“The past is a foreign country; they do things differently there.”
~ L.P. Hartley
Professionellt håller jag på mycket med postkoloniala teorier. Då i första hand kopplat till vikingatida och modern kolonialism. Det finns mycket att säga om denna teoribildning och jag kan förstå den kritik som riktats mot den, samtidigt som jag också tycker att en hel del är tankeväckande.
Postkolonialismen är egentligen flera olika tankegångar som förenats under ett paraplybegrepp. Viktigast för det jag kommer att skriva här är de tankar om skapandet av "Det Andra" som Edward Said talar om i sin bok Orientalism från 1978.
Kortfattat kan man säga att Saids tankar går ut på att Västvärlden tenderar att stereotypisera det område i Asien och Nordafrika som man kommit att kalla Orienten då man hela tiden utgått från sin egen världsbild när man studerat dem. Man har med andra ord varit väldigt partisk och ensidig i sin framställning av samhällen och kulturer i "Orienten". Inte minst för att rättfärdiga imperialism varför man även skapat en hierarki mellan kulturer där den västerländska kulturen självfallet hade högst status.
Det har riktats en hel del kritik mot Said, inte minst eftersom det finns liknande tendenser hos "Öst" och hur de ser på Väst, vilket kallas Occidentalism. Men det finns en del i hans tankegångar som jag tycker är väldigt relevant även för vårt perspektiv på historia.
När folk säger sig ha ett historieintresse och jag berättar om mitt, brukar folk tillägga att de bara är intresserade av 1800- och 1900-talet. Detta har länge fascinerat mig, men jag tror jag börjar förstå varför många sätter en sådan tidsgräns för sitt historieintresse. Vi räknar gärna Upplysningen som något av en brytpunkt i historien. En tidpunkt då vårt samhälle skapades på riktigt och som sedan med industrialismen blev "modernt". Kan det vara så att vi därför har distanserat oss från den tidiga historien? Ibland tar man avstamp för historien i Gustav Vasas trontillträde och reformationen, en period som brukar gå under benämningen förmodern eller tidigmodern tid. Den definieras således utifrån modernismen och egentligen bara som en enda lång startsträcka för Upplysningen.
Detta återspeglas och i etnologins huvudsakliga intresseområden också. Inger Lövkrona går inte ens så långt tillbaka som till Gustav Vasa när hon definierar tidsperioden kronologiskt utan sätter början under Stormaktstiden i början av 1600-talet. Slutdatum är satt till industrialismens genombrott i mitten av 1800-talet. Hon menar att det är svårt att studera den förmoderna tiden för etnologer eftersom "[d]etta samhälle var kvalitativt och strukturellt annorlunda än det moderna - ekonomiskt, socialt, politiskt, ideologiskt och kulturellt (Lövkrona 1999:20)."
Jag gillar etnologin och antropologins perspektiv på samhällen och kulturer, men för en arkeolog ter sig det grunda tidsperspektivet väldigt konstigt och framstår även ofta evolutionistiskt. Citatet från Lövkrona ovan kan dock fungera som en förklaring. Det är först från industrialismens genombrott som en del börjar prata om historien som den om "vårt eget" samhälle. Alltså det som vi tror oss kunna känna igen oss i själva.
Jag har aldrig varit jätteintresserad av modern historia. Även om jag ser betydelsen i att prata om världskrigen och Hitler, har jag alltid tyckt att det varit ganska tråkigt. På senare år har jag kommit att revidera den uppfattningen väldigt mycket genom att jag kommit att intressera mig för arkeologisk forskningshistorik, västeuropeisk kolonialism/imperialism och framför allt kommit att älska den australiensiska TV-serien Miss Fisher's Murder Mysteries. Det här blogginlägget är skrivet mer eller mindre genom inspiration jag fått från diskussioner med fansen av den senare.
Baserat på det stora intresse för dräkter som finns bland dem, trodde jag att de skulle gilla att få se Sturekläderna. Jag lade därför ut en bild på dem i ett av forumen som dedicerats till serien, men det var inga överväldigande hurrarop. Jag frågade varför och den allmänna uppfattningen verkar vara att det ultimata manliga plagget är den moderna kostymen. Jag började fundera mycket kring detta för jag tycker det är ett ganska tråkigt klädesplagg. Det kommer i väldigt begränsat antal former och färger och man kan överlag göra väldigt lite med den. Som status- och maktsymbol däremot verkar den oöverträffad idag och kanske det har en del med saken att göra. Wikipedia gör nämligen gällande att dräkten går tillbaka till 1870-talet, vilket ligger rätt i tid med den tidsperiod som folk i gemen säger sig vara mest intresserade av. Men det handlar väl om smak säger du. Visst gör det det, men som Historieätarna visade väldigt väl, är tycke och smak väldigt kulturellt betingat. Det som programledarna åt under t.ex. Vasatiden blev för dem så främmande att de inte kunde ta det till sig.
Jag inledde detta inlägg med ett berömt citat från L.P Hartley som har parafraserats av Douglas Adams som istället pekade på att människor i historien bodde i ett annat land för att de betedde sig som oss. Jag tycker att båda har rätt och jag tror att det är viktigt att både se till historia som liknar oss själva och det som skiljer oss åt. Jag tror att båda perspektiven gör det lättare för oss idag att relatera till andra människor. Att känna empati, samhörighet och förståelse för det som är annorlunda också. Dessutom är det inte så enkelt att avfärda den äldre historien. Snabba uppbrott är oftast inte de tvära kast de framstår som när man väl går in på djupet. Istället handlar väldigt mycket om perspektiv vi använder. Moderniteten (och även Upplysningen) ville gärna vara början på något helt nytt och därför betraktade man all äldre historia som mindre värd och därför skapades ett "Andra" av den tidigare historien. Ett perspektiv vi verkar leva med än idag.
- Lövkrona, Inger 1999. Hierarki och makt - den förmoderna familjen som genusrelation, i: Familj och kön. Etnologiska perspektiv. red: B. Meurling, B. Lundgren & I. Lövenkrona, Lund, s19-39
