onsdag 10 oktober 2018

Slaget vid Brunkeberg

Jungfrun från statyn av St Göran
och draken i Storkyrkan, Stockholm

Det är inte alla som delar födelsedag med årsdagen av ett berömt fältslag, men det gör jag. Därför tänkte jag att det kan vara trevligt att ägna ett inlägg åt Slaget vid Brunkeberg i Stockholm. De båda huvudmännen var Kristian I och Sten Sture d.ä. och egentligen kan man väl säga att det mer är Vasaättens förhistoria än historia. Slaget har dock ansetts som en viktig del av den svenska historieskrivningen och var en del av motståndet inom den svenska aristokratin gentemot Kalmarunionen.

Greve Kristian av Oldenburg hade blivit kung i Danmark 1448 under namnet Kristian I och var under en tid också kung i Sverige, där makten dock mestadelen av tiden låg hos riksrådet, samtidigt som Karl Knutsson Bonde också lyckades bli svensk kung hela tre gånger. Han dog emellertid 1470 och efterträddes av sin systerson Sten Sture d.ä. som blev Sveriges riksföreståndare. Kristian ansåg dock att han hade rätt till makten över Sverige också då Kalmarunionen fortfarande var ett officiellt faktum. Därför belägrade han Stockholm i juli 1471.

Kristians främsta stöd fanns i det uppländska folklandet Fjädrundaland medan Sten fann sina lojala män bland frälset och allmogen i resten av landet. Vid ett möte i Vadstena 4 september vägrade bergsmän och bönder från Småland, Väster- och Östergötland att underkasta sig Kristian, medan upplandsbönderna erkände honom som sin kung i ett möte i Uppsala några dagar senare.

St Göran i statygruppen i Storkyrkan,Stockholm
En av frälsemännen som stödde Sten var Nils Bosson Sture. Han var inte släkt med Sten, utan tillhörde ätten Natt och Dag och kom att bli far respektive farfar till de senare riksföreståndarna Svante Nilsson och Sten Sture d.y. Nils ledde truppen med dalkarlar mot söder, medan Sten ledde den sydsvenska hären norrut. De strålade samman 23 september och fortsatte sedan tillsammans mot Stockholm.

10 oktober 1471 (Klockan 11 på förmiddagen enligt Olaus Petri.) hade Kristian samlat sina trupper på den höga rullstensås som kallas Brunkebergsåsen som löper genom dagens centrala Stockholm, även om den till största delen har ätits upp av den växande staden. Därifrån kunde han ha utblick över staden.

Sten Sture i sin tur hade delat sina trupper i två grupper varav Nils ledde den ena. Planen var att anfalla Kristian från två håll genom en så kallad kniptångsmanöver. Knut Posse ledde stadsstyrkorna.

Sten gick till två anfall som lätt slogs tillbaka av Kristian och hans trupper på åsen. Detta styrkte Kristian som gick till motanfall. Striden pågick för fullt när Nils under den sena eftermiddagen dök upp på andra sidan åsen.

Nils Stures överraskande anfall fick Kristian att retirera med sina trupper, men det finns också en historia om att det danska riksbanéret hade hamnat i svenska händer. Kristian, som blivit träffad i ansiktet av en s.k. hakebössa, valde i att dra sig tillbaka. I panik försökte de fly över till Käpplingeholmen (dagens Blasieholmen) där de hade sina båtar. Bron över till holmen hade dock fått stockarna söndersågade av Knut Posses soldater. Bron brast och många soldater drunknade. De som lyckades ta sig i land blev dödades av Sten Stures folk. Kristian lyckades, svårt sårad efter att ha blivit träffad av en pil, rädda sig ombord på en av båtarna som genast avseglade mot Köpenhamn.

Draken i statygruppen Sten Sture d.ä. beställde till Storkyrkan
i Stockholm efter slaget vid Brunkeberg.
Slaget blev en viktig del i Sten Sture d.ä:s propaganda mot unionen. Bl.a. lät han uppföra den berömda skulpturen av St Göran och draken i Storkyrkan i Stockholm. St Göran ska representera Sten Sture som dödar den danska draken för att rädda den svenska jungfrun.

I äldre, nationalistisk historieskrivning har Slaget vid Brunkeberg av svenska historiker betraktats som ett slag mellan Sverige och Danmark. Detta perspektiv har man idag gått ifrån då det var såväl svenskar som danskar med på båda sidorna. Istället betraktar man det som olika allianser mellan olika ätter som stred om vem som skulle ha mest makt.

måndag 8 oktober 2018

Döda personers sällskap: Katarina av Sachsen-Lauenburg

Katarina av Sachsen-Lauenburg vilar tillsammans med sin
make Gustav Vasa och hans andra hustru Margareta
Leijonhufvud i Uppsala domkyrka
Under 1945 och 1946 undersöktes gravplatsen för Gustav Vasa, Johan III och deras drottningar (förutom Katarina Jagellonica som har ett särskilt gravkor) grav och kvarlevor i Uppsala domkyrka. Denna undersökning resulterade i boken Vasagraven i Uppsala domkyrka 1956, där resultaten från undersökningen presenterades. 

Boken är stor och omfattande och det finns även en bok om undersökningen av Erik XIV:s grav i Västerås domkyrka 1958. Jag tänker därför att det kan vara på sin plats att starta en liten inläggsserie om resultaten från dessa och andra relaterade gravundersökningar. Jag har valt att kalla den Döda personers sällskap och först ut är Gustav Vasas första hustru, drottning Katarina av Sachsen-Lauenburg.

Jag har inte pratat särskilt mycket om henne innan och hon ska få ett mer utförligt presentationsinlägg en dag. Det som kan sägas om hennes person här var att hon föddes 24 september 1513 i Ratzeburg i nuvarande Schleswig-Holstein i dagens Tyskland. På sin 18-årsdag giftes hon bort med Gustav Vasa och blev Sveriges drottning.

Detalj på boken Vasagraven i
Uppsala domkyrka
13 december 1533 födde hon sonen och "kronprinsen" Erik, men dessvärre dog hon dagen innan sin 22-årsdag 23 september 1535. Hon bisattes 1 oktober 1535 i Storkyrkan i Stockholm och flyttades tillsammans med sin efterträdare Margareta Leijonhufvud till Uppsala domkyrka i samband med makens begravning 21 december 1560.

Anatomiprofessor Bo Eric Ingelmark (som för övrigt var född exakt 400 år efter Katarina; 24 september 1913) utförde de medicinska analyserna av Vasakungarna och deras drottningars kvarlevor. Det är också han som författat artiklarna om denna del av undersökningen.

Både Katarinas kista och skelett verkar ha varit rätt dåligt bevarat och skört varför benen analyserades utan att plockas upp ur kistan. Kistan var gjord i ek och sammetsklädd inuti. På den fanns ett kronprytt K och ett lika krönt R i metall liknande detaljerna på Vasagraven i Uppsala domkyrkas framsida som ni kan se här till höger. Efter undersökningen tillverkades en ny ekkista till både Katarina och hennes efterträdare Katarina Stenbock vars kista och kvarlevor var än mer präglade av tidens tand.

Katarinas och Margareta Leijonhufvuds begravningskronor
i Uppsala domkyrkomuseum

Katarina hade en begravningsdräkt i sammet som troligen ursprungligen var svart, men som på 1940-talet hade antagit en rödbrun färgton. Denna var lagd ovanpå kropppen och hade blivit stoppad med tyg. I huvudändan fanns även tygbitar som antogs komma från en hätta i guldbrokad som utgjort innanmätet till hennes begravningskrona.

Skelettet var, som sagt skört, men man kunde ändå dra en del slutsatser från det. Bl.a. var hon 159 cm lång och det fanns inga skador på kraniet som skulle kunna komma från den yxhammare som hennes make enligt envisa rykten ska ha slagit ihjäl henne med. Att detta bara är ett elakt rykte stärks också av att hennes svåger, Kristian III av Danmark, i ett brev berättar att hon fallit till golvet under en fest. Idag diskuterar man hennes död som komplikationer av ett missfall.

onsdag 3 oktober 2018

Märta och de ändrade planerna

Efter jag pratar om henne titt som tätt kanske ni har förstått att Märta Leijonhufvud är en favorit hos mig. (Det finns inget känt samtida porträtt av henne vad jag vet, men jag tänker mig henne lite som Legos version av Disneys Rapunzel som ni ser på bilden här bredvid, så hon får representera Märta här på bloggen från och med nu.)

Märta fick ett presentationsinlägg på sin födelsedag på julafton förra året och hon är den som jag hittills har skrivit mest om. Hon är den person som vuxit mest på mig och jag blir bara mer och mer intresserad av henne.

Jag har haft lite svårt att fokusera på skrivandet av min Vasaberättelse. Jag har en ganska tydlig plan för var jag vill börja och sluta och vad jag vill ha med där emellan. Jag har det också väldigt tydligt vilka personer jag kommer att lyfta fram mer. Vad jag har haft svårt för däremot är var någonstans jag ska börja skriva. Det har varit svårt att fokusera på början då så många andra idéer tagit överhand.

Den jag har mest intresse för att skriva om är Märta och jag har märkt att jag har ett behov av att utveckla hennes karaktär mer än vad jag skulle ha möjlighet att få plats med inom ramarna för min stora Vasaberättelse. Hon föds dessutom först en månad in i den större berättelsen och därför kommer det dröja ett tag innan hon blir intressant i den. Hon verkar däremot vilja bli skriven nu och inte sedan. Därför har jag bestämt att jag ska börja med att skriva hennes historia. Den blir också fiktiv, men jag överväger om det inte vore spännande att försöka sig på att skriva en biografi också.

Jag tänker inte överge min större Vasaberättelse, men etablera en ingång i den på ett annat sätt än tidigare. Liksom i fallet med den skriver jag för min egen skulle och jag har ingen som helst aning om ifall någon annan kommer att vilja veta av manuset när det är klart. Däremot blir det ett mindre manus jag börjar med, så kanske folk tycker att jag inte slösar bort min tid lika mycket i alla fall.

söndag 30 september 2018

Föredrag - Drottningens frustuga

I fredags besökte jag återigen Vasamuseet. Denna gång för ett föredrag med en av mina favoriter bland Vasaförfattarna, Karin Tegenborg Falkdalen. Jag gillar hennes böcker om Vasadöttrarna, Katarina Stenbock och Margareta Leijonhufvud och jag fick dem signerade av henne efter föredraget vilket jag är jättetacksam för och hon var jättesnäll.

Föredraget berörde alla personer som Tegenborg Falkdalen har skrivit om plus Johans dotter Anna, och handlade om deras hovliv och kvinnorna de knöt till sitt hov. Gustav Vasa sneglade mycket på kontintenten när han byggde upp sitt svenska hov. Då väldigt mycket var beroende av personliga nätverk, hämtades hovdamerna från högadeln.
Tegenborg Falkdalen tog även upp hur högreståndskvinnor förväntades uppföra sig och vilka element som ingick i deras utbildning. Hon tog också upp Vadstenabullret när Cecilia Vasa inte riktigt betedde sig som en adelskvinna borde...

Jag gillade verkligen föredraget och inte bara för att jag gillar Tegenborg Falkdalens böcker. Det ger en inblick i samhället och kulturen under tidsperioden som historiker inte alltid bryr sig om.

Den där inblicken i vardagslivet tycker jag är viktig för att förstå personerna och betrakta dem som människor. Det blir ofta väldigt abstrakt när man bara pratar om personers maktförhållande till varandra. Tegenborg Falkdalen pratade mycket om ideal som var viktiga att förhålla sig till för adelsdamerna. Vadstenabullret fungerade som ett viktigt avbrott från dessa, då Cecilia vid det tillfället mer eller mindre helt slängde bort alla ideal och agerade precis som hon kände för vid det tillfället. Verkligheten är mer komplex än man kan tänka sig många gånger varför det kan bli väldigt intressant att ställa den mot idealen och se vad som händer.

lördag 22 september 2018

Mat, musik och historia -1500-talet

Vasamuseet har nu under hösten tre historiekvällar (från 1500-, 1600- respektive 1700-tal). I tisdags deltog jag i kvällen om 1500-talet.

Det började med en kombinerad konsert och föredrag om 1500-talet och sedan blev det en helt underbar middag som var helt fantastisk! Vi åt bl.a. knäckebröd, surdegsbröd, potkäs, jordärtskockssoppa med syrlig grädde, inlagd strömming, inkokt lax och brax i gelé, leverpastej, stek med gräddsås, rotfrukter, torkad frukt i rom och timjankorvar som kom att bli en stor favorit hos mig. (Det där är vad jag minns att vi åt. Det kan ha varit saker jag glömde)

Överlag tyckte jag kvällen var helt underbar. Smak är kulturellt och även om maten nog mer kan sägas vara en modern tolkning av de råvaror som man kan se användes, tycker jag ändå att man får en annan uppfattning om en tidsperiod utifrån vad de åt.

Musiken vi lyssnade på spelades på ett instrument som heter viola da gamba och det blev jättevackert. Ett av styckena (Jag tror det var det som enligt programmet hette Chi passa per'sta strada.) är vanligen skriven för fyra stämmor, men just i Stockholm har man hittat en version skriven för sex stämmor.

Föredraget måste jag dock säga bara får ett "okej". Delarna där hon gick igenom musiken och beskrev Erik XIV:s kröning var jättebra. Delen där hon gick igenom olika arbetsgrupper på Stockholms slott var relativt bra och hon nämnde flera kvinnor som arbetade där. Dock skulle jag vilja att hon förklarade lite mer av vad de olika yrkesgrupperna hade för uppgifter och hur vardagen på slottet gick till. Inte minst gästabudsförberedelser hade det varit trevligt att få höra mer om.

Överlag var det framför allt Vasakungarna Gustav Vasa och Erik XIV som togs upp. Jag saknade dock drottningarna. Vad gjorde de egentligen?! Den enda kvinna som nämndes mer specifikt var Karin Månsdotter och som vanligt var det fokus mest på hur Erik skämde ut hela familjen när han gifte sig med henne och att hon var enda orsaken till att Eriks bröder gör uppror. Jag tror inte det! Liksom jag skrev i mitt inlägg om Sturarna. Makten, morden, missdåden finns det en annan person som källorna verkligen säger är allmänt hatad kring Erik: Jöran Persson. Jag tror att det faktum att Erik benådar honom är främsta orsaken till upproret. Att bara fokusera på Karin i sammanhanget framstår enligt mig som ganska misogynt.

Det värsta under föredraget var dock det verkliga faktafelet att säga att Margareta Leijonhufvud var Gustav Vasas änkedrottning och helt glömma bort Katarina Stenbock. Det är en så väldigt lättillgänglig information också, varför det kändes rätt okunnigt.

Mina åsikter om föredraget tyngde dock inte ner kvällen särskilt mycket och jag tyckte ändå att det var helt fantastiskt. Tyvärr är 1600-talskvällen fullbokad, varför jag inte kommer att kunna delta vid det tillfället. Jag hoppas dock att det kommer fler chanser.

söndag 16 september 2018

Föredrag - Polsk-litauiska samväldet under Vasaätten

Sigismunds vapensköld
2 september var det medlemskväll för folk i Vasamuseets vänner. Under denna fick vi som är medlemmar i föreningen information om kommande aktiviteter på Vasamuseet och lite om forskningsprojektet om Vasaskeppets kanoner.

Under kvällen höll också Arthur Sehn ett föredrag om Polsk-litauiska samväldet under den tid som Sigismund Vasa och hans två söner Vladislav IV och Johan II Kasimir regerade.

Föredraget var väldigt intressant och jag ångrar lite att jag inte tog anteckningar. Jag hörde Arthur Sehn berätta om samväldet som en av museets programpunkter i våras, men tyckte att han var ännu bättre nu.

Jag gillar att utvidga min historiska förståelse och det är extra roligt att göra det med ett land som inte tillhör det område som idag kallas Västvärlden. Polen-Litauen och vi har också en gemensam historia inte bara genom Sigismund och hans söner, utan även efter bl.a. Trettioåriga kriget och Karl X Gustavs erövringar.

I våras hade Vasamuseet föredraget Sigismund. Dubbelkungen med historikern Olle Larsson. Han sa att han tyckte det var underligt att folk trodde att en union mellan Sverige och Polen-Litauen skulle kunna fungera. Jag reagerade mycket på detta eftersom jag tyckte att han inte riktigt verkar ha förstått hur de tidigmoderna staterna såg ut. Historikern Harald Gustafsson förklarar dessa i boken Makt och människor: europeisk statbildning från medeltiden till franska revolutionen. Han beskriver det som att när nya områden på ett eller annat sätt (krig, äktenskap, etc.) annekterades, så var de ofta bara löst förbundna med kärnlandet och relativt självstyrande. Detta gör att en polsk-litauisk-svensk union kanske inte var en jättekonstig idé trots allt. Arthur Sehn verkade se positivt på unionsidén. Bl.a. sa han att detta nog hade kunnat verka som en motpol till Moskva och gjort att Ryssland inte hade blivit så stort. Man ska inte gräva ner sig i sådana hypotetiska scenarion, men jag tyckte ändå att det var en intressant tanke. Johan III hade mycket bättre koll österut från sitt hertigdöme Finland än sina bröder trots allt.

måndag 10 september 2018

Bo Eriksson - Sturarna. Makten, morden, missdåden

Jag har sedan jag började med den här bloggen funderat länge och väl på hur jag skulle kunna blogga om historikern Bo Erikssons bok Sturarna. Makten, morden, missdåden på ett fint sätt. Jag är normalt en väldigt diplomatisk människa och Eriksson lade uppenbarligen ner mycket tid och energi på denna bok. Därför ber jag på förhand om ursäkt (särskilt till Bo Eriksson!) då detta kommer att bli ganska hårt. Jag ber också om ursäkt för längden på detta inlägg, men jag hoppas ändå att ni kommer att läsa klart till slutet.

Normalt sett tycker jag Eriksson är en väldigt bra historiker som ofta har bra saker att säga, men det här... var det inte. Jag vet uppriktigt sagt inte egentligen var jag ska börja. Baserat på omslag och titeln, hade jag förväntningar om en biografi över den yngre Stureätten (alltså den som egentligen är en gren av adelsätten Natt och Dag). Vad jag istället fick var ett oerhört sensationalistiskt och konspiratoriskt försök att skriva en fantasy-deckare baserat på Sturemorden.

Sturekoret i Uppsala domkyrka
Som arkeolog finns det en populärhistorisk referens som länge gjort mig trött mest p.g.a. hur överanvänd den är: Pompeji. De senaste åren har denna dock fått lite konkurrens av referenser till TV-serien Game of Thrones. Bo Eriksson både nämner serien och kryddar dessutom sin bok med referenser som tydligt visar att han är ett stort fan. Baserat på det faktum att han tidigare skrivit och publicerat boken Tusen år av fantasy: resan till Morder, misstänker jag att han gillar genren generellt.

Jag gillar också genren och även om jag är trött på ständiga referenser till den i arkeologiska och historiska, tycker jag mycket om TV-serien Game of Thrones (Jag finner dock bokserien A Song of Ice and Fire som den bygger på något långrandig, om än intressanta, men det är en annan sak.). Det är en genre som hämtar mycket inspiration från historieskrivning, varför mitt (och för den delen Erikssons) intresse säkert inte är att betrakta som förvånande. Däremot tycker jag att det blir oerhört problematiskt om man ska applicera fantasy-genren med allt vad det innebär gällande stereotyper och berättarteknik på verkliga historiska händelser. Detta verkar inte Bo Eriksson tycka däremot och efter att ha grubblat mig igenom vad han egentligen vill med sin bok, har jag kommit fram till att det är bäst att betrakta den som ett försök att göra just detta... omvandla historiska händelser och personer (i detta fall framför allt Sturemorden) till fiktion.

Svante Sture
"As soon as we die, we enter into fiction", säger Hilary Mantel i en av sina Reith Lectures och det går att argumentera för att historia generellt inte skulle vara en typ av fiktion (Uttrycket att "berätta en historia" handlar ju ofta om att berätta något fiktivt.). Jag förstår också att ni kommer reagera på detta med att påpeka att jag har valt att skriva fiktion om Vasarna. Saken är dock den att jag är noga med att påpeka att det jag skriver är fiktion även om jag gör det utifrån tillgängliga fakta. Mantel är också noga med att författare av historiska romaner alltid bör använda sig av tillgängliga fakta och bygga sin berättelse och sina karaktärer på detta.

Bo Erikssons syfte däremot, verkar inte vara att skriva fiktion, utan att "placera Sturarna - genealogiskt handlar det om tre skilda ätter som burit namnet Sture - och deras främsta representanter i sina rätta historiska miljöer, förklara olika händelser och förlopp samt fastställa växelverkan mellan den aktuella samtiden - Erik XIV och Sturemorden 1567 - och Sturarnas tidigare historia. En sådan växelverkan har inget avgränsat källmaterial, om ens något konkret material över huvud taget, utan baseras i stället på dramats inre logik och på det faktum att det handlar om människor, inte livlösa ting. Men för övriga historiska sakuppgifter, och de är väldigt många, förlitar vi oss naturligtvis både på historiskt källmaterial och tidigare forskning..."

Nils Sture
Jag måste tyvärr erkänna att jag har väldigt svårt för att förstå riktigt vad Eriksson menar och hur han tänker sig att allt ska hänga ihop. Sturemorden 1567 har inget att göra med de tidigare två ätterna som burit namnet Sture. Som jag skrev i mitt inlägg Namn och titlar var Sture-namnet något som Sten Sture d.y. tog av rent politiska orsaker. Bokens fokus är, som sagt, i första hand Sturemorden (som oftast verkar skildras utifrån Erik XIV:s perspektiv), men hoppar väldigt mycket till utläggningar om de andra Stureätterna (Gumsehuvud och Sjöblad) som man aldrig riktigt får klarhet kring varför de tagit namnet eller hur de hänger ihop med varandra eller med de isländska Sturlungarna som Eriksson börjar sin redovisning med. Inget alls nämns om ätten Natt och Dag förutom att det påpekas att den yngre Stureätten var en gren av denna ätt. Med tanke på att det är namnlikheter Eriksson verkar ute efter, är jag förvånad att han inte tog med den skotsk-engelska kungliga dynastin Stuart, men han kanske bara letade inom Norden.

Erik Sture
Överlag verkar Eriksson ha hakat upp sig väldigt mycket på själva namnet Sture och dess etymologiska betydelse (Fornsvenska ordet sturla betyder stoja, bullra och bringa oreda enligt Eriksson.): "De svenska Sturarna var förvisso "sturla" - det stormade alltid kring dem och de var uppenbarligen besvärliga att ha med att göra..."

Jag skulle gissa att det är denna fixering vid själva Sture-namnets betydelse och det faktum att han drar alla Sturar över en kam, som gör att Eriksson hamnar mest fel och det redan från början. Ihop med att han verkar föredra att skriva överdramatiska fantasy-inspirerade skildringar, blir boken en väldigt förvirrande soppa som stundtals helt tappar sin röda tråd. Eriksson kommer snart nog tillbaka till Sturemorden, men det blir svårt att se vad redogörelserna för de äldre Stureätterna eller utläggningen om Peder Swarts krönika om Gustav Vasa har med dem att göra. Inte heller förstår jag hur Per Brahe d.ä.s beskrivning av hur Svante Sture kidnappades i Lübeck på 1530-talet och där blev erbjuden den svenska kungakronan mot att han stöttade dem i deras planerade krig mot Gustav Vasa skulle kunna användas som bevis för att Svante konspirerade mot kung Erik. En liten, men väldigt viktig detalj i sammanhanget är att Svante tackar nej alla gånger någon upprorsman (bl.a. Nils Dacke försöker också med detta) erbjuder honom kronan i utbyte mot hans stöd.

Sten Sture d.y. och Kristina Gyllenstiernas altarskåp i
Västerås domkyrka

Vapensköldar över ingången till Sturekoret
i Uppsala domkyrka
Bo Eriksson spelar väldigt mycket på antagoniseringen mellan Sture- och Vasaätten som inte kan avfärdas som anakronistisk, men den var kanske inte egentligen någonting som merparten av de båda släkterna såg själva. Tvärtom verkar de för det mesta ha kommit riktigt bra överens. Genom systrarna Leijonhufvud (Margareta och Märta) var de också väldigt nära släkt och Gustav Vasa var till på köpet kusin till Svante Sture då Svantes mamma Kristina Gyllenstierna var hans moster (Liksom Marie-Louise Flemberg får Eriksson detta släktskap lite om bakfoten då han påstår att Erik Vasa var Kristinas morbror och inte svåger.). Antagoniseringsfokuset ihop med Erikssons fixering vid Sture-namnet blir också väldigt förvirrande när han berättar om hur Erik måste ha känt sig hotad av Sten Sture d.ä.s St. Göran och draken-staty i Storkyrkan i Stockholm. Eriks farfars morbror var nämligen ingen mindre än Sten Sture d.ä. själv. Han är alltså genealogiskt sett mycket närmare släkt med statyns upphovsman än vad Svante och hans söner Nils och Erik är... Detta rent biologiska släktskap blir väldigt intressant mot Erikssons konstaterande att (alla) Sturar är "bångstyriga och egensinniga".

Sturekläderna i Uppsala domkyrkomuseum
Bo Erikssons fantasy-inspiration blir egentligen mest tydlig ifråga om Svante Stures person. Hans syn på Svante är minst sagt ambivalent. Dels vill han få honom till en hetsig och bullrig maffiaboss, samtidigt som han skildrar en pojke som växer upp med en djupt deprimerad moder (som det verkar som att Eriksson inte trodde brydde sig särskilt mycket om honom eller var kapabel till att göra detta) och blev tvungen att försöka passa in för att överleva varför han framstår som "något tråkig" i källorna. Detta därför att han aldrig sätter sig upp emot Vasarna utom då innan Sturemorden när Eriksson tar för givet att han konspirerar mot kungen. Jag måste säga att jag inte riktigt får klarhet i vad som gör Eriksson så säker på detta, men jag antar att det beror på att alla Sturar enligt honom är "bångstyriga och egensinniga".

Malin Sture
Erikssons förväntningar på Svante blir intressanta utifrån stereotypa manliga fantasy-hjältar och förmodligen även den samtida manliga, machiavelliska arketypen. När det kommer till Fantasy förväntar vi oss manliga karaktärer som är autonoma, sturska och fysiskt starka alternativt kvicktänkta, bullrande och karismatiska. Gemensamt för båda dessa stereotyper är att de är extremt arroganta och att ödet (Eriksson kommer mycket in på såväl Fru Fortuna som Livs-/ödeshjul i Sturarna-boken.) givit dem ett uppdrag och det är bara genom deras exceptionella fysiska styrka och/eller magiska krafter som de kan rädda världen/universum från undergång. De manliga skurkarna har i princip samma karaktärsdrag förutom att de vill förstöra världen istället för att rädda den.

Så vad har då detta med Svante att göra? Egentligen ingenting även om Bo Eriksson verkar vilja placera honom i det senare facket. Det jag däremot har fått ut från källorna om Svante är inte någon Sauron, eller Voldemort. Jag har inte heller fått ut någon Frodo eller ens en Harry Potter.

Svante framstår verkligen inte som en mästerskurk, men heller inte som någon variant av "The Chosen One". Istället verkar han ha varit snäll, mild, empatisk och introvert. En introvert behöver inte nödvändigtvis vara blyg, men de brukar inte uppskatta att vara i centrum. I sin bok Sturemorden 1567, skriver Jan von Konow skriver att uttalanden om honom säger att han var "skapad för lugnet och skuggan". Jag tycker att det är en så fin beskrivning av en introvert. Bo Erikssons kommentar om von Konows bok är emellertid att man ska  ta det som står i den med en nypa salt. För mig är det emellertid klart att uttrycket "den som sa det han var det" är applicerbart i detta sammanhang. Särskilt eftersom Erikssons syfte verkar handla om att han bygger det mesta på " dramats inre logik" som jag undrar om han själv förstår.

Margareta Sture
Svante är således inte någon typisk manlig fantasy-karaktär, men han liknar Newt Scamander som var huvudkaraktär i Harry Potter-spin offen Fantastic Beasts and Where to Find Them från 2016. Newt är en tystlåten och känslig, men självsäker man som har lättare att hantera magiska djur än människor och som är fullkomligt nöjd med att ha sitt öde klart med att förmedla kunskap och förståelse om dessa magiska djur till andra. Han är blyg och socialt klumpig och obekväm, men hans omvårdande egenskaper och empati sträcker sig även ut över människor (särskilt de som diskrimineras och blir utstötta).

Newt kan självklart magi (Han tillhörde HufflepuffHogwarts.), men det är inte det som är hans styrka. Det är istället just hans empati för allt levande. Det löper som en röd tråd genom hela filmen och det präglar också hur han tar sig an monstret. Hans tillvägagångssätt är inte upphetsande utan lugnande, något som Bo Eriksson faktiskt skriver att Svantes är när han med mild röst, försöker lugna de förvildade Eriks drabanter när de kommer för att döda honom. Hur detta skulle kunna vara en bångstyrig och egensinnig maffiaboss måste jag erkänna att jag inte riktigt förstår. Som sagt har denna man också tackat nej till alla erbjudanden om kronan som upprorsmakare kommit med tidigare. Talande för problemen som folk ofta har med den här typen av manliga karaktärer (förmodligen p.g.a. ovanan att introverta, milda och empatiska män ges plats) i populärkulturen är recensionerna av Newt Scamanders karaktär. De är överlag ganska negativa och särskilt intressant i förhållande till Erikssons beskrivning av Svante Sture som "något tråkig" är att Slate kallar Newt Scamander "a little boring" i sin recension.

Kristina Sture
Bo Erikssons problem med att läsa Svantes karaktär är dock inte så allvarlig som hans skildring av Svantes mor, Kristina Gyllenstierna. Han tar fasta på att man i hennes andaktsbok kan utläsa att hon troligtvis hade en hel del ångest. Eriksson tacklar detta faktum genom att överdramatiskt skildra hur Svante under hela sin uppväxt såg henne ligga på knä och be storgråtandes. Den bilden undrar jag varifrån han har fått, men är typisk för Erikssons överdramatiska berättarstilen. Svante växer dessutom upp i stort sett utan modern och till på köpet utanför Sverige.

Jag tillhör inte de som säger åt folk att inte skriva om ämnen de inte känner till. Man kan läsa sig till (eller för den delen faktiskt också fråga ut folk) väldigt mycket kunskap och förståelse om ett ämne om man bara ordentligt försöker att faktiskt leva sig in i en situation som man inte har upplevt tidigare efter att man tillägnat sig kunskaper om det. Däremot bör man iaktta väldig försiktighet om man inte har rejält på fötterna och det gör inte riktigt Eriksson i sin skildring av Kristina.

Kristina Gyllenstierna
Det finns självklart en enorm variation i hur man agerar och reagerar när man har någon/några ångestrelaterade sjukdomar. Visst gråter man lätt, men sällan ligger man hela dagarna i ända och gråter hysteriskt på golvet. Känslorna blir överväldigande och man är ofta snarstucken och har svårt att hantera stress.  Det gäller att hela tiden reflektera och hålla sina hjärnspöken i schack för man kan bli riktigt ordentligt paranoid (Jag tänker bl.a. på Erik XIV i detta sammanhang.) Vissa dagar säger antingen hjärnan eller kroppen eller båda totalt emot och man klarar inte av att gå upp ur sängen, men man kan också agera mer eller mindre som vanligt andra dagar, hur stor kamp det än må vara. Det senare torde Kristina Gyllenstierna vara ett utmärkt exempel på. Tänk allt hon gick igenom före och under belägringen av Stockholm, men ändå klarade hon av att hålla Kristian II borta i flera månader och det trots ganska lite stöd utifrån. Erikssons skildring av henne som hysterisk gråterska blir också ett exempel på hans överutnyttjande av stereotyper för att överdramatisera händelseutvecklingen och tidsperioden. Det fungerar väldigt illa och faktiskt är det även kränkande både gentemot Kristinas person och folk med ångestrelaterade sjukdomar. Varför inte istället beundra henne för det hon gör trots den där ångesten hon måste ha haft?! Det är hon mer värd.

Sten Sture d.y.
Inte heller tror jag att vare sig hon eller Margareta Vasa, i egenskap av Gustav Vasas syster, skulle känna igen sig i Erikssons beskrivning av hur Kristina under fängelsetiden i Danmark gick om henne i värde som fånge och hur detta splittrade dem . Denna beskrivning är helt i linje med Erikssons fokusering på att antagonisera Vasa- och Stureätterna, vilket uppenbarligen fanns i samtiden, men som jag tycker har uppförstorats av historiker i senare sammanhang. Om man ser till vad källorna säger om hur Gustav Vasa framför allt, men faktiskt även Erik XIV, agerar gentemot Svante Sture och hans familj och vice versa, framstår det som att de oftast kom väldigt bra överens.

Det finns ett ganska tydligt anti-adligt perspektiv i boken som dels blir tydligt när Eriksson beskriver Svante Stures fru, Märta Leijonhufvuds skildring av sin kränkande båttur i en gammal fiskarskuta från Svartsjö till Uppsala som "... en mer sannolik förklaring [än att besättningen hånade henne] är snarare att adelsfrun helt enkelt inte var van att åka andra klass." Detta konstaterande finner jag fullkomligt obegripligt i relation till att Eriksson beskriver sitt syfte som att vilja "placera Sturarna - genealogiskt handlar det om tre skilda ätter som burit namnet Sture - och deras främsta representanter i sina rätta historiska miljöer," Stånden är inga klasser! En adelskvinna hade särskilda privilegier och rättigheter och Märtas kränkthet i att tvingas resa i en enkel fiskarskuta hade därför ingenting att göra med att hon är ovan att resa andra klass. Att behandla henne lägre än hennes medfödda rättigheter är därför en djup kränkning i sig.

Sturegraven i Västerås domkyrka
Konstigaste blir de anti-adliga tendenserna ändå när det gäller Bo Erikssons skildring av Eriks rådgivare Jöran Persson. Som främsta bevis för att Sturarna är skyldiga till en konspiration om att avsätta Erik använder Eriksson diverse vittnesmål och erkännanden. Däremot verkar han inte alls ha ifrågasatt dessa utsagor trots att de bl.a. kommer från en dödsdömd man som blivit benådad av Erik och Jöran Perssons spioner. Abraham Stenbock ska också ha erkänt konspirationen säger Eriksson. Det så kallade Kevin-fallet briserade ordentligt förra året och var troligen inte känt för Eriksson när han skrev Sturarna, men då det fallet bevisar att förhörsledare kan fabulera erkännanden, vore det intressant att studera vad Jöran gör på egen hand. Eriksson menar att "[d]omen över Jöran har fallit på felaktiga grunder", men det skulle jag verkligen inte vilja säga. Jöran har inte dömts av historiker för att han inte var adlig eller ogillas av sin samtida adel. Han döms utifrån att vi av samtida källor kan anta att han var ett manipulativt, maktmissbrukande och psykopatiskt svin, vilket uppenbarligen hans samtid också tyckte. Jag skulle t.o.m. vilja säga att det faktum att Erik benådar Jöran är yttersta orsaken till att hans bröder gör uppror. Ett uppror som ironiskt nog gör Märta Leijonhufvud till den förrädare som jag, i motsats till Bo Eriksson, inte tycker det är rimligt att tro att Svante, Nils och Erik Sture var.

Detta inlägg är redan väldigt långt och jag har bl.a. inte gått in på den mest uppenbara skillnaden mellan hur historiker respektive arkeologer tänker som finns i boken eller skildringen av Malin Stures rymning med sin kusin Erik Stenbock, men det lämnar jag till en annan gång.

Bo Eriksson skriver att han utgår från "dramats inre logik" när han drar slutsatser om händelseutvecklingen. Genom hela boken undrade jag emellertid om han egentligen förstår den. Han kommenterar vid ett tillfälle att det handlar om verkligheten och inte en Shakespeare-pjäs, vilket blir befängt när han själv verkar behandla personerna som stereotypa karaktärer inom fantasy-litteraturen.

Även om jag fortfarande troligen hade betraktat hans tolkning av Stureätterna i allmänhet och Sturemorden i synnerhete med väldig skepsis, hade jag faktiskt respekterat honom mer ifall han gjort det till riktig historisk fiktion. Nu står den på faktahyllorna överallt och Eriksson inbjuds att prata om Sturarna som expert på ämnet (T.ex. i podcasten Historia nu och i Vetenskapsradion historia).

Då Eriksson också har yrkestiteln historiker har han en annan typ av auktoritet som han normalt sett förvaltar väldigt bra men här tappar han det direkt då han förefaller för fixerad vid fantasy-stereotyper och ett namns betydelse. Det hela mynnar ut i en härva som mest liknar sensationslysten klickjournalistik. Jag tycker det är rejält synd att detta förmodligen blir många svenskars första ordentliga möte med Sturarna. Sturarna förtjänar att tas på allvar som de fantastiska personer de faktiskt var!




Porträtten av Stureättens medlemmar är lånade från Wikipedia  och Digitalt museum. Övriga är egentagna foton.

onsdag 5 september 2018

Elena Favilli & Francesca Cavallo - Godnattsagor för rebelltjejer

Jag är glad när kvinnohistoria uppmärksammas och tycker att Elena Favilli och Francesca Cavallos initiativ med Godnattsagor för rebelltjejer-serien (Goodnight stories for rebel girls) var väldigt trevligt. Jag läste nyligen första boken i serien i svensk översättning av Åsa Jonason.

Boken består av 100 ensidesberättelser om både levande och döda kvinnor som är jättevackert illustrerade med porträtt av respektive kvinna i jättevackra färger på uppslagets andra sida.

Jag önskar verkligen att jag hade varit mer positiv till denna än vad jag är. Jag tycker som sagt att det är ett väldigt trevligt initiativ och väldigt många av kvinnorna som finns representerade (även de historiska) kände jag inte till sedan innan.

Vad jag däremot reagerar emot är att berättelserna är väldigt schematiska. För att få plats på en sida är varje levnadshistoria så pass avskalad att individuella variationer lämnas ute och berättelserna handlar om en flicka som växer upp under svåra förhållanden och sedan presterar något som gör att hon vinner uppmärksamhet enligt det moderna, västerländska måttet för vad en prestation är (att vinna OS-guld, att nå en maktposition som ingen kvinna h aft tidigare etc.) Helst ska hon också på något sätt ha brutit en eller flera moderna, västerländska normer på vägen. Hur hon gör detta och de motgångar hon rimligen bör ha stött på på vägen, lämnas helt ute ur berättelsen. Det finns heller ingen som helst kontext kring kvinnorna, varför deras berättelser blir ännu mer avskalade och det blir ännu mer fokus på det de har uppnått och bedriften problematiseras inte heller, utan det är underförstått att det är en prestation. Detta gör att boken, trots att den tar upp kvinnor från världens alla hörn och olika tidsperioder (dock som vanligt med en betoning på de senaste 200 åren. Bara 16 av de 100 kvinnorna är födda före 1800 och tre av dem, Mary Anning, Jane Austen och Policarpa Salavarrieta, är födda på 1790-talet och kan således räknas till 1800-talet också.), framstår som rätt eurocentrisk.

I vissa fall, som t.ex. ifråga om Ruth Harkness har prestationen fått gå före andra värderingar. Att fånga en vild pandaunge i Kina och ta med till en djurpark i USA må vara en prestation, men man kanske hade kunnat ta upp lite mer av den moraliska aspekten kring denna prestation. En kvinna är inte automatiskt en bra förebild, bara för att hon går emot normer och förväntningar och/eller är först med någonting. Jag undrar också var alla vardagshjältinnor är? De som följer normerna och inte uppnår storslagna öden. Som vanligt i sådana sammanhang, vill jag framhäva systrarna Märta och Margareta Leijonhufvud.

Margareta blir drottning. Detta kan väl anses vara lyckat, men samtidigt är titeln inte unik för henne och även om Gustav Vasa anförtror henne en hel del viktiga uppdrag, åstadkommer hon ingenting egentligen spektakulärt och hon uppnår aldrig absolut makt av den moderna typ som Favilli och Cavallo beskriver som "rebellisk". Märta hamnar i sammanhanget än mer i bakgrunden än sin storasyster. Hon förblir i källorna en vanlig högadelsdam, som agerar som är typiskt för en högadelsdam under hennes samtid. Intressant nog, gavs hon av sin samtid smeknamnet Kung Märta, men jag tvivlar på att hon skulle fånga Favilli och Cavallos intressen ändå.

Författarna har för övrigt med drottning (kung) Kristina i bok 2, vilket gör att jag även kommer att läsa denna.

Som sagt, tycker jag initiativet är fantastiskt, men perspektivet för vad som är en kvinna värd att berätta om och göra till förebild behöver vidgas. Jag reagerar dessutom mot uppmaningen i början av boken att komma ihåg att man alltid har rätt. Att folk tar det för givet, är ett jätteproblem som bidrar till polarisering idag. För ingen har rätt hela tiden. Vi lär oss mer och utvecklas mest genom att inse att vi faktiskt kan ha fel och att det oftast är helt okej.

Jag ser också på Youtube att det svenska förlaget gör reklam för den första delen av boken med filmen nedan som gått runt på sociala media en tid. Det finns dock ett problem med den: den är amerikansk och inte svensk! Den svenska barnboksbranschen jobbar mer aktivt än den amerikanska för att publicera berättelser av mer varierad karaktär. Svenska barnboksinstitutets statistik från 2016 visar att 55% av barnböckerna som gavs ut det året, hade kvinnlig huvudkaraktär.


torsdag 23 augusti 2018

Hilary Mantels Reith Lectures

"[History] is what's left in the sieve, when the centuries have run through it."

Varje år sedan 1948 låter BBC en person hålla i en kort serie föreläsningar till minne av sin första generaldirektör Lord John Reith. Detta för att förmedla kunskap och förståelse om olika ämnen till allmänheten. Förra året var det författaren Hilary Mantels tur att hålla fem föreläsningar:
Mantel har en hel del intressant att säga om både historieskrivning och historisk fiktion. Hon menar att gränsen mellan dem är väldigt flytande och historia kommer alltid att vara ofullständig och bara bli det bästa vi kan få fram utifrån de källor som lämnats kvar åt oss. Därför förblir historieskrivningen alltid i ett mellanting mellan två dåtid och nutid: "The writer of history is a walking anachronism, a displaced person, using today's techniques to try to know things about yesterday that yesterday didn't know itself." Personligen håller jag bara delvis med henne om detta.

Jag har ofta sett liknelser mellan arkeologin och pusslande och jag gillar den liknelsen. Det förflutna är ett pussel som man lägger utan någon som helst bild att titta på och man vet att det kommer alltid att fattas bitar. Samtidigt skulle jag inte vilja hävda att det bara handlar om sådant som folk i det förflutna inte visste om själva. Däremot tror jag att det ofta handlar om kunskaper som mycket väl kan vara undermedvetna eller semimedvetna för personerna som levde då.

"As soon as we die, we enter into fiction. (---) Once we can no longer speak for ourselves, we are interpreted. And when we remember, as psychologists so often tell us, we don't reproduce the past, we create it."säger Hilary Mantel och jag perspektivet på historia och fiktion är väldigt intressant. Jag har alltid ogillat att koppla ihop historieskrivningen med identiteter då detta leder till en väldigt stel och exkluderande historia om storslagna hjältar och deras förehavanden. Oftast har dessa hjältar agerat i nationalstatens intresse, vilket blir väldigt problematiskt med tanke på att konceptet "nationalstat" centrerad kring "ett folk" är en produkt av 1800-talet. "Hjältarna" blir också reducerade till nationalromantiska symboler och i spelbrickor i ett politiskt maktspel, vilket jag diskuterade en del kring Kristina Gyllenstierna i  t.ex. inlägget om Mary Beards bok Kvinnor och makt 29 juli i år. Att betrakta historia som berättelser, öppnar upp för en annan typ av perspektiv på historiska personer som också tar med andra grupper än bara den översta politiska toppen.

Jag har funderat mycket på hur Peder Swarts Gustav Vasas krönika egentligen togs emot av samtiden. Om folk insåg att det var en hel del fiktion inblandat i det eller inte. 1500-talsmänniskor var inte dumma, men de hade andra perspektiv på världen och kanske spelade det inte särskilt stor roll heller. Berättelserna om Gustav Vasas väg till makten och äventyr i Dalarna är det inte bara 1500-talets människor som tragglat vidare utan som utgör en del i synen på Gustav Vasa än idag.


Hilary Mantel menar att sanningen måste visa vägen och fakta är en hjälpande hand, men en författare av historisk fiktion behöver även vara pragmatisk. Hon berättar om polska

Stanisłava (Stasia) Pryzbyszewska som helt nördade in sig på franska revolutionen och som ägnade de sista sju åren av sitt liv åt att sitta instängd ensam i sitt hem skrivandes en perfekt skildring av den historiska händelseutvecklingen i Frankrike i slutet av 1700-talet i ett antal dramer som inte kunnat spelas så som hon tänkt sig dem. Det är lite det jag varit inne på i flera inlägg om mitt skrivande tidigare, bl.a. i inlägget Mitt perspektiv på genren historisk fiktion från 3 december 2017. Det är omöjligt att få något 100% historiskt korrekt. Inte ens historisk och arkeologisk forskning blir det. Jag har fått höra att ingen kommer att ta mina idéer seriöst om jag gör fiktion av vasarna och Mantel pratar om det som att historiker kommer alltid att undra varför du tagit bort vissa saker medan kritiker alltid kommer undra varför du stoppat in dem. Hennes uppdrag som författare av historisk fiktion, menar hon är "to recreate the texture of lived experience. To activate the senses, and to deepen the reader's engagement through feelings." och det är lite den orsaken som gör att jag väljer fiktion från att skriva forskningsmässigt. 

I mitt inlägg Kostymer, modern historia och "Det Andra" försökte jag diskutera hur vi lätt avfärdar förindustriell historia som för annorlunda för att relatera till, men att det egentligen handlar om att se det som en annan kultur (Den industriella historien är också väldigt mycket en annan kultur i min mening, men det är ett ämne för ett annat blogginlägg.). Detta håller Mantel med mig om och hon säger: "When we imagine a lost world, we must first rearrange our senses - listen and look, before judging." Hon ställer också frågan varför vi alltid ser det förflutna som en skräckfilm. Personligen tror jag att det handlar väldigt mycket om det evolutionistiska perspektivet som vi gärna anlägger på det förflutna. Mantel nämner inte begreppet evolutionism, men historikern Maria Sjöberg förklarar det i sin bok Kritiska tankar om historia:
 Den industriella revolutionen och demokratins genombrott är exempel på samhällsomvandlingar som ägt rum fullständigt i Västeuropa men outtalat anses vara mål även för områden där detta ännu inte har skett. Ekonomisk tillväxt ses som en naturlig följd av demokrati, vilket därmed blir mål för all mänsklig utveckling. Nutida västerländska normer ses som allmängiltiga för världen i stort och vi projicerar dem gärna bakåt i tiden. För att finna och utforska vägen fram till nutiden, blir det också viktigt att i det förflutna söka efter företeelsens ursprung, rötterna. Resultatet blir att vägen från då till nu framstår som oundviklig och nödvändig, trots att gångna tiders vägval har varit oändligt många. Vilka koncept som med tiden skulle bli vinnande var lika svårt att förutsäga för det förflutnas människor som för dagens (2012:12f).
Industrialismen och moderniteten blir alltså målet för den evolutionistiska historiesynen som utgår från att allt alltid gått framåt emot dem. Vi vill så gärna att vi ska stå på toppen av evolutionsstegen. Därför dömer vi historiska tidsperioder för att inte leva upp till de krav som vi baserar på vår egen tids värderingar och dömer således gärna äldre tidsepoker och de människor som befolkade dessa på förhand. Mantel menar dock att det inte alls var så illa och att folk hade mer kunskaper om både sig själva och världen än vad vi tror. Hon menar också att vi måste lista ut när i ett slag som det går att avgöra vilken sida som kommer att vinna för att få bort det teleologiskt perspektiv på det förflutna.

"I don't believe history ever repeat itself either as tragedy or farce. I think it's a live show and you get one chance. Blink and you miss it. Only through art can you live it again" säger Hilary Mantel och jag förstår vad hon menar. Det är så lätt när man säger att historia återupprepas att tro att vi på något vis kan sia om framtiden baserat på en händelse i det förflutna som uppvisar vissa likheter med händelser i nutid, men som vid närmare granskning kanske inte alls är särskilt likt dagens situation.

Det fanns även en väldigt intressant diskussion kring Mantels huvudperson Thomas Cromwell i frågestunden efter en av föreläsningarna som går att delvis applicera på synen på Gustav Vasa, men det lämnar jag därhän så länge...


Referenser