fredag 11 maj 2018

Händelser och individer

Kristina Gyllenstierna
Jag har länge tänkt på att det finns en brist på människor i historieböckerna. Missförstå mig rätt. Det kryllar av namn på kända personer (oftast olika sorters [manliga] politiska ledare), men det finns sällan några personskildringar och de som görs tenderar att ofta vara rätt ensidiga. Gustav Vasa har t.ex. blivit beskriven som "psykopat" och Svante Sture har fått epitetet "tråkig".

En vän till mig berättade att historia ofta betraktas som händelser mer än personer både av historiker och andra. Jag kan förstå det, men att betrakta det ena utan det andra verkar för mig ganska konstigt. Arkeologin handlar också väldigt mycket om händelser, men då arkeologin är mer influerad av antropologin, har man ett människofokus på händelserna. Givet att det inom arkeologin ofta blir på ett väldigt abstrakt plan, men det är ändå en av de stora skillnaderna jag kan se mellan de båda vetenskaperna. Jag måste också medge att jag har lite svårt för historikernas perspektiv. Givetvis spelar folks personligheter in i händelserna och visst präglar det man upplever de enskilda individerna såväl fysiskt som psykiskt och märkligare är att fysiska påfrestningar ibland kan lämna psykiska spår.

Jag har pratat så mycket om Svante Sture redan, inte minst i hans födelsedagsinlägg, men det finns ändå saker som är värda att nämna här.

Han var tre år när han togs till fånga av Kristian II och blev frisläppt när han var sju, alltså under en väldigt formativ period av sitt liv. Livet i danskt fängelse verkar ha varit långt ifrån enkelt och väldigt många av de fängslade kvinnorna och barnen dog i pesten. Baserat på hans ålder, kan Svante mycket väl ha haft sina första tydliga minnen från den här tiden och jag kan mycket väl tänka mig att det måste ha framkallat ångest i den lille pojken.

Svante Sture
Svante beskrivs av Erik XIV som en matglad grubblare och ett av blogginläggen på en blogg där en kostumör rekonstruerade Sturekläderna för en Shakespearepjäs finns en beskrivning av Svante som jag funderar mycket på. I ett inlägg skriver bloggförfattaren att måtten på Svantes kläder visar att han var kort och tjock. Allt detta får mig att undra om Svante kanske var undernärd som barn. Det är vanligt att man i sådana fall stannar i växten och om man sedan får tillgång till mat överäter. Det senare kan också framkallas av en vilja att dämpa ångest.

Svantes mor Kristina Gyllenstierna, hade det nog inte heller särskilt lätt. 1520 måste ha varit väldigt hemskt och psykiskt påfrestande år för henne. Hon var 26 år och förmodligen gravid med sitt sjätte barn. Hennes make Sten Sture d.y. dog av skadorna han fått under striden vid Bogesund (Ulricehamn) och opinionen svängde, vilket gjorde att få av de som tidigare varit lojala mot hennes make förblev lojala mot henne. Hon tvingades alltså i princip ensam axla ansvaret för upproret mot unionskungen Kristian. Gravid var hon som sagt och födde ett barn under belägringen som verkar ha dött direkt. Det finns uppgifter om att ett spädbarn på knappt en vecka grävdes upp ur Sten Stures grav tillsammans med fadern.

Kristina lyckades hålla stånd till september, men med löfte om amnesti för sig och sina vänner, kapitulerade hon. Kristian höll inte vad han lovade och allt slutade med Stockholms blodbad. Hon sattes också i fängelse och upplevde därför samma sak som Svante. Båda hennes döttrar samt hennes syster och flera av hennes systerdöttrar dog under tiden i fängelset. När hon kom ut tvingade Gustav Vasa henne att gifta sig med Johan Tre Rosor och även om hon fick tillbaka sina egendomar och inget tyder på att Johan behandlade henne illa, så tror jag inte att det äktenskapet var lika lyckligt som det hon hade med Sten. Hennes mor Sigrid Banér dog 1527, samma år som en av de mest lojala stureanhängarna, Peder Jakobsson och den äldste sonen Nils försökte sig på att göra uppror mot Gustav (Jag är övertygad om att Daljunkern är Nils Sture och även att alla andra visste/insåg det också.). Båda slutade med att de avrättades. I det senare fallet tvingade Gustav Kristina att skicka ett brev till Rostock om att man skulle avrätta pojken. (Jag tror dock som Marie-Louise Flemberg att det inte var Kristinas brev som skickades)

Kristinas andaktsbok gavs ut  av Jan och Jonas Carlquist 1997. Bönerna i den är väldigt ångestladdade och styrker att det hon råkar ut för sätter spår i hennes tankeverksamhet. Den visar att det som hände omkring henne påverkade henne känslomässigt. Folks reaktioner och känslor under och efter specifika händelser präglar ofta händelseutvecklingen och därför tror jag att nyckeln till förståelse av dem är att försöka sätta sig in i hur människorna som upplevde dem faktiskt kände det.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar