lördag 8 december 2018

Experterna berättar - Kvinnorna (Vasamuseet)

Rekonstruktion av "Beatas" ansikte
I tisdags (4/12 2018) var jag återigen på Vasamuseet då de hade en specialvisning av sin utställning om kvinnorna kring Vasa. Guiden Emelie var påläst, lättsam och väldigt bra och jag lärde mig massor av saker jag inte kände till sedan innan. Kvinnoutställningen kommer att finnas kvar även nästa år för att man sedan ska föra ut kunskapen från den till det övriga museet. Detta anser jag vara jättebra då kvinnor ska vara en naturlig del av historien och inte ett särintresse.

Vasaskeppet är prytt av flera olika sorters kvinnofigurer bl.a. sjöjungfrur och av elva små figurer under en avbildning av Gustav II Adolf på skeppets akter som ska representera svenska folket, är sex kvinnor. Det finns även figurer som är kvinnor på ena sidan och män på den andra samt en unik knekt som har tolkats som en avbildning av Johan III:s dotter Anna Vasa.

Knekt med kvinnohuvud som kan vara
Anna Vasa
Under prideveckan i augusti i år (2018) höll Vasamuseets chef Lisa Månsson en kortare specialvisning som bara hölls i själva kvinnoutställningen medan denna visning vandrade runt i museet lite mer. Jag skrev ett inlägg om den förra visningen i inlägget Vasamuseet: specialvisning 2/8 i år. Då liksom nu berättades det om Brita BååtÄngsö slott som sålde ek till skeppsbygget och de två kvinnliga skeletten "Beata" och "Ylva" som påträffades i samband med bärgningen.

Den fjärde kvinnan i utställningen är skeppsgårdsföreståndarinnan Margareta Nilsdotter som övertog arbetet med skeppet när hennes make dog. Denna gång utvecklades hennes historia ännu mer och vi fick bl.a. se de dockor som funnits på museet i alla år med Margareta som pratar med Gustav II Adolf. Det blev också mer om de senaste forskningsrönen kring skeletten (även utöver Beata och Ylva) som inneburit en hel del pusslande för forskarna, men som jag lämnar därhän så länge då jag inte vet om det är helt och hållet publicerat än.

En av de 6 kvinnliga figurerna som anses
representera svenska folket.
Det fanns flera olika sorters kvinnor på 1600-talsskeppen bl.a. besättningens familjer och olika sorter av besökande kvinnor. Senare kom det att anses vara otur att ta med kvinnor ombord, men det gällde ännu inte på 1600-talet. Det fanns även kvinnor som klädde ut sig till män och tog anställning som båtsmän på skeppen. För att avslöja dem, fanns det två saker man kunde göra. Det första var att man kunde slänga ut torkade ärtor framför dem och om de halkade, så var de kvinnor. Det andra testet man kunde göra var att hålla en spinnslända framför dem. Om de visade intresse, var de kvinnor.

Jag kunde inte låta bli att le då det var ett av de mest uppenbara exemplen på behovet av genusperspektiv för att få förståelse för en kultur jag hört. För oss ter sig dessa test som helt befängda och för att avslöja "biologiskt" kön på en individ fungerar de uppenbarligen inte alls. Däremot säger det väldigt mycket om vilka förväntningar man hade på kvinnor i sociala sammanhang. Det är exakt det genus bör handla om enligt mig.

torsdag 29 november 2018

Märta Leijonhufvud: the mother from hell?

Kung Märta förlåter Malin Sture, oljemålning av Wilhelmina
Lagerholm 1887. Foto av Per Torgén, Örebro läns museum
2016 skrev författaren Anna Belfrage ett blogginlägg som hon kallade Love conquers all - even the mother from hell. I detta berättar hon om den fantastiska kärlekshistorien mellan kusinerna Malin Sture och Erik Stenbock som rymmer iväg och gifter sig utan Märta Leijonhufvuds tillåtelse.

"Brudrovet på Hörningsholm" som det brukar kallas, är en känd händelse från 1500-talets Sverige och jag kom in på det i mitt inlägg Familjemedlemstitlar och incestbegrepp från 13 mars i år (2018). Liksom i Belfrages inlägg blir den ofta skildrad i väldigt romantiska termer. Frågan är om det verkligen var så romantiskt och om Märta verkligen var "the mother from hell" som Belfrage beskriver henne som. (Hon skriver också att hon delvis kan förstå Märta, men frågan är om hon gör det.)

Jag hajade till en hel del när jag hörde att Lisbeth Palme hade dött nyligen, för jag har troligen aldrig tänkt på henne lika mycket som jag har gjort den senaste tiden. Jag tänker att hon nog är den person som bäst skulle kunna liknas vid Märta i en modern kontext. I motsats till Lisbeth, blir Märta inte ögonvittne till mordet på hennes make och söner, men jag tror Sturemorden förändrade henne som person liksom mordet på Olof Palme lär ha förändrat Lisbeth.

Till skillnad från sin make Svante Sture, lever Märta ett ganska skyddat liv fram till 1560-talet. Då börjar olyckorna med att sonen Sten dör i ett sjöslag under Nordiska sjuårskriget och två år senare dödas som sagt Svante och två av deras andra söner, Nils och Erik. Strax före morden Malin dessutom allvarligt sjuk och Märta tar henne till Stockholm för att få hjälp.

Efter morden ser Märta till att driva igång en riktig brottsundersökning för att få klarhet i exakt vad som har hänt hennes make och söner. Hon tar även tillvara deras kläder och lägger dem i en kista och ställer i deras gravkor. Dessa kläder är idag kända som Sturekläderna och finns att beskåda i domkyrkomuseet Skattkammaren i Uppsala. Hon hjälper också sina systersöner att störta Erik XIV, så hon håller sig rejält upptagen direkt efter Sturemorden.

Bo Eriksson skriver i sin bok Sturarna. Makten, morden, missdåden att Märtas beteende tydde på att hon inte sörjde. Jag har skrivit om problemen jag har med denna bok i ett tidigare inlägg och det där är ytterligare ett även om Märta får den mest positiva skildringen i boken (vilket inte egentligen säger särskilt mycket), är det liksom försöket att håna henne genom att påstå att hon inte var van vid att resa i andra klass (som omnämndes i samma tidigare inlägg) inte helt rättvist.  Denna stoiska och cyniska hållning har hon även i den fiktiva boken Kung Märta av Ebba L. Lewenhaupt som fick ett inlägg 30 mars i år (2018). I Karin Tegenborg Falkdalens bok Vasadrottningen finns dock en annan skildring av en Märta som faktiskt sörjer sin make och sina söner djupt, vilket ligger mer i linje med mitt eget perspektiv. För Märta sörjer och det rejält! Hon är dessutom väldigt öppen med sin sorg och pratar om sina "djupa hjärtesår" flera år senare och det silver hon får som kompensation av Erik XIV kallar hon "ett olyckligt, förbannat silver som mig ett så dyrt värde kostat."

Malin Sture
Som jag skrev ovan, levde Märta ett liv hyfsat fritt från större traumatiska händelser fram tills sonen Sten dör i kriget 1565 och Sturemorden 1567. Hon och Svante har några barn som dör och sedan dör ett par syskon och hennes mor, vilket säkert påverkade henne (Jag köper inte den befängda teorin att man inte sörjde folk alls i det förflutna!), men de dör inte på ett så brutalt sätt som vid de ovan beskrivna händelserna.

Jag tror inte att Svante och sönerna var skyldiga till någon konspiration. Svante och Nils är mer lugna och sansade diplomater än våldsamma krigare och maffiabossar. Faktum är att den order Nils inte ville utföra var att han vägrade slakta halländska bönder hur som helst i Slaget vid Axtorna, vilket Erik XIV:s rådgivare Jöran Persson verkar ha utnyttjat för att få Nils dömd till skamstraff. Jacob Henriksson Hästesko var krigsöverste vid slaget och blev, enligt Jan von Konows bok Sturemorden 1567 så förbannad över detta att han gick till kungen personligen och sa åt honom på skarpen att Nils skött sig väl och att han inte skulle lyssna på Jöran.

Det finns mer att säga om bevisen mot Sturarna, men jag lämnar det därhän så länge. Jag tror dock inte att Märta skulle agera som hon gjorde ifall maken och sönerna hade varit skyldiga. Då tror jag att hon skulle känna mer skam. För hon skulle veta om de var insyltade i något. Hon verkar ha varit en person med en stark vilja att ha kontroll över sina nära och kära, även männen, och hon verkar även ha uppskattats och respekterats av dem. Kung Märta-smeknamnet tror jag mer är givet av respekt än av fruktan för hennes "iron fist" som Belfrage beskriver i sitt blogginlägg. Jag tycker också att det verkar som att familjen Sture var rejält sammansvetsad och höll av varandra ordentligt. Jag är egentligen rätt trött på antagoniseringen mellan Vasaätten och Stureätten, men i detta fall finns det skäl att jämföra dem med då familjegemenskapen inom den förra mer eller mindre verkar stå och falla med Gustav Vasa själv.

Fullt förståeligt verkar det som att Stureätten lamslås helt av sorg och jag misstänker att ingen riktigt förstod hur illa däran Märta var. Hennes samtid saknade kunskaper om hur människor påverkas psykiskt av terrorhandlingar, vilket är tydligt även hos bl.a. Märtas svärmor Kristina Gyllenstierna. Som jag skrev i mitt ovan nämnda tidigare inlägg om Bo Erikssons bok, menar Eriksson att Kristina låg och bad hysteriskt gråtandes på golvet dagarna i ända. Detta påstående verkar helt och hållet baserat på att hennes andaktsbok innehåller ett visst mått av ångest, något som påpekades av Jan och Jonas Carlquist som utgav en modern översättning av boken 1997 och som jag skrev ett inlägg om 17 maj i år. Att ångesten skulle ha gjort Kristina handlingsförlamad motsätts dock av den nationalistiska historieskrivningen som framställer henne som en hjälte som till varje pris skulle upp på Stockholms slotts murar för att försvara riket från den onde tyrannen Kristian. Kanske är det omnämnandet av ångest hos Carlquistarna som gör att Eriksson tar för givet att hon sörjer medan Märtas handlande enligt honom inte alls tyder på att hon gör det.

Jag finner det problematiskt när forskare och allmänhet inte riktigt verkar ta in att historien är befolkad av människor som var i princip som vi även om det samhälle och den kultur de levde i kan ha varit väldigt annorlunda jämfört med vår egen av idag. Jag skrev om detta i inlägget Händelser och individer 11 maj i år. Jag är helt för perspektivet att historia är berättelser mer än identitetsavgörande. Däremot kan det lätt också bli så att man tolkar historien utifrån stereotyper med grund i vår egen samtid.

Malin och Eriks historia tror jag inte så mycket egentligen är den romantiska kärlekshistoria som Belfrage och väldigt många före henne tänker sig. Baserat på likheterna med den samtida William Shakespeares pjäs Romeo och Julia och vår kulturs tendens att lyfta fram den som ett romantiskt ideal, är jag däremot inte särskilt förvånad. Detta trots att detta perspektiv kanske inte helt håller vid en närmare granskning. Pjäsen innehåller en sexscen, men den utspelar sig "off stage" medan sex personer dör "on stage" inklusive huvudpersonerna och den är faktiskt klassad som tragedi. Den mest romantiska scenen vi får se utspelar sig med huvudpersonerna på väldigt långt avstånd från varandra. Dessutom kan man diskutera om Romeo och Julia verkligen hinner börja älska varandra under den korta tid som pjäsen utspelar sig (Det handlar om ett par dagar.). Deras dialog tycker jag personligen tyder mer på att de är förälskade lika mycket i förälskelsen som i varandra.

Erik är 36 år gammal och Malin 35, så det handlar inte om särskilt unga personer . Kusinäktenskap (Märta var Eriks moster.) är dessutom tveksamma fall idag och kyrkan framstår som lika avvisande som Märta för deras giftermål av just den orsaken varför de till slut flyr till Halland för att gifta sig med hjälp av en dansk präst.

Erik Stenbock
Som jag redan tidigare varit inne på ovan förefaller Stureätten vara väldigt tätt sammanbundna och Märta och Svante verkar också ha varit noga med barnens äktenskapspartners. Ingen av dem gifts bort som tonåring utan är 20-30 år gamla. Då Erik Stenbock förefaller ha varit en minst sagt labil person med ett hetsigt temperament och som inte verkar ha varit sen att använda sig av fysiskt våld, var han nog inte ansedd som en lämplig äktenskapspartner åt någon av Sturedöttrarna.

Jag kan mycket väl tänka mig att om Sturemorden inte inträffat, hade familjens främsta fokus varit att leta efter en make åt Malin, men att alla planer helt raserades p.g.a. morden. Av förklarliga skäl blev det inte så och Erik kan mycket väl ha utnyttjat situationen för att vinna över Malin.

Jag såg nyligen en video på Youtube om en vuxen, manlig youtuber som ägnade sig åt gromning av unga kvinnliga fans och som sedan tog livet av sig när han blev påkommen och kom att få nästintill martyrstatus innan han avslöjades för ett halvår sedan. I den här videon förekom ett klipp från en minnesstund som hölls i den här mannens namn innan någon visste vad han hade gjort. I klippet höll en ung tjej ett tal om mannen ifråga och det verkar som att han gromade henne utan att hon förstod det själv. Gromning är ett brott som främst är riktat mot barn, men den här tjejen var 18 när det hela började och tillvägagångssättet är det samma. Därför vill jag hävda att det är något som kan ske även mot vuxna. Mest talande är att tjejen i klippet säger att det som gjorde henne till först en "love-struck fangirl" och senare till hans "bästis" var att han såg henne när ingen annan gjorde det. Därför kan jag mycket väl tänka mig att Erik kan ha använt samma "teknik". Malin måste ha varit ett ganska "lätt byte". Hon började komma upp i åren och kan mycket väl ha känt sig väldigt ensam och bortglömd mitt i allt som hände hennes familj. (Om jag får spekulera fritt kan jag gissa att hon nog inte var "jungfru" när de gifte sig heller...)

Sturemorden tar som sagt alla i familjen jättehårt, vilket är tydligt av att äldsta dottern Sigrid skriver om det i dikten hon skriver om sitt liv och att Malin nämner datumet hon sist ser Nils i livet i kalendern i sin andaktsbok. Ingen verkar dock riktigt förstå Märtas situation efter morden (Det är sällan som historiker och andra nutida forskare och allmänhet verkar göra det heller för den delen.). Hon har förlorat tre söner och en make på extremt traumatiska sätt inom loppet av två år och, utöver detta, förmodligen upplevt en extrem emotionell pers med Malins sjukdom strax före (och säkert under och efter) morden. Ja, 1573 har det gått ett par år sedan morden, men vad många har svårt att förstå idag och, förmodligen hade ännu svårare att förstå på 1500-talet, är att det tar väldigt lång tid för psyket att läka efter trauman och stress (och oftast läker de aldrig helt). Märta sysselsätter sig med utredningar och uppror mot Erik XIV strax efter morden, vilket förmodligen håller henne någorlunda flytande. Vad jag tror att hon egentligen mest behövde var en enad familj bakom sig och lugn och ro för att den enorma hon utsatts för skulle ha möjlighet att lägga sig. Malin och Erik krossar detta helt och att de rymmer kan mycket väl ha blivit droppen för Märta och att de får betala ett mycket högre pris än de annars skulle ha gjort. Jag tror att framför allt Malin trodde att Märta skulle förlåta henne så fort äktenskapet var ett faktum, men Märta visar iskyla gentemot både henne och Erik och Malin verkar ångra sig djupt. Det som får Märta att vekna är att Malin förlorar sitt första barn, vilket hon ser som Guds straff för vad hon gjort sin mor. Erik däremot, verkar Märta aldrig ha förlåtit.

Så är då Märta verkligen "the mother from hell"? Nej! Jag skulle snarare vilja hävda att hon är "the mother in hell." Malin och Eriks äktenskap verkar ha blivit helt okej och han verkar ha dämpat sitt temperament, men ibland kanske mamma vet bättre. Hon har trots allt mer livserfarenhet än sitt barn...





Bilden på Märta som förlåter dottern kommer från Örebro läns museum och lånades via Digitalt museum. Bilden på Erik Stenbock lånades här och den på Malin kommer härifrån.

tisdag 20 november 2018

Talking Tudors

The Tudor Rose
Här om dagen fann jag en podcast om the Tudors som jag tyckte var jätteintressant och som går under namnet Talking Tudors. Ni kan hitta den här. I skrivande stund finns tretton avsnitt av podcasten och den leds av Natalie Grueninger genom hennes hemsida On the Tudor Trail. Grueninger beskriver sig själv som en "researcher, writer and educator" på hemsidan och det märks att hon har ett stort intresse för the Tudors.

Avsnitten handlar om ett tema, en händelse eller en person som relateras till Tudor-dynastin i England och Grueninger intervjuar en person som är expert på det som avsnittet handlar om. Jag måste erkänna att av tretton avsnitt, kändes det lite konstigt att två handlade om Henry VIII:s drottning Catherine Howard, men det var ändå lite olika perspektiv, så det gjorde ingenting.

Även om jag gillar Vasaätten mer, har jag ändå en plats i mitt hjärta för the Tudors. För ett år sedan visade SVT dokumentärserien Henrik VIII:s sex fruar och det blev ämne för ett av mina allra första inlägg här på bloggen: Henrik VIII:s sex fruar (15/11 2017). När jag nu läste igenom inlägget inser jag hur torftigt det är och jag hoppas verkligen att jag har utvecklats som bloggskribent under det år som gått sedan det publicerades. Även om de faktiskt inte gjort det så mycket hittills, kommer de att dyka upp. Inte minst eftersom Elizabeth I var Erik XIV:s drömgemål och Cecilia Vasa och hon för en tid kom att bli nära vänner. Deras möte tycker jag ska bli oerhört roligt att skildra.

Den engelsktalande världen framstår ofta som bättre både på att forska och förmedla det förflutna. Medan den svenska historieforskningen och -förmedlingen om Vasarna mest verkar fokusera på kungarna och den politiska makten, finner man där enkelt saker om vardagslivet och vanliga människor och kungligheterna skildras också i större utsträckning som människor och inte som ensidiga fantasy-stereotyper.

Jag tror det måste bli blogginlägg om de olika podcastavsnitten var för sig eftersom så många av dem väckte många intressanta tankar och därför kommer de nog att få varsitt inlägg när jag har möjlighet att närmare lyssna på dem ordentligt. Jag vill med detta inlägg mest rekommendera podden och säga att jag tycker det också är roligt att Grueninger ställer personliga frågor till sina gäster. Det är trevligt att få veta lite mer om experterna själva också och inte bara om personerna, platserna eller händelserna.





Bilden på the Tudor Rose kommer härifrån.

måndag 12 november 2018

Ett år

Idag har jag haft den här bloggen i ett år och jag måste erkänna att jag är väldigt förvånad över detta. Jag trodde att det skulle ta slut på idéer och/eller att jag helt skulle tappa intresset efter ett par månader och gå tillbaka helt till yngre järnålder och tidig medeltid. Det är de tidsperioderna som professionellt intresserar mig mest. Senmedeltiden och vasatiden har alltid varit mer av en hobby och jag är ofta osäker på hur jag ska göra eftersom det finns så många andra som faktiskt kan mer än jag om det.

För mig är det lite konstigt att folk vill läsa det här. Jag är en blyg och introvert person som inte är helt bekväm med att lämna ut sig på nätet hur som helst. Även om jag skriver väldigt lite om min vardag, är det ofta mina personliga tankar och åsikter jag lämnar ut och det är ganska läskigt. Jag började bloggen eftersom jag tänkte att det skulle underlätta i mitt skrivande och utvecklande av min Vasa-berättelse som jag velat skriva väldigt länge. Jag inser också att det kan slå bakut då jag inte har någon aning om ifall jag kommer att tappa lusten för att skriva och/eller om någon skulle vilja ge ut det jag skrivit heller. Så egentligen kan den här bloggen bli ett bevis för mitt totala misslyckande. Men jag antar att jag får bjuda på det.

Namnet Vansinniga Vasa har folk kanske undrat över och jag tror inte att jag har förklarat det någonstans, så det kan kanske vara på sin plats. Jag är ett stort fan av brittiska barnprogrammet Horrible Histories som absolut inte ska underskattas för att det är ämnat för barn. Det är en sketchshow med lite samma upplägg som svenska Fem myror är fler än fyra elefanter med komiska sketcher och sånger, men istället för bokstäver och siffror, lär den ut historia. Den bygger på en bokserie där de olika tidsperioderna avspeglas i titlar som Terrible Tudors, Rotten Romans och Slimey Stuarts. Jag har länge undrat vad man skulle döpa svenska tidsperioder till ifall man skulle göra en svensk version. Hittills har jag kommit på Vansinniga Vasar (förstås!), Sturska Sturar, Kaotiska Kalmarunionen och Krigiska Karoliner.

Skrivandet går, efter en svacka bra. Märta Leijonhufvud vill bli skriven först och det har lett att jag fått en ingång som jag saknade till materialet. Hon har skildras i historisk fiktion tidigare, bl.a. i Ebba L. Lewenhaupts bok Kung Märta, men även i böcker av Anna Sparre. Det verkar som att båda dessa författare verkligen hatar henne och efter att ha läst inlägget  Love conquers all - even the mother from hell av Anna Belfrage från 2016 (Jag kommer att skriva mer om det i ett senare inlägg!), känner jag att Märtas fantastiska person verkligen inte fått den uppmärksamhet och beundran hon faktiskt förtjänar.

Kommer jag fortsätta blogga i ett år till? Det kan jag nog inte svara på, men ännu har jag inte slut på idéer. Jag hoppas att ni vill fortsätta läsa.

torsdag 8 november 2018

Stockholms blodbad

Stortorget, i Stockholm i november 2017
"Tå nw sådana gruffuelighit mord i Stocholm skeedt war"
~ Olaus Petri, En Swensk Cröneka

I mars i år (2018) gick Kungliga biblioteket i Stockholm ut med att man köpt in en bok som innehöll ett tidigare okänt vitnessmål från Stockholms blodbad av Olaus Magnus nedklottrat i ett exemplar av Saxo Grammaticus bok Gesta Danorum. Klottret vittnade om att det uppskattade antalet på ca 80-100 avrättade var fel och att över 120 personer miste livet på Stortorget i Stockholm under torsdagen 8 november och att fler avrättades under fredagen 9 november 1520 (Är det inte häftigt att veckodagarna sammanfaller med datumen i år?!). Jag skrev om det i blogginlägget Olaus Magnus vittnesmål om Stockholms blodbad 3 maj i år (2018).

Staty av Kristina Gyllenstierna på Stockholms slott
Kristian II:s blodbad börjar officiellt i Stockholm, men den slutar inte där. När han är klar har han blodbadat sig igenom i princip hela Sverige och Finland i jakt på Sture-anhängare och andra oppositionella personer. För att riktigt förstå det, bör man gå tillbaka till spänningar som egentligen alltid fanns inom Kalmarunionen och som ofta skildras i väldigt nationalistiska termer. Detta trots att det verkar ha funnits både danskar och svenskar (och norrmän) på alla sidor i maktkonflikterna som utbryter.

Jag tar tyckt att det finns en viss tendens till att tona ner blodbadet och avfärda det som till största del Vasapropaganda på senare år. Men stämmer det? Blodbadet var viktigt för Gustav Vasas maktövertagande, men det var också ett massmord på en stor del av svärdssidan av det svenska högfrälset och så vitt Stockholms tänkeböcker kan anses vara en trovärdig källa, hela Stockholms stads styrelse.

Jag har varit inne på blodbadet i flera inlägg förut. Inte minst det ovan nämnda om Olaus Magnus vittnesmål, men även i bl.a. inlägg om Kristina Gyllenstierna. I tidigare inlägg (t.ex. Mary Beard - Kvinnor och makt från 28/7 2018, Johanne Hildebrandt- Idun. Sagan om Valhalla från 2/5 2018 och Kristina Nilsdotter Gyllenstierna från 8/3 2018) har jag talat om att förmedlingen av Kristina Gyllenstierna mest ser henne som nationalistisk symbol för motståndet mot Kristian II än som person. Även om jag tycker det är viktigt att Kristina får vara en person mer än en nationalistisk symbol, är det omöjligt att prata om blodbadet utan att prata om hennes roll i det.

Carl Gustaf Hellqvists målning av Sten Sture d.y:s död
Kristinas förste make, riksföreståndaren Sten Sture d.y. blev dödligt sårad i en strid mot Kristian II på sjön Åsundens is vid Bogesund (nuvarande Ulricehamn) i Västergötland i början av 1520 och dog på väg tillbaka till Stockholm. Han hade länge fört en svår maktkamp mot ärkebiskop Gustav Trolle.

Kristian II såg sig själv som rättmätig kung över Kalmarunionen och han hade en dröm om att bygga en ekonomisk och politisk supermakt i norra Europa som kunde utmana Hansan om makten över handeln i Östersjöområdet. Detta var en av ursprungsorsakerna till att unionen bildades i slutet av 1300-talet.

Sverige var viktig för Kristians stormaktsdrömmar, men i Sverige pyrde missnöjet gentemot den danska kungamakten i princip sedan unionen skapades och som resulterat i en mängd uppror sedan Engelbrektsupproret på 1430-talet. I viss mån var dessa uppror framgångsrika (Slaget vid Brunkeberg som jag skrev om 10/10 2018 är del av dem.) och under senare delen av unionstiden kan man säga att Sverige i perioder var en adelsrepublik. När Sten Sture dog, verkar dock musten ha gått ur motståndesrörelsen även om Kristina Gyllenstierna förde vidare kampen från Stockholms slott. Jag undrar ofta hur frivilligt detta egentligen var. Hon försökte flera gånger delegera över ansvaret till män som varit hennes make trogna, men ingen av dem var intresserade. Som Stens änka var det dock hennes uppgift att se till äldste sonen Nils arv. Kristina väntade sitt och Stens sjätte barn när Sten dog och födde en son, som verkar ha dött strax efter förlossningen, under belägringen. I september 1520 gav hon upp mot löfte om amnesti för sig själv och de Sture-trogna.

Fontän på Stortorget
Torsdag 1 november 1520 marscherade Kristian II in i Stockholm i triumf. Han var nu officiellt vald till kung i Sverige och verkar även ha fått svenskarna att välja hans son Hans till tronarvinge i Sverige, fastän vare sig Sverige eller Danmark hade ärftlig tronföljd vid tillfället, och söndag 4 november kröntes han officiellt i Storkyrkan. Därefter bjöd han in till en stor fest som varade i tre dagar. På den fjärde dagen (onsdag 7 november) låstes dock portarna och Gustav Trolle började anklaga större delen av det svenska högfrälset för att vara kättare. Han var själv domare och dömde alla män till döden. Detta gjorde att löftet om amnesti inte gällde längre.

Under de kommande två dagarna skedde massavrättningar efter rang (biskopar, frälsemän, Stockholms borgarskap, tjänstefolk) på "löpande band" på Stortorget. Man grävde även upp bl.a. Sten Sture och hans och Kristina Gyllenstiernas yngste sons döda kroppar och brände dem på bål ihop med övriga avrättades under lördagen 10 november. Man plundrade också de avrättade stockholmarnas hem.

10 november föddes också Kristian II:s dotter Dorotea och som en sista grotesk gärning sägs Kristian ha tvingat de, troligen livrädda stockholmarna, att fira detta med en stor fest på Stortorget där de bara dagarna innan hade tvingats se släkt och vänner dö.

Kristian II
Ingen av frälsekvinnorna eller -barn avrättades även om det sägs ha varit nära att Kristina Gyllenstierna blivit den enda. Istället placerades de i fängelse i Danmark. Dessvärre dog många av dem under fångenskapen, men Kristina överlevde och tillsammans med de övriga fängslade adelskvinnorna, frigavs hon när hennes systerson Gustav Vasa kommit till makten och Kristian II tvingats bort från den danska tronen.

Stockholms blodbad är en av de mest ökända händelserna i svensk (för att inte säga nordisk) historia, men Kristian slutade inte sitt blodbadande i Stockholm. Han skickade folk att avrätta sturetrogna, bl.a. Hemming Gadh, i Finland och tog landvägen när han skulle bege sig hemåt till Köpenhamn för att kunna "blodbada" ännu mer. Han dränkte t.ex. merparten av munkarna i Nydala kloster i Småland i januari/februari 1521. En av munkarna skrev om händelsen och kallade Kristian för en elak tyrann, varefter Kristian II i Sverige har blivit kallad: Kristian Tyrann.


Referenser

Fotona från Stortorget statyn av Kristina Gyllenstierna är mina egna, men målningen av den dödende Sten Sture d.y. lånades här och den på Kristian II lånades här.

söndag 4 november 2018

Fatima Bremmer - Ett jävla solsken. En biografi om Ester Blenda Nordström

Vid en närmare granskning av inläggen jag gjort på den här bloggen under det senaste året (Jag startade denna blogg 12 november 2017.) insåg jag att jag främst skrivit om böcker som jag ogillat. Jag tänkte därför skapa lite mer jämvikt och skriva om böcker som jag faktiskt tycker om. För sådana böcker finns, jag lovar!

På sistone har jag läst en hel del biografier och den bästa av dessa är Ett jävla solsken. En biografi om Ester Blenda Nordström från förra året. Den är skriven av journalisten Fatima Bremmer och jag har pratat om henne förut här på bloggen, senast i mitt inlägg med reflektioner om mötet med Niklas Natt och Dag från i söndags (28/10 2018).

Ester Blenda Elisabet Nordström föddes 31 mars 1891 och merparten av hennes liv levde hon på 1900-talet. Därför är hon långt ifrån någon person direkt relaterad till Vasaätten. Som jag sagt i tidigare inlägg, inte minst i inlägget om dokumentärserien De första folken från 11/8 i år (2018) sträcker sig mitt historieintresse långt utöver Vasarna varför jag också har etiketten ovasa historia där man kan hitta sådant som inte alldeles rör Vasatiden. Dock ska man inte säga att det inte finns beröringspunkter. På senare år har det publicerats en rad biografier på svenska, inte minst om vasarna, som varit av minst sagt skiftande kvalitet. 4 december 2017 skrev jag t.ex. ett inlägg om Marie Louise Flembergs biografi Kristina Gyllenstierna. Kvinnan som stod upp mot Kristian Tyrann och 10 september skrev jag om Bo Erikssons bok Sturarna. Makten, morden, missdåden, som jag tror hade för avsikt att vara en biografi över alla som kallat sig "Sture" i den svenska/nordiska historien.

Ester Blenda verkar ha varit en väldigt äventyrslysten och sprudlande person samtidigt som hon också hade en väldigt mörk sida. Hon föddes in i en familj som gjorde en enorm klassresa uppåt med allt vad det innebar i sekelskiftets Sverige. Hon var en riktig rebellisk flicka som gick klädd i skira spetsklänningar och en av få gånger hon var lugn, var när hon skrev. Hon tillhör de första kvinnliga journalisterna i Sverige som kallades Pennskaft efter Ester Blendas vän Elin Wägners bok med samma namn.

För mig som är ganska fascinerad över arkeologins historia, är det roligt att läsa en journalists skildring av journalistikens utveckling i Sverige under det tidiga 1900-talet. Jag tror att man lär sig väldigt mycket om sin egen bransch genom att studera hur ens egen vetenskap faktiskt utvecklats över tid. Fatima Bremmer skriver att journalistiken förändrades när kvinnorna klev in på redaktionerna och fick uppdrag liknande männens.

Det är egentligen lite konstigt att svensk journalistik valt att kalla undercover arbete för wallraffa (Efter Günter Wallraff) när Ester Blenda Nordström var först i Sverige och Nellie Bly var först i världen med att tillämpa metoden.

Ester Blenda är som sagt känd som den första wallraffande (eller nordströmmande!) journalisten i Sverige när hon tog plats som piga på en gård i Södermanland för att bättre kunna skildra den utsatta situation som svenska pigor levde i. Det är lätt att beundra henne för det, men vare sig hon eller de hon diskuterade saken med innan, verkar ens ha ägnat en tanke åt hur bondfamiljen hon var anställd hos skulle uppleva det att bli omskrivna i riksmedia. Baserat på både historiska källor och Fatima Bremmers intervju med barnbarnet till dem, gick det inte alls särskilt bra. De blev sårade och kränkta och tvungna att sälja släktgården som gått i arv i generationer. Även om mannen i familjen skrev en motbok, verkar det mer som att detta ledde till att han och familjen bara exploaterades ännu mer än den upprättelse han ville att det skulle vara.

Jag skulle egentligen önska att mer tid lades på att berätta om dem och konsekvenserna av Ester Blendas artikelserie. Ester Blenda verkar ha haft ett väldigt starkt socialt patos. Ändå blir det fel när hon ska skildra såväl bondefamiljer som samer och de slår bakut och det får dem att känna sig sårade och kränkta. Till viss del kan hon nog sägas vara ett "barn av sin tid". Det är inte bönderna eller samerna som har maktpositioner i det samhälle hon lever i och det verkar inte ha förts några som helst etiska diskussioner kring hur föremålen för hennes artiklar och böcker uppfattar det hon skriver. I fallet med samerna umgås hon också med folk som ser dem som rent fysiska forskningsobjekt som man kan behandla hur som helst (då de tillhör en annan, lägre stående "ras") eller som någon typ av museiobjekt av typen "De ädla vildarna" vars kultur måste "hållas ren" från det moderna samhället för att den ska överleva. Men ingen kultur lever i ett vakuum och samerna är lika mycket en del av det moderna samhället som andra.

Samisk flickmössa med bord av figurer från Disneys Snövit
och de sju dvärgarna från tidigt 1900-tal.
Foto: Elisabeth Eriksson, Nordiska museet
På bilden här till höger kan ni se en samisk flickmössa från Nordiska museet i Stockholm. Den är från början av 1900-talet och den samiska flickan som fick den, kan mycket väl ha varit lika förtjust i Disneys Snövit och de sju dvärgarna som en svensk flicka var vid samma tid. Jag tycker mössan är så illustrativ för hur kulturer fungerar. De är inte statiska och har väldigt lite med biologi att göra. Istället tänker jag mig dem som uttryck för vad som är socialt gångbart i olika sociala sammanhang. (Den finns utställd i Nordiska museets utställning om samerna, Sapmí. Jag rekommenderar ett besök på museet!)

Fatima Bremmer skildrar att det finns ett mörker inom Ester Blenda som hon kopplar till den förbjudna kärleken till Carin Waern Frisell. Jag kan dock inte låta bli att undra om mörkret också kommer av att hon förstår att hon har gjort folk hon tycker om och bryr sig om väldigt illa genom att handla först och tänka sedan. Det är uppenbarligen efter att bondfamiljen hör av sig och berättar hur kränkta de är, som hon går in i sin första depression.

mitt inlägg om mitt möte med författaren Niklas Natt och Dag förra söndagen (28/10 2018) skrev jag en del om behovet av att göra ordentliga etiska överväganden när man handskas med verkliga personer. Min utgångspunkt i mitt skrivande är att skildra dem med all den respekt jag kan. Bo Erikssons bok Sturarna. Makten, morden, missdåden pratar jag om ofta, men det är för att det verkligen är ett skräckexempel på hur illa det kan gå. Jag kan inte tänka mig att Bo någonsin reflekterade etiskt över hur han framställer de historiska personerna i den boken. (Om han gjorde det är det nästan ännu värre!)

Mitt exemplar av Ett jävla solsken blev
signerat av Fatima Bremmer som även
tyckte att mitt Vasaprojekt lät spännande.
Historiska personer är riktiga människor och det minsta man kan göra är att försöka hantera dem med respekt! Det är inte så svårt att få fram karaktärsdrag av vare sig Vasarna eller Sturarna och båda familjerna har ättlingar som lever än idag. Niklas Natt och Dag är ett exempel på en släkting till den yngre Stureätten som egentligen är en gren av adelsätten Natt och Dag som Bo Eriksson knappt nämner i sin Sturarna-bok då han är fixerad vid namnet "Sture" och att det betyder typ "bråkmakare". Det är därför också som jag tänker försöka kontakta dessa adelsätter och jag funderar på om man kan göra det via Riddarhuset i Stockholm på något sätt. Mitt intresse för Sturarna och Märta Leijonhufvud kommer dock inte ursprungligen från Erikssons bok utan från boken Sturemorden 1567 av Jan von Konow som är en källtrogen och sansad genomgång av Sturemorden där personerna skildras med respekt. Jag tror inte att Eriksson hade onda avsikter med sin bok, men liksom Ester Blenda Nordström i fallet med bondfamiljen och samerna, tänkte han nog inte efter före. Och Eriksson kan mycket bättre! Hans biografi om Per Brahe d.ä. I skuggan av tronen är väldigt genomarbetad och respektfull.

Ja, jag vet att jag tjatar om etik mycket, men det är väldigt viktigt, vilket Ester Blendas arbeten också visar.

Biografin berättar också en del om Finska inbördeskriget dit Ester Blenda skickas för att bedöma läget inför en kommande hjälpaktion. Det kan nog sägas vara det tydligaste exemplet på vad starka sociala motsättningar kan resultera i i Nordens historia. Det var explosivt, förödande och extremt traumatiserande. Det tillhör också den där historian som är så pass färsk att folk ännu har en relation till det varför det är svårt på flera plan att studera och diskutera. Samtidigt tror jag det skulle behövas, för det kan säkert lära oss viktiga saker idag.

Fatima Bremmers skildring av Ester Blenda Nordström är helt fantastisk! Ester Blenda blir också minst sagt behandlad med yttersta respekt och biografins språk är levande och förälskelsen Bremmer berättade om när jag träffade henne i maj i år (2018) löper som en röd tråd genom hela biografin.  I somras hade hon också ett sommar-program i radio där hon berättade också om Ester Blenda och där förälskelsen också lyste igenom. Jag rekommenderar båda varmt!






Bild av den samiska flickmössan hämtades från Digitalt museum.

måndag 29 oktober 2018

Föredrag - 1600-talets kvinnliga hovliv

Ja, jag springer mycket på Vasamuseet, men det är ett väldigt bra museum och har dessutom ofta väldigt spännande programpunkter som jag gärna besöker. Förra Afternoon Tea-föredraget handlade om 1500-talet och denna gång rörde vi oss in i 1600-talet tillsammans med Ann Grönhammar.

Ann Grönhammar har jobbat på Livrustkammaren varför hennes exempel mestadels kom därifrån. I sitt föredrag utgick hon framför allt från de båda drottningarna Maria Eleonora och Hedvig Eleonora som var gifta med Gustav II Adolf respektive Karl X Gustav. Den senare tillhör inte den officiella Vasadynastin, även om den förra är hans morbror (Faktum är att "Gustav Vasas gener" på olika sätt hållit sig kvar vid den svenska tronen på olika sätt fram tills idag förutom ett tag under Bernadotterna.).Grönhammar kom även in lite på Karl XI:s fru Ulrika Eleonora på slutet av föredraget.

Maria Eleonora var först ut och den som är intressantast för min egen del. Jag finner henne väldigt fascinerande och skulle vilja säga att hon nog är en av de mest missförstådda kvinnorna i svensk historia. Grönhammar berättade också om hur hon har kommit att omtolkas på senare år och baserat på vad hon berättade, tycker jag mig ana att det nog fanns känslor mellan henne och hennes make. De hade bara lite otur på många sätt.

Hedvig Eleonora fick ett långt liv och överlevde sin make med råge och är kanske mest känd för Drottningholm, även om drottningen som namnet anspelar på faktiskt är Katarina Jagellonica. Hon gjorde teatern till en del av kungabarnens uppfostran och ansåg det pedagogiskt att sätta upp rollspel.

Ann Grönhammar presenterade drottningarna, men även deras hovpersonal och deras bakgrund. Hon namngav viktiga personer och titlar och jag skulle ha önskat att hon gick lite närmare in på vad de senare egentligen innebar. Vad gjorde egentligen alla dessa människor på slottet?

söndag 28 oktober 2018

Spontana tankar efter författarmöte med Niklas Natt och Dag

I fredags var jag på ett föredrag om 1600-talets kvinnliga hovliv på Vasamuseet, men det inlägget får vänta för jag kände att jag behövde skriva ner mina tankar kring mitt möte med författaren Niklas Natt och Dag på Gubbängens bibliotek i Stockholm.

Jag är ett stort fan av Niklas bok 1793, men mer om den i ett senare inlägg. Han var också väldigt personlig i sitt berättande om sig själv och sitt skrivande, varför jag inte kommer att ta upp särskilt mycket om vad han sa idag. Det här inlägget blir väldigt mycket mina egna tankar och därför väldigt personligt.

Jag var väldigt nervös både för att jag beundrar honom som författare och för han är en släkting till Svante Sture som ni säkert märkt är en personlig favorit. Jag visste inte om jag skulle våga berätta om mitt skrivande för honom, men jag tänkte när det blev tillfälle att få boken signerad efteråt att jag skulle göra det.

Niklas Natt och Dag signerade sin bok med
sitt adelssigill. Helt fantastiskt häftigt!
Jag har tänkt att jag ska kontakta typ Riddarhuset i Stockholm eller de enskilda adelsätterna som finns kvar idag. Detta för att visa respekt gentemot dem och Niklas Natt och Dag sa det också. För mig har det alltid varit självklart. Historiska personer må vara döda, men de är ändå riktiga personer som någonstans förtjänar att behandlas med respekt.

Ett skräckexempel på väldigt respektlös historieskrivning tycker jag faktiskt berör släktingar till Niklas Natt och Dag. 10 september i år (2018) skrev jag ett inlägg om historikern Bo Erikssons bok Sturarna. Makten, morden, missdåden i vilken jag menade att Eriksson reducerar alla involverade i Sturemorden till fantasy-stereotyper. Jag står helt fast vid detta. Han har bevisat i andra sammanhang att han kan mycket bättre än så, varför boken blir än mer förvirrande.

För mig handlar det om att fokusera på de historiska personerna som människor. Niklas Natt och Dag kom också in på att han upptäckt att vilken tidsperiod man än läste om, så är människor alltid de samma. De har samma grundläggande tankar och problem även om vetenskap och teknik skiljer dem från oss. Jag har i flera blogginlägg tagit upp att vi studerar en annan kultur när vi studerar det förflutna, inte minst i mitt inlägg Kostymer, modern historia och "Det Andra" från 10 april i år.

I våras var jag på ett föredrag med Fatima Bremmer om hennes biografi om Ester Blenda Nordström, Ett jävla solsken som jag tycker är en av de mest gripande och bästa biografier jag har läst. Bremmer sa att hon blev allvarligt förälskad i Ester Blenda och jag undrar om det kanske inte är därför som biografin blev så jordnära och gripande som den blev. Det har kommit väldigt många biografier på senare år som varit av varierande karaktär. Förutom den ovan nämnda Sturarna, som jag egentligen inte vet vad man ska klassa som, är ett annat mindre bra exempel Marie-Louise Flembergs biografi över Kristina Gyllenstierna som fick ett inlägg 4 december förra året (2017). Flemberg var uppenbart inte alls särskilt intresserad av Kristina och biografin handlar mer om Sten Sture d.y. och Nils Sture d.ä. varav hon verkar uppenbart förälskad i den förre som hyllas till skyarna i boken.

Mitt intresse för Märta Leijonhufvud är nog att betrakta som en uppriktig förälskelse. Jag känner den egentligen för alla "vasarna", men det är henne jag brinner för särskilt, varför det är henne jag tänker börja med att skildra och jag hoppas att min förälskelse kan skapa en respektfull bild av henne.

torsdag 18 oktober 2018

Vasaslottsresan: Reflektioner efter etapp 2

Ruiner och rekonstruktion av Vasarnas Svartsjö
Idag bar det av till två nya Vasaslott. Drottningholm passerades egentligen först, men jag och mitt resesällskap valde att först fortsätta till Svartsjö.

Vasarnas Svartsjö var ganska annorlunda jämfört med det slottet som står där idag som från början lät byggas av kung Fredrik I som jaktslott åt hans fru drottning Ulrika Eleonora på 1700-talet.

Inte mycket finns kvar från Vasaslottet mer än lite stenmurar, men oj vad pampigt det måste ha varit. Jag kan så förstå att Erik XIV älskade stället. Det är också där som rättegångarna mot Svante Sture, hans söner och de övriga inblandade hölls innan de flyttades till Uppsala där Sturemorden inträffade.

Svartsjö slott idag

Svartsjö har jag aldrig besökt, så det var extra spännande. På vägen hem stannade vi till vid Drottningholms slott. Drottningholm är mest känt som drottning Hedvig Eleonoras slott, men drottningen i namnet är faktiskt Katarina Jagellonica. Slottet och dess omnejd är idag ett världsarv och får därför stöd från UNESCO och det har andra krav på sig än de övriga Vasaslotten. Jag var där med skolan på mellanstadiet och gick på visning både av slottet, teatern och det tillhörande Kina slott. Jag minns den guidningen mest eftersom det var å jag lärde mig att mandarin också är en västerländsk beteckning på en kinesisk ämbetsman. Guiden sa att lille Gustav III väntade vid Kina slott utklädd till mandarin när hans far Adolf Fredik gav slottet till hans mor Lovisa Ulrika varpå hela klassen gapskrattade då alla mer tänkte på frukten.

Idag blev det inga besök i själva slottet, men det är alltid mysigt att vara där. Visning av både Svartsjö och Drottningholm får vänta till nästa besök.

Drottningholms slott

tisdag 16 oktober 2018

Döda personers sällskap: Margareta Leijonhufvud

I min serie om Döda personers sällskap, tänkte jag denna gång ta mig en närmare titt på Gustav Vasas andra hustru, Margareta Leijonhufvud. Hon är begravd tillsammans med sin make och hans första fru, Katarina av Sachsen-Lauenburg som jag berättade om i första inlägget av serien.

Min utgångspunkt är liksom då boken Vasagraven i Uppsala domkyrka där resultaten från undersökningarna av graven och kvarlevorna i Uppsala domkyrka på 1940-talet presenteras. Liksom i fallet med Katarina, utfördes den osteologiska analysen av anatomiprofessorn Bo Eric Ingelmark.

Kistan Margareta låg i var av ek med plant lock och svagt uåtlutande sidor och klädd med svart sammet. Den var ganska dåligt bevarad och hade blivit förstärkt med en trälist vid en tidigare gravöppning. I kistan hittades också bitar av ett metallkors som konstaterades komma från Margaretas efterträdare och systerdotter Katarina Stenbocks kista som stod bredvid kopparlådan i vilken Gustavs, Margaretas och Katarina av Sachsen-Lauenburgs kistor var placerade. Liksom i fallet med Katarina av Sachsen-Lauenburgs kista, hade Margaretas varit dekorerad med de krönta metallbokstäverna M och R (för Margareta Regina). Kistan var antingen nygjord till hennes andra begravning eller hade blivit reparerad till dess då delar av en äldre kistbotten fanns kvar under drottningens kvarlevor där även rester av en halmbädd var synliga. Efter undersökningen lagades kistan och man bytte ut en del delar mot nya, även de tillverkade av ek.

Margaretas och Katarina av Sachsen-Lauenburgs
begravningskronor, Uppsala domkyrkomuseum


Margareta hade två begravningsdräkter i sammet som troligen från början varit svarta. Hennes skelett var klädd i den ena som troligen gavs till henne i samband med hennes ursprungliga begravning 1551. Den andra tillkom förmodligen när hon fick följa sin make till deras gemensamma vilorum i Uppsala domkyrka 1560. Hennes huvud hade vilat på en kudde med svart sammetsfodral. Tyglappar av guldbrokad i drottningens huvudända, visar att hättan i hennes begravningskrona, liksom hos hennes företrädare, var tillverkad av det.

Porträtt av Margareta Leijonhufvud
En smal guldkedja om Margaretas hals hade ett hängsmycke format som ett G, vilket troligen var en gåva från hennes make. G:t var gjort av guld med en rubin, en smaragd och små pärlor omkring samt en stor pärla nertill. Pärlorna var tyvärr i princip söndervittrade vid undersökningen av graven 1946. Till hennes ursprungliga begravning 1551 hade, enligt räkenskaperna, Urban Målare tillverkat en krona och två spiror i förgyllt vax. Av dessa fanns rester av kronan och den ena spiran kvar vid undersökningen. I samband med hennes andra begravning 1560, tillverkades nya begravningsregalier av förgyllt silver.

Margareta var ca 154 cm lång och hennes skelett vittnar om att hon var gracilt byggd. Käkarna var friska och bara två tänder hade dragits ur under hennes levnad, troligen till följd av kariesangrepp. Ytterligare fem av tänderna hade också angripits, men inte lika mycket. I övrigt fanns inga sjukliga förändringar på hennes skelett. Däremot beskrivs hennes kranium som "vackert".

onsdag 10 oktober 2018

Slaget vid Brunkeberg

Jungfrun från statyn av St Göran
och draken i Storkyrkan, Stockholm

Det är inte alla som delar födelsedag med årsdagen av ett berömt fältslag, men det gör jag. Därför tänkte jag att det kan vara trevligt att ägna ett inlägg åt Slaget vid Brunkeberg i Stockholm. De båda huvudmännen var Kristian I och Sten Sture d.ä. och egentligen kan man väl säga att det mer är Vasaättens förhistoria än historia. Slaget har dock ansetts som en viktig del av den svenska historieskrivningen och var en del av motståndet inom den svenska aristokratin gentemot Kalmarunionen.

Greve Kristian av Oldenburg hade blivit kung i Danmark 1448 under namnet Kristian I och var under en tid också kung i Sverige, där makten dock mestadelen av tiden låg hos riksrådet, samtidigt som Karl Knutsson Bonde också lyckades bli svensk kung hela tre gånger. Han dog emellertid 1470 och efterträddes av sin systerson Sten Sture d.ä. som blev Sveriges riksföreståndare. Kristian ansåg dock att han hade rätt till makten över Sverige också då Kalmarunionen fortfarande var ett officiellt faktum. Därför belägrade han Stockholm i juli 1471.

Kristians främsta stöd fanns i det uppländska folklandet Fjädrundaland medan Sten fann sina lojala män bland frälset och allmogen i resten av landet. Vid ett möte i Vadstena 4 september vägrade bergsmän och bönder från Småland, Väster- och Östergötland att underkasta sig Kristian, medan upplandsbönderna erkände honom som sin kung i ett möte i Uppsala några dagar senare.

St Göran i statygruppen i Storkyrkan,Stockholm
En av frälsemännen som stödde Sten var Nils Bosson Sture. Han var inte släkt med Sten, utan tillhörde ätten Natt och Dag och kom att bli far respektive farfar till de senare riksföreståndarna Svante Nilsson och Sten Sture d.y. Nils ledde truppen med dalkarlar mot söder, medan Sten ledde den sydsvenska hären norrut. De strålade samman 23 september och fortsatte sedan tillsammans mot Stockholm.

10 oktober 1471 (Klockan 11 på förmiddagen enligt Olaus Petri.) hade Kristian samlat sina trupper på den höga rullstensås som kallas Brunkebergsåsen som löper genom dagens centrala Stockholm, även om den till största delen har ätits upp av den växande staden. Därifrån kunde han ha utblick över staden.

Sten Sture i sin tur hade delat sina trupper i två grupper varav Nils ledde den ena. Planen var att anfalla Kristian från två håll genom en så kallad kniptångsmanöver. Knut Posse ledde stadsstyrkorna.

Sten gick till två anfall som lätt slogs tillbaka av Kristian och hans trupper på åsen. Detta styrkte Kristian som gick till motanfall. Striden pågick för fullt när Nils under den sena eftermiddagen dök upp på andra sidan åsen.

Nils Stures överraskande anfall fick Kristian att retirera med sina trupper, men det finns också en historia om att det danska riksbanéret hade hamnat i svenska händer. Kristian, som blivit träffad i ansiktet av en s.k. hakebössa, valde i att dra sig tillbaka. I panik försökte de fly över till Käpplingeholmen (dagens Blasieholmen) där de hade sina båtar. Bron över till holmen hade dock fått stockarna söndersågade av Knut Posses soldater. Bron brast och många soldater drunknade. De som lyckades ta sig i land blev dödades av Sten Stures folk. Kristian lyckades, svårt sårad efter att ha blivit träffad av en pil, rädda sig ombord på en av båtarna som genast avseglade mot Köpenhamn.

Draken i statygruppen Sten Sture d.ä. beställde till Storkyrkan
i Stockholm efter slaget vid Brunkeberg.
Slaget blev en viktig del i Sten Sture d.ä:s propaganda mot unionen. Bl.a. lät han uppföra den berömda skulpturen av St Göran och draken i Storkyrkan i Stockholm. St Göran ska representera Sten Sture som dödar den danska draken för att rädda den svenska jungfrun.

I äldre, nationalistisk historieskrivning har Slaget vid Brunkeberg av svenska historiker betraktats som ett slag mellan Sverige och Danmark. Detta perspektiv har man idag gått ifrån då det var såväl svenskar som danskar med på båda sidorna. Istället betraktar man det som olika allianser mellan olika ätter som stred om vem som skulle ha mest makt.

måndag 8 oktober 2018

Döda personers sällskap: Katarina av Sachsen-Lauenburg

Katarina av Sachsen-Lauenburg vilar tillsammans med sin
make Gustav Vasa och hans andra hustru Margareta
Leijonhufvud i Uppsala domkyrka
Under 1945 och 1946 undersöktes gravplatsen för Gustav Vasa, Johan III och deras drottningar (förutom Katarina Jagellonica som har ett särskilt gravkor) grav och kvarlevor i Uppsala domkyrka. Denna undersökning resulterade i boken Vasagraven i Uppsala domkyrka 1956, där resultaten från undersökningen presenterades. 

Boken är stor och omfattande och det finns även en bok om undersökningen av Erik XIV:s grav i Västerås domkyrka 1958. Jag tänker därför att det kan vara på sin plats att starta en liten inläggsserie om resultaten från dessa och andra relaterade gravundersökningar. Jag har valt att kalla den Döda personers sällskap och först ut är Gustav Vasas första hustru, drottning Katarina av Sachsen-Lauenburg.

Jag har inte pratat särskilt mycket om henne innan och hon ska få ett mer utförligt presentationsinlägg en dag. Det som kan sägas om hennes person här var att hon föddes 24 september 1513 i Ratzeburg i nuvarande Schleswig-Holstein i dagens Tyskland. På sin 18-årsdag giftes hon bort med Gustav Vasa och blev Sveriges drottning.

Detalj på boken Vasagraven i
Uppsala domkyrka
13 december 1533 födde hon sonen och "kronprinsen" Erik, men dessvärre dog hon dagen innan sin 22-årsdag 23 september 1535. Hon bisattes 1 oktober 1535 i Storkyrkan i Stockholm och flyttades tillsammans med sin efterträdare Margareta Leijonhufvud till Uppsala domkyrka i samband med makens begravning 21 december 1560.

Anatomiprofessor Bo Eric Ingelmark (som för övrigt var född exakt 400 år efter Katarina; 24 september 1913) utförde de medicinska analyserna av Vasakungarna och deras drottningars kvarlevor. Det är också han som författat artiklarna om denna del av undersökningen.

Både Katarinas kista och skelett verkar ha varit rätt dåligt bevarat och skört varför benen analyserades utan att plockas upp ur kistan. Kistan var gjord i ek och sammetsklädd inuti. På den fanns ett kronprytt K och ett lika krönt R i metall liknande detaljerna på Vasagraven i Uppsala domkyrkas framsida som ni kan se här till höger. Efter undersökningen tillverkades en ny ekkista till både Katarina och hennes efterträdare Katarina Stenbock vars kista och kvarlevor var än mer präglade av tidens tand.

Katarinas och Margareta Leijonhufvuds begravningskronor
i Uppsala domkyrkomuseum

Katarina hade en begravningsdräkt i sammet som troligen ursprungligen var svart, men som på 1940-talet hade antagit en rödbrun färgton. Denna var lagd ovanpå kropppen och hade blivit stoppad med tyg. I huvudändan fanns även tygbitar som antogs komma från en hätta i guldbrokad som utgjort innanmätet till hennes begravningskrona.

Skelettet var, som sagt skört, men man kunde ändå dra en del slutsatser från det. Bl.a. var hon 159 cm lång och det fanns inga skador på kraniet som skulle kunna komma från den yxhammare som hennes make enligt envisa rykten ska ha slagit ihjäl henne med. Att detta bara är ett elakt rykte stärks också av att hennes svåger, Kristian III av Danmark, i ett brev berättar att hon fallit till golvet under en fest. Idag diskuterar man hennes död som komplikationer av ett missfall.