torsdag 29 november 2018

Märta Leijonhufvud: the mother from hell?

Kung Märta förlåter Malin Sture, oljemålning av Wilhelmina
Lagerholm 1887. Foto av Per Torgén, Örebro läns museum
2016 skrev författaren Anna Belfrage ett blogginlägg som hon kallade Love conquers all - even the mother from hell. I detta berättar hon om den fantastiska kärlekshistorien mellan kusinerna Malin Sture och Erik Stenbock som rymmer iväg och gifter sig utan Märta Leijonhufvuds tillåtelse.

"Brudrovet på Hörningsholm" som det brukar kallas, är en känd händelse från 1500-talets Sverige och jag kom in på det i mitt inlägg Familjemedlemstitlar och incestbegrepp från 13 mars i år (2018). Liksom i Belfrages inlägg blir den ofta skildrad i väldigt romantiska termer. Frågan är om det verkligen var så romantiskt och om Märta verkligen var "the mother from hell" som Belfrage beskriver henne som. (Hon skriver också att hon delvis kan förstå Märta, men frågan är om hon gör det.)

Jag hajade till en hel del när jag hörde att Lisbeth Palme hade dött nyligen, för jag har troligen aldrig tänkt på henne lika mycket som jag har gjort den senaste tiden. Jag tänker att hon nog är den person som bäst skulle kunna liknas vid Märta i en modern kontext. I motsats till Lisbeth, blir Märta inte ögonvittne till mordet på hennes make och söner, men jag tror Sturemorden förändrade henne som person liksom mordet på Olof Palme lär ha förändrat Lisbeth.

Till skillnad från sin make Svante Sture, lever Märta ett ganska skyddat liv fram till 1560-talet. Då börjar olyckorna med att sonen Sten dör i ett sjöslag under Nordiska sjuårskriget och två år senare dödas som sagt Svante och två av deras andra söner, Nils och Erik. Strax före morden Malin dessutom allvarligt sjuk och Märta tar henne till Stockholm för att få hjälp.

Efter morden ser Märta till att driva igång en riktig brottsundersökning för att få klarhet i exakt vad som har hänt hennes make och söner. Hon tar även tillvara deras kläder och lägger dem i en kista och ställer i deras gravkor. Dessa kläder är idag kända som Sturekläderna och finns att beskåda i domkyrkomuseet Skattkammaren i Uppsala. Hon hjälper också sina systersöner att störta Erik XIV, så hon håller sig rejält upptagen direkt efter Sturemorden.

Bo Eriksson skriver i sin bok Sturarna. Makten, morden, missdåden att Märtas beteende tydde på att hon inte sörjde. Jag har skrivit om problemen jag har med denna bok i ett tidigare inlägg och det där är ytterligare ett även om Märta får den mest positiva skildringen i boken (vilket inte egentligen säger särskilt mycket), är det liksom försöket att håna henne genom att påstå att hon inte var van vid att resa i andra klass (som omnämndes i samma tidigare inlägg) inte helt rättvist.  Denna stoiska och cyniska hållning har hon även i den fiktiva boken Kung Märta av Ebba L. Lewenhaupt som fick ett inlägg 30 mars i år (2018). I Karin Tegenborg Falkdalens bok Vasadrottningen finns dock en annan skildring av en Märta som faktiskt sörjer sin make och sina söner djupt, vilket ligger mer i linje med mitt eget perspektiv. För Märta sörjer och det rejält! Hon är dessutom väldigt öppen med sin sorg och pratar om sina "djupa hjärtesår" flera år senare och det silver hon får som kompensation av Erik XIV kallar hon "ett olyckligt, förbannat silver som mig ett så dyrt värde kostat."

Malin Sture
Som jag skrev ovan, levde Märta ett liv hyfsat fritt från större traumatiska händelser fram tills sonen Sten dör i kriget 1565 och Sturemorden 1567. Hon och Svante har några barn som dör och sedan dör ett par syskon och hennes mor, vilket säkert påverkade henne (Jag köper inte den befängda teorin att man inte sörjde folk alls i det förflutna!), men de dör inte på ett så brutalt sätt som vid de ovan beskrivna händelserna.

Jag tror inte att Svante och sönerna var skyldiga till någon konspiration. Svante och Nils är mer lugna och sansade diplomater än våldsamma krigare och maffiabossar. Faktum är att den order Nils inte ville utföra var att han vägrade slakta halländska bönder hur som helst i Slaget vid Axtorna, vilket Erik XIV:s rådgivare Jöran Persson verkar ha utnyttjat för att få Nils dömd till skamstraff. Jacob Henriksson Hästesko var krigsöverste vid slaget och blev, enligt Jan von Konows bok Sturemorden 1567 så förbannad över detta att han gick till kungen personligen och sa åt honom på skarpen att Nils skött sig väl och att han inte skulle lyssna på Jöran.

Det finns mer att säga om bevisen mot Sturarna, men jag lämnar det därhän så länge. Jag tror dock inte att Märta skulle agera som hon gjorde ifall maken och sönerna hade varit skyldiga. Då tror jag att hon skulle känna mer skam. För hon skulle veta om de var insyltade i något. Hon verkar ha varit en person med en stark vilja att ha kontroll över sina nära och kära, även männen, och hon verkar även ha uppskattats och respekterats av dem. Kung Märta-smeknamnet tror jag mer är givet av respekt än av fruktan för hennes "iron fist" som Belfrage beskriver i sitt blogginlägg. Jag tycker också att det verkar som att familjen Sture var rejält sammansvetsad och höll av varandra ordentligt. Jag är egentligen rätt trött på antagoniseringen mellan Vasaätten och Stureätten, men i detta fall finns det skäl att jämföra dem med då familjegemenskapen inom den förra mer eller mindre verkar stå och falla med Gustav Vasa själv.

Fullt förståeligt verkar det som att Stureätten lamslås helt av sorg och jag misstänker att ingen riktigt förstod hur illa däran Märta var. Hennes samtid saknade kunskaper om hur människor påverkas psykiskt av terrorhandlingar, vilket är tydligt även hos bl.a. Märtas svärmor Kristina Gyllenstierna. Som jag skrev i mitt ovan nämnda tidigare inlägg om Bo Erikssons bok, menar Eriksson att Kristina låg och bad hysteriskt gråtandes på golvet dagarna i ända. Detta påstående verkar helt och hållet baserat på att hennes andaktsbok innehåller ett visst mått av ångest, något som påpekades av Jan och Jonas Carlquist som utgav en modern översättning av boken 1997 och som jag skrev ett inlägg om 17 maj i år. Att ångesten skulle ha gjort Kristina handlingsförlamad motsätts dock av den nationalistiska historieskrivningen som framställer henne som en hjälte som till varje pris skulle upp på Stockholms slotts murar för att försvara riket från den onde tyrannen Kristian. Kanske är det omnämnandet av ångest hos Carlquistarna som gör att Eriksson tar för givet att hon sörjer medan Märtas handlande enligt honom inte alls tyder på att hon gör det.

Jag finner det problematiskt när forskare och allmänhet inte riktigt verkar ta in att historien är befolkad av människor som var i princip som vi även om det samhälle och den kultur de levde i kan ha varit väldigt annorlunda jämfört med vår egen av idag. Jag skrev om detta i inlägget Händelser och individer 11 maj i år. Jag är helt för perspektivet att historia är berättelser mer än identitetsavgörande. Däremot kan det lätt också bli så att man tolkar historien utifrån stereotyper med grund i vår egen samtid.

Malin och Eriks historia tror jag inte så mycket egentligen är den romantiska kärlekshistoria som Belfrage och väldigt många före henne tänker sig. Baserat på likheterna med den samtida William Shakespeares pjäs Romeo och Julia och vår kulturs tendens att lyfta fram den som ett romantiskt ideal, är jag däremot inte särskilt förvånad. Detta trots att detta perspektiv kanske inte helt håller vid en närmare granskning. Pjäsen innehåller en sexscen, men den utspelar sig "off stage" medan sex personer dör "on stage" inklusive huvudpersonerna och den är faktiskt klassad som tragedi. Den mest romantiska scenen vi får se utspelar sig med huvudpersonerna på väldigt långt avstånd från varandra. Dessutom kan man diskutera om Romeo och Julia verkligen hinner börja älska varandra under den korta tid som pjäsen utspelar sig (Det handlar om ett par dagar.). Deras dialog tycker jag personligen tyder mer på att de är förälskade lika mycket i förälskelsen som i varandra.

Erik är 36 år gammal och Malin 35, så det handlar inte om särskilt unga personer . Kusinäktenskap (Märta var Eriks moster.) är dessutom tveksamma fall idag och kyrkan framstår som lika avvisande som Märta för deras giftermål av just den orsaken varför de till slut flyr till Halland för att gifta sig med hjälp av en dansk präst.

Erik Stenbock
Som jag redan tidigare varit inne på ovan förefaller Stureätten vara väldigt tätt sammanbundna och Märta och Svante verkar också ha varit noga med barnens äktenskapspartners. Ingen av dem gifts bort som tonåring utan är 20-30 år gamla. Då Erik Stenbock förefaller ha varit en minst sagt labil person med ett hetsigt temperament och som inte verkar ha varit sen att använda sig av fysiskt våld, var han nog inte ansedd som en lämplig äktenskapspartner åt någon av Sturedöttrarna.

Jag kan mycket väl tänka mig att om Sturemorden inte inträffat, hade familjens främsta fokus varit att leta efter en make åt Malin, men att alla planer helt raserades p.g.a. morden. Av förklarliga skäl blev det inte så och Erik kan mycket väl ha utnyttjat situationen för att vinna över Malin.

Jag såg nyligen en video på Youtube om en vuxen, manlig youtuber som ägnade sig åt gromning av unga kvinnliga fans och som sedan tog livet av sig när han blev påkommen och kom att få nästintill martyrstatus innan han avslöjades för ett halvår sedan. I den här videon förekom ett klipp från en minnesstund som hölls i den här mannens namn innan någon visste vad han hade gjort. I klippet höll en ung tjej ett tal om mannen ifråga och det verkar som att han gromade henne utan att hon förstod det själv. Gromning är ett brott som främst är riktat mot barn, men den här tjejen var 18 när det hela började och tillvägagångssättet är det samma. Därför vill jag hävda att det är något som kan ske även mot vuxna. Mest talande är att tjejen i klippet säger att det som gjorde henne till först en "love-struck fangirl" och senare till hans "bästis" var att han såg henne när ingen annan gjorde det. Därför kan jag mycket väl tänka mig att Erik kan ha använt samma "teknik". Malin måste ha varit ett ganska "lätt byte". Hon började komma upp i åren och kan mycket väl ha känt sig väldigt ensam och bortglömd mitt i allt som hände hennes familj. (Om jag får spekulera fritt kan jag gissa att hon nog inte var "jungfru" när de gifte sig heller...)

Sturemorden tar som sagt alla i familjen jättehårt, vilket är tydligt av att äldsta dottern Sigrid skriver om det i dikten hon skriver om sitt liv och att Malin nämner datumet hon sist ser Nils i livet i kalendern i sin andaktsbok. Ingen verkar dock riktigt förstå Märtas situation efter morden (Det är sällan som historiker och andra nutida forskare och allmänhet verkar göra det heller för den delen.). Hon har förlorat tre söner och en make på extremt traumatiska sätt inom loppet av två år och, utöver detta, förmodligen upplevt en extrem emotionell pers med Malins sjukdom strax före (och säkert under och efter) morden. Ja, 1573 har det gått ett par år sedan morden, men vad många har svårt att förstå idag och, förmodligen hade ännu svårare att förstå på 1500-talet, är att det tar väldigt lång tid för psyket att läka efter trauman och stress (och oftast läker de aldrig helt). Märta sysselsätter sig med utredningar och uppror mot Erik XIV strax efter morden, vilket förmodligen håller henne någorlunda flytande. Vad jag tror att hon egentligen mest behövde var en enad familj bakom sig och lugn och ro för att den enorma hon utsatts för skulle ha möjlighet att lägga sig. Malin och Erik krossar detta helt och att de rymmer kan mycket väl ha blivit droppen för Märta och att de får betala ett mycket högre pris än de annars skulle ha gjort. Jag tror att framför allt Malin trodde att Märta skulle förlåta henne så fort äktenskapet var ett faktum, men Märta visar iskyla gentemot både henne och Erik och Malin verkar ångra sig djupt. Det som får Märta att vekna är att Malin förlorar sitt första barn, vilket hon ser som Guds straff för vad hon gjort sin mor. Erik däremot, verkar Märta aldrig ha förlåtit.

Så är då Märta verkligen "the mother from hell"? Nej! Jag skulle snarare vilja hävda att hon är "the mother in hell." Malin och Eriks äktenskap verkar ha blivit helt okej och han verkar ha dämpat sitt temperament, men ibland kanske mamma vet bättre. Hon har trots allt mer livserfarenhet än sitt barn...





Bilden på Märta som förlåter dottern kommer från Örebro läns museum och lånades via Digitalt museum. Bilden på Erik Stenbock lånades här och den på Malin kommer härifrån.

tisdag 20 november 2018

Talking Tudors

The Tudor Rose
Här om dagen fann jag en podcast om the Tudors som jag tyckte var jätteintressant och som går under namnet Talking Tudors. Ni kan hitta den här. I skrivande stund finns tretton avsnitt av podcasten och den leds av Natalie Grueninger genom hennes hemsida On the Tudor Trail. Grueninger beskriver sig själv som en "researcher, writer and educator" på hemsidan och det märks att hon har ett stort intresse för the Tudors.

Avsnitten handlar om ett tema, en händelse eller en person som relateras till Tudor-dynastin i England och Grueninger intervjuar en person som är expert på det som avsnittet handlar om. Jag måste erkänna att av tretton avsnitt, kändes det lite konstigt att två handlade om Henry VIII:s drottning Catherine Howard, men det var ändå lite olika perspektiv, så det gjorde ingenting.

Även om jag gillar Vasaätten mer, har jag ändå en plats i mitt hjärta för the Tudors. För ett år sedan visade SVT dokumentärserien Henrik VIII:s sex fruar och det blev ämne för ett av mina allra första inlägg här på bloggen: Henrik VIII:s sex fruar (15/11 2017). När jag nu läste igenom inlägget inser jag hur torftigt det är och jag hoppas verkligen att jag har utvecklats som bloggskribent under det år som gått sedan det publicerades. Även om de faktiskt inte gjort det så mycket hittills, kommer de att dyka upp. Inte minst eftersom Elizabeth I var Erik XIV:s drömgemål och Cecilia Vasa och hon för en tid kom att bli nära vänner. Deras möte tycker jag ska bli oerhört roligt att skildra.

Den engelsktalande världen framstår ofta som bättre både på att forska och förmedla det förflutna. Medan den svenska historieforskningen och -förmedlingen om Vasarna mest verkar fokusera på kungarna och den politiska makten, finner man där enkelt saker om vardagslivet och vanliga människor och kungligheterna skildras också i större utsträckning som människor och inte som ensidiga fantasy-stereotyper.

Jag tror det måste bli blogginlägg om de olika podcastavsnitten var för sig eftersom så många av dem väckte många intressanta tankar och därför kommer de nog att få varsitt inlägg när jag har möjlighet att närmare lyssna på dem ordentligt. Jag vill med detta inlägg mest rekommendera podden och säga att jag tycker det också är roligt att Grueninger ställer personliga frågor till sina gäster. Det är trevligt att få veta lite mer om experterna själva också och inte bara om personerna, platserna eller händelserna.





Bilden på the Tudor Rose kommer härifrån.

måndag 12 november 2018

Ett år

Idag har jag haft den här bloggen i ett år och jag måste erkänna att jag är väldigt förvånad över detta. Jag trodde att det skulle ta slut på idéer och/eller att jag helt skulle tappa intresset efter ett par månader och gå tillbaka helt till yngre järnålder och tidig medeltid. Det är de tidsperioderna som professionellt intresserar mig mest. Senmedeltiden och vasatiden har alltid varit mer av en hobby och jag är ofta osäker på hur jag ska göra eftersom det finns så många andra som faktiskt kan mer än jag om det.

För mig är det lite konstigt att folk vill läsa det här. Jag är en blyg och introvert person som inte är helt bekväm med att lämna ut sig på nätet hur som helst. Även om jag skriver väldigt lite om min vardag, är det ofta mina personliga tankar och åsikter jag lämnar ut och det är ganska läskigt. Jag började bloggen eftersom jag tänkte att det skulle underlätta i mitt skrivande och utvecklande av min Vasa-berättelse som jag velat skriva väldigt länge. Jag inser också att det kan slå bakut då jag inte har någon aning om ifall jag kommer att tappa lusten för att skriva och/eller om någon skulle vilja ge ut det jag skrivit heller. Så egentligen kan den här bloggen bli ett bevis för mitt totala misslyckande. Men jag antar att jag får bjuda på det.

Namnet Vansinniga Vasa har folk kanske undrat över och jag tror inte att jag har förklarat det någonstans, så det kan kanske vara på sin plats. Jag är ett stort fan av brittiska barnprogrammet Horrible Histories som absolut inte ska underskattas för att det är ämnat för barn. Det är en sketchshow med lite samma upplägg som svenska Fem myror är fler än fyra elefanter med komiska sketcher och sånger, men istället för bokstäver och siffror, lär den ut historia. Den bygger på en bokserie där de olika tidsperioderna avspeglas i titlar som Terrible Tudors, Rotten Romans och Slimey Stuarts. Jag har länge undrat vad man skulle döpa svenska tidsperioder till ifall man skulle göra en svensk version. Hittills har jag kommit på Vansinniga Vasar (förstås!), Sturska Sturar, Kaotiska Kalmarunionen och Krigiska Karoliner.

Skrivandet går, efter en svacka bra. Märta Leijonhufvud vill bli skriven först och det har lett att jag fått en ingång som jag saknade till materialet. Hon har skildras i historisk fiktion tidigare, bl.a. i Ebba L. Lewenhaupts bok Kung Märta, men även i böcker av Anna Sparre. Det verkar som att båda dessa författare verkligen hatar henne och efter att ha läst inlägget  Love conquers all - even the mother from hell av Anna Belfrage från 2016 (Jag kommer att skriva mer om det i ett senare inlägg!), känner jag att Märtas fantastiska person verkligen inte fått den uppmärksamhet och beundran hon faktiskt förtjänar.

Kommer jag fortsätta blogga i ett år till? Det kan jag nog inte svara på, men ännu har jag inte slut på idéer. Jag hoppas att ni vill fortsätta läsa.

torsdag 8 november 2018

Stockholms blodbad

Stortorget, i Stockholm i november 2017
"Tå nw sådana gruffuelighit mord i Stocholm skeedt war"
~ Olaus Petri, En Swensk Cröneka

I mars i år (2018) gick Kungliga biblioteket i Stockholm ut med att man köpt in en bok som innehöll ett tidigare okänt vitnessmål från Stockholms blodbad av Olaus Magnus nedklottrat i ett exemplar av Saxo Grammaticus bok Gesta Danorum. Klottret vittnade om att det uppskattade antalet på ca 80-100 avrättade var fel och att över 120 personer miste livet på Stortorget i Stockholm under torsdagen 8 november och att fler avrättades under fredagen 9 november 1520 (Är det inte häftigt att veckodagarna sammanfaller med datumen i år?!). Jag skrev om det i blogginlägget Olaus Magnus vittnesmål om Stockholms blodbad 3 maj i år (2018).

Staty av Kristina Gyllenstierna på Stockholms slott
Kristian II:s blodbad börjar officiellt i Stockholm, men den slutar inte där. När han är klar har han blodbadat sig igenom i princip hela Sverige och Finland i jakt på Sture-anhängare och andra oppositionella personer. För att riktigt förstå det, bör man gå tillbaka till spänningar som egentligen alltid fanns inom Kalmarunionen och som ofta skildras i väldigt nationalistiska termer. Detta trots att det verkar ha funnits både danskar och svenskar (och norrmän) på alla sidor i maktkonflikterna som utbryter.

Jag tar tyckt att det finns en viss tendens till att tona ner blodbadet och avfärda det som till största del Vasapropaganda på senare år. Men stämmer det? Blodbadet var viktigt för Gustav Vasas maktövertagande, men det var också ett massmord på en stor del av svärdssidan av det svenska högfrälset och så vitt Stockholms tänkeböcker kan anses vara en trovärdig källa, hela Stockholms stads styrelse.

Jag har varit inne på blodbadet i flera inlägg förut. Inte minst det ovan nämnda om Olaus Magnus vittnesmål, men även i bl.a. inlägg om Kristina Gyllenstierna. I tidigare inlägg (t.ex. Mary Beard - Kvinnor och makt från 28/7 2018, Johanne Hildebrandt- Idun. Sagan om Valhalla från 2/5 2018 och Kristina Nilsdotter Gyllenstierna från 8/3 2018) har jag talat om att förmedlingen av Kristina Gyllenstierna mest ser henne som nationalistisk symbol för motståndet mot Kristian II än som person. Även om jag tycker det är viktigt att Kristina får vara en person mer än en nationalistisk symbol, är det omöjligt att prata om blodbadet utan att prata om hennes roll i det.

Carl Gustaf Hellqvists målning av Sten Sture d.y:s död
Kristinas förste make, riksföreståndaren Sten Sture d.y. blev dödligt sårad i en strid mot Kristian II på sjön Åsundens is vid Bogesund (nuvarande Ulricehamn) i Västergötland i början av 1520 och dog på väg tillbaka till Stockholm. Han hade länge fört en svår maktkamp mot ärkebiskop Gustav Trolle.

Kristian II såg sig själv som rättmätig kung över Kalmarunionen och han hade en dröm om att bygga en ekonomisk och politisk supermakt i norra Europa som kunde utmana Hansan om makten över handeln i Östersjöområdet. Detta var en av ursprungsorsakerna till att unionen bildades i slutet av 1300-talet.

Sverige var viktig för Kristians stormaktsdrömmar, men i Sverige pyrde missnöjet gentemot den danska kungamakten i princip sedan unionen skapades och som resulterat i en mängd uppror sedan Engelbrektsupproret på 1430-talet. I viss mån var dessa uppror framgångsrika och under senare delen av unionstiden kan man säga att Sverige i perioder var en adelsrepublik. När Sten Sture d.y. dog, verkar dock musten ha gått ur motståndesrörelsen även om Kristina Gyllenstierna förde vidare kampen från Stockholms slott. Jag undrar ofta hur frivilligt detta egentligen var. Hon försökte flera gånger delegera över ansvaret till män som varit hennes make förtrogna, men ingen av dem var intresserade. Som Stens änka var det dock hennes uppgift att se till äldste sonen Nils arv. Kristina väntade sitt och Stens sjätte barn när Sten dog och födde en son, som verkar ha dött strax efter förlossningen, under belägringen. I september 1520 gav hon upp mot löfte om amnesti för sig själv och de Sture-trogna.

Fontän på Stortorget
Torsdag 1 november 1520 marscherade Kristian II in i Stockholm i triumf. Han var nu officiellt vald till kung i Sverige och han verkar även ha fått svenskarna att välja hans son Hans till tronarvinge i Sverige, fastän vare sig Sverige eller Danmark hade ärftlig tronföljd vid tillfället, och söndag 4 november kröntes han officiellt i Storkyrkan. Därefter bjöd han in till en stor fest som varade i tre dagar. På den fjärde dagen (onsdag 7 november) låstes dock portarna och Gustav Trolle började anklaga större delen av det svenska högfrälset för att vara kättare. Han var själv domare och dömde alla män till döden. Detta gjorde att löftet om amnesti inte gällde längre.

Under de kommande två dagarna skedde massavrättningar efter rang (biskopar, frälsemän, Stockholms borgarskap, tjänstefolk) på "löpande band" på Stortorget. Man grävde även upp bl.a. Sten Sture och hans och Kristina Gyllenstiernas yngste son som verkar ha fötts och dött under belägringens döda kroppar och brände dem på bål ihop med övriga avrättades under lördagen 10 november. Man plundrade också de avrättade stockholmarnas hem.

10 november föddes också Kristian II:s dotter Dorotea och som en sista grotesk gärning sägs Kristian ha tvingat de, troligen livrädda stockholmarna, att fira detta med en stor fest på Stortorget där de alltså bara dagarna innan hade tvingats se släkt och vänner dö.

Kristian II
Ingen av frälsekvinnorna eller -barnen avrättades även om det sägs ha varit nära att Kristina Gyllenstierna blivit den enda. Istället placerades de i fängelse i Danmark. Dessvärre dog många av dem under fångenskapen, men Kristina överlevde och tillsammans med de övriga fängslade adelskvinnorna, frigavs hon när hennes systerson Gustav Vasa kommit till makten och Kristian II tvingats bort från den svenska tronen.

Stockholms blodbad är en av de mest ökända händelserna i svensk (för att inte säga nordisk) historia, men Kristian slutade, som sagt, inte sitt blodbadande i Stockholm. Han skickade folk att avrätta sturetrogna, bl.a. Hemming Gadh, i Finland och tog landvägen när han skulle bege sig hemåt till Köpenhamn för att kunna "blodbada" ännu mer. Han dränkte t.ex. merparten av munkarna i Nydala kloster i Småland i januari/februari 1521. En av munkarna skrev om händelsen och kallade Kristian för en elak tyrann, varefter Kristian II i Sverige har blivit kallad: Kristian Tyrann.


Referenser

Fotona från Stortorget statyn av Kristina Gyllenstierna är mina egna, men målningen av den dödende Sten Sture d.y. lånades här och den på Kristian II lånades här.

söndag 4 november 2018

Fatima Bremmer - Ett jävla solsken. En biografi om Ester Blenda Nordström

Vid en närmare granskning av inläggen jag gjort på den här bloggen under det senaste året (Jag startade denna blogg 12 november 2017.) insåg jag att jag främst skrivit om böcker som jag ogillat. Jag tänkte därför skapa lite mer jämvikt och skriva om böcker som jag faktiskt tycker om. För sådana böcker finns, jag lovar!

På sistone har jag läst en hel del biografier och den bästa av dessa är Ett jävla solsken. En biografi om Ester Blenda Nordström från förra året. Den är skriven av journalisten Fatima Bremmer och jag har pratat om henne förut här på bloggen, senast i mitt inlägg med reflektioner om mötet med Niklas Natt och Dag från i söndags (28/10 2018).

Ester Blenda Elisabet Nordström föddes 31 mars 1891 och merparten av hennes liv levde hon på 1900-talet. Därför är hon långt ifrån någon person direkt relaterad till Vasaätten. Som jag sagt i tidigare inlägg, inte minst i inlägget om dokumentärserien De första folken från 11/8 i år (2018) sträcker sig mitt historieintresse långt utöver Vasarna varför jag också har etiketten ovasa historia där man kan hitta sådant som inte alldeles rör Vasatiden. Dock ska man inte säga att det inte finns beröringspunkter. På senare år har det publicerats en rad biografier på svenska, inte minst om vasarna, som varit av minst sagt skiftande kvalitet. 4 december 2017 skrev jag t.ex. ett inlägg om Marie Louise Flembergs biografi Kristina Gyllenstierna. Kvinnan som stod upp mot Kristian Tyrann och 10 september skrev jag om Bo Erikssons bok Sturarna. Makten, morden, missdåden, som jag tror hade för avsikt att vara en biografi över alla som kallat sig "Sture" i den svenska/nordiska historien.

Ester Blenda verkar ha varit en väldigt äventyrslysten och sprudlande person samtidigt som hon också hade en väldigt mörk sida. Hon föddes in i en familj som gjorde en enorm klassresa uppåt med allt vad det innebar i sekelskiftets Sverige. Hon var en riktig rebellisk flicka som gick klädd i skira spetsklänningar och en av få gånger hon var lugn, var när hon skrev. Hon tillhör de första kvinnliga journalisterna i Sverige som kallades Pennskaft efter Ester Blendas vän Elin Wägners bok med samma namn.

För mig som är ganska fascinerad över arkeologins historia, är det roligt att läsa en journalists skildring av journalistikens utveckling i Sverige under det tidiga 1900-talet. Jag tror att man lär sig väldigt mycket om sin egen bransch genom att studera hur ens egen vetenskap faktiskt utvecklats över tid. Fatima Bremmer skriver att journalistiken förändrades när kvinnorna klev in på redaktionerna och fick uppdrag liknande männens.

Det är egentligen lite konstigt att svensk journalistik valt att kalla undercover arbete för wallraffa (Efter Günter Wallraff) när Ester Blenda Nordström var först i Sverige och Nellie Bly var först i världen med att tillämpa metoden.

Ester Blenda är som sagt känd som den första wallraffande (eller nordströmmande!) journalisten i Sverige när hon tog plats som piga på en gård i Södermanland för att bättre kunna skildra den utsatta situation som svenska pigor levde i. Det är lätt att beundra henne för det, men vare sig hon eller de hon diskuterade saken med innan, verkar ens ha ägnat en tanke åt hur bondfamiljen hon var anställd hos skulle uppleva det att bli omskrivna i riksmedia. Baserat på både historiska källor och Fatima Bremmers intervju med barnbarnet till dem, gick det inte alls särskilt bra. De blev sårade och kränkta och tvungna att sälja släktgården som gått i arv i generationer. Även om mannen i familjen skrev en motbok, verkar det mer som att detta ledde till att han och familjen bara exploaterades ännu mer än den upprättelse han ville att det skulle vara.

Jag skulle egentligen önska att mer tid lades på att berätta om dem och konsekvenserna av Ester Blendas artikelserie. Ester Blenda verkar ha haft ett väldigt starkt socialt patos. Ändå blir det fel när hon ska skildra såväl bondefamiljer som samer och de slår bakut och det får dem att känna sig sårade och kränkta. Till viss del kan hon nog sägas vara ett "barn av sin tid". Det är inte bönderna eller samerna som har maktpositioner i det samhälle hon lever i och det verkar inte ha förts några som helst etiska diskussioner kring hur föremålen för hennes artiklar och böcker uppfattar det hon skriver. I fallet med samerna umgås hon också med folk som ser dem som rent fysiska forskningsobjekt som man kan behandla hur som helst (då de tillhör en annan, lägre stående "ras") eller som någon typ av museiobjekt av typen "De ädla vildarna" vars kultur måste "hållas ren" från det moderna samhället för att den ska överleva. Men ingen kultur lever i ett vakuum och samerna är lika mycket en del av det moderna samhället som andra.

Samisk flickmössa med bord av figurer från Disneys Snövit
och de sju dvärgarna från tidigt 1900-tal.
Foto: Elisabeth Eriksson, Nordiska museet
På bilden här till höger kan ni se en samisk flickmössa från Nordiska museet i Stockholm. Den är från början av 1900-talet och den samiska flickan som fick den, kan mycket väl ha varit lika förtjust i Disneys Snövit och de sju dvärgarna som en svensk flicka var vid samma tid. Jag tycker mössan är så illustrativ för hur kulturer fungerar. De är inte statiska och har väldigt lite med biologi att göra. Istället tänker jag mig dem som uttryck för vad som är socialt gångbart i olika sociala sammanhang. (Den finns utställd i Nordiska museets utställning om samerna, Sapmí. Jag rekommenderar ett besök på museet!)

Fatima Bremmer skildrar att det finns ett mörker inom Ester Blenda som hon kopplar till den förbjudna kärleken till Carin Waern Frisell. Jag kan dock inte låta bli att undra om mörkret också kommer av att hon förstår att hon har gjort folk hon tycker om och bryr sig om väldigt illa genom att handla först och tänka sedan. Det är uppenbarligen efter att bondfamiljen hör av sig och berättar hur kränkta de är, som hon går in i sin första depression.

mitt inlägg om mitt möte med författaren Niklas Natt och Dag förra söndagen (28/10 2018) skrev jag en del om behovet av att göra ordentliga etiska överväganden när man handskas med verkliga personer. Min utgångspunkt i mitt skrivande är att skildra dem med all den respekt jag kan. Bo Erikssons bok Sturarna. Makten, morden, missdåden pratar jag om ofta, men det är för att det verkligen är ett skräckexempel på hur illa det kan gå. Jag kan inte tänka mig att Bo någonsin reflekterade etiskt över hur han framställer de historiska personerna i den boken. (Om han gjorde det är det nästan ännu värre!)

Mitt exemplar av Ett jävla solsken blev
signerat av Fatima Bremmer som även
tyckte att mitt Vasaprojekt lät spännande.
Historiska personer är riktiga människor och det minsta man kan göra är att försöka hantera dem med respekt! Det är inte så svårt att få fram karaktärsdrag av vare sig Vasarna eller Sturarna och båda familjerna har ättlingar som lever än idag. Niklas Natt och Dag är ett exempel på en släkting till den yngre Stureätten som egentligen är en gren av adelsätten Natt och Dag som Bo Eriksson knappt nämner i sin Sturarna-bok då han är fixerad vid namnet "Sture" och att det betyder typ "bråkmakare". Det är därför också som jag tänker försöka kontakta dessa adelsätter och jag funderar på om man kan göra det via Riddarhuset i Stockholm på något sätt. Mitt intresse för Sturarna och Märta Leijonhufvud kommer dock inte ursprungligen från Erikssons bok utan från boken Sturemorden 1567 av Jan von Konow som är en källtrogen och sansad genomgång av Sturemorden där personerna skildras med respekt. Jag tror inte att Eriksson hade onda avsikter med sin bok, men liksom Ester Blenda Nordström i fallet med bondfamiljen och samerna, tänkte han nog inte efter före. Och Eriksson kan mycket bättre! Hans biografi om Per Brahe d.ä. I skuggan av tronen är väldigt genomarbetad och respektfull.

Ja, jag vet att jag tjatar om etik mycket, men det är väldigt viktigt, vilket Ester Blendas arbeten också visar.

Biografin berättar också en del om Finska inbördeskriget dit Ester Blenda skickas för att bedöma läget inför en kommande hjälpaktion. Det kan nog sägas vara det tydligaste exemplet på vad starka sociala motsättningar kan resultera i i Nordens historia. Det var explosivt, förödande och extremt traumatiserande. Det tillhör också den där historian som är så pass färsk att folk ännu har en relation till det varför det är svårt på flera plan att studera och diskutera. Samtidigt tror jag det skulle behövas, för det kan säkert lära oss viktiga saker idag.

Fatima Bremmers skildring av Ester Blenda Nordström är helt fantastisk! Ester Blenda blir också minst sagt behandlad med yttersta respekt och biografins språk är levande och förälskelsen Bremmer berättade om när jag träffade henne i maj i år (2018) löper som en röd tråd genom hela biografin.  I somras hade hon också ett sommar-program i radio där hon berättade också om Ester Blenda och där förälskelsen också lyste igenom. Jag rekommenderar båda varmt!






Bild av den samiska flickmössan hämtades från Digitalt museum.