Visar inlägg med etikett Maria Helleberg. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Maria Helleberg. Visa alla inlägg

fredag 31 mars 2023

Historiske Dage - Ett romerskt lädertält, Valdemar den store och Cecilie Nielsen

I måndags kom jag hem från en ca två veckor lång resa till Danmark. Den innebar en mängd upplevelser som jag nog kommer att skriva inlägg om efter hand, men huvudorsaken till att jag åkte just nu var Historiske Dage i Köpenhamn helgen 18-19 mars (2023). Det är andra året jag deltar vid min väninna Maria Hellebergs egen "monter" där hon och några av hennes vänner säljer sina böcker och i år var även de renässansmusiker som hon jobbat ihop med sedan hennes roman Sommerfugl, Musicantiga (banden Almune och Gøtterfunken tillsammans) med och spelade och sjöng musik från medeltiden och renässansen. I övriga montrar kunde man få höra om dansk radiohistoria, träffa bl.a. musketörer, världskrigs- och amerikanska inbördeskrigssoldater, vikingar, medeltida nunnor samt romare som i år hade fått pengar för att göra ett riktigt lädertält som jag faktiskt blev väldigt imponerad av. En hel del danska kulturarvsinstitutioner presenterade också sin verksamhet och man kunde också lyssna på en större mängd olika föredrag och samtal.

I år är andra året som Maria bjudit med mig och i år kom det verkligen mycket folk. Det är så klart väldigt roligt, men samtidigt innebar det problem att ta sig runt. Jag stod t.ex. i kö i närmare en timme för att köpa mat till Maria och mig och kön till damtoaletten var stundtals så lång att det var bäst att ställa sig där i tid. (Till nästa år hoppas jag på unisextoaletter för herrtoaletten var det i princip aldrig någon kö till.)

Under helgen fanns det även föredrag och samtal att lyssna på. Maria höll själv i tre stycken föredrag. Ett där hon pratade om renässanslitteratur och varför man ska läsa Baldesar Castigliones Boken om hovmannen (Il libro Cortegiano) för att förstå 1500-talsmänniskorna mer än Niccolò Machiavellis Fursten (Il Principe). Jag har själv tagit upp det lite i tidigare blogginlägg som t.ex. Niccoló Machiavelli - Fursten (30 oktober 2019). Som Andrew Gibson skriver i blogginlägget The Transatlantic Machiavelli: “Reason of State” and Twentieth-Century Power Politics är dagens bild av Machiavelli och Fursten en 1900-talskonstruktion skapad av tyske historikern Friedrich Meinecke för att försvara nationalismen. Detta styrks också av att han diskuteras flitigt idag, men inte så mycket på 1500-talet även om Fursten brändes efter Bartolomeinatten 1572 lite "för säkerhets skull". Lars-Olof Larsson (som verkar ha varit en av de främsta förespråkarna för den moderna bilden av Machiavelli/Fursten i svensk historieskrivning) fick också utgivningsdatumet för boken helt om bakfoten när han 2001 skrev artikeln Kristian II – i Machiavellis fotspår i Populärhistoria för även om man räknar med att den skrevs kring 1512, publicerades den inte förrän 1532 när Machiavelli var död och Kristian II avsatt som kung i både Danmark och Sverige sedan länge. Machiavelli själv var faktiskt förespråkare av folkstyre och det han skrev var politisk satir. Jag rekommenderar er därför att se Don MacDonalds Ted-talk Learning to Love Machiavelli som finns att se på Youtube här. 

Bilden av Machiavelli, ihop med Karl Marx och Sigmund Freuds slakt av texter i jakt på underliggande meningar och Gustave Le Bons Psychologie des foulles är en av de främsta anledningarna på varför jag har problem med att modern humaniora bygger så stor del av sin forskning på att lyssna på vad västerländska män skrivit/sagt om människor och samhällen under de senaste 200 åren och för lite tid till att faktiskt studera människors beteende i vardagen. Att "studera" (d.v.s att läsa sig till kunskap i böcker) är också enligt Walter J Ongs bok Muntlig och skriftlig kultur. Teknologiseringen av ordet främmande för en muntlig kultur (vilket 1500-talet framför allt är) som lär sig genom exempel d.v.s. genom att lyssna och härma folk med mer kunskap, att vara lärling etc. Det är tydligt att sådant som gått i arv i generationer om hur män vid furstliga hov bör bete sig, är vad Castiglione skriver ner och som Gustav Vasas systerson Per Brahe senare gör en svensk version av (Oeconomia),

Ett av de andra föredragen Maria höll handlade om att även om vissa källor ljuger, tenderar Källkritiken idag att gå för långt. Som exempel tog hon brevet som Kristian II skickar till påven i Rom som idag finns i det danska riksarkivet där han "förklarar" Stockholms blodbad med att hävda att Kristina Gyllenstierna sprängde Stockholms slott och att biskoparna Mattias Lillie (i Strängnäs) och Vincens Henningsson (i Skara) råkade bli ihjältrampade. Ett fullkomligt vanvettigt brev att tro på faktamässigt, men som, ihop med att Kristian låter bränna Didrik Slagheck (som han för övrigt utsett både till ny biskop i Skara och ärkebiskop i Lund) på bål i Köpenhamn 24 januari 1522, vittnar om att Kristian får problem att förklara sina förehavanden i Sverige för sin samtid, vilket förvånansvärt många på senare år hävdat att han inte får. Det finns inget som tyder på att Kristian får gehör för sitt brev och det mesta tyder på att påven Leo X redan vet vad som hänt. Det går också helt emot de tre vittnesmålen vi har från själva blodbadet från Olaus Petri, Jöran Tre Rosor och (sedan 2018) Olaus Magnus. Dessa är i princip samstämmiga och stämmer även överens med Gustav Vasas skildring av händelserna som ledde fram till att han valdes till kung. Märkligt nog har svensk historieskrivning på senare år mer eller mindre öppet insinuerat att blodbadet var något som iscensattes av Gustav Vasa i propagandasyfte och dessutom att ingen egentligen dog. Hur ska man annars förklara att de menar att det springer runt en massa "Sturar" och är avundsjuka på att Gustav blivit kung? 

På sätt och vis hänger det med att vara för "källkritisk" ihop med det tredje ämnet Maria tog upp: att man i modern tid skriver ut det som inte passar den egna modernpolitiska agendan ur historien. Maria fokuserade framför allt på kvinnor, men påpekade att det även gäller de jylländska bönder som hotade med uppror om Kristian II blev kvar i Danmark 1523 vilket Mikael Venge skrivit om i "Når vinden føjer sig...". Spillet om magten i Danmark marts-december 1523. 

Här i Sverige är situationen faktiskt lite värre. Man bryr sig bara om bönder när de gör vad som passar historikernas agenda. Nils Dacke är ansedd som en frihetshjälte och hans tortyrmord på äldre, sjuka och handikappade män rättfärdigas (T.ex. i boken Dackeland menar Lars-Olof Larsson att den småväxte Arvid Trolle lika gärna kunde dö för att han var handikappad.) medan Gustav Vasa hatas för att han inte tolererar det. Inget tyder på att Dacke betraktas som frihetshjälte av sin samtid, så hjälten är en konstruktion av moderna forskare med ett libertarianskt, kommunistiskt och/eller katolskt perspektiv (För vi måste ju ha Henrik VIII av England som utgångspunkt för reformationen, vilken annan typ av reformation finns det?). Däremot när de svenska och finländska bönderna stöttar Karl IX mot den, av moderna svenska historiker älskade Sigismund, är de lurade av Karls propaganda. (Man kan ju egentligen undra vem det är man egentligen bör vara mest källkritisk mot...)

De jylländska bönderna dök senare upp i ett annat sammanhang efter att Robin Wohlin som spelade Gustav Vasa på Örebro slott haft en liten föreställning där han sökte nytt folk (För en del inser när de gräver lite djupare att de som dödas av Kristian inte kan finnas kvar och att det inte heller finns så många andra...) och tillsammans med publiken illustrerade 1500-talssporten rövbrottning. Robin var fantastisk (Helt klart den bästa Gustav Vasa!), men efteråt kom en dansk man fram till mig och Robin och verkade vilja att vi som svenskar skulle "erkänna" att egentligen var det svenskarna som dödade sig själva för att vi var mindre civiliserade (och att Gustav egentligen bara ville bli kung för att få tillbaka sina gods), för det var så man såg på det utifrån ett danskt perspektiv. Jag försökte förklara att danskarna ju inte heller var särskilt förtjusta i Kristian varpå han svarade att det ju bara var adeln (ett konstaterande som även är väldigt vanligt bland populärhistoriker i Sverige som jag undrat väldigt länge över då det vittnar om en total oförståelse för det förmoderna samhället). Det verkar nästan som att adeln är på väg att skrivas ut ur historien också. Jag försökte då förklara att det var jylländska bönders hot om uppror som var minst lika viktigt i avsättningen av Kristian II, men som sagt verkar inte de ingå i "det danska perspektivet" han fortsatte prata om trots att han sa till mig att man inte skulle tänka i nationalstater och vara nationalistisk. Efter historiske dage är jag ännu mer med Mikael Venge som säger att istället för källkritik, bör man lära ut mer källtolkning.

Betydligt trevligare var det första samtalet jag gick på mellan Lars Kjær och Hans Erik Havsteen (som jag tror, helt baserat på rösten, är en av programledarna i podcasten Kongerækken som bl.a. pratat om de danska så kallade savnkongerne. Lejre museum har de avsnitten utlagda på sin hemsida.). Kjær kom nyligen ut med boken Valdemar den store. Borgerkrigens barn som är en biografi om den danska medeltidskungen Valdemar den store. Han är en förfader till Svante Sture (och för den delen även till Gustav Vasa), vilket jag skrev om i inlägget Svante (10 juni 2022). Kjær och Havsteen pratade om hur den förre försökt att verkligen berätta om personen Valdemar istället för den stora historien om Danmark som varit inbegripet i ett blodigt inbördeskrig innan han kom med stabiliteten. Kjær har uppenbart intresse för och koll på familjen i övrigt också. Dels berättade han att han just nu skriver på en bok om Valdemars barn och dels frågade han om det var Svantepolk (Knutsson) jag menade när jag berättade att jag själv höll på med hans barnbarns barns ättlingar i Sverige. 

Jag har bara hört gott om boken, även från Maria. Därför ser jag väldigt mycket fram emot att läsa den framöver. När de inte behandlar mig illa och kallar mina historiska landsmän ociviliserade för att rentvå en massmördande imperialist, har jag trots allt inget emot "ett danskt perspektiv". Tvärtom har jag märkt att kunskap om övriga nordiska länders historia ger mig nya perspektiv på Sveriges.

Det bästa kom dock i slutet av söndagen då jag lyssnade på en av mina favorithistoriker Cecilie Nielsen som berättade om sin senaste serie Gåden om Odin som just nu visas på TV i Danmark. Den finns på DR TV och kan ses även från Sverige. Jag har tidigare skrivit inlägg om hennes tidigare dokumentärserier Gåden om Danmarks første konge och Ekspeditionen - På sporet af Vitus Bering och det kommer absolut inlägg om Odin också. Jag gjorde säkert bort mig helt (Det brukar jag göra när jag träffar folk.), men det betydde väldigt mycket för mig att träffa henne. Så mycket att jag faktiskt tog en selfie med henne (Jag vet hur illa jag ser ut, så titta mest på Cecilie!). Jag blir sällan star struck, men Time team-arkeologer på konferens i Durham i England och Cecilie Nielsen tillhör de personer som tydligen gör mig star struck.

Historiske Dage är verkligen en jättekul upplevelse och jag önskar verkligen att vi kunde ha något liknande i Sverige. Det finns bara några små förbättringar som behöver göras: unisextoaletter som sagt för att minska kön till damernas, men även att man emellanåt skulle få tillåtelse att öppna sidodörrarna för luften tog slut fort trots korsdraget som var mellan allmänhetens och medverkandes båda ingångar. Jag saknar också "förhistorien": var var sten-, brons- och järnålder (utöver vikingarna)? Och det finns kanske fler föredrags-/samtalsämnen än de båda världskrigen och Kalla kriget?

tisdag 25 februari 2020

Vendsyssel teater -Stormene

Laura Kold (Elisabeth) och Anders
Gjellerup Koch (Stygge) efter premiären
I torsdags (20 februari 2020) var det urpremiär för den dramatiserade versionen av min danska författarväninna Maria Hellebergs roman Stormene på Vendsyssel teater i Hjørring på norra Jylland. Jag var, som troligen enda icke-dansk (åtminstone enda svensk!) inbjuden, vilket gjorde en i barpersonalen något förvånad efter föreställningen.

Stormene handlar om Elsebe/Elisabeth Gyldenstjerne (som är släkt med Kristina Gyllenstierna) som först blir tvångsbortgift med Bonde Due som super och misshandlar henne. Därför beger hon sig till Børglum kloster och biskopen Stygge Krumpen för att få hjälp att be påven om en skilsmässa.

Stygge Krumpen är lillebror till Otte Krumpen som är bra mycket mer känd för en svensk då Kristian II skickar honom att härja i Sverige. Bl.a. leder han Kristians trupper i slaget på Åsunden. Hans lillebror var dock en ny bektanskap för mig för ibland är Danmark väldigt långt borta.

Andreas (Lue Støvelbæk) och
Dorthe (Clara Ellegaard)
I Danmark verkar Stygge emellertid vara ganska ökänd, men Maria Helleberg hittade en kärlekshistoria mellan honom och Elisabeth i källorna som är huvudfokus för romanen såväl som pjäsen. Stygge är ju en katolsk biskop och går därför emot sitt celibat, men skäms inte heller över sin älskarinna (eller vedsoverske som de kallade det).

Jag är förvånad över att de kunde vara så pass öppna med sitt förhållande, men Terry Jones säger i sin dokumentärserie Medieval Lives att engelska munkar i London ofta besökte stadens bordeller. Det verkar med andra ord som att katolska kyrkan såg lite mellan fingrarna när det gäller celibatet med andra ord.

Otte Krumpen vänder hem direkt efter Stockholms blodbad och vägrar prata med kungen någonsin igen och när Stygge får höra att Kristian II avrättar alla svenskarna i början av pjäsen reagerar han också kraftigt. Han verkar också inse att ingen går säker då biskopar tillhör offren. Han blir därmed en av de första i Danmark att resa sig mot kungen.

Elisabeth (Laura Kold) och
Erik Mortensen (Sune Kofoed)
Kanske är det också för att hans världsbild börjar krackelera med blodbadet som han också börjar omfamna sina känslor för Elisabeth. Det går trots allt bara lättare och lättare när man väl börjar ifrågasätta det man tror och tror att man vet om man väl börjar

Som jag skrev i inlägget Tillåt mig att modifiera mina åsikter (18 februari 2020) har jag kanske varit alldeles för vag om mitt eget ständiga ifrågasättande eftersom jag är väldigt obekväm med att skriva om mig själv. När jag gick in i det nordiska 1500-talet på allvar, trodde jag på bilden att det var typ som Game of Thrones och att alla bara slogs om makten, att det alltid var synd om alla kvinnor, att ingen reagerade alls på våld och blodbad samt att Gustav Vasa var den egentliga "tyrannen". Kort sagt: att vasarna var vansinniga. Vad jag fann istället var ytterst komplexa människor som levde i en mångfacetterad värld och som älskade betydligt mer än de hatade. Ju mer jag började ifrågasätta klichéer och konventioner, desto mer levande framstod också såväl personerna som tidsperioden och desto lättare blev det att ifrågasätta det jag trodde att jag visste.

Elisabeth (Laura Kold)
Därför tycker jag att jag kan förstå att Stygge helt plötsligt kastar sig in i en relation med Elisabeth trots sitt svurna celibat efter att han börjat ifrågasätta kungens kompetens. Något han aldrig helt verkar överge är däremot sin katolska tro trots att Erik Banner påpekar att han då skulle kunna gifta sig med Elisabeth på riktigt. Mycket handlar nog i det fallet om det han själv säger: Han är rädd att han inte är någonting om han inte är katolsk biskop eftersom han inte var någonting innan Kristian II gjorde honom till biskop.

Sveriges relation till Danmark har det ju varit lite si och så med genom historien och jag har funnit det väldigt nyttigt att försöka sätta mig in i det danska perspektivet. Det har slagit mig att synen på relationerna också behöver modifieras med mer än genom att säga att uppländska bönder stred för Kristian I i slaget vid Brunkeberg eller att Nils Dacke hoppade fram och tillbaka över gränsen mellan Småland och Blekinge, vilket ofta påpekas. Igen handlar det mycket om kärlek och inte bara om inre motsättningar i Sverige.

Elisabeth (Laura Kold) och Stygge (Anders Gjellerup Koch)
Ett exempel är hur Elisabeth i Stormenes danska ätt Gyldenstjerne kom att bli den svenska ätten Gyllenstierna när Karl Knutsson (Bonde) tillät sin dotter Kristina att gifta sig med en av dem. Den mannen är ju inte direkt känd för att vara danskvänlig...

Ett annat exempel handlar om ännu en Gyldenstjerne även om han bara är det på mödernet. Jag ska erkänna att jag gillade Stygge mer än jag trodde, men min favorit av danska biskopar är och förblir Ove Bille i Århus. Han blev fosterpappa åt en sexårig Svante Sture, efter att många av de fängslade svenska adelskvinnorna och -barnen började dö. Det kan mycket väl vara för att Oves mamma var en Gyldenstjerne. Som jag skrev i inlägget Slaget på Åsunden (18 januari 2020) framstår det som att även om de olika ättegrenarna inte hade särskilt mycket kontakt i övrigt, verkar det som att man ställde upp för varandra när det gällde.

Scenografin
Jag tror inte att det undgår de danska grenarna att Kristina Gyllenstiernas bröder Eskil och Erik blir dödade i Stockholm. Det blir ett övergrepp på själva ätten, vilket kan förklara att unionsupplösandet faktiskt leder till mer kontakt mellan de svenska och danska ättemedlemmarna. Med tanke på att Stygge Krumpen verkar ha betrakta Elisabeth som sin hustru mer än bara sin älskarinna, och att hon är en Gyldenstjerne, skulle det möjligen kunna vara ett av alla hans motiv till att sätta sig upp mot Kristian II.

Jag tror att Ove Bille känner sig pliktskyldig att ta sig an lille Svante efter att bl.a. hans systrar har dött. Källorna liksom det faktum att Ove utnyttjar sin sista tid som biskop till att få hem Svante från Lübeck tycker jag tyder på att Svante blir den son Ove, som är en katolsk biskop som håller på celibatet, aldrig fick.

Elisabeth (Laura Kold) och
Lene (Merete Mærkedahl)
Som sagt ligger historien om Ove och Svante mig väldigt varmt om hjärtat, vilket ni som läser den här bloggen nog kan förstå. Däremot hade nog inte Stormenes huvudrollsinnehavare Laura Kold och Anders Gjellerup Koch inget som helst intresse för den och de hade säkert inte behövt få höra om det. Mitt enda försvar är att jag inte alls är bra på levande människor och sociala interaktioner trots att jag har erfarenhet av att stå bakom en kassadisk.

Stormene är en väldigt bra pjäs. Den gav mig mer insikt i det danska perspektivet som jag tror kommer att vara nyttigt framöver. Det involverar ju inte direkt Märta Leijonhufvud, men hon levde ju ihop med Svante Sture som, trots att han var svenske riksföreståndaren Sten Sture d.y. son, kom att tillbringa i princip hela sin barndom i Danmark.

Lene (Merete Mærkedahl)
Maria Helleberg är ett väldigt viktigt bollplank för mig när det gäller både källor och skrivande. Det är så oerhört mycket att ta in att det är bra att samarbeta och diskutera med någon om det. Om ni tror att min personliga relation till henne gör mig partisk, kan hon säkert intyga mina våldsamma protester mot hennes försök att skriva en Svante som alltid skulle dansa solo.

Stormenes scenografi var sparsam, men effektiv, vilket jag redan innan upptäckt att jag gillar. En av mina bästa teaterupplevelser är Stockholms stadsteaters uppsättning av Hemsöborna med Ann Petrén och Claes Malmberg i huvudrollerna som jag såg för några år sedan. Där var i princip allt kartong och långa pinnar. Stormenes scenografi var mest en stålstomme i två våningar som hissades upp och ner. Den här enkelheten tycker jag skapar ett mer fokus på såväl karaktärerna som berättelsen, vilket ju är det man egentligen är där för.

Det fanns en bihistoria om nunnan Dorthe och munken Andreas (spelade av  Clara Ellegaard respektive Lue Støvelbæk) som också verkade lite kära i varandra om än inte lika passionerat som Elisabeth och Stygge. Dessa två fick mig att tänka på karaktärerna Dot och Hugh från min favoritserie Miss Fisher's Murder Mysteries. På ett sätt skulle man också kunna säga att Stygge Krumpen och den seriens huvudperson Phryne Fischer har lite gemensamt också. Båda tar sig an personer som på olika sätt kommer i deras väg och gör dem till en del av sin "familj".

Jag tyckte alla skådespelarna i Stormene var jättebra. Jag kände vare sig igen någon av dem eller deras namn sedan innan, men jag är rätt ointresserad av "kändisar" generellt. Innan Maria Helleberg kontaktade mig på den här bloggen för cirka två år sedan, hade jag heller inte hört talas om henne. Det har däremot varit roligt att Maria låtit mig följa med på avstånd ända från början med arbetet med pjäsen. Jag har aldrig riktigt tänkt på att det går åt så många människor och olika moment för att göra en pjäs.

Jag har teoretiskt förstått att Danmarks reformation är ganska annorlunda jämfört med den svenska. Däremot insåg jag efter att ha sett Stormene att jag haft svårt att visualisera det hela ordentligt. Jag tror inte att allt som händer i den har hänt på riktigt, men bra historisk fiktion kan hjälpa en att förstå det som faktiskt gjorde det. Kanske är det också det som jag så många gånger har försökt att uttrycka här på bloggen också. Inte minst om mitt eget skrivande.

Ett ganska bra tag nu har jag varit nära att helt ge upp såväl mitt bloggande som min Märta-skrivande. Stormene gav mig dock inspiration till det senare och detta inlägg blev väldigt långt, så jag fortsätter nog ett tag till.




Förutom första bilden som jag tagit själv i samband med efterfesten på teatern efter premiären och sista bilden, är övriga bilder tagna av Jacob Stage och lånade från teaterns hemsida.