Karin Johannisson - Den sårade divan. Om psykets estetik (och om Agnes von K, Sigrid H och Nelly S)

I mitt inlägg Bloggkramp (20 februari 2021) nämnde jag hur min forskning om 1500-talets Sverige fört mig in på ämnen som jag absolut inte trodde att jag skulle behöva känna till mera om. Ofta handlar det bara om enstaka uppgifter, men i andra fall blir jag tvungen att kolla upp ämnen närmare, vilket oftast också medför ett ökat intresse. 

Till denna, förmodligen till synes helt irrelevanta kringläsning, hör idéhistorikern Karin Johannissons bok Den sårade divan. Om psykets estetik (och om Agnes von K, Sigrid H och Nelly S). Där hongår igenom mentalsjukvården i Västvärlden (främst Sverige) under 1800- och första halvan av 1900-talet. 

Med Agnes von Krusenstjerna, Sigrid Hjertén och Nelly Sachs som fallstudier går hon igenom deras liv, de diagnoser de fick (hysteri, schizofreni respektive paranoia) samt mentalsjukhusen som institution i det moderna samhället. Den moderna mentalsjukvården är ett ofta översett, men viktigt historiskt forskningsfält som Karin Johannisson verkligen gör en ordentlig djupdykning i. Hon verkar dels ha läst en större mängd böcker som behandlar ämnet, men även en stor mängd patientjournaler samt ordentligt satt sig in i de tre konstnärernas olika konstnärskap. Allt verkar väl genomarbetat och Johannisson har verkligen tagit sig tid till att förstå personerna hon skriver om och den tid de levde i på ett annat sätt än vad som är vanligt i skildringar om 1500-talets personer och samhälle. Särskilt Sigrids berättelse är djupt tragisk med en kvinna som har svårt att uttrycka sig själv annat än genom sina målningar och vars make (konstnären Isaac Grünewald) verkar sakna verktyg för att förstå vad hon behöver. 

Grünewalds inlåsning av Sigrid Hjertén när han tröttnar på henne (och hittar en ny "bättre" fru) är inte unik. Faktum är att det verkar ha varit förvånansvärt vanligt och Karin Johannisson nämner t.ex. författaren Hjalmar Söderberg och historikern Erik Lönnroth som gjorde likadant. Grünewald verkar något mer empatisk än dessa två sistnämnda och besöker Sigrid om än med tiden allt mer sällan. Sonen, som verkar ha kommit som en fullständig överraskning för Sigrid (och förmodligen även en stor chock) verkar inte alls ha brytt sig om sin mor och inte heller vårdpersonalen på Beckomberga. 

Det är intressant och fruktansvärt hur moderniteten satte en så snäv gräns för vad man ansåg vara kvinnligt, att kvinnor mådde psykiskt dåligt av att försöka passa in i kvinnligheten och att hon framstod som direkt samhällsfarlig om hon inte gjorde det. Det verkar som att moderniteten verkligen var ute efter att på olika sätt låsa in kvinnor både fysiskt och mentalt.

På flera sätt kan det vara värt att fundera över det Margareta Strömstedt kallar det borgerliga kvinnoidealet i sin artikel "Du och ja Alfred" - Om kärlekens kärna och om manligt och kvinnligt hos Astrid Lindgren i antologin Röster om Astrid Lindgren i sammanhanget. Strömstedt menar att det egentligen är märkligt att idealet med en kvinna som inte ansågs kapabel till någonting och som därför måste låsas in i hemmet blev tongivande i samhället i stort då erfarenheter från alla andra samhällsgrupper sa at kvinnor kunde minst lika mycket som män. Det är också detta "borgerliga" kvinnoideal som ligger till grund även för vår bild av historiska kvinnor oavsett tidsperiod trots att t.ex. Märta Leijonhufvuds agerande motsätter att kvinnor stängdes in i förmodern tid (med begreppet "förmodern" menar jag här hela historien före industrialismen).

Under sin föreläsning Konsten att försörja sig - Kvinnors arbete i Stockholm 1650-1750 på Vasamuseet som jag skrev om i inlägget Sofia Ling - Konsten att försörja sig. Kvinnors arbete i Stockholm 1650-1750 (27 oktober 2019) kan man säga att historikern Sofia Ling även ifrågasatte denna bild av historiska kvinnor som ett traditionellt ideal även inom borgerskapet. Kvinnor i det tidigmoderna Stockholm verkar istället ha varit väldigt aktiva, inte minst i familjeförsörjningen.

Både i inlägget om Sofia Lings föredrag och i inläggen Making a Living, Making a Difference: Marriage and Work. Intertwined Sources of Agency and Authority (12 juni 2020) och  Making a Living, Making a Difference: Less Than Ideal? Making a Living Before and Outside of Marriage (13 juli 2020) berättade jag om hur Gender and Work-projektets forskning visat på att vad de kallar tvåsörjarmodellen var normen i det förmoderna samhället och att ensörjare var något förfärligt som gjorde familjen väldigt utsatt.

I sin bok Gender in History. Global Perspectives menar Merry E. Wiesner-Hanks att 1800-talets kvinnosyn snarare är kopplat till kapitalismens framväxt med en medelklass som såg det som status att inte lönearbeta. När industrialismen flyttade bort produktionen från hemmet ska det ha varit svårt för kvinnor att kombinera arbete med familjeansvar varför fabriksarbete blev en sfär för män, ogifta kvinnor och barn. Jag håller delvis med Wiesner-Hanks om detta, men det behövs en viss modifikation. Dels eftersom underklassens kvinnor på olika sätt alltid arbetat för att familjen skulle få ekonomin att gå runt (Även efter industrialismens intåg, har det funnits behov av arbete på annat håll än i fabrikerna.). Dels för att Den nya kvinnan som växer fram under början av 1900-talet handlar mer om frisläppthet och fest än arbetsliv. Därför verkar det som statusmarkören att slippa lönearbeta kanske mer spelat in för kvinnoidealet och jag vill även lägga till att det blev en annan uppdelning mellan privat och offentligt i sammanhanget där män verkade ute i offentligheten och "byggde samhället". Det här är något som vore väldigt spännande att studera närmare, men jag lämnar det därhän (så länge).

Jag har sett flera historiker mena att man inte bör "psykologisera" (som de kallar det) om historiska personer, vilket har gjort mig oerhört förbryllad och det är svårt att egentligen förstå hur de menar. Jag är inte för att tillskriva historiska personer moderna diagnoser. Särskilt ordet psykopat är väldigt vanligt använt inom den svenska populärhistorien idag (Inte inom den professionella historieforskningen däremot tack och lov!). Egentligen oftast använt helt utan relation till symtom och dyl. för den personlighetsstörning som psykopati är utan mest för att demonisera makthavare författaren själv ogillar. Biografier som t.ex. Greta Runnquist-Olssons Hertig Magnus av Östergötland. En psykiatrisk studie och Kristian Tyrann. Personlighet, själsliv och livsdrama av Paul J. Reiter (överläkare vid Köpenhamns stadssjukhus psykiatriska avdelning) lämnar också mycket att önska. Vi har helt enkelt inte information nog om historiska personer och kan heller inte fråga dem om hur de kände sig, för att diagnosticera varför det leder fel och kan påverka bilden av personen alldeles för mycket, något som Karin Johannisson tar upp gällande Agnes von Krusenstjerna:

Också genom att förse hennes reaktionsmönster med moderna diagnostiska namn riskerar man att upprepa sjukförklaring. Även om etiketten uppdateras från hysteri till bipolaritet eller personlighetsstörning, är det som att hon blir stående tomhänt. Diagnoser är tids- och kulturspecifika hypoteser. Och de säger inte mycket om individens upplevda plåga.

Psykisk ohälsa är än idag tyvärr oerhört stigmatiserat och det är lätt att reducera en människa till en diagnos och som sagt har vi alldeles för lite uppgifter om historiska personer (även de som levt längre fram i tiden som de kvinnor som förekommer i Johannissons bok). Därför förstår jag motståndet till att "psykologisera" utifrån definitionen att diagnostisera historiska personer. Däremot förstår jag det inte alls om definitionen är att försöka förstå varför och hur en historisk person agerar och reagerar som hen gör. Det är allmänmänskligt att påverkas både positivt och negativt och såväl fysiskt som mentalt av de händelser som vi upplever och i våra möten med andra människor.

Under de nu snart fyra år som jag grävt mig allt djupare ner i det svenska 1500-talet har jag mest stött på analyser av lagtexter och politiska beslut. Om den enskilde författaren gillar eller ogillar dessa beror (liksom i fallet med psykopat-begreppet) helt på ens syn på makthavaren ifråga. Om man gillar makthavaren, rättfärdigar man de mest brutala handlingar, medan, i sin kontext, fullkomligt begripliga politiska beslut från en makthavare man inte gillar framställs som demoniska och fruktansvärda. Det är som att man helt missar människorna som skapat och deltagit i de historiska händelserna, vilket jag finner obehagligt då den typen av historieskrivning blir avhumaniserande och empatilös. Jag önskar att det här bara gällde den populära historieförmedlingen, men trots att det finns oerhört många bra professionella historiker, har jag sett väldigt många som har denna inställning också hur mycket de än hävdar att jag har helt fel. Det är väldigt svårt att få något ut av en händelse om du inte förstår de medverkade och varifrån de kommer in i händelsen. Som Karin Johannisson skriver om Sigrid Hjertén:

Svagheten med den deskriptiva psykiatrin inriktad på symtom, är att den inte säger något om orsaker och koppling till livserfarenheter, livskriser och barndomstrauman. Hon får aldrig chansen att bli förstådd i förhållande till denna livsberättelse. Under sina fjorton år på Beckomberga är det ingen läkare som samtalar med henne.

Som jag skrev ovan är Sigrid Hjerténs historia den jag finner mest tragisk av Karin Johannissons tre "huvudpersoner". Hon har ett rätt trassligt familjeliv som barn och verkar väldigt sluten. Hon träffar Isaac Grünewald och förälskar sig i honom och blir med barn utan att riktigt verka förstå hur det blev så, varför det förmodligen blev en chock. Han är väldigt känsloutlevande och social medan hon är distanserad och kylig med sin konst som enda språk för att uttrycka känslor. Karin Johannisson pratar om att de har genusombytta personligheter och beskriver det som att de pratar förbi varandra. Han verkar ofta vara borta medan hon sitter hemma och isolerar sig själv allt mer tills hon till slut kraschar psykiskt. Hon blir också lämnad helt ensam med sin ångest. Hon försöker göra motstånd och jag (till skillnad från Johannisson) tolkar att hon lever ut sin sexualitet "på egen hand" på Beckomberga som ett försök att gå Grünewald, som när de är åtskilda skriver extremt porriga brev till henne, till mötes. 

Agnes von Krusenstjerna är den Karin Johannisson skriver allra mest om och jag undrar hur mycket det beror på att de övriga två är väldigt introverta och hur mycket det beror på Johannissons egna intresse. Det slår mig när jag läser att det är märkligt att Agnes inte lyfts mer i böcker som Godnattsagor för rebelltjejer. Hon verkar passa som hand i handske in på "rebelltjejsidealet" och jag kan inte låta bli att fascineras över likheterna med Cecilia Vasa. Jag är också den som gör mest uppror mot sjukhusordningen av de tre. Hon är sexuellt väldigt utlevande och i botten verkar hennes problem i mångt och mycket handla om en #Metoo-historia med en läkare som sedan får henne inspärrad.

Nelly Sachs väljer att spela med sjukhusreglerna istället och verkar generellt uppfattas som trevlig av vårdpersonalen till skillnad från de övriga två. Som Karin Johannisson skriver "vänjer [hon] sig vid Beckomberga, ett hus och ett sammanhang som ger henne den trygghet, omvårdnad, uppmärksamhet och arbetsro hon behöver." Nelly växer upp som tysk, men kommer av Nazisterna att ändå stämplas som jude p.g.a. sitt judiska arv och bl.a. Selma Lagerlöf hjälper henne att fly till Sverige. Väl här verkar hon gå helt upp i det judiska lidandet under Förintelsen vilket, ihop med hennes överkänslighet, bidrar till hennes paranoia. Till skillnad från både Agnes och Sigrid blir hon behandlad med empati och respekt, ett resultat av att hon hamnar på Beckomberga på 1960-talet till skillnad från de övriga två som är där under 1900-talets första decennier. 

Karin Johannisson diskuterar mycket hur konst och populärkultur spelar in på normer och ideal. Till skillnad från de likhetstecken som på senare år ofta dragits mellan det svenska 1500-talet och Game of Thrones kan man säga att Johannisson menar att konsten både bygger upp, upprätthåller och kritiserar ideal och normer utan att för den sakens skulle påstå att den historiska verkligheten i Sverige under 1900-talets första hälft skulle vara precis som den samtida konsten porträtterar den (om denna historiska verkligheten är som konsten om 500 år kommer hävda vet vi av förklarliga skäl inget om...). Hon går även djupare in på de olika konströrelser som var populära då som bl.a. surrealism och dekadens och hur deras syn på verkligheten var och hur individerna och samhället på olika sätt anpassade sig efter dessa och inte minst hur synen på konst var, men som Johannisson också skriver:

Det har även gällt konstnärsrollen. Den har varit reserverad för män. Medan män jagas av demoner, jagas kvinnor av självhat och skuldkänslor. Effekten av olika behandlingsmetoder på intellekt och skapande har varit en icke-fråga för den kvinnliga patienten. För henne har man valt mer passiviserande eller irreversibla metoder som sömnkurer, insulinkoma och lobotomi.

Man ser det tydligt hos Agnes von Krusenstjerna som drogas till beroende redan som tonåring och vars sexuella utläggningar skrämmer vårdpersonalen (delvis med rätta eftersom hon verkar ha tafsat en hel del på undersköterskorna) medan Gunnar Eklöf inte bemöttes på samma sätt vid sina berättelser om sin sexualitet och Sigrid Hjertén som dör till följd av en lobotomi som går fel. Den första kvinnliga patient som man, enligt Johannisson, diskuterar konsekvenserna av behandling för konstnärskapet hos är Nelly Sachs. Dock är det inte helt accepterat att betrakta henne som konstnär. Olof Lagerkrantz skriver t.ex. enligt Johannisson om hur egoistisk och skrytsam hon blivit efter Nobelpriset trots att kvinnliga vänner har en helt annan uppfattning. Detta är ett tecken på att han inte längre känner att han kan vara hennes beskyddare varför han har behov av att förminska och förfrämliga henne genom att framställa sig själv som överlägsen och oförskämd. 

Enligt Karin Johannisson finns det två huvudberättelser som brukar användas om de som mår psykiskt dåligt: 

• Medicinalberättelsen som utgår ifrån diagnosen. Man blir galen om man får en medicinsk diagnos på sitt mående. 
• Offerberättelsen om patienten som offer för sociala krafter och samhälleliga strukturer.

Sedan finns också enligt Johannisson en tredje berättelse som hon kallar aktörsberättelsen som till skillnad från övriga berättelser inte bygger på en stigmaförståelse av psykisk sjukdom utan ger definitionsrätten till individen snarare än psykiatrin och omgivande normer och ideal. Det är även viktigt att komma ihåg att det en psykisk sjukdom inte definierar en hel person och det är en rejäl förminskning av den sjuka individen. Johannissons avslut av sin bok får därför även avsluta detta inlägg med löfte om att jag återkommer gällande mina tankar kring kvinnlig hysteri och det manliga geniet i ett senare inlägg när skrivkrampen vill:

Att enbart se den kvinnliga patienten som offer vore att underskatta henne. Också i en så sluten och maktfullkomlig värld som mentalsjukhuset har det funnits en spelplan och utrymme för en egen psykets estetik.

Biografiförfattare

I Sverige har det på senare år publicerats en stor mängd biografier om historiska personer och utifrån ett nyhetsbrev från Historiska media som jag fick nyligen verkar det som att Dick Harrison har för avsikt att börja massproducera genren nästa år.

Jag har själv läst flera av de som publicerats på senare år och även om jag är fullt medveten om att det finns stora individuella variationer mellan grupperna, så har jag märkt en viss skillnad i hur män och kvinnor nalkas uppgiften att skriva om en annan person och hens liv. 

Överlag finns det två sätt som män skriver biografier på som båda är ungefär lika vanliga. Det ena är att fullkomligt identifiera sig helt och hållet med personerna ifråga. Inte sällan skapar detta en viss försköning av personen ifråga och man ursäktar därför kanske en hel del från historiska personer som man skulle ha svårt att acceptera av personer idag och som deras samtida inte ursäktade heller. Inte sällan verkar man också lägga på myten om "det ensamma (och missförstådda) manliga geniet" i det här perspektivet. 

Det andra sättet män skriver biografier på är att välja ut en person (eller i vissa fall en familj) som man av en eller annan anledning verkligen hatar och försöka sig på att nedskriva och/eller karaktärsmörda sagda person. Märkligt nog inte sällan en, för samhället/staten Sveriges utveckling, viktig person. I inlägget Monument och historiska segrare (29 juni 2020) funderade jag lite över klyschan att segrare alltid skulle skriva historien som tagits dels som en självklarhet trots att utgången av det amerikanska inbördeskriget i relation till alla sydstatsgeneralstatyer i USA ifrågasätter detta. Dessutom är det inte alls säkert att segraren ljög i sin historieskrivning. T.ex. börjar japanerna klaga över att deras historia är skriven av USA, men det betyder ju inte att Japan inte har utsatt t.ex. kineser och koreaner för övergrepp. Och har man en företrädare som utsatt befolkningen för övergrepp, kanske man inte behöver ljuga...

Inget av dessa sätt är egentligen bra om man är intresserad av människan då det oftast mest mynnar ut i att porträttera en superhjälte eller en superskurk. Axel Oxenstierna utgör ett undantag eftersom han betraktas som ett manligt geni som helt på egen hand bygger upp den svenska staten. Oftast hamnar det i skymundan att han arbetade för Gustav II Adolf (som bara beundras för sina krigiska bedrifter) som i sin tur var son till Karl IX och sonson till Gustav Vasa som nog är de svenska kungar som män älskar att demonisera mest. (Nej, jag tänker inte försvara Linköpings blodbad, men den präglar synen på hela Karls regering, vilket är ytterst märkligt sett till allt hans äldre storebror eller faderns företrädare har för sig och hur lite det präglar bilden av dem...) Sett till alla dessa tre mäns betydelse för utvecklingen av den svenska staten, skulle jag nog vilja påstå att kontexten omkring Axel präglar hans gärningar både före och efter Gustav II Adolfs död. Något som män ofta talar tyst om också är hans behandling av Maria Eleonora som först på senare år börjat lyftas av kvinnliga forskare ordentligt. 

Ett undantag bland männen är Peter Englund som oftast är bra på att skriva empatiskt och varierat om historiska personer. I Silvermasken. En kort biografi över drottning Kristina använder han andra händelser än de vanliga för att komma Kristina nära inpå livet. Som Englund själv frågar: "är det givet att de händelser som vi minns bäst också är de som format oss mest?" 

Jag skulle inte säga att kvinnliga biografiförfattare alltid är så mycket bättre på att skildra människor mångfacetterat och det finns absolut också kvinnor som skriver om personer de ogillar och som också delar upp kvinnor i häxor och offer (snarare än superhjältar och superskurkar). Däremot har jag inte sett den typ av total identifiering med sin huvudperson som finns hos männen hos någon kvinna. Kvinnor förälskar sig istället i personerna. Konstigt nog i fallet med Marie-Louise Flembergs biografi Kristina Gyllenstierna. Kvinnan som stod upp mot Kristian Tyrann som jag skrev om i inlägget Marie-Louise Flemberg - Kristina Gyllenstierna. Kvinnan som stod upp mot Kristian Tyrann (4 december 2017) är det inte en kärleksförklaring till Kristina Gyllenstierna utan till hennes första man, riksföreståndaren Sten Sture d.y. och lite hennes äldste son Nils som hon tar för givet är den så kallade Daljunkern. Kristina tappar hon helt bort i majoriteten av boken, hon blandar ihop hennes släktskap med Gustav Vasa (vilket hon är långtifrån ensam om - Kristina är alltså hans moster trots att de är i princip jämngamla!) och har inte brytt sig om att närmare studera andra personer omkring Kristina som t.ex. hennes andra man Johan Tre Rosor (en av de personer som överraskat mig mest under min egen resa i 1500-talet hittills!) eller hennes överlevande söner Svante Sture och Gustav Tre Rosor. Hon har också svårt att se Stens dåliga egenskaper, så att förälska sig i en person (särskilt om det inte är ens tilltänkta huvudperson), kan vara lika problematiskt som att identifiera sig med henom.

Jag tycker jättemycket om Karin Tegenborg Falkdalens böcker om det svenska 1500-talet. De har givit mig jättemycket bra information om den dåtida svenska adeln, kungafamiljen och framför allt kvinnors kulturella sammanhang som är svåra att få tag på på annat håll (Det är fortfarande ett stort problem att så många män glömmer kvinnor i populärhistoriska sammanhang!). Däremot är det som att hon inte riktigt vågar uttala sig om Katarina Stenbocks personlighet i Vasadrottningen. En biografi om Katarina Stenbock 1535-1621. Det här har jag märkt är väldigt vanligt i akademiska sammanhang även utanför historierelaterade ämnen (Tegenborg Falkdalen är idéhistoriker.). 

Det finns många gånger en frustrerande brist på källor och material när det kommer till det svenska 1500-talet, men jag har märkt att det ändå finns nog för att man ska kunna bilda sig en hyfsad uppfattning om den svenska maktelitens personligheter. Däremot tycker jag inte att det räcker till en hel biografi (utom om kungarna), vilket man också kan märka i Tegenborg Falkdalens Margareta regina - vid Gustav Vasas sida. En biografi över Margareta Leijonhufvud (1516-1551) där hon koncentrerar sig på uppgifter om Margareta Leijonhufvud. 

När jag ändrade mitt skrivprojekt till att fokusera på Märta Leijonhufvud övervägde jag faktiskt själv att skriva en biografi. Jag valde till slut att fortsätta med fiktionen eftersom det ger mig mer utrymme att utforska Märtas och även personerna omkring hennes personligheter, men även deras relationer och den värld de levde i. 

Min absoluta favorit i vimlet av biografier som givits ut i Sverige på senare år är Fatima Bremmers Ett jävla solsken. En biografi om Ester Blenda Nordström som jag har skrivit om flera gånger här på bloggen, inte minst i inlägget Fatima Bremmer - Ett jävla solsken. En biografi om Ester Blenda Nordström (4 november 2018). Den är lättsmält och medryckande och med en stor dos empati och kärlek lyckas Bremmer levandegöra inte bara Ester Blenda Nordström utan även personerna omkring henne och den tidsperiod (d.v.s. det tidiga 1900-talet) som hon levde i. 

Fatima Bremmers kärlek till Ester Blenda löper som en röd tråd genom hela boken och istället för att avguda eller demonisera och avhumanisera henne, framställer hon henne väldigt medmänskligt och bygger upp bilden av henne mycket på allmänmänsklig igenkänning. Samtidigt vare sig utesluter eller nedtonar Bremmer Ester Blendas mer negativa egenskaper. Synen på samer framstår inte som jättetrevlig utifrån vårt perspektiv idag, men visar att hur progressiv vi än kan tycka att en person är, kan man inte helt ta henom ur sin historiska kontext. 

Ester Blenda har också en tendens att handla först och tänka på konsekvenserna senare. Det här gör att hon kommer att mer eller mindre helt köra över  och såra flera personer som hon håller av. Hennes arbete för de svenska pigornas situation var väldigt viktigt, men hon förstörde helt livet för bondfamiljen hon arbetade hos. Likaså sårar hon både René Malaise och Carin Waern Frisell när hon gifter sig med den förre enbart för att få följa med till Sibirien. 

Till skillnad från t.ex. Stockholms blodbad och Sturemorden som nedtonas, ursäktas och rättfärdigas i personskildringar av Kristian II och Erik XIV, är de här beteendena och åsikterna hos Ester Blenda alltså inget som Fatima Bremmer försöker att dölja, ursäkta eller rättfärdiga eller som hon verkar ha försökt att utesluta ur sin biografi. Tvärtom verkar Bremmer betrakta det som en självklar del av den kvinna som hon, faktiskt enligt egen utsago, förälskat sig så djupt i. Kärleken klarar de negativa egenskaperna och biografin förblir medmänsklig, empatisk och med en hög igenkänningsfaktor. 

Biografier är en genre som ska handla om människoliv. Därför är det väldigt märkligt att Ett jävla solskens mänskliga, empatiska och sansade porträtt av Ester Blenda Nordström verkar vara då ovanligt. Källäget för Ester Blendas liv i början av 1900-talet är väldigt annorlunda jämfört med t.ex. Märta Leijonhufvuds i mitten av 1500-talet, men Fatima Bremmer vågar ändå tolka in sinnesstämningar och känslor i Ester Blendas värld sett ur ett allmänmänskligt perspektiv som inte bokstavligt kan utläsas ur källorna. Detta lyser oftast med sin frånvaro i de biografier som publicerats om 1500-talets människor. I den mån där man har försökt, har det resulterat snarare i överdramatisk och/eller avhumaniserande "våldsporr". 

Det här är väldigt generaliserat över den biografiska genren i Sverige och det finns, som sagt, stora individuella skillnader inom könsgrupperna, men faktiskt också mellan olika verk av samma författare. Dick Harrisons Jag har ingen vilja till makt. Biografi över Tage Erlander tillhör det absolut bästa som han har skrivit och det är uppenbart att Tage Erlander tog honom med storm och att det blev till en förälskelse. Som jag skrev i inlägget Tomas Blom - Sveriges dramatiska historia: Dackefejden. Det stora upproret (31 januari 2020), har Harrison däremot på senare år satsat allt mer på kvantitet, vilket påverkat kvaliteten på hans verk (Serierna Världens dramatiska historia och Sveriges dramatiska historia är bra exempel.) och även om jag tänker ge dem en chans, kan jag inte säga att jag hyser stora förhoppningar om hans nya biografi-serie. 

Making a Living, Making a Difference: The Diversity of Work

Den andra artikeln i Making a Living, Making a Difference. Gender and Work in Early Modern European Society heter The Diversity of Work och är skriven av Jonas Lindström, Rosemarie Fiebranz och Göran Rydén.

Lindström, Fiebranz och Rydén berättar om Erik Svensson som kommer till herrgården Öster Malma i Södermanland för att arbeta vid ett bygge 1668. Hans yrkestitel är hantlangare och han verkar hjälpa till lite där det behövdes. På bygget arbetar också andra män och även kvinnor som har andra titlar. Alla dessa förväntades kunna hjälpa till där det behövdes oavsett den yrkestitel de givits i de skriftliga källorna, något som även diskuterades i Maria Ågrens Introduction: Making a Living, Making a Difference då Ingeborg Håkansdotter blev tvungen att bära tungt, vilket satte igång hennes förlossning. Det verkar med andra ord som att det var viktigare att sysslorna gjordes än att personen var av rätt kön och/eller hade rätt titel.

Erik Svensson performed a number of tasks at Öster Malma. As a helper on a construction site he filled in wherever necessary. The work he did was intermittent, casual and subordinate. These are traits that earlier research has found to be typical of women's work.

Tidigare forskning om arbete i det förflutna har utgått från mäns titlar och en manlig arbetsstruktur. Detta har osynliggjort kvinnorna. Genom att istället fokusera på de olika handlingar som personer utförde enligt källorna, får man fatt i fler kvinnor även om dessa fortsatt är underrepresenterade. Man finner också att varje enskild individs arbetssituation var väldigt pragmatisk och flexibel och Lindström, Fiebranz och Rydén pratar om mångsyssleri (multiple employment) även för specialister som smederna på bruken. Denna flexibilitet påverkar även hushållet. Mannen må ha varit överhuvud, men han hade oftast inga möjligheter att detaljövervaka alla sysslor som skulle utföras. Jag tycker också att det vore konstigt om inte merparten av männen faktiskt litade på att deras fruar skulle klara av det. Märta Leijonhufvuds smeknamn Kung Märta indikerar detta bl.a.

Kvinnor är som sagt underrepresenterade även om man ignorerar yrkestitlar och istället fokuserar på handlingar. Detta faktum blir intressant när Lindström, Fiebranz och Rydén jämför adelskvinnan Christina Charlotta Rudbecks dagbok och räkenskaper med bonden Elias Jonssons dagbok. Källorna är ungefär samtida (1740- respektive 1750-talen), men skildrar lite olika verkligheter. Kvinnor är bra mycket mer framträdande hos Christina Charlotta, betydligt över genomsnittet för de källor som utgör grunden för Gender and Work-projektets databas även om man tar bort hennes egna handlingar. Bl.a. köper hon varor från en mängd olika kvinnor, vilket går hand i hand med statistiken från de tabeller som artikelförfattarna redovisar där olika former av handel är den vanligaste kvinnosysslan.

Elias Jonssons dagbok innehåller, som sagt, inte särskilt många aktiviteter som utförs av kvinnor, men man kan anta att en del av de aktiviteter där pronomen vi används inbegriper dem. I hans beskrivning av vardagen på en gård i Hälsingland ingår inte heller typiska kvinnosysslor som mjölkning. Hur kommer detta sig?

Mycket beror säkert på att det ena är en man och det andra är en kvinna. Christina Som författarna säger är Charlotta Rudbecks dagbok och räkenskaper inte opartiska utan visar på en kvinnlig partiskhet liksom Elias Jonssons dagbok uppvisar ett tydligt manligt perspektiv. Det här är nog inte egentligen underligt. Det är lätt att man, mitt uppe i sina sysslor, får ett tunnelseende. Jag tror verkligen att man som man kan känna igen sig i kvinnor och förstå deras sysslor, men man utgår ju hela tiden från sig själv varför det är lätt att män glömmer kvinnor och tvärtom. Det skapas en form av ignorans som inte nödvändigtvis är medveten.

Maria Ågren - Introduction: Making a Living, Making a Difference

I inlägget Sofia Ling: Konsten att försörja sig - Kvinnors arbete i Stockholm 1650-1750 (27 oktober 2019) nämnde jag projektet Gender and Work som drivs av historiska institutionen på Uppsala universitet (projektets egen hemsida finns här). En av publikationerna som hittills publicerats inom ramarna för projektet är antologin Making a Living, Making a Difference. Gender and Work in Early Modern Europan Society som gavs ut 2017 med historieprofessorn Maria Ågren som redaktör.

Efter en del funderingar, har jag kommit fram till att det är bäst att ge. varje artikel i boken ett eget inlägg då en sammanställning av alla skulle bli för långt och för spretigt. Det lämpligaste är nog dessutom att börja från början med Maria Ågrens Introduction. Making a Living, Making a Difference som är precis det den utgör sig för att vara: En kortare introduktion till forskningen om arbete under tidigmodern tid.

Inramningen för artikeln är Ingeborg Håkansdotter som 1662 åtalades för barnamord i Göta hovrätt. Det döda spädbarnet hade hittats efter att en lada rivdes och vittnesmål lade samman flera ledtrådar om Ingeborgs deltagande i samband med dess uppförande 1659 och hennes allmäntillstånd vid tillfället. Även om ämnet för rättsprotokollet är barnamordet, kan rättsprotokollet alltså ge oss andra uppgifter också, inte minst mäns och kvinnors arbetssituation på 1650-talet. Inte minst kan man konstatera att män och kvinnor arbetade tillsammans.

I inlägget Vad gjorde slottsfruar på 1500-talet hela dagarna? (23 juni 2019) beskrev jag lite av min frustration över att historieskrivningen är totalt ointresserad av vardagen. Jag utvecklade det lite till i inlägget om mitt besök på Skarhult i Skåne (18 juli 2019) då svaret jag fick vid en fråga om vad slottsfruar på 1500-talet gjorde, bemöttes med ett väldigt avvisande svar om att källorna inte alls tar upp det. Gender and Work-projektet bevisar emellertid det motsatta.

Maria Ågren beskriver hur man inom projektet använder det hon kallar the verb-oriented method, där man fokuserar på vad källorna berättar om vad folk gjorde i det förflutna. Sammanlagt samlade man in 16182 sådana uppgifter från åren 1550-1799 som ligger till grund för artiklarna i antologin. Ågren menar dock att arbetet att leta källor är "tidskrävande", vilket gör att man drar sig för att göra det. Det här förvånar mig inte egentligen, dels p.g.a. Skarhults svar till mig, men även på att det verkar vara en vanlig föreställning att information om folks vardagsaktiviteter (t.ex. arbete) är omöjliga att hitta i källorna. Det som jag mest reagerar på är att jag trodde man fick forskningspengar just för att leta i källorna. Det är åtminstone så jag uppfattar vad som är grunden till all forskning om det förflutna. Jag uppskattar också att Gender and Work-projektet även verkar gå ut från vad som folk rimligen borde ha gjort och sedan pröva detta mot fakta. Jag har fått uppfattningen att många forskare lätt blir bokstavstroende och saknar kreativiteten och empatin att kunna sätta sig in i den levda verkligheten.

Maria Ågrens introduktion är intressant på flera sätt då den snuddar vid ämnen som ofta blir mer eller mindre klischéartat beskrivna i historieskrivningen. Bl.a. diskuterar hon synen på hushållet under tidigmodern tid. Det skildras ofta som statiskt, självständigt och strikt hierarkiskt, men realiteten verkar mer peka på dynamik och nätverksbygge med en större mängd andra hushåll. Ågren går även in på att änkor gifte om sig, vilket vittnar om att änkestatusen inte alltid var eftersträvansvärd trots att den gav kvinnor större fri- och rättigheter.

Married women had access to property, were responsible for debts, and appear to have been particularly active in petty commercial activities. These observations all seem to be at odds with the letter of the law and create the impression that there was a gap between law and practice.

Jag tycker alltid det är intressant när forskare verkligen förväntar sig att alla människor i det förflutna följer alla normer. Som jag sa ovan verkar många forskare lätt bli bokstavstroende, men som Ågren skriver är det lätt att göra antaganden om verkligheten utifrån det handlingsutrymme som lagtexterna gav kvinnorna. Däremot vittnar dessa om att kvinnorna styrdes av sina makar, men i verkligheten var kvinnornas situation på många håll i Europa under tidigmodern tid bra mycket mer flexibel. Om jag får komma med en gissning utifrån vad som är rimligt, tror jag att det fanns så pass många uppgifter att mannen inte hade möjlighet att detaljstyra allting. Han litade helt enkelt på att hans hustru klarade av sina sysslor ordentligt. Det är den här dynamiken och flexibiliteten som ger Märta Leijonhufvud smeknamnet Kung Märta.

Sofia Ling: Konsten att försörja sig - Kvinnors arbete i Stockholm 1650-1750

I fredags (25 oktober 2019) var det dags för ytterligare ett Afternoon Tea-föredrag på Vasamuseet. Denna gång berättade historikern Sofia Ling om sin forskning om kvinnors arbete i Stockholm mellan 1650 och 1750 som är en del av projektet Gender and Work som handlar om hur både män och kvinnor försörjde sig i Sverige under tidigmodern tid. Projektet drivs från Uppsala universitet och om ni är intresserade, kan ni läsa mer om det på dess projektsida.

Innan projektet startade har inte folks arbete varit fokus för särskilt mycket historisk forskning i Sverige. Detta var inget som förvånade mig då jag, som ni kanske vet, länge varit på jakt efter forskning om historisk vardag vilket jag skrev om i inlägget Vad gjorde slottsfruar på 1500-talet hela dagarna? (23 juni 2019). Både Sofia Lings föredrag i fredags och det Malin Lennartsson höll om äktenskap vid förra tillfället 27 september (2019), och som jag skrev om i inlägget Malin Lennartsson: Äktenskap och relationer i tidigmodern tid (29 september 2019), har dock handlat om vardag mer än övergripande nationella politiska och händelser.

Sofia Ling beskrev hur kvinnors arbete ofta skildrats i negativa termer och därför betraktats som marginellt och inte särskilt betydelsefullt. Det Ling gör i sin forskning är däremot att gå bortom yrkestitlarna och se till vad folk faktiskt gör. Föga förvånande har hon därför också fått fram en massa kvinnor som ansvarade för familjeförsörjningen under perioden 1650-1750. Det verkar också som att det skedde en del samarbete kvinnor emellan som liknar inofficiell skråverksamhet, vilket ju reglerade männens verksamhet i staden.

Det huvudsakliga källmaterial som Ling har använt sig av är så kallade suppliker till Stockholms handelskollegium. Dessa var en ny typ av källmaterial för mig och är, såvitt jag förstår det, klagomål som någon framförde till en myndighet. Förvånansvärt ofta framfördes dessa av kvinnor. Ling medger att de fattigaste kanske inte finns representerade i materialet då de inte kunde betala en skrivare att skriva ner klagomålen åt dem, hade alla rätt att framföra klagomål.

I materialet skymtade en tvåförsörjarmodell fram som normen, något som jag tyckte var intressant och att ensörjande beskrivs som onormalt och jobbigt. (Att ordet ensörjande oftast särskrivs som en sörjande kan dessutom leda till förvirring bland forskare.)

Tvåförsörjarmodellen tycker jag är särskilt intressant med tanke på hur det istället kom att se ut på 1800-talet i samband med genombrottet för borgerliga ideal där mannen var samhällsbyggare och kvinnan fast i hemmet utan möjlighet till jobb. Egentligen är det rätt underligt att detta blev normen för modern tid då övriga samhällsklasser visste att kvinnor mer än väl dög till att arbeta och i de lägre klasserna har kvinnan alltid varit tvungen att göra det för att familjen skulle kunna överleva. Att kvinnor långsamt fick tillträde till allt fler yrken och möjlighet till höga poster inom dessa är en viktig del av 1900-talets historia, men det kan vara dags att skrota tron att kvinnor aldrig arbetade utanför hemmet förrän hon tvingades ta de krigande männens plats i civila arbeten under 1900-talets världskrig.

Vad gjorde slottsfruar på 1500-talet hela dagarna?

Hans Holbein d.y:s teckning av en engelsk
kvinna med barn på 1500-talet

Vad gör alla superokända människor hela dagarna? är titeln på en bok från 2001 som tydligen kom i nyutgåva 2012 av språkvetaren Fredrik Lindström. Ända sedan jag började med mitt skrivprojekt har jag ställt mig en liknande fråga: Vad gjorde alla 1500-talsmänniskor hela dagarna? Och särskilt då slottsfruarna.

Merparten av arkeologiska undersökningar i Sverige styrs av exploateringar varför man inte kan bestämma själv vad det är man ska gräva och var. Som arkeolog är jag därför van vid att hamna mitt inne i folks vardag och det är också därför som jag ofta påpekar för folk att vikingarna må ha varit både plundrare, erövrare och handelsmän, men de var först och främst jordbrukare. Det var i jorden makten och rikedomen låg, vilket var en sanning som kom att gälla ända fram till industraliseringen på 1800-talet.

Något som har slagit mig när jag gått igenom svensk historieforskning är hur lite vardag det faktiskt är. För det första vurmar svenska historiker väldigt mycket för modern tid. Tidigare tidsperioder är mest intressanta om de kan utgöra en fondvägg för moderniteten och om man intresserar sig alls för tidigare perioder, är det främst 1700-talet och hur samhället förändrades under vägen mot industrialiseringen. Ett forskningsprojekt som lider lite av detta är Gender and Work. Det är jättebra och väldigt viktigt på många sätt, men lider dels av detta, enligt mig ganska evolutionistiska perspektiv och hittills har jag inte hittat särskilt mycket matnyttigt om 1500-talet inom deras publikationer.

Jag tycker genus är väldigt spännande, vilket säkert är tydligt av vad jag har skrivit för inlägg här på bloggen tidigare och att jag väljer att framhäva Märta Leijonhufvud. Genushistorievetenskapen har t.ex. även givit drottning Maria Eleonora en välförtjänt upprättelse och visat på behoven av att berätta andra historier än den om vita män, så det behövs och är väldigt viktigt. Däremot kan jag samtidigt känna att genushistorieforskning ofta är mer fokuserad på kön än på människor. Det här leder till en väldigt ideologisk forskning och förmodligen bidrar detta till att göra ämnet så "laddat" politiskt.

Detta fokus på normer och inte minst letandet efter normbrytare är särskilt tydligt gällande Cecilia Vasa. Alla verkar vilja hitta mer eller mindre långsökta orsaker till att få ta med hennes historia. Den mest absurda jag hört hittills är "museet" Vasaborgen i den äldre delen av Uppsala slott där man fått för sig att hon spökar fastän hon inte har någon särskild relation till platsen utöver att slottet troligen fungerade som bostad åt familjen då och då eller boken Den gyllene hårnålen där författaren Maria Gustavsdotter inte verkar tycka att Cecilias historia är spännande nog som den är, utan behövde kryddas med en lesbisk kärlekshistoria med en helt fiktiv person. Cecilia är en oerhört fascinerande personlighet med ett intressant livsöde, men om man vill veta något om 1500-talet, är hon inte ett särskilt bra fokus. Jag kan också tänka mig att hon var en ganska påfrestande person att ha att göra med.

Vetenskapskvinnan i mig är fullkomligt medveten om hur normerna var på 1500-talet. Jag vet vad Martin Luthers hustavla säger män, kvinnor och deras relationer till varandra och andra grupper. Däremot hjälper det mig egentligen föga om jag vill lära känna Märta. Det skulle bli en ganska tråkig historia om jag skulle skriva om Märta enbart utifrån normerna.

När jag började skriva upptäckte jag att jag istället hade ett behov av att hitta "röster" (i brist på bättre benämning) i källorna. Hur agerar och framför allt reagerar hon. på de händelser och de personer hon ställs inför? I fallet med Märta hittade jag en kvinna vars personlighet inte riktigt stämde överens med genusnormerna samtidigt som hon aldrig överträder de gränser som hennes kvinnliga kön satte upp för henne. Hennes make Svante Sture är lika intressant i sammanhanget. Medan hon framstår som utåtriktad och framfusig (manliga egenskaper) framstår han som lugn, mild och tillbakadragen (kvinnliga egenskaper). Ingen av dem agerar däremot utanför de genusgränser som 1500-talets samhälle ställt upp, vilket gör att man inte egentligen kan tala om normer på samma sätt när det gäller dem.

För mig är vardagen jätteviktig i detta sammanhang. Den må vara repetitiv, men faktum är att den utgör den allra största delen av folks liv och därför förmodligen den som påverkar hur man blir som person allra mest. Att hävda att kvinnorna inte syns i källorna är en väldigt dålig undanflykt. Jag är ingen historiker och jag har trots detta hittat mycket mer än många i den branschen verkar ha gjort. Min utgångspunkt har varit att Märta finns där. Hennes smeknamn Kung Märta kommer ur den vardag där hon agerade. Hon börjar kallas det före Svantes död och det verkar vara ett namn som ges av respekt för henne och inte som ett hån gentemot Svante. Det vittnar lika mycket om hennes driftighet som Svantes och andras vilja att ge henne utrymme.

Forskningen om England under the Tudors ligger i framkant när det gäller publik förmedling om den historiska vardagen på 1500-talet. Det finns massor av böcker, såväl fiktiva som vetenskapliga, som tar upp enskilda personers levnadsöden, vad barnen lekte eller hur kläderna man bar såg ut. För att inte tala om alla längre och kortare dokumentärfilmer och filmklipp som t.ex. detta klipp från Historic Royal Palaces där historikern Lucy Worsley berättar om hur toaletten ändrat utseende genom tiderna:

Jag måste erkänna att jag inte alls kan se de svenska kungliga slotten lägga ut liknande klipp om vardagshistoria på slotten då man istället i princip enbart satsat på att vara turistfälla för busslaster med utländska turister istället för museum åt svenskar, vilket jag pratade om i mitt inlägg Gripsholm: "Oj titta där är Bellman!" (6 juni 2019).

Det är emellertid inte så att det helt saknas vardagsperspektiv på 1500-talets Sverige. Nya Lödöse-undersökningen i Gamlestaden i Göteborg de senaste åren har varit väldigt viktig för det. 1500-talet har ofta hamnat i kläm i historisk- och stadsarkeologisk forskning då man tidigare var intresserad av medeltiden och på senare år kommit att mer intressera sig för 1600- och 1700-tal. I Nya Lödöse, som är en Göteborgs många föregångare, var det omöjligt att ignorera 1500-talet, vilket givit en del intressanta artiklar som t.ex. Veronica Forsblom Ljungdahl som skrev en artikel om mens. Arkeologer kan det där med fokus på vardagsföreteelser som sagt...

Jag förstår faktiskt inte varför vardagen och vardagsuppgifterna så totalt tappas bort i svensk historieskrivning och -förmedling. Med tanke på det stora fokuset på normer och normbrytande som funnits på senare år vore vardagen helt perfekt. För att agera i vardagen krävs mer praktiskt handlande och ett pragmatiskt sinnelag. I sådana sammanhang bryts normer hela tiden och det mesta sker också väldigt oreflekterat.





Hans Holbein d.y:s teckning av en 1500-tals kvinna i England med barn lånades här.

Experterna berättar - Kvinnorna (Vasamuseet)

Rekonstruktion av "Beatas" ansikte

I tisdags (4/12 2018) var jag återigen på Vasamuseet då de hade en specialvisning av sin utställning om kvinnorna kring Vasa. Guiden Emelie var påläst, lättsam och väldigt bra och jag lärde mig massor av saker jag inte kände till sedan innan. Kvinnoutställningen kommer att finnas kvar även nästa år för att man sedan ska föra ut kunskapen från den till det övriga museet. Detta anser jag vara jättebra då kvinnor ska vara en naturlig del av historien och inte ett särintresse.

Vasaskeppet är prytt av flera olika sorters kvinnofigurer bl.a. sjöjungfrur och av elva små figurer under en avbildning av Gustav II Adolf på skeppets akter som ska representera svenska folket, är sex kvinnor. Det finns även figurer som är kvinnor på ena sidan och män på den andra samt en unik knekt som har tolkats som en avbildning av Johan III:s dotter Anna Vasa.

Knekt med kvinnohuvud som kan vara
Anna Vasa

Under prideveckan i augusti i år (2018) höll Vasamuseets chef Lisa Månsson en kortare specialvisning som bara hölls i själva kvinnoutställningen medan denna visning vandrade runt i museet lite mer. Jag skrev ett inlägg om den förra visningen i inlägget Vasamuseet: specialvisning 2/8 i år. Då liksom nu berättades det om Brita Bååt på Ängsö slott som sålde ek till skeppsbygget och de två kvinnliga skeletten "Beata" och "Ylva" som påträffades i samband med bärgningen.

Den fjärde kvinnan i utställningen är skeppsgårdsföreståndarinnan Margareta Nilsdotter som övertog arbetet med skeppet när hennes make dog. Denna gång utvecklades hennes historia ännu mer och vi fick bl.a. se de dockor som funnits på museet i alla år med Margareta som pratar med Gustav II Adolf. Det blev också mer om de senaste forskningsrönen kring skeletten (även utöver Beata och Ylva) som inneburit en hel del pusslande för forskarna, men som jag lämnar därhän så länge då jag inte vet om det är helt och hållet publicerat än.

En av de 6 kvinnliga figurerna som anses
representera svenska folket.

Det fanns flera olika sorters kvinnor på 1600-talsskeppen bl.a. besättningens familjer och olika sorter av besökande kvinnor. Senare kom det att anses vara otur att ta med kvinnor ombord, men det gällde ännu inte på 1600-talet. Det fanns även kvinnor som klädde ut sig till män och tog anställning som båtsmän på skeppen. För att avslöja dem, fanns det två saker man kunde göra. Det första var att man kunde slänga ut torkade ärtor framför dem och om de halkade, så var de kvinnor. Det andra testet man kunde göra var att hålla en spinnslända framför dem. Om de visade intresse, var de kvinnor.

Jag kunde inte låta bli att le då det var ett av de mest uppenbara exemplen på behovet av genusperspektiv för att få förståelse för en kultur jag hört. För oss ter sig dessa test som helt befängda och för att avslöja "biologiskt" kön på en individ fungerar de uppenbarligen inte alls. Däremot säger det väldigt mycket om vilka förväntningar man hade på kvinnor i sociala sammanhang. Det är exakt det genus bör handla om enligt mig.

Vasamuseet: Specialvisning

Ansiktsrekonstruktion av skelettet "Beata"
som hittades ombord på Vasaskeppet

Jag gillar Vasamuseet, vilket väl blivit ganska tydligt här på bloggen redan. Det är ett av mina favoritmuseum (och lite av en drömarbetsplats för mig personligen, men det är en annan historia...) och jag återkommer mer än gärna dit. Nu under Europride-veckan i Stockholm, hade de en specialvisning om deras senaste utställning om kvinnorna kring Vasaskeppet som öppnade förra året. Jag tyckte att det lät intressant och bestämde mig för att återigen hälsa på och blev inte besviken.

Visningen av museichefen Lisa Månsson och var upplagd för att först berätta om skeppet för att sedan gå in närmare på kvinnor under 1600-talet i allmänhet och sedan om de fyra kvinnorna som tas upp specifikt i utställningen:

• Margareta Nilsdotter som var gift med Henrik Hybertsson som fick uppdraget att bygga Vasa och som tog över verksamheten när maken dog.
• "Beata" är namnet som forskarna i nutid givit ett av de två kvinnliga skeletten som hittades ombord på skeppet och som ni kan se ansiktsrekonstruktionen av här till vänster.
• "Ylva" som är namnet på ett andra kvinnliga skelettet som hittades i anslutning till skeppet.
• Brita Bååt som var en av fyra änkor som sålde timmer till skeppsbygget.

Knekt med kvinnohuvud från Vasa.

Det sista momentet i visningen var föremål som kunde relateras till eller föreställde kvinnor ombord på skeppet. Bl.a. denna knekt som är helt unik i sitt slag. Normalt sett föreställer de romerska eller turkiska soldater, men den ni ser på bilden till höger har ett kvinnoansikte. Den har också haft en prominent placering på skeppet, varför man kan gissa att den ansågs viktig.

Anletsdragen liknar Gustav II Adolfs kusin Anna Vasa som dog under tiden som Vasa byggdes (1625) och som fick något av martyrstatus i Sverige. Hon övergav nämligen den katolicism hon uppfostrats inom för den lutherska tron. Därför passade hon säkert väl in i sin kusins propaganda, men hon stod egentligen sin bror Sigismund väldigt nära och behövde nog inte "räddas" undan honom. Däremot verkar både hon och brodern ha haft väldig hemlängtan i Polen-Litauen.

Samiska detaljer från en väska som hittades
ombord på Vasa.

Jag uppskattade visningen och tyckte att det var trevligt att museet valde att göra en visning speciellt om kvinnorna. Jag gillade också att Lisa Månsson förklarade att orsaken till att de valt att göra en särskild utställning om kvinnorna var att de kände ett behov av att bryta sig loss från nedärvda historieberättelser från 1800-talet. De har inte ändrat källmaterialen som finns tillgängliga utan bara gått tillbaka till dessa istället för att lita på berättelserna om källorna.

För mig är historia mer kopplat till berättelser vi förmedlar vidare över generationerna och vi har ofta en tendens att fastna i 1800-talet och tolka all annan historia utifrån det perspektivet. Detta gäller givetvis för betydligt mer än bara historieämnet och är anledningen till att genus som perspektiv enligt mig behövs. Visst ska det vara naturligt att ta med kvinnor, barn, flera typer av män och det man idag rätt slentrianmässigt kallar minoritetsgrupper och man bör inte skilja dem från annan historia. Problemet är att vi inte ser det som naturligt att ta med dessa grupper i historieskrivningen än idag, vilket det faktum att bara 13% av namngivna personer i skolböcker i historieämnet är kvinnor visar. Därför kan det vara bra att specifikt fokusera på andra grupper för att göra dem synliga och naturliga att ta med i "vanliga" historieberättelser i framtiden.

Johanne Hildebrandt - Idun. Sagan om Valhalla

Den här boken är egentligen helt fel tidsperiod, men jag har på sistone tänkt mycket på ett budskap som finns inbäddat i boken Idun av Johanne Hildebrandt.

Idun är andra delen av den första trilogin av Hildebrandts Sagan om Valhalla-böcker och utspelar sig på bronsåldern, så väldigt mycket längre tillbaka än den tidsperiod som den här bloggen normalt fokuserar på, men dels är Sagan om Valhalla serien en av mina favoriter inom historisk fiktion genren och dels är just Idun relevant för ett ämne jag tycker förtjänar att tas upp. Arkeologen i mig skulle egentligen kunna ta upp två ämnen rörande den här boken, men jag har redan diskuterat ointresset för äldre historia (och inte minst förhistoria) i blogginlägget Kostymer, modern historia och "Det Andra" och även om jag kan prata bra mycket mer kring ämnet, lämnar jag det därhän så länge.

Idun handlar om Idun som är dotter till Freja (titelperson för den första delen av trilogin) och Tor. Modern är självständig, frispråkig, orädd och har ett väldigt gott självförtroende. Hon har även övernaturliga krafter som gör att hon kan tala med gudomar, andra och andra väsen och hon är därför en högt rankad prästinna. Idun å andra sidan är rädd, orolig, blyg och introvert. Till Frejas stora besvikelse har hon inte ärvt hennes övernaturliga krafter och är inte alls populär bland männen under fertilitetsritualerna. Detta gör att hon behandlar sin dotter ganska illa.

I motsats till sin mor och moster Gefjyn har Idun flera egenskaper som traditionellt brukar tillskrivas kvinnor. Hon är omvårdande och bryr sig om allt levande. Precis som gudinnan i den nordiska mytologin som bär samma namn sköter hon om äppelträden och tog även hand om sin lillasyster Hnoss som dog innan boken började. Hennes högsta dröm är att föda döttrar så att hon kan visa modern att hon duger till någonting åtminstone.

Jag tycker kontrasten mellan Freja och Iduns personligheter är väldigt intressant. Inte för att de är så olika trots att de är väldigt nära släkt utan för att de sätter fingret på kvinnliga karaktärer i populärkulturen och vilka som klassas som antingen "starka" eller "svaga".

Freja skulle definitivt hamna i den förra kategorin. Hon bryter sig lös från kvinnligt kodade uppgifter då hon inte bryr sig det minsta om matlagning, barnpassning eller städning istället är hon aktiv ute i samhället som prästinna. Till den förra kategorin kan även Iduns moster Gefjyn läggas. Hon är uppfostrad till krigare och mer eller mindre en kvinnlig variant av en macho man. Ingen av systrarna är särskilt moderliga och visar sällan känslor även om de visar empati med andra då och då.

Idun däremot visar en mängd karaktärsdrag som traditionellt tillskrivs kvinnor. Hon är vare sig den starka, självsäkra prästinnan eller krigarkvinnan utan trivs bäst i hemmet med hushålls- och trädgårdssysslor samt med att passa barnen. Detta gör att hon automatiskt hamnar i den senare kategorin. Hennes mor ser henne som en skam för familjen och jag får ofta uppfattningen att detta är en bild som delas av många feminister idag.

Självklart ska inte kvinnor vara förvisade till hemmet, men jag tror samtidigt inte att det är bra att skuldbelägga kvinnor som faktiskt vill ta hand om sin familj heller. Jag skulle istället vilja utvidga denna roll till att infatta även män och det samma gäller när det kommer till egenskaper. Jag ser inga som helst problem med att Idun är moderlig och omvårdande. Jag tror faktiskt att det behövs fler förebilder från populärkulturen som är milda och snälla och det samma gäller faktiskt även historiska kvinnor.

Jag började på allvar fundera över den här problematiken när jag såg SVT:s julkalender Tusen år till julafton 2015. I sin strävan efter att göra flickorna aktiva, lät de flickorna spela pojkar. Vad jag tycker att de gjorde fel var att aldrig göra tvärtom och låta pojkarna spela flickor. Vad var det t.ex. för vits med att låta en flicka spela Gustav III som blev kung först när han var vuxen om man totalt ignorerade drottning Filippa och drottning Kristina. De senare två var barn när de kom till makten (Filippa var 12 år och Kristina 6.) och borde därför ha lämpat sig för ett barnprogram som handlade om barn i historien. Varför inte låta pojkar spela dessa kungliga flickor?

Medeltidsavsnittet av kalendern var extra smärtsamt att se då det är min favoritperiod. Utan att nämna att det var omöjligt för flickor/kvinnor att bli riddare hade de en kvinnlig riddare och en flicka fick öva riddarlekar. Programledaren Lotta Lundgren fick inta rollen som "medeltidskvinna", vilket innebar att hon satt tyst i ett slottstorn och det konstaterades att medeltidskvinnan inte hade något alls att säga till om. (Något som man verkligen kan ifrågasätta också.)

Det fanns mycket som kalendern gjorde bra också, men jag tycker att det är viktigt att uppmärksamma detta problem som var genomgående för hela julkalendern och faktiskt ledde till att man förminskade flickor och kvinnor i den svenska historien.

Staty över Kristina Gyllenstierna, Stockholms slott

Tidigare har jag pratat om mina problem att hitta särskilt mycket om Kristina Gyllenstierna utöver den period hon ledde försvaret av Stockholms slott och jag tror att hon, liksom väldigt många andra kvinnor som faktiskt framhävts i historien, kan ha fallit offer för just det ovan nämnda problematiken att inte vilja se "kvinnliga" kvinnor. I en strävan att vara normkritisk verkar det som att man har degraderat de aktiviteter kvinnorna har sysslat med genom historien. Det här tror jag gör att merparten av historiska kvinnor glöms bort.

Jag är helt för att ifrågasätta och kritisera normer och har en viss förkärlek för krigarkvinnor. Däremot tror jag att det inte egentligen förändrar patriarkala strukturer att bara framhäva kvinnor som uppvisar manligt kodade egenskaper och/eller utför manligt kodade handlingar. Det gör heller inte kvinnor mer synliga i historieskrivningen då de flesta kvinnor faktiskt höll sig till normerna under hela eller merparten av sina liv. Kristina Gyllenstierna är ett bra exempel, men även Märta Leijonhufvud. Jag skulle tvärtom vilja säga att man cementerar strukturerna och nedvärderar kvinnors traditionella aktiviteter ännu mer genom ett sådant perspektiv. Kvinnor var inte på något sätt inaktiva bara för att de skötte hushåll och barn. De var väldigt viktiga för samhället, men på ett annat sätt än mannen. För en mer varierad historieskrivning tror jag därför att det är viktigt att framhäva vad de flesta kvinnor faktiskt gjorde till vardags. Annars blir historien fortfarande väldigt manligt präglad i alla fall.