Hampton Court: Hem till Henry VIII

Huvudingång, Hampton Court

Under den London-resa som jag beskrivit bitvis i inläggen Shakespeare's Globe Theatre (25 september 2019) och The Tower of London: Wicked Women och riddarutbildning (12 oktober 2019) besökte jag även Hampton Court som verkligen kan sägas vara Henry VIII:s slott framför alla andra.

Liksom The Tower of London är Hampton Court en del av stiftelsen Historic Royal Palaces och liksom på Towern fanns här mycket information att hämta från flertalet fantastiska förmedlingsinsatser.

En liten restaurang är t.ex. belägen i Elizabeth I:s privy kitchen. Här kan man läsa om hur hon gillade att ha picknicks och att maten till dessa förbereddes just där. När man besöker toaletterna får man skönhetstips direkt från the Tudors själva.

Skönhetstips från toaletterna

Hampton Court är, som sagt mest känt för Henry VIII, men dess historia går ända bak till anglosaxisk tid och den som började bygga det storslagna palatset som vi ser mycket av idag var kardinal Thomas Wolsey som först ägde och byggde mycket på slottet innan Henry VIII verkar ha kommit för att bokstavligt talat ta över det.

Till skillnad från Towern, verkade Hampton Court vid mitt besök i början av september ha gått ner i lågsäsong. Det fanns bara två visningar om dagen och jag missade dessvärre dagens första som verkar ha innehållit skådespel. Dagens andra visningen hölls av en guide (klädd i renässansdräkt) som inte verkade särskilt kunnig om alla detaljer i slottets historia och dessvärre mynnade ut i att berätta om den generella engelska historien istället.

Historierna om drottning Carolines hovdamer
fanns berättade på klänningar av papper

Merparten av besökarna var turister, varför det kanske fanns en mening med det, men han blev allt mer utsvävande och började mest skämta om parallellerna mellan engelska reformationen och brexit. Jag håller dessutom inte riktigt med om att man kan göra den parallellen även om engelska reformationen kom till av rent egoistiska orsaker för en rik man. En bättre historisk parallell tycker jag är när romarna övergav Britannien.

Liksom i fallet med visningen jag skildrade i mitt inlägg Livrustkammarens nya basutställning (30 juli 2019) tänker jag inte döma för hårt om guiden var ny, men jag kände mig ändå besviken. Särskilt som den visning som varit tidigare på dagen verkar ha varit mycket bättre.

Trots slottets uppenbara Tudor-anknytningen var den utställning på slottet som överraskade mig mest den om  slottets georgianska tid på 1700-talet och särskilt George II:s drottning Caroline och hennes hovdamer.

Henry VIII:s kök

Paper Magic är namnet på en utställning som lite har förföljt mig på senare år. Senaste gången jag såg den var på Örebro slott i somras och jag skrev väldigt kort om den i inlägget Örebro slott: möte med Gustav Vasa och Margareta Leijonhufvud (29 juli 2019). Den består helt av historiska kläder med tillhörande figurer som man tillverkat av papper och jag undrar om Hampton Court inte låtit sig inspireras. Man har nämligen låtit göra Caroline och hennes make samt hennes hovdamer och deras eventuella makars kläder av papper. Männens kläder är helt utan text, men på hovdamerna och Carolines klänningar har man skrivit en kort sammanfattning på några rader om deras personliga historia. Genom väldigt enkla medel förmedlas således personerna som levde och verkade på slottets liv för besökarna. Sådana enkla små förmedlingstricks finns, som jag kommer att komma till senare, på fler ställen i slottet.

Förmedling i the Great Hall på
Hampton Court

Liksom på Towern har man verkligen satsat på att förmedla det vardagliga livet i såväl Tudor- som den georgianska delen. Här finns spelbord och som sagt tas varje tillfälle att förmedla någon rolig fakta i stil med den på toaletterna ovan. En särskild utställning finns också om Henry VII:s kök där man till och med ställt fram riktiga lökar av flera olika sorter och eldar i en av de öppna spisarna för att ge extra effekt.

Även svenska slott som t.ex. Örebro och Kalmar har utställningar om köket och maten man åt (Kalmar har t.o.m. ett uppdukat gästabud.), men storleken och detaljrikedomen i köksutställningen på Hampton Court var något alldeles extra. Man har verkligen inte sparat på krutet alls, vilket vittnar om den framträdande roll som vardagslivet har i förmedlingen på slottet. Med anledning av Sara Danius bortgång lyssnade jag på hennes Vinter i P1 från 2014 där hon pratar just om hur ingen filosof någonsin brytt sig om mat och hur lite plats den ges även i annan seriös litteratur. Detta trots att den är så avgörande för vår överlevnad.

Fönster i the Great Hall på Hampton Court

Som jag skrev i mitt inlägg Gripsholm: "Oj titta där är Bellman!" (6 juni 2019) är Gripsholm det svenska slott som oftast brukar jämföras med Hampton Court. Jag förstår det när det gäller historisk betydelse och jämförelserna som brukar göras mellan Gustav Vasa och Henry VIII (Jag lämnar mina åsikter om dessa jämförelser till en annan gång.), men när det kommer till förmedling och besöksupplevelser, har jag väldigt svårt att se likheter.

Hampton Court välkomnar dig verkligen in i Henry VIII:s och drottning Carolines världar under 1500- respektive 1700-tal och de verkar ha tagit tillfället i akt att förmedla så mycket som möjligt av livet på slottet. Texterna är lättillgängliga och kortfattade och berör något som har med slottsinvånarna, rummet eller dess funktion att göra. Liksom på Towern finns det saker att se, göra och stundtals även att känna på. Allt för att aktivera besökaren och få dem att stanna upp, reflektera och diskutera. Ge dem ett besök att minnas.

The Great Hall, Hampton Court

Det samma kan inte sägas om Gripsholm och den svenska organisationen för de kungliga slotten har mycket att lära av sin brittiska systerorganisation. Såväl på Gripsholm som i merparten av Stockholms slott känner man sig inte särskilt välkommen. Istället verkar besökarna vara ett nödvändigt ont och förmedlingsinsatserna hålls nere till extremminimum.

I mitt ovan nämnda inlägg om Gripsholm samt i inlägget Slott och lokalturism (30 juni 2019) berättade jag om vilken förvirrande upplevelse Gripsholm var och hur lite som finns skyltat och beskrivet. Det finns en guidebok man kan betala extra för, men denna ger inte särskilt mycket då den i princip bara behandlar slottets arkitektoniska detaljer, vilket är information som ytterst få besökare är ute efter. Istället verkar man ha lagt upp besöksverksamheten utifrån att man antingen ska betala extra för att delta i en visning (hållen av folk i moderna kläder och inte i historiska dräkter som på såväl Towern som Hampton Court) eller så ska du vara del av en turistbusslast som ska rusa genom slottet utan att intressera dig mer än att ta lite bilder som du kan lägga upp på sociala media för att visa att du varit där.

Rikssalen på Gripsholm

Det blir inte heller bättre av att slottet dessutom ska fungera som filial till Nationalmuseum och visa upp Statens porträttsamling som inte heller förmedlas ordentligt utan mest hänger där rakt upp och ner. Mängden av porträtt som till minst säkert 95% består av, även för en historieintresserad, fullkomligt främmande människor, bidrar till förvirringen och upplevelsen blir mest en besvikelse.

Towern och Hampton Court bjuder in besökarna att upptäcka och utforska de publika delarna på egen hand. Delar av slotten där besökarna är skyltade och, i viss fall, avspärrade med ett rep. Att sätta en glasskiva för dörren och hindra besökares tillträde till de mest kända rummen, liksom Gripsholm gjort med Hertig Karls kammare, verkar inte ha slagit Historic Royal Palaces in.

Del av en av bordsdukarna i the
Great Hall, Hampton Court

Flera svenska slott (inte bara de kungliga utan även t.ex. Skokloster, som för övrigt också undanhåller de mest kända rummen i slottet för besökare som inte betalar för visningar) verkar leva efter devisen att besökare är skadligt för inredningen som man vill bevara till varje pris. Vem man ska bevara det för är dock oklart. Historic Royal Palaces jobbar jättemycket även med bevaringsaspekten, men tycker förmedlingsbiten är viktigare.

Visst kan man tala om ekonomiska orsaker, men många av de förmedlingsinsatser som görs på såväl Towern som Hampton Court är enkla och inte särskilt kostsamma. T.ex. de bordsdukar som täcker borden i the Great Hall på Hampton Court och berättar om personer som verkade i salen, dess funktion eller evenemang som utspelade sig där.

Porträtt av Henry VIII på Hampton Court

Rikssalen på Gripsholm har samma funktion som the Great Hall på Hampton Court, men i det där har man valt en helt annan väg. De olika slottens relation till förmedling blir faktiskt väldigt tydlig om man studerar bilderna av de båda rummen som ni kan se ovan.

Gripsholm har då och då föredrag och andra evenemang i rikssalen, men ingen verkar ha en tanke på att man kan plocka undan stolarna mellan dessa föredrag och de tar således upp en stor del av ytan och rymden i rummet. Däremot finns ingen som helst skylt som förmedlar vad rummet har för funktion.

På Hampton Court däremot har man valt att lämna the Great Hall sparsamt möblerat. Information om rummet som sådant, personerna som verkade i det och evenemang som hölls där finns överallt och rymden finns kvar. Trots allt är rummet byggt för att beundras, vilket en av bordsdukarna stolt förkunnar som ni kan se ovan.

The Tower of London: Wicked Women och riddarutbildning

The Tower of London är ett imponerande slott som sticker ut mot fonden av hypermodernistiska byggnader runt omkring längs Themsen i centrala London. De äldsta delarna har daterats till normandiske kungen William the Conquerors regeringstid under 1000-talet, men mycket har byggts till och om under de tusen åren som gått sedan dess. Liksom brukligt är, har många velat sätta sin egen prägel på byggnaden.

Idag sköts Towern till sammans med en del andra slott i Storbritannien (t.ex. Hampton Court) av stiftelsen Historic Royal Palaces. I mitt inlägg Vad gjorde slottsfruar på 1500-talet hela dagarna? (23 juni 2019) pratade jag lite om deras, ofta fantastiska förmedling av historisk vardag då jag använde en film de gjort om toalettens historia på Hampton Court. Den här fantastiska förmedlingen fanns givetvis även på Towern även om det inte är helt uppenbart hur man hittar t.ex. det medeltida slottet eller vilka delar som är sammanlänkade.

Den ökända Traitor's gate

Knappt har man dock hunnit in i det centrala White Tower förrän man möts, inte bara av engelska kungar och deras hästars rustningar i utställningen Line of Kings utan även av skyltar om normandiska toaletter och öppna spisar. Allt är skyltat och bra berättat och här och där finns torn och byggnader man kan gå in i. Alla med sin speciella historia som förmedlas via uppbyggda miljöer, föremål (såväl riktiga arkeologiska artefakter som små tyglappar där man kan känna hur textilierna som användes i sängarna kändes) och kortare texter om såväl kungligheterna som bott på Towern som vardagen på slottet. I utställningen om belägring och försvar möts man också här och där när man kommer ut på gångpassagerna på muren av skyltar som berättar var man kan bli träffad om fienden skjuter in mot borgen.

Henry VIII's rustning i Line of Kings

Två förmedlingsinsatser lämnade ett särskilt intryck på mig. En man klädd i medeltida kläder hade en visning vid foten av the White Tower för en skolklass med barn i lågstadieåldern. Det var så underbart att se för barnen tjöt av skratt när han berättade om riddarnas utrustning och -utbildning och tillsammans med rörelser med kroppen som för att föreställa sig hur det var att träna kroppen och sätta på sig rustningen. Barnen insöp allt han sa och det hela avslutades med att de dubbades till riddare.

Den andra förmedlingsinsatsen var visningen Wicked Women om Elizabeth Barton och Alice Wolfe som satt fängslade på Towern under Henry VIII:s regeringstid. Den senare lyckades närapå att fly med hjälp av en manlig fångvaktare som förälskat sig i henne och the lieutenant of the Towers godtrogna dotter Mary Walsingham. Liksom fallet med barnvisningen var Wicked Women ett bra exempel på hur man berättar en historia och gör publiken delaktig. Elizabeth Barton var en nunna och Alice Wolfe en vanlig engelsk kvinna och särskilt i fallet med den senares historia blir det därför en historieförmedling "nerifrån" samtidigt som man inte tappar bort de andra samhällsskikten då man har med såväl Mary Walsingham som Elizabeth Barton med andra bakgrunder.

Mary Walsingham från Wicked Women

Jag pratade historia med "Mary Walsingham" före visningen började. Hon blev väldigt intresserad av Vasarna och tyckte det var underligt att kontakterna mellan dem och Elizabeth I i samband med Erik XIV:s frieri inte väckte mer intresse bland engelska historiker liksom även drottning Filippa som ju var dotter till engelske kungen Henry IV. "Mary" medgav dock att engelska historiker tenderar att styras av en ganska stark ö-mentalitet. Detta har säkert bidragit till att the Tudors inflytande på världen har blivit starkt överskattat då det angloamerikanska inflytandet på världen generellt varit starkt senaste 200 åren. Mycket på bekostnad av den nordiska historien trots att England fram till Elizabeth I:s seger över den spanska armadan 1588 var en ganska perifer nation.

Som kanske blivit tydligt innan är jag rätt trött på att folk vill tvinga in Cecilia Vasa över allt . Hon är dock en bra person att använda för att verkligen få folk intresserade och då "Mary" inte kände till henne innan och hon är vän med Elizabeth I, var det riktigt roligt att få berätta om henne. Jag tycker dock att det är trevligt att "Mary" blev intresserad även av övriga vasa-människor som jag berättade om och inte bara henne och Wicked Women var så intressant för att den lyfte fram tre olika kvinnor. Visst kan man diskutera framför allt Alice Wolfe i termen av "rebelltjejer", men de förminskade inte Mary Walsingham som verkade ha levt ett liv enligt vad normerna sa att hon skulle göra.

Talking Tudors

The Tudor Rose

Här om dagen fann jag en podcast om the Tudors som jag tyckte var jätteintressant och som går under namnet Talking Tudors. Ni kan hitta den här. I skrivande stund finns tretton avsnitt av podcasten och den leds av Natalie Grueninger genom hennes hemsida On the Tudor Trail. Grueninger beskriver sig själv som en "researcher, writer and educator" på hemsidan och det märks att hon har ett stort intresse för the Tudors.

Avsnitten handlar om ett tema, en händelse eller en person som relateras till Tudor-dynastin i England och Grueninger intervjuar en person som är expert på det som avsnittet handlar om. Jag måste erkänna att av tretton avsnitt, kändes det lite konstigt att två handlade om Henry VIII:s drottning Catherine Howard, men det var ändå lite olika perspektiv, så det gjorde ingenting.

Även om jag gillar Vasaätten mer, har jag ändå en plats i mitt hjärta för the Tudors. För ett år sedan visade SVT dokumentärserien Henrik VIII:s sex fruar och det blev ämne för ett av mina allra första inlägg här på bloggen: Henrik VIII:s sex fruar (15/11 2017). När jag nu läste igenom inlägget inser jag hur torftigt det är och jag hoppas verkligen att jag har utvecklats som bloggskribent under det år som gått sedan det publicerades. Även om de faktiskt inte gjort det så mycket hittills, kommer de att dyka upp. Inte minst eftersom Elizabeth I var Erik XIV:s drömgemål och Cecilia Vasa och hon för en tid kom att bli nära vänner. Deras möte tycker jag ska bli oerhört roligt att skildra.

Den engelsktalande världen framstår ofta som bättre både på att forska och förmedla det förflutna. Medan den svenska historieforskningen och -förmedlingen om Vasarna mest verkar fokusera på kungarna och den politiska makten, finner man där enkelt saker om vardagslivet och vanliga människor och kungligheterna skildras också i större utsträckning som människor och inte som ensidiga fantasy-stereotyper.

Jag tror det måste bli blogginlägg om de olika podcastavsnitten var för sig eftersom så många av dem väckte många intressanta tankar och därför kommer de nog att få varsitt inlägg när jag har möjlighet att närmare lyssna på dem ordentligt. Jag vill med detta inlägg mest rekommendera podden och säga att jag tycker det också är roligt att Grueninger ställer personliga frågor till sina gäster. Det är trevligt att få veta lite mer om experterna själva också och inte bara om personerna, platserna eller händelserna.





Bilden på the Tudor Rose kommer härifrån.

Henrik VIII:s sex fruar

Henrik VIII:s sex fruar

Divorced, beheaded and died.
Divorced, beheaded survived.
I'm Henry VIII I had six sorry wives,
Some might say I ruined their lives. 

~ Horrible Histories

På SVT play hittade jag dokumentärserien Henrik VIII:s sex fruar (Originaltitel: Henry VIII's six Wives - Första delen ligger kvar till 27/11 2017.). The Turdors var samtida med Vasaätten och vi vet att de hade mycket kontakt med varandra. Inte minst hade Erik XIV en önskan om att gifta sig med Henriks dotter Elisabet I som också blev gudmor åt Cecilias äldste son Edvard Fortunatus.

Egentligen har jag aldrig riktigt förstått varför man ska ge utländska kungligheter inhemska namn och hur dessa namnförvrängningar bestäms (gäller både i Sverige och Storbritannien som omtalas här). Eftersom den svenska översättningen av dokumentärserien använder dem, kommer jag också att göra det i detta blogginlägg.

Jag har för övrigt även en bok om de sex fruarna av Antonia Fraser (Se här till vänster.). Det var väldigt många år sedan jag läste den nu, men vad jag vill minnas, var den väldigt välskriven och bra.

Jag planerar att ha med the Tudors liksom i utkanten av min Vasaberättelse. Som sagt finns det kontakter och jag ser verkligen fram emot att skriva om Cecilias och Henriks dotter Elisabet I:s möte och vänskap när jag kommer dit tidsmässigt.

En person som jag däremot tycker borde nämnas oftare när det gäller Henrik VIII:s äktenskap är Kristian II och Elisabet av Österrikes yngsta dotter Kristina. Hon tackade bestämt nej till ett frieri från den engelska kungen (vars hovkonstnär Hans Holbein d.y. har målat det fina porträttet av henne här till höger). Som orsak lär hon ha sagt att hon bara hade ett huvud och det ville hon gärna behålla.




 



Alla bilder i kollaget och på Kristina av Danmark kommer från Wikipedia.