Kalmar slott

Kalmar slott

Som jag skrev i inlägget Nils Dacke - den småländske upprorsmakaren (28 april 2019), besökte jag nyligen Kalmar en andra gång i år. Denna gång hade Kalmar slott börjat ha öppet även på vardagar och därför blev det en tur dit denna gång utöver föredraget på Kalmar läns museum.

Slottet till hör de stora vasaslotten och här har man verkligen satsat på en utställning om Vasaätten. Detta uppskattade jag då 1500-talet, framför allt, känns väldigt osynligt ibland.

I ett av rummen fanns också en mindre utställning om Kalmarunionen och drottning Margareta. Här fanns en byst och en rekonstruktion av den av Margareta, en karta över Kalmarunionens omfattning samt en rekonstruktion av den gyllene klänning som sägs ha tillhört henne och som idag förvaras i Skattkammaren i Uppsala domkyrka.

Originalbysten av Drottning Margareta

Vid det här laget, borde väl den återkommande läsaren av denna blogg redan ha listat ut att jag fortfarande ett stort fan av Salve och kanske är det därför av rent personliga orsaker som jag skulle önska att det fanns mer om Margareta, Erik av Pommern, Filippa och Kalmarunionen på slottet. Trots allt är det en viktig del av Nordens historia och inte minst av Kalmars egen och kunskaper om den behövs inte minst för att förstå Vasatiden.

Det fanns också en utställning om själva slottets historia med modeller som föreställer olika byggnadsfaser, vilket var trevligt och visuellt informativ med fina modeller. Huvuddelen av slottets utställning ägnades dock, som sagt åt Vasaätten. Detta har jag verkligen inget som helst emot som ni säkert förstår.

Rekonstruktion av Elisabet Vasas

kläder

Här fanns ett rum tillägnat några av Vasakvinnorna. Man har låtit sy upp rekonstruktioner av de kläder som Gustav Vasas andra hustru Margareta Leijonhufvud och hans yngsta dotter Elisabet bär på de mest kända porträtten av dem. Här fanns också information om Anna Johansdotter Vasa, dotter till Johan III och Katarina Jagellonica, med tillhörande porträtt.

En av väggarna i rummet ägnades också åt Gustav Vasas döttrar. Här fanns information om Katarina, Cecilia, Sofia och Elisabet med tillhörande porträtt. Den femte dottern Anna saknas däremot helt från rummet även om jag vill minnas att hon finns på det släktträd som målats upp på väggen i rummet intill och som jag har anledning att återkomma till.

1500-talets konstnärer skrev inte alltid vilka personerna de avbildade var, vilket gör att det ofta är svårt att avgöra vem som är vem. Detta har t.ex. hänt med porträtten av Sofia och Elisabet Vasa som man hävdat vara Gustav Vasas första fru, Katarina av Sachsen-Lauenburg respektive Erik XIV:s fru Karin Månsdotter.

Rekonstruktion av Margareta
Leijonhufvuds kläder.

Anna är den enda av Gustav Vasas döttrar som inte har ett känt porträtt och jag undrar om detta är orsaken till att man valt att inte ha med henne. Detta leder däremot till en hel del funderingar på om avsaknaden av porträtt bör vara orsak till att helt utesluta en historisk person. Som arkeolog har jag framför allt jobbat med personer som jag inte ens vet namnet på och ser inget problem med att förmedla deras liv i den mån de oftast väldigt fragmentariska källorna tillåter. Fixeringen vid att bara förmedla personer som går att koppla till ett visst porträtt blir därför konstig för mig och det känns inte riktigt rättvist mot Anna Gustavsdotter Vasa att hennes historia glöms bort medan man framhäver alla hennes systrar.

Det finns t.ex. ingen känd bild av Märta Leijonhufvud. Ändå är det henne som jag själv finner mest intressant personligen. Hur hon egentligen såg ut kan jag bara gissa mig till, men egentligen tycker jag inte att detta är något problem. För mig är det den personlighet som skymtar fram i källorna och hennes livsöde som jag har förälskat mig i. Grunden till mina gissningar om hur hon såg ut baserar jag helt och hållet på hennes barn och storasyster Margareta Leijonhufvud samt att jag gör lite jämförelser mellan hennes barn och Svante av ren uteslutningsorsak.

Magnus Vasa enligt Kalmar
slotts Vasasläktträd 

Gustav Vasas nästyngste son Magnus är ytterligare ett "Vasabarn" som, mig veterligen, inte har något känt porträtt. Därför blev jag väldigt förvånad när jag på det ovan nämnda släktträdet på Kalmar slott fann porträttet här till höger. Jag tänkte att de mycket väl kunde ha hittat en målning som jag hade missat samtidigt som mannen verkade ganska bekant.

I trapphuset utanför rummet vars vägg pryds av släktträdet, har Kalmar slott en skärm där man kan hitta mer fakta om både det ena och andra. Inte minst kan man läsa mer om de fyra Vasaprinsarnas hertigdömen som ni kan se på bilden här till vänster.

Här slog det mig också varifrån bilden av "Magnus" på släktträdet hade kommit. Man ser bilder av Erik XIV, Johan III och Karl IX. Den fjärde bilden, i det nedre vänstra hörnet, borde därför rimligtvis föreställa Magnus Vasa. Problemet är att det inte alls är Magnus Vasa utan hans kusin (och Märtas fjärde äldste son) Erik Sture.

Länk till information om
Vasaprinsarnas hertigdömen

Erik Sture är den yngste av Sturarna som dödas under Sturemorden och märkligt nog står hans namn och titlar klart och tydligt på hans porträtt där också hans föräldrars vapensköldar (Natt och Dag/Sture och Leijonhufvud) finns avbildade. Han är dessutom avbildad i de kläder som tillskrivs honom som finns utställda i Skattkammaren i Uppsala domkyrka.

Detta misstag gjorde mig väldigt förvirrad, även om jag genast insåg varför bilden av den förmodade Magnus på släktträdet verkade så bekant. Som ni säkert har förstått, har jag studerat alla tillgängliga avbildningar av Sturefamiljen ganska noggrant och Erik är en av de tre mest kända av dessa. Därför reagerade jag redan vid släktträdet och allt föll på plats när jag letade runt på skärmen.

Internetsökningarna ledde till att jag upptäckte att felet nog inte är Kalmar slotts från början. Både Wikipedia och Historiesajten har gjort samma fel. Där finns också bilden av Erik Sture vid beskrivningarna av Magnus Vasa och det antas att det är han bilden föreställer.

Porträttet av Erik Sture

Min kritik är egentligen bara små detaljer i en annars väldigt bra utställning. 1500-talet har jag på sistone märkt är rätt osynligt såväl i forskningen som i museiutställningar i Sverige. Medan britterna gärna framhäver sina Tudors på alla sätt de kan komma på, verkar 1500-talet för svenskarna ofta hamna lite mellan två stolar. Särskilt bra tyckte jag om att det var så mycket beskrivningar av annat än makten. Där fanns beskrivningar om vad man åt och t.o.m. ett uppdukat matbord. Det är den typen av historia som jag känner är den som gör det förflutna levande och som gör det lättare att komma historiska personer nära och dessutom förstå dem.



Erik Stures porträtt lånades från Wikipedia.