onsdag 2 maj 2018

Johanne Hildebrandt - Idun. Sagan om Valhalla

Den här boken är egentligen helt fel tidsperiod, men jag har på sistone tänkt mycket på ett budskap som finns inbäddat i boken Idun av Johanne Hildebrandt. Jag har skrivit ett inlägg om denna bok på min andra blogg när jag läste om den för snart två år sedan. Det inlägget kan läsas här.

Idun är andra delen av den första trilogin av Hildebrandts Sagan om Valhalla-böcker och utspelar sig på bronsåldern, så väldigt mycket längre tillbaka än den tidsperiod som den här bloggen normalt fokuserar på, men dels är Sagan om Valhalla serien en av mina favoriter inom historisk fiktion genren och dels är just Idun relevant för ett ämne jag tycker förtjänar att tas upp. Arkeologen i mig skulle egentligen kunna ta upp två ämnen rörande den här boken, men jag har redan diskuterat ointresset för äldre historia (och inte minst förhistoria) i blogginlägget Kostymer, modern historia och "Det Andra" och även om jag kan prata bra mycket mer kring ämnet, lämnar jag det därhän så länge.

Idun handlar om Idun som är dotter till Freja (titelperson för den första delen av trilogin) och Tor. Modern är självständig, frispråkig, orädd och har ett väldigt gott självförtroende. Hon har även övernaturliga krafter som gör att hon kan tala med gudomar, andra och andra väsen och hon är därför en högt rankad prästinna. Idun å andra sidan är rädd, orolig, blyg och introvert. Till Frejas stora besvikelse har hon inte ärvt hennes övernaturliga krafter och är inte alls populär bland männen under fertilitetsritualerna. Detta gör att hon behandlar sin dotter ganska illa.

I motsats till sin mor och moster Gefjyn har Idun flera egenskaper som traditionellt brukar tillskrivas kvinnor. Hon är omvårdande och bryr sig om allt levande. Precis som gudinnan i den nordiska mytologin som bär samma namn sköter hon om äppelträden och tog även hand om sin lillasyster Hnoss som dog innan boken började. Hennes högsta dröm är att föda döttrar så att hon kan visa modern att hon duger till någonting åtminstone.

Jag tycker kontrasten mellan Freja och Iduns personligheter är väldigt intressant. Inte för att de är så olika trots att de är väldigt nära släkt utan för att de sätter fingret på kvinnliga karaktärer i populärkulturen och vilka som klassas som antingen "starka" eller "svaga".

Freja skulle definitivt hamna i den förra kategorin. Hon bryter sig lös från kvinnligt kodade uppgifter då hon inte bryr sig det minsta om matlagning, barnpassning eller städning istället är hon aktiv ute i samhället som prästinna. Till den förra kategorin kan även Iduns moster Gefjyn läggas. Hon är uppfostrad till krigare och mer eller mindre en kvinnlig variant av en macho man. Ingen av systrarna är särskilt moderliga och visar sällan känslor även om de visar empati med andra då och då.

Idun däremot visar en mängd karaktärsdrag som traditionellt tillskrivs kvinnor. Hon är vare sig den starka, självsäkra prästinnan eller krigarkvinnan utan trivs bäst i hemmet med hushålls- och trädgårdssysslor samt med att passa barnen. Detta gör att hon automatiskt hamnar i den senare kategorin. Hennes mor ser henne som en skam för familjen och jag får ofta uppfattningen att detta är en bild som delas av många feminister idag.

Självklart ska inte kvinnor vara förvisade till hemmet, men jag tror samtidigt inte att det är bra att skuldbelägga kvinnor som faktiskt vill ta hand om sin familj heller. Jag skulle istället vilja utvidga denna roll till att infatta även män och det samma gäller när det kommer till egenskaper. Jag ser inga som helst problem med att Idun är moderlig och omvårdande. Jag tror faktiskt att det behövs fler förebilder från populärkulturen som är milda och snälla och det samma gäller faktiskt även historiska kvinnor.

Jag började på allvar fundera över den här problematiken när jag såg SVT:s julkalender Tusen år till julafton 2015. I sin strävan efter att göra flickorna aktiva, lät de flickorna spela pojkar. Vad jag tycker att de gjorde fel var att aldrig göra tvärtom och låta pojkarna spela flickor. Vad var det t.ex. för vits med att låta en flicka spela Gustav III som blev kung först när han var vuxen om man totalt ignorerade drottning Filippa och drottning Kristina. De senare två var barn när de kom till makten (Filippa var 12 år och Kristina 6.) och borde därför ha lämpat sig för ett barnprogram som handlade om barn i historien. Varför inte låta pojkar spela dessa kungliga flickor?

Medeltidsavsnittet av kalendern var extra smärtsamt att se då det är min favoritperiod. Utan att nämna att det var omöjligt för flickor/kvinnor att bli riddare hade de en kvinnlig riddare och en flicka fick öva riddarlekar. Programledaren Lotta Lundgren fick inta rollen som "medeltidskvinna", vilket innebar att hon satt tyst i ett slottstorn och det konstaterades att medeltidskvinnan inte hade något alls att säga till om. (Något som man verkligen kan ifrågasätta också.)

Det fanns mycket som kalendern gjorde bra också, men jag tycker att det är viktigt att uppmärksamma detta problem som var genomgående för hela julkalendern och faktiskt ledde till att man förminskade flickor och kvinnor i den svenska historien.

Staty över Kristina Gyllenstierna, Stockholms slott
Tidigare har jag pratat om mina problem att hitta särskilt mycket om Kristina Gyllenstierna utöver den period hon ledde försvaret av Stockholms slott och jag tror att hon, liksom väldigt många andra kvinnor som faktiskt framhävts i historien, kan ha fallit offer för just det ovan nämnda problematiken att inte vilja se "kvinnliga" kvinnor. I en strävan att vara normkritisk verkar det som att man har degraderat de aktiviteter kvinnorna har sysslat med genom historien. Det här tror jag gör att merparten av historiska kvinnor glöms bort.

Jag är helt för att ifrågasätta och kritisera normer och har en viss förkärlek för krigarkvinnor. Däremot tror jag att det inte egentligen förändrar patriarkala strukturer att bara framhäva kvinnor som uppvisar manligt kodade egenskaper och/eller utför manligt kodade handlingar. Det gör heller inte kvinnor mer synliga i historieskrivningen då de flesta kvinnor faktiskt höll sig till normerna under hela eller merparten av sina liv. Kristina Gyllenstierna är ett bra exempel, men även Märta Leijonhufvud. Jag skulle tvärtom vilja säga att man cementerar strukturerna och nedvärderar kvinnors traditionella aktiviteter ännu mer genom ett sådant perspektiv. Kvinnor var inte på något sätt inaktiva bara för att de skötte hushåll och barn. De var väldigt viktiga för samhället, men på ett annat sätt än mannen. För en mer varierad historieskrivning tror jag därför att det är viktigt att framhäva vad de flesta kvinnor faktiskt gjorde till vardags. Annars blir historien fortfarande väldigt manligt präglad i alla fall.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar