Abdulrazak Gurnah - Paradiset

2021 tilldelades Abdulrazak Gurnah Nobelpriset i litteratur till svensk kulturelits stora förvirring då han var ett obekant namn för dem. Jag kände igen hans namn efter att ha djupdykt i forskning om kolonialism och imperialism i samband med arbetet med min masteruppsats i arkeologi. Däremot hade jag aldrig läst något av honom förrän jag plockade upp Paradiset i svensk översättning av Helena Hansson för ett tag sedan. 

Paradiset utspelar sig i det tidiga 1900-talets Östafrika, alldeles precis när européerna börjar få grepp om Afrika på allvar. I sammanfattningen på förlaget Celanders hemsida kan man läsa att boken handlar om hur swahilikulturen möter den tyska och brittiska kolonialismen, men jag vet inte om jag riktigt håller med om det. Swahilikulturen är definitivt i centrum då det är den etnicitet som huvudpersonen Yusuf genom vars ögon vi utforskar den värld som Gurnah bygger upp, men européerna är inte egentligen särskilt framträdande. De är mer en frånvarande närvaro. Istället präglas samhället, förutom av kiswahili, av araber, indier och olika stamgrupper som kallas "vildar" och dynamiken dem emellan. Faktum är att den värld som Yusuf är en del av är fascinerande mångkulturell med mycket fördomar (och förakt) som florerar mellan de olika grupperna. 

Yusuf är en stundtals naiv, men väldigt eftertänksam pojke som åldras från 12 till 17 år under bokens handlingsförlopp. Hans föräldrar är fattiga och han säljs som skuldslav till den rika köpmannen "farbror Aziz" (eller Sayyiden som de andra kallar honom) som tar honom med till kusten där han får jobba i hans butik tillsammans med Khalil som också är skuldslav. I huset bor även Aziz sjuka fru som var en rik änka som Aziz gifte sig med för att själv bli rik och han får med tiden hjälpa trädgårdsmästaren i trädgården. Då och då ger sig Aziz iväg på handelsexpeditioner till "vildarna" i inlandet och en dag vill han att Yusuf följer med. Han blir emellertid lämnad hos Azizs affärspartner Hamid i ett år. Under det året inser Yusuf mer och mer att Aziz inte helt har rent mjöl i påsen och efter att Hamids dotter förälskar sig i honom, får han följa med Aziz på nästa handelsexpedition året därpå. 

Handelsexpeditionerna är farliga och liknar beskrivningar av handeln i Europa innan avgörande framsteg inom skeppsbyggnadskonst och navigationsteknik under sent 1200- och 1300-tal började ta handeln ut på sjön. Då var det till lands man i huvudsak färdades och de stora alppassen var viktiga för att frakta varor mellan norra och södra Europa. Makthavarna försökte hålla banditer borta och underhöll vägarna för att underlätta framkomligheten och tog upp tull för arbetet även om konkurrensen från alternativa rutter höll den på en rimlig nivå. Rastställen och räddningstjänst ordnades av religiösa sällskap (Sankt Bernhardshundar med konjakskaggar har blivit en kvarlevande symbol för detta.) och bolag av åkare och mulåsneförare skötte transporterna. Man färdades ofta i karavaner och hade antingen egna vapen eller hyrde in beväpnade vakter. Dessa handelsexpeditioner kallades adventuras (äventyr).

Aziz handelsexpedition går inte jättebra och vildarna är inte längre så naiva som man får intrycket av att de har varit innan. Till slut får tyskar komma och rädda dem ur en besvärlig knipa, vilket helt tar musten ur hela expeditionen och verkar få dem att reflektera. Det är uppenbart att även den rätt hårdföre Aziz får sig en tankeställare. När de är tillbaka klarnar mycket för Yusuf, inte minst för att Khalil förklarar för honom och trots att Aziz och Khalil egentligen blivit som en familj för honom, börjar Yusuf känna tvivel. Samtidigt kommer första världskriget (kriget mellan tyskar och britter som det skildras som) krypande allt närmare.

Jag gillar boken. Den beskriver en värld som européerna trängde sig in i liksom att det skedde på gott och ont. Boktiteln till trots är denna värld verkligen inget paradis. Kvinnornas relativa självständighet, liksom det insinuerades att männen under handelsexpeditionerna inte var främmande för att ha sex med varandra, förvånade mig. Sista delarna av boken (När Yusuf var tillbaka i Aziz butik.) kändes dock lite för stressade. Jag önskar att Gurnah hade gett Yusuf lite tid och utrymme till att reflektera mer över de övriga medlemmarna i Azizs hopsnickrade "familj" perspektiv liksom den utveckling i Azizs personlighet som skedde i samband med handelsexpeditionen även om jag förstår hans problem att förstå dem.

Nordiska museet - Nordens Paris

Under 1900-talets första hälft hade Nordiska kompaniet (NK) i Stockholm ett berömt damskrädderi som tllverkade så kallad couture till de mest välbärgade så väl i Stockholm som på andra håll i Sverige och Norden. Susanna Strömquist skriver i boken Nordens Paris. NK:s franska damskrädderi 1902-1966 att det började med en vilja att skapa ett riktigt varuhus med internationell prägel i Stockholm, vilket blev verklighet 1902 när stadens två största butiker K M Lundberg och Joseph Leja slogs samman och bildade NK som då låg vid Stureplan. Varuhuset kom att kallas Damernas paradis och den finaste avdelningen var det franska damskrädderiet. dit grundaren Josef Sachs anställt Suzanne Pellin direkt från Paris för att lära svenska kvinnor att klä sig franskt. 

Haute Couture hade sin storhetstid under 1900-talets första hälft och NK:s franska damskrädderi var en av Nordens ledande beställningsateljéer. Vad som är haute couture är lagstadgat och endast vissa modehus i Paris som uppfyller branschorganisationen Chambre syndicale de la haute coutures krav har rätt att använda begreppet. Dessa modehus måste också visa upp sina nya kollektioner på haute couture-veckorna i Paris i januari och juni varje år. Då ett av kraven alltså är att plaggen ska vara tillverkade för hand i Paris, var det bara de plagg som NK:s franska damskrädderi köpte in därifrån som fick kallas haute couture. Det man själv tillverkade för hand kallas couture. Ett annat begrepp att hålla reda på i sammanhanget är prêt à porter som är modeskaparnas fabrikstillverkade kollektioner i standardstorlekar som under 1960-talet kom att ta över den trendledande rollen på modets internationella scen. Konfektion verkar det översättas till på svenska om jag förstått Textilmuseet i Borås hemsida rätt i deras beskrivning av det senare begreppet.

Nordiska museets utställning om NK:s franska damskrädderi Nordens Paris om NK:s franska damskrädderi 1902-1966 som jag besökte för lite mer än en vecka sedan är, liksom damskrädderiet uppdelad i salongen och syateljén. Den förra visar kreationerna och den senare presenterar själva verksamheten. 

Parisiskan Suzanne Pellin var alltså damskrädderiets första chef. Hon kallades Madame Suzanne och hade haft en egen modistateljé i Paris och hade handplockats av NK:s grundare Josef Sachs för att lära svenskarna att klä sig som i Paris. 1913 blev hennes hemlängtan emellertid för stor och hon återvände till Paris. Ny chef blev då Kurt Jacobsson som blev kvar ända till sin pensionering 1965. Då tog Pelle Lundgren över tills ateljén stängdes ett år senare. Alla tre kom att bli kända för sin förmåga att anpassa Paris-modet till svenska/nordiska förhållanden.

Alla tre cheferna åkte till Paris och köpte in originalplagg som kom med en licens för att sy upp ett begränsat antal kopior av plagget för för privatkunder hemma i Sverige. 

Coco Chanel introducerade den berömda "lilla svarta" på 1950-talet som kom att bli ikoniskt i 1900-talets modevärld. Färgvalet var dock ingen nyhet som trendfärg. Redan i början av seklet kom svart att bli en modefärg då många unga parisiskor blev änkor under första världskriget och ville ha moderiktiga sorgkläder. Kurt Jacobsson hade svart som favoritfärg.

I salongen hölls modevisningar varje säsong där mannekängerna visade upp de handsydda kreaktionerna samtidigt som Kurt Jacobsson berättade om dem. 1923 anlitade han en 18-årig scenskoleelev vid namn Greta Gustafsson som mannekäng. Hon skulle strax efter sin tid på NK:s franska damskrädderi slå igenom på vita duken i Mauritz Stillers filmatisering av Selma Lagerlöfs Gösta Berlings saga och bli känd som Greta Garbo med en hel värld. I filmen bär hon en empirklänning med vit spetskrage. Den syddes givetvis av NK:s franska damskrädderi och fanns också utställd i Nordens Paris och som ni kan se här nedanför till höger.

Greta Garbo skapade en direktkoppling till Nationalmuseums utställning Swedish Grace. Konst och design i 1920-talets Sverige som jag berättade om i inlägget Nationalmuseum - Swedish Grace. Konst och design i 1920-talets Stockholm (17 augusti 2022) där hon fick ett eget rum med fotografier och en kort sammanfattning om vem hon var och vad hon gjorde. Bl.a. berättades att hon först var expedit på varuhuset PUB och att en film fanns bevarad där hon var mannekäng. Jag undrar om den senare är från hennes tid på NK:s franska damskrädderi. Damskrädderiet nämns också på ställen där kläder visades, men man hade istället ställt ut kreationer från Sta Birgittaskolan, förmodligen för att Nordiska museet visade NK:s. Det är ju tydligt att det handlar om väldigt exklusiva kläder som bara ett fåtal hade råd med, men vad jag saknade på Nordiska museet som Nationalmuseum hade, är en liten kommentar om att majoriteten sydde både kläder och väskor själva, ofta av äldre plagg. Det var dock väldigt mycket folk när jag var där, så jag kan ha missat något. 

Att ha besökt Swedish Grace. Konst och design i 1920-talets Stockholm fungerade utmärkt för ett besök på Nordens Paris. De båda utställningarna lyckades på olika sätt levandegöra de tidiga delarna av 1900-talet. Nu känner jag att jag planera en resa till Västra Götaland och besöka Göteborgs stadsmuseums utställning  Augusta Lundin - Sveriges första modehus om Augusta Lundin som anses vara den första couture-sömmerskan i Sverige och Textilmuseet i Borås som har utställningen Kläder och Couture om företaget Bröderna Magnusson Damkonfektionsfabrik AB.

"Mitt emellan" Nordens Paris två avdelningar finns dels ett rum med filmkostymer som damskrädderiet gjorde, bl.a. Greta Garbos klänning från Gösta Berlings saga som nämndes ovan, och en kortare genomgång av modets utveckling under första halvan av 1900-talet. Därefter kommer man in i syateljén där man berättar om själva verksamheten. Bl.a. finns intervjuer med två kvinnliga anställda som berättade om sitt jobb. Tråkigt nog lade jag inte deras yrkestitel på minnet, men det där att låta personer som har upplevt det man gör utställning om är något jag uppskattar med etnologiska utställningar. Vem skulle veta mer?

Det var väldigt mycket folk i syatéljen under mitt besök och jag missade därför väldigt mycket detaljer. Något som förvånade mig var hur många män som besökte utställningen. Det var ett minst sagt trevligt inslag då mode ofta kan vara lite underskattat. Jag har lite små planer på ett nytt besök dels för att jag uppskattade utställningen, men också för att jag såg på hemsidan att Nordiska museet kommer lägga till den ridkavaj som Ingrid Bergman bar i filmen En enda natt som tillverkades av NK:s franska damskrädderi nu i september (2022).

Något jag lärde mig i syateljén var att den hade två avdelningar: flou för klänningssömnad där sömmerskorna jobbade och tailleur för skrädderi. På den senare syddes kappor och dräkter av damskräddare. Dessa hade längre utbildning och högre status än sömmerskorna då yrket har en mansdominerad tradition. I slutet av 1940-talet infördes dock ett gesällprov för sömmerskor på Stockholms yrkesskolor för att höja sömmerskornas status.

Även skräddarnas arbete finns representerade i utställningen genom ett flertal kappor och dräkter. Läkaren Nanna Svartz beställde t.ex. en s.k. frackkostym till sin installation som Sveriges första kvinnliga professor vid en statlig högskola 1937. Tyvärr blev bilden jag tog av den i utställningen suddig, en den finns att beskåda på Digitalt museum. Den och övriga dräkter i utställningen fick mig att fundera. Enligt skylten är den skräddade dräkten en symbol för kvinnans "nya", aktiva roll i samhället under 1900-talets första halva. Med tanke på dess enorma likhet med den moderna manliga kostymen och den symbol för (modern) patriarkala makt, kan man ju undra om vi egentligen gjorde plats för "kvinnor" i "maktens korridorer" eller om vi mest tvingade på dem en manlig roll utan att anpassa systemet som sådant...

Bild 1: Entrén till utställningen
Bild 2: Den klänning som jag tyckte bäst om.

Bild 3: Klänningar och andra kreationer "på rad"

Bild 4: Kappa

Bild 5: Greta Garbos filmkostym från Gösta Berlings saga.

Bild 6: En klänning som hade liknande mönster och färg som en julkula som min mormor och morfar hade i granen när jag var liten.

Bild 7: Klänning

Bild 8: Dräkter

Nationalmuseum - Swedish Grace. Konst och design i 1920-talets Sverige

Vad är en epok? Hur kan den karakteriseras? Med konstverk, föremål, bilder, rubriker i tidningar, memoarer, berättelser och arkivmaterial. Vad man än gör väljer man att lyfta fram vissa saker och utelämna andra, man kan ju aldrig berätta allt. Försöker man blir berättelsen suddig och helhetsbilden otydlig och då är vi framme i stereotypernas värld. 

~ Susanna Pettersson, Förord ,

utställningskatalogen Swedish Grace. 

Konst och design i 1920-talets Sverige

 

Under våren och sommaren i år (2022) har Nationalmuseum i Stockholm haft utställningen Swedish Grace. Konst och design i 1920-talets Sverige som jag sent omsider besökte i början av augusti. Då jag gillar den australiensiska TV-serien Miss Fisher's Murder Mysteries, har jag en viss förkärlek för 1920-talet och utställningen gjorde mig inte besviken. Den var packad med konst och designföremål från decenniet uppdelade på olika teman som kortfattat förklarade tidsperioden och hur omvälvande och många gånger motsägelsefullt det var. Det är utgångspunkten för det moderna, men ännu hade inte modernismen riktigt slagit igenom. Samhället förändrades snabbt med industrialismen och som det står på den inledande överblicksskylten i det första rummet behövde förändringen visualiseras: "Frågan var alltså inte om det fanns behov av estetisk förnyelse utan hur det moderna skulle gestaltas." 

Hela perioden präglades av motsättningar mellan traditionalister som tyckte det nya skulle bygga på historiskt formspråk, vardagsnära skildringar, rikt dekorerade föremål och hög hantverkskvalitet. Det är denna stil som givits namnet Swedish Grace och som utställningen handlar om. Modernisterna å andra sidan ville helt och hållet bryta med historien och satsa på postkubistisk modernism och industriell massproduktion grundad i den nya industriteknikens idéer om rationalitet och effektivitet. 

Ett intressant exempel på motsättningarna är Jubileumsutställningen i Göteborg som anordnades 1923 för att fira stadens 300-årsdag. Svenska slöjdföreningen var inbjuden att medverka och sa sig vilja visa "vackra vardagsvaror", formgivna av konstnärer, men industritillverkade för att de skulle vara billigare och således tillgängliga för alla. Arrangörerna motsatte sig emellertid detta då de inte ville ha "social skit" utan ett litet antal varor av hög kvalitet. Ett tecken om något på att moderniteten inte riktigt slagit igenom ännu.

Parisutställningen 1925 blev den viktigaste händelsen på formområdet. Där anordnades en tävling om internationell design och arkitektur med kravet att det skulle vara modernt. Sverige tog tävlingen på största allvar och skickade det bästa man hade. Frankrike vann, men Sverige såg sitt deltagande ändå som en stor succé. I utställningens första större rum finns massor av exempel som Ivar Johnssons staty David som möter en direkt när man kommer in (vilket ni kan se på inläggets första bild). Dock bara en gipskopia. Originalet i brons finns sedan 2009 i Helsingborg. Jag måste säga att det blev väldigt snyggt med Johnssons reliefer med de fyra vindarna i bakgrunden. 

Utöver utställningen var Paris centrum för moderniteten och nöjeslivet i Europa och där samlades konstnärer, författare, musiker och dansare från hela världen. Även många svenskar reste dit efter Första världskriget och blev elever till franska konstnärer. Där fick de intryck av såväl modernismen som av klassicistiska och realistiska strömningar. 

Svenska konstnärer reste emellertid även till andra platser än Frankrike och kom hem med så mycket konst av olivlundar, vinodlingar och pittoreska torg i Sydeuropa att Liljevalchs höstsalong 1921 kallades Italienfararnas salong. Det är intressant hur motiven efter kriget och spanska sjukan inte präglades av dess konsekvenser utan snarare valde man att porträttera lugn och stillsamhet. Man sökte lugnet och stabiliteten efter allt kaos och stress. Verkligen något att tänka på i den extremt stressiga tid vi lever i idag hundra år senare...

Swedish Grace är en stil där konstnärerna var väldigt medvetna om materialet. Det valdes med omsorg och krävde hög kvalitet. Gjutjärn och tenn fick en renässans. Den senare inte minst av att Estrid Ericson grundade Svenska tenn 1924. Där sålde hon designföremål (framför allt av tenn) av högsta kvalitet och var noga med att de skulle vara nyttiga till hushållsändamål.

Som i så många andra konststilar var antiken en stor inspiration. Motiv från antika Grekland och Rom vanliga i design och arkitektur. Däremot ville man inte bara kopiera stilarna, utan mer experimentera och kunde kombinera stiler och former. Efter alla egyptiska fynd som gjordes i Egypten, spred sig även en egyptomani i Europa. 1923 ställdes Nefertiti-bysten ut i Berlin. En gipskopia i naturlig storlek som klassats som souvenir fanns utställd i ett av utställningens mindre rum. Den var så verklighetstrogen att jag för en sekund undrade om de lånat in den riktiga. 

Inte bara antiken var på modet som inspirationskälla, man hämtade även intryck från andra delar av världen som ofta gav stereotypa och exotifierande skildringar av människor, djur och natur. 

Den moderna kvinnan fick ett eget litet rum i utställningen. Rösträtten kom 1921 och efter det allt fler rättigheter. Hon klippte av sig håret, tog körkort och tjänade egna pengar. Skrivmaskinen skapade ävrn en plats på kontoren för medelklasskvinnorna. Maskinskriverskor blev ett särskilt yrke som inte konkurrerade med männen och som därför inte heller behövde ha samma lönesättning. Även andra tekniska uppfinningar som kylskåp och dammsugare underlättade kvinnans arbete i hemmet. De tekniska hjälpmedlens ankomst fick mig dock att tänka på Lissie Åströms artikel Husmodern möter folkhemmet i den etnologiska antologin Modärna tider om hur Margit Palmaer skrev artikeln Mors ämbar i Husmodern 1931 om hur de teniska hjälpmedlen gjorde att kvinnor kunde bli duktiga yrkesarbetare och göra värdefulla insatser för samhället istället för att gå hemma och baka och stoppa strumpor. Det här ledde till en mängd insändare från kränkta husmödrar som fnös åt "fina och bildade damer" som ville reformera deras tillvaro utan att ha en aning om vare sig deras villkor eller ekonomiska situation som inte alltid tillät inköp av dyra maskiner. Även upplevelsemässiga kvaliteter och arbetsglädjen som husmorsyrket inrymmer framhävdes i insändarna. En känd litterär parallell är i Astrid Lindgrens Madicken där Linus-Ida frågar om de är missnöjda med hennes arbete när Madickens pappa kommer hem med en dammsugare. Man kan därför undra vem Det moderna samhället egentligen var till för och jag skulle önska mer reflektioner kring detta i Swedish Grace. Konst och design i 1920-talets Sverige.

Modet för moderna kvinnor baserades på ett ideal med en smal, slank och pojkaktig kropp där varken byst, höft eller midja betonades varför korsetterna försvann. De svenska modehusen Birgittaskolan och NK:s franska fanns för de som hade råd, men de flesta sydde själva och inte sällan omarbetades äldre plagg. 

På underhållningsområdet blev det populärt med lyxrevyer med satiriska kupletter, många balettflickor och överdådig scenografi. Karl Gerhard och Ernst Rolf konkurrerade. Vår stora filmstjärna var så klart Greta Garbo. 

Utställningen avslutas med Stockholmsutställningen 1930 där moderniteten på allvar gjorde sitt intrång med sin framstegs- och rationslitetsideologi och sin avskalade konst och arkitektur. Däremot skulle jag inte säga att den någonsin fick en folklig förankring (t.ex. funktionalismen är trots allt väldigt kritiserad idag), något som exemplifieras på flera sätt i antologin Modärna tider som jag tog upp ovan. Det tål därför, som sagt, att fundera på av och för vilken grupp den skapades, vilket jag skulle önska att utställningen gjorde lite mer.

Utställningen är dock för det mesta fantastisk och jag skulle säga att de lyckas skapa en hyfsad bild av perioden utan att återge för många stereotyper. Det blir ett levande 1920-tal man möter som besökare. Jag har bara småsaker jag önskar att man skulle ha gjort annorlunda. 

Jag förälskade mig fullständigt i Stockholms stadsbibliotek när jag gick en rundtur där på gymnasiet, men jag har aldrig riktigt satt in byggnaden i ett konsthistoriskt sammanhang (Jag var nog för ung den gången.) men nu förstår jag att den främst är Swedish Grace även om en senare tillbyggnad gjordes i modernistisk stil. Överlag finns rätt mycket Swedish Grace kvar i Stockholm, vilket jag märkte när jag vandrade hemåt. Det är så lätt att bara stressa förbi i tron att allt i Stockholms innerstad är modernism efter rivningarna som skedde senare under 1900-talet där. Utställningen gav mig också insikten att "Det glada tjugotalet" är en produkt av människornas behov av att bejaka livets glädjeämnen efter åren av krig och pandemi.

Bild 1: Utställningens första större rum med en gipskopia av Ivar Johnsons staty David i mitten och hans vind-reliefer i bakgrunden.
Bild 2: Ivar Johnsons Venusurnan

Bild 3: Einar Forseths Helios på himlavalvet. Den prydde taket i ett mörkt rum på Jubileumsutställningen i Göteborg 1923. Guldet reflekterade ljuset som kom in från ett ljust rum intill. Einars mest kända mosaik är Gyllene Salen i Stockholms stadshus.

Bild 4: Otte Skjölds Baren i Paris. Notera de två kvinnorna som dansar som Nationalmuseum gör en uppmärksam på och (vad jag själv tycker mig se) att det sitter en kvinna iklädd manskläder i baren.

Bild 5: Kopia av Nefertiti-bysten gjord som souvenir.

Bild 6: Marie Louise Idestam-Blombergs Schackspel. Marie-Louise fick en guldmedalj för en variant av elfenben och ebenholts. Den där i tenn såldes av Svenska tenn. 

Bild 7: Filmaffisch för Mauritz Stiller Gösta Berlings saga som blev Greta Garbos genombrott. Affischen gjordes av Nils Hårde. 

Bild 8: Sven Jonsons Bandyspelaren

Stockholms slott - Daisy, Kronprinsessan Margareta

Fram till 31 oktober i år (2021) har Stockholms slott en utställning om kronprinsessan Margareta som jag besökte för ett tag sedan. Hon var Gustav VI Adolfs första fru samt farmor till kung Carl XVI Gustaf respektive mormor till den danska drottningen Margarethe II (som ärvt både hennes för- och smeknamn). 

 2020 var det hundra år sedan Margareta gick bort alldeles för tidigt och i samband med detta publicerade hennes sondotter prinsessan Christina, fru Magnusson biografin Hon kallades Daisy: att finna en farmor om henne. Jag har inte lyckats hitta mer om hur involverad prinsessan varit i arbetet med utställningen Daisy, Kronprinsessan Margareta, men det är tydligt att den hänger samman med boken och det arbete som prinsessan har lagt ner på att lära känna sin farmor. 

Kärleken till och respekten för kronprinsessan Margareta löper som en röd tråd genom hela utställningen. Utgångspunkten verkar ha varit att så gott det går faktiskt få besökarna att lära känna henne ordentligt, något som borde vara självklart för vilken typ av porträtt av historiska personer det än må vara. Tyvärr är detta inte normen för populära skildringar av förmoderna svenskar och särskilt inte för de manliga, vilket blir tydligt i jämförelse med porträtteringen av Gustav Vasa i "jubileumsutställningen" Gustav Vasa talar ur skägget en utställning om makt. Där handlade allt om att demonisera Gustav och göra honom så orelaterbar som möjligt. Det är något som överlag går igen i skildringar av förmoderna människor i svensk populärhistoria av idag. Hela den svenska adeln har t.ex. målats ut som maffia hos diverse män (Ja det är i princip enbart hos män! "Maffia" är tydligen ett ord som kittlar skönt i magen hos svenska medelklassmän idag...) som ägnat sig åt att skriva om svensk förmodern historia populärt de senaste 20-30 åren åtminstone även om det inte finns något i källorna som tyder på att de skulle vara vare sig maffia eller på något sett ondsinta. Vi har väldigt många fler källor till 1900-talets svenskar än till 1500-talets, men om förvånansvärt många i 1500-talets svenska makteliten går det att få fram deras grundläggande personlighet och de är lika individuellt olika som vi är idag, varför det inte alls stämmer det som Historieätarna påstod man i ståndssamhället hade samma personlighet som alla andra från samma stånd. Jag har försökt ta reda på varifrån detta kommer och jag misstänker det beror på ett väldigt evolutionistiskt perspektiv, något som jag bl.a. skrev om i inläggen Kostymer, modern historia och De Andra (10 april 2018) och Edward Said - Orientalism (27 juni 2021) och modernitetens idé om att skapa Den nya människan till Det nya samhället som jag berört bl.a. i inläggen Karin Johannisson - Den sårade divan. Om psykets estetik (och om Agnes von K, Sigrid H och Nelly S) (31 mars 2021) och Per-Markuu Ristilammi - Rosengård och den svarta poesin (31 maj 2021). Det hela verkar mynna ut i någon sorts spärr som hindrar många från att se äldre tiders svenskar som människor och resulterar i konstiga tolkningar av dem både som biologiska och sociala varelser. Att möta kronprinsessan Margareta som en människa och även att man satt det mer intima smeknamnet Daisy först i utställningens namn gör att man känner sig välkommen in i hennes värld.

Genom foton, porträtt, föremål, kläder och hennes egna målningar ges besökaren en möjlighet att komma närmare. Hennes liv skildras utifrån hur engagerad hon var i sina barn och bl.a. lät hon dem spela teater i den mest bedårande Henry VIII-dräkt. Vi får även höra om och se prov på hennes fotograferande och det berättas om hur hon och maken moderniserade sin våning på Stockholms slott och att hon spelade bandy, golf och hockey och planterade trädgården på Sofiero i Skåne och gav ut böcker om trädgårdsskötsel. Hennes maktposition, och "status" om man så vill, representeras av hennes rangkrona samt den kröningsmantel som hon bar till sin farbror Edward VII:s kröning 1902, men Kungliga slotten har funnit det viktigare att förmedla vem hon var som person och vad hon hann åstadkomma under sitt alldeles för korta liv och som gjorde att hon blev så jättepopulär hos svenska folket.

Ett eko från en annan tid och en annan kunglig Margareta kan man på ett sätt säga att statsminister Hjalmar Brantings ord från kronprinsessan död är. Branting fick dödsbudet under sitt första maj-tal på Gärdet i Stockholm 1920 och tillsammans med resten av regeringen rusade han till slottet efteråt för en konselj varefter han kommenterade dödsfallet: "Nu har solstrålen i Stockholms slott slocknat." Det här liknar Per Brahe d.ä. uttrycker sig kring drottning Margareta Leijonhufvuds död 1551 då han skriver att "solen miste sitt sken." Det är oklart om Branting känt till det, men det troligaste är nog att det handlar om en symbolik som går igen över tid.

Man kan tycka att det är typiskt att en historisk kvinna skildras genom att man framhäver hennes kärlek till sina barn och sitt konstnärskap, men varför ska vi egentligen förneka dessa delar av folks liv? Är det inte bättre att vi lägger till dessa aspekter av historiska mäns istället? Jag skulle jättegärna vilja se utställningen om Gustav Vasa som inkluderar att han var småbarnsfar från att Erik XIV föds 13 december 1533 till sin död 29 september 1560 då Karl IX bara är strax under 9 år. Barnen är väldigt framträdande i det han skriver t.ex. Eller för den delen skulle jag tycka det vore trevligt om man utvecklar mer att han beskrivs som musikalisk eller studerar närmare varför han startar Svenska statens porträttsamling och uppenbart anställer både konstnärer, arkitekter och diverse konsthantverkare som del av återuppbyggandet av Sverige stället för att helt avfärda att han skulle ha något som helst intresse åt det hållet. Erik XIV skriver om bristerna i hans utbildning, men är det inte förståeligt att han aldrig fick en ordentlig utbildning om man ser till hur hans ungdomsår blir? Dessutom är det ofta stor skillnad mellan utbildning och bildning även om vi idag, liksom Erik, verkar ha svårt att förstå skillnaderna.

I inläggen Gripsholm: "Oj, titta där är Bellman!" (6 juni 2019) och Hemester i Gripsholm på en timme (17 augusti 2020) har jag uttryckt min besvikelse över utställningsverksamheten på ett av organisationen Kungliga slottens andra slott Gripsholm och jag har inte heller jättebra erfarenhet av Stockholms slotts (Att en ilsken röst skriker åt en att inte fotografera inne i Skattkammaren från ett högtalarsystem tar seriöst död på stämningen.), men på sistone har jag märkt av en förbättring. Det var tydligt när jag senast var inne i Museum Tre kronor (som fortfarande verkar vara pandemistängt) sommaren 2019 och även den utställning av den nuvarande kungafamiljens vuxna kvinnliga medlemmars brudklänningar för ett par år sedan var helt annorlunda mot övriga utställningar. Daisy. Kronprinsessan Margareta faller in i den ändrade inställning till att inte se besökare som ett nödvändigt ont utan mer välkomna dem in och låta dem ta del av historien och i det senare fallet även komma en kunglighet nära. Kärleken och det intima i Daisy. Kronprinsessan Margareta skapar dessutom en nyfikenhet och ett intresse att bygga vidare på när man lämnat utställningen.

Per-Markuu Ristilammi - Rosengård och den svarta poesin

På ett mer subtilt plan kan man säga att det var drömmen om moderniteten som skulle gå i uppfyllelse för de som flyttade in på området. Rosengård var en möjligheternas plats, en plats där man inte behövde se bakåt utan kunde rikta blicken mot framtiden.

~ Per-Markuu Ristilammi 

På sistone har jag återvänt till mycket av den litteratur som påverkat mig på olika sätt. En av dessa böcker är Per-Markuu Ristilammis avhandling Rosengård och den svarta poesin. En studie i modern annorlundahet. Den lades fram redan 1994, men känns ännu mer relevant idag. 

Per-Markuu Ristilammi tillhör den första generation barn som flyttade in i stadsdelen Rosengård i Malmö när det var nybyggt i slutet av 1960-talet. Han hade innan dess bott sina första tio år i fattigkvarteren inne i staden.

Flyttningen var en omtumlande upplevelse för mig och säkert också för mina föräldrar. Efter att ha befunnit oss i modernitetens bakvatten befann vi oss plötsligt i dess frontlinje. Vi var en sorts nybyggare i det nya samhället och denna känsla förstärktes av att miljön inte var färdigbyggd.

Denna känsla kan tyckas märklig, men blir ändå begriplig genom Per Markuu Ristilammis genomgång av de idéer som skapade Rosengård och andra liknande områden. Ristilammi berättar hur han, när han flyttade ifrån Rosengård för att studera på universitetet inte riktigt kände igen sig i den bild av området som det omgivande samhället (och media) framhävde och att de inte riktigt stämde med hans erfarenhet som boende där. Som han skriver själv: "Jag vill visa att bilderna av Rosengård är resultatet av processer som berört vårt samhälle under en stor del av 1900-talet och som speglar djupgående konflikter med räckvidd långt utanför denna stadsdel."

Från mitten av 1800-talet formulerade man i Europa idéer om utformningen av fysiska miljöer och boende som politiska styrmedel, inte minst för att hindra arbetarna gjorde revolutioner. Idealet var medeltida bondbyar där man menade att folk levt i harmoni med sig själva och omgivningen. Detta skulle leda till skapandet av nya sociala relationer som i sin tur skulle ge upphov till nya människor. 

Målet var alltså ett helt nytt samhälle och det rent praktiska förverkligandet började i sekelskiftets Wien med att Adolf Loos byggde ett fyrkantigt hus utan dekor på Michaelsplatz som ren provokation mot den österrikiske-ungerske kejsaren i palatset mitt emot. Världsbilden hade då börjat ifrågasättas sedan flera av rikets provinser allt mer högljutt började kräva självständighet och kejsarmakten föreföll helt oförmögen att svara. 

Alla de sociala problem som fanns under ytan av det välordnade borgerliga livet, all den prakt som förmedlades genom de offentliga byggnaderna, operetternas och valsernas glättighet gjorde att intellektuella började fundera över begrepp som yta och innehåll, verklighet och skenbild och om hur det var möjligt för människor att överhuvudtaget kunna kommunicera med varandra och nå förståelse. (---) Uttrycken för det gamla samhället kom att framstå som meningslösa kulisser, som en tyranni av tomma gester uppburen endast av en militär maktapparat.

Från alla håll kom krav på att framställa verkligheten som den verkligen var och inte skapa en vacker, ornamenterad yta som dolde den. Lösningen blev den s.k. funktionalismen som grundades på princripen form följer funktion. Saklighet och ärlighet skulle poängteras genom att skillnaden mellan yta och innehåll upphävdes. Funktionalismen var en konst- och arkitekturinriktning, men kopplades inte bara till en ny estetik utan även till en ny världsbild och samhällssyn: Den yttre ärligheten skulle leda till en inre.

Funktionalismen presenterades på Stockholmsutställningen 1930 och kom att inspirera unga svenska socialdemokrater. Detta har lett till att man i Sverige förknippar rörelsen med deras parti, men i andra länder anammades den av andra rörelser varför det inte är sant att kalla funktionalismen i sig för socialdemokratisk.

Man tänkte sig alltså att människan skulle omformas på samma sätt som bruksföremål och arkitektur. Problemet var att detta inte riktigt funkade i praktiken varför man började hålla kurser i hur man borde vara. De äldre stadskärnorna ansågs också vara symboler för en äldre tidsordning med politiskt förtryck varför man ansåg det rimligt att riva hela stadskärnor för att bygga nytt. Man ville med andra ord lika mycket rasera/utradera det gamla samhället som att bygga ett nytt.

Från 1800-talet växte alltså ett nytt konsumtionssamhälle fram som skapade sig själv genom drömmar och förväntningar. Det var dock först efter andra världskriget som möjligheterna fanns att realisera de utopiska drömmarna, inte minst i Sverige. På ett sätt kan man väl säga att något behövde göras. I städernas fattigkvarter var badrum ovanliga och ännu i slutet av 1940-talet hade t.ex. bara 10% av malmöborna varmvatten. Trångboddheten i städerna var dessutom ett stort problem eftersom industrierna där dragit till sig många nya arbetare under beredskapsåren.

De bostadsområden som byggdes på 1950-talet kännetecknades av ett framtids- och pionjärstänk och man talade om dem som paradis. Vid inflyttningen betonades därför ofärdigheten. Den gamla anonyma staden ansågs bidragande till de totalitära massrörelserna under 1930-talet. Dessa hade skapat en avart av den moderna människan (massmänniskan) som man ansåg skulle bytas mot den demokratiska människan bara de kom att bo i mindre enheter med av samhället hållna gemenskapslokaler. Miljonprogrammet blev den sista kraftmätningen för detta samhälle och nu genomrationaliserades allt för att bli så ekonomiskt som möjligt. Tydligen blev det inte det i praktiken, men det var åtminstone vad man räknat ut då. Produktionstakten var hög och flera av de som Per-Markuu Ristilammi pratat med säger att de upplevde det som att de inte riktigt hann med.

Ganska snart märktes att det fanns en hel del sociala problem på Rosengård. Det här ledde till att många av de som kunde flyttade till småhus i kranskommunerna som blivit nästa ideal och utopiska dröm. De som inte hade råd lämnades kvar. Samtidigt kom en ny generation som inte hade några minnen av eller direktkopplingar till det gamla samhället ut från universiteten. De var i behov av att positionera sig gentemot föräldragenerationen och såg bristerna i det samhälle som denna skapat. Jag tycker att det verkar som att de däremot inte helt kunde släppa tankegångarna som skapade det, varför de satte igång att mer noggrant läsa teoretikerna. Detta gjorde att de radikaliserades och 68-rörelsen blev ett faktum. Per-Markuu Ristilammi intervjuar Carin som kom från en ort i Norrland, pluggade i Lund och kom att få sin första praktiska erfarenhet som socialarbetare på Rosengård. Yrkesrollen gav ett väldigt fokus på de sociala problemen och hon var delaktig i att skriva en av de första rapporterna om området. I efterhand medger hon att perspektivet färgades av deras erfarenheter och att alla problem gav dem tunnelseende. Många av dem de pratade med sade nämligen att de trivdes, men dessa menade Carin och hennes kollegor var "lurade". Liknande tolkningar av de boendes åsikter om trivsel gjorde författarna till en rapport om Skärholmen som menade att det handlade om psykologiska försvarsmekanismer. Ristilammi menar att genom att betrakta byggandet och den första inflyttningsfasen på Rosengård som förverkligande av drömbilder, blir det lätt att även förstå den stora förvirring och snabba förändring som blev resultatet när verkligheten inte visade sig stämma med den.

Egentligen är det som att vi de senaste 150 åren har gjort allt för att fly bort ifrån samhällsproblem. Det ter sig idag ganska galet att man kunde tro att man kunde lösa alla problem enbart genom att bygga något helt nytt och flytta människorna. Det blev inte heller bättre när nästa generation ser att det inte har fungerat, men inte helt är villiga att överge tankarna som skapat situationen utan istället dyker djupare genom att försöka läsa samma teorier mer noggrant och radikaliseras. Per-Markuu Ristilammi menar att 68-rörelsen inte alls var ett brott mot modernismen, vilket ofta påståtts, utan istället är att betrakta som kulmen och början till slutet på den

Det jag finner märkligast med den utopiska idealism som präglat oss de senaste 150 åren är tron att man kan skapa helt nya människor. I Adolf Loos Wien var det den rena människan som man försökte uppnå. Denna människa ändrades här i Sverige under 1930-talet till den moderna människan för att i slutet av 1940-talet bli den demokratiska människan. På 1960-talet kom så också idealen om den konsummerande människan som var den människa som kritiken under 1970-talet riktades mot. Jag har i flera inlägg tidigare pratat om hur avhumaniserad och stundtals totalt empatilös jag tycker att svensk historieskrivning tenderar att vara. Särskilt den populära och särskilt om tiden före 1800-talet. Med perspektivet att varje tidsepok/samhällsform har helt egna människotyper, blir begrepp som stenåldersmänniska och medeltidsmänniska begripliga liksom att skapa en distans till de historiska människorna. Det är trots allt stor skillnad i betydelsen mot att säga "människorna på stenåldern/medeltiden" som istället verkar inkluderande.

Eftersom det inte lett till att problemen försvann att bara flytta människorna till nya bostäder, omtolkade den nya radikala generationen tanken om gemenskapsfrämjande arkitektur som figurerat i debatten under 40-talet och istället för att människan bara passivt skulle förändras av det nya boendet, ställdes det nu krav på att hon skulle aktivt arbeta med sig själv. Fokuset på att skapa gemenskap och solidaritet i fysiska miljöer ledde till att en identitet kopplades till platsen och genom socialt arbete skulle denna bli positiv. Ett av de projekt som både blev populärt och visade sig skapa större gemenskap var de s.k. sofiorna som anordnade aktiviteter för barn och ungdomar på Rosengård. Dessvärre förhöll sig politikerna i den äldre generationen skeptiska, särskilt som föreningen också kom att protestera mot hyror som, trots att de var relativt låga, var svåra att betala för många av de boende. Detta ledde till att det ekonomiska stödet till projektet drogs in och man blev tvungen att avsluta det.

Per-Markuu Ristilammi intervjuar i boken Maria som flyttade in på Rosengård med sin familj i slutet av 60-talet. Hon tyckte att de andra boende var lite märkliga och upplevde hur områdets dåliga rykte smög sig på genom artiklar i media och uttalanden från släkt och vänner. Familjen kom dock att bo kvar och Maria kom att engagera sig i sofiorna för barnens skull. Engagemanget och mötet med människorna förändrade Marias syn på sitt eget bostadsområde och sina grannar. Hon berättar om hur hon aldrig har lärt sig så mycket om människor som under tiden hon var engagerad i sofiorna. Ristilammi reflekterar över hur hennes berättelse liknar Carins, men ändå är annorlunda. Maria flyttade till Rosengård och kände en viss misstänksamhet gentemot sina grannar, men hennes inställning till området är mer neutral än Carins. Carin bara jobbade på området och mötte därför framför allt problemen som på ett sätt blev en bekräftelse på de fördomar hon fått genom sitt politiska engagemang i 68-rörelsen. Det intressanta är att hon själv senare kom att ändra inställning när hon flyttade till ett Rosengårds-likt område i Stockholm. Där involverades hon i ett projekt ihop med ett par arkitekter och upptäckte att hennes fokus på de praktiska behov hon såg i sin vardag inte alls stämde överens med arkitekternas syn på områdets behov.

Jag själv bor i vad som idag kallas "problemområde" även om det geografiskt egentligen lika mycket tillhör nästa fas utopiska dröm om småhus i en kranskommun. Jag känner väldigt mycket samma sak som flera av de boende som intervjuades av Ristilammi. Man ser att det finns problem, men det är verkligen inte alls lika illa som det skrivs och sägs av personer som oftast aldrig besökt områdena ifråga. Ett talande exempel är den journalist som en rektor berättar besökte en av skolorna på Rosengård och berättade för honom att han hade hela artikeln inklusive skräckrubrikerna klar, men inte såg den misär han skulle skriva om när han väl kom dit. Det blev ingen artikel då, men tråkigt nog är jag övertygad om att det skulle ha blivit det idag om en journalist ens skulle idas åka ut och kolla. Fördomarna mot områdena är ännu starkare idag och bilden av dem ännu mörkare.

Rosengård och den svarta poesin fick väldigt mycket att falla på plats om samhällsutvecklingen de senaste 150 åren redan när jag läste den första gången. Vi har inte byggt samhällen utifrån verkliga behov utan utifrån idealistiska drömbilder och utopier. Jag kan förstå tröttheten på det samhälle som skapat imperialismen och de båda världskrigen efter det andra av dem, men jag tror att vi tog bort symbolik och förankring i det förflutna som var viktigt för oss. Industrialismens teknikhets skapade en mekanisk syn på verkligheten och människan och de problem som uppstått har de som kunnat flytt såväl bokstavligt som bildligt. Kvarlämnade blir de som inte kan fly och jag har på sistone fått en allt starkare känsla av att dessa får skulden för alla problem. Postmodernismen var egentligen en kritik mot bortplockandet av symboler, men har, enligt mig, mest reducerat verkligheten och människor till symboler. Fokuset på att analysera diskurser leder till en rundgång i diskussioner om "bilder av Rosengård" och inte till förståelse för hur det ser ut i verkligheten. Under 70-talet försökte rosengårdsborna bekämpa bilden av området i media, men de var uppenbarligen för få för att de skulle höras och idag hör man aldrig någon boende i ett problemområde ens försöka. (Ristilammis bok ger för övrigt också ett intressant perspektiv på utvecklingen av den moderna propagandan, men det är något jag tänker spara till ett annat inlägg.) 

Jag har i flera inlägg pekat på skillnaden i bilden av det svenska 1500-talet och personerna som befolkade det jämfört med den verklighet och de personer som möter en i källorna. Liksom man grävt olika djupt hos teoretiker, filosofer, ideologer och dyl. (som påfallande ofta varit moderna, vita västerländska män...) för att drömma upp idealsamhällen, har man använt en bokstavstrogen tolkning av Niccolò Machiavellis Fursten  (och på senare år även fantasy-serien Game of Thrones/ A Song of Ice and Fire) för att skapa en drömbild om 1500-talets Sverige. Men liksom jag skrev i mitt inlägg Niccoló Machiavelli - Fursten (30 oktober 2019) hade Machiavelli helt andra syften med sin bok än att skriva ett fursteideal. 

Nej, det är inte möjligt för oss att skapa en fullständig bild av hur det egentligen var och allt personerna upplevde och vad de tyckte och tänkte, men jag tycker faktiskt ändå att de, liksom de boende i förorterna idag, förtjänar att vi lyssnar på och försöker förstå dem och inte mansklarar deras situation för dem. De vet oftast bäst om hur det är eller var!

Flygvapenmuseum

I lördags (5 september 2020) besökte jag Flygvapenmuseum i Linköping. Det är ett museum som, liksom Vasamuseet, skulle kunna vara nischat mot en liten skara, väldigt nördiga personer, men man har lyckats med konststycket att tilltala bra många fler.

2010 öppnade de utställningen Hemliga handlingar - DC:3an som försvann om den svenska DC3:a som 1952 sköts ner av Sovjetunionen under ett signalspaningsuppdrag i Östersjön. Vraket hittade 2003 och bärgades för att konserveras och ställas ut.

Hemliga handlingar - DC3:an som försvann tillhör mina absoluta favoriter bland museiutställningar i alla kategorier. De svenska DC3:orna var uppkallade efter asaguden Odens korpar Hugin (tanke) och Munin (minne). Munin finns kvar och finns idag att se i Karlsborg medan Hugin var den som sköts ner och, som sagt, finns utställd på Flygvapenmuseet. 

Hugin betyder alltså tanke och det är väldigt passande för en utställning som uppmuntrar till så mycket eftertanke. Vad hände egentligen? Flygvapenmuseum har försökt återskapa känslan av att komma ner till botten av Östersjön. Utställningen kan absolut stå för sig själv, men närheten till den mer omfattande utställningen Om kriget kommer - Sverige under kalla kriget

om det samtida Kalla kriget gör att den även kan betraktas som en del av denna. Jag rekommenderar också att man går igenom denna först. Hemliga handlingar - DC3:an som försvann blir då mer en detaljgranskning eller djupdykning i en tidsperiod som många svenskar än idag upplevde och minns.

Om kriget kommer - Sverige under kalla kriget är placerad på markplan ovanför Hemliga handlingar - DC3:an som försvann och under catalina-planet i den utställningen löper en smal rad av fönsterrutor som visar DC3:an nedanför. Ett sådant plan åkte ut för att leta efter "Hugin" och blev skadeskjutet av Sovjetunionen på internationellt vatten vilket blev upptakten till den diplomatiska kris mellan Sverige och Sovjetunionen som kommit att kallas Catalinaaffären.

Om kriget kommer - Sverige under kalla kriget tycker jag nästan lika mycket om som Hemliga handlingar - DC3:an som försvann. Utöver flygplanen och helikoptrarna som antingen står på marken eller är upphängda i taket har man byggt upp bostadsmiljöer från varje årtionde som Kalla kriget pågick. Allt är tidstypiskt! T.o.m. vad böckerna som finns i bokhyllorna! Hemidyllen bryts dock på olika sätt av något som representerar kriget. T.ex. har 1960-talets bostad missiler som kommer upp ur golvet i vardagsrummet: Sovjetiska på ena sidan och amerikanska på den andra.

Det är egentligen inte mycket, men det är effektivt och framför allt konkret. Många svenskar minns som sagt perioden och inredningen och föremålen triggar igång minnet. (Jag hade själv ett par av videofilmerna som fanns i 1980-talsmiljön.) En sista del av utställningen handlar också om tiden från Kalla krigets slut fram till 2010 när utställningen öppnade.

Även Hemliga handlingar - DC3:an som försvann använder sig mycket av föremål som hittades vid vraket och togs upp med det. Här finns personliga ägodelar som t.ex. besättningsmannen Alvar Älmebergs vigselring som ni kan se här till höger. Flera föremål som bärgades tillsammans med vraket (av vilka ni kan se några här ovan till vänster) är utställda i den större utställningshallen där vraket också är. Vid sidan av denna har man byggt upp en bättre upplyst mindre del som ser ut som en myndighetskorridor, men också i vissa delar ett arkiv, labb och ytterligare ett vardagsrum. Här får man tillgång till all information som finns samt att man förmedlar alla undersökningar som gjordes efter att vraket bärgats. Inte minst hur man identifierade kvarlevorna som hittades ombord. Utställningen ger en alltså den information som finns tillgänglig, men lämnar även öppet för egna tankar. Och nog finns det sådana alltid! Vad hände med de fyra besättningsmän som inte har kunnat hittas? Vad betyder livbåten som hittades i Östersjön och att flygplanets dörr var i öppet läge? 

Fatima Bremmer - Ett jävla solsken. En biografi om Ester Blenda Nordström

Vid en närmare granskning av inläggen jag gjort på den här bloggen under det senaste året (Jag startade denna blogg 12 november 2017.) insåg jag att jag främst skrivit om böcker som jag ogillat. Jag tänkte därför skapa lite mer jämvikt och skriva om böcker som jag faktiskt tycker om. För sådana böcker finns, jag lovar!

På sistone har jag läst en hel del biografier och den bästa av dessa är Ett jävla solsken. En biografi om Ester Blenda Nordström från förra året. Den är skriven av journalisten Fatima Bremmer och jag har pratat om henne förut här på bloggen, senast i mitt inlägg med reflektioner om mötet med Niklas Natt och Dag från i söndags (28/10 2018).

Ester Blenda Elisabet Nordström föddes 31 mars 1891 och merparten av hennes liv levde hon på 1900-talet. Därför är hon långt ifrån någon person direkt relaterad till Vasaätten. Som jag sagt i tidigare inlägg, inte minst i inlägget om dokumentärserien De första folken från 11/8 i år (2018) sträcker sig mitt historieintresse långt utöver Vasarna varför jag också har etiketten ovasa historia där man kan hitta sådant som inte alldeles rör Vasatiden. Dock ska man inte säga att det inte finns beröringspunkter. På senare år har det publicerats en rad biografier på svenska, inte minst om vasarna, som varit av minst sagt skiftande kvalitet. 4 december 2017 skrev jag t.ex. ett inlägg om Marie Louise Flembergs biografi Kristina Gyllenstierna. Kvinnan som stod upp mot Kristian Tyrann och 10 september skrev jag om Bo Erikssons bok Sturarna. Makten, morden, missdåden, som jag tror hade för avsikt att vara en biografi över alla som kallat sig "Sture" i den svenska/nordiska historien.

Ester Blenda verkar ha varit en väldigt äventyrslysten och sprudlande person samtidigt som hon också hade en väldigt mörk sida. Hon föddes in i en familj som gjorde en enorm klassresa uppåt med allt vad det innebar i sekelskiftets Sverige. Hon var en riktig rebellisk flicka som gick klädd i skira spetsklänningar och en av få gånger hon var lugn, var när hon skrev. Hon tillhör de första kvinnliga journalisterna i Sverige som kallades Pennskaft efter Ester Blendas vän Elin Wägners bok med samma namn.

För mig som är ganska fascinerad över arkeologins historia, är det roligt att läsa en journalists skildring av journalistikens utveckling i Sverige under det tidiga 1900-talet. Jag tror att man lär sig väldigt mycket om sin egen bransch genom att studera hur ens egen vetenskap faktiskt utvecklats över tid. Fatima Bremmer skriver att journalistiken förändrades när kvinnorna klev in på redaktionerna och fick uppdrag liknande männens.

Det är egentligen lite konstigt att svensk journalistik valt att kalla undercover arbete för wallraffa (Efter Günter Wallraff) när Ester Blenda Nordström var först i Sverige och Nellie Bly var först i världen med att tillämpa metoden.

Ester Blenda är som sagt känd som den första wallraffande (eller nordströmmande!) journalisten i Sverige när hon tog plats som piga på en gård i Södermanland för att bättre kunna skildra den utsatta situation som svenska pigor levde i. Det är lätt att beundra henne för det, men vare sig hon eller de hon diskuterade saken med innan, verkar ens ha ägnat en tanke åt hur bondfamiljen hon var anställd hos skulle uppleva det att bli omskrivna i riksmedia. Baserat på både historiska källor och Fatima Bremmers intervju med barnbarnet till dem, gick det inte alls särskilt bra. De blev sårade och kränkta och tvungna att sälja släktgården som gått i arv i generationer. Även om mannen i familjen skrev en motbok, verkar det mer som att detta ledde till att han och familjen bara exploaterades ännu mer än den upprättelse han ville att det skulle vara.

Jag skulle egentligen önska att mer tid lades på att berätta om dem och konsekvenserna av Ester Blendas artikelserie. Ester Blenda verkar ha haft ett väldigt starkt socialt patos. Ändå blir det fel när hon ska skildra såväl bondefamiljer som samer och de slår bakut och det får dem att känna sig sårade och kränkta. Till viss del kan hon nog sägas vara ett "barn av sin tid". Det är inte bönderna eller samerna som har maktpositioner i det samhälle hon lever i och det verkar inte ha förts några som helst etiska diskussioner kring hur föremålen för hennes artiklar och böcker uppfattar det hon skriver. I fallet med samerna umgås hon också med folk som ser dem som rent fysiska forskningsobjekt som man kan behandla hur som helst (då de tillhör en annan, lägre stående "ras") eller som någon typ av museiobjekt av typen "De ädla vildarna" vars kultur måste "hållas ren" från det moderna samhället för att den ska överleva. Men ingen kultur lever i ett vakuum och samerna är lika mycket en del av det moderna samhället som andra.

Samisk flickmössa med bord av figurer från Disneys Snövit
och de sju dvärgarna från tidigt 1900-tal.
Foto: Elisabeth Eriksson, Nordiska museet

På bilden här till höger kan ni se en samisk flickmössa från Nordiska museet i Stockholm. Den är från början av 1900-talet och den samiska flickan som fick den, kan mycket väl ha varit lika förtjust i Disneys Snövit och de sju dvärgarna som en svensk flicka var vid samma tid. Jag tycker mössan är så illustrativ för hur kulturer fungerar. De är inte statiska och har väldigt lite med biologi att göra. Istället tänker jag mig dem som uttryck för vad som är socialt gångbart i olika sociala sammanhang. (Den finns utställd i Nordiska museets utställning om samerna, Sapmí. Jag rekommenderar ett besök på museet!)

Fatima Bremmer skildrar att det finns ett mörker inom Ester Blenda som hon kopplar till den förbjudna kärleken till Carin Waern Frisell. Jag kan dock inte låta bli att undra om mörkret också kommer av att hon förstår att hon har gjort folk hon tycker om och bryr sig om väldigt illa genom att handla först och tänka sedan. Det är uppenbarligen efter att bondfamiljen hör av sig och berättar hur kränkta de är, som hon går in i sin första depression.

I mitt inlägg om mitt möte med författaren Niklas Natt och Dag förra söndagen (28/10 2018) skrev jag en del om behovet av att göra ordentliga etiska överväganden när man handskas med verkliga personer. Min utgångspunkt i mitt skrivande är att skildra dem med all den respekt jag kan. Bo Erikssons bok Sturarna. Makten, morden, missdåden pratar jag om ofta, men det är för att det verkligen är ett skräckexempel på hur illa det kan gå. Jag kan inte tänka mig att Bo någonsin reflekterade etiskt över hur han framställer de historiska personerna i den boken. (Om han gjorde det är det nästan ännu värre!)

Mitt exemplar av Ett jävla solsken blev
signerat av Fatima Bremmer som även
tyckte att mitt Vasaprojekt lät spännande.

Historiska personer är riktiga människor och det minsta man kan göra är att försöka hantera dem med respekt! Det är inte så svårt att få fram karaktärsdrag av vare sig Vasarna eller Sturarna och båda familjerna har ättlingar som lever än idag. Niklas Natt och Dag är ett exempel på en släkting till den yngre Stureätten som egentligen är en gren av adelsätten Natt och Dag som Bo Eriksson knappt nämner i sin Sturarna-bok då han är fixerad vid namnet "Sture" och att det betyder typ "bråkmakare". Det är därför också som jag tänker försöka kontakta dessa adelsätter och jag funderar på om man kan göra det via Riddarhuset i Stockholm på något sätt. Mitt intresse för Sturarna och Märta Leijonhufvud kommer dock inte ursprungligen från Erikssons bok utan från boken Sturemorden 1567 av Jan von Konow som är en källtrogen och sansad genomgång av Sturemorden där personerna skildras med respekt. Jag tror inte att Eriksson hade onda avsikter med sin bok, men liksom Ester Blenda Nordström i fallet med bondfamiljen och samerna, tänkte han nog inte efter före.

Biografin berättar också en del om Finska inbördeskriget dit Ester Blenda skickas för att bedöma läget inför en kommande hjälpaktion. Det kan nog sägas vara det tydligaste exemplet på vad starka sociala motsättningar kan resultera i i Nordens historia. Det var explosivt, förödande och extremt traumatiserande. Det tillhör också den där historian som är så pass färsk att folk ännu har en relation till det varför det är svårt på flera plan att studera och diskutera. Samtidigt tror jag det skulle behövas, för det kan säkert lära oss viktiga saker idag.

Fatima Bremmers skildring av Ester Blenda Nordström är helt fantastisk! Ester Blenda blir också minst sagt behandlad med yttersta respekt och biografins språk är levande och förälskelsen Bremmer berättade om när jag träffade henne i maj i år (2018) löper som en röd tråd genom hela biografin.  I somras hade hon också ett sommar-program i radio där hon berättade också om Ester Blenda och där förälskelsen också lyste igenom. Jag rekommenderar båda varmt!






Bild av den samiska flickmössan hämtades från Digitalt museum.