lördag 30 november 2019

Annika Sandén - Missdåderskor i Vasatidens Sverige

Igår (29 november 2019) var det dags för årets sista Afternoon TeaVasamuseet. Denna gång kom Annika Sandén och berättade om kvinnliga brottslingar under förmodern tid i föredraget Missdåderskor i Vasatidens Sverige. Det var inte helt vad det sades vara i beskrivningen, men eftersom ändringarna helt och hållet var Sandéns egna, har jag inga protester att komma med i det avseendet.

Annika Sandén beskrev det tidigmoderna samhället och dess lagstiftning, men också dess moraliska regler. Ära var viktigt under perioden och om man ville förnedra en man var det värsta man kunde kalla honom tjuv. Kvinnors ära var emellertid knuten till sexualitet och kvinnor som hade haft sex innan de gifte sig, fick inte bära vare sig brudkrona eller brudskrud på bröllopet. Om man ville framställa en kvinna i dålig dager, använde man begreppet hora. Man kan väl därför lugnt säga att vissa saker tar längre tid än andra att ändra på.

Det vanligaste brottet som kvinnor begick var skvaller/förtal. Det kan ju tyckas konstigt för oss idag, men det är egentligen också kopplat till heder och ära. Oerhörda mängder fall där främst kvinnor drivit sådana fall i rätten. Det vanligaste straffet var böter.

Barnamord var det värsta brottet en kvinna kunde anklagas för. Det tillhörde de s.k. högmålsbrotten och man kunde dömas till en plågsam död om man förklarades skyldig. Annika Sandén säger att det förekom, men det råder stor osäkerhet om hur vanligt det var. De som oftast begick brottet var ogifta kvinnor som blivit gravida efter tillfälliga förbindelser.

Även barnamorden vittnar om hur sträng sexuallagstiftningen var under tidigmodern tid, särskilt för kvinnor. Annika Sandén nämnde att Erik XIV skärpte den i början av sin regering. Jag skulle gissa att detta beror en hel del på hans erfarenheter från vadstenabullret då lillasyster Cecilia ogift hoppar i säng med andra lillasyster Katarinas nye svåger.

"Tjock-Sara" Simonsdotter hade en bordell på den ökända Kindstugatan i Stockholm dit bl.a. Gustav II Adolfs livskräddare kom på besök. Hon verkar ha lovat kvinnor som kom till Stockholm för att söka lyckan efter att ha blivit socialt utstötta hemmavid mat och husrum. 1619 ställdes dock hon och hennes "anställda" inför rätta och de dömdes till döden. Tjock-Sara benådades och skickades till Åbo därifrån hon kom, men var snart tillbaka i Stockholm varpå man satte henne på en ny båt och såg till att hon verkligen åkte hem.

En annan av de kvinnor som Annika Sandén nämnde var Karin i Strå i trakten kring Vadstena som ofta verkar ha hamnat i onåd hos rätten där. Inte minst för hor. I hennes fall verkar det vara ett socialt arv hon bar med sig då modern, Elin i Strå, lär ha varit lite likadan.

Efter att ha haft sex med den gifte mannen Måns blev Karin förvisad från staden och om hon återvände skulle man avrätta henne. Hur det gick sedan är okänt. Ett tag trodde man att hon var den enda kvinna som återfanns vid Östergötlands museums undersökning av avrättningsplatsen utanför Vadstena. Hade hon blivit avrättad efter sin återkomst till staden, är det nämligen inte säkert att detta skulle noteras då domen om avrättning redan hade avkunnats. Karin hade innan fallet som innebar hennes förvisning från staden anklagat en man för att ha slagit henne fördärvad och det kvinnliga skelettet uppvisade skador från någon månad innan hon dog. Vid en närmare granskning av det historiska källmaterialet, kom det emellertid fram att det var 13 månader och inte en som gått mellan Karins båda rättsliga incidenter, varför det nog inte är hon trots allt.

En intressant information som Annika Sandén kom med var att, även om Bibeln uttryckte att homosexualitet var olagligt, var det först 1608 som det blev förbjudet för män att ha sex med varandra enligt svensk lag. Däremot var det inte olagligt för kvinnor att ha det för sex definierades bara som penetration, varför man inte riktigt förstod vad de gjorde. Det här liknar 1800-talets England där man förbjöd män från att ha sex med varandra, men inte kvinnor då drottning Victoria inte trodde att det kunde förekomma. Intressant nog verkar man i 1600-talets Sverige främst ha varit orolig för hur det skulle bli med en eventuell avkomma från mäns sexuella umgänge med varandra, vilket låter galet, men samtidigt logiskt i en värld där sex definieras som penetration och där man enbart ser det som metod för reproduktion. Orsaken till att mäns sexualitet gjorde olaglig, var framför allt också oro för eventuell avkomma enligt Sandén.

På hemsidan Stockholmskällan samlar Stockholms stad in fakta som på olika sätt berör Stockholm. Här kan man bl.a. läsa och se en film från Stockholms stadsmuseums julkalender 2012 om Lisbetha Olsdotter som lämnade man och barn i Uppland och for till Stockholm och började klä sig i manskläder och kalla se Matts Ersson. Hon skrev senare in sig som soldat som Matts Persson.

Annika Sandén berättade en annan historia om hur Lisbetha och hennes väninna redan var i Stockholm och lurade finskan Valborg som var karltokig genom att Lisbetha klädde ut sig till man. Det ena utesluter dock inte det andra och utan att ha läst källorna låter jag det hela bero. I vilket fall som helst, gifter sig Lisbetha/Matts med pigan Kerstin som så klart upptäcker att hon gift sig med en kvinna och anmäler Lisbetha/Matts för bedrägeri.

Ett annat liknande fall som Annika Sandén tog upp var Margareta från Härkeberga i Uppland som lokalsamhället verkar acceptera att hon gick klädd i manskläder och utförde mäns arbetsuppgifter. Tydligen var det prästen som till slut anmälde henne till domkapitlet i Uppsala, men det att lokalsamhället accepterade henne som hon var, tycker jag liknar hur Ester Blenda Nordström hanterade hennes relation med Carin Waern Frisell. Tycker man om en person, accepterar man denne som hen är trots allt.

söndag 24 november 2019

Maria Ågren - Introduction: Making a Living, Making a Difference

I inlägget Sofia Ling: Konsten att försörja sig - Kvinnors arbete i Stockholm 1650-1750 (27 oktober 2019) nämnde jag projektet Gender and Work som drivs av historiska institutionen på Uppsala universitet (projektets egen hemsida finns här). En av publikationerna som hittills publicerats inom ramarna för projektet är antologin Making a Living, Making a Difference. Gender and Work in Early Modern Europan Society som gavs ut 2017 med historieprofessorn Maria Ågren som redaktör.

Efter en del funderingar, har jag kommit fram till att det är bäst att ge. varje artikel i boken ett eget inlägg då en sammanställning av alla skulle bli för långt och för spretigt. Det lämpligaste är nog dessutom att börja från början med Maria Ågrens Introduction. Making a Living, Making a Difference som är precis det den utgör sig för att vara: En kortare introduktion till forskningen om arbete under tidigmodern tid.

Inramningen för artikeln är Ingeborg Håkansdotter som 1662 åtalades för barnamord i Göta hovrätt. Det döda spädbarnet hade hittats efter att en lada rivdes och vittnesmål lade samman flera ledtrådar om Ingeborgs deltagande i samband med dess uppförande 1659 och hennes allmäntillstånd vid tillfället. Även om ämnet för rättsprotokollet är barnamordet, kan rättsprotokollet alltså ge oss andra uppgifter också, inte minst mäns och kvinnors arbetssituation på 1650-talet. Inte minst kan man konstatera att män och kvinnor arbetade tillsammans.

I inlägget Vad gjorde slottsfruar på 1500-talet hela dagarna? (23 juni 2019) beskrev jag lite av min frustration över att historieskrivningen är totalt ointresserad av vardagen. Jag utvecklade det lite till i inlägget om mitt besök på Skarhult i Skåne (18 juli 2019) då svaret jag fick vid en fråga om vad slottsfruar på 1500-talet gjorde, bemöttes med ett väldigt avvisande svar om att källorna inte alls tar upp det. Gender and Work-projektet bevisar emellertid det motsatta.

Maria Ågren beskriver hur man inom projektet använder det hon kallar the verb-oriented method, där man fokuserar på vad källorna berättar om vad folk gjorde i det förflutna. Sammanlagt samlade man in 16182 sådana uppgifter från åren 1550-1799 som ligger till grund för artiklarna i antologin. Ågren menar dock att arbetet att leta källor är "tidskrävande", vilket gör att man drar sig för att göra det. Det här förvånar mig inte egentligen, dels p.g.a. Skarhults svar till mig, men även på att det verkar vara en vanlig föreställning att information om folks vardagsaktiviteter (t.ex. arbete) är omöjliga att hitta i källorna. Det som jag mest reagerar på är att jag trodde man fick forskningspengar just för att leta i källorna. Det är åtminstone så jag uppfattar vad som är grunden till all forskning om det förflutna. Jag uppskattar också att Gender and Work-projektet även verkar gå ut från vad som folk rimligen borde ha gjort och sedan pröva detta mot fakta. Jag har fått uppfattningen att många forskare lätt blir bokstavstroende och saknar kreativiteten och empatin att kunna sätta sig in i den levda verkligheten.

Maria Ågrens introduktion är intressant på flera sätt då den snuddar vid ämnen som ofta blir mer eller mindre klischéartat beskrivna i historieskrivningen. Bl.a. diskuterar hon synen på hushållet under tidigmodern tid. Det skildras ofta som statiskt, självständigt och strikt hierarkiskt, men realiteten verkar mer peka på dynamik och nätverksbygge med en större mängd andra hushåll. Ågren går även in på att änkor gifte om sig, vilket vittnar om att änkestatusen inte alltid var eftersträvansvärd trots att den gav kvinnor större fri- och rättigheter.
Married women had access to property, were responsible for debts, and appear to have been particularly active in petty commercial activities. These observations all seem to be at odds with the letter of the law and create the impression that there was a gap between law and practice.
Jag tycker alltid det är intressant när forskare verkligen förväntar sig att alla människor i det förflutna följer alla normer. Som jag sa ovan verkar många forskare lätt bli bokstavstroende, men som Ågren skriver är det lätt att göra antaganden om verkligheten utifrån det handlingsutrymme som lagtexterna gav kvinnorna. Däremot vittnar dessa om att kvinnorna styrdes av sina makar, men i verkligheten var kvinnornas situation på många håll i Europa under tidigmodern tid bra mycket mer flexibel. Om jag får komma med en gissning utifrån vad som är rimligt, tror jag att det fanns så pass många uppgifter att mannen inte hade möjlighet att detaljstyra allting. Han litade helt enkelt på att hans hustru klarade av sina sysslor ordentligt. Det är den här dynamiken och flexibiliteten som ger Märta Leijonhufvud smeknamnet Kung Märta.

onsdag 20 november 2019

Allt för Sverige, Go'kväll och Game of Thrones-referenser

3 november 2019 visade SVT det andra avsnittet för säsongen av sin dokusåpa Allt för Sverige där amerikaner kommer till Sverige och får leta efter sin släkt. I detta avsnitt besökte programmet Kalmar slott och deltagaren Christina fick läsa sin familjehistoria som började med att Carl Jönsson föddes som son till slottsfogden på Nyköpings hus 1590.

Så långt tyckte jag det var jätteintressant. Sedan kom att han levde mitt i verklighetens Game of Thrones följt av faktafelet att två av Gustav Vasas söner stred om kronan. Det senare stämmer inte då det är under maktkampen mellan Gustavs son Karl (IX) och hans sonson Sigismund. SVT verkar också partisk gentemot Karl då de menar att Carls föräldrar "chose wisely" när de valde att ta hans parti. Med tanke på att de arbetade på Nyköpings slott undrar jag emellertid om det inte var för att de kände Karl bäst och kanske inte egentligen hade något val då fadern bara var slottsfogde. Vidare får vi veta att Carl Jönsson gick in i armén och räddade livet på Gustav II Adolf och adlades med namnet Sabelskjöld.

Det här är ju en jättespännande historia i sig, men SVT verkar tro att man inte inser exakt hur spännande det är, så man slänger in en Game of Thrones-referens för säkerhets skull.

Ett par dagar senare (12 november 2019) diskuterades TV-serier i SVT:s Go'kväll. Serien The Crown har fått nya skådespelare och man diskuterade att Helena Bonham Carter spelade en mer verklighetsnära prinsessan Margaret än Vanessa Kirby som spelade en yngre tappning av henne i tidigare säsonger. Bl.a. konstaterades att man kanske borde ha gjort karaktären mer verklighetsnära redan från början då hon nu framstår som en helt annan karaktär i serien.

Lite senare i programmet listade Göran Everdahl möjliga historiska TV-serier som man borde göra och nämnde då Vasarna. Han sa att denna skulle bli jättebra för att den innehåller allt med intriger och syskonstrider. Det enda man behövde lägga till var drakar för att det skulle var perfekt. Detta fick mig att sucka ännu mer än den direkta Game of Thrones-referensen från Allt för Sverige. Det var väl sagt lite på skoj, men jag förstår inte varför man efterfrågar verklighetsnära tolkningar av den moderna historien (The Crown är ju 1900-tal.), men helt plötsligt pratar om att det inte skulle vara några problem att lägga till drakar då man ju tagit sig friheter med historien i The Crown.

I inlägget Mitt perspektiv på genren historisk fiktion (3 december 2017) skrev jag att det är omöjligt att få historisk fiktion 100% korrekt, även om jag givetvis tycker att man ska sträva efter att få det så nära verkligheten som möjligt. Att detta inte skulle gälla även historisk fiktion om förmodern historia tycker jag är konstigt. Jag undrar om det inte hänger ihop med att många verkar ta för givet att vi inte kan känna igen oss i människorna och samhället under den förmoderna tiden, något jag skrev om i inlägget Kostymer, modern historia och "Det andra" (10 april 2018).

För några dagar sedan såg jag påståendet att de som läser skönlitteratur tycker verkligheten är tråkig och det fick mig att fundera väldigt mycket över historikern Bo Erikssons bok Sturarna. Makten, morden, missdåden. Som jag skrev i inlägget Bo Eriksson - Stuarna. Makten, morden, missdåden (10 september 2018) försöker den boken mer göra en fantasy-bok av verkligheten än förmedla historiska fakta, vilket jag skriver i inlägget resulterar i en oerhört rörig bok fylld av stereotyper som inte är förenliga med det historiska källor säger om personerna och händelserna alls.

Jag blir oerhört obekväm av den här "fiktivifieringen" av historia då den handlar om levande människor. Som jag skrev i mitt inlägg Två år (12 november 2019) har jag kommit att omvärdera en stor del av Vasarnas liv sedan jag för två år sedan aktivt började gräva ner mig i källorna. Som ni vet hade jag från början tänkt att jag skulle skriva en serie om hela Vasaätten från Stockholms blodbad till kung Kristinas abdikation. Jag kom dock fram till att det vore ett på tok för omfattande projekt för en ensam person. Det fanns ingen som helst möjlighet att få överblick eller fokus på ett sådant projekt. Jag håller dessutom av personerna för mycket för att jag ska vara bekväm med att "platta till" dem så mycket som skulle kunna krävas för ett sådant projekt, något som TV-serien The Tudors led en hel del av. Att övergå till att fokusera på Märta Leijonhufvud gav både forskning och skrivande ett helt annat fokus och jag kan fokusera helt på att utifrån källorna skapa levande karaktärer. I motsats till vad många historiker säger, tycker jag att man kan få en väldigt tydlig bild av människorna även före år industrialiseringen. Att göra dem och deras värld levande är ofta långt mycket mer spännande än att försöka passa in dem i stereotyper hämtade från Fantasy-genren. Game of Thrones totalkatastrofala sista säsong verkar också ha lett till att hypen kring serien håller på att dö ut, men SVT har ju visat serien, så jag antar att de försöker marknadsföra den genom att lägga in såväl direkta som indirekta referenser till den i sina andra TV-program.

tisdag 12 november 2019

Två år

Märtas ek utanför Stegeholm i Västervik
Idag (12 november 2019) är det två år sedan jag startade den här bloggen hur konstigt det än låter. Jag vet inte om jag tänkte att det skulle pågå så länge när jag började. Inte heller att jag skulle skriva så mycket. Med detta inlägg har jag publicerat totalt 103 inlägg och om jag har räknat rätt är antalet etiketter uppe i 394. Den oftast använda av dessa är Märta Leijonhufvud. Inte egentligen jätteförvånande då hon är min favorit och det är hon som är huvudperson i mitt skrivande.

Efter mitt förra inlägg, Dick Harrison - Sveriges dramatiska historia: Stockholms blodbad (9 november 2019), ifrågasatte en person mina historiekunskaper på sociala media. Därför tänkte jag att det kanske var på sin plats att jag berättade mer om mitt bloggskrivande.

Nej, jag har inte detaljkunskaper om all historia, men utöver vasatiden och stormaktstiden har jag professionellt studerat järnålder, vikingatid, medeltid och kolonialism/imperialism. Sedan jag deltog i arkeologiska undersökningar i Motala har jag dessutom tassat omkring lite i mesolitikum. Jag är också öppen för att lära mig nytt och jag är så nördig att jag mer än gärna grottar ner mig i fakta och jag försöker också att alltid vara öppen att lära mig mer. T.ex. har jag omvärderat mycket om Kristina Gyllenstierna, Sturarna, Stockholms blodbad och Vasarna. Gällande det senare, låter jag Vansinniga Vasa vara kvar som titel. Som jag pratade om i inlägget Ett år som jag skrev för exakt ett år sedan är det i grunden en av mig egenskapad svensk variant av brittiska barnprogrammet Horrible Histories Terrible Tudors.

Som ni märkt kommer inläggen minst sagt oregelbundet på denna blogg. Detta beror på att jag tycker det är bättre att skriva när jag har något att säga istället för att publicera ett eller t.o.m. flera inlägg varje dag. De allra flesta inlägg, får också ligga en stund tills jag känner att jag har på fötterna för att publicera dem. Antingen beror det på att jag behöver kontrollera uppgifter som jag tycker verkar underliga eller också att jag bara behöver tänka igenom vad det är jag faktiskt vill säga om ämnena. (Om ni är intresserade, har jag just nu 19 inlägg som behöver gås igenom mer.) Det enda inlägg som jag publicerat i princip direkt efter att jag skrivit det är Prinsessan Isabella Johansdotter och hennes grav (29 maj 2019) då hon berörde mig så mycket när jag besökte henne i Strängnäs. En del inlägg som t.ex. om föredrag ägnar jag också kortare tid åt såvida det inte är något särskilt jag vill kontrollera först.

Som ni kanske har märkt, har jag ändrat färg på bloggens bakgrund. Jag kände att det var dags för något nytt. De övriga av Bloggers bakgrunder tyckte jag inte passade och jag kan inget alls om webdesign, varför jag nöjde mig med att ändra färgen. Jag tycker ändå att det känns lite nytt.

Mitt skrivande går sakta framåt. Märta har förlöst skrivandet för mig och hon är en oändlig inspiration. Jag hade velat ha färdigt den till nästa år när hon fyller 500, men det är i nuläget en omöjlighet. Jag funderar på att starta ett Patreon-konto för att kunna skriva mer och snabbare både på Märta-berättelsen och bloggen. Jag är emellertid långt ifrån bekväm att be totala främlingar om pengar. Särskilt inte när jag egentligen inte vet om jag kommer att kunna leverera någonting alls. Färdigt kommer det bli, men jag kommer inte kunna garantera att någon vill ha det färdiga resultatet.

Nåväl, kommer det bli ett år till med den här bloggen? Liksom förra året tror jag inte att jag kan säga något säkert, men jag hoppas det. Som sagt skriver jag när jag känner att jag har något att säga och vill någon läsa mitt svammel, är jag mer än glad.

lördag 9 november 2019

Dick Harrison - Sveriges dramatiska historia: Stockholms blodbad

I inläggen Dick Harrison - Världens dramatiska historia: Digerdöden (7 augusti 2019) och Dick Harrison - Världens dramatiska historia: Brittiska imperiet, uppgång och fall (18 september 2019) har jag berättat om två av de  småböcker som Historiska media givit ut i serien Världens dramatiska historia tidigare i år (2019). En parallellserie till denna är Sveriges dramatiska historia som verkar vara samma sak, men handla om händelser ur Sveriges historia. Då det är 499 år sedan Stockholms blodbad, har jag läst Stockholms blodbad som också är skriven av Dick Harrison.

De tidigare böckerna jag har läst Digerdöden och Brittiska imperiet, uppgång och fall, har jag tyckt varit helt okej sammanfattningar av de ämnen som titeln säger. Jag har haft lite små invändningar, men överlag tycker jag att de har varit bra som introduktioner. Det samma kan tyvärr inte sägas om Stockholms blodbad där Harrison verkar ha funnit det på sin plats att ägna största delen av boken åt att förklara hela Kalmarunionens historia från Magnus Eriksson och framåt och även sväva ut i långa berättelser om borgen Almare Stäket, Stockholm och brott och straff under senmedeltiden (särskilt i Stockholm).

Stundtals är blodbadet en unik händelse enligt Dick Harrison, men kapitelrubriken Blodbadens tid och baksidestexten "Stockholms blodbad, som markerar slutet på den svenska medeltiden, var en av många brutala massavrättningar i Europa under 1500-talet" säger mycket om Harrisons perspektiv på det som hände. Stockholms blodbad ska enligt Harrison nämligen inte alls ses som en fruktansvärd, unik händelse utan bör sättas in i en kontext där alla i det samtida Europa hade ihjäl varandra till höger och vänster. Detta får mig att tänka på mitt besök på Livrustkammaren i somras som jag skrev om i inlägget Livrustkammarens nya basutställning (30 juli 2019) där jag fick veta av guiden att blodbad var "vardagsmat på den här tiden". Och visst blir det många blodbad om man även räknar med alla bondeuppror, regelrätta avrättningar och fältslag som senmedeltiden och den tidigmoderna tiden har att erbjuda, vilket Harrison ägnar merparten av boken åt.

Framför allt försöker han dra paralleller mellan Stockholms blodbad och alla Karl IX:s avrättningar samt till Bartolomeinatten. Även om jag inte tänker försvara någotdera, tycker jag ändå att parallellerna haltar en del. Bartolomeinatten är ett folkmord på en religiös minoritet och Karls avrättningar är just det: regelrätta avrättningar av de som Karl ansåg vara förrädare. I Hogenskild Bielkes fall är förräderiet uppenbart eftersom han, liksom Dick Harrison själv skriver, sitter i fängelset efter Linköpings blodbad och skriver hatiska brev om kungen till de landsförvisade svenska adelsmännen i Polen-Litauen. Nej, domstolen är inte rättvis och Karl är domare, men avrättningarna sker enligt lagens alla regler. De åtalade får, till skillnad från i samband med Stockholms blodbad, hålla försvarstal, bikta sig och träffa sina familjer. Många benådas också av Karl, till skillnad från i samband med Kristian II:s blodbadande från november 1520 och framåt.

Andra paralleller som Dick Harrison gör med Stockholms blodbad är lite mer relevanta t.ex. Käpplingemorden och Kristian II:s pappa, unionskung Hans blodbad i Kalmar 1505. Den senare är uppenbart en inspiration till Stockholms blodbad, men trots att Harrison bygger upp stämningen genom att flera gånger hinta om den, skildras aldrig händelsen ordentligt och allra minst de konsekvenser som blev av den. Kalmar blodbad är också ett unikum i Hans regering och det vållar därför inte så stor uppmärksamhet att Hans någonsin avsätts i Danmark-Norge till skillnad från sonen.

Käpplingemorden är dödandet av flera borgare i Stockholm under Albrekt av Mecklenburg, vilket gjorde svenskarna mer vänligt sinnade till drottning Margareta i slutet av 1300-talet. Händelsen har gjort att man kunnat säga att Kalmarunionen börjar och slutar med massakrer. Harrison skildrar det för att sedan ifrågasätta allt.  Han menar nämligen att vi inte kan veta något om vad som hände då det är "svensk 1400-talspropaganda". Det här är inte unikt för Harrison eller Käpplingemorden utan argumentet att Stockholms blodbad skulle vara "Vasapropaganda" är relativt vanligt förekommande i litteraturen.

Även om makthavare alltid har framhävt sig själva, är propaganda som medveten politisk strategi en produkt av en krigstrött katolsk kyrka som på 1600-talet gick ifrån tron att kväsa protestantismen med vapen. Jag har dock lagt märke till att många historiker använder begreppet för att lätt kunna avvisa källor som inte passar in med deras förutfattade meningar om en händelse. En annan möjlighet är ju emellertid att "blodbad" faktiskt sågs som något extremt redan under tidigmodern tid och att det är därför som de omtalas så ofta och ingående.

I mitt, ovan nämnda blogginlägg om Dick Harrisons bok, skrev jag att en bra parallell till Stockholms blodbad är boerkriget som utbröt mellan boerna och britterna i Sydafrika 1899. Det har gått till historien mestadels p.g.a. britternas brutalitet och slutade med att britterna sägs ha uppfunnit koncentrationsläger i vilka de placerade boernas kvinnor och barn efter att ha haft ihjäl deras män. Detta kan tyckas långsökt, men det finns som sagt likheter med Stockholms blodbad då det handlar om en utländsk makt som kommer in och förgör en inhemsk. Kristian II tar också med sig de svenska adelskvinnorna och -barnen och håller dem inspärrade i Danmark i flera år. Kristian verkar ha en svaghet för kvinnor och barn, men indirekt dödar han merparten av dem genom det beteendet.

Dick Harrisons största problem är att han hamnar fel från början. Trots att titeln på boken är Stockholms blodbad handlar boken mer om annat än just det. Bl.a. får vi flera kapitel om brott och olika straffmetoder och jag undrar verkligen över varför det engelska straffet hanging, drawing and quartering omtalas i detalj då mig veterligen detta aldrig har förekommit i Sverige. Lika lite som jag förstår varför Kalmarunionens hela historia från drottning Margaretas krig mot Albrekt av Mecklenburg till Gustav Vasas maktövertag ges så stort utrymme i boken, förstår jag vad Stockholms brottslighet under senmedeltiden har med blodbadet att göra.

Dick Harrison berättar att det finns 2000 anteckningar om 1400 såväl verkliga som enbart misstänkta brott i Stockholms tänkeböcker från perioden 1474-1492 och man får intryck av att han tycker det är mycket, men om man gör en snabb uträckning, inser man att det handlar om ca 78 brott per år varav en del alltså var enbart misstänkta och således inte  nödvändigtvis verkliga brott. Det verkar inte heller som att Harrison funderat över varför rättssystemet var utformat som det var, vilket gör att det för honom framstår som underligt att ett brott som stöld gav högre straff än ett våldsbrott. Detta är dock logiskt då rättsväsendet syftade till att stärka sammanhållningen i t.ex. en stad. Utifrån detta perspektiv blir en stöldliga ett stort hot då det leder till misstänksamhet och oro stadsborna emellan.

Ifråga om straffet att bli bränd levande på bål kan jag heller inte låta bli att förbryllas över att Harrison valde att ta upp Malmös borgmästare Anders Pæp som blev bränd levande på bål 1419 och inte den, för Stockholms blodbad betydligt mer relevanta rådgivaren till Kristian II Didrik Slagheck som Kristian just utsett till ärkebiskop i Lund. Harrison konstaterar att det faktum att Anders blev omskriven i en dikt tyder på att det var ovanligt att riddare blev brända levande på bål (till skillnad från andra). Att denna tolkning skulle kunna appliceras även på frekvensen av omtalanden även av större massakrer under samma tid, är inget han nämner.

Överlag bygger Dick Harrison upp ett scenario där folk avrättades stup i kvarten, för att sedan konstatera att det vanligaste straffet var böter. Han förklarar inte heller varför detta är relevant för blodbadet. De som avrättades i Stockholm i november 1520 anklagas av svenske ärkebiskopen Gustav Trolle för kätteri, ett brott som Stockholms rådhusrätt inte kan döma i utan är ett kyrkorättsligt ärende. Den kanoniska rätten är dock inget som Harrison går närmare in på.

Framställningen av Sturarna får mig att misstänka att Dick Harrison kanske har diskuterat lite för mycket med Bo Eriksson, men på sida 90 (av totalt 168 sidor) börjar han komma in på det som jag anser vara en relevant bakgrund att ge till Stockholms blodbad: maktkampen mellan Sten Sture d.y. och först Erik och sedan Gustav Trolle. Detta gör mig ännu mer förvirrad, då han undanhåller detaljer som att alla, utom Gustav Trolle, såg utnämningen av honom till ärkebiskop som en bra försoningsgest efter att Sten tagit riksföreståndarämbetet ur händerna på Erik Trolle. Istället verkar Harrison mena att det hela skedde bakom ryggen på Sten och att utnämningen skedde mot bakgrund av att man ville "röra om i grytan". Konstigt nog är livvaktsstyrkan Gustav Trolle har med sig från Rom och den av påven i förväg givna förlåtelsen för den blodsutgjutelse de kanske kommer göra sig skyldiga till, ett tecken på att Trolle gissade att Sten skulle ställa till bråk enligt Harrison. Inte heller verkar Harrison reflektera särskilt mycket över att Trolle är den som, liksom Harrison själv skriver "demonstrativt undviker" att träffa Sten när han kommer hem till Sverige 1515.

Baksidestexten lyder: "Med sin omfattande kunskap om tidsperioden reder Dick Harrison ut bakgrunden till en av svensk historias mest mytomspunna händelser..." Det är således inte blodbadet som sådant som Harrison har för avsikt att skildra, vilket är mer än uppenbart. Största frågan är då: Varför har man valt att ge boken titeln Stockholms blodbad? En lämplig alternativ titel är dock svår att ge boken eftersom den verkligen spretar åt så många olika håll. Klart är dock att boken mer slutar där den borde ha börjat och Harrison skyndar igenom den viktigaste upptakten till blodbadet, blodbadet som sådant och konsekvenserna av det i slutet av boken. Tvärtemot det han gjorde i boken Digerdöden, beskriver han inte vilka källor vi har till blodbadet och såväl Kristian II som Kristina Gyllenstierna, Sten Sture d.y. och Gustav Trolle hade förtjänat betydligt mer än att bli undanskuffade i slutet av boken, men de är ju trots allt bara några av huvudpersonerna...

Som sagt är Stockholms blodbad spretig och de viktigaste personerna, händelserna och konsekvenserna blir inklämda på slutet. Detta ska jag erkänna var en stor besvikelse, då jag faktiskt har uppskattat de andra böcker jag läst av honom i serien Världens dramatiska historia. Harrison ska dock ha en stor eloge för att han redan på en av de första sidorna konstaterar att Kristian II är ansvarig för blodbadet eftersom det konstigt nog förefaller råda oklarheter kring detta idag.

Delar av Sveriges dramatiska historia publicerade 2019

onsdag 6 november 2019

Cecilia Gustavsdotter Vasa

 Antingen 6 eller 16 november 1540 föddes Gustav Vasas och Margareta Leijonhufvuds dotter Cecilia. Hon är den i särklass mest kända av Gustav Vasas döttrar och gissar att detta beror på att hon har fått ett rykte om sig att vara en "rebelltjej" och man måste medge att hon har ett minst sagt intressant liv.

Ett cermoniel från hennes dop finns bevarat och hon fick, liksom sina systrar en bra utbildning där hon bl.a. lär ha lärt sig tyska. Som vuxen lärde hon sig också engelska, vilket engelska drottningen Elizabeth I, som hon var vän med under en period, blev imponerad av. När hon var 10 dog hennes mor och när hon var 12, gifte fadern om sig med hennes kusin Katarina Stenbock.

1559 gifte sig Cecilias ett år äldre syster Katarina med Edzard av Ostfriesland som tog med sig sin yngre bror Johan till Sverige. Trots att Gustav Vasa var emot det, ville Edzard hem så snart som möjligt efter bröllopet och Cecilia och Erik (XIV) följde med. I december kom man fram till Vadstena slott som var Magnus Vasas hertigsäte och man festade och hade trevligt.

Knektar såg Johan av Ostfriesland klättra in genom fönstret till Cecilias jungfrukammare ett par nätter innan man sa något till Erik som rusade in i rummet och tog Johan på bar gärning. Incidenten har gått till historien som Vadstenabullret. Cecilia skriver att fadern slitit henne i håret, men Gustav Vasa avfärdar det och säger att "håret lopp dock eljest av henne."

Markgreve Kristoffer II
av Baden-Rodemachern
Något äktenskap med Johan av Ostfriesland blev det inte och fadern dog i september året därpå. Efter vissa svårigheter att hitta en lämplig make åt henne, gifte sig Cecilia med markgreven Kristoffer II av Baden-Rodemachern 1564 som vid tillfället var anställd som överste i Erik XIV:s armé.

Paret gav sig av till England dit de kom i september 1565. Besöket hade två syften: att få Elizabeth I att gifta sig med Erik XIV och att rekrytera kapare till Östersjöregionen. I England föddes också parets första barn, Edvard Fortunatus som lär vara döpt av och gudson till Elizabeth. Vistelsen slutade dock ganska illa då paret slösade en större summa pengar och skuldsatte sig rejält varför de miste Elizabeths respekt.

Efter vistelsen i England levde paret några år i Baden-Rodemachen, men efter en del oroligheter och när Kristoffers äldre bror dog och förmynderskapet över hans brorson gick till dennes katolske morbror Albrekt V av Bayern som gick hårt åt protestanter 1569, begärde Cecilia tillstånd hos sin bror Johan III att få komma hem till Sverige tillsammans med sin make och deras söner.

1571 kom familjen till Kalmar där brodern Johan mötte upp dem, men det gjorde även engelsmannen John Diamond som varit en av Cecilias fodringsägare och Cecilia såg till att han hamnade i fängelse i fem år för de föremål till ett värde av 100 000 daler han tagit från henne i England. Johan beslagtog även Johns flotta.

Cecilias äldste son, Edvard Fortunatus
Relationen med Kristoffer var dålig vid ankomsten till Sverige och han lämnade snart landet igen för att åka tillbaka till Tyskland där han skulle värva legoknektar till sin svenske kungasvågers trupper i kriget mot Ryssland. Detta hade han lovat för att få bo i Sverige.

Johan III gav Cecilia skogsförläningar i Skinnskatteberg och Fellingsbro och järnbruken i Lindesberg, Noraskog och Guldsmedshyttan samt även Arboga stad och en kungsgård för att kunna försörja sig. Efter detta kom hon ofta att kalla sig själv Grevinna av Arboga. Hon fick även skeppen Falken och Jägaren. Hon hade rätt att ägna sig åt handel och rättskipning i Arboga och 1576 utökade brodern hennes befogenheter.

Utöver att försörja sig på jordbruk och sina förläningar, ägnade Cecilia sin tid åt att försöka få ut sin hemgift från Johan och snart efter hemkomsten till Sverige, etablerade hon också en kaparverksamhet. Främst riktade hon in sig på engelska fartyg som kom från Narva. Hennes utgångspunkt var slottet Skenäs vid Bråviken som lämpade sig väl för ändamålet. Med tiden fick hon ett av broderns officiella kaparbrev och han henne också flera fartyg som avbetalning på hemgiften. Cecilia kom dock att bryta mot avtalet och illegalt anfalla andra skepp än de hon hade rätt till, t.ex. danska, vilket orsakade spänningar mellan Sverige och Danmark.

1574 verkar Johan ha fått nog och fängslade henne för olagligt sjöröveri och fråntog henne förläningarna. Samma år hade hon också höjt tullarna i Arboga och beslagtagit varor med argumentet att det bröt mot förordningen. Hon ägnade sig också åt olaglig spannmålshandel och vapensmuggling. Cecilia räddade sig ur situationen genom att påpeka att hon var kejsarens undersåte och inte Johans och hon fick tillbaka sina förläningar och hon kunde fortsätta med sin kaparverksamhet.

Johan verkar ha misstänkt att Cecilia stämplade mot honom och förberedde uppror. Hon kan ha varit involverad i den komplott mot honom som planerades av Charles de Mornay hösten 1573,  men som aldrig omsattes i praktiken. Johan bad ståthållaren i Östergötland att hålla Cecilia under uppsikt och förbjöd henne tillträde till Stegeborg och Vadstena slott.

Kristoffer dog 1575 och den omyndige Edvard Fortunatus blev formellt markgreve av Baden-Rodemachen. Trots att Cecilia i äktenskapsförordet lovats posten som sonens förmyndarregent, lät Kristoffers familj föra bort dokumenten som säkrade Cecilias rättigheter, beslagtog de gods hon hade rätt till som änka och blev Edvard Fortunatus förmyndare. Cecilia skickade representanter till Baden 1576 för att försvara sina rättigheter, men de avvisades av slottsfogdarna.

Den spanske delegaten Francisco de Eraso som anlände till Stockholm under sommaren 1578 då Johan både önskade en allians med Spanien och ville ha ersättning för de svenska skepp spanjorerna lånat i Nederländska frihetskriget då han behövde dem i sitt krig mot Ryssland. Cecilia, som nyligen konverterat till katolicismen av ekonomiska och politiska skäl, föreslog Johan som ståthållare i någon av de spanska besittningarna. Cecilia gillade idén och bjöd in Eraso till Arboga för att förhandla med honom själv. Eraso beskriver henne som en stark och självständig förhandlare och viktig informatör. Cecilia erbjöd också sin flotta till vapentransport åt spanjorerna i deras krig mot Nederländerna, något som förvärrade hennes ständiga konflikt med lillebror Karl.

Johans förhandlingar med Francisco de Eraso misslyckades då denne undvek alla överenskommelser och utbetalningar, kom han att ogilla Cecilias förhandlingar, anklagade Eraso för förräderi, förbjöd all vidare kontakt med Cecilia och satte honom i husarrest i Stockholm. Vi vet att Cecilia mutade sig in i Stockholm natten mellan 17 och 18 juni 1579, men att hon avslöjades. De mutade stadsvakterna dömdes till döden, men Cecilia undkom straff och beslutade sig för att lämna landet. Hon begav sig till Baden där Eraso besökte henne när han släppts ur den svenska fångenskapen. Dottern som sattes i kloster mot Cecilias vilja och bara är känd under sitt klosternamn Charitas var troligen hans.

I sin konflikt mot makens familj fick Cecilia stöd av såväl Johan III som Francisco de Eraso och Antonio Possevino. Hon levde på inkomsterna från sina svenska gods, men när hon 1581 ansökte om att få komma tillbaka till Sverige, verkar inte Johan ha velat välkomna henne tillbaka och Karl verkar inte ha velat ha med henne att göra alls. 1585 drog Johan också in hennes svenska gods och inkomster.

1588 blev Edvard Fortunatus myndig och Cecilias ställning förbättrades. Sonen hade dock ärvt hennes oekonomiska sinnelag och det dröjde inte länge förrän han skuldsatte sig. 1593 gifte han sig med Maria van Eycken som inte ansågs vara av tillräckligt hög börd varför den protestantiska grenen av den regerande dynastin i Baden tog makten ifrån honom 1596.

Cecilias sonson, markgreve
Vilhelm I av Baden
Cecilia hade i väntan på sonens myndighet ägnat sig åt diplomatisk resor till olika katolska furstehus (Hon besökte bl.a. sin brorson Sigismund.) och nu var det så dags igen. Hon träffade bl.a. påven och tysk-romerske kejsaren. Inget hjälpte dock och de ständiga ekonomiska problemen blev allt värre och hon tvingades ständigt fly från fodringsägare.

I början av trettioåriga kriget fördrevs den protestantiska släktgrenen från Baden av kejsarens trupper och Cecilias sonson blev markgreve Vilhelm I av Baden 1622. Detta gjorde att Cecilia äntligen kunde återvända till sitt residens i Rodemachern och nu verkar hon också ha fått kontakt med dottern. Cecilia avled i Bryssel 1627 och blev därmed den av Gustav Vasas barn som kom att leva längst. Hon är begravd i Rodemack i nuvarande Frankrike.

Cecilia har, mycket tack vare Herman Lindkvist och rebelltjejsidealet fått en enorm uppmärksamhet och alla verkar nu vilja hitta mer eller mindre långsökta orsaker till att använda henne i sin förmedlingsverksamhet. Om man däremot går igenom hennes historia, framstår hon inte direkt som någon lämplig förebild. Även om historierna om att hon skulle ha drivit en bordell i Antwerpen är del av smutskastningskampanjerna från Kristoffers familj, ägnar hon sig åt flera minst sagt tvivelaktiga verksamheter. Med tanke på hennes nyckfullhet och svårigheter att hålla i pengar, är jag inte alls förvånad över att makens familj hindrade henne från att verka som förmyndarregent åt sonen. Hon tenderar också att utnyttjar folk och sviker och bedrar dem. Hon flyr dessutom ifrån problemen hon själv skapat, vilket inte är egenskaper jag tycker borde uppmuntras hos flickor. Visst kan jag förstå fascinationen och man ska inte underskatta 1500-talskvinnornas självständighet, men om man vill veta något om 1500-talskvinnor i allmänhet, även på Cecilias nivå i samhället, är hon inte särskilt representativ.