Gåden om Danmarks første konge: På sporet af Thyra

Som jag skrev i inlägget Gåden om Danmarks første konge: Haralds spin (26 juni 2022) gillar jag verkligen DR:s dokumentärserie Gåden om Danmarks første konge. Där försöker den danska historikern Cecilie Nielsen reda ut varför den danska regentlängden börjar med Gorm den gamle liksom att hon försöker ta reda på om det inte finns danska kungar före honom. Första avsnittet Haralds spin handlade mest om Harald Blåtand, som var son till Gorm och som vi vet mycket mer om än honom. 

Harald hade givetvis även en mor som han omnämner på sin runsten i Jelling på Jylland. Även Gorm nämner henne på sin (den mindre av jellingstenarna) fast då givetvis som sin fru: Thyra Danebot. Det är hon som är ämnet för avsnittet två av Gåden om Danmarks første konge: På sporet av Thyra som i skrivande stund (25 juni 2022) kan ses från Sverige här.

Runstenar är enligt runologen och arkeologen Lisbeth Imer från Nationalmuseet i Köpenhamn en personlig manifestation som ska bevisa att personen har rätt till makt och vem hen har makten från. Intressant nog verkar Thyra vara den som legitimerar både Gorm och Haralds makt och hon är den som är nämnd på flest runstenar i Danmark.

På Gorms sten omtalas Thyra som "Danmarks bot" vilket länge trotts betyda prydnad, men idag har forskarna övergett denna tolkning av bot/bod och tror numera att det ska tolkas som stöd eller hjälp, vilket gör Thyra betydligt mer aktiv och handlingskraftig och tillskriver henne makt i sin egen rätt, något som blir tydligt även på de andra runstenar som t.ex. Læborgstenen där Ravnunge-Tue säger att Thyra är hans drottning som på den tiden var en kvinnlig variant av, men även frun till drott, en beteckning som i fornnordisk tid betydde ungefär kung. (Intressant egentligen hur begreppet kung senare under en period förefaller att bli relativt könsneutralt t.ex. finns ju Kung Märta även om Märta Leijonhufvud aldrig var kunglig i formell bemärkelse och ännu mer att det i samband med drottning Kristinas kröning 1650 proklamerades att "Nu är Kristina krönt konung..." och efter överläggningar verkar man även vid Ulrika Eleonoras kröning 1719 ha följt samma mönster. Även om Kung byxlös är ett öknamn från Albrekt av Mecklenburg är ju drottning Margareta ändå de nordiska ländernas "fullmäktige fru och rätta husbonde", men känner att en djupare diskussion om historiska kvinnor med manliga titlar nog får bli föremål för ett annat inlägg.)

Historikern Kasper H Andersen vid Moesgaard museum påstår att kvinnorna är i princip frånvarande i skriftliga källor, vilket jag funderar lite på. Jag tycker att det norröna materialet innehåller massor av olika kvinnor, inte minst om Thyra. De berättar t.ex. att hon var dotter till en jutisk storman som hette Harald och Saxo Grammaticus omtalar henne också, men då som dotter till en engelsk kung. Härifrån Uppland där en överväldigande majoritet av världens kända runstenar finns ter det sig även rätt märkligt med tanke på hur vanliga kvinnorna är på dem och Thyra är, enligt Lisbeth Imer som sagt den person som finns omnämnd på flest runstenar.

På sätt och vis skulle man nog kunna säga att Estrid Sigfastsdotter är en svensk motsvarighet till Thyra. Hon har ingen, och ska heller inte ha någon, plats i den svenska regentlängden, men hon är anmoder till Jarlabankeätten som vi faktiskt kan veta en hel del om tack vare att de var så flitiga runstensresare i området som idag kallas Runriket kring Vallentunasjön norr om Stockholm (Jag rekommenderar en rundtur i området om ni har vägarna förbi stockholmsområdet med bil. Hemsida finns här.). Genom runstenarna kan vi följa Estrids släkt från henne själv till hennes barnbarns barn. Hennes första make Östen försökte resa till Jerusalem, men dog i Grekland varpå Estrid reste runstenen U136 vid Broby bro efter honom. Tre av deras söner reste runstenen intill (U135) där de även bl.a. skriver att de gjorde en hög efter honom som inte är synlig idag, men som finns på kartor över området från 1700-talet. Den detaljen tycker jag är intressant sett till historien om att Harald Blåtand sägs vara begravd i Roskilde domkyrka även om hans kropp inte finns där. 

Östen var inte den enda i familjen som reste utomlands. I det sydtyska klostret Reichenaus gästbok finns Estrid omnämnd tillsammans med två av sina söner Östen och Sven. I samband med en arkeologisk undersökning 1995 påträffades skelettgravar som utifrån gravskicket tolkats som kristna invid runstenarna och den försvunna högen. En av dem var en äldre kvinna som bl.a. fått med sig ett mynt från Basel i Schweiz, inte långt från det tyska klostret. Ihop med runstenarna och högen, är myntet ett argument för att kvinnan är Estrid och det är den gängse tolkningen även om vi givetvis inte kan vara 100% säkra. Kvinnans kranium har använts av Oscar Nilsson för rekonstruktioner av dels en yngre version som Stockholms läns museum har och dels en äldre som just varit utlånad till Vikingaliv, men som normalt finns på Täby bibliotek. 

Estrid, Runriket och Jarlabankeätten förtjänar ett eget inlägg framöver, men de bevisar att man inte ska underskatta informationen man kan få ut ur runstenar. Även sagamaterialet nämner för övrigt Thyra och flera andra kvinnor. De är lite tveksamma för sin sanningshalt, men vi har ju nog med andra bevis för att säga att Thyra har funnits även om inget arkeologiskt material helt säkert kan kopplas till henne. 

Dokumentären påstår att kvinnan tas ifrån sina rättigheter under medeltiden och att kristendomen tar ifrån dem rätten att tala i det offentliga. Jag tycker dock senare tiders forskning pekar på att ett sådant skifte kom senare. I Norden har vi t.ex. Ingeborg Håkonsdotter, heliga Birgitta, drottning Margareta samt Filippa och inte minst drottning Dorotea av Brandenburg som är en av (om inte den) främsta orsaken till konflikterna under Sturetiden i Sverige. Danska historikern Grethe Jacobsen kom också ut med boken Magtens kvinder før enevælden tidigare i år. I den berättar hon bl.a. om kvinnliga länsherrar i Danmark i förmodern tid. Kanske det ska tolkas som en tradition som går tillbaka till Thyra som alltså blev beskriven som en kvinnlig drott?

En 360m lång skeppssättning har påträffats i Jelling. Denna omringar Nordhögen och man gissar på att Gorms runsten kan ha varit placerad i dess stäv. Det är inte helt omöjligt att denna är gjord till Thyras ära även om det är svårt att säga säkert. Särskilt som Harald Blåtand omformar hela Jelling med en storhög i skeppet och en palissad av ekträ. Allt byggt med samma geometriska precission som i ringborgarna, vilket Adam Bak från Kongernes Jelling menar är ett tecken på inflytande från det kristna Kontinentaleuropa. 

Cecilie Nielsen talar om att Harald Blåtand offrar sin mors plats i historien, men jag skulle nog mer vilja säga att han "moderniserar" den. Det är ju inte så att han helt utrotar moderns minne. Hans runsten omnämner ju henne. Däremot verkar det som att han försöker omstöpa Jelling som symboliskt monument genom att ta in en ny kristenbyggtradition som han anpassar efter lokala förhållanden. Det är lite likt den hög (A1) som undersöktes arkeologiskt på gravfältet Norrsunda 59 i Valsta i Uppland. Jag själv skrev om den och gravfältet i min masteruppsats, men mer officiellt har projektledaren för undersökningen Gunnar Andersson skrivit om den i bl.a. rapporten Valsta gravfält. Arlandabanan: arkeologisk undersökning: Uppland, Norrsunda socken RAÄ 59, Dnr 3196/92 och i Gravspråk som religiös strategi: Valsta och Skälby i Attundaland under vikingatid och tidig medeltid. Högen anlades ovanpå sex gravar som från äldre järnålder. Ett arabiskt mynt i västra delen av dess kärnröse ger en datering till 773/774 e.Kr för anläggandet. Kring år 1100 öppnar man högen och placerar stenkistor i en korsform mitt i högen. Det verkar med andra ord som att man vill ta med sig det gamla in i det nya, något som faktiskt verkar ha varit meningen även med högens ursprungliga anläggning också då man byggt den ovanpå ännu äldre gravar. Man verkar helt enkelt ha velat ta med sig det gamla in i det nya. Kan det vara så Harald Blåtands ombyggande av Jelling också ska tolkas? 

Bild1 visar de båda Jellingstenarna och är tagen från Wikipedia.

Bild 2 och 3 är rekonstruktionerna av Estrid Sigfastdotter

Bild 4 visar högarna och kyrkan i Jelling och är tagen från Wikipedia.

Rökstenen som uttryck för klimatångest?

Rökstenen (bild från Wikipedia)

Här om dagen läste jag på flera ställen på nätet att Per Holmberg som är professor i svenska vid Göteborgs universitet tolkade texten på Rökstenen som ett uttryck för klimatångest. (Expressens artikel om detta var den som var överst på Google, varför ni får den länken här.)

För er som inte vet det är Rökstenen en runsten som i dokumentationen av Sveriges runstenar har numret Ög136 (Ög för att den påträffades i Östergötland.). Idag står den uppställd för allmän beskådan vid Röks kyrka i Ödeshögs kommun, men ursprungsplatsen är okänd. Den hittades inmurad i stenmuren på en tiondelada vid kyrkan av riksantikvarien Johannes Bureus på 1600-talet och satt sedan inmurad i väggen på kyrkans vapenhus ett tag innan man tog ut den på uppmaning från Vitterhetsakademien 1862.

Rökstenen beskrivs ofta som "mystisk" och texten är svårtolkad. Den verkar i grunden handla om en man vid namn Varin som förlorat sin son Vämod i ett krig och vill varna andra för detta öde. Den skildrar uppenbarligen verkliga händelser och personer, men det verkar även finnas inslag av sagor och myter.

I mina två senaste inlägg Därför är jag så kritisk (4 januari 2020) och Historisk fiktion kontra historieskrivning (11 januari 2020) har jag uttryckt min förvåning och besvikelse över att människorna är så irrelevanta i en så pass stor del av historieforskningen särskilt när det kommer till den som vänder sig till allmänheten. Det här blir ett problem då studier av det förflutna är som att studera en annan kultur. Vi kan känna igen oss i människorna om vi lär känna dem, men de agerar lite annorlunda utifrån att de har andra seder, förutsättningar och möjligheter. Vad de också har är andra berättelser, vilket blir tydligt på Rökstenen. För mig är det uppenbart att referenserna i texten på runstenen som är svåra att förstå för oss idag hör hemma i en berättartradition som vi vet väldigt lite om idag eftersom de gått förlorade under tidens gång. Det är nog också därför som Rökstenen framstår som lite mystisk för oss. Som L.P. Hartley så fint uttryckte det. "The past is a foreign country; they do things differently there."

Det vikingatida samhället var baserat på jordbruk oavsett allt som sägs om plundringståg och handel, var det i jorden som vikingarna hade sin bas. Per Holmberg har rätt i att man kan tolka Rökstenens text som kampen mellan ljus och mörker. Mig veterligen är kontrasterna mellan ljus och mörker och värme och kyla ständigt närvarande i fornnordisk mytologi eftersom vi här i Norden lever med så stora skiftningar i naturen under årets lopp. För ett jordbrukssamhället är naturens skiftningar och vädret viktigt, varför det är självklart att det förekommer i dess berättartradition. Vikingarna var säkert oroliga för missväxt och svält ibland, men jag tror inte att de hade klimatångest. De var helt enkelt för praktiskt funtade.

Jag såg en arkeolog försvara tolkningen ungefär med att vi alltid kommer att utgå ifrån samtiden i tolkningar av det förflutna, något som jag aldrig riktigt har förstått. Som jag skrev i Historisk fiktion kontra historieskrivning har jag inga problem att förstå Märta Leijonhufvud. Det hon själv har skrivit, men även det personer som kände henne har skrivit om henne ihop med hur hon agerade och reagerade på det hon upplever räcker för att lära känna henne. Genom att dessutom studera hur vardagen ser ut och vilka seder och traditioner som fanns i 1500-talets Sverige, blir det ännu lättare att försöka sätta sig in i hennes liv och inte mitt. Jag lyssnar mycket på renässansmusik just nu t.ex. Det går att förstå historiska människor, men det krävs att man lägger ner lite jobb. Att de gör saker annorlunda betyder inte att de är annorlunda.

En tidsperiod som jag personligen tycker är intressant att studera just ur ett klimatförändringsperspektiv är annars neolitiseringen det vill säga övergången mellan äldre och yngre stenålder när människor började odla grödor och domesticera en del djur. Under denna tidsperiod skedde stora klimatförändringar till följd av att senaste istiden tog slut och de här människorna tacklade detta genom att skapa sig ett helt nytt sätt att leva. Men de hade säkert inte heller klimatångest. Istället var de fullt upptagna med att göra något för att överleva.