Nordiska museet - Nordens Paris

Under 1900-talets första hälft hade Nordiska kompaniet (NK) i Stockholm ett berömt damskrädderi som tllverkade så kallad couture till de mest välbärgade så väl i Stockholm som på andra håll i Sverige och Norden. Susanna Strömquist skriver i boken Nordens Paris. NK:s franska damskrädderi 1902-1966 att det började med en vilja att skapa ett riktigt varuhus med internationell prägel i Stockholm, vilket blev verklighet 1902 när stadens två största butiker K M Lundberg och Joseph Leja slogs samman och bildade NK som då låg vid Stureplan. Varuhuset kom att kallas Damernas paradis och den finaste avdelningen var det franska damskrädderiet. dit grundaren Josef Sachs anställt Suzanne Pellin direkt från Paris för att lära svenska kvinnor att klä sig franskt. 

Haute Couture hade sin storhetstid under 1900-talets första hälft och NK:s franska damskrädderi var en av Nordens ledande beställningsateljéer. Vad som är haute couture är lagstadgat och endast vissa modehus i Paris som uppfyller branschorganisationen Chambre syndicale de la haute coutures krav har rätt att använda begreppet. Dessa modehus måste också visa upp sina nya kollektioner på haute couture-veckorna i Paris i januari och juni varje år. Då ett av kraven alltså är att plaggen ska vara tillverkade för hand i Paris, var det bara de plagg som NK:s franska damskrädderi köpte in därifrån som fick kallas haute couture. Det man själv tillverkade för hand kallas couture. Ett annat begrepp att hålla reda på i sammanhanget är prêt à porter som är modeskaparnas fabrikstillverkade kollektioner i standardstorlekar som under 1960-talet kom att ta över den trendledande rollen på modets internationella scen. Konfektion verkar det översättas till på svenska om jag förstått Textilmuseet i Borås hemsida rätt i deras beskrivning av det senare begreppet.

Nordiska museets utställning om NK:s franska damskrädderi Nordens Paris om NK:s franska damskrädderi 1902-1966 som jag besökte för lite mer än en vecka sedan är, liksom damskrädderiet uppdelad i salongen och syateljén. Den förra visar kreationerna och den senare presenterar själva verksamheten. 

Parisiskan Suzanne Pellin var alltså damskrädderiets första chef. Hon kallades Madame Suzanne och hade haft en egen modistateljé i Paris och hade handplockats av NK:s grundare Josef Sachs för att lära svenskarna att klä sig som i Paris. 1913 blev hennes hemlängtan emellertid för stor och hon återvände till Paris. Ny chef blev då Kurt Jacobsson som blev kvar ända till sin pensionering 1965. Då tog Pelle Lundgren över tills ateljén stängdes ett år senare. Alla tre kom att bli kända för sin förmåga att anpassa Paris-modet till svenska/nordiska förhållanden.

Alla tre cheferna åkte till Paris och köpte in originalplagg som kom med en licens för att sy upp ett begränsat antal kopior av plagget för för privatkunder hemma i Sverige. 

Coco Chanel introducerade den berömda "lilla svarta" på 1950-talet som kom att bli ikoniskt i 1900-talets modevärld. Färgvalet var dock ingen nyhet som trendfärg. Redan i början av seklet kom svart att bli en modefärg då många unga parisiskor blev änkor under första världskriget och ville ha moderiktiga sorgkläder. Kurt Jacobsson hade svart som favoritfärg.

I salongen hölls modevisningar varje säsong där mannekängerna visade upp de handsydda kreaktionerna samtidigt som Kurt Jacobsson berättade om dem. 1923 anlitade han en 18-årig scenskoleelev vid namn Greta Gustafsson som mannekäng. Hon skulle strax efter sin tid på NK:s franska damskrädderi slå igenom på vita duken i Mauritz Stillers filmatisering av Selma Lagerlöfs Gösta Berlings saga och bli känd som Greta Garbo med en hel värld. I filmen bär hon en empirklänning med vit spetskrage. Den syddes givetvis av NK:s franska damskrädderi och fanns också utställd i Nordens Paris och som ni kan se här nedanför till höger.

Greta Garbo skapade en direktkoppling till Nationalmuseums utställning Swedish Grace. Konst och design i 1920-talets Sverige som jag berättade om i inlägget Nationalmuseum - Swedish Grace. Konst och design i 1920-talets Stockholm (17 augusti 2022) där hon fick ett eget rum med fotografier och en kort sammanfattning om vem hon var och vad hon gjorde. Bl.a. berättades att hon först var expedit på varuhuset PUB och att en film fanns bevarad där hon var mannekäng. Jag undrar om den senare är från hennes tid på NK:s franska damskrädderi. Damskrädderiet nämns också på ställen där kläder visades, men man hade istället ställt ut kreationer från Sta Birgittaskolan, förmodligen för att Nordiska museet visade NK:s. Det är ju tydligt att det handlar om väldigt exklusiva kläder som bara ett fåtal hade råd med, men vad jag saknade på Nordiska museet som Nationalmuseum hade, är en liten kommentar om att majoriteten sydde både kläder och väskor själva, ofta av äldre plagg. Det var dock väldigt mycket folk när jag var där, så jag kan ha missat något. 

Att ha besökt Swedish Grace. Konst och design i 1920-talets Stockholm fungerade utmärkt för ett besök på Nordens Paris. De båda utställningarna lyckades på olika sätt levandegöra de tidiga delarna av 1900-talet. Nu känner jag att jag planera en resa till Västra Götaland och besöka Göteborgs stadsmuseums utställning  Augusta Lundin - Sveriges första modehus om Augusta Lundin som anses vara den första couture-sömmerskan i Sverige och Textilmuseet i Borås som har utställningen Kläder och Couture om företaget Bröderna Magnusson Damkonfektionsfabrik AB.

"Mitt emellan" Nordens Paris två avdelningar finns dels ett rum med filmkostymer som damskrädderiet gjorde, bl.a. Greta Garbos klänning från Gösta Berlings saga som nämndes ovan, och en kortare genomgång av modets utveckling under första halvan av 1900-talet. Därefter kommer man in i syateljén där man berättar om själva verksamheten. Bl.a. finns intervjuer med två kvinnliga anställda som berättade om sitt jobb. Tråkigt nog lade jag inte deras yrkestitel på minnet, men det där att låta personer som har upplevt det man gör utställning om är något jag uppskattar med etnologiska utställningar. Vem skulle veta mer?

Det var väldigt mycket folk i syatéljen under mitt besök och jag missade därför väldigt mycket detaljer. Något som förvånade mig var hur många män som besökte utställningen. Det var ett minst sagt trevligt inslag då mode ofta kan vara lite underskattat. Jag har lite små planer på ett nytt besök dels för att jag uppskattade utställningen, men också för att jag såg på hemsidan att Nordiska museet kommer lägga till den ridkavaj som Ingrid Bergman bar i filmen En enda natt som tillverkades av NK:s franska damskrädderi nu i september (2022).

Något jag lärde mig i syateljén var att den hade två avdelningar: flou för klänningssömnad där sömmerskorna jobbade och tailleur för skrädderi. På den senare syddes kappor och dräkter av damskräddare. Dessa hade längre utbildning och högre status än sömmerskorna då yrket har en mansdominerad tradition. I slutet av 1940-talet infördes dock ett gesällprov för sömmerskor på Stockholms yrkesskolor för att höja sömmerskornas status.

Även skräddarnas arbete finns representerade i utställningen genom ett flertal kappor och dräkter. Läkaren Nanna Svartz beställde t.ex. en s.k. frackkostym till sin installation som Sveriges första kvinnliga professor vid en statlig högskola 1937. Tyvärr blev bilden jag tog av den i utställningen suddig, en den finns att beskåda på Digitalt museum. Den och övriga dräkter i utställningen fick mig att fundera. Enligt skylten är den skräddade dräkten en symbol för kvinnans "nya", aktiva roll i samhället under 1900-talets första halva. Med tanke på dess enorma likhet med den moderna manliga kostymen och den symbol för (modern) patriarkala makt, kan man ju undra om vi egentligen gjorde plats för "kvinnor" i "maktens korridorer" eller om vi mest tvingade på dem en manlig roll utan att anpassa systemet som sådant...

Bild 1: Entrén till utställningen
Bild 2: Den klänning som jag tyckte bäst om.

Bild 3: Klänningar och andra kreationer "på rad"

Bild 4: Kappa

Bild 5: Greta Garbos filmkostym från Gösta Berlings saga.

Bild 6: En klänning som hade liknande mönster och färg som en julkula som min mormor och morfar hade i granen när jag var liten.

Bild 7: Klänning

Bild 8: Dräkter

Anna Silwerulv - En kjol bland många byxor

Varje vår firar Vasamuseet Maria Eleonora-dagen. I år (2021) blev det p.g.a. pandemin lite annorlunda och istället anordnades firandet 13 oktober. Då bjöds vi besökare på två föredrag som handlade om varsin av de två kvinnor som påträffades i samband med bärgningen av Vasaskeppet. Den första, En kjol bland många byxor, hölls av dräkt- och textilhistorikerna Anna Silwerulv som jobbar med Vasamuseets samling av föremål i läder och textil.

Då man återanvände mycket kläder på 1600-talet finns det inte mycket kvar av vardagskläder, vilket gör Vasamuseets samling tämligen unik. Den innehåller ca 5600 textilfragment och ca 6300 läderfragment i varierande bevarandegrad från fiber ända upp till hela plagg. Ull är det material som bevarats bäst och som 98% av samlingen består av. Det blir tydligt vid studier av Vasamaterialet att man inte använde uniformer i den svenska flottan 1628, utan hade på sig sina egna kläder. Däremot kan materialet vittna om andra modetrender, liksom om själva textilindustrin. Samlingen har dessutom en hel del knappar och skor som bevarats. 

En fråga som Anna Silwerulv ställde sig var huruvida det finns kvinnokläder från Vasaskeppet. Inte minst är detta intressant då det var tillåtet för besättningen att ta med sig fruar ombord så länge skeppet befann sig inomskärs och vi har skelett från två kvinnor som hittades på/invid Vasa som av forskarna kallats Beata och Ylva. I inlägget Döda personers sällskap: "Beata" (28 oktober 2021) skrev jag mer om Beata som föredraget handlade om.

Anna Silwerulv berättade att området där Beatas skelett påträffades var omrört p.g.a. såväl 1600-talets kanonupplockning som orsakade av den moderna bärgningen av skeppet. Beatas kropp hittades på båda sidor om en kanon och hennes tröja påträffades invid henne själv och har tidigare tolkats som en ärm. Vid en närmare granskning av materialet, har man däremot även kunnat konstatera att samma tyg hittades i olika delar av skeppet, vilket gav flera delar av tröjan. Liksom järnet på skeppet och i vattnet missfärgat delar av Beatas skelett, har det även missfärgat textilierna.

Som sagt har dräkthistoriker på senare år påvisat ett stort återbruk av kläder och skor i förmodern tid och den sko som påträffades invid Beata uppvisar tydliga bevis för ett sådant då den verkar ha blivit lagad med bitar från andra skor. Det är däremot oklart om Beata själv gjort lagningarna eller om hon köpt den "second hand", vilket också var vanligt på 1600-talet.

Männen på Vasa bar knäbyxor. Ett par av dessa (objekt 09014 i Vasamuseets samling), visade sig vid en närmare granskning vara ett för stort tygstycke och ihop med att detta påträffades vid Beatas underkropp, kunde man konstatera att knäbyxorna nog var Beatas kjol, ett bevis för hur viktig ett arkeologiskt fynds kontext är.

Dräkthistoria

Sturekläderna

Jag tycker det är jätteintressant att få ett helt nytt perspektiv. Jag har inte varit jätteintresserad av mode överlag och dagens mode intresserar mig knappt alls även om jag då och då kan tycka att vissa klädkreationer är fina.

Historiskt mode däremot är jag mer intresserad av då det ofta är av vikt för att förstå en tidsanda. Lite på samma sätt som konsten. Mitt första intresse kom föga förvånande från Sturekläderna som ni kan se här till höger, men också från att jag började gilla den australiensiska TV-serien Miss Fisher's Muder Mysteries som bäst kan beskrivas som en vuxen variant av Madicken som löser brott i 1920-talets Melbourne. Nej, det var inte kläderna i huvudsak som gjorde mig till ett fan utan mer karaktärerna, men det var ett trevligt "biintresse".

Henry VIII:s porträtt på Hampton Court

Jag har redan börjat läsa kurslitteraturen till Dräkt- och interiörhistoria och tänkte att jag skulle dela med mig lite av vad jag har lärt mig så här långt och tankar jag har kring detta.

• Rustningar under 1500-talet följde klädmodet. Den så kallade Maximilianrustningen kallades så för att den var gjord utifrån modet under kejsare Maximilian I:s regeringstid. Dräkterna hade många veck, varför rustningen fick många veck. I Livrustkammarens bok Modelejon. Manligt mode 1500-tal, 1600-tal, 1700-tal står också om Erik XIV:s dekorerade rustning vars dekor består av s.k. moresker, ett blomsteraktigt mönster som kom från den islamska världen och blev populärt under 1500-talet. En liknande rustning hade även hertig Magnus.

• Blygdkapseln är inte till för att "förvara" männens penis. Det rör sig mest om att göra det enkelt för männen att uträtta sina behov, så mer var den tänkt som en gylf än något annat. Från början var det bara en enkel trekantig tygbit, som sedan blev stoppad och man kunde använda den som portmonnä. Jag har alltid tyckt att Stureklädernas blygdkapslar är lite speciella. De är utformade mer som rosetter/blommor. Jag har inte hittat någon särskild förklaring eller om de ens finns något utöver att de var dekorativa.

• Kläderna under senmedeltiden var mer figurnära, för att under Gustav Vasas tid bli större och vidare. Det kan ses i det berömda porträttet av Henry VIII från Hampton Court som ni kan se här till vänster. Därefter gick modetrenderna tillbaka till det mer figurnära, vilket kan ses i t.ex. Erik XIV:s friarporträtt. Intressant nog väljer Johan III inte att efterlikna detta ideal på sina porträtt utan verkar mer föredra de mer påbylsade idealet. Kanske var det ett sätt att visa att han mer eftersträvade att bli lik fadern än den äldre brodern. Han kan också ha varit mer bekväm med den klädstilen, men hans mor, Margareta Leijonhufvuds skelett är beskrivet som "gracilt" i boken med resultaten av gravöppningen från 1940-talet. Därför finns en möjlighet att han kan ha känt att han var lite för liten kroppsmässigt.

Som sagt tycker jag det är riktigt roligt att ta in ett nytt perspektiv och det lär komma mer.

Dräkt- och interiörhistoria

Sturekläderna

I höst kommer jag att gå kursen Dräkt- och interiörhistoria vid Uppsala universitet. (För den som är intresserad finns kursplan här.) och jag tycker att det ska bli jättespännande. Den är helt och håller på distans och jag tycker att det ska bli väldigt spännande. Särskilt de två första momenten med 1500- och 1600-tal. Det som slog mig var att 1500-talet var en så mycket kortare kurs än övriga (4,5 högskolepoäng mot 9 för 1600- och 1700-talet och 7,5 för 1800-talet), men något jag själv insett är att det svenska 1500-talet är rätt dåligt utforskat och vid första anblick i den svenska delen av kurslitteraturen verkar konstvetare medvetna om detta. Kursen beskrivs i kursplanen som jag länkade ovan:

Kursen är kronologiskt och tematiskt upplagd. Varje tidsepok studeras ur såväl ett konst- som dräkthistoriskt perspektiv. Förhållandet mellan kropp, kläder och interiörer analyseras utifrån olika teman som diskrepansen mellan offentligt och privat, sociala hierarkier och maktstrukturer, aspekter på genus, självbild och identitet. Svenska miljöer studeras här utifrån en internationell bakgrund.

Det lilla man ser av en av Sveriges bäst
bevarade renässansinredningar,
Hertig Karls kammare på Gripsholm.

Kursen ges som en del av konstvetenskapen och det ska bli spännande med ett, för mig, i princip helt nytt perspektiv. Kursbeskrivningen och det lilla av kurslitteraturen som jag redan har tagit del i, vittnar om en vilja att se tidsperioden som en "annan" kultur.

Jag har kommit in på konst och mode tidigare (inte minst eftersom Sturekläderna av förklarliga skäl intresserar mig av flertalet orsaker). Som jag skrev i inlägget Kostymer, modern historia och "Det Andra"  (10 april 2018) fick en kommentar om att den moderna kostymen skulle vara det mest manliga plagget mig att fundera mycket kring just det med det förflutna som en annan kultur. Därför gillar jag den aspekten och jag ser verkligen fram emot att lära mig mer och gå in på detaljer om hur de här människorna levde. Ja, jag är egentligen mest intresserad av 1500-- och 1600-talet, men att även få en inblick i 1700- och 1800-talet som jag ska erkänna att jag kan mindre om, ska bli riktigt trevligt. Alltid roligt att ta in nya perspektiv och såväl hur man valde att klä sig och att bo är viktigt för att förstå historiska människor. Däremot kan ni nog se fram emot mer inlägg om ämnena kursen behandlar (inredning och mode) här på bloggen framöver.

Kostymer, modern historia och De Andra

“The past is a foreign country; they do things differently there.”

~ L.P. Hartley

Professionellt håller jag på mycket med postkoloniala teorier. Då i första hand kopplat till vikingatida och modern kolonialism. Det finns mycket att säga om denna teoribildning och jag kan förstå den kritik som riktats mot den, samtidigt som jag också tycker att en hel del är tankeväckande.

Postkolonialismen är egentligen flera olika tankegångar som förenats under ett paraplybegrepp. Viktigast för det jag kommer att skriva här är de tankar om skapandet av "Det Andra" som Edward Said talar om i sin bok Orientalism från 1978.

Kortfattat kan man säga att Saids tankar går ut på att Västvärlden tenderar att stereotypisera det område i Asien och Nordafrika som man kommit att kalla Orienten då man hela tiden utgått från sin egen världsbild när man studerat dem. Man har med andra ord varit väldigt partisk och ensidig i sin framställning av samhällen och kulturer i "Orienten". Inte minst för att rättfärdiga imperialism varför man även skapat en hierarki mellan kulturer där den västerländska kulturen självfallet hade högst status.

Det har riktats en hel del kritik mot Said, inte minst eftersom det finns liknande tendenser hos "Öst" och hur de ser på Väst, vilket kallas Occidentalism. Men det finns en del i hans tankegångar som jag tycker är väldigt relevant även för vårt perspektiv på historia.

När folk säger sig ha ett historieintresse och jag berättar om mitt, brukar folk tillägga att de bara är intresserade av 1800- och 1900-talet. Detta har länge fascinerat mig, men jag tror jag börjar förstå varför många sätter en sådan tidsgräns för sitt historieintresse. Vi räknar gärna Upplysningen som något av en brytpunkt i historien. En tidpunkt då vårt samhälle skapades på riktigt och som sedan med industrialismen blev "modernt". Kan det vara så att vi därför har distanserat oss från den tidiga historien? Ibland tar man avstamp för historien i Gustav Vasas trontillträde och reformationen, en period som brukar gå under benämningen förmodern eller tidigmodern tid. Den definieras således utifrån modernismen och egentligen bara som en enda lång startsträcka för Upplysningen.

Detta återspeglas och i etnologins huvudsakliga intresseområden också. Inger Lövkrona går inte ens så långt tillbaka som till Gustav Vasa när hon definierar tidsperioden kronologiskt utan sätter början under Stormaktstiden i början av 1600-talet. Slutdatum är satt till industrialismens genombrott i mitten av 1800-talet. Hon menar att det är svårt att studera den förmoderna tiden för etnologer eftersom "[d]etta samhälle var kvalitativt och strukturellt annorlunda än det moderna - ekonomiskt, socialt, politiskt, ideologiskt och kulturellt (Lövkrona 1999:20)."

Jag gillar etnologin och antropologins perspektiv på samhällen och kulturer, men för en arkeolog ter sig det grunda tidsperspektivet väldigt konstigt och framstår även ofta evolutionistiskt. Citatet från Lövkrona ovan kan dock fungera som en förklaring. Det är först från industrialismens genombrott som en del börjar prata om historien som den om "vårt eget" samhälle. Alltså det som vi tror oss kunna känna igen oss i själva.

Jag har aldrig varit jätteintresserad av modern historia. Även om jag ser betydelsen i att prata om världskrigen och Hitler, har jag alltid tyckt att det varit ganska tråkigt. På senare år har jag kommit att revidera den uppfattningen väldigt mycket genom att jag kommit att intressera mig för arkeologisk forskningshistorik, västeuropeisk kolonialism/imperialism och framför allt kommit att älska den australiensiska TV-serien Miss Fisher's Murder Mysteries. Det här blogginlägget är skrivet mer eller mindre genom inspiration jag fått från diskussioner med fansen av den senare.

Baserat på det stora intresse för dräkter som finns bland dem, trodde jag att de skulle gilla att få se Sturekläderna. Jag lade därför ut en bild på dem i ett av forumen som dedicerats till serien, men det var inga överväldigande hurrarop. Jag frågade varför och den allmänna uppfattningen verkar vara att det ultimata manliga plagget är den moderna kostymen. Jag började fundera mycket kring detta för jag tycker det är ett ganska tråkigt klädesplagg. Det kommer i väldigt begränsat antal former och färger och man kan överlag göra väldigt lite med den. Som status- och maktsymbol däremot verkar den oöverträffad idag och kanske det har en del med saken att göra. Wikipedia gör nämligen gällande att dräkten går tillbaka till 1870-talet, vilket ligger rätt i tid med den tidsperiod som folk i gemen säger sig vara mest intresserade av. Men det handlar väl om smak säger du. Visst gör det det, men som Historieätarna visade väldigt väl, är tycke och smak väldigt kulturellt betingat. Det som programledarna åt under t.ex. Vasatiden blev för dem så främmande att de inte kunde ta det till sig.

Jag inledde detta inlägg med ett berömt citat från L.P Hartley som har parafraserats av Douglas Adams som istället pekade på att människor i historien bodde i ett annat land för att de betedde sig som oss. Jag tycker att båda har rätt och jag tror att det är viktigt att både se till historia som liknar oss själva och det som skiljer oss åt. Jag tror att båda perspektiven gör det lättare för oss idag att relatera till andra människor. Att känna empati, samhörighet och förståelse för det som är annorlunda också. Dessutom är det inte så enkelt att avfärda den äldre historien. Snabba uppbrott är oftast inte de tvära kast de framstår som när man väl går in på djupet. Istället handlar väldigt mycket om perspektiv vi använder. Moderniteten (och även Upplysningen) ville gärna vara början på något helt nytt och därför betraktade man all äldre historia som mindre värd och därför skapades ett "Andra" av den tidigare historien. Ett perspektiv vi verkar leva med än idag.

• Lövkrona, Inger 1999. Hierarki och makt - den förmoderna familjen som genusrelation, i: Familj och kön. Etnologiska perspektiv. red: B. Meurling, B. Lundgren & I. Lövenkrona, Lund, s19-39