Visar inlägg med etikett Modernitet. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Modernitet. Visa alla inlägg

onsdag 17 augusti 2022

Nationalmuseum - Swedish Grace. Konst och design i 1920-talets Sverige

Vad är en epok? Hur kan den karakteriseras? Med konstverk, föremål, bilder, rubriker i tidningar, memoarer, berättelser och arkivmaterial. Vad man än gör väljer man att lyfta fram vissa saker och utelämna andra, man kan ju aldrig berätta allt. Försöker man blir berättelsen suddig och helhetsbilden otydlig och då är vi framme i stereotypernas värld. 

~ Susanna Pettersson, Förord ,
utställningskatalogen Swedish Grace. 
Konst och design i 1920-talets Sverige

 

Under våren och sommaren i år (2022) har Nationalmuseum i Stockholm haft utställningen Swedish Grace. Konst och design i 1920-talets Sverige som jag sent omsider besökte i början av augusti. Då jag gillar den australiensiska TV-serien Miss Fisher's Murder Mysteries, har jag en viss förkärlek för 1920-talet och utställningen gjorde mig inte besviken. Den var packad med konst och designföremål från decenniet uppdelade på olika teman som kortfattat förklarade tidsperioden och hur omvälvande och många gånger motsägelsefullt det var. Det är utgångspunkten för det moderna, men ännu hade inte modernismen riktigt slagit igenom. Samhället förändrades snabbt med industrialismen och som det står på den inledande överblicksskylten i det första rummet behövde förändringen visualiseras: "Frågan var alltså inte om det fanns behov av estetisk förnyelse utan hur det moderna skulle gestaltas." 

Hela perioden präglades av motsättningar mellan traditionalister som tyckte det nya skulle bygga på historiskt formspråk, vardagsnära skildringar, rikt dekorerade föremål och hög hantverkskvalitet. Det är denna stil som givits namnet Swedish Grace och som utställningen handlar om. Modernisterna å andra sidan ville helt och hållet bryta med historien och satsa på postkubistisk modernism och industriell massproduktion grundad i den nya industriteknikens idéer om rationalitet och effektivitet. 

Ett intressant exempel på motsättningarna är Jubileumsutställningen i Göteborg som anordnades 1923 för att fira stadens 300-årsdag. Svenska slöjdföreningen var inbjuden att medverka och sa sig vilja visa "vackra vardagsvaror", formgivna av konstnärer, men industritillverkade för att de skulle vara billigare och således tillgängliga för alla. Arrangörerna motsatte sig emellertid detta då de inte ville ha "social skit" utan ett litet antal varor av hög kvalitet. Ett tecken om något på att moderniteten inte riktigt slagit igenom ännu.

Parisutställningen 1925 blev den viktigaste händelsen på formområdet. Där anordnades en tävling om internationell design och arkitektur med kravet att det skulle vara modernt. Sverige tog tävlingen på största allvar och skickade det bästa man hade. Frankrike vann, men Sverige såg sitt deltagande ändå som en stor succé. I utställningens första större rum finns massor av exempel som Ivar Johnssons staty David som möter en direkt när man kommer in (vilket ni kan se på inläggets första bild). Dock bara en gipskopia. Originalet i brons finns sedan 2009 i Helsingborg. Jag måste säga att det blev väldigt snyggt med Johnssons reliefer med de fyra vindarna i bakgrunden. 

Utöver utställningen var Paris centrum för moderniteten och nöjeslivet i Europa och där samlades konstnärer, författare, musiker och dansare från hela världen. Även många svenskar reste dit efter Första världskriget och blev elever till franska konstnärer. Där fick de intryck av såväl modernismen som av klassicistiska och realistiska strömningar. 

Svenska konstnärer reste emellertid även till andra platser än Frankrike och kom hem med så mycket konst av olivlundar, vinodlingar och pittoreska torg i Sydeuropa att Liljevalchs höstsalong 1921 kallades Italienfararnas salong. Det är intressant hur motiven efter kriget och spanska sjukan inte präglades av dess konsekvenser utan snarare valde man att porträttera lugn och stillsamhet. Man sökte lugnet och stabiliteten efter allt kaos och stress. Verkligen något att tänka på i den extremt stressiga tid vi lever i idag hundra år senare...

Swedish Grace är en stil där konstnärerna var väldigt medvetna om materialet. Det valdes med omsorg och krävde hög kvalitet. Gjutjärn och tenn fick en renässans. Den senare inte minst av att Estrid Ericson grundade Svenska tenn 1924. Där sålde hon designföremål (framför allt av tenn) av högsta kvalitet och var noga med att de skulle vara nyttiga till hushållsändamål.

Som i så många andra konststilar var antiken en stor inspiration. Motiv från antika Grekland och Rom vanliga i design och arkitektur. Däremot ville man inte bara kopiera stilarna, utan mer experimentera och kunde kombinera stiler och former. Efter alla egyptiska fynd som gjordes i Egypten, spred sig även en egyptomani i Europa. 1923 ställdes Nefertiti-bysten ut i Berlin. En gipskopia i naturlig storlek som klassats som souvenir fanns utställd i ett av utställningens mindre rum. Den var så verklighetstrogen att jag för en sekund undrade om de lånat in den riktiga. 

Inte bara antiken var på modet som inspirationskälla, man hämtade även intryck från andra delar av världen som ofta gav stereotypa och exotifierande skildringar av människor, djur och natur. 

Den moderna kvinnan fick ett eget litet rum i utställningen. Rösträtten kom 1921 och efter det allt fler rättigheter. Hon klippte av sig håret, tog körkort och tjänade egna pengar. Skrivmaskinen skapade ävrn en plats på kontoren för medelklasskvinnorna. Maskinskriverskor blev ett särskilt yrke som inte konkurrerade med männen och som därför inte heller behövde ha samma lönesättning. Även andra tekniska uppfinningar som kylskåp och dammsugare underlättade kvinnans arbete i hemmet. De tekniska hjälpmedlens ankomst fick mig dock att tänka på Lissie Åströms artikel Husmodern möter folkhemmet i den etnologiska antologin Modärna tider om hur Margit Palmaer skrev artikeln Mors ämbar i Husmodern 1931 om hur de teniska hjälpmedlen gjorde att kvinnor kunde bli duktiga yrkesarbetare och göra värdefulla insatser för samhället istället för att gå hemma och baka och stoppa strumpor. Det här ledde till en mängd insändare från kränkta husmödrar som fnös åt "fina och bildade damer" som ville reformera deras tillvaro utan att ha en aning om vare sig deras villkor eller ekonomiska situation som inte alltid tillät inköp av dyra maskiner. Även upplevelsemässiga kvaliteter och arbetsglädjen som husmorsyrket inrymmer framhävdes i insändarna. En känd litterär parallell är i Astrid Lindgrens Madicken där Linus-Ida frågar om de är missnöjda med hennes arbete när Madickens pappa kommer hem med en dammsugare. Man kan därför undra vem Det moderna samhället egentligen var till för och jag skulle önska mer reflektioner kring detta i Swedish Grace. Konst och design i 1920-talets Sverige.

Modet för moderna kvinnor baserades på ett ideal med en smal, slank och pojkaktig kropp där varken byst, höft eller midja betonades varför korsetterna försvann. De svenska modehusen Birgittaskolan och NK:s franska fanns för de som hade råd, men de flesta sydde själva och inte sällan omarbetades äldre plagg. 

På underhållningsområdet blev det populärt med lyxrevyer med satiriska kupletter, många balettflickor och överdådig scenografi. Karl Gerhard och Ernst Rolf konkurrerade. Vår stora filmstjärna var så klart Greta Garbo. 

Utställningen avslutas med Stockholmsutställningen 1930 där moderniteten på allvar gjorde sitt intrång med sin framstegs- och rationslitetsideologi och sin avskalade konst och arkitektur. Däremot skulle jag inte säga att den någonsin fick en folklig förankring (t.ex. funktionalismen är trots allt väldigt kritiserad idag), något som exemplifieras på flera sätt i antologin Modärna tider som jag tog upp ovan. Det tål därför, som sagt, att fundera på av och för vilken grupp den skapades, vilket jag skulle önska att utställningen gjorde lite mer.

Utställningen är dock för det mesta fantastisk och jag skulle säga att de lyckas skapa en hyfsad bild av perioden utan att återge för många stereotyper. Det blir ett levande 1920-tal man möter som besökare. Jag har bara småsaker jag önskar att man skulle ha gjort annorlunda. 

Jag förälskade mig fullständigt i Stockholms stadsbibliotek när jag gick en rundtur där på gymnasiet, men jag har aldrig riktigt satt in byggnaden i ett konsthistoriskt sammanhang (Jag var nog för ung den gången.) men nu förstår jag att den främst är Swedish Grace även om en senare tillbyggnad gjordes i modernistisk stil. Överlag finns rätt mycket Swedish Grace kvar i Stockholm, vilket jag märkte när jag vandrade hemåt. Det är så lätt att bara stressa förbi i tron att allt i Stockholms innerstad är modernism efter rivningarna som skedde senare under 1900-talet där. Utställningen gav mig också insikten att "Det glada tjugotalet" är en produkt av människornas behov av att bejaka livets glädjeämnen efter åren av krig och pandemi.


Bild 1: Utställningens första större rum med en gipskopia av Ivar Johnsons staty David i mitten och hans vind-reliefer i bakgrunden.
Bild 2: Ivar Johnsons Venusurnan
Bild 3: Einar Forseths Helios på himlavalvet. Den prydde taket i ett mörkt rum på Jubileumsutställningen i Göteborg 1923. Guldet reflekterade ljuset som kom in från ett ljust rum intill. Einars mest kända mosaik är Gyllene Salen i Stockholms stadshus.
Bild 4: Otte Skjölds Baren i Paris. Notera de två kvinnorna som dansar som Nationalmuseum gör en uppmärksam på och (vad jag själv tycker mig se) att det sitter en kvinna iklädd manskläder i baren.
Bild 5: Kopia av Nefertiti-bysten gjord som souvenir.
Bild 6: Marie Louise Idestam-Blombergs Schackspel. Marie-Louise fick en guldmedalj för en variant av elfenben och ebenholts. Den där i tenn såldes av Svenska tenn. 
Bild 7: Filmaffisch för Mauritz Stiller Gösta Berlings saga som blev Greta Garbos genombrott. Affischen gjordes av Nils Hårde. 
Bild 8: Sven Jonsons Bandyspelaren

måndag 31 maj 2021

Per-Markuu Ristilammi - Rosengård och den svarta poesin

På ett mer subtilt plan kan man säga att det var drömmen om moderniteten som skulle gå i uppfyllelse för de som flyttade in på området. Rosengård var en möjligheternas plats, en plats där man inte behövde se bakåt utan kunde rikta blicken mot framtiden.

~ Per-Markuu Ristilammi 


På sistone har jag återvänt till mycket av den litteratur som påverkat mig på olika sätt. En av dessa böcker är Per-Markuu Ristilammis avhandling Rosengård och den svarta poesin. En studie i modern annorlundahet. Den lades fram redan 1994, men känns ännu mer relevant idag. 

Per-Markuu Ristilammi tillhör den första generation barn som flyttade in i stadsdelen Rosengård i Malmö när det var nybyggt i slutet av 1960-talet. Han hade innan dess bott sina första tio år i fattigkvarteren inne i staden.
Flyttningen var en omtumlande upplevelse för mig och säkert också för mina föräldrar. Efter att ha befunnit oss i modernitetens bakvatten befann vi oss plötsligt i dess frontlinje. Vi var en sorts nybyggare i det nya samhället och denna känsla förstärktes av att miljön inte var färdigbyggd.
Denna känsla kan tyckas märklig, men blir ändå begriplig genom Per Markuu Ristilammis genomgång av de idéer som skapade Rosengård och andra liknande områden. Ristilammi berättar hur han, när han flyttade ifrån Rosengård för att studera på universitetet inte riktigt kände igen sig i den bild av området som det omgivande samhället (och media) framhävde och att de inte riktigt stämde med hans erfarenhet som boende där. Som han skriver själv: "Jag vill visa att bilderna av Rosengård är resultatet av processer som berört vårt samhälle under en stor del av 1900-talet och som speglar djupgående konflikter med räckvidd långt utanför denna stadsdel."

Från mitten av 1800-talet formulerade man i Europa idéer om utformningen av fysiska miljöer och boende som politiska styrmedel, inte minst för att hindra arbetarna gjorde revolutioner. Idealet var medeltida bondbyar där man menade att folk levt i harmoni med sig själva och omgivningen. Detta skulle leda till skapandet av nya sociala relationer som i sin tur skulle ge upphov till nya människor. 

Målet var alltså ett helt nytt samhälle och det rent praktiska förverkligandet började i sekelskiftets Wien med att Adolf Loos byggde ett fyrkantigt hus utan dekor på Michaelsplatz som ren provokation mot den österrikiske-ungerske kejsaren i palatset mitt emot. Världsbilden hade då börjat ifrågasättas sedan flera av rikets provinser allt mer högljutt började kräva självständighet och kejsarmakten föreföll helt oförmögen att svara. 
Alla de sociala problem som fanns under ytan av det välordnade borgerliga livet, all den prakt som förmedlades genom de offentliga byggnaderna, operetternas och valsernas glättighet gjorde att intellektuella började fundera över begrepp som yta och innehåll, verklighet och skenbild och om hur det var möjligt för människor att överhuvudtaget kunna kommunicera med varandra och nå förståelse. (---) Uttrycken för det gamla samhället kom att framstå som meningslösa kulisser, som en tyranni av tomma gester uppburen endast av en militär maktapparat.
Från alla håll kom krav på att framställa verkligheten som den verkligen var och inte skapa en vacker, ornamenterad yta som dolde den. Lösningen blev den s.k. funktionalismen som grundades på princripen form följer funktion. Saklighet och ärlighet skulle poängteras genom att skillnaden mellan yta och innehåll upphävdes. Funktionalismen var en konst- och arkitekturinriktning, men kopplades inte bara till en ny estetik utan även till en ny världsbild och samhällssyn: Den yttre ärligheten skulle leda till en inre.

Funktionalismen presenterades på Stockholmsutställningen 1930 och kom att inspirera unga svenska socialdemokrater. Detta har lett till att man i Sverige förknippar rörelsen med deras parti, men i andra länder anammades den av andra rörelser varför det inte är sant att kalla funktionalismen i sig för socialdemokratisk.

Man tänkte sig alltså att människan skulle omformas på samma sätt som bruksföremål och arkitektur. Problemet var att detta inte riktigt funkade i praktiken varför man började hålla kurser i hur man borde vara. De äldre stadskärnorna ansågs också vara symboler för en äldre tidsordning med politiskt förtryck varför man ansåg det rimligt att riva hela stadskärnor för att bygga nytt. Man ville med andra ord lika mycket rasera/utradera det gamla samhället som att bygga ett nytt.

Från 1800-talet växte alltså ett nytt konsumtionssamhälle fram som skapade sig själv genom drömmar och förväntningar. Det var dock först efter andra världskriget som möjligheterna fanns att realisera de utopiska drömmarna, inte minst i Sverige. På ett sätt kan man väl säga att något behövde göras. I städernas fattigkvarter var badrum ovanliga och ännu i slutet av 1940-talet hade t.ex. bara 10% av malmöborna varmvatten. Trångboddheten i städerna var dessutom ett stort problem eftersom industrierna där dragit till sig många nya arbetare under beredskapsåren.

De bostadsområden som byggdes på 1950-talet kännetecknades av ett framtids- och pionjärstänk och man talade om dem som paradis. Vid inflyttningen betonades därför ofärdigheten. Den gamla anonyma staden ansågs bidragande till de totalitära massrörelserna under 1930-talet. Dessa hade skapat en avart av den moderna människan (massmänniskan) som man ansåg skulle bytas mot den demokratiska människan bara de kom att bo i mindre enheter med av samhället hållna gemenskapslokaler. Miljonprogrammet blev den sista kraftmätningen för detta samhälle och nu genomrationaliserades allt för att bli så ekonomiskt som möjligt. Tydligen blev det inte det i praktiken, men det var åtminstone vad man räknat ut då. Produktionstakten var hög och flera av de som Per-Markuu Ristilammi pratat med säger att de upplevde det som att de inte riktigt hann med.

Ganska snart märktes att det fanns en hel del sociala problem på Rosengård. Det här ledde till att många av de som kunde flyttade till småhus i kranskommunerna som blivit nästa ideal och utopiska dröm. De som inte hade råd lämnades kvar. Samtidigt kom en ny generation som inte hade några minnen av eller direktkopplingar till det gamla samhället ut från universiteten. De var i behov av att positionera sig gentemot föräldragenerationen och såg bristerna i det samhälle som denna skapat. Jag tycker att det verkar som att de däremot inte helt kunde släppa tankegångarna som skapade det, varför de satte igång att mer noggrant läsa teoretikerna. Detta gjorde att de radikaliserades och 68-rörelsen blev ett faktum. Per-Markuu Ristilammi intervjuar Carin som kom från en ort i Norrland, pluggade i Lund och kom att få sin första praktiska erfarenhet som socialarbetare på Rosengård. Yrkesrollen gav ett väldigt fokus på de sociala problemen och hon var delaktig i att skriva en av de första rapporterna om området. I efterhand medger hon att perspektivet färgades av deras erfarenheter och att alla problem gav dem tunnelseende. Många av dem de pratade med sade nämligen att de trivdes, men dessa menade Carin och hennes kollegor var "lurade". Liknande tolkningar av de boendes åsikter om trivsel gjorde författarna till en rapport om Skärholmen som menade att det handlade om psykologiska försvarsmekanismer. Ristilammi menar att genom att betrakta byggandet och den första inflyttningsfasen på Rosengård som förverkligande av drömbilder, blir det lätt att även förstå den stora förvirring och snabba förändring som blev resultatet när verkligheten inte visade sig stämma med den.

Egentligen är det som att vi de senaste 150 åren har gjort allt för att fly bort ifrån samhällsproblem. Det ter sig idag ganska galet att man kunde tro att man kunde lösa alla problem enbart genom att bygga något helt nytt och flytta människorna. Det blev inte heller bättre när nästa generation ser att det inte har fungerat, men inte helt är villiga att överge tankarna som skapat situationen utan istället dyker djupare genom att försöka läsa samma teorier mer noggrant och radikaliseras. Per-Markuu Ristilammi menar att 68-rörelsen inte alls var ett brott mot modernismen, vilket ofta påståtts, utan istället är att betrakta som kulmen och början till slutet på den

Det jag finner märkligast med den utopiska idealism som präglat oss de senaste 150 åren är tron att man kan skapa helt nya människor. I Adolf Loos Wien var det den rena människan som man försökte uppnå. Denna människa ändrades här i Sverige under 1930-talet till den moderna människan för att i slutet av 1940-talet bli den demokratiska människan. På 1960-talet kom så också idealen om den konsummerande människan som var den människa som kritiken under 1970-talet riktades mot. Jag har i flera inlägg tidigare pratat om hur avhumaniserad och stundtals totalt empatilös jag tycker att svensk historieskrivning tenderar att vara. Särskilt den populära och särskilt om tiden före 1800-talet. Med perspektivet att varje tidsepok/samhällsform har helt egna människotyper, blir begrepp som stenåldersmänniska och medeltidsmänniska begripliga liksom att skapa en distans till de historiska människorna. Det är trots allt stor skillnad i betydelsen mot att säga "människorna på stenåldern/medeltiden" som istället verkar inkluderande.

Eftersom det inte lett till att problemen försvann att bara flytta människorna till nya bostäder, omtolkade den nya radikala generationen tanken om gemenskapsfrämjande arkitektur som figurerat i debatten under 40-talet och istället för att människan bara passivt skulle förändras av det nya boendet, ställdes det nu krav på att hon skulle aktivt arbeta med sig själv. Fokuset på att skapa gemenskap och solidaritet i fysiska miljöer ledde till att en identitet kopplades till platsen och genom socialt arbete skulle denna bli positiv. Ett av de projekt som både blev populärt och visade sig skapa större gemenskap var de s.k. sofiorna som anordnade aktiviteter för barn och ungdomar på Rosengård. Dessvärre förhöll sig politikerna i den äldre generationen skeptiska, särskilt som föreningen också kom att protestera mot hyror som, trots att de var relativt låga, var svåra att betala för många av de boende. Detta ledde till att det ekonomiska stödet till projektet drogs in och man blev tvungen att avsluta det.

Per-Markuu Ristilammi intervjuar i boken Maria som flyttade in på Rosengård med sin familj i slutet av 60-talet. Hon tyckte att de andra boende var lite märkliga och upplevde hur områdets dåliga rykte smög sig på genom artiklar i media och uttalanden från släkt och vänner. Familjen kom dock att bo kvar och Maria kom att engagera sig i sofiorna för barnens skull. Engagemanget och mötet med människorna förändrade Marias syn på sitt eget bostadsområde och sina grannar. Hon berättar om hur hon aldrig har lärt sig så mycket om människor som under tiden hon var engagerad i sofiorna. Ristilammi reflekterar över hur hennes berättelse liknar Carins, men ändå är annorlunda. Maria flyttade till Rosengård och kände en viss misstänksamhet gentemot sina grannar, men hennes inställning till området är mer neutral än Carins. Carin bara jobbade på området och mötte därför framför allt problemen som på ett sätt blev en bekräftelse på de fördomar hon fått genom sitt politiska engagemang i 68-rörelsen. Det intressanta är att hon själv senare kom att ändra inställning när hon flyttade till ett Rosengårds-likt område i Stockholm. Där involverades hon i ett projekt ihop med ett par arkitekter och upptäckte att hennes fokus på de praktiska behov hon såg i sin vardag inte alls stämde överens med arkitekternas syn på områdets behov.

Jag själv bor i vad som idag kallas "problemområde" även om det geografiskt egentligen lika mycket tillhör nästa fas utopiska dröm om småhus i en kranskommun. Jag känner väldigt mycket samma sak som flera av de boende som intervjuades av Ristilammi. Man ser att det finns problem, men det är verkligen inte alls lika illa som det skrivs och sägs av personer som oftast aldrig besökt områdena ifråga. Ett talande exempel är den journalist som en rektor berättar besökte en av skolorna på Rosengård och berättade för honom att han hade hela artikeln inklusive skräckrubrikerna klar, men inte såg den misär han skulle skriva om när han väl kom dit. Det blev ingen artikel då, men tråkigt nog är jag övertygad om att det skulle ha blivit det idag om en journalist ens skulle idas åka ut och kolla. Fördomarna mot områdena är ännu starkare idag och bilden av dem ännu mörkare.

Rosengård och den svarta poesin fick väldigt mycket att falla på plats om samhällsutvecklingen de senaste 150 åren redan när jag läste den första gången. Vi har inte byggt samhällen utifrån verkliga behov utan utifrån idealistiska drömbilder och utopier. Jag kan förstå tröttheten på det samhälle som skapat imperialismen och de båda världskrigen efter det andra av dem, men jag tror att vi tog bort symbolik och förankring i det förflutna som var viktigt för oss. Industrialismens teknikhets skapade en mekanisk syn på verkligheten och människan och de problem som uppstått har de som kunnat flytt såväl bokstavligt som bildligt. Kvarlämnade blir de som inte kan fly och jag har på sistone fått en allt starkare känsla av att dessa får skulden för alla problem. Postmodernismen var egentligen en kritik mot bortplockandet av symboler, men har, enligt mig, mest reducerat verkligheten och människor till symboler. Fokuset på att analysera diskurser leder till en rundgång i diskussioner om "bilder av Rosengård" och inte till förståelse för hur det ser ut i verkligheten. Under 70-talet försökte rosengårdsborna bekämpa bilden av området i media, men de var uppenbarligen för få för att de skulle höras och idag hör man aldrig någon boende i ett problemområde ens försöka. (Ristilammis bok ger för övrigt också ett intressant perspektiv på utvecklingen av den moderna propagandan, men det är något jag tänker spara till ett annat inlägg.) 

Jag har i flera inlägg pekat på skillnaden i bilden av det svenska 1500-talet och personerna som befolkade det jämfört med den verklighet och de personer som möter en i källorna. Liksom man grävt olika djupt hos teoretiker, filosofer, ideologer och dyl. (som påfallande ofta varit moderna, vita västerländska män...) för att drömma upp idealsamhällen, har man använt en bokstavstrogen tolkning av Niccolò Machiavellis Fursten  (och på senare år även fantasy-serien Game of Thrones/ A Song of Ice and Fire) för att skapa en drömbild om 1500-talets Sverige. Men liksom jag skrev i mitt inlägg Niccoló Machiavelli - Fursten (30 oktober 2019) hade Machiavelli helt andra syften med sin bok än att skriva ett fursteideal. 

Nej, det är inte möjligt för oss att skapa en fullständig bild av hur det egentligen var och allt personerna upplevde och vad de tyckte och tänkte, men jag tycker faktiskt ändå att de, liksom de boende i förorterna idag, förtjänar att vi lyssnar på och försöker förstå dem och inte mansklarar deras situation för dem. De vet oftast bäst om hur det är eller var!

onsdag 31 mars 2021

Karin Johannisson - Den sårade divan. Om psykets estetik (och om Agnes von K, Sigrid H och Nelly S)

I mitt inlägg Bloggkramp (20 februari 2021) nämnde jag hur min forskning om 1500-talets Sverige fört mig in på ämnen som jag absolut inte trodde att jag skulle behöva känna till mera om. Ofta handlar det bara om enstaka uppgifter, men i andra fall blir jag tvungen att kolla upp ämnen närmare, vilket oftast också medför ett ökat intresse. 
Till denna, förmodligen till synes helt irrelevanta kringläsning, hör idéhistorikern Karin Johannissons bok Den sårade divan. Om psykets estetik (och om Agnes von K, Sigrid H och Nelly S). Där hongår igenom mentalsjukvården i Västvärlden (främst Sverige) under 1800- och första halvan av 1900-talet. 

Med Agnes von Krusenstjerna, Sigrid Hjertén och Nelly Sachs som fallstudier går hon igenom deras liv, de diagnoser de fick (hysteri, schizofreni respektive paranoia) samt mentalsjukhusen som institution i det moderna samhället. Den moderna mentalsjukvården är ett ofta översett, men viktigt historiskt forskningsfält som Karin Johannisson verkligen gör en ordentlig djupdykning i. Hon verkar dels ha läst en större mängd böcker som behandlar ämnet, men även en stor mängd patientjournaler samt ordentligt satt sig in i de tre konstnärernas olika konstnärskap. Allt verkar väl genomarbetat och Johannisson har verkligen tagit sig tid till att förstå personerna hon skriver om och den tid de levde i på ett annat sätt än vad som är vanligt i skildringar om 1500-talets personer och samhälle. Särskilt Sigrids berättelse är djupt tragisk med en kvinna som har svårt att uttrycka sig själv annat än genom sina målningar och vars make (konstnären Isaac Grünewald) verkar sakna verktyg för att förstå vad hon behöver. 

Grünewalds inlåsning av Sigrid Hjertén när han tröttnar på henne (och hittar en ny "bättre" fru) är inte unik. Faktum är att det verkar ha varit förvånansvärt vanligt och Karin Johannisson nämner t.ex. författaren Hjalmar Söderberg och historikern Erik Lönnroth som gjorde likadant. Grünewald verkar något mer empatisk än dessa två sistnämnda och besöker Sigrid om än med tiden allt mer sällan. Sonen, som verkar ha kommit som en fullständig överraskning för Sigrid (och förmodligen även en stor chock) verkar inte alls ha brytt sig om sin mor och inte heller vårdpersonalen på Beckomberga. 

Det är intressant och fruktansvärt hur moderniteten satte en så snäv gräns för vad man ansåg vara kvinnligt, att kvinnor mådde psykiskt dåligt av att försöka passa in i kvinnligheten och att hon framstod som direkt samhällsfarlig om hon inte gjorde det. Det verkar som att moderniteten verkligen var ute efter att på olika sätt låsa in kvinnor både fysiskt och mentalt.

På flera sätt kan det vara värt att fundera över det Margareta Strömstedt kallar det borgerliga kvinnoidealet i sin artikel "Du och ja Alfred" - Om kärlekens kärna och om manligt och kvinnligt hos Astrid Lindgren i antologin Röster om Astrid Lindgren i sammanhanget. Strömstedt menar att det egentligen är märkligt att idealet med en kvinna som inte ansågs kapabel till någonting och som därför måste låsas in i hemmet blev tongivande i samhället i stort då erfarenheter från alla andra samhällsgrupper sa at kvinnor kunde minst lika mycket som män. Det är också detta "borgerliga" kvinnoideal som ligger till grund även för vår bild av historiska kvinnor oavsett tidsperiod trots att t.ex. Märta Leijonhufvuds agerande motsätter att kvinnor stängdes in i förmodern tid (med begreppet "förmodern" menar jag här hela historien före industrialismen).

Under sin föreläsning Konsten att försörja sig - Kvinnors arbete i Stockholm 1650-1750 på Vasamuseet som jag skrev om i inlägget Sofia Ling - Konsten att försörja sig. Kvinnors arbete i Stockholm 1650-1750 (27 oktober 2019) kan man säga att historikern Sofia Ling även ifrågasatte denna bild av historiska kvinnor som ett traditionellt ideal även inom borgerskapet. Kvinnor i det tidigmoderna Stockholm verkar istället ha varit väldigt aktiva, inte minst i familjeförsörjningen.

Både i inlägget om Sofia Lings föredrag och i inläggen Making a Living, Making a Difference: Marriage and Work. Intertwined Sources of Agency and Authority (12 juni 2020) och  Making a Living, Making a Difference: Less Than Ideal? Making a Living Before and Outside of Marriage (13 juli 2020) berättade jag om hur Gender and Work-projektets forskning visat på att vad de kallar tvåsörjarmodellen var normen i det förmoderna samhället och att ensörjare var något förfärligt som gjorde familjen väldigt utsatt.

I sin bok Gender in History. Global Perspectives menar Merry E. Wiesner-Hanks att 1800-talets kvinnosyn snarare är kopplat till kapitalismens framväxt med en medelklass som såg det som status att inte lönearbeta. När industrialismen flyttade bort produktionen från hemmet ska det ha varit svårt för kvinnor att kombinera arbete med familjeansvar varför fabriksarbete blev en sfär för män, ogifta kvinnor och barn. Jag håller delvis med Wiesner-Hanks om detta, men det behövs en viss modifikation. Dels eftersom underklassens kvinnor på olika sätt alltid arbetat för att familjen skulle få ekonomin att gå runt (Även efter industrialismens intåg, har det funnits behov av arbete på annat håll än i fabrikerna.). Dels för att Den nya kvinnan som växer fram under början av 1900-talet handlar mer om frisläppthet och fest än arbetsliv. Därför verkar det som statusmarkören att slippa lönearbeta kanske mer spelat in för kvinnoidealet och jag vill även lägga till att det blev en annan uppdelning mellan privat och offentligt i sammanhanget där män verkade ute i offentligheten och "byggde samhället". Det här är något som vore väldigt spännande att studera närmare, men jag lämnar det därhän (så länge).

Jag har sett flera historiker mena att man inte bör "psykologisera" (som de kallar det) om historiska personer, vilket har gjort mig oerhört förbryllad och det är svårt att egentligen förstå hur de menar. Jag är inte för att tillskriva historiska personer moderna diagnoser. Särskilt ordet psykopat är väldigt vanligt använt inom den svenska populärhistorien idag (Inte inom den professionella historieforskningen däremot tack och lov!). Egentligen oftast använt helt utan relation till symtom och dyl. för den personlighetsstörning som psykopati är utan mest för att demonisera makthavare författaren själv ogillar. Biografier som t.ex. Greta Runnquist-Olssons Hertig Magnus av Östergötland. En psykiatrisk studie och Kristian Tyrann. Personlighet, själsliv och livsdrama av Paul J. Reiter (överläkare vid Köpenhamns stadssjukhus psykiatriska avdelning) lämnar också mycket att önska. Vi har helt enkelt inte information nog om historiska personer och kan heller inte fråga dem om hur de kände sig, för att diagnosticera varför det leder fel och kan påverka bilden av personen alldeles för mycket, något som Karin Johannisson tar upp gällande Agnes von Krusenstjerna:
Också genom att förse hennes reaktionsmönster med moderna diagnostiska namn riskerar man att upprepa sjukförklaring. Även om etiketten uppdateras från hysteri till bipolaritet eller personlighetsstörning, är det som att hon blir stående tomhänt. Diagnoser är tids- och kulturspecifika hypoteser. Och de säger inte mycket om individens upplevda plåga.
Psykisk ohälsa är än idag tyvärr oerhört stigmatiserat och det är lätt att reducera en människa till en diagnos och som sagt har vi alldeles för lite uppgifter om historiska personer (även de som levt längre fram i tiden som de kvinnor som förekommer i Johannissons bok). Därför förstår jag motståndet till att "psykologisera" utifrån definitionen att diagnostisera historiska personer. Däremot förstår jag det inte alls om definitionen är att försöka förstå varför och hur en historisk person agerar och reagerar som hen gör. Det är allmänmänskligt att påverkas både positivt och negativt och såväl fysiskt som mentalt av de händelser som vi upplever och i våra möten med andra människor.

Under de nu snart fyra år som jag grävt mig allt djupare ner i det svenska 1500-talet har jag mest stött på analyser av lagtexter och politiska beslut. Om den enskilde författaren gillar eller ogillar dessa beror (liksom i fallet med psykopat-begreppet) helt på ens syn på makthavaren ifråga. Om man gillar makthavaren, rättfärdigar man de mest brutala handlingar, medan, i sin kontext, fullkomligt begripliga politiska beslut från en makthavare man inte gillar framställs som demoniska och fruktansvärda. Det är som att man helt missar människorna som skapat och deltagit i de historiska händelserna, vilket jag finner obehagligt då den typen av historieskrivning blir avhumaniserande och empatilös. Jag önskar att det här bara gällde den populära historieförmedlingen, men trots att det finns oerhört många bra professionella historiker, har jag sett väldigt många som har denna inställning också hur mycket de än hävdar att jag har helt fel. Det är väldigt svårt att få något ut av en händelse om du inte förstår de medverkade och varifrån de kommer in i händelsen. Som Karin Johannisson skriver om Sigrid Hjertén:
Svagheten med den deskriptiva psykiatrin inriktad på symtom, är att den inte säger något om orsaker och koppling till livserfarenheter, livskriser och barndomstrauman. Hon får aldrig chansen att bli förstådd i förhållande till denna livsberättelse. Under sina fjorton år på Beckomberga är det ingen läkare som samtalar med henne.
Som jag skrev ovan är Sigrid Hjerténs historia den jag finner mest tragisk av Karin Johannissons tre "huvudpersoner". Hon har ett rätt trassligt familjeliv som barn och verkar väldigt sluten. Hon träffar Isaac Grünewald och förälskar sig i honom och blir med barn utan att riktigt verka förstå hur det blev så, varför det förmodligen blev en chock. Han är väldigt känsloutlevande och social medan hon är distanserad och kylig med sin konst som enda språk för att uttrycka känslor. Karin Johannisson pratar om att de har genusombytta personligheter och beskriver det som att de pratar förbi varandra. Han verkar ofta vara borta medan hon sitter hemma och isolerar sig själv allt mer tills hon till slut kraschar psykiskt. Hon blir också lämnad helt ensam med sin ångest. Hon försöker göra motstånd och jag (till skillnad från Johannisson) tolkar att hon lever ut sin sexualitet "på egen hand" på Beckomberga som ett försök att gå Grünewald, som när de är åtskilda skriver extremt porriga brev till henne, till mötes. 

Agnes von Krusenstjerna är den Karin Johannisson skriver allra mest om och jag undrar hur mycket det beror på att de övriga två är väldigt introverta och hur mycket det beror på Johannissons egna intresse. Det slår mig när jag läser att det är märkligt att Agnes inte lyfts mer i böcker som Godnattsagor för rebelltjejer. Hon verkar passa som hand i handske in på "rebelltjejsidealet" och jag kan inte låta bli att fascineras över likheterna med Cecilia Vasa. Jag är också den som gör mest uppror mot sjukhusordningen av de tre. Hon är sexuellt väldigt utlevande och i botten verkar hennes problem i mångt och mycket handla om en #Metoo-historia med en läkare som sedan får henne inspärrad.

Nelly Sachs väljer att spela med sjukhusreglerna istället och verkar generellt uppfattas som trevlig av vårdpersonalen till skillnad från de övriga två. Som Karin Johannisson skriver "vänjer [hon] sig vid Beckomberga, ett hus och ett sammanhang som ger henne den trygghet, omvårdnad, uppmärksamhet och arbetsro hon behöver." Nelly växer upp som tysk, men kommer av Nazisterna att ändå stämplas som jude p.g.a. sitt judiska arv och bl.a. Selma Lagerlöf hjälper henne att fly till Sverige. Väl här verkar hon gå helt upp i det judiska lidandet under Förintelsen vilket, ihop med hennes överkänslighet, bidrar till hennes paranoia. Till skillnad från både Agnes och Sigrid blir hon behandlad med empati och respekt, ett resultat av att hon hamnar på Beckomberga på 1960-talet till skillnad från de övriga två som är där under 1900-talets första decennier. 

Karin Johannisson diskuterar mycket hur konst och populärkultur spelar in på normer och ideal. Till skillnad från de likhetstecken som på senare år ofta dragits mellan det svenska 1500-talet och Game of Thrones kan man säga att Johannisson menar att konsten både bygger upp, upprätthåller och kritiserar ideal och normer utan att för den sakens skulle påstå att den historiska verkligheten i Sverige under 1900-talets första hälft skulle vara precis som den samtida konsten porträtterar den (om denna historiska verkligheten är som konsten om 500 år kommer hävda vet vi av förklarliga skäl inget om...). Hon går även djupare in på de olika konströrelser som var populära då som bl.a. surrealism och dekadens och hur deras syn på verkligheten var och hur individerna och samhället på olika sätt anpassade sig efter dessa och inte minst hur synen på konst var, men som Johannisson också skriver:
Det har även gällt konstnärsrollen. Den har varit reserverad för män. Medan män jagas av demoner, jagas kvinnor av självhat och skuldkänslor. Effekten av olika behandlingsmetoder på intellekt och skapande har varit en icke-fråga för den kvinnliga patienten. För henne har man valt mer passiviserande eller irreversibla metoder som sömnkurer, insulinkoma och lobotomi.
Man ser det tydligt hos Agnes von Krusenstjerna som drogas till beroende redan som tonåring och vars sexuella utläggningar skrämmer vårdpersonalen (delvis med rätta eftersom hon verkar ha tafsat en hel del på undersköterskorna) medan Gunnar Eklöf inte bemöttes på samma sätt vid sina berättelser om sin sexualitet och Sigrid Hjertén som dör till följd av en lobotomi som går fel. Den första kvinnliga patient som man, enligt Johannisson, diskuterar konsekvenserna av behandling för konstnärskapet hos är Nelly Sachs. Dock är det inte helt accepterat att betrakta henne som konstnär. Olof Lagerkrantz skriver t.ex. enligt Johannisson om hur egoistisk och skrytsam hon blivit efter Nobelpriset trots att kvinnliga vänner har en helt annan uppfattning. Detta är ett tecken på att han inte längre känner att han kan vara hennes beskyddare varför han har behov av att förminska och förfrämliga henne genom att framställa sig själv som överlägsen och oförskämd. 

Enligt Karin Johannisson finns det två huvudberättelser som brukar användas om de som mår psykiskt dåligt: 
  • Medicinalberättelsen som utgår ifrån diagnosen. Man blir galen om man får en medicinsk diagnos på sitt mående. 
  • Offerberättelsen om patienten som offer för sociala krafter och samhälleliga strukturer.
Sedan finns också enligt Johannisson en tredje berättelse som hon kallar aktörsberättelsen som till skillnad från övriga berättelser inte bygger på en stigmaförståelse av psykisk sjukdom utan ger definitionsrätten till individen snarare än psykiatrin och omgivande normer och ideal. Det är även viktigt att komma ihåg att det en psykisk sjukdom inte definierar en hel person och det är en rejäl förminskning av den sjuka individen. Johannissons avslut av sin bok får därför även avsluta detta inlägg med löfte om att jag återkommer gällande mina tankar kring kvinnlig hysteri och det manliga geniet i ett senare inlägg när skrivkrampen vill:
Att enbart se den kvinnliga patienten som offer vore att underskatta henne. Också i en så sluten och maktfullkomlig värld som mentalsjukhuset har det funnits en spelplan och utrymme för en egen psykets estetik.

tisdag 10 april 2018

Kostymer, modern historia och De Andra

“The past is a foreign country; they do things differently there.”
~ L.P. Hartley

Professionellt håller jag på mycket med postkoloniala teorier. Då i första hand kopplat till vikingatida och modern kolonialism. Det finns mycket att säga om denna teoribildning och jag kan förstå den kritik som riktats mot den, samtidigt som jag också tycker att en hel del är tankeväckande.

Postkolonialismen är egentligen flera olika tankegångar som förenats under ett paraplybegrepp. Viktigast för det jag kommer att skriva här är de tankar om skapandet av "Det Andra" som Edward Said talar om i sin bok Orientalism från 1978.

Kortfattat kan man säga att Saids tankar går ut på att Västvärlden tenderar att stereotypisera det område i Asien och Nordafrika som man kommit att kalla Orienten då man hela tiden utgått från sin egen världsbild när man studerat dem. Man har med andra ord varit väldigt partisk och ensidig i sin framställning av samhällen och kulturer i "Orienten". Inte minst för att rättfärdiga imperialism varför man även skapat en hierarki mellan kulturer där den västerländska kulturen självfallet hade högst status.

Det har riktats en hel del kritik mot Said, inte minst eftersom det finns liknande tendenser hos "Öst" och hur de ser på Väst, vilket kallas Occidentalism. Men det finns en del i hans tankegångar som jag tycker är väldigt relevant även för vårt perspektiv på historia.

När folk säger sig ha ett historieintresse och jag berättar om mitt, brukar folk tillägga att de bara är intresserade av 1800- och 1900-talet. Detta har länge fascinerat mig, men jag tror jag börjar förstå varför många sätter en sådan tidsgräns för sitt historieintresse. Vi räknar gärna Upplysningen som något av en brytpunkt i historien. En tidpunkt då vårt samhälle skapades på riktigt och som sedan med industrialismen blev "modernt". Kan det vara så att vi därför har distanserat oss från den tidiga historien? Ibland tar man avstamp för historien i Gustav Vasas trontillträde och reformationen, en period som brukar gå under benämningen förmodern eller tidigmodern tid. Den definieras således utifrån modernismen och egentligen bara som en enda lång startsträcka för Upplysningen.

Detta återspeglas och i etnologins huvudsakliga intresseområden också. Inger Lövkrona går inte ens så långt tillbaka som till Gustav Vasa när hon definierar tidsperioden kronologiskt utan sätter början under Stormaktstiden i början av 1600-talet. Slutdatum är satt till industrialismens genombrott i mitten av 1800-talet. Hon menar att det är svårt att studera den förmoderna tiden för etnologer eftersom "[d]etta samhälle var kvalitativt och strukturellt annorlunda än det moderna - ekonomiskt, socialt, politiskt, ideologiskt och kulturellt (Lövkrona 1999:20)."

Jag gillar etnologin och antropologins perspektiv på samhällen och kulturer, men för en arkeolog ter sig det grunda tidsperspektivet väldigt konstigt och framstår även ofta evolutionistiskt. Citatet från Lövkrona ovan kan dock fungera som en förklaring. Det är först från industrialismens genombrott som en del börjar prata om historien som den om "vårt eget" samhälle. Alltså det som vi tror oss kunna känna igen oss i själva.

Jag har aldrig varit jätteintresserad av modern historia. Även om jag ser betydelsen i att prata om världskrigen och Hitler, har jag alltid tyckt att det varit ganska tråkigt. På senare år har jag kommit att revidera den uppfattningen väldigt mycket genom att jag kommit att intressera mig för arkeologisk forskningshistorik, västeuropeisk kolonialism/imperialism och framför allt kommit att älska den australiensiska TV-serien Miss Fisher's Murder Mysteries. Det här blogginlägget är skrivet mer eller mindre genom inspiration jag fått från diskussioner med fansen av den senare.

Baserat på det stora intresse för dräkter som finns bland dem, trodde jag att de skulle gilla att få se Sturekläderna. Jag lade därför ut en bild på dem i ett av forumen som dedicerats till serien, men det var inga överväldigande hurrarop. Jag frågade varför och den allmänna uppfattningen verkar vara att det ultimata manliga plagget är den moderna kostymen. Jag började fundera mycket kring detta för jag tycker det är ett ganska tråkigt klädesplagg. Det kommer i väldigt begränsat antal former och färger och man kan överlag göra väldigt lite med den. Som status- och maktsymbol däremot verkar den oöverträffad idag och kanske det har en del med saken att göra. Wikipedia gör nämligen gällande att dräkten går tillbaka till 1870-talet, vilket ligger rätt i tid med den tidsperiod som folk i gemen säger sig vara mest intresserade av. Men det handlar väl om smak säger du. Visst gör det det, men som Historieätarna visade väldigt väl, är tycke och smak väldigt kulturellt betingat. Det som programledarna åt under t.ex. Vasatiden blev för dem så främmande att de inte kunde ta det till sig.

Jag inledde detta inlägg med ett berömt citat från L.P Hartley som har parafraserats av Douglas Adams som istället pekade på att människor i historien bodde i ett annat land för att de betedde sig som oss. Jag tycker att båda har rätt och jag tror att det är viktigt att både se till historia som liknar oss själva och det som skiljer oss åt. Jag tror att båda perspektiven gör det lättare för oss idag att relatera till andra människor. Att känna empati, samhörighet och förståelse för det som är annorlunda också. Dessutom är det inte så enkelt att avfärda den äldre historien. Snabba uppbrott är oftast inte de tvära kast de framstår som när man väl går in på djupet. Istället handlar väldigt mycket om perspektiv vi använder. Moderniteten (och även Upplysningen) ville gärna vara början på något helt nytt och därför betraktade man all äldre historia som mindre värd och därför skapades ett "Andra" av den tidigare historien. Ett perspektiv vi verkar leva med än idag.





  • Lövkrona, Inger 1999. Hierarki och makt - den förmoderna familjen som genusrelation, i: Familj och kön. Etnologiska perspektiv. red: B. Meurling, B. Lundgren & I. Lövenkrona, Lund, s19-39