Vendsyssel teater -Stormene

Laura Kold (Elisabeth) och Anders
Gjellerup Koch (Stygge) efter premiären

I torsdags (20 februari 2020) var det urpremiär för den dramatiserade versionen av min danska författarväninna Maria Hellebergs roman Stormene på Vendsyssel teater i Hjørring på norra Jylland. Jag var, som troligen enda icke-dansk (åtminstone enda svensk!) inbjuden, vilket gjorde en i barpersonalen något förvånad efter föreställningen.

Stormene handlar om Elsebe/Elisabeth Gyldenstjerne (som är släkt med Kristina Gyllenstierna) som först blir tvångsbortgift med Bonde Due som super och misshandlar henne. Därför beger hon sig till Børglum kloster och biskopen Stygge Krumpen för att få hjälp att be påven om en skilsmässa.

Stygge Krumpen är lillebror till Otte Krumpen som är bra mycket mer känd för en svensk då Kristian II skickar honom att härja i Sverige. Bl.a. leder han Kristians trupper i slaget på Åsunden. Hans lillebror var dock en ny bektanskap för mig för ibland är Danmark väldigt långt borta.

Andreas (Lue Støvelbæk) och
Dorthe (Clara Ellegaard)

I Danmark verkar Stygge emellertid vara ganska ökänd, men Maria Helleberg hittade en kärlekshistoria mellan honom och Elisabeth i källorna som är huvudfokus för romanen såväl som pjäsen. Stygge är ju en katolsk biskop och går därför emot sitt celibat, men skäms inte heller över sin älskarinna (eller vedsoverske som de kallade det).

Jag är förvånad över att de kunde vara så pass öppna med sitt förhållande, men Terry Jones säger i sin dokumentärserie Medieval Lives att engelska munkar i London ofta besökte stadens bordeller. Det verkar med andra ord som att katolska kyrkan såg lite mellan fingrarna när det gäller celibatet med andra ord.

Otte Krumpen vänder hem direkt efter Stockholms blodbad och vägrar prata med kungen någonsin igen och när Stygge får höra att Kristian II avrättar alla svenskarna i början av pjäsen reagerar han också kraftigt. Han verkar också inse att ingen går säker då biskopar tillhör offren. Han blir därmed en av de första i Danmark att resa sig mot kungen.

Elisabeth (Laura Kold) och
Erik Mortensen (Sune Kofoed)

Kanske är det också för att hans världsbild börjar krackelera med blodbadet som han också börjar omfamna sina känslor för Elisabeth. Det går trots allt bara lättare och lättare när man väl börjar ifrågasätta det man tror och tror att man vet om man väl börjar

Som jag skrev i inlägget Tillåt mig att modifiera mina åsikter (18 februari 2020) har jag kanske varit alldeles för vag om mitt eget ständiga ifrågasättande eftersom jag är väldigt obekväm med att skriva om mig själv. När jag gick in i det nordiska 1500-talet på allvar, trodde jag på bilden att det var typ som Game of Thrones och att alla bara slogs om makten, att det alltid var synd om alla kvinnor, att ingen reagerade alls på våld och blodbad samt att Gustav Vasa var den egentliga "tyrannen". Kort sagt: att vasarna var vansinniga. Vad jag fann istället var ytterst komplexa människor som levde i en mångfacetterad värld och som älskade betydligt mer än de hatade. Ju mer jag började ifrågasätta klichéer och konventioner, desto mer levande framstod också såväl personerna som tidsperioden och desto lättare blev det att ifrågasätta det jag trodde att jag visste.

Elisabeth (Laura Kold)

Därför tycker jag att jag kan förstå att Stygge helt plötsligt kastar sig in i en relation med Elisabeth trots sitt svurna celibat efter att han börjat ifrågasätta kungens kompetens. Något han aldrig helt verkar överge är däremot sin katolska tro trots att Erik Banner påpekar att han då skulle kunna gifta sig med Elisabeth på riktigt. Mycket handlar nog i det fallet om det han själv säger: Han är rädd att han inte är någonting om han inte är katolsk biskop eftersom han inte var någonting innan Kristian II gjorde honom till biskop.

Sveriges relation till Danmark har det ju varit lite si och så med genom historien och jag har funnit det väldigt nyttigt att försöka sätta mig in i det danska perspektivet. Det har slagit mig att synen på relationerna också behöver modifieras med mer än genom att säga att uppländska bönder stred för Kristian I i slaget vid Brunkeberg eller att Nils Dacke hoppade fram och tillbaka över gränsen mellan Småland och Blekinge, vilket ofta påpekas. Igen handlar det mycket om kärlek och inte bara om inre motsättningar i Sverige.

Elisabeth (Laura Kold) och Stygge (Anders Gjellerup Koch)

Ett exempel är hur Elisabeth i Stormenes danska ätt Gyldenstjerne kom att bli den svenska ätten Gyllenstierna när Karl Knutsson (Bonde) tillät sin dotter Kristina att gifta sig med en av dem. Den mannen är ju inte direkt känd för att vara danskvänlig...

Ett annat exempel handlar om ännu en Gyldenstjerne även om han bara är det på mödernet. Jag ska erkänna att jag gillade Stygge mer än jag trodde, men min favorit av danska biskopar är och förblir Ove Bille i Århus. Han blev fosterpappa åt en sexårig Svante Sture, efter att många av de fängslade svenska adelskvinnorna och -barnen började dö. Det kan mycket väl vara för att Oves mamma var en Gyldenstjerne. Som jag skrev i inlägget Slaget på Åsunden (18 januari 2020) framstår det som att även om de olika ättegrenarna inte hade särskilt mycket kontakt i övrigt, verkar det som att man ställde upp för varandra när det gällde.

Scenografin

Jag tror inte att det undgår de danska grenarna att Kristina Gyllenstiernas bröder Eskil och Erik blir dödade i Stockholm. Det blir ett övergrepp på själva ätten, vilket kan förklara att unionsupplösandet faktiskt leder till mer kontakt mellan de svenska och danska ättemedlemmarna. Med tanke på att Stygge Krumpen verkar ha betrakta Elisabeth som sin hustru mer än bara sin älskarinna, och att hon är en Gyldenstjerne, skulle det möjligen kunna vara ett av alla hans motiv till att sätta sig upp mot Kristian II.

Jag tror att Ove Bille känner sig pliktskyldig att ta sig an lille Svante efter att bl.a. hans systrar har dött. Källorna liksom det faktum att Ove utnyttjar sin sista tid som biskop till att få hem Svante från Lübeck tycker jag tyder på att Svante blir den son Ove, som är en katolsk biskop som håller på celibatet, aldrig fick.

Elisabeth (Laura Kold) och
Lene (Merete Mærkedahl)

Som sagt ligger historien om Ove och Svante mig väldigt varmt om hjärtat, vilket ni som läser den här bloggen nog kan förstå. Däremot hade nog inte Stormenes huvudrollsinnehavare Laura Kold och Anders Gjellerup Koch inget som helst intresse för den och de hade säkert inte behövt få höra om det. Mitt enda försvar är att jag inte alls är bra på levande människor och sociala interaktioner trots att jag har erfarenhet av att stå bakom en kassadisk.

Stormene är en väldigt bra pjäs. Den gav mig mer insikt i det danska perspektivet som jag tror kommer att vara nyttigt framöver. Det involverar ju inte direkt Märta Leijonhufvud, men hon levde ju ihop med Svante Sture som, trots att han var svenske riksföreståndaren Sten Sture d.y. son, kom att tillbringa i princip hela sin barndom i Danmark.

Lene (Merete Mærkedahl)

Maria Helleberg är ett väldigt viktigt bollplank för mig när det gäller både källor och skrivande. Det är så oerhört mycket att ta in att det är bra att samarbeta och diskutera med någon om det. Om ni tror att min personliga relation till henne gör mig partisk, kan hon säkert intyga mina våldsamma protester mot hennes försök att skriva en Svante som alltid skulle dansa solo.

Stormenes scenografi var sparsam, men effektiv, vilket jag redan innan upptäckt att jag gillar. En av mina bästa teaterupplevelser är Stockholms stadsteaters uppsättning av Hemsöborna med Ann Petrén och Claes Malmberg i huvudrollerna som jag såg för några år sedan. Där var i princip allt kartong och långa pinnar. Stormenes scenografi var mest en stålstomme i två våningar som hissades upp och ner. Den här enkelheten tycker jag skapar ett mer fokus på såväl karaktärerna som berättelsen, vilket ju är det man egentligen är där för.

Det fanns en bihistoria om nunnan Dorthe och munken Andreas (spelade av  Clara Ellegaard respektive Lue Støvelbæk) som också verkade lite kära i varandra om än inte lika passionerat som Elisabeth och Stygge. Dessa två fick mig att tänka på karaktärerna Dot och Hugh från min favoritserie Miss Fisher's Murder Mysteries. På ett sätt skulle man också kunna säga att Stygge Krumpen och den seriens huvudperson Phryne Fischer har lite gemensamt också. Båda tar sig an personer som på olika sätt kommer i deras väg och gör dem till en del av sin "familj".

Jag tyckte alla skådespelarna i Stormene var jättebra. Jag kände vare sig igen någon av dem eller deras namn sedan innan, men jag är rätt ointresserad av "kändisar" generellt. Innan Maria Helleberg kontaktade mig på den här bloggen för cirka två år sedan, hade jag heller inte hört talas om henne. Det har däremot varit roligt att Maria låtit mig följa med på avstånd ända från början med arbetet med pjäsen. Jag har aldrig riktigt tänkt på att det går åt så många människor och olika moment för att göra en pjäs.

Jag har teoretiskt förstått att Danmarks reformation är ganska annorlunda jämfört med den svenska. Däremot insåg jag efter att ha sett Stormene att jag haft svårt att visualisera det hela ordentligt. Jag tror inte att allt som händer i den har hänt på riktigt, men bra historisk fiktion kan hjälpa en att förstå det som faktiskt gjorde det. Kanske är det också det som jag så många gånger har försökt att uttrycka här på bloggen också. Inte minst om mitt eget skrivande.

Ett ganska bra tag nu har jag varit nära att helt ge upp såväl mitt bloggande som min Märta-skrivande. Stormene gav mig dock inspiration till det senare och detta inlägg blev väldigt långt, så jag fortsätter nog ett tag till.




Förutom första bilden som jag tagit själv i samband med efterfesten på teatern efter premiären och sista bilden, är övriga bilder tagna av Jacob Stage och lånade från teaterns hemsida.

Vasaslottsresan: reflektioner efter etapp 1.

Minnessten av Kristina Gyllenstierna i
Sam Lidmans Djäkneparken i Västerås.
En annan sida av stenen har inskriptionen:
"en våras vår. en rosors ros."

Det här inlägget kommer inte att vara särskilt faktaspäckat utan mest som en reflektion över min första heldagsresa med Vasaslott. Det kommer inlägg om varje enskild plats som jag besökte idag 18 juli 2018, men jag känner ändå ett behov av att skriva av mig de första tankarna och känslorna kring de slott som jag har besökt idag.

Jag och en vän åkte runt i Uppland och Västmanland hela dagen idag. Första stopp blev Venngarn då det ligger närmast mig och jag blev glad att jag inte är ensam om att se den medeltida borgen i sidan av slottet som vetter mot trädgården. Venngarn var vackert som sist när jag var där och jag besöker gärna slottet fler gånger. Inte bara för att det är mitt närmaste Vasaslott.

Därefter bar det av till Västerås där min vän har bott i flera år och jag fick en rundtur till Gäddeholm, slottet, dominikanerkonventet där man beslutade om reformationen, domkyrkan och jag blev även visad den helt fantastiska Djäkneparken/Djäkneberget där Sam Lidman på 1800-talet ristade in en massa texter om bl.a. en hel del historiska personer som Kristina Gyllenstierna här till höger.

Hennes och Sten Sture d.y. avbildningar i domkyrkan var så pyttesmå på ett gigantiskt altarskåp och vi såg även bl.a. Erik XIV:s grav.

Arkeologer som vi båda är tog vi även en avstickare till storhögen Anundshög också den i Västerås, men det tillhör mer min professionella forskning och kanske inget jag kommer skriva närmare om här.

Överlag känns det som om det blev mest om Erik. Vi åkte även till Örbyhus där Erik dog 1577. Det slottet var nog allra finast av de vi besökte idag och jag hoppas jag får möjlighet att besöka det igen, inte minst för att gå visningarna de har på somrarna.

Det har varit en trevlig om än extremt varm dag och även om värmen var rätt påfrestande, kunde jag inte vara gladare för mina upplevelser.

Nådig fru Kristinas andaktsbok

"I följande finns många heliga och gudeliga böner med vilka varje människa må förvärva nåd och misskund från Gud samt sina synders förlåtelse. Så kan ske eftersom åtskilliga påvar givit dessa böner en myckenhet av avlat."

~ Inledningen till Kristina Gyllenstiernas 

andaktsbok

En av de personer som jag pratat mest om på den här bloggen tror jag är Kristina Nilsdotter Gyllenstierna och här kommer lite mer.

1997 gav Jan och Jonas Carlquist en andaktsbok som tillhört henne i moderniserad form med titlen Nådig fru Kristinas andaktsbok - möte med en bannlyst kvinnas fromhetsliv.

Titeln är minst sagt dramatisk och vittnar om den fokusering på en ytterst kort sekvens av Kristinas liv som jag har tagit upp förr (t.ex här och här). I samband med bråket mellan Sten Sture d.y. och Gustav Trolle/Kristian II bannlystes Sten och hans anhängare (d.v.s. även Kristina) av påven i Rom och Sverige belades med interdikt, vilket innebar att det inte fick förekomma någon som helst kyrklig aktivitet i landet. Carlquist och Carlquists bedömer att hon använde andaktsboken under denna tid, varför titeln inte i sig är fel. Med tanke på att hon var bannlyst en så väldigt kort tid av sitt liv, känns det emellertid ändå inte rätt att använda det i titeln på utgivningen av hennes andaktsbok.

Del av texten i andaktsboken, från utgivningens framsida

Första halvan av boken ägnar Carlquist och Carlquist åt att förklara bokens kontext. De berättar dels om vem Kristina var, men även hur den medeltida (katolska) kyrkan fungerade med helgon, änglar, syndamedvetenhet etc., men också vilka skillnaderna blev i samband med reformationen. Då detta var första gången jag kom i kontakt med en andaktsbok, kände jag att det var väldigt välbehövligt att få sådant förklarat för mig innan jag kom in på själva andaktsboken. (The past is a foreign country och allt det där...)

"O välsignade Herre Jesus Kristus. Jag tackar dig att du, så snart som din heliga själ lämnat din nådefulla lekamen, for ner till helvetet och där befriade alla dina vänner som var fångna. Ödmjukast beder jag dig, aller mildaste Herre, att du genom din outsägliga barmhärtighet ville fara ner till skärseldens pina och befria min faders och moders själar, tillika min makes, herr Sten Svantessons själ, och alla mina fränder och vänner, liksom alla andra som jag är skyldig att bedja för, på det att de med mig och jag med dem, må tacka och lova dig till evig tid"

~ Kristina Gyllenstiernas andaktsbok

I mitt blogginlägg Händelser och individer pratade jag om att det finns anledning att tro att Kristina mådde väldigt dåligt, åtminstone stundtals och andaktsboken bekräftar detta. Många av bönerna är fyllda med ångest och hon verkar ha fruktat döden och vad som hände efteråt.

Kristina avbildad på altarskåp i
Västerås domkyrka

Jag tycker att Kristina och Sten Stures äktenskap av allt att döma verkar ha varit lyckligt. Som med sonen Svantes äktenskap med Märta Leijonhufvud (Deras äktenskap har också ett särskilt inlägg här.), utgår jag mycket från barnalstrandet i det påståendet. De fick sex barn på åtta år och om inte Sten hade dött, finns det skäl att tro att barnaskaran hade blivit ännu större.

Bönen ovan nämner såväl Sten som hennes föräldrar som döda. Kristinas far, Nils Gyllenstierna dog när Kristina var knappt ett år, men modern Sigrid Banér levde till 1527 varför man måste anta att bönen hamnade i andaktsboken senare än så. Jag tycker att det därför är lite märkligt att Kristinas döda barn inte omnämns utan bara "fränder och vänner". Oavsett om äldste sonen Nils var Daljunkern eller inte, anses han ha dött kring 1527. Carlquist och Carlquist tror för övrigt inte att Nils var Daljunkern, men detta var innan Lars-Olof Larsson argumenterade för att han var det i Gustav Vasa. Landsfader eller tyrann 2002. Kan det ha varit för smärtsamt eller menade man att barn (och tonåringar som Nils) inte hamnade i skärselden? (Det är något som jag behöver kolla upp i framtiden.) Jag har däremot svårt att tro att hon inte skulle sörja dem.

Andaktsboken har lärt mig väldigt mycket, men även fått mig att inse hur mycket av den religiösa delen av människors liv som jag inte känner till. Hade Carlquist och Carlquist inte pekat ut skillnaderna mellan de katolska och de protestantiska bönerna i boken, hade jag nog inte egentligen märkt någon skillnad.

Enligt bokens baksidestext är detta den första populära utgåvan av en svenskspråkig historisk handskrift och jag uppskattar verkligen initiativet. Jag vet inte hur många som har givits ut efter 1997 heller, men jag kan inte tänka mig att det är särskilt många. Det är väldigt synd. Det pågår ett stort digitaliseringsarbete på arkiv och bibliotek idag och jag tycker detta är jättebra och är helt inne på att historiska källor görs mer lättillgängliga för vanligt folk. Däremot så är ett historiskt källmaterial inte alldeles lätt att ta till sig utan förkunskaper.

Staty av Kristina Gyllenstierna på Stockholms slott

När jag kommer med liknande kommentarer i andra situationer, bruka folk ta det som att jag fördummar allmänheten, men det finns en hel del problem man ställs inför när man ska använda historiska källor för första gången. Dels finns en språklig barriär som blir värre och värre ju längre bak i historien man kommer. Detta pratade jag om i inlägget Mitt perspektiv på genren historisk fiktion och till detta kan även läggas att kunskaper i paleografi inte är något allmänt och som kan man kan se på texten från Kristinas andaktsbok ovan, är det inte alldeles lätt att förstå vad där står. Riksarkivet har kurser för allmänheten, men deras kurser fokuserar på 1600- och 1700-talet och kurserna kostar också en del. Dels tillkommer också det jag var inne på i mitt inlägg Kostymer, modern historia och "Det Andra" att det kan finnas större eller mindre kulturella skillnader, vilket gör att texterna kan bli svåra att ta till sig av den anledningen också.

Jag har inga större förkunskaper i religionshistoria från senmedeltid och har inte hunnit ta till mig så mycket av reformationen eller religionens förändring i samband med eller efter den. Jag har också en ganska begränsad erfarenhet av att läsa historiska källor (något jag tänker råda bot på under min skrivprocess och jag tänker även kika på originalet av andaktsboken på Kungliga biblioteket) och har inte fått någon formell paleografiutbildning (Av någon anledning ingår inte det normalt på en arkeologiutbildning, villket är väldigt dumt.). Därför uppskattar jag en publikation som Nådig fru Kristinas andaktsbok. Förtexterna och moderniseringen av språket gör att den blir både lättillgänglig och begriplig för en utan förkunskaper, vilket jag uppskattar något enormt. Mer sådana publikationer behövs helt enkelt!