakvinnorna och det avspeglar lite mina huvudsakliga favoritområden rätt väl. Svante och för den delen hans fru tillhör de karaktärer jag funderar mest på. De fascinerar mig för ingen av dem går egentligen utanför ramarna för genusnormerna under sin samtid, men framstår ändå som väldigt häftiga personer.

Svantes dotter Margareta
Jag har hört och sett många omdömen om Svantes person, inte minst har jag märkt att han ibland klassas som "tråkig", vilket jag inte alls håller med om. Baserat på hur han verkar agera och reagera, tycker jag att han verkar ha varit introvert och snäll med ett milt temperament. I motsats till sin storebror Nils verkar han inte ha varit särskilt maktlysten och jag har fått uppfattningen om att han egentligen inte alls är intresserad av makt. Han har den ställning han har i samhället mer p.g.a. sin DNA, ett arv som mycket väl kan ha gett honom ångest stundtals. Den stora kontrasten mellan Sture-brödernas agerande tycker jag är väldigt intressant och något jag ser fram emot att utforska.

Amanda Kernells film Sameblod fick mig att tänka på Svante väldigt mycket. I den förnekar den tonåriga huvudpersonen Elle Marja sin samiska identitet av ren självbevarelsedrift när rasbiologerna härjar som värst på 1930-talet. Jag tror att Svante mycket väl kan ha gjort det samma. Han var bara tre år när han togs till fånga av Kristian II och förd till Danmark. Hans första tydliga minnen måste därför tragiskt nog ha varit från fängelseåren. Detta och broderns agerande efter frigivningen bör ha påverkat honom väldigt mycket. Medan brodern blev utåtagerande tror jag att Svante vände sig inåt. Att Erik XIV tycker att han skriver för mycket och handlar för lite tolkar jag som att Svante var en grubblande natur, något som styrker att han var introvert. Detta betyder inte att han inte var charmig. Tvärtom tror jag att han mycket väl kan ha varit det även om det kanske inte är på ett traditionellt vis. Till skillnad mot sin fru, verkar han ha velat göra så lite väsen av sig som möjligt och jag tror detta gjorde honom mindre handlingskraftig, men väldigt plikttrogen.

Skylt på Stureplan i Stockholm
för ett par år sedan.
Jag tror att Gustav Vasa hyste stor respekt för Sturarna. Sten och Kristina verkar ha haft ett väldigt utbrett stöd bland allmogen och det är från dem som Kristina fick mest stöd. Det var också ett stöd som Gustav verkar ha velat ha och han är inte sen att utnyttja allmogen i sin propaganda. Jag tror därför att han visste att hålla sig väl med dem. Jag tror också att Svante mycket väl kan ha varit väldigt obekväm med den antagonisering som redan i hans samtid gjordes mellan Vasaätten och Stureätten och som en hel del av historiker fortfarande gör idag. Det blev till och med den antagoniseringen som tog livet av honom.


Referenser
Porträtten av Svante Sture och hans barn är lånade från Wikipedia förutom Margaretas porträtt då detta lånades från Digitalt museum.