Abdulrazak Gurnah - Paradiset

2021 tilldelades Abdulrazak Gurnah Nobelpriset i litteratur till svensk kulturelits stora förvirring då han var ett obekant namn för dem. Jag kände igen hans namn efter att ha djupdykt i forskning om kolonialism och imperialism i samband med arbetet med min masteruppsats i arkeologi. Däremot hade jag aldrig läst något av honom förrän jag plockade upp Paradiset i svensk översättning av Helena Hansson för ett tag sedan. 

Paradiset utspelar sig i det tidiga 1900-talets Östafrika, alldeles precis när européerna börjar få grepp om Afrika på allvar. I sammanfattningen på förlaget Celanders hemsida kan man läsa att boken handlar om hur swahilikulturen möter den tyska och brittiska kolonialismen, men jag vet inte om jag riktigt håller med om det. Swahilikulturen är definitivt i centrum då det är den etnicitet som huvudpersonen Yusuf genom vars ögon vi utforskar den värld som Gurnah bygger upp, men européerna är inte egentligen särskilt framträdande. De är mer en frånvarande närvaro. Istället präglas samhället, förutom av kiswahili, av araber, indier och olika stamgrupper som kallas "vildar" och dynamiken dem emellan. Faktum är att den värld som Yusuf är en del av är fascinerande mångkulturell med mycket fördomar (och förakt) som florerar mellan de olika grupperna. 

Yusuf är en stundtals naiv, men väldigt eftertänksam pojke som åldras från 12 till 17 år under bokens handlingsförlopp. Hans föräldrar är fattiga och han säljs som skuldslav till den rika köpmannen "farbror Aziz" (eller Sayyiden som de andra kallar honom) som tar honom med till kusten där han får jobba i hans butik tillsammans med Khalil som också är skuldslav. I huset bor även Aziz sjuka fru som var en rik änka som Aziz gifte sig med för att själv bli rik och han får med tiden hjälpa trädgårdsmästaren i trädgården. Då och då ger sig Aziz iväg på handelsexpeditioner till "vildarna" i inlandet och en dag vill han att Yusuf följer med. Han blir emellertid lämnad hos Azizs affärspartner Hamid i ett år. Under det året inser Yusuf mer och mer att Aziz inte helt har rent mjöl i påsen och efter att Hamids dotter förälskar sig i honom, får han följa med Aziz på nästa handelsexpedition året därpå. 

Handelsexpeditionerna är farliga och liknar beskrivningar av handeln i Europa innan avgörande framsteg inom skeppsbyggnadskonst och navigationsteknik under sent 1200- och 1300-tal började ta handeln ut på sjön. Då var det till lands man i huvudsak färdades och de stora alppassen var viktiga för att frakta varor mellan norra och södra Europa. Makthavarna försökte hålla banditer borta och underhöll vägarna för att underlätta framkomligheten och tog upp tull för arbetet även om konkurrensen från alternativa rutter höll den på en rimlig nivå. Rastställen och räddningstjänst ordnades av religiösa sällskap (Sankt Bernhardshundar med konjakskaggar har blivit en kvarlevande symbol för detta.) och bolag av åkare och mulåsneförare skötte transporterna. Man färdades ofta i karavaner och hade antingen egna vapen eller hyrde in beväpnade vakter. Dessa handelsexpeditioner kallades adventuras (äventyr).

Aziz handelsexpedition går inte jättebra och vildarna är inte längre så naiva som man får intrycket av att de har varit innan. Till slut får tyskar komma och rädda dem ur en besvärlig knipa, vilket helt tar musten ur hela expeditionen och verkar få dem att reflektera. Det är uppenbart att även den rätt hårdföre Aziz får sig en tankeställare. När de är tillbaka klarnar mycket för Yusuf, inte minst för att Khalil förklarar för honom och trots att Aziz och Khalil egentligen blivit som en familj för honom, börjar Yusuf känna tvivel. Samtidigt kommer första världskriget (kriget mellan tyskar och britter som det skildras som) krypande allt närmare.

Jag gillar boken. Den beskriver en värld som européerna trängde sig in i liksom att det skedde på gott och ont. Boktiteln till trots är denna värld verkligen inget paradis. Kvinnornas relativa självständighet, liksom det insinuerades att männen under handelsexpeditionerna inte var främmande för att ha sex med varandra, förvånade mig. Sista delarna av boken (När Yusuf var tillbaka i Aziz butik.) kändes dock lite för stressade. Jag önskar att Gurnah hade gett Yusuf lite tid och utrymme till att reflektera mer över de övriga medlemmarna i Azizs hopsnickrade "familj" perspektiv liksom den utveckling i Azizs personlighet som skedde i samband med handelsexpeditionen även om jag förstår hans problem att förstå dem.

Karin Johannisson - Den sårade divan. Om psykets estetik (och om Agnes von K, Sigrid H och Nelly S)

I mitt inlägg Bloggkramp (20 februari 2021) nämnde jag hur min forskning om 1500-talets Sverige fört mig in på ämnen som jag absolut inte trodde att jag skulle behöva känna till mera om. Ofta handlar det bara om enstaka uppgifter, men i andra fall blir jag tvungen att kolla upp ämnen närmare, vilket oftast också medför ett ökat intresse. 

Till denna, förmodligen till synes helt irrelevanta kringläsning, hör idéhistorikern Karin Johannissons bok Den sårade divan. Om psykets estetik (och om Agnes von K, Sigrid H och Nelly S). Där hongår igenom mentalsjukvården i Västvärlden (främst Sverige) under 1800- och första halvan av 1900-talet. 

Med Agnes von Krusenstjerna, Sigrid Hjertén och Nelly Sachs som fallstudier går hon igenom deras liv, de diagnoser de fick (hysteri, schizofreni respektive paranoia) samt mentalsjukhusen som institution i det moderna samhället. Den moderna mentalsjukvården är ett ofta översett, men viktigt historiskt forskningsfält som Karin Johannisson verkligen gör en ordentlig djupdykning i. Hon verkar dels ha läst en större mängd böcker som behandlar ämnet, men även en stor mängd patientjournaler samt ordentligt satt sig in i de tre konstnärernas olika konstnärskap. Allt verkar väl genomarbetat och Johannisson har verkligen tagit sig tid till att förstå personerna hon skriver om och den tid de levde i på ett annat sätt än vad som är vanligt i skildringar om 1500-talets personer och samhälle. Särskilt Sigrids berättelse är djupt tragisk med en kvinna som har svårt att uttrycka sig själv annat än genom sina målningar och vars make (konstnären Isaac Grünewald) verkar sakna verktyg för att förstå vad hon behöver. 

Grünewalds inlåsning av Sigrid Hjertén när han tröttnar på henne (och hittar en ny "bättre" fru) är inte unik. Faktum är att det verkar ha varit förvånansvärt vanligt och Karin Johannisson nämner t.ex. författaren Hjalmar Söderberg och historikern Erik Lönnroth som gjorde likadant. Grünewald verkar något mer empatisk än dessa två sistnämnda och besöker Sigrid om än med tiden allt mer sällan. Sonen, som verkar ha kommit som en fullständig överraskning för Sigrid (och förmodligen även en stor chock) verkar inte alls ha brytt sig om sin mor och inte heller vårdpersonalen på Beckomberga. 

Det är intressant och fruktansvärt hur moderniteten satte en så snäv gräns för vad man ansåg vara kvinnligt, att kvinnor mådde psykiskt dåligt av att försöka passa in i kvinnligheten och att hon framstod som direkt samhällsfarlig om hon inte gjorde det. Det verkar som att moderniteten verkligen var ute efter att på olika sätt låsa in kvinnor både fysiskt och mentalt.

På flera sätt kan det vara värt att fundera över det Margareta Strömstedt kallar det borgerliga kvinnoidealet i sin artikel "Du och ja Alfred" - Om kärlekens kärna och om manligt och kvinnligt hos Astrid Lindgren i antologin Röster om Astrid Lindgren i sammanhanget. Strömstedt menar att det egentligen är märkligt att idealet med en kvinna som inte ansågs kapabel till någonting och som därför måste låsas in i hemmet blev tongivande i samhället i stort då erfarenheter från alla andra samhällsgrupper sa at kvinnor kunde minst lika mycket som män. Det är också detta "borgerliga" kvinnoideal som ligger till grund även för vår bild av historiska kvinnor oavsett tidsperiod trots att t.ex. Märta Leijonhufvuds agerande motsätter att kvinnor stängdes in i förmodern tid (med begreppet "förmodern" menar jag här hela historien före industrialismen).

Under sin föreläsning Konsten att försörja sig - Kvinnors arbete i Stockholm 1650-1750 på Vasamuseet som jag skrev om i inlägget Sofia Ling - Konsten att försörja sig. Kvinnors arbete i Stockholm 1650-1750 (27 oktober 2019) kan man säga att historikern Sofia Ling även ifrågasatte denna bild av historiska kvinnor som ett traditionellt ideal även inom borgerskapet. Kvinnor i det tidigmoderna Stockholm verkar istället ha varit väldigt aktiva, inte minst i familjeförsörjningen.

Både i inlägget om Sofia Lings föredrag och i inläggen Making a Living, Making a Difference: Marriage and Work. Intertwined Sources of Agency and Authority (12 juni 2020) och  Making a Living, Making a Difference: Less Than Ideal? Making a Living Before and Outside of Marriage (13 juli 2020) berättade jag om hur Gender and Work-projektets forskning visat på att vad de kallar tvåsörjarmodellen var normen i det förmoderna samhället och att ensörjare var något förfärligt som gjorde familjen väldigt utsatt.

I sin bok Gender in History. Global Perspectives menar Merry E. Wiesner-Hanks att 1800-talets kvinnosyn snarare är kopplat till kapitalismens framväxt med en medelklass som såg det som status att inte lönearbeta. När industrialismen flyttade bort produktionen från hemmet ska det ha varit svårt för kvinnor att kombinera arbete med familjeansvar varför fabriksarbete blev en sfär för män, ogifta kvinnor och barn. Jag håller delvis med Wiesner-Hanks om detta, men det behövs en viss modifikation. Dels eftersom underklassens kvinnor på olika sätt alltid arbetat för att familjen skulle få ekonomin att gå runt (Även efter industrialismens intåg, har det funnits behov av arbete på annat håll än i fabrikerna.). Dels för att Den nya kvinnan som växer fram under början av 1900-talet handlar mer om frisläppthet och fest än arbetsliv. Därför verkar det som statusmarkören att slippa lönearbeta kanske mer spelat in för kvinnoidealet och jag vill även lägga till att det blev en annan uppdelning mellan privat och offentligt i sammanhanget där män verkade ute i offentligheten och "byggde samhället". Det här är något som vore väldigt spännande att studera närmare, men jag lämnar det därhän (så länge).

Jag har sett flera historiker mena att man inte bör "psykologisera" (som de kallar det) om historiska personer, vilket har gjort mig oerhört förbryllad och det är svårt att egentligen förstå hur de menar. Jag är inte för att tillskriva historiska personer moderna diagnoser. Särskilt ordet psykopat är väldigt vanligt använt inom den svenska populärhistorien idag (Inte inom den professionella historieforskningen däremot tack och lov!). Egentligen oftast använt helt utan relation till symtom och dyl. för den personlighetsstörning som psykopati är utan mest för att demonisera makthavare författaren själv ogillar. Biografier som t.ex. Greta Runnquist-Olssons Hertig Magnus av Östergötland. En psykiatrisk studie och Kristian Tyrann. Personlighet, själsliv och livsdrama av Paul J. Reiter (överläkare vid Köpenhamns stadssjukhus psykiatriska avdelning) lämnar också mycket att önska. Vi har helt enkelt inte information nog om historiska personer och kan heller inte fråga dem om hur de kände sig, för att diagnosticera varför det leder fel och kan påverka bilden av personen alldeles för mycket, något som Karin Johannisson tar upp gällande Agnes von Krusenstjerna:

Också genom att förse hennes reaktionsmönster med moderna diagnostiska namn riskerar man att upprepa sjukförklaring. Även om etiketten uppdateras från hysteri till bipolaritet eller personlighetsstörning, är det som att hon blir stående tomhänt. Diagnoser är tids- och kulturspecifika hypoteser. Och de säger inte mycket om individens upplevda plåga.

Psykisk ohälsa är än idag tyvärr oerhört stigmatiserat och det är lätt att reducera en människa till en diagnos och som sagt har vi alldeles för lite uppgifter om historiska personer (även de som levt längre fram i tiden som de kvinnor som förekommer i Johannissons bok). Därför förstår jag motståndet till att "psykologisera" utifrån definitionen att diagnostisera historiska personer. Däremot förstår jag det inte alls om definitionen är att försöka förstå varför och hur en historisk person agerar och reagerar som hen gör. Det är allmänmänskligt att påverkas både positivt och negativt och såväl fysiskt som mentalt av de händelser som vi upplever och i våra möten med andra människor.

Under de nu snart fyra år som jag grävt mig allt djupare ner i det svenska 1500-talet har jag mest stött på analyser av lagtexter och politiska beslut. Om den enskilde författaren gillar eller ogillar dessa beror (liksom i fallet med psykopat-begreppet) helt på ens syn på makthavaren ifråga. Om man gillar makthavaren, rättfärdigar man de mest brutala handlingar, medan, i sin kontext, fullkomligt begripliga politiska beslut från en makthavare man inte gillar framställs som demoniska och fruktansvärda. Det är som att man helt missar människorna som skapat och deltagit i de historiska händelserna, vilket jag finner obehagligt då den typen av historieskrivning blir avhumaniserande och empatilös. Jag önskar att det här bara gällde den populära historieförmedlingen, men trots att det finns oerhört många bra professionella historiker, har jag sett väldigt många som har denna inställning också hur mycket de än hävdar att jag har helt fel. Det är väldigt svårt att få något ut av en händelse om du inte förstår de medverkade och varifrån de kommer in i händelsen. Som Karin Johannisson skriver om Sigrid Hjertén:

Svagheten med den deskriptiva psykiatrin inriktad på symtom, är att den inte säger något om orsaker och koppling till livserfarenheter, livskriser och barndomstrauman. Hon får aldrig chansen att bli förstådd i förhållande till denna livsberättelse. Under sina fjorton år på Beckomberga är det ingen läkare som samtalar med henne.

Som jag skrev ovan är Sigrid Hjerténs historia den jag finner mest tragisk av Karin Johannissons tre "huvudpersoner". Hon har ett rätt trassligt familjeliv som barn och verkar väldigt sluten. Hon träffar Isaac Grünewald och förälskar sig i honom och blir med barn utan att riktigt verka förstå hur det blev så, varför det förmodligen blev en chock. Han är väldigt känsloutlevande och social medan hon är distanserad och kylig med sin konst som enda språk för att uttrycka känslor. Karin Johannisson pratar om att de har genusombytta personligheter och beskriver det som att de pratar förbi varandra. Han verkar ofta vara borta medan hon sitter hemma och isolerar sig själv allt mer tills hon till slut kraschar psykiskt. Hon blir också lämnad helt ensam med sin ångest. Hon försöker göra motstånd och jag (till skillnad från Johannisson) tolkar att hon lever ut sin sexualitet "på egen hand" på Beckomberga som ett försök att gå Grünewald, som när de är åtskilda skriver extremt porriga brev till henne, till mötes. 

Agnes von Krusenstjerna är den Karin Johannisson skriver allra mest om och jag undrar hur mycket det beror på att de övriga två är väldigt introverta och hur mycket det beror på Johannissons egna intresse. Det slår mig när jag läser att det är märkligt att Agnes inte lyfts mer i böcker som Godnattsagor för rebelltjejer. Hon verkar passa som hand i handske in på "rebelltjejsidealet" och jag kan inte låta bli att fascineras över likheterna med Cecilia Vasa. Jag är också den som gör mest uppror mot sjukhusordningen av de tre. Hon är sexuellt väldigt utlevande och i botten verkar hennes problem i mångt och mycket handla om en #Metoo-historia med en läkare som sedan får henne inspärrad.

Nelly Sachs väljer att spela med sjukhusreglerna istället och verkar generellt uppfattas som trevlig av vårdpersonalen till skillnad från de övriga två. Som Karin Johannisson skriver "vänjer [hon] sig vid Beckomberga, ett hus och ett sammanhang som ger henne den trygghet, omvårdnad, uppmärksamhet och arbetsro hon behöver." Nelly växer upp som tysk, men kommer av Nazisterna att ändå stämplas som jude p.g.a. sitt judiska arv och bl.a. Selma Lagerlöf hjälper henne att fly till Sverige. Väl här verkar hon gå helt upp i det judiska lidandet under Förintelsen vilket, ihop med hennes överkänslighet, bidrar till hennes paranoia. Till skillnad från både Agnes och Sigrid blir hon behandlad med empati och respekt, ett resultat av att hon hamnar på Beckomberga på 1960-talet till skillnad från de övriga två som är där under 1900-talets första decennier. 

Karin Johannisson diskuterar mycket hur konst och populärkultur spelar in på normer och ideal. Till skillnad från de likhetstecken som på senare år ofta dragits mellan det svenska 1500-talet och Game of Thrones kan man säga att Johannisson menar att konsten både bygger upp, upprätthåller och kritiserar ideal och normer utan att för den sakens skulle påstå att den historiska verkligheten i Sverige under 1900-talets första hälft skulle vara precis som den samtida konsten porträtterar den (om denna historiska verkligheten är som konsten om 500 år kommer hävda vet vi av förklarliga skäl inget om...). Hon går även djupare in på de olika konströrelser som var populära då som bl.a. surrealism och dekadens och hur deras syn på verkligheten var och hur individerna och samhället på olika sätt anpassade sig efter dessa och inte minst hur synen på konst var, men som Johannisson också skriver:

Det har även gällt konstnärsrollen. Den har varit reserverad för män. Medan män jagas av demoner, jagas kvinnor av självhat och skuldkänslor. Effekten av olika behandlingsmetoder på intellekt och skapande har varit en icke-fråga för den kvinnliga patienten. För henne har man valt mer passiviserande eller irreversibla metoder som sömnkurer, insulinkoma och lobotomi.

Man ser det tydligt hos Agnes von Krusenstjerna som drogas till beroende redan som tonåring och vars sexuella utläggningar skrämmer vårdpersonalen (delvis med rätta eftersom hon verkar ha tafsat en hel del på undersköterskorna) medan Gunnar Eklöf inte bemöttes på samma sätt vid sina berättelser om sin sexualitet och Sigrid Hjertén som dör till följd av en lobotomi som går fel. Den första kvinnliga patient som man, enligt Johannisson, diskuterar konsekvenserna av behandling för konstnärskapet hos är Nelly Sachs. Dock är det inte helt accepterat att betrakta henne som konstnär. Olof Lagerkrantz skriver t.ex. enligt Johannisson om hur egoistisk och skrytsam hon blivit efter Nobelpriset trots att kvinnliga vänner har en helt annan uppfattning. Detta är ett tecken på att han inte längre känner att han kan vara hennes beskyddare varför han har behov av att förminska och förfrämliga henne genom att framställa sig själv som överlägsen och oförskämd. 

Enligt Karin Johannisson finns det två huvudberättelser som brukar användas om de som mår psykiskt dåligt: 

• Medicinalberättelsen som utgår ifrån diagnosen. Man blir galen om man får en medicinsk diagnos på sitt mående. 
• Offerberättelsen om patienten som offer för sociala krafter och samhälleliga strukturer.

Sedan finns också enligt Johannisson en tredje berättelse som hon kallar aktörsberättelsen som till skillnad från övriga berättelser inte bygger på en stigmaförståelse av psykisk sjukdom utan ger definitionsrätten till individen snarare än psykiatrin och omgivande normer och ideal. Det är även viktigt att komma ihåg att det en psykisk sjukdom inte definierar en hel person och det är en rejäl förminskning av den sjuka individen. Johannissons avslut av sin bok får därför även avsluta detta inlägg med löfte om att jag återkommer gällande mina tankar kring kvinnlig hysteri och det manliga geniet i ett senare inlägg när skrivkrampen vill:

Att enbart se den kvinnliga patienten som offer vore att underskatta henne. Också i en så sluten och maktfullkomlig värld som mentalsjukhuset har det funnits en spelplan och utrymme för en egen psykets estetik.

Biografiförfattare

I Sverige har det på senare år publicerats en stor mängd biografier om historiska personer och utifrån ett nyhetsbrev från Historiska media som jag fick nyligen verkar det som att Dick Harrison har för avsikt att börja massproducera genren nästa år.

Jag har själv läst flera av de som publicerats på senare år och även om jag är fullt medveten om att det finns stora individuella variationer mellan grupperna, så har jag märkt en viss skillnad i hur män och kvinnor nalkas uppgiften att skriva om en annan person och hens liv. 

Överlag finns det två sätt som män skriver biografier på som båda är ungefär lika vanliga. Det ena är att fullkomligt identifiera sig helt och hållet med personerna ifråga. Inte sällan skapar detta en viss försköning av personen ifråga och man ursäktar därför kanske en hel del från historiska personer som man skulle ha svårt att acceptera av personer idag och som deras samtida inte ursäktade heller. Inte sällan verkar man också lägga på myten om "det ensamma (och missförstådda) manliga geniet" i det här perspektivet. 

Det andra sättet män skriver biografier på är att välja ut en person (eller i vissa fall en familj) som man av en eller annan anledning verkligen hatar och försöka sig på att nedskriva och/eller karaktärsmörda sagda person. Märkligt nog inte sällan en, för samhället/staten Sveriges utveckling, viktig person. I inlägget Monument och historiska segrare (29 juni 2020) funderade jag lite över klyschan att segrare alltid skulle skriva historien som tagits dels som en självklarhet trots att utgången av det amerikanska inbördeskriget i relation till alla sydstatsgeneralstatyer i USA ifrågasätter detta. Dessutom är det inte alls säkert att segraren ljög i sin historieskrivning. T.ex. börjar japanerna klaga över att deras historia är skriven av USA, men det betyder ju inte att Japan inte har utsatt t.ex. kineser och koreaner för övergrepp. Och har man en företrädare som utsatt befolkningen för övergrepp, kanske man inte behöver ljuga...

Inget av dessa sätt är egentligen bra om man är intresserad av människan då det oftast mest mynnar ut i att porträttera en superhjälte eller en superskurk. Axel Oxenstierna utgör ett undantag eftersom han betraktas som ett manligt geni som helt på egen hand bygger upp den svenska staten. Oftast hamnar det i skymundan att han arbetade för Gustav II Adolf (som bara beundras för sina krigiska bedrifter) som i sin tur var son till Karl IX och sonson till Gustav Vasa som nog är de svenska kungar som män älskar att demonisera mest. (Nej, jag tänker inte försvara Linköpings blodbad, men den präglar synen på hela Karls regering, vilket är ytterst märkligt sett till allt hans äldre storebror eller faderns företrädare har för sig och hur lite det präglar bilden av dem...) Sett till alla dessa tre mäns betydelse för utvecklingen av den svenska staten, skulle jag nog vilja påstå att kontexten omkring Axel präglar hans gärningar både före och efter Gustav II Adolfs död. Något som män ofta talar tyst om också är hans behandling av Maria Eleonora som först på senare år börjat lyftas av kvinnliga forskare ordentligt. 

Ett undantag bland männen är Peter Englund som oftast är bra på att skriva empatiskt och varierat om historiska personer. I Silvermasken. En kort biografi över drottning Kristina använder han andra händelser än de vanliga för att komma Kristina nära inpå livet. Som Englund själv frågar: "är det givet att de händelser som vi minns bäst också är de som format oss mest?" 

Jag skulle inte säga att kvinnliga biografiförfattare alltid är så mycket bättre på att skildra människor mångfacetterat och det finns absolut också kvinnor som skriver om personer de ogillar och som också delar upp kvinnor i häxor och offer (snarare än superhjältar och superskurkar). Däremot har jag inte sett den typ av total identifiering med sin huvudperson som finns hos männen hos någon kvinna. Kvinnor förälskar sig istället i personerna. Konstigt nog i fallet med Marie-Louise Flembergs biografi Kristina Gyllenstierna. Kvinnan som stod upp mot Kristian Tyrann som jag skrev om i inlägget Marie-Louise Flemberg - Kristina Gyllenstierna. Kvinnan som stod upp mot Kristian Tyrann (4 december 2017) är det inte en kärleksförklaring till Kristina Gyllenstierna utan till hennes första man, riksföreståndaren Sten Sture d.y. och lite hennes äldste son Nils som hon tar för givet är den så kallade Daljunkern. Kristina tappar hon helt bort i majoriteten av boken, hon blandar ihop hennes släktskap med Gustav Vasa (vilket hon är långtifrån ensam om - Kristina är alltså hans moster trots att de är i princip jämngamla!) och har inte brytt sig om att närmare studera andra personer omkring Kristina som t.ex. hennes andra man Johan Tre Rosor (en av de personer som överraskat mig mest under min egen resa i 1500-talet hittills!) eller hennes överlevande söner Svante Sture och Gustav Tre Rosor. Hon har också svårt att se Stens dåliga egenskaper, så att förälska sig i en person (särskilt om det inte är ens tilltänkta huvudperson), kan vara lika problematiskt som att identifiera sig med henom.

Jag tycker jättemycket om Karin Tegenborg Falkdalens böcker om det svenska 1500-talet. De har givit mig jättemycket bra information om den dåtida svenska adeln, kungafamiljen och framför allt kvinnors kulturella sammanhang som är svåra att få tag på på annat håll (Det är fortfarande ett stort problem att så många män glömmer kvinnor i populärhistoriska sammanhang!). Däremot är det som att hon inte riktigt vågar uttala sig om Katarina Stenbocks personlighet i Vasadrottningen. En biografi om Katarina Stenbock 1535-1621. Det här har jag märkt är väldigt vanligt i akademiska sammanhang även utanför historierelaterade ämnen (Tegenborg Falkdalen är idéhistoriker.). 

Det finns många gånger en frustrerande brist på källor och material när det kommer till det svenska 1500-talet, men jag har märkt att det ändå finns nog för att man ska kunna bilda sig en hyfsad uppfattning om den svenska maktelitens personligheter. Däremot tycker jag inte att det räcker till en hel biografi (utom om kungarna), vilket man också kan märka i Tegenborg Falkdalens Margareta regina - vid Gustav Vasas sida. En biografi över Margareta Leijonhufvud (1516-1551) där hon koncentrerar sig på uppgifter om Margareta Leijonhufvud. 

När jag ändrade mitt skrivprojekt till att fokusera på Märta Leijonhufvud övervägde jag faktiskt själv att skriva en biografi. Jag valde till slut att fortsätta med fiktionen eftersom det ger mig mer utrymme att utforska Märtas och även personerna omkring hennes personligheter, men även deras relationer och den värld de levde i. 

Min absoluta favorit i vimlet av biografier som givits ut i Sverige på senare år är Fatima Bremmers Ett jävla solsken. En biografi om Ester Blenda Nordström som jag har skrivit om flera gånger här på bloggen, inte minst i inlägget Fatima Bremmer - Ett jävla solsken. En biografi om Ester Blenda Nordström (4 november 2018). Den är lättsmält och medryckande och med en stor dos empati och kärlek lyckas Bremmer levandegöra inte bara Ester Blenda Nordström utan även personerna omkring henne och den tidsperiod (d.v.s. det tidiga 1900-talet) som hon levde i. 

Fatima Bremmers kärlek till Ester Blenda löper som en röd tråd genom hela boken och istället för att avguda eller demonisera och avhumanisera henne, framställer hon henne väldigt medmänskligt och bygger upp bilden av henne mycket på allmänmänsklig igenkänning. Samtidigt vare sig utesluter eller nedtonar Bremmer Ester Blendas mer negativa egenskaper. Synen på samer framstår inte som jättetrevlig utifrån vårt perspektiv idag, men visar att hur progressiv vi än kan tycka att en person är, kan man inte helt ta henom ur sin historiska kontext. 

Ester Blenda har också en tendens att handla först och tänka på konsekvenserna senare. Det här gör att hon kommer att mer eller mindre helt köra över  och såra flera personer som hon håller av. Hennes arbete för de svenska pigornas situation var väldigt viktigt, men hon förstörde helt livet för bondfamiljen hon arbetade hos. Likaså sårar hon både René Malaise och Carin Waern Frisell när hon gifter sig med den förre enbart för att få följa med till Sibirien. 

Till skillnad från t.ex. Stockholms blodbad och Sturemorden som nedtonas, ursäktas och rättfärdigas i personskildringar av Kristian II och Erik XIV, är de här beteendena och åsikterna hos Ester Blenda alltså inget som Fatima Bremmer försöker att dölja, ursäkta eller rättfärdiga eller som hon verkar ha försökt att utesluta ur sin biografi. Tvärtom verkar Bremmer betrakta det som en självklar del av den kvinna som hon, faktiskt enligt egen utsago, förälskat sig så djupt i. Kärleken klarar de negativa egenskaperna och biografin förblir medmänsklig, empatisk och med en hög igenkänningsfaktor. 

Biografier är en genre som ska handla om människoliv. Därför är det väldigt märkligt att Ett jävla solskens mänskliga, empatiska och sansade porträtt av Ester Blenda Nordström verkar vara då ovanligt. Källäget för Ester Blendas liv i början av 1900-talet är väldigt annorlunda jämfört med t.ex. Märta Leijonhufvuds i mitten av 1500-talet, men Fatima Bremmer vågar ändå tolka in sinnesstämningar och känslor i Ester Blendas värld sett ur ett allmänmänskligt perspektiv som inte bokstavligt kan utläsas ur källorna. Detta lyser oftast med sin frånvaro i de biografier som publicerats om 1500-talets människor. I den mån där man har försökt, har det resulterat snarare i överdramatisk och/eller avhumaniserande "våldsporr". 

Det här är väldigt generaliserat över den biografiska genren i Sverige och det finns, som sagt, stora individuella skillnader inom könsgrupperna, men faktiskt också mellan olika verk av samma författare. Dick Harrisons Jag har ingen vilja till makt. Biografi över Tage Erlander tillhör det absolut bästa som han har skrivit och det är uppenbart att Tage Erlander tog honom med storm och att det blev till en förälskelse. Som jag skrev i inlägget Tomas Blom - Sveriges dramatiska historia: Dackefejden. Det stora upproret (31 januari 2020), har Harrison däremot på senare år satsat allt mer på kvantitet, vilket påverkat kvaliteten på hans verk (Serierna Världens dramatiska historia och Sveriges dramatiska historia är bra exempel.) och även om jag tänker ge dem en chans, kan jag inte säga att jag hyser stora förhoppningar om hans nya biografi-serie. 

Drömmen om det nya Kalmar - arkeologi på Kvarnholmen

Mellan 2008 och 2012 gjordes flera större arkeologiska undersökningar i Kalmars nuvarande stadskärna och en sammanfattning av resultaten förmedlas i publikationen Drömmen om det nya Kalmar - Arkeologi på Kvarnholmen som var ett samarbete mellan Riksantikvarieämbetet UV Öst (numera del av Statens Historiska Museum) och Kalmar läns museum.

Efter många historieböcker är det skönt att läsa något arkeologiskt. Arkeologer har jag märkt har lite andra prioriteringar, något som blir tydligt redan i Peter Carelli och Per Lekbergs introduktionstext Full fart mot dåtiden! De skriver att undersökningarna av det nutida Kalmar på Kvarnholmen gett "[n]y kunskap som berättar om stadsbornas vardagsvillkor, hälsa, matvanor, konsumtion, materiella kultur och mentaliteter. Genom de arkeologiska undersökningarna har vi fått möjlighet att fördjupa oss i dessa frågor på en sådan detaljnivå som ingen annan historisk metod kan."

Göran Tagesson är inne på samma perspektiv när han i förordet Välkommen till Kvarnholmen skriver att "[v]år förhoppning [---] är alltså att detta historiska underifrån-perspektiv ska kunna hjälpa oss att förstå vår vardagsmiljö bättre."

Jag har vid ett flertal tillfällen här på bloggen, bl.a. i inlägget Vad gjorde slottsfruar på 1500-talet hela dagarna? (23 juni 2019) efterfrågat mer vardag i den populära historieskrivningen och det kan väl delvis sägas vara orsakat av att jag har en bakgrund som arkeolog. Med detta sagt är inte mina egna preferenser och perspektiv enda orsaken till att jag tycker att vardagen borde framhävas i populärhistorien. Erfarenheter från visningar av arkeologiska undersökningar jag själv medverkat i, vittnar om att det finns ett enormt intresse för just vardagen. Att det är tråkigt med "kungar och krig" är heller ingen ovanlig kommentar.

Det saknas heller inte forskning om historisk vardag i Sverige. T.ex. Gender and Work-projektets bok Making a Living, Makting a Difference. Gender and Work in Early Modern European Society handlar om den databas med uppgifter om arbete som finns i de tidigmoderna källorna om Sverige. Däremot får denna forskning sällan stor spridning utanför akademiska kretsar. Detta tycker jag är väldigt synd då vardagsskildringar ofta gör det möjligt att relatera till människorna som befolkar det förflutna. Istället präglas den svenska populära historieförmedlingen av skildringar av de mest spektakulära händelserna (oftast med inslag av våld och brutalitet) och historiska makthavare demoniseras. Detta gäller särskilt Gustav Vasa av någon anledning, vilket jag senast tog upp i inlägget Kalmar slott: Gustav Vasa talar ur skägget, en utställning om makt (20 juli 2020).

Drömmen om det nya Kalmar - arkeologi på Kvarnholmen handlar om Kvarnholmen dit Kalmar flyttades i mitten av 1600-talet från dess ursprungliga plats närmare Kalmar slott. Utgångspunkten är som sagt resultaten av arkeologiska undersökningar och vad dessa gett för information om livet i det nya Kalmar under 1600- och 1700-talen.

Men all denna nya historiska kunskap måste komma såväl boende som besökare i Kalmar till del. Kulturarvet är nämligen en angelägenhet för oss alla. Historisk kunskap kan bidra med insikter till oss nutida människor om vår egen tid och plats, förståelse för det främmande och inspiration till ansvarstagande för vår livsmiljö. Dåtiden, det förflutna, kan vara som en mjuk soffa att trivas i, men kan också fungera som en språngbräda för utveckling av samhället 

Även detta citat kommer från Peter Carelli och Per Lekbergs ovan nämnda introduktionstext och förmedlingsbiten betonas även av Göran Tagesson i hans ovan nämnda förord där han skriver:

Men lika viktigt är det faktum att vi samarbetat med pedagogerna på Kalmar läns museum , för att ta tillvara de arkeologiska undersökningarnas potential som tidsmaskiner, som en möjlighet att återuppliva historien, och samtidigt förklara vad vi håller på med.

Förmedlingsbiten är ytterligare något som jag har märkt skiljer arkeologin från historievetenskapen i Sverige. Den största delen av den arkeologiska verksamheten i Sverige idag utförs i samband med exploateringar och förmedling är en självklar del av varje projektplanering. Historievetenskapen är inte lika synlig ute i samhället och dessvärre verkar detta leda till att populär förmedling ofta glöms bort även om en del historiker försöker rikta sig mot allmänheten med varierande resultat.

Utöver de ovan nämnda exemplen (och för den delen boken i sig) förekommer förmedlingsbiten även i Elisabet Schagers artikel Blir det ingenting kvar här? och Emma Angelin Holméns artikel Arkeologi på puben, bloggen och i kyrkan som går in mer exakt på vad som gjordes och Angelin Holmén konstaterar att det är roligt att få gräva, men det innebär också ett stort ansvar att hantera det förflutna och vilken fantastisk upplevelse det är att möta allmänheten. I artikeln Arkeologin och livet skriver Angelin Holmén också om den förmedlingsverksamhet som riktades framför allt till barn. Arkeologer vet att även den arkeologiska metoden är spännande och därför lät man barn på låg- och mellanstadiet vara aktiva i själva utgrävningsarbetet på olika sätt. För att återkomma till det andra ämnet som hittills diskuterats i detta inlägg, skriver Angelin Holmén att: "När vi frågar barn på mellanstadiet kring vad de vill att arkeologerna ska svara på, så handlar det om livet och vardagen."

Flera av de första artiklarna som Stefan Larsson och Hanna Menanders Hur flyttar man en stad och Göran Tagessons Drömmen om den nya staden handlar om den tidigmoderna idealstaden (som även tas upp i Ilona Carlssons idéhistoriska översikt En idéhistorisk bakgrund till Kvarnholmen 1651) och flytten av Kalmar från läget vid slottet till Kvarnholmen i mitten av 1600-talet, ett ämne som kanske inte är helt irrelevant just nu med tanke på att Kiruna håller på att flyttas. Ingen av författarna gjorde några paralleller till detta, men det var något jag ändå tänkte på.

1600-talets idealstad. Bild från Göteborgs
stadsmuseums utställning Göteborgs födelse

Tidigmodern tid var en tid av modernisering för de svenska städerna. De medeltida stadskärnorna ansågs utsatta och svåra att försvara och nya stadsideal kom under första halvan av 1600-talet. Dessa ideal ledde till att en hel del nya städer grundades, men det skedde även en hel del regleringar och utvidgningar av redan existerande städer. Ett par städer flyttades också från sitt ursprungliga läge. Kalmar t.ex, men även Jönköping och Göteborg har flyttats.

I mitt inlägg Göteborgs stadsmuseum - Göteborgs födelse (11 april 2019) tog jag upp Göteborgs rätt komplicerade bakgrundshistoria lite lätt och Göteborgs stadsmuseum har i sin utställning Göteborgs födelse gett utrymme för beskrivningar av idealstaden. Här till höger kan du se en bild på en typisk tidigmodern stadsplan.

Försvar var uppenbart viktigt i stormaktstida svenska städer och Kalmar var Sveriges sydligaste utpost och en av de viktigaste handelsstäderna varför det var extra viktigt där. En stadsmur byggdes runt om staden och längs med denna nio bastioner som fick namn efter svenska kungar. T.ex. är Gustav Primus namngiven efter Gustav Vasa (Gustav I). Ekonomin var emellertid ansträngd under 1600-talets alla krigsår och bristen på arbetskraft dålig. Arbetet med Kalmars befästningar kom därför igång på allvar först efter Karl XI:s reduktion 1680-1682 något som tas upp i Annika Konsmars artikel Till försvar av Kalmar nya stad.

Utöver de artiklar som ovan nämnts som handlat om de arkeologiska projekten, förmedlingen samt det nya Kalmar i ideal och praktik, finns en mängd olika artiklar som på olika sätt berör vardagslivet i staden. Emma Maltin pratar om privat och offentligt med hjälp av de, i arkeologiska sammanhang ofta diffusa gårdarna som de tydligare husen omgärdade i artikeln På Kvarnholmens bakgrådar. I en tid då husen inte hade särskilt många rum hade man i södra Sverige så kallade stackarebjälkar som avskärmade den privata delen av huset från den som var öppet för gäster.

I artikeln Brandförsäkringar. Heta källor till Kvarnholmens historia skriver Lotta Lamke om stadens brandförsvar som på 1600-talet fortfarande reglerades av Magnus Erikssons stadslag från mitten av 1300-talet. Där stod att det var förenat med dödsstraff att orsaka en eldsvåda, men det talas inget om ersättning för borgarna som fått sina hus och dyl. förstörda av bränder. Detta är en stark kontrast till de som bodde på landsbygden som skulle få så kallad brandstod i ersättning när deras egendomar eldhärjades. I stadslagen stod bara att borgarna måste samarbeta för att återuppbygga det som skadats. Efter att situationen inte ändrats i den nya lag som kom 1734 startades det första brandförsäkringsbolaget i Stockholm 1746 och Allmänna Brandförsäkringsfonden kom till för hela Sveriges fastigheter 1782. Uppgifter om brandförsäkringar i Kalmar finns från 1800-talet och ger beskrivningar av hus och tomter i Kalmar som utgör viktiga källor för Kalmar läns museums byggnadsantikvarier idag när t.ex. äldre hus i staden ska renoveras.

I Bland bouppteckningar och skuldsedlar tar Eva-Lena Holmgren om hur arkeologin kan kombineras med historievetenskapen som är bättre på att lyfta fram särskilda levnadsöden. Själv utgår hon från smeden Anders Hallberg på tomt 284 i kvarter Gesällen och eftersom artikeln handlar om vad som hände hans efterlevande änka Gunilla Jonasdotter Hallberg som fick skuldproblem efter att han hade dött 1763. Denna artikel kommer före Helén Romedahls artikel Smedjan och smeden som berättar om smedjan på tomt 284 och smedens arbete.

Det talas mycket om "tidsresor" i boken och Dag Lindströms artikel Bland bagare, änkor och annat folk. Om människor i kvarteret Mästaren under andra hälften av 1700-talet är ett av de bästa exemplen på detta. Han går närmare in på människorna som bodde i kvarteret Mästaren på 1700-talet samt likheter och skillnader dem emellan och över tid. Intressant nog var det sällan man bodde kvar i samma hus mer än 10-15 år. Det här gör 1700-talet till ett mycket mer mobilt samhälle än vad man lätt kan få för sig, något som även Hanna Österholm och Cristina Prytz tog upp i kapitlet Less Than Ideal? Making a Living Before and Outside Marriage i boken Making a Living, Makting a Difference. Gender and Work in Early Modern European Society som jag skrev om i inlägget Making a Living, Making a Difference: Less Than Ideal? Making a Living Before and Outside Marriage (13 juli 2020) Även Eva-Lena Holmgrens ovan nämnda artikel i Drömmen om det nya Kalmar tangerar ämnet för det kapitlet i och med att den skildrar ensörjares prekära situation. Dag Lindström tar även upp att hushållens storlek varierade från år till år och att man var mer trångbodda kring sekelskiftet 1800 än man varit i mitten av 1700-talet.

Såväl Jens Heimdals artikel Borgerskapets gröna fingrar som Emelie Sundings Att bruka läkeväxter handlar på olika sätt om stadsbornas odling och vad man kunde göra med det odlade. Sundling skriver om hur man utnyttjade växter för att försöka bota/lindra sjukdomar och Heimdal tar bl.a. upp att analyser av jorden berättar om avfallshantering och gödsling något som tangerar ämnet för Jimmy Axelsson Karlqvists artikel Var slängde de sitt avfall om  sophantering i staden. Ett nytillskott i den svenska kosten redan på 1500-talet som lämnade avtryck i benmaterialet från de arkeologiska undersökningarna i Kalmar var kalkonen som Maria Vretemark tar upp i Kalkoner i Kalmar.

Dricksvatten - en självklarhet? Vattenförsörjning på Kvarnholmen under 300 år är skriven av Cecilia Ring och behandlar ämnet med vattenförsörjning som under 1600- och 1700-talet diskuterades klassades som dåligt av bl.a. Carl von Linné fick mig att tänka på Krister Danielsson och Niklas Hellströms genomgång av det kalmaritiska ölets historia i podden Röster från sydost och nämner just det dåliga vattnet som en förklaring i avsnittet NUWARNDE SKRÅÄMBETEN UPPHÖRA - (Kalmarölet år 1800-1850).

2009 skulle Kalmar domkyrka förbättra för sina besökare och man blev då tvungen att flytta några av de många gravarna i kyrkan och om gravarna som då undersöktes handlar Caroline Ahlström Arcinis artikel En gammal gravkammare öppnas. Ett av skeletten hade hamnat utanför sin kista, förmodligen när man har gjort plats för fler begravningar, ett öde som jag tror har hänt även Märta Leijonhufvuds, vilket jag skrev om i inlägget Märta Leijonhufvud och Sturegraven (8 maj 2020). Ahlström Arcini berättar också om hur männen har halvmånformade urgröpningar i tänderna som vittnar om deras rökvanor. I Arne Åkerhagens artikel Kritpipsfynden på Kvarnholmen kan den som vill läsa mer om kritpipor och tobaksanvändning under tidigmodern tid. Det första omnämnandet av tobak är i ett brev från Ebba Liliehöök till sin son Maurits Stensson Leijonhufvud (Märtas svägerska respektive brorson) från 1594 där hon ber honom sända tobaksfrön. Kritpipor är vanliga fynd när arkeologer gräver tidigmodern tid och de kan ofta placeras ganska precist i tid och rum, vilket gör att man lätt kan få ett hum om en datering på det man gräver ut.

Drömmen om det nya Kalmar - arkeologi på Kvarnholmen är en bra publikation på det stora hela. Trött som jag är på populärhistoriens ständiga fokusering på makt, var det skönt att bara se begreppet använt på två ställen i hela publikationen. Begreppet "klanvälde" lyste också helt med sin frånvaro. Men publikationen handlade ju om perioden 1600-tal till 1800-tal och inte medeltiden eller 1500-talet...

Terry Deary och Neil Tonge - Horrible Histories: The Terrible Tudors

Ni som känner mig och som har följt bloggen ett tag vet hur förtjust jag är i det brittiska barnprogrammet Horrible Histories. Jag har nämnt programmet ett par gånger här på bloggen tidigare. Det bygger på en serie böcker skrivna av Terry Deary och en vän i Storbritannien hittade nyligen sina exemplar och skickade till mig. Den första av dessa var The Terrible Tudors som publicerades för första gången 1993 och som Deary skrev tillsammans med Neil Tonge.

I inlägget Tankar om Horrible Histories och "dramatisk historia" (17 december 2019) försökte jag ta upp varför det är bättre att nalkas skillnader mellan det förflutna och nutiden. Detta blir fruktansvärt tydligt i Kalmar slotts utställning Gustav Vasa talar ur skägget, en utställning om makt som jag skrev om i inlägget Kalmar slott: Gustav Vasa talar ur skägget, en utställning om makt (20 juli 2020). Där har man valt samma överdramatiska perspektiv som karaktäriserar den populära historieskrivningen i Sverige och som även lett till bokserier med titlarna Sveriges respektive Världens dramatiska historia på senare år.

The Terrible Tudors består av små kortare texter och serietidningsliknande bildrutor som berättar om ungefär samma ämnen som den överdramatiska historieskrivningen i Sverige tar upp (brott och straff, medicin och galna saker som makthavare har gjort). Den stora skillnaden är att medan den överdramatiska historieskrivningen skildrar allt på blodigt allvar och med ett mer eller mindre illa dolt förakt för historiska personer som t.ex. Gustav Vasa och Sturarna, skildrar Terry Deary och Neil Tonge the Tudors med en stor portion humor, lättsamhet och kärlek till historia som ämne. Böckerna är tydligt riktade till barn, men fungerar lika bra för vuxna.

The Terrible Tudors avlivar myter (som bl.a. lärare i skolan berättar) och påpekar att även om vuxna brukar prata om "the good old days", är det inte säkert att det var så trevligt att leva då. Deary och Tonge går närmare in på hur skolväsendet ser ut, ett ämne som bidrar till att skapa igenkänning med det förflutna samtidigt som man berättar fakta om händelser och beteenden som stundtals är främmande för oss.

I inlägget Dick Harrison - Sveriges dramatiska historia: Stockholms blodbad (9 november 2019) skrev jag att Dick Harrison ägnade en stor del av sin bok Stockholms blodbad i ovan nämnda bokserie Sveriges dramatiska historia åt skildringar av brott och straff. Ett avsnitt av The Terrible Tudors ägnas också åt ämnet och man berättar bl.a. historien om Humphrey Lisle i Newcastle.1528 var han del av ett gäng skotska plundrare som stal mer än de 11 pence som gav fängelse (12 pence, d.v.s. en shilling, var det dödsstraff för att stjäla.) och åkte fast. Humphreys liv skonades då han var så ung att domstolen i Newcastle ville ge honom en chans till.

I inlägget Folke Lindberg - Västerviks historia 1: Tiden 1275-1718 (20 maj 2020) berättade jag om Västerviks borgmästare Vaste Andersson som Märta Leijonhufvud förvisade från staden efter att han haft ihjäl en man. Utöver detta anklagades han även för tidelag med en ko. Det var dödsstraff för båda brotten, men han verkar ha undsluppit det i båda fallen. Hans och Humphrey Lisles historier är viktiga som motpart till tron att alla avrättades. Berättelsen om Margaret Clitheroe som avrättades för sin katolska övertygelse i 1586 vittnar också om att man inte tog lätt på avrättningsdomar. Domstolen i York försökte nämligen allt för att hon skulle slippa, men hon stod fast vid sin katolska tro och de blev tvungna att ge ärendet till fyra tiggare som avrättade henne. Även Dick Harrisons medger också i Stockholms blodbad  att det vanligaste straffet var böter.

Något som många populära skildringar av brott och straff i det förflutna glömmer är att gå djupare in på lagstiftningen och rättsväsendet. Terry Deary och Neil Tonge går inte så noga in på det senare men förklarar en del. De tar dessutom upp en hel del lagar som t.ex. att Elizabeth I lagstiftade om att alla engelsmän skulle bära en ullmössa på söndagarna för att stötta landets ylleindustri.

William Shakespeare får ett eget kapitel, inte minst för att lära ut de svordomar som finns i hans verk och givetvis får även Henrik VIII utrymme.Terry Deary och Neil Tonge berättar om hans sex fruar och deras öde, men också om hans musikintresse (och säger att han kan ha komponerat Greensleves), hans skicklighet i bågskytte och brottning samt att han var en stor skrytmåns. Sådana här uppgifter leder till att ge perspektiv på honom. Han var uppenbarligen en oerhört brutal härskare, men till skillnad från Gustav Vasa i Kalmar slotts utställning Gustav Vasa talar ur skägget, en utställning om makt, blir han alltid skildrad som en mångfacetterad person. Detta gör honom och hans tidsperiod mänsklig och intressantare.

Making a Living, Making a Difference: Less Than Ideal? Making a Living Before and Outside Marriage

Kapitel 3 av Gender and Work-projektets publikation Making a Living, Makting a Difference. Gender and Work in Early Modern European Society hette Marriage and Work. Intertwined Sources of Agency and Authority och handlade, som man kan gissa sig till av titeln, om äktenskap och dess påverkan på vilka arbetsuppgifter personerna ansågs kunna utföra. Där presenterades den så kallade tvåförsörjarmodellen och det påpekades också att det var svårt att vara ensam om att försörja sig själv och en eventuell familj (vilket kallas ensörjare i källorna).

Kapitel 4 heter Less Than Ideal? Making a Living Before and Outside Marriage är skrivet av Hanna Österholm och Cristina Prytz. Detta handlar om ensörjarna som antingen aldrig varit (och inte heller alltid blev) gifta eller hade förlorat sin partner.

Kapitlet är bra och intressant av flera orsaker, men om jag skulle få önska något som borde ha tagits upp är det hur situationen såg ut för ogifta (ensamstående) föräldrar (som jag misstänker i stor utsträckning var kvinnor). Hanna Österholm och Cristina Prytz tar bara upp att samtidigt som äktenskapen minskade i antal under 1700-talet, ökade antalet oäkta barn. Det kanske är svårt att hitta information om detta, varför jag inte tänker låta detta dra ner hela reaktionen på kapitlet.

Att antalet gifta sjönk under 1700-talet är intressant eftersom tidigare studier av ogiftas situation i det förflutna oftast utgått ifrån att det var ett tillfälligt tillstånd i en persons liv, men som berättelsen om pigan Helena som dog 1694, och som Österholm och Prytz återkommer till flertalet gånger, förblev en del personer ogifta hela livet.

I sin bok Kritiska tankar om historia skriver Maria Sjöberg att ökad kommunikation, större flock och social kompetens betraktas som ledstjärna i evolutionsforskningen. Sjöberg undrar om människans allt större hjärna var orsaken till eller förutsättningen för detta och att samstämmigheten om social kompetens som huvudorsak till att evolutionen sett ut som den gör, leder till frågor. Hon verkar mena att det skulle vara ett västerländskt perspektiv då det var västerlänningar som "upptäckte" resten av världen.

Aktuella världshistoriska översiktsverk tvinnar alltså sina kronologiska trådar kring begreppet nätverk medan evolutionsforskningen förfäktar motsvarande utvecklingstanke utifrån termerna flockbeteende och social kompetens. Sammanträffandet är knappast en tillfällighet. Kanske nätverk och social kompetens i högre grad avspeglar vår tids värderingar än utgör avgörande komponenter i människans historia. (Maria Sjöberg 2012:36)

Jag ska erkänna att jag har svårt att förstå riktigt vad Maria Sjöberg menar. Kapitlet hon diskuterar det i handlar om skildringen av människans utveckling i historieskrivningen och jag vet inte när hon menar att "vår tid" börjar. Hanna Österholm och Cristina Prytz tar nämligen upp just hur viktiga sociala nätverk var för ogiftas försörjning i Sverige under tidigmodern tid.

Enligt Gender and Work-databasen hade ogifta betydligt oftare underordnade arbeten som, om det rörde unga individer, ofta blev en form av utbildning. Sysslorna varierade, men var generellt hårdare på landet, men fler i städerna. Detta skulle kunna utgöra en grund till urbanisering, men Hanna Österholm och Cristina Prytz vill inte dra några slutsatser om detta i kapitlet utan påpekar att det kräver mer forskning. Många gånger innebar arbetet att såväl män som kvinnor (eller flickor och pojkar då det gällde även barn och tonåringar) tvingades iväg från hemmet. Säsongsarbete var vanligt i Norden vilket ledde till en del folkomflyttningar från 1300-talet och framåt. Främst gällde detta ogifta män, men från 1700-talet ökar andelen kvinnor. Kvinnor kunde dock tidigare söka jobb långt hemifrån utan att det påverkade deras "heder". Den troligaste orsaken är att det rådde konstant brist på arbetskraft. Däremot poängterar Österholm och Prytz att man inte gav sig ut på jakt efter arbete hur som helst utan var i ständigt behov av ett socialt nätverk för att få tag på nya anställningar, något som går på tvärs mot Maria Sjöbergs funderingar om det inte kan vara lite av en anakronism att tro att socialt nätverkande bara är ett nutida fenomen.

Rörligheten skapade frihet och självständigt handlingsutrymme (agency) åt ogifta och de hade rätt att dra sina arbetsgivare inför rätta om de inte ansåg sig få vad de utlovats i t.ex. lön, mat och dyl. och hade då även goda chanser att faktiskt vinna de rättsmålen. Även om de var väldigt utsatta vittnar detta och att man hade rättigheter att byta arbetsgivare när kontrakten löpte ut (vanligen efter ett eller två år). Det senare blev ett tydligen ett problem för arbetsgivarna under 1700- och 1800-talen och ledde till att staten försökte olika restriktioner för att hindra folk att lämna vissa delar av landet. Ogifta hade en underordnad position och de gifta ofta en överordnad, men servicejobb var betraktat som något hedervärt och i kriser kunde även gifta personer ta denna typ av jobb. Detta gör att termerna piga och dräng inte alltid används om unga, ogifta individer.

Det föredrag som Sofia Ling höll på Vasamuseet i höstas och som jag skrev om i inlägget Sofia Ling: Konsten att försörja sig - Kvinnors arbete i Stockholm 1650-1750 (27 oktober 2019) handlade om att även gifta kvinnor hade rätt att klaga på orättvisor i sin försörjningssituation till myndigheterna (i just det fallet Stockholms handelskollegium). Senaste tiden har det ju talats en del om ekonomi. Det är en term som jag, inte minst genom att läsa Making a Living, Making a Difference. Gender and Work in Early Modern European Society har kommit att misstolkas på sistone. För de allra flesta av människorna i världen (både historiskt och idag) är inte ekonomi en fråga om att lägga ofattbara mängder pengar på hög. Det handlar om ren överlevnad för en själv och ens familj. På 1500-talet framstår inte ens den svenska eliten som jätterik. Det är t.ex. svårt att överleva på jordbruk i Sverige och arvslagstiftningen där alla barn har arvsrätt gör att jordbruksegendomar styckas upp väldigt mycket varför det enligt Hanna Österholm och Cristina Prytz fanns regionala begränsningar om hur mycket de kunde styckas upp i största delen av landet. Gustav Vasa tar dessutom över en svensk statsapparat som verkar ha gått runt på luft under i princip hela Sturetiden och där Kristian II kramar ur det allra sista. Det är en väldigt prekär situation som Gustav Vasa lyckas vända. (Jag har inte hittat någon direkt forskning om detta och har nu även frågat de som jag tror kan veta mer om det, men det är en tendens jag tycker mig skymta i källorna.)

Making a Living, Making a Difference: Mariage and Work. Intertwined Sources of Agency and Authority

Sedan mitt inlägg Making a Living, Making a Difference: Working together (29 december 2019) har jag tagit en liten paus med inläggen om Gender and Work-projektets publikation Making a Living, Making a Difference. Gender and Work in Early Modern European Society. Det känns därför som att det är på tiden att jag fortsätter och detta med kapitlet Mariage and Work. Intertwined Sources of Agency and Authority som är skrivet av Sofia Ling, Karin Hassan Jansson, Marie Lennersand, Christopher Phil och Maria Ågren.

Som titeln avslöjar, handlar kapitlet om arbete och äktenskap. Arbete har jag pratat om i samtliga av de tidigare Making a Living, Making a difference-inläggen på denna blogg och äktenskap har jag tagit upp bl.a. i inlägget om Malin Lennartssons föredrag på Vasamuseet Malin Lennartsson: Äktenskap och relationer i tidigmodern tid (29 september 2019).

En av författarna, Sofia Ling höll också ett föredrag på Vasamuseet i höstas som jag skrev om i inlägget Sofia Ling: Konsten att försörja sig - Kvinnors arbete i Stockholm 1650-1750 (27 oktober 2019). I sitt föredrag berättade Ling om att hon ofta stött på termen "en sörjande" i historiska källor och undrat över dess betydelse, men efter att på något ställe sett det hopskrivet som ensörjande, insåg hon att det nog handlade om en person som ensam tvingades försörja hushållet och att en tvåförsörjarmodell var normen. Dessa begrepp tas även upp i artikeln och det blir en intressant diskussion som utmanar den stereotypa bilden av bl.a. hushållet.

The welfare society of modern Sweden is permeated by the idea that both men and women should be able to perfor waged or saliared work and to support themselves on more or less the same terms. This is commonly referred to as the "two-breadwinner model", markedly different from the male-breadwinner model. Early modern Sweden was permeated by a similar idea: it was considered beneficial if both husband and wife worked and together contributed to their common livelihood, as well as to that of those closest to them. Since so much work was unwaged, however, it is better to describe the earlier model as the two-supporter model.

Tvåförsörjarmodellen var alltså normen under tidigmodern tid och att döma av exemplen som Ling, Hassan Jansson, Lennersand, Phil och Ågren återger från källorna hade de flesta ensörjare svårt att få ekonomin att gå ihop och man var betydligt bättre skyddad i kriser. Författarna pekar alltså på att både man och kvinna var aktiva i hushållets försörjning. Det går lite emot den stereotypa uppfattningen om mannen som försörjde alla, men stämmer väl överens med den bild jag fått från källmaterialet och som även t.ex. Märta Leijonhufvuds handlande och hennes smeknamn Kung Märta indikerar. Istället framstår det som att mannen som ensam familjeförsörjare bara var norm under en viss, kort tid av vår historia, men att denna korta period har fått agera modell för hela historien fram tills den moderna välfärdsstaten åter gjorde det självklart för såväl kvinnor som män att bidra till hushållets ekonomi. Makarna kunde jobba tillsammans antingen med samma arbetsuppgifter eller med olika, ibland uppdelade beroende på personens kön. På kronogodsen under 1500-talet sa också arbetarnas kontrakt att männen skulle arbeta tillsammans med sina fruar och att lönen skulle täcka bådas omkostnader.

Konceptet hushåll är centralt för att förstå den europeiska ekonomin under tidigmodern tid och det har länge betraktats som väldigt patriarkalt och hierarkiskt med en husbonde som hade rätt att göra mer eller mindre vad han ville. Den tvåförsörjarmodell som Ling, Hassan Jansson, Lennersand, Phil och Ågren beskriver ger dock intrycket av att hushållet var flexibelt och dynamiskt. En ofta använd källa är den svenska katekesen från 1689 där ett ett samhälle präglat av olika hierarkier, men Pirjo Markkola har enligt författarna visat på att det inte görs någon skillnad mellan manliga och kvinnliga husbönder (och båda könen tituleras så) utan behandlar dem som en enda (manlig) kategori. Igen kan detta förklara Märta Leijonhufvuds smeknamn och även visa på att det är givet till henne ut av respekt för hennes person och förmåga och inte som t.ex. ett hån av hennes make Svante Sture. Statistiken som Gender and Work-projektet sammanställt för boken, visar också på att kvinnor ledde arbetsföretag i förvånansvärt många fall.

To marry someone in early modern society was the same as setting up an economic partnership with that person. The partnership involved shared responsibilities and concerns, and it was based on hard work often described as being for the good of the household.

Tvåförsörjarmodellen är alltså självklar i det tidigmoderna samhället, men i slutet av 1700-talet verkar det ha väckts en del debatt om oro för att bli olycklig i sitt äktenskap. Ling, Hassan Jansson, Lennersand, Phil och Ågren tar upp en anonym källa som kritiserar nya idéer bland stadsborna om att män bör gifta sig först och främst för kvinnans arv. Detta förefaller vara något som var flitigt omdebatterat i Sverige mellan 1760 och 1830 och som enligt Ling, Hassan Jansson, Lennersand, Phil och Ågren hängde samman med ändrade genusnormer i samband med att stadsborna och medelklassen kom att anse att en kvinna ansågs respektabel om hon slapp arbeta utanför hemmet. Detta fördömdes som en kultur av sysslolöshet och lyx och som hotade förstöra hushållets ekonomi, Den anonyma källan förordar också en företagsam, hårt arbetande och enkel kvinna och betonar vikten av att båda makar arbetar. Det här skulle kunna tyda på att det är här det ideal som vi anser som stereotypt för hela historien uppstår, men vid en närmare granskning mer framstår som en anomali. Att det kritiseras hårt i den offentliga debatten att stadsborna "gifter sig för pengarnas skull", visar dessutom också på att man under den största delen av historien värnat om personernas känslor och lycka i äktenskapssituationer utöver att vara en ren affärstransaktion som gjorde alla parter (framför allt kvinnorna) djupt olyckliga.

Tomas Blom - Sveriges dramatiska historia: Vasaskeppets förlisning

I ett par inlägg nu, har jag pratat om Historiska medias serier Världens dramatiska historia och Sveriges dramatiska historia. De flesta av dessa är skrivna av Dick Harrison och jag tyckte att den första omgången böcker som t.ex. böckerna om Digerdöden och Brittiska imperiet var helt okej sammanfattningar av respektive ämne. Därefter började en större mängd böcker att publiceras i ett chockerande hektiskt tempo. 

Som jag skrev i inlägget Tomas Blom - Sveriges dramatiska historia: Dackefejden. Det stora upproret (31 januari 2020) publicerade Harrison 15 böcker på 12 månader mellan januari 2019 och 2020, vilket har påverkat kvaliteten, vilket var tydligt i boken Stockholms blodbad som tillhörde en senaste utgivningsomgång. Harrison verkar ha upptäckt att det blir för mycket och har därför lämnat över författandet av vissa böcker till skribenten Tomas Blom. Han har bland annat skrivit boken Vasaskeppets förlisning som jag nu tänkte prata om.

Överlag tycker jag att boken är okej. Tomas Blom verkar ha läst på även om jag reagerar på kommentarer som "Förlusten av Vasa innebar ett svårt avbräck för kungens planer att utvidga och vidmakthålla Sveriges maktposition i länderna kring Östersjön." Vasaskeppets förlisning var en prestigeförlust, men det framstår inte som att det direkt ledde till att Gustav II Adolfs ställning minskade vare sig i Sverige eller utomlands. I inlägget Tankar om Horrible Histories och "dramatisk historia" (17 december 2019) försökte jag att sätta ord på de problem jag tycker finns med att göra historia överdramatisk och den meningen är ett typexempel på viljan att prioritera dramatiken framför att berätta hur det var. Jag har märkt att förvånansvärt få som skriver populärhistoria intresserar sig för de faktiska konsekvenserna av handlingarna. Oftast vill man få det till att just den händelsen fick enorma konsekvenser för samhället och de inblandade personerna och jag hoppas att en lärdom av den viruskris vi nu är inne i kan få folk att inse att det mesta faktiskt blir som vanligt efteråt. Hur mycket jag än älskar Vasamuseet och Vasaskeppet, måste jag också erkänna att dess förlisning är en ganska bagatellartad del av den svenska historien. Däremot har hon haft en enorm roll i utvecklingen av den svenska (och även delvis internationella) marinarkeologin och bidragit med mycket kunskap som livet ombord på ett krigsskepp under 1600-talet.

Som så många andra och liksom han gjorde i sin bok om Dackefejden. Det stora upproret som också är en del av Sveriges dramatiska historia-serien, känner Tomas Blom sig tvungen att förminska Gustav Vasas insatser med att sätta namnet på Befrielsekriget inom citationstecken. Min uppfattning i namngivningsfrågan på det kriget är att man kan diskutera hur viktig Gustavs person var i händelseutvecklingen. Att Småland lyckas befria sig själva från Kristian II:s män i landskapet vittnar om att det nog hade blivit uppror även utan honom. Baserat på Kristians härjningar i landet tycker jag dock det är rimligt att tro att svenskarna kände det som en stor befrielse att bli av med honom. Tvärtemot vad jag sa om "dramatisk historia" ovan, så har jag märkt en tendens till att snarast förminska konsekvenserna av Kristian II:s (och för den delen även Erik XIV:s) agerande inte bara hos Blom.

Som jag skrev i inlägget Svante Sture, Lübeck och den danska grevefejden (1 maj 2020), brukar Gustav Vasas inblandning i den danska grevefejden oftast inte bli mer än en mening i svenska historieböcker, men Tomas Blom utvecklar lite mer om händelserna. Bl.a. att Gustavs nyuppbyggda flotta kom till användning i slaget vid Bornholm 1535 som anses vara första rena artilleriduellen i Östersjön. Blom går också närmare in på Erik XIV och Nordiska sjuårskriget och nämner  bl.a. krigsskeppet Mars som hittades av dykare för några år sedan.

Jag gillar att Tomas Blom går in lite på uppbyggnaden av den svenska flottan under 1500-talet också, han pratar om människorna som påträffades ombord och omkring skeppet vid bärgningen och liksom i Dackefejden. Det stora upproret är han bra på att förklara ämnestermer som många andra glömmer bort inte är självklart begripliga för alla. Hans genomgång av Vasas stormaktstida såväl som moderna historia med Anders Franzéns upptäckt av henne på 1950-talet är överlag bra sammanfattningar och han ger Margareta Nilsdotter (som övertog bygget av Vasa när hennes make Henrik Hybertsson dog) utrymme. Jag gillar även de små fiktiva "mellanakterna" fungerar bra ihop med resten. Överlag är jag därför positiv, ungefär som till Dick Harrisons böcker Digerdöden och Brittiska imperiet, uppgång och fall i Världens dramatiska historia-serien. Däremot tycker jag att det är lite fel plats för att göra paralleller till samtidspolitiken. Även om Nya Karolinska nog kan säga inte blev som någon hade tänkt sig, tycker jag inte att en populärhistorisk bok om Vasaskeppet är rätt plats att vädra sina åsikter i den frågan. Jag vet inte hur mycket kontakt han har haft med dem, men jag saknar också Vasamuseet i Bloms referenslista i slutet av boken.

Böcker i Sveriges dramatiska historia
publicerade fram till januari 2020