söndag 17 juni 2018

Varför jag skriver fiktion

Flera personer har på sistone frågat varför jag vill skriva fiktivt om Vasarna, vilket har fått mig att fundera mycket på vad det är jag håller på med och om det finns någon mening med det (Jag har tidigare kommit in lite på detta i inlägg som finns här, här, här, här och här.). Egentligen finns det ingen märkbar skillnad gentemot det jag skrev i framför allt mitt första inlägg på den här bloggen i november 2017.

Professionellt som arkeolog är min forskning inriktad på, gravar, vikingar och kolonialism/imperialism, men jag har väldigt länge haft ett stort intresse även för senmedeltiden och vasatiden. Senmedeltiden (och Kalmarunionen framför allt), upptäckte jag som tolvåring när jag fullkomligt nördade in mig på SVT:s sommarlovsprogram Salve som var del av sexhundraårsjubileet av Kalmarunionens inrättande. Steget därifrån till Vasatiden är inte särskilt långt och det kan vara svårt att förstå den om man inte förstår unionstiden.

Jag har därför en helt annan relation till vasarna än jag har till vikingarna. Kanske för att vasarna faktiskt framstår som personer med karaktärsdrag. Visst finns det vikingar som gör det också i t.ex. det norröna sagamaterialet, men oftast förblir de en kollektiv grupp. Detta tror jag är orsaken till att jag upplever det som lättare att utnyttja min kreativitet och fantasi om de förra än om de senare.

Rätt nya svenska böcker med Vasatema.
Jag går in i detta skrivande med en arkeologiutbildning i bagaget. Detta gör att jag då och då börjar fundera över frågeställningar som lämpar sig bra för forskningsrelaterade arbeten, men jag vill ändå skriva fiktivt. '

Jag har flera personliga orsaker till att inte skriva rent faktamässigt just nu som jag inte tänker gå närmare in på just nu, men som kan sammanfattas med att jag är väldigt trött på att skriva den typen av texter just nu. Det betyder inte att det inte någon gång i framtiden blir en historiebok eller en biografi över Märta Leijonhufvud, Svante Sture eller båda. Däremot är det inget jag vill skriva just nu!

Tror jag då att det finns någon som vill läsa det jag skriver om jag skriver fiktivt? Det har jag faktiskt ingen aning om och jag har heller ingen aning om vad bokförlag säger om en serie om Vasaätten eller om de är intresserade av att satsa på en sådan över huvud taget. Jag vet heller inte om jag klarar av att skriva det och göra personerna och tidsperioden rättvisa. Jag skriver som en hobby och när jag har en stund över för att det är något jag själv skulle vilja läsa. Vill någon annan läsa det som inte tycker att jag är helgalen eller skriver obegripligt och tråkigt, så blir jag glad för det, men det är inte därför jag skriver.

Jag har fått en uppfattning om att historisk fiktion är en ganska populär genre både som böcker, TV-serier och film. Boken ni kan se här till höger, Niklas Natt och Dags historiska deckare 1793, är ett exempel på historisk fiktion som fått mycket uppmärksamhet på sistone. TV-serier som Vår tid är nu och Fröken Frimans krig har även de blivit väldigt populära och uppmärksammade på senare år.

Att skriva om vasarna är heller inte något nytt även om det inte har funnits något samlat grepp om dem som det jag vill skriva. Det mest omfattande författarskapet idag står nog Anna Sparre för. Jag har inte hunnit kolla upp henne jättemycket, men det verkar som om hon gått igenom dem alla. I våras läste jag också boken Kung Märta av Ebba L. Lewenhaupt som fick ett eget blogginlägg.

De ovanstående författarskapen har "några år på nacken" och är rätt bortglömda, men det finns även nyare litteratur som handlar om personer ur Vasaätten. De jag känner till, kan ni se i kollaget ovan. (Vet ni fler, kan ni väl gärna tipsa om dem!)

Maria Gustavsdotter skriver om Cecilia Vasa, Ulrika Kärnborg om Axel Oxenstierna, Gustav II Adolf och Maria Eleonora och Kristina Sjögren om Kung Kristina. Dessa böcker har fått varierande grad uppmärksamhet, så visst finns det folk som är intresserade av genren

Går man utanför Sverige är genren ännu mer populär. Engelsmännen har t.ex. en förkärlek föra sina Tudors som är mer eller mindre samtida med Vasarna. Jag gillar t.ex. Hilary Mantels böcker om Thomas Cromwell som ni kan se här till vänster, men det finns en större mängd filmatiseringar om t.ex. Elizabeth I och en hel TV-serie om Tudorätten.

Dessa ger mig hopp om att även andra skulle tycka att det jag skriver är intressant och roligt. Som sagt skriver jag för min egen skull och det kan komma att bli faktatexter i framtiden, men fiktionen ger mig utrymme att utforska personerna i sig, deras inbördes relationer samt stämningar i deras samtid som jag inte kan utforska om jag inte skriver fiktivt. Det är ett hobbyskrivprojekt och kommer så förbli, men jag måste få försöka och jag hoppas att folk kan förstå det någonstans och kanske även vara lite stöttande åtminstone.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar