Cecilia Gustavsdotter Vasa

 Antingen 6 eller 16 november 1540 föddes Gustav Vasas och Margareta Leijonhufvuds dotter Cecilia. Hon är den i särklass mest kända av Gustav Vasas döttrar och gissar att detta beror på att hon har fått ett rykte om sig att vara en "rebelltjej" och man måste medge att hon har ett minst sagt intressant liv.

Ett cermoniel från hennes dop finns bevarat och hon fick, liksom sina systrar en bra utbildning där hon bl.a. lär ha lärt sig tyska. Som vuxen lärde hon sig också engelska, vilket engelska drottningen Elizabeth I, som hon var vän med under en period, blev imponerad av. När hon var 10 dog hennes mor och när hon var 12, gifte fadern om sig med hennes kusin Katarina Stenbock.

1559 gifte sig Cecilias ett år äldre syster Katarina med Edzard av Ostfriesland som tog med sig sin yngre bror Johan till Sverige. Trots att Gustav Vasa var emot det, ville Edzard hem så snart som möjligt efter bröllopet och Cecilia och Erik (XIV) följde med. I december kom man fram till Vadstena slott som var Magnus Vasas hertigsäte och man festade och hade trevligt.

Knektar såg Johan av Ostfriesland klättra in genom fönstret till Cecilias jungfrukammare ett par nätter innan man sa något till Erik som rusade in i rummet och tog Johan på bar gärning. Incidenten har gått till historien som Vadstenabullret. Cecilia skriver att fadern slitit henne i håret, men Gustav Vasa avfärdar det och säger att "håret lopp dock eljest av henne."

Markgreve Kristoffer II
av Baden-Rodemachern

Något äktenskap med Johan av Ostfriesland blev det inte och fadern dog i september året därpå. Efter vissa svårigheter att hitta en lämplig make åt henne, gifte sig Cecilia med markgreven Kristoffer II av Baden-Rodemachern 1564 som vid tillfället var anställd som överste i Erik XIV:s armé.

Paret gav sig av till England dit de kom i september 1565. Besöket hade två syften: att få Elizabeth I att gifta sig med Erik XIV och att rekrytera kapare till Östersjöregionen. I England föddes också parets första barn, Edvard Fortunatus som lär vara döpt av och gudson till Elizabeth. Vistelsen slutade dock ganska illa då paret slösade en större summa pengar och skuldsatte sig rejält varför de miste Elizabeths respekt.

Efter vistelsen i England levde paret några år i Baden-Rodemachen, men efter en del oroligheter och när Kristoffers äldre bror dog och förmynderskapet över hans brorson gick till dennes katolske morbror Albrekt V av Bayern som gick hårt åt protestanter 1569, begärde Cecilia tillstånd hos sin bror Johan III att få komma hem till Sverige tillsammans med sin make och deras söner.

1571 kom familjen till Kalmar där brodern Johan mötte upp dem, men det gjorde även engelsmannen John Diamond som varit en av Cecilias fodringsägare och Cecilia såg till att han hamnade i fängelse i fem år för de föremål till ett värde av 100 000 daler han tagit från henne i England. Johan beslagtog även Johns flotta.

Cecilias äldste son, Edvard Fortunatus

Relationen med Kristoffer var dålig vid ankomsten till Sverige och han lämnade snart landet igen för att åka tillbaka till Tyskland där han skulle värva legoknektar till sin svenske kungasvågers trupper i kriget mot Ryssland. Detta hade han lovat för att få bo i Sverige.

Johan III gav Cecilia skogsförläningar i Skinnskatteberg och Fellingsbro och järnbruken i Lindesberg, Noraskog och Guldsmedshyttan samt även Arboga stad och en kungsgård för att kunna försörja sig. Efter detta kom hon ofta att kalla sig själv Grevinna av Arboga. Hon fick även skeppen Falken och Jägaren. Hon hade rätt att ägna sig åt handel och rättskipning i Arboga och 1576 utökade brodern hennes befogenheter.

Utöver att försörja sig på jordbruk och sina förläningar, ägnade Cecilia sin tid åt att försöka få ut sin hemgift från Johan och snart efter hemkomsten till Sverige, etablerade hon också en kaparverksamhet. Främst riktade hon in sig på engelska fartyg som kom från Narva. Hennes utgångspunkt var slottet Skenäs vid Bråviken som lämpade sig väl för ändamålet. Med tiden fick hon ett av broderns officiella kaparbrev och han henne också flera fartyg som avbetalning på hemgiften. Cecilia kom dock att bryta mot avtalet och illegalt anfalla andra skepp än de hon hade rätt till, t.ex. danska, vilket orsakade spänningar mellan Sverige och Danmark.

1574 verkar Johan ha fått nog och fängslade henne för olagligt sjöröveri och fråntog henne förläningarna. Samma år hade hon också höjt tullarna i Arboga och beslagtagit varor med argumentet att det bröt mot förordningen. Hon ägnade sig också åt olaglig spannmålshandel och vapensmuggling. Cecilia räddade sig ur situationen genom att påpeka att hon var kejsarens undersåte och inte Johans och hon fick tillbaka sina förläningar och hon kunde fortsätta med sin kaparverksamhet.

Johan verkar ha misstänkt att Cecilia stämplade mot honom och förberedde uppror. Hon kan ha varit involverad i den komplott mot honom som planerades av Charles de Mornay hösten 1573,  men som aldrig omsattes i praktiken. Johan bad ståthållaren i Östergötland att hålla Cecilia under uppsikt och förbjöd henne tillträde till Stegeborg och Vadstena slott.

Kristoffer dog 1575 och den omyndige Edvard Fortunatus blev formellt markgreve av Baden-Rodemachen. Trots att Cecilia i äktenskapsförordet lovats posten som sonens förmyndarregent, lät Kristoffers familj föra bort dokumenten som säkrade Cecilias rättigheter, beslagtog de gods hon hade rätt till som änka och blev Edvard Fortunatus förmyndare. Cecilia skickade representanter till Baden 1576 för att försvara sina rättigheter, men de avvisades av slottsfogdarna.

Den spanske delegaten Francisco de Eraso som anlände till Stockholm under sommaren 1578 då Johan både önskade en allians med Spanien och ville ha ersättning för de svenska skepp spanjorerna lånat i Nederländska frihetskriget då han behövde dem i sitt krig mot Ryssland. Cecilia, som nyligen konverterat till katolicismen av ekonomiska och politiska skäl, föreslog Johan som ståthållare i någon av de spanska besittningarna. Cecilia gillade idén och bjöd in Eraso till Arboga för att förhandla med honom själv. Eraso beskriver henne som en stark och självständig förhandlare och viktig informatör. Cecilia erbjöd också sin flotta till vapentransport åt spanjorerna i deras krig mot Nederländerna, något som förvärrade hennes ständiga konflikt med lillebror Karl.

Johans förhandlingar med Francisco de Eraso misslyckades då denne undvek alla överenskommelser och utbetalningar, kom han att ogilla Cecilias förhandlingar, anklagade Eraso för förräderi, förbjöd all vidare kontakt med Cecilia och satte honom i husarrest i Stockholm. Vi vet att Cecilia mutade sig in i Stockholm natten mellan 17 och 18 juni 1579, men att hon avslöjades. De mutade stadsvakterna dömdes till döden, men Cecilia undkom straff och beslutade sig för att lämna landet. Hon begav sig till Baden där Eraso besökte henne när han släppts ur den svenska fångenskapen. Dottern som sattes i kloster mot Cecilias vilja och bara är känd under sitt klosternamn Charitas var troligen hans.

I sin konflikt mot makens familj fick Cecilia stöd av såväl Johan III som Francisco de Eraso och Antonio Possevino. Hon levde på inkomsterna från sina svenska gods, men när hon 1581 ansökte om att få komma tillbaka till Sverige, verkar inte Johan ha velat välkomna henne tillbaka och Karl verkar inte ha velat ha med henne att göra alls. 1585 drog Johan också in hennes svenska gods och inkomster.

1588 blev Edvard Fortunatus myndig och Cecilias ställning förbättrades. Sonen hade dock ärvt hennes oekonomiska sinnelag och det dröjde inte länge förrän han skuldsatte sig. 1593 gifte han sig med Maria van Eycken som inte ansågs vara av tillräckligt hög börd varför den protestantiska grenen av den regerande dynastin i Baden tog makten ifrån honom 1596.

Cecilias sonson, markgreve
Vilhelm I av Baden

Cecilia hade i väntan på sonens myndighet ägnat sig åt diplomatisk resor till olika katolska furstehus (Hon besökte bl.a. sin brorson Sigismund.) och nu var det så dags igen. Hon träffade bl.a. påven och tysk-romerske kejsaren. Inget hjälpte dock och de ständiga ekonomiska problemen blev allt värre och hon tvingades ständigt fly från fodringsägare.

I början av trettioåriga kriget fördrevs den protestantiska släktgrenen från Baden av kejsarens trupper och Cecilias sonson blev markgreve Vilhelm I av Baden 1622. Detta gjorde att Cecilia äntligen kunde återvända till sitt residens i Rodemachern och nu verkar hon också ha fått kontakt med dottern. Cecilia avled i Bryssel 1627 och blev därmed den av Gustav Vasas barn som kom att leva längst. Hon är begravd i Rodemack i nuvarande Frankrike.

Cecilia har, mycket tack vare Herman Lindkvist och rebelltjejsidealet fått en enorm uppmärksamhet och alla verkar nu vilja hitta mer eller mindre långsökta orsaker till att använda henne i sin förmedlingsverksamhet. Om man däremot går igenom hennes historia, framstår hon inte direkt som någon lämplig förebild. Även om historierna om att hon skulle ha drivit en bordell i Antwerpen är del av smutskastningskampanjerna från Kristoffers familj, ägnar hon sig åt flera minst sagt tvivelaktiga verksamheter. Med tanke på hennes nyckfullhet och svårigheter att hålla i pengar, är jag inte alls förvånad över att makens familj hindrade henne från att verka som förmyndarregent åt sonen. Hon tenderar också att utnyttjar folk och sviker och bedrar dem. Hon flyr dessutom ifrån problemen hon själv skapat, vilket inte är egenskaper jag tycker borde uppmuntras hos flickor. Visst kan jag förstå fascinationen och man ska inte underskatta 1500-talskvinnornas självständighet, men om man vill veta något om 1500-talskvinnor i allmänhet, även på Cecilias nivå i samhället, är hon inte särskilt representativ.

Experterna berättar - Kvinnorna (Vasamuseet)

Rekonstruktion av "Beatas" ansikte

I tisdags (4/12 2018) var jag återigen på Vasamuseet då de hade en specialvisning av sin utställning om kvinnorna kring Vasa. Guiden Emelie var påläst, lättsam och väldigt bra och jag lärde mig massor av saker jag inte kände till sedan innan. Kvinnoutställningen kommer att finnas kvar även nästa år för att man sedan ska föra ut kunskapen från den till det övriga museet. Detta anser jag vara jättebra då kvinnor ska vara en naturlig del av historien och inte ett särintresse.

Vasaskeppet är prytt av flera olika sorters kvinnofigurer bl.a. sjöjungfrur och av elva små figurer under en avbildning av Gustav II Adolf på skeppets akter som ska representera svenska folket, är sex kvinnor. Det finns även figurer som är kvinnor på ena sidan och män på den andra samt en unik knekt som har tolkats som en avbildning av Johan III:s dotter Anna Vasa.

Knekt med kvinnohuvud som kan vara
Anna Vasa

Under prideveckan i augusti i år (2018) höll Vasamuseets chef Lisa Månsson en kortare specialvisning som bara hölls i själva kvinnoutställningen medan denna visning vandrade runt i museet lite mer. Jag skrev ett inlägg om den förra visningen i inlägget Vasamuseet: specialvisning 2/8 i år. Då liksom nu berättades det om Brita Bååt på Ängsö slott som sålde ek till skeppsbygget och de två kvinnliga skeletten "Beata" och "Ylva" som påträffades i samband med bärgningen.

Den fjärde kvinnan i utställningen är skeppsgårdsföreståndarinnan Margareta Nilsdotter som övertog arbetet med skeppet när hennes make dog. Denna gång utvecklades hennes historia ännu mer och vi fick bl.a. se de dockor som funnits på museet i alla år med Margareta som pratar med Gustav II Adolf. Det blev också mer om de senaste forskningsrönen kring skeletten (även utöver Beata och Ylva) som inneburit en hel del pusslande för forskarna, men som jag lämnar därhän så länge då jag inte vet om det är helt och hållet publicerat än.

En av de 6 kvinnliga figurerna som anses
representera svenska folket.

Det fanns flera olika sorters kvinnor på 1600-talsskeppen bl.a. besättningens familjer och olika sorter av besökande kvinnor. Senare kom det att anses vara otur att ta med kvinnor ombord, men det gällde ännu inte på 1600-talet. Det fanns även kvinnor som klädde ut sig till män och tog anställning som båtsmän på skeppen. För att avslöja dem, fanns det två saker man kunde göra. Det första var att man kunde slänga ut torkade ärtor framför dem och om de halkade, så var de kvinnor. Det andra testet man kunde göra var att hålla en spinnslända framför dem. Om de visade intresse, var de kvinnor.

Jag kunde inte låta bli att le då det var ett av de mest uppenbara exemplen på behovet av genusperspektiv för att få förståelse för en kultur jag hört. För oss ter sig dessa test som helt befängda och för att avslöja "biologiskt" kön på en individ fungerar de uppenbarligen inte alls. Däremot säger det väldigt mycket om vilka förväntningar man hade på kvinnor i sociala sammanhang. Det är exakt det genus bör handla om enligt mig.

Nådig fru Kristinas andaktsbok

"I följande finns många heliga och gudeliga böner med vilka varje människa må förvärva nåd och misskund från Gud samt sina synders förlåtelse. Så kan ske eftersom åtskilliga påvar givit dessa böner en myckenhet av avlat."

~ Inledningen till Kristina Gyllenstiernas 

andaktsbok

En av de personer som jag pratat mest om på den här bloggen tror jag är Kristina Nilsdotter Gyllenstierna och här kommer lite mer.

1997 gav Jan och Jonas Carlquist en andaktsbok som tillhört henne i moderniserad form med titlen Nådig fru Kristinas andaktsbok - möte med en bannlyst kvinnas fromhetsliv.

Titeln är minst sagt dramatisk och vittnar om den fokusering på en ytterst kort sekvens av Kristinas liv som jag har tagit upp förr (t.ex här och här). I samband med bråket mellan Sten Sture d.y. och Gustav Trolle/Kristian II bannlystes Sten och hans anhängare (d.v.s. även Kristina) av påven i Rom och Sverige belades med interdikt, vilket innebar att det inte fick förekomma någon som helst kyrklig aktivitet i landet. Carlquist och Carlquists bedömer att hon använde andaktsboken under denna tid, varför titeln inte i sig är fel. Med tanke på att hon var bannlyst en så väldigt kort tid av sitt liv, känns det emellertid ändå inte rätt att använda det i titeln på utgivningen av hennes andaktsbok.

Del av texten i andaktsboken, från utgivningens framsida

Första halvan av boken ägnar Carlquist och Carlquist åt att förklara bokens kontext. De berättar dels om vem Kristina var, men även hur den medeltida (katolska) kyrkan fungerade med helgon, änglar, syndamedvetenhet etc., men också vilka skillnaderna blev i samband med reformationen. Då detta var första gången jag kom i kontakt med en andaktsbok, kände jag att det var väldigt välbehövligt att få sådant förklarat för mig innan jag kom in på själva andaktsboken. (The past is a foreign country och allt det där...)

"O välsignade Herre Jesus Kristus. Jag tackar dig att du, så snart som din heliga själ lämnat din nådefulla lekamen, for ner till helvetet och där befriade alla dina vänner som var fångna. Ödmjukast beder jag dig, aller mildaste Herre, att du genom din outsägliga barmhärtighet ville fara ner till skärseldens pina och befria min faders och moders själar, tillika min makes, herr Sten Svantessons själ, och alla mina fränder och vänner, liksom alla andra som jag är skyldig att bedja för, på det att de med mig och jag med dem, må tacka och lova dig till evig tid"

~ Kristina Gyllenstiernas andaktsbok

I mitt blogginlägg Händelser och individer pratade jag om att det finns anledning att tro att Kristina mådde väldigt dåligt, åtminstone stundtals och andaktsboken bekräftar detta. Många av bönerna är fyllda med ångest och hon verkar ha fruktat döden och vad som hände efteråt.

Kristina avbildad på altarskåp i
Västerås domkyrka

Jag tycker att Kristina och Sten Stures äktenskap av allt att döma verkar ha varit lyckligt. Som med sonen Svantes äktenskap med Märta Leijonhufvud (Deras äktenskap har också ett särskilt inlägg här.), utgår jag mycket från barnalstrandet i det påståendet. De fick sex barn på åtta år och om inte Sten hade dött, finns det skäl att tro att barnaskaran hade blivit ännu större.

Bönen ovan nämner såväl Sten som hennes föräldrar som döda. Kristinas far, Nils Gyllenstierna dog när Kristina var knappt ett år, men modern Sigrid Banér levde till 1527 varför man måste anta att bönen hamnade i andaktsboken senare än så. Jag tycker att det därför är lite märkligt att Kristinas döda barn inte omnämns utan bara "fränder och vänner". Oavsett om äldste sonen Nils var Daljunkern eller inte, anses han ha dött kring 1527. Carlquist och Carlquist tror för övrigt inte att Nils var Daljunkern, men detta var innan Lars-Olof Larsson argumenterade för att han var det i Gustav Vasa. Landsfader eller tyrann 2002. Kan det ha varit för smärtsamt eller menade man att barn (och tonåringar som Nils) inte hamnade i skärselden? (Det är något som jag behöver kolla upp i framtiden.) Jag har däremot svårt att tro att hon inte skulle sörja dem.

Andaktsboken har lärt mig väldigt mycket, men även fått mig att inse hur mycket av den religiösa delen av människors liv som jag inte känner till. Hade Carlquist och Carlquist inte pekat ut skillnaderna mellan de katolska och de protestantiska bönerna i boken, hade jag nog inte egentligen märkt någon skillnad.

Enligt bokens baksidestext är detta den första populära utgåvan av en svenskspråkig historisk handskrift och jag uppskattar verkligen initiativet. Jag vet inte hur många som har givits ut efter 1997 heller, men jag kan inte tänka mig att det är särskilt många. Det är väldigt synd. Det pågår ett stort digitaliseringsarbete på arkiv och bibliotek idag och jag tycker detta är jättebra och är helt inne på att historiska källor görs mer lättillgängliga för vanligt folk. Däremot så är ett historiskt källmaterial inte alldeles lätt att ta till sig utan förkunskaper.

Staty av Kristina Gyllenstierna på Stockholms slott

När jag kommer med liknande kommentarer i andra situationer, bruka folk ta det som att jag fördummar allmänheten, men det finns en hel del problem man ställs inför när man ska använda historiska källor för första gången. Dels finns en språklig barriär som blir värre och värre ju längre bak i historien man kommer. Detta pratade jag om i inlägget Mitt perspektiv på genren historisk fiktion och till detta kan även läggas att kunskaper i paleografi inte är något allmänt och som kan man kan se på texten från Kristinas andaktsbok ovan, är det inte alldeles lätt att förstå vad där står. Riksarkivet har kurser för allmänheten, men deras kurser fokuserar på 1600- och 1700-talet och kurserna kostar också en del. Dels tillkommer också det jag var inne på i mitt inlägg Kostymer, modern historia och "Det Andra" att det kan finnas större eller mindre kulturella skillnader, vilket gör att texterna kan bli svåra att ta till sig av den anledningen också.

Jag har inga större förkunskaper i religionshistoria från senmedeltid och har inte hunnit ta till mig så mycket av reformationen eller religionens förändring i samband med eller efter den. Jag har också en ganska begränsad erfarenhet av att läsa historiska källor (något jag tänker råda bot på under min skrivprocess och jag tänker även kika på originalet av andaktsboken på Kungliga biblioteket) och har inte fått någon formell paleografiutbildning (Av någon anledning ingår inte det normalt på en arkeologiutbildning, villket är väldigt dumt.). Därför uppskattar jag en publikation som Nådig fru Kristinas andaktsbok. Förtexterna och moderniseringen av språket gör att den blir både lättillgänglig och begriplig för en utan förkunskaper, vilket jag uppskattar något enormt. Mer sådana publikationer behövs helt enkelt!

Ebba L. Lewenhaupt - Kung Märta

1960 publiserades en historisk roman om Märta Eriksdotter (Leijonhufvud) som Ebba L. Lewenhaupt har skrivit. Den heter Kung Märta baserat på det smeknamn som Märta kom att få redan innan hon blev änka då hon redigt styrde och ställde över Stureättens egendomar och besittningar.

Boken omnämns på Märtas Wikipediasida och jag lånade den på Stockholms stadsbibliotek som hade den i magasinet. Man kan nog lugnt säga att det aldrig blev någon direkt kioskvältare eller att den tillhör bibliotekets mer utlånade böcker. Den hjälpsamma bibliotekarien var tvungen att lägga in boken i det digitala lånesystemet innan den gick att låna.

Boken följer Märta genom livet med fokus på det påstådda triangeldramat mellan Märta, hennes make Svante Sture och hennes storasyster Margareta Eriksdotter (Leijonhufvud). Jag har pratat om denna historia både i mitt inlägg om Märta och framför allt i mitt inlägg om Margareta. Som jag skrev där tycker jag att den verkar orimligt att denna skulle vara sann och jag tror fortfarande att den mer är till för att antagonisera ätterna Vasa och Sture. Lewenhaupt bygger också en historia där hon ställer Märta både mot sin syster Margareta och sin mor Ebba Vasa. Baserat på källmaterialet finns det ingenting som tyder på att Märta skulle ha varit illa omtyckt av sin mor eller avundsjuk på sin syster, tvärtom verkar familjemedlemmarna ha stått varandra nära och det finns (delar av?) en intim brevväxling mellan Märta och Margareta. Jag tror att, även om deras föräldrar hade pratat om äktenskap, bör Svante och Margareta ha varit för små för att kunna utveckla ordentliga känslor för varandra. När Stockholms blodbad inträffade var Svante tre och Märta fyra och efter det verkar Svante inte ha varit i Sverige före Margareta gifte sig med Gustav Vasa.

Svante är skildrad som rätt "macho", men snäll och tillbakadragen och ständigt trånande efter Margareta varför Märta aldrig känner sig riktigt trygg i sitt äktenskap. Hon verkar också stå helt rakryggad, stoisk och nästintill opåverkad genom Sturemorden, vilket källorna ger en all anledning till att tro att hon inte var.

Märtas son Nils

Schablonbilderna till trots är boken enkel och lättgenomgången. Den är berättad episodiskt med stora tidshopp, men ändå kronologiskt. Jag tycker de stora tidshoppen är synd då det blir svårt att se makarna gradvis växa ihop och det är svårt att få riktigt begrepp om någons känslor. Det märks också väldigt tydligt att den har nästan sextio år på nacken även om jag skulle säga att det finns en sorts gryende feminism i beskrivningen av Märta. Hon är väldigt aktiv och initiativrik, samtidigt som Lewenhaupt också baktalar henne mest hela tiden. Hon skildras som ful med eldsflammande rött hår, fräknigt, avlångt ansikte, gänglig kropp och med mörka ögon. Detta sätts ännu mer i kontrast med storasystern som skildras som blond och mer eller mindre perfekt till både utseende och personlighet.

Svante Sture

Vad mer konstigt är: Svante beskrivs också som "blond" och som ni kan se på hans porträtt här till höger, tycker jag inte riktigt att den hårfärgen stämmer så bra.

Mig veterligen finns det inget känt porträtt av Märta, men om man utgår från hennes blodssläktingars (Margareta och Märtas tre barn Nils, Erik och Kristina) porträtt, var hon möjligtvis den som bidrog med blonda gener. Hennes svärfar Sten Sture d.y. verkar av allt att döma ha varit blond, men Svante är det inte.

Nils är väldigt ljushårig, medan Erik är något mörkare. Kristinas hår är täckt av en huvudduk på båda porträtten som man identifierat av henne.

Märtas son Erik

Alla barnen verkar ha ljusa, gröna ögon, till skillnad från Svante som är den mörkögda, vilket får mig att tro att barnen fått Märtas ögon. Kristina och Erik har också lite rundare ansikten än Nils och Svante, varför min tanke är att detta är ett drag de ärvt från modern.

Att Märta är vasstungad köper jag helt och fullt. Jag vill inte att hon ska vara knotig och gänglig heller. Jag ser henne snarare som liten och nätt. Detta för att jag vill att det ska kontrastera mot hennes stora personlighet.

Jag läste ut boken väldigt fort. Den var som sagt väldigt schablonmässig, men medryckande och även om det inte var en skildring av karaktärerna så som jag tänker mig dem, kan jag inte låta bli att ändå ha ett varmt förhållande till den.

Märtas dotter Kristina

Märta tillhör, som ni kanske har märkt, en av mina personliga favoriter. Jag tycker hon är en oerhört häftig kvinna med ett spännande liv. Därför vill jag så klart alltid lyfta henne lite extra, men folk ser ut som stora frågetecken tills man nämner hennes syster. Därför värmer det mitt hjärta att någon faktiskt brytt sig om henne så pass mycket att de skrivit en berättelse om henne. Den har, som sagt, stora brister, men hon är väl värd att lyftas fram.



Porträtten av Sturarna är lånade från wikimedia commons.

Föredrag - Sigismunds drottningar

Det sista av föredragen om Vasafamiljen med kontakter till det polsk-litauiska samväldet  på Vasamuseet handlade om Sigismunds två fruar Anna och Konstantia. De var systrar och tillhörde familjen Habsburg som enligt föredragshållaren Jenny Öhman var bäst på att gifta sig. Anna och Konstantia var resultatet av ett av de bröllop där Habsburgarna gifte sig med varandra. Flickornas mamma, Maria Anna av Bayern gifte sig med sin egen morbror, ärkehertig Karl II av Inre Österrike. Då habsburgarna hade dåliga erfarenheter från giftermålen med Sigismunds morbror, skickade hon med en kvinna vid namn Urszula Mayerin som älskarinna åt Sigismund tillsammans med Anna. Urszula verkar ha blivit betydelsefull för hela Sigismunds familj och det polsk-litauiska hovet även om det inte finns något som tyder på att hon skulle ha blivit Sigismunds älskarinna. Som jag sa i inlägget om förra föredraget, verkar han ha älskat Anna.

Jag kan inte påstå att jag kände till mycket om någon av dessa Vasadrottningar utöver namnet. De hade, liksom sina andra tretton syskon, fått en strikt katolsk uppfostran och det krockade ganska rejält för Anna att då bli drottning i det protestantiska Sverige där hon dessutom utsattes för ett starkt hat från prästerskapet och inte minst sin makes farbror.

Det var väldigt spännande att utvidga min kunskap om Vasakvinnorna och har inte så mycket om att säga. Jag uppskattade föredraget. Faktum är att föredragen har varit väldigt bra. De har givit mig mycket ny kunskap om en gren av Vasaätten som jag inte kände till så bra innan. Däremot är jag lite ledsen över att Sigismunds syster Anna inte fick något eget föredrag. Hon tillhör absolut den närmaste familjen och var väldigt betydelsefull för sin bror. Dessutom är hon ganska häftig som person. Hon hade förtjänat att lyftas fram också.

Kristina Nilsdotter Gyllenstierna

Kristina Gyllenstiernas porträtt på
altartavla från Västerås

“Beside every good man is a good woman, and she must always be ready to step in front"

~ Phryne Fisher, 

Miss Fisher's Murder Mysteries: 

Deadweight

Idag är det Internationella kvinnodagen och Svenskt kvinnobiografiskt lexikon lanserades. Därför väntar jag lite med inlägget om det föredrag om Sigismund som jag lyssnade på på Vasamuseet igår.

Jag tycker att det är ett fantastiskt bra och viktigt initiativ och hemsidan som sådan är jättebra. Givetvis började jag med att söka efter mina personliga favoriter.

Texterna om Margareta Leijonhufvud och Cecilia Vasa var jättebra, men jag blev ändå lite besviken över en del. Både Märta Leijonhufvud och vikingadrottningen Sigrid Storråda saknas helt. Detta tar jag emellertid ganska lätt på eftersom det är första dagen som hemsidan finns och man har möjlighet och förmodligen för avsikt att fylla på efter hand.

Jag var mindre nöjd med texten om Kristina Gyllenstierna. (Den finns att läsa här.) Både hur hon tituleras och en olycklig formulering som insinuerar att hon skulle ha blivit gravid med någon annan än sin man strax innan han dog alternativt att hon inte skulle klara av att vara gravid om inte hennes make ständigt fanns vid hennes sida. Jag tror inget av detta är skrivet med avsikt och jag har kontaktat de ansvariga om det. Jag vet att det kan verka som att jag överdriver, men Kristina är en av mina favoriter och det finns en tendens att både underskatta och nedvärdera henne. Som jag har nämnt tidigare tycker jag att biografin om henne som kom ut förra året hade lite problem med fokuset då det mer handlade om hennes man och äldste son än om hennes liv. Hon är också ett tydligt exempel på hur personer som inte är med i den högsta politiska ledningen oftast faller i glömskan. Men jag tänker ta det från början.

Staty av Kristina gjord av Teodor Lundberg 1912.
Detta var den första offentliga kvinnostatyn i
Sverige

Kristina Nilsdotter (Gyllenstierna) var troligen född 1494 som dotter till Sigrid Banér och Nils Gyllenstierna. Hon hade också två helbröder Eskil och Erik. Sigrid hade varit gift en gång tidigare och från det äktenskapet tog hon med sig sonen Trotte Månsson (Eka) och dottern Cecilia Eka. Cecilia var gift med Erik Vasa och födde sonen Gustav Vasa troligen 1496. Kristina var alltså Gustav Vasas moster!

Hon gifte sig 16 november 1511 med Sten Sture d.y. som var son till dåvarande riksföreståndaren Svante Natt och Dag. Ganska snart efter bröllopet dog Svante av vad som verkar ha varit syfilis (Ett av de första kända fallen av sjukdomen i Norden.) och efter en del turer blev Sten svensk riksföreståndare. Äktenskapet förefaller ha varit lyckligt och han anförtror henne en hel del uppdrag.

Kristina och Sten får fem barn relativt snabbt: Nils, Iliana, Magdalena, Svante och Anna. I januari 1520 var Kristina gravid med deras sjätte barn när Sten drabbade samman med unionskungen Kristian II i slaget på Åsundens is utanför Bogesund (Ulricehamn). Sten skadades allvarligt och dog på vägen upp till Stockholm. Kristina agerade snabbt och sände iväg Nils med den ständigt lojale Stureanhängaren Peder Jakobsson till Danzig (Gdansk) för att be om hjälp.

Kristinas son Svante

Kristina försökte också förgäves be de tidigare lojala Stureanhängarna att någon ska ta upp ledarskapet över motståndet mot Kristian, men ingen vill. Hon tog därför själv upp befälet över Stockholms slott. I maj kom Kristian och belägringen varade ända till september när Kristina till slut blev tvungen att ge upp mot löfte om amnesti för sig själv och alla de tidigare Stureanhängarna. Hon bör under belägringen även ha fött barnet hon väntade. En pojke som troligen dog strax efter födseln och begravdes ihop med fadern.

I november 1520 kröntes Kristian och anordnade en stor fest på Stockholms slott dit även de gamla Stureanhängarna var bjudna. Plötsligt dök den av Sten avsatte ärkebiskopen Gustav Trolle upp och började anklaga alla för kätteri och mot kätteri gällde inte löftet om amnesti som Kristina blivit lovad. Det hela slutade istället med Stockholms blodbad och Kristina blev tillsammans med sina barn, sin mor, syster med barn och de övriga änkorna efter de avrättade i Stockholm och deras barn förda till fängelse i Danmark. Där blev hon kvar till 1524 och de enda av hennes barn som överlever är Nils och Svante.

Efter att ha blivit frigiven, tog hon med sig Nils till Sverige för att se till att få tillbaka sin ställning och sina egendomar. Det ryktas snart också att hon planerar att gifta sig med den danske befälhavaren Søren Norby, något som Gustav ogillar. Däremot tror jag att Gustav inser att hon är för farlig även som Sten Stures änka och att det är därför han gifter bort henne med den gentemot honom lojale Johan Turesson (Tre rosor) 1527. Med honom får hon sonen Gustav 1531.

Kristinas äldste son Nils tar oftast över huvudfokuset från sin mor efter att deras återkomst till Sverige. Idag anses det mer eller mindre klart att han faktiskt är personen som Gustav Vasa kallar Dalajunkern och som försökte göra uppror mot honom 1527 och avrättades efter att Gustav troligen tvingat Kristina att skriva ett brev till Rostock dit han flytt om att det inte var hennes son. Marie-Louise Flemberg skriver i sin ovan nämnda biografi däremot att det är troligt att Gustav själv skrev om brevet i en hårdare ton efter att Kristina godkänt det.

Kristinas senare äktenskap brukar bara nämnas i förbifarten som att det inte är av särskilt stor betydelse. Det är också här som Kristinas karriär som politiker anses sluta och att hon därefter försvinner ur historieskrivningen blir därför ett bevis för problemen med att anlägga ett strikt politiskt perspektiv. Bara personerna som sitter på den reella makten blir synliga, vilket också leder till att kvinnor generellt hamnar i skymundan.

Det som står i det här inlägget är i grova drag det jag vet om Kristina för närvarande. Jag vill däremot in i hennes arkiv och leta reda på mer uppgifter. Det finns inget som tyder på att hennes senare äktenskap ska ha varit olyckligt. Hon fick bara ett barn med Johan, men var heller inte purung. Hon tog ofta hand om kungabarnen däremot och Svantes barnaskara växte också från Sigrids födelse 1538, så nog hade hon fullt upp.

Svenska unionsregenter (Tack Thomas Ivarsson!)

Kristinas tid som ledare för Sverige under senare delen av den turbulenta Kalmarunionstiden är längre än en del av de manliga kungarna/riksföreståndarna. Därför tycker jag det är lite konstigt att hon inte är med i den officiella svenska regentlängden.

Hon blev änka för andra gången när Johan dog 1556 och hon dog själv på familjens huvudgods Hörningsholm 6 januari 1559 och begravdes i Trosa Landskyrka. Tyvärr brann kyrkan 1773 och hennes gravkor totalförstördes.




Diagrammet över unionsregenterna är gjort av Thomas Ivarsson och lånat härifrån. Bilden på Kristina på altarskåpet är lånad från hennes Wikipediasida och bilden på statyn från Stockholms slott är tagen av mig.

Föredrag - I Katarina Jagellonicas spår

Igår (23 februari 2018) var det dags för ytterligare ett av Vasamuseets föredrag. Denna gång hölls det av Eva Mattsson och medan det senaste handlade om Johan III, handlade detta om hans första fru Katarina Jagellonica.

Jag måste erkänna att jag inte hade så bra koll på henne innan. Jag visste att hon kom från det polsk-litauiska samväldet och att hon var katolik. Lars Ericson Wolke berättade också på sitt föredrag att hon förde med sig den första glassmaskinen till Norden, men detta nämndes inte av Mattsson som istället tog upp att det nog var hon som förde med sig renässansen (särskilt arkitekturen) till Sverige/Finland. Hon hade även med sig en jättefin rekonstruktion av den dräkt som Katarina har på sig på den enda kända bilden av henne. (Och jag hoppas inte att det gör något att jag lägger ut ett foto jag tog på den, för jag tyckte att den var så fin.)

Katarinas mamma tillhörde familjen Sforza som hade makten i Milano och hennes mormor Isabella av Aragonien kan ha varit modell för Mona-Lisa. Hon var superrik, men verkar ha funnit sig i att komma till det betydligt fattigare Norden. Hon verkar också ha stått bakom sin makes satsningar på bl.a. slottsbyggen.

Mattsson var en jättebra föredragshållare. Allt var enkelt och tydligt och jag gillade hennes fokus på Katarina som person och inte så mycket på officiell politisk historia. Det är något jag faktiskt har reagerat en hel del på i de böcker som jag läst om Vasarna. Jag har varit inne på detta tidigare och ett bra exempel är biografin över Kristina Gyllenstierna som handlar mer om hennes förste make och äldste son än om henne.

Kristina-biografin blev ett väldigt illustrativt exempel på att om man väljer att fokusera på ren politisk historia, tenderar kvinnorna att hamna lite utanför då de inte innehade någon formell politisk makt (även om både Kristina och, baserat på vad Mattsson sa även Katarina, hela tiden fanns med i bakgrunden). Det leder också till att personerna lätt reduceras till spelare i ett stort maktpolitiskt spel. Detta skulle kunna förklara den rätt ensidiga bild man lätt får av historiska personer i historieböcker (särskilt de skrivna av manliga historiker). De blir antingen "onda" eller "goda" och kan inte, liksom folk idag, vara komplexa karaktärer. Jag får en uppfattning om att vare sig kulturbegreppet, sociologi eller psykologi är något som historiker särskilt ofta reflekterar över. Givetvis finns det undantag, men jag har reagerat en del på just detta.

Överlag tycker jag att Katarina verkar vara en jättespännande person och jag ser fram emot den biografi som kommer snart om henne som Eva Mattsson har skrivit.

Margareta Eriksdotter Leijonhufvud

Margareta Leijonhufvud

Jag startar detta år som jag avslutade det förra med ett inlägg om en av Vasakvinnorna, nämligen Gustav Vasas andra fru Margareta Leijonhufvud. Hon är storasyster till Märta som jag skrev om i förra inlägget och det är hennes 502:a födelsedag idag då hon sägs ha fötts 1 januari 1516.

Hon är dotter till adelsmannen och riksrådet Erik Leijonhufvud och Ebba Vasa. Hon hade, förutom lillasyster Märta, som föddes i december 1520 (drygt 1½ månad efter att fadern avrättats i Stockholms blodbad.) fem andra syskon.Tre systrar: Birgitta (Brita) (född 1514), Anna (född 1515 och död när hon bara något år gammal föll ner för en trappa på Örebro slott) och Anna (född 1517). Dessutom hade Margareta också två bröder: Abraham (född 1512/1513) och Sten (född 1518)

Väldigt lite är känt om Margaretas barndom, men hennes far satte familjen i klostret i Västerås under hösten 1520. Därför undgick de att, likt de flesta andra av familjerna till de män som avrättades i Stockholms blodbad, att hamna i danskt fängelse. Istället kunde Ebba återvända med barnen till familjens två sätesgårdar Loholm i Västergötland och Ekeberg i Närke som hon fick behålla. Det är troligt att hon där uppfostrade Margareta i alla de sysslor som en adelskvinna behövde kunna.

Gustav Vasa

Kung Gustav Vasa gifte sig en första med Katarina av Sachsen-Lauenburg 1531 och 1533 födde hon sonen Erik (XIV). Karin Tegenborg Falkdalen (2016) menar att Margareta mycket väl kan ha ingått i hennes hov, men det finns inga konkreta bevis på detta. Efter bara fyra års äktenskap, dog dock Katarina 1535. Hennes svåger, kung Kristian III av Danmark berättar att hon föll ihop när hon dansade under en fest på slottet. Elaka rykten gjorde dock gällande att Gustav skulle ha slagit ihjäl henne med en hammare, vilket ledde till att Gustav fick ett ännu sämre rykte utomlands. Därför beslutade han sig för att istället leta bland den svenska högadeln efter en fru.

Det finns en historia om att Margareta först varit trolovad med Svante Sture att Gustav ska ha kommit på honom på knä framför Margareta i hennes kammare. Margareta ska då ha sagt att Svante kommit för att anhålla om Märtas hand.

Detta är en väldigt intressant historia och jag funderar på att ha med den i min berättelse, men om sanningen ska fram har jag svårt att tro på den. Den passar inte riktigt in med vad jag vet om Svantes bakgrund. Visst hände det att föräldrar beslutade om trolovningar mellan sina barn väldigt tidigt, men Svante var bara tre och Margareta fyra i samband med Stockholms blodbad 1520 när Svante med familj hamnade i danskt fängelse. De befriades 1524 och hans mor, Kristina Gyllenstierna tog med sig hans storebror Nils till Sverige. Svante verkar däremot ha blivit kvar i Danmark för att utbildas av biskop Ove Bille i Århus till åtminstone 1532. Därefter flyttade han till Gustavs svärfar, hertig Magnus I av Sachsen-Lauenburgs hov för att sedan vara kidnappad i Lübeck ett tag efter att han hade tackat nej till Sveriges krona som de erbjöd honom då de planerade att störta Gustav Vasa. Svante kom därför inte tillbaka till Sverige igen förrän 1536. Detta är samma år som Margareta gifte sig med Gustav och även om det fanns en överenskommelse mellan de bådas föräldrar, tror jag inte att de var gamla nog före 1520 för att ha utvecklat några djupare känslor för varandra. Sedan undrar jag också vem som bevittnade händelsen mer än Margareta, Svante och Gustav och "skvallrade" om den. Det verkar mer som att det är en efterhandskonstruktion skapad för att fördjupa rivaliteten mellan Vasa- och Stureätten.

"Vi eder till känne att vi aktar i den helige trefaldighets namn giva oss i rätt äktenskap med ärlig, välbördig jungfru Margareta Eriksdotter, på söndagen efter Mikaelis näst kommande uti vår stad Uppsala."

- Inbjudan från Gustav Vasa om att han skulle gifta sig med Margareta.

(Citerad i Tegenborg Falkdalen 2016)

Margareta var 20 år och Gustav 40 när de gifte sig i Uppsala domkyrka 1 oktober 1536. Åldersskillnaden är en sådan sak som för oss kan verka lite konstig, men var helt normal för de som levde då. Paret verkar också ha blivit lyckliga tillsammans och även om Margareta inte kunde vara direkt involverad i Riksrådets arbete, verkar hon ofta ha följt med sin make på hans resor genom landet. Med eller utan barn. Deras äktenskap knöt också hennes syskon och svågrar (inklusive Svante Sture) närmare kungen.

Det finns en brevväxling på 16 bevarade brev mellan Margareta och Märta från åren 1544-1551. Dessa ger en insikt i systrarnas vardagoch blandar diskussioner om ekonomi och inrikespolitik med diskussioner om sjukdomar och huskurer. Vad man också verkar kunna få ut av breven är att de stod varandra väldigt nära och de verkar också ha saknat varandra när de inte träffades. Baserat på innehållet, blir det tydligt att Svante Sture ofta verkar ha använt sin hustrus brevväxling med drottningen för att nå fram till kungen med förslag och frågor. Att gå via Margareta för att nå Gustav var han heller inte ensam om att göra och mönstret känns även igen från att folket ofta kontaktade Kristina Gyllenstierna för att nå hennes make Sten Sture d.y.

Cecilia Vasa

Margareta kom att få tio barn: Johan (III) född 1537, Katarina 1539, Cecilia 1540, Magnus 1542, Anna 1545, Sofia 1547, Elisabet 1549 och Karl (IX) 1550 som uppnådde vuxen ålder samt Karl (född 1544) och Sten (född 1546) som dog innan de hann fylla ett år. Barnen togs väl omhand av två (senare tre) barnskötare och Gustav Vasa verkar ha varit en väldigt omhuldande fader som lade sig i hur barnen uppfostrades. Utöver barnskötarna hjälpte Kristina Gyllenstierna (som var Gustavs moster), Margaretas mamma Ebba och hennes systrar också kungaparet när de behövde extra hjälp. Breven till Märta vittnar också om att Margareta inte var sen att låna ut sin barnskötare till sin syster om så behövdes.

Under sent 1540-tal blev Margareta sjuk i omgångar och enligt breven till systern gällde detta även Märta. Det är oklart vad de båda drabbats av, men Karin Tegenborg Falkdalen (2016) tror att det var de många och täta graviditeterna som tog ut sin rätt, vilket jag också finner rimligt. Båda kvinnorna blev bättre, men i augusti 1551 blev Margareta sjuk igen och Gustav skickade bud efter både Kristina Gyllenstierna och Märta och Svante att genast ta sig till Tynnelsö där kungafamiljen befann sig. Denna gång repade sig inte Margareta och hon dog mellan klockan två och tre på eftermiddagen 26 augusti 1551.

Margareta och Katarina av Sachsen-Lauenburgs
begravningskronor från domkyrkans museum i Uppsala

Margareta begravdes först i Storkyrkan i Stockholm där även Katarina av Sachsen-Lauenburg vilade. När Gustav Vasa dog 1560 flyttades deras kvarlevor och placerades i sarkofagen i Vasakoret i Uppsala domkyrka där de fick vila tillsammans med sin make.

Margareta är intressant som drottning och person. Hon blir, till skillnad från många andra drottningar, väldigt väl omtalad av både samtiden och i historieskrivningen och Gustav Vasa verkar ha givit henne allt mer politiska befogenheter varför man kan säga att hon agerade även som en politisk partner till honom. Det är lite så med Vasakvinnorna generellt. De har inte tillgång till den riktiga politiska makten som t.ex. Riksrådet, men de är långt ifrån politiskt och maktmässigt oviktiga, ett faktum som är väldigt intressant att utforska.




Referenser

• Flemberg, Marie-Louise 2017. Kristina Gyllenstierna. Kvinnan som stod upp mot Kristian Tyrann, Falun 
• Larsson, Lars-Olof 2002. Gustav Vasa - landsfader eller tyrann?, Falun
• Tegenborg Falkdalen, Karin 2010. Vasadöttrarna, Falun
• Tegenborg Falkdalen, Karin 2016. Margareta Regina - vid kung Gustav Vasas sida. En biografi över Margareta Leijonhufvud (1516-1551), Litauen

Bilderna på Margareta lånades från hennes Wikipediasida och de på Gustav och Cecilia Vasa lånades här och här.

Märta Eriksdotter Leijonhufvud

Lego-Rapunzel ser ut som jag tänker mig
Märta. Därför får hon symbolisera henne.

“Beside every good man is a good woman, and she must always be ready to step in front"

~ Phryne Fisher, 

Miss Fisher's Murder Mysteries: 

Deadweight

Idag är det en av mina absoluta favoriter bland historiska kvinnors 497e födelsedag. Hennes namn var Märta Eriksdotter (Leijonhufvud) och hon var född 24 december 1520 på familjegodset Ekeberg i Lillkyrka socken i Närke. Hon var yngsta barn till Erik Leijonhufvud och hans hustru Ebba Vasa som var syssling till Gustav Vasa. Hon fick aldrig träffa sin far. Han avrättades av Kristian II i Stockholms blodbad ungefär 1½ månad före dess att hon föddes.

För att skydda sin familj, hade Erik skickat sin gravida fru och sina barn till klostret i Västerås, vilket troligen är orsak till att de, olikt de andra av fruarna och barnen till de avrättade i blodbadet, inte tillfångatogs och flyttades till Danmark av Kristian och hans män. Efter blodbadet återvände Ebba och hennes barn istället till familjens egendomar (som hon också fick behålla) och Märta föddes.

Svante Sture

I mars 1538, vid 18 års ålder, gifte sig Märta med Kristina Gyllenstiernas yngste son Svante Sture. Det finns en historia om att Svante först var förlovad med Märtas äldre syster Margareta. Hon blev istället gift med Gustav Vasa och det berättas att han kom in i hennes inre gemak och hittade Svante på knä framför henne. Hon ska ha svarat att han kommit för att be om Märtas hand när Gustav frågade vad som pågick.

Sett till vad jag vet om, framför allt Svantes bakgrund, tycker jag det finns orsak till att tvivla på att denna kärlekshistoria är sann, men jag tänker vänta med att förklara varför till ett senare inlägg. Viktigt för just detta inlägg är att han gifte sig med Märta och att deras äktenskap framstår ha varit lyckligt.

ÅÅren effter Christi födilsse mdxxxviij emillen mondagen och tisdagen tå xi slog , wartt jomfrv Sigriidtt, Swantis och frv Märtis dotter, födh, i i j:e daga för nysdag, Gudi tiill loff, heder och ære. Amen.
(Året efter Kristi födelse 1538 mellan måndag och tisdag när klockan slog 11 föddes jungfru Sigrid, Svantes och fru Märtas dotter [oklar betydelse] Gud till lov, heder och ära.)

~ Kristina Gyllenstiernas anteckning när Märta och

Svantes första barn Sigrid föddes 1538.

(Citerad i Flemberg 2017.)

Märta och Svante fick 15 barn på 21 år. Tio av dessa fick bli vuxna. Bland dem fanns sönerna Nils och Erik som mördades av Erik XIV tillsammans med fadern 24 maj 1567 på Uppsala slott. Dessa mord har kommit att kallas Sturemorden.

Sturekoret i Uppsala domkyrka

1551 dog Märtas syster Margareta och först tog Kristina Gyllenstierna hand om hennes och Gustav Vasas barn (samt Erik som var Margaretas styvson), men efter ett tag blev det för mycket och Märta och hennes och Margaretas syster Brita (Birgitta) kom och hjälpte henne.

För Märta blev morden en stor tragedi. breven hon skrev till Karin Månsdotter och Eriks barn under sin make och söners fångenskap beskrivs i litteraturen som väldigt ångestfyllda och mer och mer desperata. Det sista av de bevarade breven ska också vara särskilt tragiskt när man, till skillnad från vad Märta gjorde när hon skrev det, vet att Svante, Nils och Erik låg döda inne på det stängda Uppsala slott. Hon skickade också upp mat och rena kläder till dem som det sägs att Jöran Persson och drabanterna lade beslag på själva.

Det kommer dröja ett bra tag innan jag kommer till Sturemorden rent skrivmässigt, men jag bävar redan. Jag tycker väldigt mycket om både Märta och Svante som karaktärer. Jag ser fram emot att få skildra dem och deras liv både enskilt och tillsammans mer och att göra dem illa är därför inte särskilt lockande. Jag börjar dock få en bild av händelsen och har en idé om hur jag tänker skildra den. Men det kommer troligen skrivas med en hel del tårar.

The Sture costumes

Några dagar efter morden begärde Märtas systerdotter Katarina Stenbock att få komma in i slottet i Uppsala och hittade då, förutom sin morbror och sina kusiner, sin bror Abraham Stenbock och Ivar Liljeörn döda där inne. Enligt uppgift var det också hon som fick berätta för sin moster vad som hade hänt.

Kung Erik hade fått en mental kollaps och flydde till skogs och hittades först ett par dagar senare vid Odensala prästgård. När Katarina träffade sin sjuke styvson var han djupt ångerfull och bad att hon skulle söka en försoning med Märta och de andra drabbade. Han stod för offrens begravningen och Svante, Nils och Erik gravsattes i Sturekoret i Uppsala domkyrka. Märta fick också en större mängd silver som hon kallade "ett olyckligt förbannat silver, som mig ett så dyrt värde kostat."

När kung Erik tillfrisknade krävde han tillbaka silvret eftersom han ville gifta sig med Karin Månsdotter. Märta vägrade och använde det istället för att sponsra hans bröders uppror. Silvret smältes ner till pengar med hertigarnas namn som kommit att kallas blodklippingar.

Märta hade en upphöjd position inom svensk adel och när hennes make var bortrest på kungliga eller nationella uppdrag hade hon själv skött familjens gods och förläningar. Hon lär ha styrt dessa med bravur och kom därför att kallas Kung Märta. Av sin systerson, den nykrönte kung Johan III, fick hon tillbaka sin makes grevskap i Småland.

Änkerollen gav henne en större frihet och status som hon verkar ha förvaltat väl. Hon var en av de fem godsrikaste kvinnorna i landet. I och med makens död hade hon däremot ingen direktlänk in i Riksrådet. Denna förväntade hon sig däremot få genom att låta sina kvarlevande två söner Mauritz och Karl (som var för unga, 15 respektive 12, vid fadern och brödernas död) och svärsönerna skulle stå för vilket de också verkar ha gjort.

Märtas kista

För att folk skulle minnas vad som hänt hennes make och söner, lät Märta lägga ner de kläder som de hade burit i samband med morden i en kista. Där lade hon även ner en del föremål från den i ett av sjöslagen under Nordiska sjuårskriget två år tidigare stupade sonen Sten.

Märta själv dog 15 januari 1584 på Stegeholm.

Locket på Märtas kista. Jag tycker det är så vackert!

Märta beskrivs, inte minst av (främst manliga) historiker som betydligt mer intressant än sin make som har uppfattats som "tråkig" då han aldrig verkar gå över gränsen. Han tackar resolut nej till alla erbjudanden om Sveriges krona från bl.a. upproriska hansastäder och svensk allmoge. Detta ger mig dock bara ännu mer spekulationer om hans karaktär, som jag har för avsikt att vidareutveckla i kommande inlägg.

Märta tillhör som sagt en av mina favoriter. Jag tycker det är spännande att så många av Vasakvinnorna är så starka och har relativt framstående roller. Ja, de hamnar ofta i skymundan av sina makar som är den som bär makten, men de är långt ifrån obetydliga i samhället. Även om jag inte planerar att skriva en berättelse utan perspektiv från de manliga karaktärerna, kommer jag definitivt att framhäva dem så mycket jag kan.


Referenser

• Ericson, Lars 2004. Johan III. En biografi, Riga
• Eriksson, Bo 2017. Sturarna. Makten, morden, missdåden, Lettland
• Flemberg, Marie-Louise 2017. Kristina Gyllenstierna. Kvinnan som stod upp mot Kristian Tyrann, Falun
• von Konow, Jan 2003. Sturemorden 1567. Ett drama i kampen mellan kungamakt och högadel, Karlskrona
• Larsson, Lars-Olof 2002. Gustav Vasa - landsfader eller tyrann?, Falun
• Larsson, Lars-Olof 2005. Arvet efter Gustav Vasa. En berättelse om fyra kungar och ett rike, Falun
• Petersson, Erik 2008. Den skoningslöse. En biografi över Karl IX, Falun
• Tegenborg Falkdalen, Karin 2010. Vasadöttrarna, Falun
• Tegenborg Falkdalen, Karin 2015. Vasadrottningen. En biografi över Katarina Stenbock 1535-1621, Litauen
• Tegenborg Falkdalen, Karin 2016. Margareta Regina - vid kung Gustav Vasas sida. En biografi över Margareta Leijonhufvud (1516-1551), Litauen
• https://sok.riksarkivet.se/sbl/Presentation.aspx?id=34643
• https://sok.riksarkivet.se/Sbl/Presentation.aspx?id=11172

Porträttet av Svante Sture lånades från hans Wikipediasida och den med ätten Leijonhufvuds familjevapen lånades från Märtas.