Nationalmuseum - Swedish Grace. Konst och design i 1920-talets Sverige

Vad är en epok? Hur kan den karakteriseras? Med konstverk, föremål, bilder, rubriker i tidningar, memoarer, berättelser och arkivmaterial. Vad man än gör väljer man att lyfta fram vissa saker och utelämna andra, man kan ju aldrig berätta allt. Försöker man blir berättelsen suddig och helhetsbilden otydlig och då är vi framme i stereotypernas värld. 

~ Susanna Pettersson, Förord ,

utställningskatalogen Swedish Grace. 

Konst och design i 1920-talets Sverige

 

Under våren och sommaren i år (2022) har Nationalmuseum i Stockholm haft utställningen Swedish Grace. Konst och design i 1920-talets Sverige som jag sent omsider besökte i början av augusti. Då jag gillar den australiensiska TV-serien Miss Fisher's Murder Mysteries, har jag en viss förkärlek för 1920-talet och utställningen gjorde mig inte besviken. Den var packad med konst och designföremål från decenniet uppdelade på olika teman som kortfattat förklarade tidsperioden och hur omvälvande och många gånger motsägelsefullt det var. Det är utgångspunkten för det moderna, men ännu hade inte modernismen riktigt slagit igenom. Samhället förändrades snabbt med industrialismen och som det står på den inledande överblicksskylten i det första rummet behövde förändringen visualiseras: "Frågan var alltså inte om det fanns behov av estetisk förnyelse utan hur det moderna skulle gestaltas." 

Hela perioden präglades av motsättningar mellan traditionalister som tyckte det nya skulle bygga på historiskt formspråk, vardagsnära skildringar, rikt dekorerade föremål och hög hantverkskvalitet. Det är denna stil som givits namnet Swedish Grace och som utställningen handlar om. Modernisterna å andra sidan ville helt och hållet bryta med historien och satsa på postkubistisk modernism och industriell massproduktion grundad i den nya industriteknikens idéer om rationalitet och effektivitet. 

Ett intressant exempel på motsättningarna är Jubileumsutställningen i Göteborg som anordnades 1923 för att fira stadens 300-årsdag. Svenska slöjdföreningen var inbjuden att medverka och sa sig vilja visa "vackra vardagsvaror", formgivna av konstnärer, men industritillverkade för att de skulle vara billigare och således tillgängliga för alla. Arrangörerna motsatte sig emellertid detta då de inte ville ha "social skit" utan ett litet antal varor av hög kvalitet. Ett tecken om något på att moderniteten inte riktigt slagit igenom ännu.

Parisutställningen 1925 blev den viktigaste händelsen på formområdet. Där anordnades en tävling om internationell design och arkitektur med kravet att det skulle vara modernt. Sverige tog tävlingen på största allvar och skickade det bästa man hade. Frankrike vann, men Sverige såg sitt deltagande ändå som en stor succé. I utställningens första större rum finns massor av exempel som Ivar Johnssons staty David som möter en direkt när man kommer in (vilket ni kan se på inläggets första bild). Dock bara en gipskopia. Originalet i brons finns sedan 2009 i Helsingborg. Jag måste säga att det blev väldigt snyggt med Johnssons reliefer med de fyra vindarna i bakgrunden. 

Utöver utställningen var Paris centrum för moderniteten och nöjeslivet i Europa och där samlades konstnärer, författare, musiker och dansare från hela världen. Även många svenskar reste dit efter Första världskriget och blev elever till franska konstnärer. Där fick de intryck av såväl modernismen som av klassicistiska och realistiska strömningar. 

Svenska konstnärer reste emellertid även till andra platser än Frankrike och kom hem med så mycket konst av olivlundar, vinodlingar och pittoreska torg i Sydeuropa att Liljevalchs höstsalong 1921 kallades Italienfararnas salong. Det är intressant hur motiven efter kriget och spanska sjukan inte präglades av dess konsekvenser utan snarare valde man att porträttera lugn och stillsamhet. Man sökte lugnet och stabiliteten efter allt kaos och stress. Verkligen något att tänka på i den extremt stressiga tid vi lever i idag hundra år senare...

Swedish Grace är en stil där konstnärerna var väldigt medvetna om materialet. Det valdes med omsorg och krävde hög kvalitet. Gjutjärn och tenn fick en renässans. Den senare inte minst av att Estrid Ericson grundade Svenska tenn 1924. Där sålde hon designföremål (framför allt av tenn) av högsta kvalitet och var noga med att de skulle vara nyttiga till hushållsändamål.

Som i så många andra konststilar var antiken en stor inspiration. Motiv från antika Grekland och Rom vanliga i design och arkitektur. Däremot ville man inte bara kopiera stilarna, utan mer experimentera och kunde kombinera stiler och former. Efter alla egyptiska fynd som gjordes i Egypten, spred sig även en egyptomani i Europa. 1923 ställdes Nefertiti-bysten ut i Berlin. En gipskopia i naturlig storlek som klassats som souvenir fanns utställd i ett av utställningens mindre rum. Den var så verklighetstrogen att jag för en sekund undrade om de lånat in den riktiga. 

Inte bara antiken var på modet som inspirationskälla, man hämtade även intryck från andra delar av världen som ofta gav stereotypa och exotifierande skildringar av människor, djur och natur. 

Den moderna kvinnan fick ett eget litet rum i utställningen. Rösträtten kom 1921 och efter det allt fler rättigheter. Hon klippte av sig håret, tog körkort och tjänade egna pengar. Skrivmaskinen skapade ävrn en plats på kontoren för medelklasskvinnorna. Maskinskriverskor blev ett särskilt yrke som inte konkurrerade med männen och som därför inte heller behövde ha samma lönesättning. Även andra tekniska uppfinningar som kylskåp och dammsugare underlättade kvinnans arbete i hemmet. De tekniska hjälpmedlens ankomst fick mig dock att tänka på Lissie Åströms artikel Husmodern möter folkhemmet i den etnologiska antologin Modärna tider om hur Margit Palmaer skrev artikeln Mors ämbar i Husmodern 1931 om hur de teniska hjälpmedlen gjorde att kvinnor kunde bli duktiga yrkesarbetare och göra värdefulla insatser för samhället istället för att gå hemma och baka och stoppa strumpor. Det här ledde till en mängd insändare från kränkta husmödrar som fnös åt "fina och bildade damer" som ville reformera deras tillvaro utan att ha en aning om vare sig deras villkor eller ekonomiska situation som inte alltid tillät inköp av dyra maskiner. Även upplevelsemässiga kvaliteter och arbetsglädjen som husmorsyrket inrymmer framhävdes i insändarna. En känd litterär parallell är i Astrid Lindgrens Madicken där Linus-Ida frågar om de är missnöjda med hennes arbete när Madickens pappa kommer hem med en dammsugare. Man kan därför undra vem Det moderna samhället egentligen var till för och jag skulle önska mer reflektioner kring detta i Swedish Grace. Konst och design i 1920-talets Sverige.

Modet för moderna kvinnor baserades på ett ideal med en smal, slank och pojkaktig kropp där varken byst, höft eller midja betonades varför korsetterna försvann. De svenska modehusen Birgittaskolan och NK:s franska fanns för de som hade råd, men de flesta sydde själva och inte sällan omarbetades äldre plagg. 

På underhållningsområdet blev det populärt med lyxrevyer med satiriska kupletter, många balettflickor och överdådig scenografi. Karl Gerhard och Ernst Rolf konkurrerade. Vår stora filmstjärna var så klart Greta Garbo. 

Utställningen avslutas med Stockholmsutställningen 1930 där moderniteten på allvar gjorde sitt intrång med sin framstegs- och rationslitetsideologi och sin avskalade konst och arkitektur. Däremot skulle jag inte säga att den någonsin fick en folklig förankring (t.ex. funktionalismen är trots allt väldigt kritiserad idag), något som exemplifieras på flera sätt i antologin Modärna tider som jag tog upp ovan. Det tål därför, som sagt, att fundera på av och för vilken grupp den skapades, vilket jag skulle önska att utställningen gjorde lite mer.

Utställningen är dock för det mesta fantastisk och jag skulle säga att de lyckas skapa en hyfsad bild av perioden utan att återge för många stereotyper. Det blir ett levande 1920-tal man möter som besökare. Jag har bara småsaker jag önskar att man skulle ha gjort annorlunda. 

Jag förälskade mig fullständigt i Stockholms stadsbibliotek när jag gick en rundtur där på gymnasiet, men jag har aldrig riktigt satt in byggnaden i ett konsthistoriskt sammanhang (Jag var nog för ung den gången.) men nu förstår jag att den främst är Swedish Grace även om en senare tillbyggnad gjordes i modernistisk stil. Överlag finns rätt mycket Swedish Grace kvar i Stockholm, vilket jag märkte när jag vandrade hemåt. Det är så lätt att bara stressa förbi i tron att allt i Stockholms innerstad är modernism efter rivningarna som skedde senare under 1900-talet där. Utställningen gav mig också insikten att "Det glada tjugotalet" är en produkt av människornas behov av att bejaka livets glädjeämnen efter åren av krig och pandemi.

Bild 1: Utställningens första större rum med en gipskopia av Ivar Johnsons staty David i mitten och hans vind-reliefer i bakgrunden.
Bild 2: Ivar Johnsons Venusurnan

Bild 3: Einar Forseths Helios på himlavalvet. Den prydde taket i ett mörkt rum på Jubileumsutställningen i Göteborg 1923. Guldet reflekterade ljuset som kom in från ett ljust rum intill. Einars mest kända mosaik är Gyllene Salen i Stockholms stadshus.

Bild 4: Otte Skjölds Baren i Paris. Notera de två kvinnorna som dansar som Nationalmuseum gör en uppmärksam på och (vad jag själv tycker mig se) att det sitter en kvinna iklädd manskläder i baren.

Bild 5: Kopia av Nefertiti-bysten gjord som souvenir.

Bild 6: Marie Louise Idestam-Blombergs Schackspel. Marie-Louise fick en guldmedalj för en variant av elfenben och ebenholts. Den där i tenn såldes av Svenska tenn. 

Bild 7: Filmaffisch för Mauritz Stiller Gösta Berlings saga som blev Greta Garbos genombrott. Affischen gjordes av Nils Hårde. 

Bild 8: Sven Jonsons Bandyspelaren

Tre år

Idag (12 november 2020) är det tre år sedan jag startade denna blogg. Det är fortfarande roligt, men som ni kanske märkt har det inte blivit lika många inlägg på sistone. Jag har sedan en tid tillbaka lite skrivkramp, vilket gör att jag prioriterar att skriva på mitt försök till roman om Märta Leijonhufvud och inlämningsuppgifter på den kurs jag går framför att blogga. Det är också en hel del annat som händer i mitt liv just nu som kräver en stor del av mitt fokus.

Jag har insett att folk gärna avfärdar mig för mitt val att skriva skönlitteratur, men det betyder inte att jag faktiskt inte bryr mig om källor och fakta. Tvärtom tycker jag att den bästa historiska fiktionen är den som bygger på fakta. Jag har svårt att förstå perspektivet att det skulle finnas för få källor för att kunna förstå den svenska/nordiska senmedeltiden och 1500-talet. Jag tycker att man kan få en okej bild av grundläggande personligheter och händelser. Däremot tycker jag inte att det finns nog uppgifter för att kunna skriva ordentliga biografier. Jag övervägde detta när jag började fokusera på Märta, men insåg att skönlitteraturen skulle ge mig andra friheter att utforska henne som person samt hennes relation till hennes familj och vänner (vars personligheter jag också vill utforska). För mig har skönlitteraturen blivit ett sätt att försöka levandegöra det förflutna på ett sätt som en historiebok inte kan och jag tror (och hoppas om det blir av) att det kan vara en inkörsport till historien för andra också.

Mitt nya djupdyk i konstvetenskapen i och med kursen i Dräkt- och interiörhistoria nu i höst har lett till att jag blivit styrkt i min tro att olika konstformer på många sätt kan vara bra om man vill förstå något. Som del av kurslitteraturen (Ni kan se en del av den på bilden ovan till höger.) har jag fått läsa stycken ur Baldesar Castigliones bok Hovmannen (Il Cortegiano) som är en bok som ofta refereras till (även om den inom populärhistorian i princip aldrig nämns eftersom man där istället helt koncentrerar sig på Fursten av Niccoló Machiavelli) och den framstod som så intressant att jag bestämt mig för att försöka ha tid att läsa den vid sidan om. Jag har inte kommit så långt än, men fascineras över hur oerhört detaljerad han är.

Bland det jag tycker har varit mest spännande att upptäcka med 1500-talet är historiesynen. Det behövde inte vara 100% faktamässigt korrekt utan handlade mer om att sprida moralisk kunskap. 1500-talet har ingen gräns mellan fakta och fiktion, något som jag inte känner är lämpligt att ta efter i historieforskningen eller populärhistorien. Vad jag däremot tycker att vi kan ta till oss är viljan att känna igen sig i historiska personer. Den moderna historieskrivning tenderar istället ofta framhäva olikheter (ofta med mer eller mindre evolutionistisk prägel). Samtidigt har jag märkt att det som Witold Rybczynski skriver i sin bok Home. A Short History of an Idea om att det faktum att vi blivit så besatta av att försöka rensa bort vår egen tid från historiserande framställningar i t.ex. olika konstformer eller i olika designkollektioner (Rybczynski pratar framför allt om Ralph Lauren, men nämner även Estée Lauder och Malcolm S. Forbes.) stämmer. Det tyder på att det är något vi saknar i det förflutna som den moderna världen inte riktigt kan ge oss. 

St Göran och draken

10 oktober 1471 stod Slaget vid Brunkeberg i Stockholm mellan Kristian I och Sten Sture d.ä., vilket jag berättade om i inlägget Slaget vid Brunkeberg (10 oktober 2018). Efter slaget lät Sten Sture d.ä. målaren Bernt Notke göra en stor träskulpturgrupp som monument över sin vinst som idag finns att beskåda i Storkyrkan i Stockholm invigd 1489.

Den betraktas ofta som del av den medeltida konsten och finns omskriven av Lennart Karlsson i Signums svenska konsthistoria 4: Den gotiska konsten och invigdes 1489. Utöver den drakdräpande St Göran och prinsessan finns en sockel gjord som ett kastell med kungaparet som bevittnar striden och även statyn med Karl Knutsson Bonde som nu finns på Gripsholm anses höra dit. Däremot är det ingen som vet säkert var i kyrkan statygruppen ursprungligen var placerad eller hur de stod i förhållande till varandra. 

Dess placering inom den medeltida konsten har också börjat ifrågasättas på senare år. Många av dragen som karaktäriserar renässansens konst uppkommer nämligen tidigare inom den flamländska och tyska konsten (t.ex. Jan van Eyck och Albrecht Dürer) vilka tillhör inspiratörerna till de italienska renässansmästarna (och Bernt Notke). Däremot hade italienske konstnären Giorgio Vasari som var den förste att skriva en bok om den italienska renässanskonsten och dess mästare inget intresse av dessa nordeuropeiska konstnärer, vilket präglat synen på dem under alldeles för lång tid. 

Ett karaktäristiskt drag för denna nordleuropeiska renässans är St Göran och draken-motiv som poppar upp lite varstans både som skulpturer och målningar som t.ex. i domkyrkan i Århus här nedanför också.

Dräkt- och interiörhistoria

Sturekläderna

I höst kommer jag att gå kursen Dräkt- och interiörhistoria vid Uppsala universitet. (För den som är intresserad finns kursplan här.) och jag tycker att det ska bli jättespännande. Den är helt och håller på distans och jag tycker att det ska bli väldigt spännande. Särskilt de två första momenten med 1500- och 1600-tal. Det som slog mig var att 1500-talet var en så mycket kortare kurs än övriga (4,5 högskolepoäng mot 9 för 1600- och 1700-talet och 7,5 för 1800-talet), men något jag själv insett är att det svenska 1500-talet är rätt dåligt utforskat och vid första anblick i den svenska delen av kurslitteraturen verkar konstvetare medvetna om detta. Kursen beskrivs i kursplanen som jag länkade ovan:

Kursen är kronologiskt och tematiskt upplagd. Varje tidsepok studeras ur såväl ett konst- som dräkthistoriskt perspektiv. Förhållandet mellan kropp, kläder och interiörer analyseras utifrån olika teman som diskrepansen mellan offentligt och privat, sociala hierarkier och maktstrukturer, aspekter på genus, självbild och identitet. Svenska miljöer studeras här utifrån en internationell bakgrund.

Det lilla man ser av en av Sveriges bäst
bevarade renässansinredningar,
Hertig Karls kammare på Gripsholm.

Kursen ges som en del av konstvetenskapen och det ska bli spännande med ett, för mig, i princip helt nytt perspektiv. Kursbeskrivningen och det lilla av kurslitteraturen som jag redan har tagit del i, vittnar om en vilja att se tidsperioden som en "annan" kultur.

Jag har kommit in på konst och mode tidigare (inte minst eftersom Sturekläderna av förklarliga skäl intresserar mig av flertalet orsaker). Som jag skrev i inlägget Kostymer, modern historia och "Det Andra"  (10 april 2018) fick en kommentar om att den moderna kostymen skulle vara det mest manliga plagget mig att fundera mycket kring just det med det förflutna som en annan kultur. Därför gillar jag den aspekten och jag ser verkligen fram emot att lära mig mer och gå in på detaljer om hur de här människorna levde. Ja, jag är egentligen mest intresserad av 1500-- och 1600-talet, men att även få en inblick i 1700- och 1800-talet som jag ska erkänna att jag kan mindre om, ska bli riktigt trevligt. Alltid roligt att ta in nya perspektiv och såväl hur man valde att klä sig och att bo är viktigt för att förstå historiska människor. Däremot kan ni nog se fram emot mer inlägg om ämnena kursen behandlar (inredning och mode) här på bloggen framöver.

Vasamuseet - Vasa på nära håll

Toppen av Vasas akterkastell

I mitt förra inlägg Vasamuseet - Maria Eleonora-dagen 2020 (1 april 2020) berättade jag om mitt besök på Vasamuseet i samband med Maria Eleonora-dagen 11 mars i år (2020). Vid det tillfället passade jag även på att ta en ordentlig tur i museet. Inte minst för att se den senaste utställningen om Vasaskeppets skulpturer, Vasa på nära håll. Detta hängde ihop med museets tyvärr förkortade programverksamhet den här våren som också handlade om skulpturerna, vilket jag skrev om i inlägget Anna Maria Forssberg - Skulpturerna på Vasa. En berättelse om makt (3 februari 2020).

Nidbild av en polsk adelsman

I mitt inlägg Moesgaard (27 mars 2020) om hur man på museet Moesgaard museum utanför Århus i Danmark. Använt sig mycket av digital teknik för att få folk att ta till sig en större mängd information på en gång. Däremot verkar det inte riktigt som om de flesta bara går förbi dessa tekniska hjälpmedel. Extremen åt andra hållet skulle jag säga är Gripsholm där det är svårt att hitta någon information alls om vad eller vem man ser och där guideboken inte är till särskilt mycket hjälp heller.

Vasamuseet använder sig också av digital teknik. Det finns t.ex. en skärm som visar avritningar av skulpturerna och deras placering på skeppet. Däremot bombarderar de inte en med information om dem. Istället ges informationen genom korta sammanfattande texter under varje skulptur som folk faktiskt stannar och läser. Dessa och de rekonstruerade skulpturerna verkar anses kunna tala för sig själva, vilket jag tyckte var väldigt trevligt som omväxling från alla långa texter och informationsfilmer där massvis av fakta rabblas upp på ett väldigt komprimerat vis. Det är nog egentligen väldigt få som finner en sådan text rolig att läsa och det fungerar kanske inte så mycket bättre av att det istället är en film där en människa berättar för en.

Maskaron

Som ni som följt den här bloggen ett tag nog har förstått gillar jag brittiska barnprogrammet Horrible Histories och inte minst det svenska sommarlovsprogrammet Salve från 1997. Dessa båda program tar uppenbarligen faktaförmedlingen på allvar, men det är inget som hindrar att de leker med den. Som ni säkert också har märkt här på bloggen, tycker jag att många som publicerar populära böcker och dyl. om den svenska senmedeltiden och vasatiden kanske behöver ta sig en funderare om det information eller underhållning hen avser att förmedla. Däremot är det inte sagt att det inte går att kombinera informationsförmedling och underhållning. Salve är ett bra exempel på att det går att göra även om senmedeltiden som jag har märkt ofta avfärdas som "kaotisk", vilket förmodligen är orsaken till att det inte verkar bedrivas någon riktigt historisk forskning om perioden.

Vasas galjonslejon

Att, liksom Vasamuseet i Vasa på nära håll, satsa på kortare, koncisa texter med den viktigaste informationen tycker jag också ger besökaren mer utrymme att leta informationen själv. Alla som besöker museet kommer inte vara intresserade att ha detaljkunskaper om allting och det kan också vara svårt att ta in allting och även komma på det om man får för mycket information på en gång. Jag tror istället att mycket handlar om att väcka ett intresse och uppmuntra folk till att göra egna efterforskningar.

Vasaskeppets skulpturer är tillverkade inom konststilen manierism. I sitt föredrag Skulpturerna på Vasa. En berättelse om makt på museet i januari, konstaterade historiker Anna Maria Forssberg att Vasas galjonslejon ser "fåraktigt" ut. Även om Gripsholmslejonet är ett exempel på hur det kan gå om man tar sig an att gestalta något man inte helt är på det klara med hur det ser ut, har jag efteråt funderat över om fåraktigheten inte beror på att ett av de främsta stilistiska dragen för manierismen karaktäriseras av att figurerna har utdragna anletsdrag.

Bondkvinna bland skulpturerna som
anses symbolisera svenska folket

Många av skulpturerna har uppenbar och tydlig symbolik, men på skylten över den maskaron som ni kan se på bilden ovan, står att dess överdrivna ansiktsuttryck var något som roade 1600-talets människor och att den således troligen inte hade någon som helst symbolisk funktion. Detta är en intressant iakttagelse och något som inte minst arkeologer behöver ta till sig mer. Allt behöver inte ha en komplicerad underliggande mening och symbolik. Ibland handlar det säkert bara om något man tyckte var roligt och/eller fint.

En figur som absolut har en mer symbolisk funktion är den bondkvinna som ni kan se här till vänster. Hon tillhör raden av små figurer under Gustav II Adolf på Vasas akterkastell (se första bilden i detta inlägg) som representerar svenska folket som kungen både stödjer sig på och beskyddar.

Vasa på nära håll är en jättefascinerande utställning som gör att man kommer detaljerna på det stora skeppet närmare. Jag hoppas därför att fler får möjlighet att besöka museet och se utställningen, men Vasamuseet har stora ekonomiska bekymmer för närvarande då de måste hålla stängt och normalt sett lever helt på biljettintäkterna. Däremot kan man stötta dem genom att köpa biljetter som kan brukas vid ett senare tillfälle här.

Anna Maria Forssberg - Skulpturerna på Vasa. En berättelse om makt

I fredags (31 januari 2020) var det dags för Vasamuseet att inleda vårens Afternoon Tea-föredrag. Temat för våren är Vasaskeppets skulpturer. Föredraget var för ovanlighetens skull inte fullsatt och när jag tittade in på Vasamuseets hemsida efteråt såg jag att det fortfarande finns en hel del platser kvar till kommande två föredrag. Det konsthistoriska temat är uppenbarligen något nytt och särskilt efter förra vårens försök med musik och dans som ni kan läsa om i mina inlägg Drottning Kristina - En tidig modern kvinna? (Eller vad det nu blev) (30 januari 2019) och Drottning Kristina: Kulturens beskyddare (eller vad det nu blev) (25 februari 2019) kan jag förstå att folk avvaktar lite.

Samtidigt är det väldigt synd att folk verkar tveka. Museet öppnar nu i februari utställningen Vasa på nära håll där besökarna kommer att kunna se rekonstruktioner av Vasaskeppets skulpturer målade i de färger som analyser av originalskulpturerna visat att de hade. Denna utställning är också orsaken till att skulpturerna är temat för vårens Afternoon Tea-föredrag. Föredraget vi bjöds på i fredags hette Skulpturerna på Vasa. En berättelse om makt och hölls av historiedocenten Anna Maria Forssberg som arbetar som forskare på Vasamuseet.

Forsberg berättade att hon forskat om krigspropaganda i många år. Jag har märkt att propaganda är något som historiker och andra ofta drar till med för att bortförklara sådant som inte stämmer överens med deras bild av det förflutna och historiska personer. Forssbergs användning av det som något väldigt konkret var därför en positiv överraskning.

Vasaskeppets akterspegel

Hon började med att diskutera Vasas akterspegel som ni kan se här till höger. (Tyvärr syns inte de två yttersta av skulpturerna som har tolkats vara del av folket på bilden, men det var den bästa jag hade bland mina bildfiler.). Akterspegeln är den mest dekorerade delen av skeppet och den översta delen har hittills ofta tolkats som uttryck för 1604 års arvsförening där det fastslogs att ättlingar till Karl IX skulle ärva tronen. Anna Maria Forssberg menar däremot att bilden snarare är ett uttryck för när Gustav II Adolf myndigförklarades och besteg tronen enbart 16 år gammal 1611 trots att den ovan nämnda arvsföreningen sa att han skulle vara 24 år. Gustav stödjer sig på ett antal mindre figurer som har tolkats som folket. Figurerna är elva till antalet och där finns sex kvinnor och fem män. Dessa sägs representera de fyra stånden samt soldaterna. Dessa betraktades ibland som ett eget stånd i 1600-talets Sverige enligt Forssberg som också tror att den manliga figuren i mitten inte är någon mindre än rikskanslern Axel Oxenstierna, en tolkning som jag faktiskt tycker verkar rimlig då han var den mest betydelsefulla mannen i riket när Vasa byggdes. Forssberg sa att griparna som kröner Gustav II Adolf representerar hans pappa Karl IX som var hertig över Södermanland som har gripen som symbol. Hon saknade däremot något som kunde tolkas som Gud i bilden. Detta borde rimligen vara med och hon undrade om något kan ha fallit bort. En i publiken kom efteråt med en kommentar om att de blommor som finns mellan Gustav II Adolfs initialer under bilden (och som ni kan se den ena av här nedan) skulle kunna vara så kallade Luther-rosor, vilket jag tyckte var spännande.

En eventuell Luther-ros mellan Gustav II Adolfs
initialer på Vasas akterspegel.

Att folket avbildas precis under kungen som intar en beskyddande pose samtidigt som hans händer också tydligt visar att han stödjer sig på dem, ligger helt i linje med Gustav II Adolfs kungaförsäkran där han lovar att såväl beskydda som stödja sig på folket. Anna Maria Forssberg tog upp att de svenska regenterna under stormaktstiden var väldigt måna om att förmedla vad de gjorde och varför till folket, inte minst genom prästerna i kyrkan. Medan andra delar av Europa upplever en tid av instabilitet, präglas Sverige av en inre stabilitet. Jag tolkade det Forssberg sa som att hon menade att det var propagandan som bl.a. sa att svenskarna var Guds utvalda folk som orsakade stabiliteten. Den bidrog säkert också, men jag vill även lägga till den unika politiska situationen i Sverige där alla stånd fanns representerade i riksdagen. Givetvis kan det diskuteras att de inte hade samma möjligheter till påverkan, men riksdagsplatsen bidrog nog till att de kände sig viktiga. Känslan av maktlöshet skapar ofta instabilitet i samhället trots allt.

Lejon är vanligt förekommande på Vasa som byggdes ungefär samtidigt som den legend som sa att ett "lejon från norr" skulle komma och rädda Europa från katolicismen. Denna legend kom att bli viktig i Gustav II Adolfs propaganda och därför kanske det inte var så underligt att lejon är så vanligt förekommande i Vasaskeppets utsmyckning. Lejon-figuren som tidigare hängde fast överst på rodret passar också in på symboliken med riket som ett skepp och regenten som dess styrman.

Rekonstruktion av en av de polska adelsmännen på Vasa.

De sista figurerna som Anna Maria Forssberg tog upp var de av polska adelsmän som sitter i fören. De är de enda skulpturerna på skeppet som är vända inåt och de stirrade på en när man gick på toaletten. De sitter hopkrupna och en sed i Polen (Vet inte om det var en tradition i hela Polen-Litauen. Forssberg sa bara Polen liksom "polsk" adelsman.) var att tvinga in män som hade gjort något dumt under ett bord där de fick skälla som en hund. Bortsett från nidbilden vittnar detta, om de nu är hopkrupna av den anledningen, om en detaljkunskap om en annan kultur som vi kanske inte tror att de hade. Polen-Litauen under Sigismund och hans söner krympte medan Sverige växte. Ändå levde hotet från kusinen kvar hos Gustav II Adolf och påverkade hans propaganda och förmodligen även hans vilja att ge sig ut i Trettioåriga kriget.

Jag gillar verkligen att Vasamuseet gör försök att ta in flera olika perspektiv än traditionell historia. Musiken förra våren fungerade mindre bra p.g.a. underliga prioriteringar under sammankomsterna som inte verkar ha bestämts av museet själva, men det här första föredraget om skulpturerna var väldigt trevligt. Anna Maria Forssberg var en väldigt bra föredragshållare, ämnet var intressant och allt hängde samman. P.g.a. kommentarer om Gustav II Adolfs rivalitet med Sigismund fick hon för sig att hon hade varit otydlig, men så uppfattade inte jag det. Jag tror svenskar i gemen har någorlunda koll på konflikten mellan de olika grenarna av Vasa-ätten (Åtminstone den mellan Sigismund och Karl IX och Gustav II Adolf.) och Vasaskeppet är Gustav II Adolfs skrytbygge. Att därför mestadels förklara Vasaskeppet och dess skulpturer utifrån hans perspektiv tycker jag är givet.

Inga-Lena Ångström Grandien: Flickan, regenten, romarinnan

Ni som följt bloggen nu i vår, har säkert förvånats över hur hård jag har varit mot Vasamuseets Afternoon Tea-föredrag som jag normalt sett brukar uppskatta väldigt mycket. Faktum är att jag har blivit ganska förvånad själv över att de inte levt upp till de höga förväntningar jag alltid har. Jag har skildrat mina upplevelser i inläggen Drottning Kristina - en tidig modern? (Eller vad det nu blev) (30 januari 2019) och Drottning Kristina - Kulturens beskyddare (Eller vad det nu blev) (25 februari 2019). Då erfarenheten från tidigare Afternoon Tea-tillställningar denna vår, sade mig att det skulle bli en väldig massa män och en väldig massa musik, gick jag in för att det var det jag skulle få även denna gång och jag tänkte försöka njuta av konserten. Jag blev därför väldigt positivt överraskad. Jag fick ett föredrag på 30 minuter och musik med trevliga musiker och solister på 30 minuter. Förutom musikerna var också alla kvinnor. Jag är inte den som behöver kvinnlig dominans alla gånger, men de övriga två gångerna har den manliga dominansen inte riktigt känts befogad.

Marie-Louise Rodén som stod som föredragshållare i programmet hade dessvärre blivit sjuk och istället hade man tagit in hennes väninna Inga-Lena Ångström Grandien som är konsthistoriker. Hennes föredrag alternerades med musiken (En kvart var i taget.) och hon delade upp sitt föredrag i två delar. Den första handlade om hur Kristina påverkade bilden av Stockholm. Inte minst genom att sälja av mark på Blasieholmen till adeln som där fick möjlighet att bygga ståtliga palats. Den andra delen handlade om Kristinas bild av sig själv. Redan året efter hennes faders död (1633) skickas de första bilderna av henne ut till folket. Därefter förändras hennes stil med åren och Ångström Grandien tog oss därför med på en stilresa genom Kristina-porträtten som var väldigt intressant. Bl.a. kastar Kristina korsetten (eller snörlivet som det hette då) när hon blev myndig 1644. Efter ett tag verkar hon också experimentera med sin könsroll och klär sig bl.a. i mansdräkter.

Kung Kristina är en så oerhört fascinerande person och det glädjer mig att äntligen ha fått lyssna på ett ordentligt föredrag om henne. Inga-Lena Ångström Grandien var en värdig ersättare för Marie-Louise Rodén och höll ett väldigt intressant föredrag under en tillställning som var bra mycket bättre än de tidigare Afternoon Tea-evenemangen den här terminen. Jag tycker dock fortfarande väldigt synd om Susanna Åkerman som enligt min mening blev ganska illa behandlad (som sagt har det varit väldigt mycket män på ett inte jättebra sätt) och om de ska omboka Rodén, skulle jag väldigt gärna se att man ombokade henne också. Fredagens evenemang styrkte den känsla som jag hade redan efter visningen av museimagasinet tidigare i mars som jag beskrev i inlägget Torkad hjärna, härsket smör och rostigt hår (8 mars 2019): Vasamuseets evenemang blir bäst om de själva håller i tyglarna. Det faktum att de mycket väl kan ha lyssnat på min kritik värmer verkligen mitt hjärta också.