lördag 5 maj 2018

Berättelsen - Öppningsscen

Jag har velat länge om jag ska publicera sekvenser som jag skriver. Jag nämnde i mitt inlägg om bokrelease och Sturekoret att jag mitt under den förra fick bilder av en öppningsscen. Det ni nu ska få läsa är ett första utkast till en sådan. Det är ett första utkast och kan ändras mycket, så var snälla.



Kristina Nilsdotter (Gyllenstierna)
”Man ska aldrig lita på en dansk som inte är luden på handens insida”.

Herr Hemmings ord hade flera gånger ljudit i hennes huvud sedan igår. Han var en usel förrädare, men även en sådan ynkling kunde ha turen att kläcka ur sig något sant då och då.

Kristina suckade djupt. Ljudet nästan ekade i det annars tysta rummet. Ingen av dem hade knappt sagt ett ljud på hela dagen. Till och med Nils var lugn och tyst där han satt uppkrupen i fönstergluggen, det bloda håret tryckt mot stenen och en tom blick riktad ut mot staden varifrån det då och då hördes dova skrik. Hon betraktade honom med en viss frånvaro i blicken. Han var lik sin far både till utseende och sätt. Samma djupblå ögon och blonda kalufs.

Igår hade åttaåringen varit fly förbannad när han och de övriga tre barnen förts till henne och modern där de satt fängslade i ett av gästrummen. Hon saknade Sten så det skar i bröstet. Det hade hon i och för sig gjort ända sedan han dog förra vintern, men nu mer än någonsin. Vad skulle det egentligen bli av dem?

Kristina lät blicken vandra från sin äldste son till sin mor som satt i stolen bredvid hennes framför den öppna spisen. Hon undrade hur modern skulle klara denna påfrestning. Sigrid Eskilsdotter var en mycket stolt och självständig kvinna, men hon började bli till åren kommen. Sedan hennes andra make dog bara ett år efter att Kristina föddes, hade hon ensam uppfostrat både henne och hennes bröder. Magdalena, fyraåringen, hade somnat i sin mormors famn. Hennes ljusbruna hår, hängde över hennes arm.

Döttrarna hade båda tagit situationen med ro och när tvååriga Anna klappat på vakten som bar in henne i fängelset dagen innan, hade hon undrat om hon egentligen förstod så mycket. Även hon sov, men i den stora säng som fanns i det lilla rummet där de alla sex trängt ihop sig under den föregående natten.

Kristina förde en halvt frånvarande, men öm hand genom den rödbruna kalufsen på den lille pojken i sin famn. Treårige Svante var inte som sin bror. Han var känslig och blyg med ett mycket milt sätt. Det första han hade gjort när han återförenats med henne föregående kväll var att kasta sig i hennes famn och sedan hade han vägrat släppa taget om henne. Tack och lov hade han slutat hulka och kippa efter andan, men gråten verkade när som helst överfalla honom, så Kristina gissade att det bara var tillfälligt. De runda kinderna var blossande röda av upprördheten och dyblöta av tårarna som fallit ner längs dem. De djupblå ögonen var ännu till hälften fulla med färska tårar som formade små diamanter i hans ögonfransar. Tummen var fast förankrad i hans mun, en vana som hon hoppades att han vant sig av med, men som plötsligt var tillbaka.

Ytterligare ett dovt skrik utifrån fick Svante att hoppa till och trycka sig emot henne så hårt han kunde. Han gav ifrån sig ett ljud som lät som en blandning mellan ett gnäll och en snyftning. Kristina vyssjade och böjde fram huvudet för att placera en lätt kyss på sin sons hjässa. En ny våg av tårar rann ner längs pojkens kinder och han stoppade åter in tummen i munnen.

Hon borrade ner näsan i pojkens hår och drog in ett djupt andetag. Insöp doften av barn och försökte få den att lugna hennes tankar. Det var hennes släktingar, vänner och undersåtar som avrättades där ute.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar