Visar inlägg med etikett Dick Harrison. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Dick Harrison. Visa alla inlägg

lördag 9 november 2019

Dick Harrison - Sveriges dramatiska historia: Stockholms blodbad

I inläggen Dick Harrison - Världens dramatiska historia: Digerdöden (7 augusti 2019) och Dick Harrison - Världens dramatiska historia: Brittiska imperiet, uppgång och fall (18 september 2019) har jag berättat om två av de  småböcker som Historiska media givit ut i serien Världens dramatiska historia tidigare i år (2019). En parallellserie till denna är Sveriges dramatiska historia som verkar vara samma sak, men handla om händelser ur Sveriges historia. Då det är 499 år sedan Stockholms blodbad, har jag läst Stockholms blodbad som också är skriven av Dick Harrison.

De tidigare böckerna jag har läst Digerdöden och Brittiska imperiet, uppgång och fall, har jag tyckt varit helt okej sammanfattningar av de ämnen som titeln säger. Jag har haft lite små invändningar, men överlag tycker jag att de har varit bra som introduktioner. Det samma kan tyvärr inte sägas om Stockholms blodbad där Harrison verkar ha funnit det på sin plats att ägna största delen av boken åt att förklara hela Kalmarunionens historia från Magnus Eriksson och framåt och även sväva ut i långa berättelser om borgen Almare Stäket, Stockholm och brott och straff under senmedeltiden (särskilt i Stockholm).

Stundtals är blodbadet en unik händelse enligt Dick Harrison, men kapitelrubriken Blodbadens tid och baksidestexten "Stockholms blodbad, som markerar slutet på den svenska medeltiden, var en av många brutala massavrättningar i Europa under 1500-talet" säger mycket om Harrisons perspektiv på det som hände. Stockholms blodbad ska enligt Harrison nämligen inte alls ses som en fruktansvärd, unik händelse utan bör sättas in i en kontext där alla i det samtida Europa hade ihjäl varandra till höger och vänster. Detta får mig att tänka på mitt besök på Livrustkammaren i somras som jag skrev om i inlägget Livrustkammarens nya basutställning (30 juli 2019) där jag fick veta av guiden att blodbad var "vardagsmat på den här tiden". Och visst blir det många blodbad om man även räknar med alla bondeuppror, regelrätta avrättningar och fältslag som senmedeltiden och den tidigmoderna tiden har att erbjuda, vilket Harrison ägnar merparten av boken åt.

Framför allt försöker han dra paralleller mellan Stockholms blodbad och alla Karl IX:s avrättningar samt till Bartolomeinatten. Även om jag inte tänker försvara någotdera, tycker jag ändå att parallellerna haltar en del. Bartolomeinatten är ett folkmord på en religiös minoritet och Karls avrättningar är just det: regelrätta avrättningar av de som Karl ansåg vara förrädare. I Hogenskild Bielkes fall är förräderiet uppenbart eftersom han, liksom Dick Harrison själv skriver, sitter i fängelset efter Linköpings blodbad och skriver hatiska brev om kungen till de landsförvisade svenska adelsmännen i Polen-Litauen. Nej, domstolen är inte rättvis och Karl är domare, men avrättningarna sker enligt lagens alla regler. De åtalade får, till skillnad från i samband med Stockholms blodbad, hålla försvarstal, bikta sig och träffa sina familjer. Många benådas också av Karl, till skillnad från i samband med Kristian II:s blodbadande från november 1520 och framåt.

Andra paralleller som Dick Harrison gör med Stockholms blodbad är lite mer relevanta t.ex. Käpplingemorden och Kristian II:s pappa, unionskung Hans blodbad i Kalmar 1505. Den senare är uppenbart en inspiration till Stockholms blodbad, men trots att Harrison bygger upp stämningen genom att flera gånger hinta om den, skildras aldrig händelsen ordentligt och allra minst de konsekvenser som blev av den. Kalmar blodbad är också ett unikum i Hans regering och det vållar därför inte så stor uppmärksamhet att Hans någonsin avsätts i Danmark-Norge till skillnad från sonen.

Käpplingemorden är dödandet av flera borgare i Stockholm under Albrekt av Mecklenburg, vilket gjorde svenskarna mer vänligt sinnade till drottning Margareta i slutet av 1300-talet. Händelsen har gjort att man kunnat säga att Kalmarunionen börjar och slutar med massakrer. Harrison skildrar det för att sedan ifrågasätta allt.  Han menar nämligen att vi inte kan veta något om vad som hände då det är "svensk 1400-talspropaganda". Det här är inte unikt för Harrison eller Käpplingemorden utan argumentet att Stockholms blodbad skulle vara "Vasapropaganda" är relativt vanligt förekommande i litteraturen.

Även om makthavare alltid har framhävt sig själva, är propaganda som medveten politisk strategi en produkt av en krigstrött katolsk kyrka som på 1600-talet gick ifrån tron att kväsa protestantismen med vapen. Jag har dock lagt märke till att många historiker använder begreppet för att lätt kunna avvisa källor som inte passar in med deras förutfattade meningar om en händelse. En annan möjlighet är ju emellertid att "blodbad" faktiskt sågs som något extremt redan under tidigmodern tid och att det är därför som de omtalas så ofta och ingående.

I mitt, ovan nämnda blogginlägg om Dick Harrisons bok, skrev jag att en bra parallell till Stockholms blodbad är boerkriget som utbröt mellan boerna och britterna i Sydafrika 1899. Det har gått till historien mestadels p.g.a. britternas brutalitet och slutade med att britterna sägs ha uppfunnit koncentrationsläger i vilka de placerade boernas kvinnor och barn efter att ha haft ihjäl deras män. Detta kan tyckas långsökt, men det finns som sagt likheter med Stockholms blodbad då det handlar om en utländsk makt som kommer in och förgör en inhemsk. Kristian II tar också med sig de svenska adelskvinnorna och -barnen och håller dem inspärrade i Danmark i flera år. Kristian verkar ha en svaghet för kvinnor och barn, men indirekt dödar han merparten av dem genom det beteendet.

Dick Harrisons största problem är att han hamnar fel från början. Trots att titeln på boken är Stockholms blodbad handlar boken mer om annat än just det. Bl.a. får vi flera kapitel om brott och olika straffmetoder och jag undrar verkligen över varför det engelska straffet hanging, drawing and quartering omtalas i detalj då mig veterligen detta aldrig har förekommit i Sverige. Lika lite som jag förstår varför Kalmarunionens hela historia från drottning Margaretas krig mot Albrekt av Mecklenburg till Gustav Vasas maktövertag ges så stort utrymme i boken, förstår jag vad Stockholms brottslighet under senmedeltiden har med blodbadet att göra.

Dick Harrison berättar att det finns 2000 anteckningar om 1400 såväl verkliga som enbart misstänkta brott i Stockholms tänkeböcker från perioden 1474-1492 och man får intryck av att han tycker det är mycket, men om man gör en snabb uträckning, inser man att det handlar om ca 78 brott per år varav en del alltså var enbart misstänkta och således inte  nödvändigtvis verkliga brott. Det verkar inte heller som att Harrison funderat över varför rättssystemet var utformat som det var, vilket gör att det för honom framstår som underligt att ett brott som stöld gav högre straff än ett våldsbrott. Detta är dock logiskt då rättsväsendet syftade till att stärka sammanhållningen i t.ex. en stad. Utifrån detta perspektiv blir en stöldliga ett stort hot då det leder till misstänksamhet och oro stadsborna emellan.

Ifråga om straffet att bli bränd levande på bål kan jag heller inte låta bli att förbryllas över att Harrison valde att ta upp Malmös borgmästare Anders Pæp som blev bränd levande på bål 1419 och inte den, för Stockholms blodbad betydligt mer relevanta rådgivaren till Kristian II Didrik Slagheck som Kristian just utsett till ärkebiskop i Lund. Harrison konstaterar att det faktum att Anders blev omskriven i en dikt tyder på att det var ovanligt att riddare blev brända levande på bål (till skillnad från andra). Att denna tolkning skulle kunna appliceras även på frekvensen av omtalanden även av större massakrer under samma tid, är inget han nämner.

Överlag bygger Dick Harrison upp ett scenario där folk avrättades stup i kvarten, för att sedan konstatera att det vanligaste straffet var böter. Han förklarar inte heller varför detta är relevant för blodbadet. De som avrättades i Stockholm i november 1520 anklagas av svenske ärkebiskopen Gustav Trolle för kätteri, ett brott som Stockholms rådhusrätt inte kan döma i utan är ett kyrkorättsligt ärende. Den kanoniska rätten är dock inget som Harrison går närmare in på.

Framställningen av Sturarna får mig att misstänka att Dick Harrison kanske har diskuterat lite för mycket med Bo Eriksson, men på sida 90 (av totalt 168 sidor) börjar han komma in på det som jag anser vara en relevant bakgrund att ge till Stockholms blodbad: maktkampen mellan Sten Sture d.y. och först Erik och sedan Gustav Trolle. Detta gör mig ännu mer förvirrad, då han undanhåller detaljer som att alla, utom Gustav Trolle, såg utnämningen av honom till ärkebiskop som en bra försoningsgest efter att Sten tagit riksföreståndarämbetet ur händerna på Erik Trolle. Istället verkar Harrison mena att det hela skedde bakom ryggen på Sten och att utnämningen skedde mot bakgrund av att man ville "röra om i grytan". Konstigt nog är livvaktsstyrkan Gustav Trolle har med sig från Rom och den av påven i förväg givna förlåtelsen för den blodsutgjutelse de kanske kommer göra sig skyldiga till, ett tecken på att Trolle gissade att Sten skulle ställa till bråk enligt Harrison. Inte heller verkar Harrison reflektera särskilt mycket över att Trolle är den som, liksom Harrison själv skriver "demonstrativt undviker" att träffa Sten när han kommer hem till Sverige 1515.

Baksidestexten lyder: "Med sin omfattande kunskap om tidsperioden reder Dick Harrison ut bakgrunden till en av svensk historias mest mytomspunna händelser..." Det är således inte blodbadet som sådant som Harrison har för avsikt att skildra, vilket är mer än uppenbart. Största frågan är då: Varför har man valt att ge boken titeln Stockholms blodbad? En lämplig alternativ titel är dock svår att ge boken eftersom den verkligen spretar åt så många olika håll. Klart är dock att boken mer slutar där den borde ha börjat och Harrison skyndar igenom den viktigaste upptakten till blodbadet, blodbadet som sådant och konsekvenserna av det i slutet av boken. Tvärtemot det han gjorde i boken Digerdöden, beskriver han inte vilka källor vi har till blodbadet och såväl Kristian II som Kristina Gyllenstierna, Sten Sture d.y. och Gustav Trolle hade förtjänat betydligt mer än att bli undanskuffade i slutet av boken, men de är ju trots allt bara några av huvudpersonerna...

Som sagt är Stockholms blodbad spretig och de viktigaste personerna, händelserna och konsekvenserna blir inklämda på slutet. Detta ska jag erkänna var en stor besvikelse, då jag faktiskt har uppskattat de andra böcker jag läst av honom i serien Världens dramatiska historia. Harrison ska dock ha en stor eloge för att han redan på en av de första sidorna konstaterar att Kristian II är ansvarig för blodbadet eftersom det konstigt nog förefaller råda oklarheter kring detta idag.

Delar av Sveriges dramatiska historia publicerade 2019

onsdag 18 september 2019

Dick Harrison - Världens dramatiska historia: Brittiska imperiet, uppgång och fall.

"Det var en gång ett imperium över vilket solen aldrig gick ner. Det var som störst för mindre än ett sekel sedan. Idag är nästan allt borta."
~ Dick Harrison

Som ni kanske märkt på mitt Instagram-konto, var jag i London förra veckan. Jag hade en fantastisk resa och det kommer inlägg om mina upplevelser. Ett inlägg som däremot fick vänta då jag råkade bli rejält förkyld strax före resan var om Dick Harrisons bok Brittiska imperiet. Uppgång och fall som jag läste innan jag åkte. Boken är en del av Historiska medias nya serie Världens dramatiska historia och för lite mer än en månad sedan (7 augusti 2019) skrev jag om boken om digerdöden i inlägget Dick Harrison - Världens dramatiska historia: Digerdöden.

Liksom i fallet med boken om Digerdöden är Brittiska imperiet, uppgång och fall en helt okej sammanställning av Englands väg till och fall från stormaktsscenen. Dick Harrison delar upp boken i kapitel utifrån olika kronologiska perioder med början under Elizabeth I:s regering på 1500-talet, vinsten i slaget mot spanska armadan och det tidiga koloniseringsförsöket Roanoke Island i dagens North Carolina under Walter Raileigh.

Jag har koll på huvuddragen i det brittiska imperiets historia, men boken gav mig ändå väldigt mycket ny information. Jag fann det intressant att den annars ganska illa omtyckte Oliver Cromwell var han som började satsa allt krut på flottan.

Något som jag faktiskt aldrig har tänkt på är också att England/Storbritannien från tidigmodern tid och framåt inte alls är särskilt involverade i krigen på den europeiska kontinenten. Detta förklarar Harrison är för att man körde stenhårt taktiken att låta sina allierade kriga i ens ställe för att själv attackera sina europeiska motståndares kolonier i andra världsdelar. Detta gjorde att man kunde slå till när de hade uppmärksamheten (och militära resurserna) på annat håll. Uppenbarligen fungerade detta väldigt bra och även om man tvingades ge upp USA redan på 1700-talet, nådde imperiet sin höjdpunkt först kring 1900. Världskrigen, som för övrigt delvis orsakades av den europeiska imperialismen, förändrade bilden helt då britterna för första gången på 300 år inte kunde förlita sig på taktiken att låta andra göra jobbet på hemmaplan utan var tvungen att ingripa.

En intressant uppgift som Dick Harrison presenterar är att det skulle vara britterna som uppfann konceptet koncentrationsläger genom sin hantering av de boeriska kvinnorna och barnen under boerkriget i dagens Sydafrika. Kaplandet var britternas största bas i Afrika och under 1820- och 30-talet påbörjades en intensiv anglofiering som boerna, ättlingar till nederländska kolonisatörer på kommit till området under 1600- och 1700-talet inte kunde acceptera. Istället utvandrade man och byggde två republiker: Oranjefristaden och Transvaal. Allt var lugnt fram till 1880- och 90-talet då britterna började expandera och den oerhört hårdföre och rasistiske affärsmannen Cecil Rhodes tyckte att boerrepublikerna borde elimineras. Läget blev ohållbart när guldfyndigheter i Witwatersrand ledde till en massinvandring av britter i Transvaal.

1899 bröt boerkriget ut. Detta har kommit att kännetecknas av britternas hänsynslöshet gentemot civilbefolkningen. Männen skeppades ut ur Sydafrika medan kvinnorna och barnen hölls instängda i tältläger (45 läger fanns för boerna och 64 läger fanns för svarta afrikaner). Först var det tänkt att lägren skulle fungera som tillfälliga flyktingläger, men från november 1900 kom de att fungera som del av krigföringen. Allt för att krossa gerillan.

Jag har funderat på vad Dick Harrison menar med att boerkriget skulle vara första gången som koncentrationsläger användes som indirekt krigföring. När jag läser hans kortfattade beskrivning av dem tänker jag väldigt mycket på Kristian II:s hantering av de svenska adelskvinnorna och deras barn efter Stockholms blodbad. Möjligen skulle det kunna vara första gången som begreppet koncentrationsläger dyker upp, men jag har inte haft möjlighet att kontrollera saken närmare.

Dick Harrison berättar också om Singapore som etablerades av Stamford Raffles 1819. Man tog för givet att fästningen var ointaglig, men 15 februari 1942 intogs den av japanerna. Detta då britterna hela tiden tagit för givet att fienden skulle komma över havet och inte landvägen genom Malackahalvön. Denna händelse fick mig att tänka mycket på Karl X Gustavs fälttåg över de danska bälten under hans första danska krig. Danskarna hade ingen möjlighet att försvara sig helt enkelt av den orsaken att de inte räknade med att bli invaderade från nuvarande Tyskland. I fallet med Karl X Gustav var det också en chansning på miljonen att det skulle fungera och är det någon historisk person som kunnat säga: "Vi hade i alla fall tur med vädret", så är det han. (Ja, jag vet vad Bo Eriksson påstår om händelsen i Populär historia 9/2019 men jag tänker återkomma till det senare.)

I Brittiska imperiet, uppgång och fall tar Dick Harrison inte bara upp brittiska triumfer utan även motgångar. Något jag fäste mig vid var tyske översten Paul von Lettow-Vorbeck i Tanganyika under Första världskriget som utnyttjade att hans afrikanska krigare kände till terrängen till skillnad från sina motståndare (bl.a. britterna) och lyckades hålla igång ett gerillakrig i Afrika för att tvinga motståndarna att skicka trupper dit istället för att samla dem i Europa. Britternas militära styrkor desarmerades också något då de soldater man skickade dit (framför allt hämtade i Indien), strök med i febersjukdomar som tyskarnas afrikanska soldater var immuna mot. Von Lettow-Vorbeck vann inte, men lyckades faktiskt hålla ut ända till vapenstilleståndet i november 1918.

Liksom i boken Digerdöden, avslutas Brittiska imperiet, uppgång och fall av ett kapitel om hur vi påverkas av imperiet idag. Dick Harrison går in på hur oerhört stor del av vår kultur som ännu influeras av britterna (Jag skrev om problemen att applicera för mycket av den anglo-amerikanska världen på Sverige i inlägget Att applicera andra kulturella kontexter på svensk historia 27 augusti 2019): "När vi till och med börjar imitera de kulinariskt sett föga ärorika brittiska köket och serverar fish and chips på hemmaplan är det ett indirekt erkännande av att imperiet lever och frodas."

Delar av Världens dramatiska historia publicerade 2019

onsdag 7 augusti 2019

Dick Harrison - Världens dramatiska historia: Digerdöden

"Ingen vetskap, inga mänskliga försiktighetsmått förmådde någonting mot den hemska farsoten"
~ Giovanni Boccaccio

Tidigare i år publicerad förlaget Historiska media fyra kortare böcker om olika historiska ämnen i en ny serie de kallar Världens dramatiska historia. Alla är skrivna av historikern Dick Harrison och jag har nu läst den som har titeln Digerdöden och som, föga förvånande, handlar om den stora pestepidemi som härjade i Europa under medeltiden.

Pestepidemin kallas idag oftast Digerdöden på svenska, men många andra språk använder termen Svarta döden. Intressant är det svenska biskopen Hans Brask som, vad vi vet, är först i världen med att använda denna term i skrift i ett brev daterat 6 augusti 1524. Jag skulle dock inte gå så långt som Dick Harrison och mena att det var Brask som myntade begreppet. Det kan mycket väl ha existerat i muntlig tradition redan när sjukdomen härjade som värst under andra halvan av 1300-talet. Gustav Vasa är för övrigt också tidig med att skriva om epidemin i ett manifest från Vadstena daterat 19 april 1555. I detta skriver han om tre plågor som kallades Svarta döden, Digerdöden och Stora döden och enligt Harrison är det oklart om han trodde att det rörde sig om tre sjukdomar eller om han vill göra förödelsen större än den var. Heliga Birgitta var också samtida med pesten och kunde inte låta bli att uttala sig om den. Hon menade att den orsakades av "det syndiga kvinnomodet".

Staden Tournais invånare begraver pestoffer
Pest smittas av pestbakterien Yersinia pestis som sprids via loppan Xenopsylla cheopis som får den genom att suga blod från gnagare t.ex. svartråttan som lever nära inpå människor. Just råttan som smittbärare har Dick Harrison tagit fasta på. Han menar bl.a. att den s.k. justinianska pesten som härjade i Europa på 500-talet e.Kr. inte nådde till Skandinavien då det inte finns belägg för att råttorna fanns här. Vad jag finner märkligt med argumentationen är att Harrison annars ofta brukar prata om människors rörlighet och han förnekar inte heller att pesten kan smitta från människa till människa, vilket gör det än mer underligt. Jag misstänker dessutom att det finns flera sätt än dessa två på vilket smittan sprids. Att det verkligen rör sig om pest i fallet med Digerdöden, har varit omtvistat, men DNA och proteinrester i skelett från medeltida massgravar i Smithfield i London bekräftade detta 2010-2011.

Boken kom alltså ut i januari 2019 och var egentligen redan utdaterad när den kom. I december 2018 publicerade nämligen arkeologer vid Göteborgs universitet resultatet av en studie av bl.a. megalitgravar i och omkring Falköping i Västergötland. I megalitgraven från Frälsegården i Gökhem, hittade man DNA-spår av Yersinia pestis, vilket är det, just nu, äldsta beviset för pest.

Hagadösen på Orust är en megalitgrav
Megalitgravarna är ca 5000 år gamla och uppfördes därför under den period som av arkeologer brukar kallas neolitikum, vilket är den yngsta delen av stenåldern. Denna period har alltid väldigt omdiskuterad då det är minst sagt oklart vad som egentligen hände. Det hela handlar om tre "grupper", vilka brukar kallas kulturer som givits namn efter typiska föremålskategorier (keramik och stenyxor). Den äldsta av dessa, trattbägarkulturen (namngiven efter keramik), finns det belägg för från runt 4000 f. Kr. Detta är den första jordbrukande gruppen i Skandinavien och det är de som begravs i megalitgravarna. Sedan händer något ca 3000 f. Kr. då den gropkeramiska kulturen (namngiven efter keramik) kommer. Gropkeramikerna verkar inte tycka att jordbruk är särskilt mycket att ha och de ägnar sig istället åt bl.a. jakt på säl. Mitt i allt kommer också stridsyxekulturen (namngiven efter stenyxor) som verkar vara jordbrukare, men jagar vid sidan om. Som sagt har arkeologer diskuterat mycket under väldigt lång tid om vad som hände och att trattbägarsamhället så att säga bryts ner av en pestepidemi underlättar förståelsen av perioden även om det så klart kan finnas andra förklaringar också.

Om vi går tillbaka till medeltiden igen, visste jag att Norge drabbades hårt, men inte att det fick så förödande konsekvenser som Dick Harrison beskriver. Ser man till procenttalen är de egentligen inte högre än på flera andra ställen i Europa. Norge hade emellertid en så väldigt liten befolkning från början, vilket gjorde att landet drabbades extra hårt. Därför är det inte konstigt att svenske Karl Knutsson Bonde och danske Kristian I kunde ta över landet. Såväl Bohuslän som Jämtland var norska landskap under medeltiden och jag fann det ganska underligt att Harrison berättade om Bohuslän i stycket om Götaland medan han tog upp Jämtland i stycket om Norge. Särskilt underligt är det eftersom Jämtland tillhörde Uppsalas ärkebiskopsstift, varför det var kyrkligt svenskt, medan Bohuslän inte gjorde det.

Liemannen som
symbol för döden
uppkommer i samband
med Digerdöden
Dick Harrison går närmare in på italienska källor, inte minst återkommer han till den ovan citerade Giovanni Boccaccios Florens vid flera tillfällen. När han går in på de fattiga florentinare som stannade för att ta hand om sjuka tycker jag dock att Harrison går på tok för långt. Han kallar dem "giriga och dumdristiga" och menar att de bara var ute efter pengar då lönerna för tjänstefolk steg i raketfart (vilket han verkar se som en extremt negativ utveckling). Jag undrar vad han egentligen har för belägg för att de skulle stanna av ren girighet eller att de kom från de fattigaste delarna av staden. Medeltida tjänstefolk hade, enligt den uppfattning jag har fått, många och avancerade uppgifter och med tanke på att hushållet var en stor familj, känns det som att man ofta ville försöka ta hand om varandra. Visst fanns säkert en del sådana individer (tragedier tenderar att locka fram det värsta ur somliga), men jag skulle inte vilja hävda att det gällde många eller bara de fattiga. Vi såg prov under terrorattacken mot Drottninggatan att de flesta människor istället hjälper varandra av ren omsorg och empati. Skulle Harrison säga det samma om vårdpersonal idag som faktiskt också utsätter sig för alla möjliga sjukdomar i sitt jobb dagligen för att vårda andra? Det är ju också t.ex. känt från senare tid att vårdpersonal som tog hand om tuberkulospatienter ofta själva insjuknade. Harrisons kommentar mynnar ut i klassförakt, vilket lämnar en dålig eftersmak.

Sista kapitlet i boken handlar om att pesten ännu finns kvar även om den idag kan hållas i schack av antibiotika. Detta tyckte jag var bra då många tror att den dog ut när Digerdöden var över. Den senaste pestepidemin jag har hittat är en som svenska Folkhälsomyndigheten varnade för på Madagaskar 2017.

Digerdöden är fortfarande den största katastrof som har drabbat Sverige och Dick Harrison har, trots mina kritiska synpunkter ovan, gjort en ganska okej sammanställning. Han tar upp både vilka källor som finns tillgängliga för oss idag, hur pestbakterien, som sagt, då och då gör sig gällande i olika delar av världen än idag samt vilka myter och folkliga berättelser den givit upphov till. Bl.a. nämner han magistern och hovpredikanten Henrik Jakob Sivers som 1751 blev en av de första att publicera ett verk med folkliga pestsägner. Bl.a. beklagar han sig över att den officiella historieskrivningen totalt ignorerat händelsen medan den ännu 400 år efter händelserna levde kvar i folkets medvetande och ännu 260 år efter Sivers nedtecknande minns vi det på flera sätt. Detta vittnar om vilken oerhörd tragedi det måste ha varit för samhället och hur hjälplösa människor måste ha känt sig. Idag finns antibiotika som sagt och jag hoppas verkligen att Yersinia pestis aldrig blir resistent mot detta.

Delar av Världens dramatiska historia publicerade 2019