Visar inlägg med etikett Världens dramatiska historia. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Världens dramatiska historia. Visa alla inlägg

tisdag 17 december 2019

Tankar om Horrible Histories och "dramatisk historia"

Originalskådespelarna i Horrible Histories
Jag inser att jag inte har pratat jättemycket om det här på bloggen, men jag är ett stort fan av brittiska barnprogrammet Horrible Histories. Programmet är uppbyggt som svenska Fem myror är fler än fyra elefanter, men istället för bokstäver och siffror förmedlar man historisk fakta med hjälp av roliga sketcher och sånger. (Framför allt gillar jag säsongerna 1-5 då originalskådespelarna ni kan se på bilden ovan var med.)

Programmet bygger på en serie historieböcker för barn skrivna av Terry Deary och leds av en råtta som självklart heter Ratus Ratus och som inte är sen att kommentera eller utveckla det som sägs i sketcherna. Varje avsnitt innehåller olika segment som tar upp olika tidsperioder och som döpts efter de olika böckerna t.ex. Terrible Tudors, Slimy Stuarts och Vicious Vikings. Som jag förklarade i mitt "årsdagsinlägg" Ett år (12 november 2018) är den här bloggens namn, Vansinniga Vasa, en svensk översättning av ett sådant namn.

I mitt inlägg The Tower of London: Wicked Women och riddarutbildning (12 oktober 2019) skrev jag om min historiediskussion med "Mary Walsingham" om engelska historikers "ö-mentalitet" som ofta leder till att de har svårt att helt sätta in engelsk historia i ett större sammanhang. Det här är lite märkbart även i Horrible Histories, t.ex. när det gäller just spanska armadans anfall mot Elizabeth I (Det var faktiskt där jag kom att tänka på det.). För dem kan det inte handla om en reaktion mot hennes kaparverksamhet mot spanska skepp utan måste handla om ett regelrätt erövringsförsök (Genom sig själv känner man ju andra trots allt...). Samtidigt gör britterna också så oerhört mycket rätt. Inte minst är det en självklarhet att förmedla den historiska vardagen, något jag skrev om i inlägget Vad gjorde alla slottsfruar på 1500-talet hela dagarna? (23 juni 2019) något som många svenska historiker verkar tycka är helt oväsentligt.

Horrible Histories tacklar alla historierelaterade ämnen med lättsamhet, humor och en stor portion kärlek till ämnet. Däremot inser man lite var gränserna går och skämtar inte om Förintelsen då man inser att detta fortfarande är ett för stort trauma för att detta ska fungera ordentligt. I specialavsnittet om Första världskriget börjar man berätta om slaget vid Somme som i vilken sketch som helst, för att sedan bli seriös och konstatera att det inte riktigt går att hitta något roligt i att 1,5 miljoner soldater miste livet där. Däremot har de inga problem med att skoja om andra aspekter av historiska krig t.ex. att brittiska armén under Andra världskriget tillverkade 250 000 hillebarder eftersom premiärministern Winston Churchill sa att alla som var med i The British Homeguard skulle ha ett vapen, även om det skulle vara av en äldre sort som en hillebard.

Delar av Världens dramatiska historia publicerade 2019

Horrible Histories sätt att tackla och förmedla historia, även svåra ämnen, skulle jag önska att svenska historiker och arkeologer ville studera närmare. Historieätarna kunde i och för sig skämta, men tyvärr blev det ofta flamsigt och stundtals respektlöst gentemot forskargästerna. Deras julkalenderversion, Tusen år till julafton, hade jag verkligen hoppats skulle vara lite som Horrible Histories, men den mynnade ut i väldigt konstiga genusställningstaganden som förminskade verkliga historiska flickor, något jag skrev om i inlägget Johanne Hildebrandt - Idun. Sagan om Valhalla (2 maj 2018). Båda präglas också av en etnologisk skevhet med allt vad det innebär om grunda tidsdjup. Detta leder till att förmoderna epoker exotifieras på ett sätt som verkar avhumaniserande. Dessa tendenser finns i viss mån även i Horrible Histories (särskilt i sketcherna om Savage Stone Age), men det är inte alls lika vanligt eller lika tydligt. Historieätarna och Tusen år till julafton var jättebra på många sätt, men jag tycker ändå att de aspekter jag har tagit upp behöver diskuteras mer.

I inläggen Dick Harrison - Världens dramatiska historia: Digerdöden (7 augusti 2019), Dick Harrison - Världens dramatiska historia: Brittiska imperiet, uppgång och fall (18 september 2019) och Dick Harrison - Sveriges dramatiska historia: Stockholms blodbad (9 november 2019), har jag pratat om ett par av böckerna i bokförlaget Historiska medias serier Sveriges dramatiska historia och Världens dramatiska historia. Hittills har alla utom en av böckerna skrivits av Dick Harrison och även om såväl Digerdöden som Brittiska imperiet, uppgång och fall är helt okej, finns det ingenting som är särskilt lättsamt eller humoristiskt i dem. Istället förhåller sig Harrison helt seriöst till ämnena, vilket även namnen på serierna indikerar. Harrison är inte heller ensam om att närma sig det förflutna på det här sättet. Det finns även hos t.ex. Herman Lindqvist och Bo Eriksson.

Jag skrev om den senares bok Sturarna. Makten, morden, missdåden i inlägget Bo Eriksson - Stuarna. Makten, morden, missdåden (10 september 2019) där jag påpekade en hel del problem med Erikssons vilja att dels karaktärsmörda alla som burit "efternamnet" Sture, särskilt Nils och Svante och dels överdramatiska ton. När det kommer till den senare måste sägas att Dick Harrison lyckas bättre att balansera historiska fakta i förhållande till viljan att överdramatisera.

Delar av Sveriges dramatiska historia publicerade 2019

Jag har flera gånger här på bloggen suckat över att historiker har svårt för att ta in att historia handlar om verkliga människor och en överdramatisk ton "fiktivifierar" det förflutna ännu mer. Verklighetens människor tenderar t.ex. inte att reagera på våld på samma sätt som fiktiva människor gör i litteraturen eller på TV och film. Konstigt är detta tydligt i historiska källor och jag minns en uppgift om franska revolutionen från när jag läste A-kursen i historia för att de källor som beskrev förloppet var sansade och hoppfulla om att det skulle bli bättre. Det här går stick i stäv med hur händelsen ofta skildras.

Jag gillar perspektivet att se historia som berättelser, men jag tror samtidigt det är viktigt att man hela tiden har i åtanke att det handlar om verkliga människor som har levt i en väldigt verklig värld där de utsatts för verkliga händelser som får såväl positiva som negativa konsekvenser för dem. Därför kan man inte reducera dem eller deras värld till fiktiva stereotyper.

onsdag 18 september 2019

Dick Harrison - Världens dramatiska historia: Brittiska imperiet, uppgång och fall.

"Det var en gång ett imperium över vilket solen aldrig gick ner. Det var som störst för mindre än ett sekel sedan. Idag är nästan allt borta."
~ Dick Harrison

Som ni kanske märkt på mitt Instagram-konto, var jag i London förra veckan. Jag hade en fantastisk resa och det kommer inlägg om mina upplevelser. Ett inlägg som däremot fick vänta då jag råkade bli rejält förkyld strax före resan var om Dick Harrisons bok Brittiska imperiet. Uppgång och fall som jag läste innan jag åkte. Boken är en del av Historiska medias nya serie Världens dramatiska historia och för lite mer än en månad sedan (7 augusti 2019) skrev jag om boken om digerdöden i inlägget Dick Harrison - Världens dramatiska historia: Digerdöden.

Liksom i fallet med boken om Digerdöden är Brittiska imperiet, uppgång och fall en helt okej sammanställning av Englands väg till och fall från stormaktsscenen. Dick Harrison delar upp boken i kapitel utifrån olika kronologiska perioder med början under Elizabeth I:s regering på 1500-talet, vinsten i slaget mot spanska armadan och det tidiga koloniseringsförsöket Roanoke Island i dagens North Carolina under Walter Raileigh.

Jag har koll på huvuddragen i det brittiska imperiets historia, men boken gav mig ändå väldigt mycket ny information. Jag fann det intressant att den annars ganska illa omtyckte Oliver Cromwell var han som började satsa allt krut på flottan.

Något som jag faktiskt aldrig har tänkt på är också att England/Storbritannien från tidigmodern tid och framåt inte alls är särskilt involverade i krigen på den europeiska kontinenten. Detta förklarar Harrison är för att man körde stenhårt taktiken att låta sina allierade kriga i ens ställe för att själv attackera sina europeiska motståndares kolonier i andra världsdelar. Detta gjorde att man kunde slå till när de hade uppmärksamheten (och militära resurserna) på annat håll. Uppenbarligen fungerade detta väldigt bra och även om man tvingades ge upp USA redan på 1700-talet, nådde imperiet sin höjdpunkt först kring 1900. Världskrigen, som för övrigt delvis orsakades av den europeiska imperialismen, förändrade bilden helt då britterna för första gången på 300 år inte kunde förlita sig på taktiken att låta andra göra jobbet på hemmaplan utan var tvungen att ingripa.

En intressant uppgift som Dick Harrison presenterar är att det skulle vara britterna som uppfann konceptet koncentrationsläger genom sin hantering av de boeriska kvinnorna och barnen under boerkriget i dagens Sydafrika. Kaplandet var britternas största bas i Afrika och under 1820- och 30-talet påbörjades en intensiv anglofiering som boerna, ättlingar till nederländska kolonisatörer på kommit till området under 1600- och 1700-talet inte kunde acceptera. Istället utvandrade man och byggde två republiker: Oranjefristaden och Transvaal. Allt var lugnt fram till 1880- och 90-talet då britterna började expandera och den oerhört hårdföre och rasistiske affärsmannen Cecil Rhodes tyckte att boerrepublikerna borde elimineras. Läget blev ohållbart när guldfyndigheter i Witwatersrand ledde till en massinvandring av britter i Transvaal.

1899 bröt boerkriget ut. Detta har kommit att kännetecknas av britternas hänsynslöshet gentemot civilbefolkningen. Männen skeppades ut ur Sydafrika medan kvinnorna och barnen hölls instängda i tältläger (45 läger fanns för boerna och 64 läger fanns för svarta afrikaner). Först var det tänkt att lägren skulle fungera som tillfälliga flyktingläger, men från november 1900 kom de att fungera som del av krigföringen. Allt för att krossa gerillan.

Jag har funderat på vad Dick Harrison menar med att boerkriget skulle vara första gången som koncentrationsläger användes som indirekt krigföring. När jag läser hans kortfattade beskrivning av dem tänker jag väldigt mycket på Kristian II:s hantering av de svenska adelskvinnorna och deras barn efter Stockholms blodbad. Möjligen skulle det kunna vara första gången som begreppet koncentrationsläger dyker upp, men jag har inte haft möjlighet att kontrollera saken närmare.

Dick Harrison berättar också om Singapore som etablerades av Stamford Raffles 1819. Man tog för givet att fästningen var ointaglig, men 15 februari 1942 intogs den av japanerna. Detta då britterna hela tiden tagit för givet att fienden skulle komma över havet och inte landvägen genom Malackahalvön. Denna händelse fick mig att tänka mycket på Karl X Gustavs fälttåg över de danska bälten under hans första danska krig. Danskarna hade ingen möjlighet att försvara sig helt enkelt av den orsaken att de inte räknade med att bli invaderade från nuvarande Tyskland. I fallet med Karl X Gustav var det också en chansning på miljonen att det skulle fungera och är det någon historisk person som kunnat säga: "Vi hade i alla fall tur med vädret", så är det han. (Ja, jag vet vad Bo Eriksson påstår om händelsen i Populär historia 9/2019 men jag tänker återkomma till det senare.)

I Brittiska imperiet, uppgång och fall tar Dick Harrison inte bara upp brittiska triumfer utan även motgångar. Något jag fäste mig vid var tyske översten Paul von Lettow-Vorbeck i Tanganyika under Första världskriget som utnyttjade att hans afrikanska krigare kände till terrängen till skillnad från sina motståndare (bl.a. britterna) och lyckades hålla igång ett gerillakrig i Afrika för att tvinga motståndarna att skicka trupper dit istället för att samla dem i Europa. Britternas militära styrkor desarmerades också något då de soldater man skickade dit (framför allt hämtade i Indien), strök med i febersjukdomar som tyskarnas afrikanska soldater var immuna mot. Von Lettow-Vorbeck vann inte, men lyckades faktiskt hålla ut ända till vapenstilleståndet i november 1918.

Liksom i boken Digerdöden, avslutas Brittiska imperiet, uppgång och fall av ett kapitel om hur vi påverkas av imperiet idag. Dick Harrison går in på hur oerhört stor del av vår kultur som ännu influeras av britterna (Jag skrev om problemen att applicera för mycket av den anglo-amerikanska världen på Sverige i inlägget Att applicera andra kulturella kontexter på svensk historia 27 augusti 2019): "När vi till och med börjar imitera de kulinariskt sett föga ärorika brittiska köket och serverar fish and chips på hemmaplan är det ett indirekt erkännande av att imperiet lever och frodas."

Delar av Världens dramatiska historia publicerade 2019

onsdag 7 augusti 2019

Dick Harrison - Världens dramatiska historia: Digerdöden

"Ingen vetskap, inga mänskliga försiktighetsmått förmådde någonting mot den hemska farsoten"
~ Giovanni Boccaccio

Tidigare i år publicerad förlaget Historiska media fyra kortare böcker om olika historiska ämnen i en ny serie de kallar Världens dramatiska historia. Alla är skrivna av historikern Dick Harrison och jag har nu läst den som har titeln Digerdöden och som, föga förvånande, handlar om den stora pestepidemi som härjade i Europa under medeltiden.

Pestepidemin kallas idag oftast Digerdöden på svenska, men många andra språk använder termen Svarta döden. Intressant är det svenska biskopen Hans Brask som, vad vi vet, är först i världen med att använda denna term i skrift i ett brev daterat 6 augusti 1524. Jag skulle dock inte gå så långt som Dick Harrison och mena att det var Brask som myntade begreppet. Det kan mycket väl ha existerat i muntlig tradition redan när sjukdomen härjade som värst under andra halvan av 1300-talet. Gustav Vasa är för övrigt också tidig med att skriva om epidemin i ett manifest från Vadstena daterat 19 april 1555. I detta skriver han om tre plågor som kallades Svarta döden, Digerdöden och Stora döden och enligt Harrison är det oklart om han trodde att det rörde sig om tre sjukdomar eller om han vill göra förödelsen större än den var. Heliga Birgitta var också samtida med pesten och kunde inte låta bli att uttala sig om den. Hon menade att den orsakades av "det syndiga kvinnomodet".

Staden Tournais invånare begraver pestoffer
Pest smittas av pestbakterien Yersinia pestis som sprids via loppan Xenopsylla cheopis som får den genom att suga blod från gnagare t.ex. svartråttan som lever nära inpå människor. Just råttan som smittbärare har Dick Harrison tagit fasta på. Han menar bl.a. att den s.k. justinianska pesten som härjade i Europa på 500-talet e.Kr. inte nådde till Skandinavien då det inte finns belägg för att råttorna fanns här. Vad jag finner märkligt med argumentationen är att Harrison annars ofta brukar prata om människors rörlighet och han förnekar inte heller att pesten kan smitta från människa till människa, vilket gör det än mer underligt. Jag misstänker dessutom att det finns flera sätt än dessa två på vilket smittan sprids. Att det verkligen rör sig om pest i fallet med Digerdöden, har varit omtvistat, men DNA och proteinrester i skelett från medeltida massgravar i Smithfield i London bekräftade detta 2010-2011.

Boken kom alltså ut i januari 2019 och var egentligen redan utdaterad när den kom. I december 2018 publicerade nämligen arkeologer vid Göteborgs universitet resultatet av en studie av bl.a. megalitgravar i och omkring Falköping i Västergötland. I megalitgraven från Frälsegården i Gökhem, hittade man DNA-spår av Yersinia pestis, vilket är det, just nu, äldsta beviset för pest.

Hagadösen på Orust är en megalitgrav
Megalitgravarna är ca 5000 år gamla och uppfördes därför under den period som av arkeologer brukar kallas neolitikum, vilket är den yngsta delen av stenåldern. Denna period har alltid väldigt omdiskuterad då det är minst sagt oklart vad som egentligen hände. Det hela handlar om tre "grupper", vilka brukar kallas kulturer som givits namn efter typiska föremålskategorier (keramik och stenyxor). Den äldsta av dessa, trattbägarkulturen (namngiven efter keramik), finns det belägg för från runt 4000 f. Kr. Detta är den första jordbrukande gruppen i Skandinavien och det är de som begravs i megalitgravarna. Sedan händer något ca 3000 f. Kr. då den gropkeramiska kulturen (namngiven efter keramik) kommer. Gropkeramikerna verkar inte tycka att jordbruk är särskilt mycket att ha och de ägnar sig istället åt bl.a. jakt på säl. Mitt i allt kommer också stridsyxekulturen (namngiven efter stenyxor) som verkar vara jordbrukare, men jagar vid sidan om. Som sagt har arkeologer diskuterat mycket under väldigt lång tid om vad som hände och att trattbägarsamhället så att säga bryts ner av en pestepidemi underlättar förståelsen av perioden även om det så klart kan finnas andra förklaringar också.

Om vi går tillbaka till medeltiden igen, visste jag att Norge drabbades hårt, men inte att det fick så förödande konsekvenser som Dick Harrison beskriver. Ser man till procenttalen är de egentligen inte högre än på flera andra ställen i Europa. Norge hade emellertid en så väldigt liten befolkning från början, vilket gjorde att landet drabbades extra hårt. Därför är det inte konstigt att svenske Karl Knutsson Bonde och danske Kristian I kunde ta över landet. Såväl Bohuslän som Jämtland var norska landskap under medeltiden och jag fann det ganska underligt att Harrison berättade om Bohuslän i stycket om Götaland medan han tog upp Jämtland i stycket om Norge. Särskilt underligt är det eftersom Jämtland tillhörde Uppsalas ärkebiskopsstift, varför det var kyrkligt svenskt, medan Bohuslän inte gjorde det.

Liemannen som
symbol för döden
uppkommer i samband
med Digerdöden
Dick Harrison går närmare in på italienska källor, inte minst återkommer han till den ovan citerade Giovanni Boccaccios Florens vid flera tillfällen. När han går in på de fattiga florentinare som stannade för att ta hand om sjuka tycker jag dock att Harrison går på tok för långt. Han kallar dem "giriga och dumdristiga" och menar att de bara var ute efter pengar då lönerna för tjänstefolk steg i raketfart (vilket han verkar se som en extremt negativ utveckling). Jag undrar vad han egentligen har för belägg för att de skulle stanna av ren girighet eller att de kom från de fattigaste delarna av staden. Medeltida tjänstefolk hade, enligt den uppfattning jag har fått, många och avancerade uppgifter och med tanke på att hushållet var en stor familj, känns det som att man ofta ville försöka ta hand om varandra. Visst fanns säkert en del sådana individer (tragedier tenderar att locka fram det värsta ur somliga), men jag skulle inte vilja hävda att det gällde många eller bara de fattiga. Vi såg prov under terrorattacken mot Drottninggatan att de flesta människor istället hjälper varandra av ren omsorg och empati. Skulle Harrison säga det samma om vårdpersonal idag som faktiskt också utsätter sig för alla möjliga sjukdomar i sitt jobb dagligen för att vårda andra? Det är ju också t.ex. känt från senare tid att vårdpersonal som tog hand om tuberkulospatienter ofta själva insjuknade. Harrisons kommentar mynnar ut i klassförakt, vilket lämnar en dålig eftersmak.

Sista kapitlet i boken handlar om att pesten ännu finns kvar även om den idag kan hållas i schack av antibiotika. Detta tyckte jag var bra då många tror att den dog ut när Digerdöden var över. Den senaste pestepidemin jag har hittat är en som svenska Folkhälsomyndigheten varnade för på Madagaskar 2017.

Digerdöden är fortfarande den största katastrof som har drabbat Sverige och Dick Harrison har, trots mina kritiska synpunkter ovan, gjort en ganska okej sammanställning. Han tar upp både vilka källor som finns tillgängliga för oss idag, hur pestbakterien, som sagt, då och då gör sig gällande i olika delar av världen än idag samt vilka myter och folkliga berättelser den givit upphov till. Bl.a. nämner han magistern och hovpredikanten Henrik Jakob Sivers som 1751 blev en av de första att publicera ett verk med folkliga pestsägner. Bl.a. beklagar han sig över att den officiella historieskrivningen totalt ignorerat händelsen medan den ännu 400 år efter händelserna levde kvar i folkets medvetande och ännu 260 år efter Sivers nedtecknande minns vi det på flera sätt. Detta vittnar om vilken oerhörd tragedi det måste ha varit för samhället och hur hjälplösa människor måste ha känt sig. Idag finns antibiotika som sagt och jag hoppas verkligen att Yersinia pestis aldrig blir resistent mot detta.

Delar av Världens dramatiska historia publicerade 2019