Jag är ett stort fan av Niklas bok 1793, men mer om den i ett senare inlägg. Han var också väldigt personlig i sitt berättande om sig själv och sitt skrivande, varför jag inte kommer att ta upp särskilt mycket om vad han sa idag. Det här inlägget blir väldigt mycket mina egna tankar och därför väldigt personligt.
Jag var väldigt nervös både för att jag beundrar honom som författare och för han är en släkting till Svante Sture som ni säkert märkt är en personlig favorit. Jag visste inte om jag skulle våga berätta om mitt skrivande för honom, men jag tänkte när det blev tillfälle att få boken signerad efteråt att jag skulle göra det.
![]() |
| Niklas Natt och Dag signerade sin bok med sitt adelssigill. Helt fantastiskt häftigt! |
Ett skräckexempel på väldigt respektlös historieskrivning tycker jag faktiskt berör släktingar till Niklas Natt och Dag. 10 september i år (2018) skrev jag ett inlägg om historikern Bo Erikssons bok Sturarna. Makten, morden, missdåden i vilken jag menade att Eriksson reducerar alla involverade i Sturemorden till fantasy-stereotyper. Jag står helt fast vid detta. Han har bevisat i andra sammanhang att han kan mycket bättre än så, varför boken blir än mer förvirrande.
För mig handlar det om att fokusera på de historiska personerna som människor. Niklas Natt och Dag kom också in på att han upptäckt att vilken tidsperiod man än läste om, så är människor alltid de samma. De har samma grundläggande tankar och problem även om vetenskap och teknik skiljer dem från oss. Jag har i flera blogginlägg tagit upp att vi studerar en annan kultur när vi studerar det förflutna, inte minst i mitt inlägg Kostymer, modern historia och "Det Andra" från 10 april i år.
I våras var jag på ett föredrag med Fatima Bremmer om hennes biografi om Ester Blenda Nordström, Ett jävla solsken som jag tycker är en av de mest gripande och bästa biografier jag har läst. Bremmer sa att hon blev allvarligt förälskad i Ester Blenda och jag undrar om det kanske inte är därför som biografin blev så jordnära och gripande som den blev. Det har kommit väldigt många biografier på senare år som varit av varierande karaktär. Förutom den ovan nämnda Sturarna, som jag egentligen inte vet vad man ska klassa som, är ett annat mindre bra exempel Marie-Louise Flembergs biografi över Kristina Gyllenstierna som fick ett inlägg 4 december förra året (2017). Flemberg var uppenbart inte alls särskilt intresserad av Kristina och biografin handlar mer om Sten Sture d.y. och Nils Sture d.ä. varav hon verkar uppenbart förälskad i den förre som hyllas till skyarna i boken.
Mitt intresse för Märta Leijonhufvud är nog att betrakta som en uppriktig förälskelse. Jag känner den egentligen för alla "vasarna", men det är henne jag brinner för särskilt, varför det är henne jag tänker börja med att skildra och jag hoppas att min förälskelse kan skapa en respektfull bild av henne.

