Visar inlägg med etikett Fursten. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Fursten. Visa alla inlägg

fredag 31 mars 2023

Historiske Dage - Ett romerskt lädertält, Valdemar den store och Cecilie Nielsen

I måndags kom jag hem från en ca två veckor lång resa till Danmark. Den innebar en mängd upplevelser som jag nog kommer att skriva inlägg om efter hand, men huvudorsaken till att jag åkte just nu var Historiske Dage i Köpenhamn helgen 18-19 mars (2023). Det är andra året jag deltar vid min väninna Maria Hellebergs egen "monter" där hon och några av hennes vänner säljer sina böcker och i år var även de renässansmusiker som hon jobbat ihop med sedan hennes roman Sommerfugl, Musicantiga (banden Almune och Gøtterfunken tillsammans) med och spelade och sjöng musik från medeltiden och renässansen. I övriga montrar kunde man få höra om dansk radiohistoria, träffa bl.a. musketörer, världskrigs- och amerikanska inbördeskrigssoldater, vikingar, medeltida nunnor samt romare som i år hade fått pengar för att göra ett riktigt lädertält som jag faktiskt blev väldigt imponerad av. En hel del danska kulturarvsinstitutioner presenterade också sin verksamhet och man kunde också lyssna på en större mängd olika föredrag och samtal.

I år är andra året som Maria bjudit med mig och i år kom det verkligen mycket folk. Det är så klart väldigt roligt, men samtidigt innebar det problem att ta sig runt. Jag stod t.ex. i kö i närmare en timme för att köpa mat till Maria och mig och kön till damtoaletten var stundtals så lång att det var bäst att ställa sig där i tid. (Till nästa år hoppas jag på unisextoaletter för herrtoaletten var det i princip aldrig någon kö till.)

Under helgen fanns det även föredrag och samtal att lyssna på. Maria höll själv i tre stycken föredrag. Ett där hon pratade om renässanslitteratur och varför man ska läsa Baldesar Castigliones Boken om hovmannen (Il libro Cortegiano) för att förstå 1500-talsmänniskorna mer än Niccolò Machiavellis Fursten (Il Principe). Jag har själv tagit upp det lite i tidigare blogginlägg som t.ex. Niccoló Machiavelli - Fursten (30 oktober 2019). Som Andrew Gibson skriver i blogginlägget The Transatlantic Machiavelli: “Reason of State” and Twentieth-Century Power Politics är dagens bild av Machiavelli och Fursten en 1900-talskonstruktion skapad av tyske historikern Friedrich Meinecke för att försvara nationalismen. Detta styrks också av att han diskuteras flitigt idag, men inte så mycket på 1500-talet även om Fursten brändes efter Bartolomeinatten 1572 lite "för säkerhets skull". Lars-Olof Larsson (som verkar ha varit en av de främsta förespråkarna för den moderna bilden av Machiavelli/Fursten i svensk historieskrivning) fick också utgivningsdatumet för boken helt om bakfoten när han 2001 skrev artikeln Kristian II – i Machiavellis fotspår i Populärhistoria för även om man räknar med att den skrevs kring 1512, publicerades den inte förrän 1532 när Machiavelli var död och Kristian II avsatt som kung i både Danmark och Sverige sedan länge. Machiavelli själv var faktiskt förespråkare av folkstyre och det han skrev var politisk satir. Jag rekommenderar er därför att se Don MacDonalds Ted-talk Learning to Love Machiavelli som finns att se på Youtube här. 

Bilden av Machiavelli, ihop med Karl Marx och Sigmund Freuds slakt av texter i jakt på underliggande meningar och Gustave Le Bons Psychologie des foulles är en av de främsta anledningarna på varför jag har problem med att modern humaniora bygger så stor del av sin forskning på att lyssna på vad västerländska män skrivit/sagt om människor och samhällen under de senaste 200 åren och för lite tid till att faktiskt studera människors beteende i vardagen. Att "studera" (d.v.s att läsa sig till kunskap i böcker) är också enligt Walter J Ongs bok Muntlig och skriftlig kultur. Teknologiseringen av ordet främmande för en muntlig kultur (vilket 1500-talet framför allt är) som lär sig genom exempel d.v.s. genom att lyssna och härma folk med mer kunskap, att vara lärling etc. Det är tydligt att sådant som gått i arv i generationer om hur män vid furstliga hov bör bete sig, är vad Castiglione skriver ner och som Gustav Vasas systerson Per Brahe senare gör en svensk version av (Oeconomia),

Ett av de andra föredragen Maria höll handlade om att även om vissa källor ljuger, tenderar Källkritiken idag att gå för långt. Som exempel tog hon brevet som Kristian II skickar till påven i Rom som idag finns i det danska riksarkivet där han "förklarar" Stockholms blodbad med att hävda att Kristina Gyllenstierna sprängde Stockholms slott och att biskoparna Mattias Lillie (i Strängnäs) och Vincens Henningsson (i Skara) råkade bli ihjältrampade. Ett fullkomligt vanvettigt brev att tro på faktamässigt, men som, ihop med att Kristian låter bränna Didrik Slagheck (som han för övrigt utsett både till ny biskop i Skara och ärkebiskop i Lund) på bål i Köpenhamn 24 januari 1522, vittnar om att Kristian får problem att förklara sina förehavanden i Sverige för sin samtid, vilket förvånansvärt många på senare år hävdat att han inte får. Det finns inget som tyder på att Kristian får gehör för sitt brev och det mesta tyder på att påven Leo X redan vet vad som hänt. Det går också helt emot de tre vittnesmålen vi har från själva blodbadet från Olaus Petri, Jöran Tre Rosor och (sedan 2018) Olaus Magnus. Dessa är i princip samstämmiga och stämmer även överens med Gustav Vasas skildring av händelserna som ledde fram till att han valdes till kung. Märkligt nog har svensk historieskrivning på senare år mer eller mindre öppet insinuerat att blodbadet var något som iscensattes av Gustav Vasa i propagandasyfte och dessutom att ingen egentligen dog. Hur ska man annars förklara att de menar att det springer runt en massa "Sturar" och är avundsjuka på att Gustav blivit kung? 

På sätt och vis hänger det med att vara för "källkritisk" ihop med det tredje ämnet Maria tog upp: att man i modern tid skriver ut det som inte passar den egna modernpolitiska agendan ur historien. Maria fokuserade framför allt på kvinnor, men påpekade att det även gäller de jylländska bönder som hotade med uppror om Kristian II blev kvar i Danmark 1523 vilket Mikael Venge skrivit om i "Når vinden føjer sig...". Spillet om magten i Danmark marts-december 1523. 

Här i Sverige är situationen faktiskt lite värre. Man bryr sig bara om bönder när de gör vad som passar historikernas agenda. Nils Dacke är ansedd som en frihetshjälte och hans tortyrmord på äldre, sjuka och handikappade män rättfärdigas (T.ex. i boken Dackeland menar Lars-Olof Larsson att den småväxte Arvid Trolle lika gärna kunde dö för att han var handikappad.) medan Gustav Vasa hatas för att han inte tolererar det. Inget tyder på att Dacke betraktas som frihetshjälte av sin samtid, så hjälten är en konstruktion av moderna forskare med ett libertarianskt, kommunistiskt och/eller katolskt perspektiv (För vi måste ju ha Henrik VIII av England som utgångspunkt för reformationen, vilken annan typ av reformation finns det?). Däremot när de svenska och finländska bönderna stöttar Karl IX mot den, av moderna svenska historiker älskade Sigismund, är de lurade av Karls propaganda. (Man kan ju egentligen undra vem det är man egentligen bör vara mest källkritisk mot...)

De jylländska bönderna dök senare upp i ett annat sammanhang efter att Robin Wohlin som spelade Gustav Vasa på Örebro slott haft en liten föreställning där han sökte nytt folk (För en del inser när de gräver lite djupare att de som dödas av Kristian inte kan finnas kvar och att det inte heller finns så många andra...) och tillsammans med publiken illustrerade 1500-talssporten rövbrottning. Robin var fantastisk (Helt klart den bästa Gustav Vasa!), men efteråt kom en dansk man fram till mig och Robin och verkade vilja att vi som svenskar skulle "erkänna" att egentligen var det svenskarna som dödade sig själva för att vi var mindre civiliserade (och att Gustav egentligen bara ville bli kung för att få tillbaka sina gods), för det var så man såg på det utifrån ett danskt perspektiv. Jag försökte förklara att danskarna ju inte heller var särskilt förtjusta i Kristian varpå han svarade att det ju bara var adeln (ett konstaterande som även är väldigt vanligt bland populärhistoriker i Sverige som jag undrat väldigt länge över då det vittnar om en total oförståelse för det förmoderna samhället). Det verkar nästan som att adeln är på väg att skrivas ut ur historien också. Jag försökte då förklara att det var jylländska bönders hot om uppror som var minst lika viktigt i avsättningen av Kristian II, men som sagt verkar inte de ingå i "det danska perspektivet" han fortsatte prata om trots att han sa till mig att man inte skulle tänka i nationalstater och vara nationalistisk. Efter historiske dage är jag ännu mer med Mikael Venge som säger att istället för källkritik, bör man lära ut mer källtolkning.

Betydligt trevligare var det första samtalet jag gick på mellan Lars Kjær och Hans Erik Havsteen (som jag tror, helt baserat på rösten, är en av programledarna i podcasten Kongerækken som bl.a. pratat om de danska så kallade savnkongerne. Lejre museum har de avsnitten utlagda på sin hemsida.). Kjær kom nyligen ut med boken Valdemar den store. Borgerkrigens barn som är en biografi om den danska medeltidskungen Valdemar den store. Han är en förfader till Svante Sture (och för den delen även till Gustav Vasa), vilket jag skrev om i inlägget Svante (10 juni 2022). Kjær och Havsteen pratade om hur den förre försökt att verkligen berätta om personen Valdemar istället för den stora historien om Danmark som varit inbegripet i ett blodigt inbördeskrig innan han kom med stabiliteten. Kjær har uppenbart intresse för och koll på familjen i övrigt också. Dels berättade han att han just nu skriver på en bok om Valdemars barn och dels frågade han om det var Svantepolk (Knutsson) jag menade när jag berättade att jag själv höll på med hans barnbarns barns ättlingar i Sverige. 

Jag har bara hört gott om boken, även från Maria. Därför ser jag väldigt mycket fram emot att läsa den framöver. När de inte behandlar mig illa och kallar mina historiska landsmän ociviliserade för att rentvå en massmördande imperialist, har jag trots allt inget emot "ett danskt perspektiv". Tvärtom har jag märkt att kunskap om övriga nordiska länders historia ger mig nya perspektiv på Sveriges.

Det bästa kom dock i slutet av söndagen då jag lyssnade på en av mina favorithistoriker Cecilie Nielsen som berättade om sin senaste serie Gåden om Odin som just nu visas på TV i Danmark. Den finns på DR TV och kan ses även från Sverige. Jag har tidigare skrivit inlägg om hennes tidigare dokumentärserier Gåden om Danmarks første konge och Ekspeditionen - På sporet af Vitus Bering och det kommer absolut inlägg om Odin också. Jag gjorde säkert bort mig helt (Det brukar jag göra när jag träffar folk.), men det betydde väldigt mycket för mig att träffa henne. Så mycket att jag faktiskt tog en selfie med henne (Jag vet hur illa jag ser ut, så titta mest på Cecilie!). Jag blir sällan star struck, men Time team-arkeologer på konferens i Durham i England och Cecilie Nielsen tillhör de personer som tydligen gör mig star struck.

Historiske Dage är verkligen en jättekul upplevelse och jag önskar verkligen att vi kunde ha något liknande i Sverige. Det finns bara några små förbättringar som behöver göras: unisextoaletter som sagt för att minska kön till damernas, men även att man emellanåt skulle få tillåtelse att öppna sidodörrarna för luften tog slut fort trots korsdraget som var mellan allmänhetens och medverkandes båda ingångar. Jag saknar också "förhistorien": var var sten-, brons- och järnålder (utöver vikingarna)? Och det finns kanske fler föredrags-/samtalsämnen än de båda världskrigen och Kalla kriget?

onsdag 30 oktober 2019

Niccoló Machiavelli - Fursten

Då jag nu kommer till de andra förut nämnda egenskaperna påpekar jag att en furste bör eftertrakta att bli ansedd som mild och inte som grym. Men han bör akta sig för att missbruka mildheten.
- Fursten, Niccoló Machiavelli

Det finns nog ingen bok från tidigmodern tid som är så omdiskuterad som Niccoló Machiavellis bok Fursten (Il Principe) varför det inte kändes mer än rätt att jag ägnade denna bloggs hundrade inlägg åt den. Boken har ett minst sagt problematiskt rykte om sig och sägs ofta ha varit favoritbok bland alla historiens tyranniska härskare från det att den publicerades 1532, fem år efter Machiavellis död, till modern tid.

Att så mycket har sagts om Fursten av så många under så lång tid, gör det svårt att sammanfatta allt, men en sökning på internet gav mig artikeln Den som ljuger bäst vinner - Machiavellis ledarskapsutbildning aktuell igen av Staffan von Martens  från 2017som faktiskt tar upp det som brukar sägas: att Machiavellis avsikt var att skriva hur furstar bäst skulle agera gentemot sina undersåtar och hur de skulle göra för att behålla makten.

Detta är andra gången jag läser boken och jag måste säga att redan första gången för ungefär fem år sedan, blev jag ganska förbryllad över att det jag läste inte riktigt stämde med det som alltid sades om boken. Jag fann en tydlig ironi och cynisk sarkasm som var framträdande redan på första sidan. Jag fann också att Machiavelli inte alls beskrev att furstar skulle vara tyranner som hela tiden utövade övervåld gentemot sin befolkning. Tvärtom säger han på flera ställen att en hatad furste inte kommer att behålla makten särskilt länge och han pekar på att de också måste ha en mild och empatisk sida utan att för den delen vara naiva. En ofta citerad rad är att det är bättre att en furste är fruktad än älskad. Vad som ofta utelämnas är att Machiavelli tycker att det är bäst för en furste att vara bådadera. Att vara fruktad, betyder dock inte det samma som att vara hatad och att vara både fruktad och älskad ihop är ju egentligen det samma som att vara respekterad.

Det var emellertid inte bara Staffan von Martens artikel som dök upp när jag sökte på Machiavellit, utan även Don MacDonalds TEDx-talk  Learning to love Machiavelli från 2012 som ni kan se nedan och jag rekommenderar verkligen att ni gör det:


Don MacDonald har gjort en seriebok om Machiavellis liv som fortfarande finns att köpa som pdf på hans hemsida. Liksom jag själv har han också reagerat på att det som sägs om Machiavelli skiljer sig väldigt mycket från det Machiavelli säger själv och i sitt TEDx-talk är han noga med att framhäva ungefär samma saker som jag gjort ovan.

Kristian II
Machiavelli var en anhängare till republiken i Florens och var övertygad om att folket tillsammans kunde utöva makt bättre än en enskild individ då olikheter i åsikter och växelverkan mellan dem skapade ett mer stabilt samhälle över tid. Han var en lojal medarbetare inom en florentinska republiken som fick sparken när familjen Medici tog tillbaka makten i en statskupp. Trots att han fängslades och torterades, behöll han sina demokratiska åsikter och flydde ut på landet där han skrev sina politiska texter.

Machiavellis liv tycker jag vittnar om att man inte kan analysera en text utan att förstå det sammanhang i vilket det framställs. Jag har länge funnit det underligt att Kristian II, och i viss mån också Erik XIV, blivit populära bland historiker på senare år och ibland skildras som "folkliga". Jag skrev om detta i inlägget Kristian II, faktoider, en biografi och Sønderborgs slott (6 september 2019) och för Eriks del är det tydligt i t.ex. Bo Erikssons bok Sturarna. makten, morden, missdåden. Kanske kommer denna nyvunna popularitet just från att missförståndet av Machiavelli fått så stor spridning inom forskningen av tidigmodern tid.

Gustav Vasa
Även bilden av Gustav Vasa präglas väldigt mycket av missförståndet av Machiavelli, men till skillnad från Kristian II och sonen Erik XIV, har hans eftermäle inte alls blivit särskilt positivt. Istället tenderar historiker att demonisera honom och vissa hävdar till och med att han var psykopat och visst kan han uppfattas som grym under vissa perioder, men han har då ofta skäl för att "visa musklerna" som t.ex. i samband med uppror. Till skillnad från många historiker, tror jag heller inte att han någonsin läste Fursten. Dels för att han troligen redan var bekväm på tronen när den publicerades i Italien 1532, dels för att det inte finns några tecken på att han lärde sig italienska, men framför allt för att det inte behövdes. Han säger själv att Hemming Gadh var en stor inspiratör. En oftast bortglömd man som vi vet var i Italien och själv upplevde de människor och den maktmiljö som Machiavelli skildrar i Fursten.

Nu kommer säkert någon och säger att Fursten, även om den är satir kan användas som instruktionsbok för makthavare och visst är det så om man går på myten om Machiavelli mer än man lyssnar till vad han faktiskt säger. Det är för mig tydligt att han förespråkar demokrati och till syvende och sist innebär det faktumet att man lätt kan hitta instruktioner för att bygga bomber på internet ett rättfärdigande av att man faktiskt gör det för att använda mot andra människor.