Visar inlägg med etikett Tusen år till julafton. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Tusen år till julafton. Visa alla inlägg

tisdag 17 december 2019

Tankar om Horrible Histories och "dramatisk historia"

Originalskådespelarna i Horrible Histories
Jag inser att jag inte har pratat jättemycket om det här på bloggen, men jag är ett stort fan av brittiska barnprogrammet Horrible Histories. Programmet är uppbyggt som svenska Fem myror är fler än fyra elefanter, men istället för bokstäver och siffror förmedlar man historisk fakta med hjälp av roliga sketcher och sånger. (Framför allt gillar jag säsongerna 1-5 då originalskådespelarna ni kan se på bilden ovan var med.)

Programmet bygger på en serie historieböcker för barn skrivna av Terry Deary och leds av en råtta som självklart heter Ratus Ratus och som inte är sen att kommentera eller utveckla det som sägs i sketcherna. Varje avsnitt innehåller olika segment som tar upp olika tidsperioder och som döpts efter de olika böckerna t.ex. Terrible Tudors, Slimy Stuarts och Vicious Vikings. Som jag förklarade i mitt "årsdagsinlägg" Ett år (12 november 2018) är den här bloggens namn, Vansinniga Vasa, en svensk översättning av ett sådant namn.

I mitt inlägg The Tower of London: Wicked Women och riddarutbildning (12 oktober 2019) skrev jag om min historiediskussion med "Mary Walsingham" om engelska historikers "ö-mentalitet" som ofta leder till att de har svårt att helt sätta in engelsk historia i ett större sammanhang. Det här är lite märkbart även i Horrible Histories, t.ex. när det gäller just spanska armadans anfall mot Elizabeth I (Det var faktiskt där jag kom att tänka på det.). För dem kan det inte handla om en reaktion mot hennes kaparverksamhet mot spanska skepp utan måste handla om ett regelrätt erövringsförsök (Genom sig själv känner man ju andra trots allt...). Samtidigt gör britterna också så oerhört mycket rätt. Inte minst är det en självklarhet att förmedla den historiska vardagen, något jag skrev om i inlägget Vad gjorde alla slottsfruar på 1500-talet hela dagarna? (23 juni 2019) något som många svenska historiker verkar tycka är helt oväsentligt.

Horrible Histories tacklar alla historierelaterade ämnen med lättsamhet, humor och en stor portion kärlek till ämnet. Däremot inser man lite var gränserna går och skämtar inte om Förintelsen då man inser att detta fortfarande är ett för stort trauma för att detta ska fungera ordentligt. I specialavsnittet om Första världskriget börjar man berätta om slaget vid Somme som i vilken sketch som helst, för att sedan bli seriös och konstatera att det inte riktigt går att hitta något roligt i att 1,5 miljoner soldater miste livet där. Däremot har de inga problem med att skoja om andra aspekter av historiska krig t.ex. att brittiska armén under Andra världskriget tillverkade 250 000 hillebarder eftersom premiärministern Winston Churchill sa att alla som var med i The British Homeguard skulle ha ett vapen, även om det skulle vara av en äldre sort som en hillebard.

Delar av Världens dramatiska historia publicerade 2019

Horrible Histories sätt att tackla och förmedla historia, även svåra ämnen, skulle jag önska att svenska historiker och arkeologer ville studera närmare. Historieätarna kunde i och för sig skämta, men tyvärr blev det ofta flamsigt och stundtals respektlöst gentemot forskargästerna. Deras julkalenderversion, Tusen år till julafton, hade jag verkligen hoppats skulle vara lite som Horrible Histories, men den mynnade ut i väldigt konstiga genusställningstaganden som förminskade verkliga historiska flickor, något jag skrev om i inlägget Johanne Hildebrandt - Idun. Sagan om Valhalla (2 maj 2018). Båda präglas också av en etnologisk skevhet med allt vad det innebär om grunda tidsdjup. Detta leder till att förmoderna epoker exotifieras på ett sätt som verkar avhumaniserande. Dessa tendenser finns i viss mån även i Horrible Histories (särskilt i sketcherna om Savage Stone Age), men det är inte alls lika vanligt eller lika tydligt. Historieätarna och Tusen år till julafton var jättebra på många sätt, men jag tycker ändå att de aspekter jag har tagit upp behöver diskuteras mer.

I inläggen Dick Harrison - Världens dramatiska historia: Digerdöden (7 augusti 2019), Dick Harrison - Världens dramatiska historia: Brittiska imperiet, uppgång och fall (18 september 2019) och Dick Harrison - Sveriges dramatiska historia: Stockholms blodbad (9 november 2019), har jag pratat om ett par av böckerna i bokförlaget Historiska medias serier Sveriges dramatiska historia och Världens dramatiska historia. Hittills har alla utom en av böckerna skrivits av Dick Harrison och även om såväl Digerdöden som Brittiska imperiet, uppgång och fall är helt okej, finns det ingenting som är särskilt lättsamt eller humoristiskt i dem. Istället förhåller sig Harrison helt seriöst till ämnena, vilket även namnen på serierna indikerar. Harrison är inte heller ensam om att närma sig det förflutna på det här sättet. Det finns även hos t.ex. Herman Lindqvist och Bo Eriksson.

Jag skrev om den senares bok Sturarna. Makten, morden, missdåden i inlägget Bo Eriksson - Stuarna. Makten, morden, missdåden (10 september 2019) där jag påpekade en hel del problem med Erikssons vilja att dels karaktärsmörda alla som burit "efternamnet" Sture, särskilt Nils och Svante och dels överdramatiska ton. När det kommer till den senare måste sägas att Dick Harrison lyckas bättre att balansera historiska fakta i förhållande till viljan att överdramatisera.

Delar av Sveriges dramatiska historia publicerade 2019

Jag har flera gånger här på bloggen suckat över att historiker har svårt för att ta in att historia handlar om verkliga människor och en överdramatisk ton "fiktivifierar" det förflutna ännu mer. Verklighetens människor tenderar t.ex. inte att reagera på våld på samma sätt som fiktiva människor gör i litteraturen eller på TV och film. Konstigt är detta tydligt i historiska källor och jag minns en uppgift om franska revolutionen från när jag läste A-kursen i historia för att de källor som beskrev förloppet var sansade och hoppfulla om att det skulle bli bättre. Det här går stick i stäv med hur händelsen ofta skildras.

Jag gillar perspektivet att se historia som berättelser, men jag tror samtidigt det är viktigt att man hela tiden har i åtanke att det handlar om verkliga människor som har levt i en väldigt verklig värld där de utsatts för verkliga händelser som får såväl positiva som negativa konsekvenser för dem. Därför kan man inte reducera dem eller deras värld till fiktiva stereotyper.

onsdag 2 maj 2018

Johanne Hildebrandt - Idun. Sagan om Valhalla

Den här boken är egentligen helt fel tidsperiod, men jag har på sistone tänkt mycket på ett budskap som finns inbäddat i boken Idun av Johanne Hildebrandt.

Idun är andra delen av den första trilogin av Hildebrandts Sagan om Valhalla-böcker och utspelar sig på bronsåldern, så väldigt mycket längre tillbaka än den tidsperiod som den här bloggen normalt fokuserar på, men dels är Sagan om Valhalla serien en av mina favoriter inom historisk fiktion genren och dels är just Idun relevant för ett ämne jag tycker förtjänar att tas upp. Arkeologen i mig skulle egentligen kunna ta upp två ämnen rörande den här boken, men jag har redan diskuterat ointresset för äldre historia (och inte minst förhistoria) i blogginlägget Kostymer, modern historia och "Det Andra" och även om jag kan prata bra mycket mer kring ämnet, lämnar jag det därhän så länge.

Idun handlar om Idun som är dotter till Freja (titelperson för den första delen av trilogin) och Tor. Modern är självständig, frispråkig, orädd och har ett väldigt gott självförtroende. Hon har även övernaturliga krafter som gör att hon kan tala med gudomar, andra och andra väsen och hon är därför en högt rankad prästinna. Idun å andra sidan är rädd, orolig, blyg och introvert. Till Frejas stora besvikelse har hon inte ärvt hennes övernaturliga krafter och är inte alls populär bland männen under fertilitetsritualerna. Detta gör att hon behandlar sin dotter ganska illa.

I motsats till sin mor och moster Gefjyn har Idun flera egenskaper som traditionellt brukar tillskrivas kvinnor. Hon är omvårdande och bryr sig om allt levande. Precis som gudinnan i den nordiska mytologin som bär samma namn sköter hon om äppelträden och tog även hand om sin lillasyster Hnoss som dog innan boken började. Hennes högsta dröm är att föda döttrar så att hon kan visa modern att hon duger till någonting åtminstone.

Jag tycker kontrasten mellan Freja och Iduns personligheter är väldigt intressant. Inte för att de är så olika trots att de är väldigt nära släkt utan för att de sätter fingret på kvinnliga karaktärer i populärkulturen och vilka som klassas som antingen "starka" eller "svaga".

Freja skulle definitivt hamna i den förra kategorin. Hon bryter sig lös från kvinnligt kodade uppgifter då hon inte bryr sig det minsta om matlagning, barnpassning eller städning istället är hon aktiv ute i samhället som prästinna. Till den förra kategorin kan även Iduns moster Gefjyn läggas. Hon är uppfostrad till krigare och mer eller mindre en kvinnlig variant av en macho man. Ingen av systrarna är särskilt moderliga och visar sällan känslor även om de visar empati med andra då och då.

Idun däremot visar en mängd karaktärsdrag som traditionellt tillskrivs kvinnor. Hon är vare sig den starka, självsäkra prästinnan eller krigarkvinnan utan trivs bäst i hemmet med hushålls- och trädgårdssysslor samt med att passa barnen. Detta gör att hon automatiskt hamnar i den senare kategorin. Hennes mor ser henne som en skam för familjen och jag får ofta uppfattningen att detta är en bild som delas av många feminister idag.

Självklart ska inte kvinnor vara förvisade till hemmet, men jag tror samtidigt inte att det är bra att skuldbelägga kvinnor som faktiskt vill ta hand om sin familj heller. Jag skulle istället vilja utvidga denna roll till att infatta även män och det samma gäller när det kommer till egenskaper. Jag ser inga som helst problem med att Idun är moderlig och omvårdande. Jag tror faktiskt att det behövs fler förebilder från populärkulturen som är milda och snälla och det samma gäller faktiskt även historiska kvinnor.

Jag började på allvar fundera över den här problematiken när jag såg SVT:s julkalender Tusen år till julafton 2015. I sin strävan efter att göra flickorna aktiva, lät de flickorna spela pojkar. Vad jag tycker att de gjorde fel var att aldrig göra tvärtom och låta pojkarna spela flickor. Vad var det t.ex. för vits med att låta en flicka spela Gustav III som blev kung först när han var vuxen om man totalt ignorerade drottning Filippa och drottning Kristina. De senare två var barn när de kom till makten (Filippa var 12 år och Kristina 6.) och borde därför ha lämpat sig för ett barnprogram som handlade om barn i historien. Varför inte låta pojkar spela dessa kungliga flickor?

Medeltidsavsnittet av kalendern var extra smärtsamt att se då det är min favoritperiod. Utan att nämna att det var omöjligt för flickor/kvinnor att bli riddare hade de en kvinnlig riddare och en flicka fick öva riddarlekar. Programledaren Lotta Lundgren fick inta rollen som "medeltidskvinna", vilket innebar att hon satt tyst i ett slottstorn och det konstaterades att medeltidskvinnan inte hade något alls att säga till om. (Något som man verkligen kan ifrågasätta också.)

Det fanns mycket som kalendern gjorde bra också, men jag tycker att det är viktigt att uppmärksamma detta problem som var genomgående för hela julkalendern och faktiskt ledde till att man förminskade flickor och kvinnor i den svenska historien.

Staty över Kristina Gyllenstierna, Stockholms slott
Tidigare har jag pratat om mina problem att hitta särskilt mycket om Kristina Gyllenstierna utöver den period hon ledde försvaret av Stockholms slott och jag tror att hon, liksom väldigt många andra kvinnor som faktiskt framhävts i historien, kan ha fallit offer för just det ovan nämnda problematiken att inte vilja se "kvinnliga" kvinnor. I en strävan att vara normkritisk verkar det som att man har degraderat de aktiviteter kvinnorna har sysslat med genom historien. Det här tror jag gör att merparten av historiska kvinnor glöms bort.

Jag är helt för att ifrågasätta och kritisera normer och har en viss förkärlek för krigarkvinnor. Däremot tror jag att det inte egentligen förändrar patriarkala strukturer att bara framhäva kvinnor som uppvisar manligt kodade egenskaper och/eller utför manligt kodade handlingar. Det gör heller inte kvinnor mer synliga i historieskrivningen då de flesta kvinnor faktiskt höll sig till normerna under hela eller merparten av sina liv. Kristina Gyllenstierna är ett bra exempel, men även Märta Leijonhufvud. Jag skulle tvärtom vilja säga att man cementerar strukturerna och nedvärderar kvinnors traditionella aktiviteter ännu mer genom ett sådant perspektiv. Kvinnor var inte på något sätt inaktiva bara för att de skötte hushåll och barn. De var väldigt viktiga för samhället, men på ett annat sätt än mannen. För en mer varierad historieskrivning tror jag därför att det är viktigt att framhäva vad de flesta kvinnor faktiskt gjorde till vardags. Annars blir historien fortfarande väldigt manligt präglad i alla fall.