Visar inlägg med etikett Sture. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Sture. Visa alla inlägg

onsdag 14 juli 2021

Efternamnet Sture

Jag har beslutat mig för att dela med mig mer av de kunskaper som jag fått under de fyra år jag hållit på med det svenska 1500-talet. Jag har varit väldigt sparsam med detta, mest för att jag fått uppfattningen om att det är så folk gör för att de tror att andra snor deras idéer. 
 
Jag tänker att det kanske också kan vara en väg ut ur skrivkrampen och ilskan jag kommit att allt mer känna gentemot den svenska populärhistorien och att ständigt bli förminskad och avfärdad eftersom jag faktiskt litar på de människor som levde då mer än på de som lever nu. (Åtminstone kanske ilskan blir lite mer begriplig för er som läser, även om jag oftast blivit bemött av såväl arrogans som total tystnad de gånger jag delat med mig av mina kunskaper.) Det är kanske på sin plats att börja med namnet Sture eftersom jag kommit att lära känna dem bäst. 

Förnamnet Sture betyder envis, tvär och egensinnig. Men efternamnen har inget med förnamnet att göra. Det kommer dels från gammalgrekiska ordet stieur/stier som betyder tjur eller vildoxe. Det här gör ju att man kan börja fundera lite på hur man ska tolka Gumsehufvuds vapen. 

Den äldre Natt och Dag-grenen (Det finns en till gren av Natt och Dag som tar Sture-namnet på 1700-talet av historiska skäl.) som kallar sig Sture har dock en helt annan historia. Den börjar i Schleswig-Holstein på 1100-talet med Ego de Sture som omtalas i Arnold av Bremens krönika om slaverna. Ego och hans ättlingar kom från staden Kellinghusen vid Stör-floden, varför namnet från början var "de Steur". Den holsteinska Sture-ätten dör ut 1563 och Svante Sture försöker då förgäves att få ärva efter dem. (Det finns en annan dansk Sture-släkt som hade fisken stör som vapen också varför namnet anses vara en förvrängning av fisknamnet i detta fall.)

En av döttrarna i den holsteinska Sture-släkten fick en son som hette Nils som man inte vet så mycket om, men som tog sin mammas namn och som fick sonen Sven Sture som hade en komplicerad relation till drottning Margareta. (Han var alltså skurken i Salve och är jätteintressant, men mer om det en annan gång.) Sven fick bara en dotter som hette Katarina/Karin Sture som giftes bort med Bo Stensson (Natt och Dag) som var riksråd och häradshövding i Östergötland (en familjetradition uppenbarligen). Karin och Bo fick två barn: Nils och Sven som båda kom att ta sin mammas namn, kanske för att de var unionskritiska. Nils Bosson Sture är ju känd från slaget vid Brunkeberg. Nils blev pappa till riksföreståndaren Svante Nilsson (Natt och Dag) som inte använde sig av Sture-namnet, men det gjorde däremot hans son Sten som vi känner som riksföreståndaren Sten Sture d.y. Det har hävdats av många att Sten d.y. bara ville utnyttja Sten Sture d.ä:s namn av propagandaskäl, men verkligheten är alltså mer komplicerad än så.

Av de holsteinska Sturarna kan man nämna Margareta Sture som var hovdam åt drottning Dorotea.

lördag 14 mars 2020

En ring och två kors från Sturekoret

Ring upplockad ur Sturegraven 1815
I tisdags (10 mars 2020) besökte jag Uppsala domkyrka. Dels gick jag en vända i själva kyrkorummet där jag hälsade på i såväl Vasarnas som Sturarnas gravkor. Därefter tog jag hissen upp till domkyrkans museum Skattkammaren i ett av tornen.

Museet består av tre våningar varav Sturekläderna, Märtas kista och Vasarnas begravningsregalier finns på den understa.

När man ska upp i Skattkammaren får man med sig en ficklampa samt ett häfte med beskrivningar av museets föremål. Jag ska erkänna att jag aldrig haft ett större intresse för de kyrkliga föremålen, varför jag bara ytligt brukar studera de övre två våningarna i tornet bortsett från drottning Margaretas gyllene kjortel på översta våningen. Därför har jag inte läst särskilt noga för dessa föremål tidigare. Vid en närmare läsning, fanns plötsligt en liten text om ett par föremål som plockades upp ur Sture-graven 1815 på den översta våningen.

Två kors som plockades upp ur Sturegraven 1815
Föremålen var de två kors som ni kan se på bilden här intill till höger samt den ring som ni ser ovan till vänster.

Om ringen står bara en beskrivning av dess utseende samt att den togs upp ur Sture-familjens krypta 1815. Korsen beskrivs på samma sätt med utseende och var de hittades, men med tillägget att de är svenska arbeten från andra halvan av 1500-talet.

Jag kände inte till att man var nere i graven 1815 innan och kommer definitivt kolla upp om det finns mer information. Vilka korsen har tillhört låter jag vara osagt då de kan ha burits av såväl kvinnor som män. Däremot är ringen mer intressant. Den är väldigt liten, så det handlar uppenbart om en kvinnoring. Jag tänker absolut se om det går att få mer information hos vem den hittades, men jag tycker inte det är orimligt att tro att den nog tillhört Märta Leijonhufvud. Hon är mig veterligen den enda vuxna kvinna som har begravts där.

onsdag 29 januari 2020

Tjuvkik på min Märta-bok

Nu i januari har jag märkt att fler personer än tidigare hittat hit och jag vill först och främst tacka er för detta. Att så många nya har varit här tänkte jag kanske gör att det finns ett behov för mig att precisera vad det är jag gör och varför jag bloggar här.

För ca tre år sedan började jag att skriva ett "Vasa epos" som var tänkt att skildra hela tiden Vasa-ätten satt på tronen i Sverige med början i Stockholms blodbad och kung Kristinas abdikation. Under tiden som jag grävde mig allt djupare ner i källorna lärde jag känna personerna som oftast bara är namn i historieböckerna, men jag började också få en djupare förståelse för den värld som omgav dem. Förvånansvärt ofta märkte jag att det personerna själva skriver och hur de beskriver sina samtida, står i mer eller mindre stark kontrast till hur historiker idag valt att tolka deras personligheter. T.ex. upptäckte jag att det finns bra många fler intressanta kvinnor på 1500-talet än Cecilia Vasa och mitt forskningsarbete har även givit mig ett helt annat perspektiv på ståndssamhället som på många sätt blir demoniserat ihop med sina människor.

I inläggen Därför är jag så kritisk (4 januari 2020) och Historisk fiktion kontra historieskrivning (11 januari) försökte jag att summera upp mina åsikter och känslor inför historieförmedlingen i Sverige. Visst ska vi vara glada att så många är intresserade av historia och även att förmedla den, men förvånansvärt mycket av det som förmedlas är rena myter och försök att skildra historien genom Game of Thrones som om verkligheten inte är nog spännande. Inte sällan trissar också historiker och populärhistoriker upp t.ex. konflikter och våld på ett sätt som verkar avhumaniserande på historiska personer. Konsekvenserna av dessa fenomen lämnas i princip aldrig något som helst utrymme, vilket också bidrar till avhumaniseringen. Trots att så många historiker verkar tänka mer på England än Sverige när de beskriver det äldre samhällets uppbyggnad, verkar det inte som att man är alls intresserad av att hämta influenser från den omfattande engelska historieförmedlingen som i bra mycket större utsträckning än den svenska vet att vanligt folks vardagsliv och de historiska personernas personligheter, något jag skrev om i inlägget Vad gjorde slottsfruar på 1500-talet hela dagarna? (23 juni 2019).

Under tiden som jag gjorde mina efterforskningar till "Vasa eposet" upptäckte jag exakt hur omfattande ämnet skulle bli om jag verkligen skulle skriva om allting på en gång. Detta skulle också leda till att jag skulle tvingas platta till karaktärerna på ett sätt som jag inte är bekväm med då jag helt ärligt tycker om dem för mycket. Jag är fullt medveten om att skönlitteratur, till skillnad från historia, inte har några krav på sig att vara 100% historiskt korrekt och att det är omöjligt att få den till det, men jag vill ändå bygga på en så heltäckande grund av fakta om de historiska personerna och deras kultur för att göra historien levande. Under mitt forskningsarbete kom jag mest att fastna för Märta Leijonhufvud och hennes make Svante Sture. Märta är lillasyster till Gustav Vasas andra fru Margareta Leijonhufvud och Svante är son till riksföreståndare Sten Sture d.y. och Kristina Gyllenstierna som också är Gustav Vasas moster. Sturarna, både den äldre och den yngre har fram tills nyligen i princip bara varit namn i populärhistorien, men har de senaste tre åren nu vid ett flertal tillfällen skildrats på ett sätt som jag inte känner igen ifrån källorna. Jag ser en kärlekshistoria mellan en snäll, mild, plikttrogen och tillbakadragen man som vid flera tillfällen blir utsatt för enorma övergrepp av olika makthavare från tre års ålder och rakt in i sin död utan att egentligen göra någon illa och en mycket mer utåtagerande och ärlig kvinna som älskar sin make passionerat och innerligt. Båda är fullkomligt bekväma med sina genusroller och gör det som förväntas av dem samtidigt som deras personligheter pekar på en genusomvändning. Denna relation lockade mig och krävde att bli utforskad närmare vilket är orsaken till att jag valt att skriva fiktion istället för fakta.

I nästan tre år nu har jag jobbat på mitt forsknings- och skrivprojekt utan någon som helst ersättning, vilket gjort att jag ständigt har behövt prioritera andra aspekter av livet framför forskning och skrivande. Då Märta Leijonhufvud fyller 500 år på julafton i år (2020), hade jag egentligen hoppats vara färdig, men som sagt har livet kommit i vägen. Jag är väldigt obekväm med att begära pengar av främlingar, särskilt då jag inte kan garantera att något bokförlag kommer att vilja göra en bok av min berättelse, men i slutet av december anordnade jag ett Patreon-konto. Där kan vem som helst donera en valfri summa en gång i månaden, vilket jag pratade om i mitt inlägg Patreon (30 december 2019) och som ni hittar här. Har man inte möjlighet till att bli månadsgivare, har jag även ett Paypal-konto som ni hittar om ni klickar här där ni kan skänka enstaka summor. Om och hur mycket ni väljer att ge mig är helt upp till er. Jag är oerhört tacksam för allt jag kan få då det gör att jag kan avsätta mer tid till Märta så att jag blir färdig. I utbyte tänker jag ge er olika mindre scener och sekvenser av min Märta-berättelse i olika stadier av utveckling (Om ni donerar via Paypal får ni gärna lämna en kommentar på det här inlägget där ni skriver in er e-post-adress i rutan så att jag kan skicka en till er.).  Om något bokförlag vill ha den, kommer även Patreon-donatorer att få ett exemplar av boken.

För att understryka att jag verkligen är seriös och har en pågående berättelse om Märta, har jag valt att i detta inlägg inkludera mitt första utkast till öppningsscenen. Som sagt är det bara ett första utkast och mycket kan komma att ändras, men det är vad jag i nuläget kan ge er som bevis för att mitt forsknings- och skrivarbete är helt och hållet seriöst.

Kröningen
”Blä blä blä blä.” Märta lät tungan slå mot framtänderna. Hon visste att ärkebiskopen pratade latin och inte svenska, men det var faktiskt så det lät. Märta sjönk längre ner i kyrkbänken och försökte nå ryggen på kyrkbänken framför med tårna.

“Sch!” hördes från modern som satt till vänster om henne. Hennes hand var plötsligt på hennes ben och motade vänligt men bestämt tillbaka dem ner mot golvet. Det var inte första gången modern tillrättavisat Märta sedan de klev in i Uppsala domkyrka för en evighet sedan.

Egentligen hade det börjat redan innan de klev in i kyrkan. Det var en vacker vinterdag i mitten av januari. Solen värmde inte, men hade äntligen visat sig efter ett par dagar av snöande. Familjen hade anlänt till Uppsala alldeles precis när det hade börjat snöa och modern hade hållit Märta och hennes fem syskonen instängda fram tills i morse. 

Märta hade kastat sig ut i snön nästan direkt efter att hon klivit ur sängen. Det var en snö som gjord för att leka i. Tyvärr hade modern strax varit där och dragit ner henne från snödrivan så snöängeln hade blivit alldeles förstörd. Märta suckade och sneglade trotsigt på modern som mötte den med en varnande blick.

Märta hade fyllt sju år för en dryg månad sedan och det var egentligen inte tänkt att vare sig hon eller den två år äldre brodern Sten skulle vara närvarande vid kungakröningen, men Sten hade tjatat på modern för att få följa med. När inte det hade hjälpt, hade han föreslagit att Märta också skulle tjata om att de tillsammans borde få följa med. Han hade sagt till henne att det skulle gå fort i kyrkan och sedan skulle de också få titta på tornerspelen och kanske även vara med en stund på gästabudet. Motvilligt hade modern gått med på att ta med dem.

Märta suckade igen och började dingla med benen. Sten hade haft fel. De kändes som om de varit flera dagar i kyrkan redan. Tänkte ärkebiskopen aldrig sluta prata?

“Margareta?” viskade Märta och vände sig mot sin äldre syster som satt bredvid henne. “Hur länge ska han prata?”

“Sch!” svarade Margareta. Hennes röst var mycket mildare än moderns, men det var tydligt att hon delade moderns uppfattning om att man inte borde störa.

“Jag är törstig”, försökte Märta och vände sig åter mot modern.

“Gå då ut och smält lite snö”, fräste Sten som lutade sig fram över modern.

“Sch!” kom från modern som tog tag i Stens axlar och tvingade milt honom att sitta rak igen på hennes andra sida. Den två år äldre brodern såg om möjligt ännu surare ut och lade armarna i kors.

“Jag ser ingenting”, försökte Märta en gång till.

“Du får väl stå upp då”, suckade modern uppgivet. “Men uppför dig.”

Märta ställde sig genast upp. Hon sträckte på sig så mycket hon kunde, gick till och med upp på tå med händerna som stöd mot ryggstödet på kyrkbänken framför. Hon kunde ändå inte se något av vad som hände där framme i koret. Allt hon såg var huvuden och ärkebiskopens händer som höll upp kronan. Märta blev otålig och hoppade ett par gånger upp och ner på stället. Genast greppade moderns händer om hennes midja och drog henne bakåt mot sig.

“Märta!”, viskade hon strängt. “Jag sa ingenting om att du fick hoppa. Ska jag behöva binda dig för att du ska vara stilla?”

Märta skakade på huvud. Hon satte sig ner, för att strax därpå resa sig upp igen. Modern visste inte hur det var när det kröp i benen eller pirrade i fingrarna. Det hände ju ingenting om man bara satt stilla. Märta gav upp hoppet om att se något av det som försiggick framme i koret och började istället se sig omkring i domkyrkan. 

Solen hade, sin vana trogen så här års, redan börjat gå ner utanför och lämnade ett dunkel efter sig i det kolossala kyrkorummet som endast var upplyst av vaxljus längs efter kyrkans mittgång och sidoväggar samt en större mängd ljus framme i koret.

På kyrkbänken rakt över mittgången satt Fru Kristina Nilsdotter och hennes man Herr Johan Turesson. Märta sneglade på dem. De tillhörde några av familjens närmaste vänner. Herr Johan gäspade så att munnen stod på vid gavel några sekunder. Fru Kristina lade en varsam hand på hans lår och han ruskade på sig, men Märta såg hur han snart verkade slumra till igen. Märta tog det som bevis för att ingen ville vara kvar här längre. Hon drog in ett djupt andetag och tog sats.

“Sluta prata gubbe!” ropade hon åt ärkebiskopen. “Han har ju alltid varit kung redan. Sätt på honom kronan så att vi kommer härifrån någon gång.”

Det blev knäpptyst i domkyrkan sånär som på modern och de fem syskonens unisona hyschande. Modern hade åter greppat tag om henne och strax därpå satt Märta i hennes knä. Sten blängde ilsket på henne. Det var tydligt att han var mer än missnöjd. 

Plötsligt bröts tystnaden av ett par hostningar från kungen som Märta tyckte lät misstänkt likt försök att kväva skratt och ett högljutt, hjärtligt gapskratt från Herr Johan. Genast kom Fru Kristinas hyschande till svar. 

 “Vad då?” sa Herr Johan nästan förnärmat. “Lill-flickan säger ju bara det vi alla tänker!”




Om ni tycker att detta ser bra ut och värdigt en chans får ni som sagt gärna stötta mig ekonomiskt genom att antingen bli månadsgivare på min Patreon eller genom engångssummor på Paypal. Tack på förhand!

lördag 9 november 2019

Dick Harrison - Sveriges dramatiska historia: Stockholms blodbad

I inläggen Dick Harrison - Världens dramatiska historia: Digerdöden (7 augusti 2019) och Dick Harrison - Världens dramatiska historia: Brittiska imperiet, uppgång och fall (18 september 2019) har jag berättat om två av de  småböcker som Historiska media givit ut i serien Världens dramatiska historia tidigare i år (2019). En parallellserie till denna är Sveriges dramatiska historia som verkar vara samma sak, men handla om händelser ur Sveriges historia. Då det är 499 år sedan Stockholms blodbad, har jag läst Stockholms blodbad som också är skriven av Dick Harrison.

De tidigare böckerna jag har läst Digerdöden och Brittiska imperiet, uppgång och fall, har jag tyckt varit helt okej sammanfattningar av de ämnen som titeln säger. Jag har haft lite små invändningar, men överlag tycker jag att de har varit bra som introduktioner. Det samma kan tyvärr inte sägas om Stockholms blodbad där Harrison verkar ha funnit det på sin plats att ägna största delen av boken åt att förklara hela Kalmarunionens historia från Magnus Eriksson och framåt och även sväva ut i långa berättelser om borgen Almare Stäket, Stockholm och brott och straff under senmedeltiden (särskilt i Stockholm).

Stundtals är blodbadet en unik händelse enligt Dick Harrison, men kapitelrubriken Blodbadens tid och baksidestexten "Stockholms blodbad, som markerar slutet på den svenska medeltiden, var en av många brutala massavrättningar i Europa under 1500-talet" säger mycket om Harrisons perspektiv på det som hände. Stockholms blodbad ska enligt Harrison nämligen inte alls ses som en fruktansvärd, unik händelse utan bör sättas in i en kontext där alla i det samtida Europa hade ihjäl varandra till höger och vänster. Detta får mig att tänka på mitt besök på Livrustkammaren i somras som jag skrev om i inlägget Livrustkammarens nya basutställning (30 juli 2019) där jag fick veta av guiden att blodbad var "vardagsmat på den här tiden". Och visst blir det många blodbad om man även räknar med alla bondeuppror, regelrätta avrättningar och fältslag som senmedeltiden och den tidigmoderna tiden har att erbjuda, vilket Harrison ägnar merparten av boken åt.

Framför allt försöker han dra paralleller mellan Stockholms blodbad och alla Karl IX:s avrättningar samt till Bartolomeinatten. Även om jag inte tänker försvara någotdera, tycker jag ändå att parallellerna haltar en del. Bartolomeinatten är ett folkmord på en religiös minoritet och Karls avrättningar är just det: regelrätta avrättningar av de som Karl ansåg vara förrädare. I Hogenskild Bielkes fall är förräderiet uppenbart eftersom han, liksom Dick Harrison själv skriver, sitter i fängelset efter Linköpings blodbad och skriver hatiska brev om kungen till de landsförvisade svenska adelsmännen i Polen-Litauen. Nej, domstolen är inte rättvis och Karl är domare, men avrättningarna sker enligt lagens alla regler. De åtalade får, till skillnad från i samband med Stockholms blodbad, hålla försvarstal, bikta sig och träffa sina familjer. Många benådas också av Karl, till skillnad från i samband med Kristian II:s blodbadande från november 1520 och framåt.

Andra paralleller som Dick Harrison gör med Stockholms blodbad är lite mer relevanta t.ex. Käpplingemorden och Kristian II:s pappa, unionskung Hans blodbad i Kalmar 1505. Den senare är uppenbart en inspiration till Stockholms blodbad, men trots att Harrison bygger upp stämningen genom att flera gånger hinta om den, skildras aldrig händelsen ordentligt och allra minst de konsekvenser som blev av den. Kalmar blodbad är också ett unikum i Hans regering och det vållar därför inte så stor uppmärksamhet att Hans någonsin avsätts i Danmark-Norge till skillnad från sonen.

Käpplingemorden är dödandet av flera borgare i Stockholm under Albrekt av Mecklenburg, vilket gjorde svenskarna mer vänligt sinnade till drottning Margareta i slutet av 1300-talet. Händelsen har gjort att man kunnat säga att Kalmarunionen börjar och slutar med massakrer. Harrison skildrar det för att sedan ifrågasätta allt.  Han menar nämligen att vi inte kan veta något om vad som hände då det är "svensk 1400-talspropaganda". Det här är inte unikt för Harrison eller Käpplingemorden utan argumentet att Stockholms blodbad skulle vara "Vasapropaganda" är relativt vanligt förekommande i litteraturen.

Även om makthavare alltid har framhävt sig själva, är propaganda som medveten politisk strategi en produkt av en krigstrött katolsk kyrka som på 1600-talet gick ifrån tron att kväsa protestantismen med vapen. Jag har dock lagt märke till att många historiker använder begreppet för att lätt kunna avvisa källor som inte passar in med deras förutfattade meningar om en händelse. En annan möjlighet är ju emellertid att "blodbad" faktiskt sågs som något extremt redan under tidigmodern tid och att det är därför som de omtalas så ofta och ingående.

I mitt, ovan nämnda blogginlägg om Dick Harrisons bok, skrev jag att en bra parallell till Stockholms blodbad är boerkriget som utbröt mellan boerna och britterna i Sydafrika 1899. Det har gått till historien mestadels p.g.a. britternas brutalitet och slutade med att britterna sägs ha uppfunnit koncentrationsläger i vilka de placerade boernas kvinnor och barn efter att ha haft ihjäl deras män. Detta kan tyckas långsökt, men det finns som sagt likheter med Stockholms blodbad då det handlar om en utländsk makt som kommer in och förgör en inhemsk. Kristian II tar också med sig de svenska adelskvinnorna och -barnen och håller dem inspärrade i Danmark i flera år. Kristian verkar ha en svaghet för kvinnor och barn, men indirekt dödar han merparten av dem genom det beteendet.

Dick Harrisons största problem är att han hamnar fel från början. Trots att titeln på boken är Stockholms blodbad handlar boken mer om annat än just det. Bl.a. får vi flera kapitel om brott och olika straffmetoder och jag undrar verkligen över varför det engelska straffet hanging, drawing and quartering omtalas i detalj då mig veterligen detta aldrig har förekommit i Sverige. Lika lite som jag förstår varför Kalmarunionens hela historia från drottning Margaretas krig mot Albrekt av Mecklenburg till Gustav Vasas maktövertag ges så stort utrymme i boken, förstår jag vad Stockholms brottslighet under senmedeltiden har med blodbadet att göra.

Dick Harrison berättar att det finns 2000 anteckningar om 1400 såväl verkliga som enbart misstänkta brott i Stockholms tänkeböcker från perioden 1474-1492 och man får intryck av att han tycker det är mycket, men om man gör en snabb uträckning, inser man att det handlar om ca 78 brott per år varav en del alltså var enbart misstänkta och således inte  nödvändigtvis verkliga brott. Det verkar inte heller som att Harrison funderat över varför rättssystemet var utformat som det var, vilket gör att det för honom framstår som underligt att ett brott som stöld gav högre straff än ett våldsbrott. Detta är dock logiskt då rättsväsendet syftade till att stärka sammanhållningen i t.ex. en stad. Utifrån detta perspektiv blir en stöldliga ett stort hot då det leder till misstänksamhet och oro stadsborna emellan.

Ifråga om straffet att bli bränd levande på bål kan jag heller inte låta bli att förbryllas över att Harrison valde att ta upp Malmös borgmästare Anders Pæp som blev bränd levande på bål 1419 och inte den, för Stockholms blodbad betydligt mer relevanta rådgivaren till Kristian II Didrik Slagheck som Kristian just utsett till ärkebiskop i Lund. Harrison konstaterar att det faktum att Anders blev omskriven i en dikt tyder på att det var ovanligt att riddare blev brända levande på bål (till skillnad från andra). Att denna tolkning skulle kunna appliceras även på frekvensen av omtalanden även av större massakrer under samma tid, är inget han nämner.

Överlag bygger Dick Harrison upp ett scenario där folk avrättades stup i kvarten, för att sedan konstatera att det vanligaste straffet var böter. Han förklarar inte heller varför detta är relevant för blodbadet. De som avrättades i Stockholm i november 1520 anklagas av svenske ärkebiskopen Gustav Trolle för kätteri, ett brott som Stockholms rådhusrätt inte kan döma i utan är ett kyrkorättsligt ärende. Den kanoniska rätten är dock inget som Harrison går närmare in på.

Framställningen av Sturarna får mig att misstänka att Dick Harrison kanske har diskuterat lite för mycket med Bo Eriksson, men på sida 90 (av totalt 168 sidor) börjar han komma in på det som jag anser vara en relevant bakgrund att ge till Stockholms blodbad: maktkampen mellan Sten Sture d.y. och först Erik och sedan Gustav Trolle. Detta gör mig ännu mer förvirrad, då han undanhåller detaljer som att alla, utom Gustav Trolle, såg utnämningen av honom till ärkebiskop som en bra försoningsgest efter att Sten tagit riksföreståndarämbetet ur händerna på Erik Trolle. Istället verkar Harrison mena att det hela skedde bakom ryggen på Sten och att utnämningen skedde mot bakgrund av att man ville "röra om i grytan". Konstigt nog är livvaktsstyrkan Gustav Trolle har med sig från Rom och den av påven i förväg givna förlåtelsen för den blodsutgjutelse de kanske kommer göra sig skyldiga till, ett tecken på att Trolle gissade att Sten skulle ställa till bråk enligt Harrison. Inte heller verkar Harrison reflektera särskilt mycket över att Trolle är den som, liksom Harrison själv skriver "demonstrativt undviker" att träffa Sten när han kommer hem till Sverige 1515.

Baksidestexten lyder: "Med sin omfattande kunskap om tidsperioden reder Dick Harrison ut bakgrunden till en av svensk historias mest mytomspunna händelser..." Det är således inte blodbadet som sådant som Harrison har för avsikt att skildra, vilket är mer än uppenbart. Största frågan är då: Varför har man valt att ge boken titeln Stockholms blodbad? En lämplig alternativ titel är dock svår att ge boken eftersom den verkligen spretar åt så många olika håll. Klart är dock att boken mer slutar där den borde ha börjat och Harrison skyndar igenom den viktigaste upptakten till blodbadet, blodbadet som sådant och konsekvenserna av det i slutet av boken. Tvärtemot det han gjorde i boken Digerdöden, beskriver han inte vilka källor vi har till blodbadet och såväl Kristian II som Kristina Gyllenstierna, Sten Sture d.y. och Gustav Trolle hade förtjänat betydligt mer än att bli undanskuffade i slutet av boken, men de är ju trots allt bara några av huvudpersonerna...

Som sagt är Stockholms blodbad spretig och de viktigaste personerna, händelserna och konsekvenserna blir inklämda på slutet. Detta ska jag erkänna var en stor besvikelse, då jag faktiskt har uppskattat de andra böcker jag läst av honom i serien Världens dramatiska historia. Harrison ska dock ha en stor eloge för att han redan på en av de första sidorna konstaterar att Kristian II är ansvarig för blodbadet eftersom det konstigt nog förefaller råda oklarheter kring detta idag.

Delar av Sveriges dramatiska historia publicerade 2019

torsdag 29 november 2018

Märta Leijonhufvud: the mother from hell?

Kung Märta förlåter Malin Sture, oljemålning av Wilhelmina
Lagerholm 1887. Foto av Per Torgén, Örebro läns museum
2016 skrev författaren Anna Belfrage ett blogginlägg som hon kallade Love conquers all - even the mother from hell. I detta berättar hon om den fantastiska kärlekshistorien mellan kusinerna Malin Sture och Erik Stenbock som rymmer iväg och gifter sig utan Märta Leijonhufvuds tillåtelse.

"Brudrovet på Hörningsholm" som det brukar kallas, är en känd händelse från 1500-talets Sverige och jag kom in på det i mitt inlägg Familjemedlemstitlar och incestbegrepp från 13 mars i år (2018). Liksom i Belfrages inlägg blir den ofta skildrad i väldigt romantiska termer. Frågan är om det verkligen var så romantiskt och om Märta verkligen var "the mother from hell" som Belfrage beskriver henne som. (Hon skriver också att hon delvis kan förstå Märta, men frågan är om hon gör det.)

Jag hajade till en hel del när jag hörde att Lisbeth Palme hade dött nyligen, för jag har troligen aldrig tänkt på henne lika mycket som jag har gjort den senaste tiden. Jag tänker att hon nog är den person som bäst skulle kunna liknas vid Märta i en modern kontext. I motsats till Lisbeth, blir Märta inte ögonvittne till mordet på hennes make och söner, men jag tror Sturemorden förändrade henne som person liksom mordet på Olof Palme lär ha förändrat Lisbeth.

Till skillnad från sin make Svante Sture, lever Märta ett ganska skyddat liv fram till 1560-talet. Då börjar olyckorna med att sonen Sten dör i ett sjöslag under Nordiska sjuårskriget och två år senare dödas som sagt Svante och två av deras andra söner, Nils och Erik. Strax före morden Malin dessutom allvarligt sjuk och Märta tar henne till Stockholm för att få hjälp.

Efter morden ser Märta till att driva igång en riktig brottsundersökning för att få klarhet i exakt vad som har hänt hennes make och söner. Hon tar även tillvara deras kläder och lägger dem i en kista och ställer i deras gravkor. Dessa kläder är idag kända som Sturekläderna och finns att beskåda i domkyrkomuseet Skattkammaren i Uppsala. Hon hjälper också sina systersöner att störta Erik XIV, så hon håller sig rejält upptagen direkt efter Sturemorden.

Bo Eriksson skriver i sin bok Sturarna. Makten, morden, missdåden att Märtas beteende tydde på att hon inte sörjde. Jag har skrivit om problemen jag har med denna bok i ett tidigare inlägg och det där är ytterligare ett även om Märta får den mest positiva skildringen i boken (vilket inte egentligen säger särskilt mycket), är det liksom försöket att håna henne genom att påstå att hon inte var van vid att resa i andra klass (som omnämndes i samma tidigare inlägg) inte helt rättvist.  Denna stoiska och cyniska hållning har hon även i den fiktiva boken Kung Märta av Ebba L. Lewenhaupt som fick ett inlägg 30 mars i år (2018). I Karin Tegenborg Falkdalens bok Vasadrottningen finns dock en annan skildring av en Märta som faktiskt sörjer sin make och sina söner djupt, vilket ligger mer i linje med mitt eget perspektiv. För Märta sörjer och det rejält! Hon är dessutom väldigt öppen med sin sorg och pratar om sina "djupa hjärtesår" flera år senare och det silver hon får som kompensation av Erik XIV kallar hon "ett olyckligt, förbannat silver som mig ett så dyrt värde kostat."

Malin Sture
Som jag skrev ovan, levde Märta ett liv hyfsat fritt från större traumatiska händelser fram tills sonen Sten dör i kriget 1565 och Sturemorden 1567. Hon och Svante har några barn som dör och sedan dör ett par syskon och hennes mor, vilket säkert påverkade henne (Jag köper inte den befängda teorin att man inte sörjde folk alls i det förflutna!), men de dör inte på ett så brutalt sätt som vid de ovan beskrivna händelserna.

Jag tror inte att Svante och sönerna var skyldiga till någon konspiration. Svante och Nils är mer lugna och sansade diplomater än våldsamma krigare och maffiabossar. Faktum är att den order Nils inte ville utföra var att han vägrade slakta halländska bönder hur som helst i Slaget vid Axtorna, vilket Erik XIV:s rådgivare Jöran Persson verkar ha utnyttjat för att få Nils dömd till skamstraff. Jacob Henriksson Hästesko var krigsöverste vid slaget och blev, enligt Jan von Konows bok Sturemorden 1567 så förbannad över detta att han gick till kungen personligen och sa åt honom på skarpen att Nils skött sig väl och att han inte skulle lyssna på Jöran.

Det finns mer att säga om bevisen mot Sturarna, men jag lämnar det därhän så länge. Jag tror dock inte att Märta skulle agera som hon gjorde ifall maken och sönerna hade varit skyldiga. Då tror jag att hon skulle känna mer skam. För hon skulle veta om de var insyltade i något. Hon verkar ha varit en person med en stark vilja att ha kontroll över sina nära och kära, även männen, och hon verkar även ha uppskattats och respekterats av dem. Kung Märta-smeknamnet tror jag mer är givet av respekt än av fruktan för hennes "iron fist" som Belfrage beskriver i sitt blogginlägg. Jag tycker också att det verkar som att familjen Sture var rejält sammansvetsad och höll av varandra ordentligt. Jag är egentligen rätt trött på antagoniseringen mellan Vasaätten och Stureätten, men i detta fall finns det skäl att jämföra dem med då familjegemenskapen inom den förra mer eller mindre verkar stå och falla med Gustav Vasa själv.

Fullt förståeligt verkar det som att Stureätten lamslås helt av sorg och jag misstänker att ingen riktigt förstod hur illa däran Märta var. Hennes samtid saknade kunskaper om hur människor påverkas psykiskt av terrorhandlingar, vilket är tydligt även hos bl.a. Märtas svärmor Kristina Gyllenstierna. Som jag skrev i mitt ovan nämnda tidigare inlägg om Bo Erikssons bok, menar Eriksson att Kristina låg och bad hysteriskt gråtandes på golvet dagarna i ända. Detta påstående verkar helt och hållet baserat på att hennes andaktsbok innehåller ett visst mått av ångest, något som påpekades av Jan och Jonas Carlquist som utgav en modern översättning av boken 1997 och som jag skrev ett inlägg om 17 maj i år. Att ångesten skulle ha gjort Kristina handlingsförlamad motsätts dock av den nationalistiska historieskrivningen som framställer henne som en hjälte som till varje pris skulle upp på Stockholms slotts murar för att försvara riket från den onde tyrannen Kristian. Kanske är det omnämnandet av ångest hos Carlquistarna som gör att Eriksson tar för givet att hon sörjer medan Märtas handlande enligt honom inte alls tyder på att hon gör det.

Jag finner det problematiskt när forskare och allmänhet inte riktigt verkar ta in att historien är befolkad av människor som var i princip som vi även om det samhälle och den kultur de levde i kan ha varit väldigt annorlunda jämfört med vår egen av idag. Jag skrev om detta i inlägget Händelser och individer 11 maj i år. Jag är helt för perspektivet att historia är berättelser mer än identitetsavgörande. Däremot kan det lätt också bli så att man tolkar historien utifrån stereotyper med grund i vår egen samtid.

Malin och Eriks historia tror jag inte så mycket egentligen är den romantiska kärlekshistoria som Belfrage och väldigt många före henne tänker sig. Baserat på likheterna med den samtida William Shakespeares pjäs Romeo och Julia och vår kulturs tendens att lyfta fram den som ett romantiskt ideal, är jag däremot inte särskilt förvånad. Detta trots att detta perspektiv kanske inte helt håller vid en närmare granskning. Pjäsen innehåller en sexscen, men den utspelar sig "off stage" medan sex personer dör "on stage" inklusive huvudpersonerna och den är faktiskt klassad som tragedi. Den mest romantiska scenen vi får se utspelar sig med huvudpersonerna på väldigt långt avstånd från varandra. Dessutom kan man diskutera om Romeo och Julia verkligen hinner börja älska varandra under den korta tid som pjäsen utspelar sig (Det handlar om ett par dagar.). Deras dialog tycker jag personligen tyder mer på att de är förälskade lika mycket i förälskelsen som i varandra.

Erik är 36 år gammal och Malin 35, så det handlar inte om särskilt unga personer . Kusinäktenskap (Märta var Eriks moster.) är dessutom tveksamma fall idag och kyrkan framstår som lika avvisande som Märta för deras giftermål av just den orsaken varför de till slut flyr till Halland för att gifta sig med hjälp av en dansk präst.

Erik Stenbock
Som jag redan tidigare varit inne på ovan förefaller Stureätten vara väldigt tätt sammanbundna och Märta och Svante verkar också ha varit noga med barnens äktenskapspartners. Ingen av dem gifts bort som tonåring utan är 20-30 år gamla. Då Erik Stenbock förefaller ha varit en minst sagt labil person med ett hetsigt temperament och som inte verkar ha varit sen att använda sig av fysiskt våld, var han nog inte ansedd som en lämplig äktenskapspartner åt någon av Sturedöttrarna.

Jag kan mycket väl tänka mig att om Sturemorden inte inträffat, hade familjens främsta fokus varit att leta efter en make åt Malin, men att alla planer helt raserades p.g.a. morden. Av förklarliga skäl blev det inte så och Erik kan mycket väl ha utnyttjat situationen för att vinna över Malin.

Jag såg nyligen en video på Youtube om en vuxen, manlig youtuber som ägnade sig åt gromning av unga kvinnliga fans och som sedan tog livet av sig när han blev påkommen och kom att få nästintill martyrstatus innan han avslöjades för ett halvår sedan. I den här videon förekom ett klipp från en minnesstund som hölls i den här mannens namn innan någon visste vad han hade gjort. I klippet höll en ung tjej ett tal om mannen ifråga och det verkar som att han gromade henne utan att hon förstod det själv. Gromning är ett brott som främst är riktat mot barn, men den här tjejen var 18 när det hela började och tillvägagångssättet är det samma. Därför vill jag hävda att det är något som kan ske även mot vuxna. Mest talande är att tjejen i klippet säger att det som gjorde henne till först en "love-struck fangirl" och senare till hans "bästis" var att han såg henne när ingen annan gjorde det. Därför kan jag mycket väl tänka mig att Erik kan ha använt samma "teknik". Malin måste ha varit ett ganska "lätt byte". Hon började komma upp i åren och kan mycket väl ha känt sig väldigt ensam och bortglömd mitt i allt som hände hennes familj. (Om jag får spekulera fritt kan jag gissa att hon nog inte var "jungfru" när de gifte sig heller...)

Sturemorden tar som sagt alla i familjen jättehårt, vilket är tydligt av att äldsta dottern Sigrid skriver om det i dikten hon skriver om sitt liv och att Malin nämner datumet hon sist ser Nils i livet i kalendern i sin andaktsbok. Ingen verkar dock riktigt förstå Märtas situation efter morden (Det är sällan som historiker och andra nutida forskare och allmänhet verkar göra det heller för den delen.). Hon har förlorat tre söner och en make på extremt traumatiska sätt inom loppet av två år och, utöver detta, förmodligen upplevt en extrem emotionell pers med Malins sjukdom strax före (och säkert under och efter) morden. Ja, 1573 har det gått ett par år sedan morden, men vad många har svårt att förstå idag och, förmodligen hade ännu svårare att förstå på 1500-talet, är att det tar väldigt lång tid för psyket att läka efter trauman och stress (och oftast läker de aldrig helt). Märta sysselsätter sig med utredningar och uppror mot Erik XIV strax efter morden, vilket förmodligen håller henne någorlunda flytande. Vad jag tror att hon egentligen mest behövde var en enad familj bakom sig och lugn och ro för att den enorma hon utsatts för skulle ha möjlighet att lägga sig. Malin och Erik krossar detta helt och att de rymmer kan mycket väl ha blivit droppen för Märta och att de får betala ett mycket högre pris än de annars skulle ha gjort. Jag tror att framför allt Malin trodde att Märta skulle förlåta henne så fort äktenskapet var ett faktum, men Märta visar iskyla gentemot både henne och Erik och Malin verkar ångra sig djupt. Det som får Märta att vekna är att Malin förlorar sitt första barn, vilket hon ser som Guds straff för vad hon gjort sin mor. Erik däremot, verkar Märta aldrig ha förlåtit.

Så är då Märta verkligen "the mother from hell"? Nej! Jag skulle snarare vilja hävda att hon är "the mother in hell." Malin och Eriks äktenskap verkar ha blivit helt okej och han verkar ha dämpat sitt temperament, men ibland kanske mamma vet bättre. Hon har trots allt mer livserfarenhet än sitt barn...





Bilden på Märta som förlåter dottern kommer från Örebro läns museum och lånades via Digitalt museum. Bilden på Erik Stenbock lånades här och den på Malin kommer härifrån.

måndag 10 september 2018

Bo Eriksson - Sturarna. Makten, morden, missdåden

Jag har sedan jag började med den här bloggen funderat länge och väl på hur jag skulle kunna blogga om historikern Bo Erikssons bok Sturarna. Makten, morden, missdåden på ett fint sätt. Jag är normalt en väldigt diplomatisk människa, men jag kommer nu att vara ganska hård. Jag har tyckt att Eriksson är en okej historiker, men det här var inte bra. Jag vet uppriktigt sagt inte egentligen var jag ska börja.

Baserat på omslag och titeln, hade jag förväntningar om en biografi över den yngre Stureätten (alltså den som egentligen är en gren av adelsätten Natt och Dag). Vad jag istället fick var ett oerhört sensationalistiskt och konspiratoriskt försök att skriva en fantasy-deckare baserat på Sturemorden.

Sturekoret i Uppsala domkyrka
Som arkeolog finns det en populärhistorisk referens som länge gjort mig trött mest p.g.a. hur överanvänd den är: Pompeji. De senaste åren har denna dock fått lite konkurrens av referenser till TV-serien Game of Thrones. Bo Eriksson både nämner serien och kryddar dessutom sin bok med referenser som tydligt visar att han är ett stort fan. Baserat på det faktum att han tidigare skrivit och publicerat boken Tusen år av fantasy: resan till Morder, misstänker jag också att han gillar genren generellt.

Jag gillar också genren och även om jag är trött på ständiga referenser till den i arkeologiska och historiska, tycker jag om TV-serien Game of Thrones (Jag finner dock bokserien A Song of Ice and Fire som den bygger på något långrandig, om än intressant, men det är en annan sak.).

Fantasy är en genre som hämtar mycket inspiration från historieskrivning, varför mitt (och för den delen Erikssons) intresse säkert inte är att betrakta som förvånande. Däremot tycker jag att det blir oerhört problematiskt om man ska applicera fantasy-genren med allt vad det innebär gällande stereotyper och berättarteknik på verkliga historiska händelser. Detta verkar inte Bo Eriksson tycka däremot och efter att ha grubblat mig igenom vad han egentligen vill med sin bok, har jag kommit fram till att det är bäst att betrakta den som ett försök att göra just detta... omvandla historiska händelser och personer (i detta fall framför allt Sturemorden) till fiktion.

Svante Sture
"As soon as we die, we enter into fiction", säger Hilary Mantel i en av sina Reith Lectures och det går att argumentera för att historia generellt inte skulle vara en typ av fiktion (Uttrycket att "berätta en historia" handlar ju ofta om att berätta något fiktivt.). Jag förstår också att ni kommer reagera på detta med att påpeka att jag har valt att skriva fiktion om Vasarna. Saken är dock den att jag är noga med att påpeka att det jag skriver är fiktion även om jag gör det utifrån tillgängliga fakta. Mantel är också noga med att författare av historiska romaner alltid bör använda sig av tillgängliga fakta och bygga sin berättelse och sina karaktärer på detta.

Bo Erikssons syfte däremot, verkar inte vara att skriva fiktion, utan att "placera Sturarna - genealogiskt handlar det om tre skilda ätter som burit namnet Sture - och deras främsta representanter i sina rätta historiska miljöer, förklara olika händelser och förlopp samt fastställa växelverkan mellan den aktuella samtiden - Erik XIV och Sturemorden 1567 - och Sturarnas tidigare historia. En sådan växelverkan har inget avgränsat källmaterial, om ens något konkret material över huvud taget, utan baseras i stället på dramats inre logik och på det faktum att det handlar om människor, inte livlösa ting. Men för övriga historiska sakuppgifter, och de är väldigt många, förlitar vi oss naturligtvis både på historiskt källmaterial och tidigare forskning..."

Nils Sture
Jag måste tyvärr erkänna att jag har väldigt svårt för att förstå riktigt vad Eriksson menar och hur han tänker sig att allt ska hänga ihop. Sturemorden 1567 har inget att göra med de tidigare två ätterna som burit namnet Sture. Som jag skrev i mitt inlägg Namn och titlar (1 augusti 2018) var Sture-namnet något som Sten Sture d.y. tog av rent politiska orsaker.

Bokens fokus är, som sagt, i första hand Sturemorden (som oftast skildras utifrån Erik XIV:s perspektiv), men hoppar väldigt mycket till utläggningar om de andra Stureätterna (Gumsehuvud och Sjöblad) som man aldrig riktigt får klarhet kring varför de tagit namnet eller hur de hänger ihop med varandra eller med de isländska Sturlungarna som Eriksson börjar sin redovisning med. Inget alls nämns om ätten Natt och Dag förutom att det påpekas att de yngre Sturarna var en gren av denna ätt. Med tanke på att det är namnlikheter Eriksson verkar ute efter, är jag förvånad att han inte tog med den skotsk-engelska kungliga dynastin Stuart, men han kanske bara letade inom Norden...

Erik Sture
Överlag verkar Eriksson ha hakat upp sig väldigt mycket på själva namnet Sture och dess etymologiska betydelse (Fornsvenska ordet sturla betyder stoja, bullra och bringa oreda enligt Eriksson.): "De svenska Sturarna var förvisso "sturla" - det stormade alltid kring dem och de var uppenbarligen besvärliga att ha med att göra..."

Jag skulle gissa att det är denna fixering vid själva Sture-namnets betydelse och det faktum att han drar alla Sturar över en kam, som gör att Eriksson hamnar mest fel och det redan från början.

Ihop med att han verkar föredra att skriva överdramatiska fantasy-inspirerade skildringar, blir boken en väldigt förvirrande soppa som stundtals helt tappar sin röda tråd.

Eriksson kommer snart nog tillbaka till Sturemorden, men det blir svårt att se vad redogörelserna för de äldre Stureätterna eller utläggningen om Peder Swarts krönika om Gustav Vasa har med dem att göra. Inte heller förstår jag hur Per Brahe d.ä.s beskrivning av hur Svante Sture kidnappades i Lübeck på 1530-talet och där blev erbjuden den svenska kungakronan mot att han stöttade dem i deras planerade krig mot Gustav Vasa skulle kunna användas som bevis för att Svante konspirerade mot kung Erik. En liten, men väldigt viktig detalj i sammanhanget är nämligen att Svante tackar nej alla gånger någon upprorsman (bl.a. Nils Dacke försöker också med detta) erbjuder honom kronan i utbyte mot hans stöd.

Sten Sture d.y. och Kristina Gyllenstiernas altarskåp i
Västerås domkyrka

Vapensköldar över ingången till Sturekoret
i Uppsala domkyrka
Bo Eriksson spelar väldigt mycket på antagoniseringen mellan Sture- och Vasaätten som inte kan avfärdas som anakronistisk, men den var kanske inte egentligen någonting som merparten av de båda släkterna såg själva. Tvärtom verkar de för det mesta ha kommit riktigt bra överens. Genom systrarna Leijonhufvud (Margareta och Märta) var de också väldigt nära släkt och Gustav Vasa var till på köpet kusin till Svante Sture då Svantes mamma Kristina Gyllenstierna var hans moster (Liksom Marie-Louise Flemberg får Eriksson detta släktskap lite om bakfoten då han påstår att Erik Vasa var Kristinas morbror och inte svåger.).

Antagoniseringsfokuset ihop med Erikssons fixering vid Sture-namnet blir också väldigt förvirrande när han berättar om hur Erik måste ha känt sig hotad av Sten Sture d.ä:s St. Göran och draken-staty i Storkyrkan i Stockholm. Eriks farfars morbror var nämligen ingen mindre än Sten Sture d.ä. själv. Han är alltså genealogiskt sett mycket närmare släkt med statyns upphovsman än vad Svante och hans söner Nils och Erik är... Detta rent biologiska släktskap blir ju väldigt intressant mot Erikssons konstaterande att (alla) Sturar är "bångstyriga och egensinniga" om man ser till Erik och hans syskons eget beteende...

Sturekläderna i Uppsala domkyrkomuseum
Bo Erikssons fantasy-inspiration blir egentligen mest tydlig ifråga om Svante Stures person. Hans syn på Svante är minst sagt ambivalent. Dels vill han få honom till en hetsig, ondsint, maktgalen och bullrig maffiaboss, samtidigt som han skildrar en pojke som växer upp med en djupt deprimerad moder (som det verkar som att Eriksson inte trodde brydde sig särskilt mycket om honom eller var kapabel till att göra detta) och blev tvungen att försöka passa in för att överleva varför han framstår som "något tråkig" i källorna. Detta därför att han aldrig sätter sig upp emot Vasarna utom då innan Sturemorden när Eriksson tar för givet att han konspirerar mot kungen. Jag måste säga att jag inte riktigt får klarhet i vad som gör Eriksson så säker på detta och varifrån han hämtar maffiabossen om det inte är från källorna, men jag antar att det igen beror på att alla Sturar enligt honom är "bångstyriga och egensinniga".

Malin Sture
Erikssons förväntningar på Svante blir intressanta utifrån stereotypa manliga fantasy-hjältar. När det kommer till Fantasy förväntar vi oss manliga karaktärer som är autonoma, sturska och fysiskt starka alternativt kvicktänkta, bullrande och karismatiska. Gemensamt för båda dessa stereotyper är att de är extremt arroganta och att ödet (Eriksson kommer mycket in på såväl Fru Fortuna som Livs-/ödeshjul i Sturarna-boken.) givit dem ett uppdrag och det är bara genom deras exceptionella fysiska styrka och/eller magiska krafter som de kan rädda världen/universum från undergång. De manliga skurkarna har i princip samma karaktärsdrag förutom att de vill förstöra världen istället för att rädda den.

Så vad har då detta med Svante att göra? Egentligen ingenting även om Bo Eriksson verkar vilja placera honom i det senare facket. Det jag själv har fått ut från källorna om Svante är däremot inte någon Sauron, eller Voldemort. Jag har inte heller fått ut någon Frodo eller ens en Harry Potter.

Svante framstår verkligen inte som en mästerskurk, men heller inte som någon variant av "The Chosen One". Istället verkar han ha varit snäll, mild, empatisk och introvert. En introvert behöver inte nödvändigtvis vara blyg, men de brukar inte uppskatta att vara i centrum. I sin bok Sturemorden 1567, skriver Jan von Konow att uttalanden om honom säger att han var "skapad för lugnet och skuggan". Jag tycker att det är en så fin beskrivning av en introvert. Bo Erikssons kommentar om von Konows bok är emellertid att man ska ta det som står i den med en nypa salt. För mig är det emellertid klart att uttrycket "den som sa det han var det" är applicerbart i detta sammanhang. Särskilt eftersom Erikssons syfte verkar handla om att han bygger det mesta på "dramats inre logik" som jag undrar om han själv förstår.

Margareta Sture
Svante är således inte någon typisk manlig fantasy-karaktär, men han liknar Newt Scamander som var huvudperson i Harry Potter-spin offen Fantastic Beasts and Where to Find Them från 2016.

Newt är en tystlåten och känslig, men självsäker man som har lättare att hantera magiska djur än människor och som är fullkomligt nöjd med att ha sitt öde klart med att förmedla kunskap och förståelse om dessa magiska djur till andra. Han är blyg, socialt klumpig och obekväm, men hans omvårdande egenskaper och empati sträcker sig även ut över människor (särskilt de som diskrimineras och blir utstötta).

Newt kan självklart magi (Han tillhörde Hufflepuff på Hogwarts.), men det är inte det som är hans styrka. Det är istället just hans empati för allt levande. Det löper som en röd tråd genom hela filmen och det präglar också hur han tar sig an monstret. Hans tillvägagångssätt är inte upphetsande utan lugnande, något som Bo Eriksson faktiskt skriver att Svantes är när han med (i källorna uttryckt) mild röst, försöker lugna Eriks förvildade drabanter när de kommer för att döda honom. Hur detta skulle kunna vara en bångstyrig och egensinnig maffiaboss måste jag erkänna att jag inte riktigt förstår. Som sagt har denna man också tackat nej till alla erbjudanden om kronan som upprorsmakare kommit med tidigare. Talande för problemen som folk ofta har med den här typen av manliga karaktärer (förmodligen p.g.a. ovanan att introverta, milda och empatiska män ges plats) i populärkulturen är recensionerna av Newt Scamanders karaktär. De är överlag ganska negativa och särskilt intressant i förhållande till Erikssons beskrivning av Svante Sture som "något tråkig" är att den amerikanska nättidningen Slate kallar Newt Scamander "a little boring" i sin recension.

Kristina Sture
Bo Erikssons problem med att läsa Svantes karaktär är dock inte så allvarlig som hans skildring av Svantes mor, Kristina Gyllenstierna. Han tar fasta på att man i hennes andaktsbok kan utläsa att hon troligtvis hade en hel del ångest. Eriksson tacklar detta faktum genom att överdramatiskt skildra hur Svante under hela sin uppväxt såg henne ligga på knä och be storgråtandes. Den bilden undrar jag varifrån han har fått, men är typisk för Erikssons överdramatiska berättarstilen. Svante växer dessutom upp i stort sett utan modern och till på köpet utanför Sverige.

Jag tillhör inte de som säger åt folk att inte skriva om ämnen de inte känner till. Man kan läsa sig till (eller för den delen faktiskt också fråga ut folk) väldigt mycket kunskap och förståelse om ett ämne om man bara ordentligt försöker att faktiskt leva sig in i en situation som man inte har upplevt tidigare efter att man tillägnat sig kunskaper om det. Däremot bör man iaktta väldig försiktighet om man inte har rejält på fötterna och det gör inte riktigt Eriksson i sin skildring av Kristina.

Kristina Gyllenstierna
Det finns självklart en enorm variation i hur man agerar och reagerar när man har någon/några ångestrelaterade sjukdomar. Visst gråter man lätt, men sällan ligger man hela dagarna i ända och gråter hysteriskt på golvet. Känslorna blir överväldigande och man är ofta snarstucken och har svårt att hantera stress.  Det gäller att hela tiden reflektera och hålla sina hjärnspöken i schack för man kan bli riktigt ordentligt paranoid (Jag tänker bl.a. på Erik XIV i detta sammanhang.)

Vissa dagar säger antingen hjärnan eller kroppen eller båda totalt emot och man klarar inte av att gå upp ur sängen, men man kan också agera mer eller mindre som vanligt andra dagar, hur stor kamp det än må vara. Det senare torde Kristina Gyllenstierna vara ett utmärkt exempel på. Tänk allt hon gick igenom före och under belägringen av Stockholm, men ändå klarade hon av att hålla Kristian II borta i flera månader och det trots ganska lite stöd utifrån. Erikssons skildring av henne som hysterisk gråterska blir ytterligare ett exempel på hans överutnyttjande av stereotyper för att överdramatisera händelseutvecklingen och tidsperioden. Det fungerar väldigt illa och faktiskt är det även kränkande både gentemot Kristina och folk med ångestrelaterade sjukdomar. Varför inte istället beundra henne för det hon gör trots den där ångesten hon måste ha haft?! Det är hon mer värd.

Sten Sture d.y.
Inte heller tror jag att vare sig hon eller Margareta Vasa, i egenskap av Gustav Vasas syster, skulle känna igen sig i Erikssons beskrivning av hur Margareta under fängelsetiden i Danmark gick om henne i värde som fånge och hur detta splittrade dem. Denna beskrivning är helt i linje med Erikssons fokusering på att antagonisera Vasa- och Stureätterna, vilket uppenbarligen som sagt fanns i samtiden (om man ser till Erik XIV), men som jag tycker har uppförstorats av historiker i senare sammanhang. Om man ser till vad källorna säger om hur Gustav Vasa framför allt, men faktiskt även Erik XIV, agerar gentemot Svante Sture och hans familj och vice versa, framstår det som att de oftast kom väldigt bra överens plus att de som sagt är nära biologiskt släkt.

Det finns ett tydligt "anti-adligt" perspektiv i boken som dels blir tydligt när Eriksson beskriver Svante Stures fru, Märta Leijonhufvuds skildring av sin kränkande båttur i en gammal fiskarskuta från Svartsjö till Uppsala som "... en mer sannolik förklaring [än att besättningen hånade henne] är snarare att adelsfrun helt enkelt inte var van att åka andra klass." Detta konstaterande finner jag fullkomligt obegripligt i relation till att Eriksson beskriver sitt syfte som att vilja "placera Sturarna - genealogiskt handlar det om tre skilda ätter som burit namnet Sture - och deras främsta representanter i sina rätta historiska miljöer," Stånden är inga klasser! En adelskvinna hade särskilda privilegier och rättigheter och Märtas kränkthet i att tvingas resa i en enkel fiskarskuta hade därför ingenting att göra med att hon är ovan att resa i "andra klass". Att behandla henne lägre än hennes medfödda rättigheter är en djup kränkning i sig. Att hon sedan oroar sig för sin make och söners liv måste ha gjort det till hennes värsta resa bara av den orsaken.

Sturegraven i Västerås domkyrka
Konstigaste blir de anti-adliga tendenserna ändå när det gäller Bo Erikssons skildring av Eriks rådgivare Jöran Persson. Som främsta bevis för att Sturarna är skyldiga till en konspiration om att avsätta Erik använder Eriksson diverse vittnesmål och erkännanden. Däremot verkar han inte alls ha ifrågasatt dessa utsagor trots att de bl.a. kommer från en dödsdömd man som blivit benådad av Erik och Jöran Perssons spioner. Abraham Stenbock ska också ha erkänt konspirationen säger Eriksson.

Det så kallade Kevin-fallet briserade ordentligt förra året och var därför troligen inte känt för Eriksson när han skrev Sturarna, men då det fallet bevisar att förhörsledare kan fabulera erkännanden, vore det intressant att studera vad Jöran gör på egen hand. Eriksson menar att "[d]omen över Jöran har fallit på felaktiga grunder", men det skulle jag verkligen inte vilja hävda.

Jöran har inte dömts av historiker för att han inte var adlig eller ogillas av sin samtida adel. Han döms utifrån att vi av samtida källor kan anta att han var ett manipulativt, maktmissbrukande svin, vilket uppenbarligen hans samtid också tyckte! Jag skulle t.o.m. vilja säga att det faktum att Erik benådar Jöran är yttersta orsaken till att hans bröder gör uppror. Ett uppror som ironiskt nog gör Märta till den förrädare som jag, i motsats till Bo Eriksson, inte tycker det är rimligt att tro att Svante, Nils och Erik Sture var.

Detta inlägg är redan väldigt långt och jag har bl.a. inte gått in på den mest uppenbara skillnaden mellan hur historiker respektive arkeologer tänker som finns i boken eller skildringen av Malin Stures rymning med sin kusin Erik Stenbock, men det lämnar jag till en annan gång.

Bo Eriksson skriver att han utgår från "dramats inre logik" när han drar slutsatser om händelseutvecklingen. Genom hela boken undrade jag emellertid om han egentligen förstår den. Han kommenterar vid ett tillfälle att det handlar om verkligheten och inte en Shakespeare-pjäs, vilket blir befängt när han själv verkar behandla personerna som stereotypa karaktärer inom fantasy-litteraturen.

Även om jag fortfarande troligen hade betraktat hans tolkning av Stureätterna i allmänhet och Sturemorden i synnerhet med väldig skepsis, hade jag faktiskt respekterat honom mer ifall han gjort det till riktig historisk fiktion. Nu står den på faktahyllorna överallt och Eriksson inbjuds att prata om Sturarna som expert på ämnet (T.ex. i podcasten Historia nu och i Vetenskapsradion historia).

Då Eriksson har yrkestiteln historiker har han en annan typ av auktoritet och här tappar han det direkt då han förefaller för fixerad vid fantasy-stereotyper och ett namns betydelse. Det hela mynnar ut i en härva som mest liknar sensationslysten klickjournalistik. Jag tycker det är rejält synd att detta förmodligen blir många svenskars första ordentliga möte med Sturarna. De förtjänar att tas på allvar som de fantastiska personer de faktiskt var!




Porträtten av Stureättens medlemmar är lånade från Wikipedia  och Digitalt museum. Övriga är egentagna foton.