Visar inlägg med etikett Sveriges dramatiska historia. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Sveriges dramatiska historia. Visa alla inlägg

onsdag 13 maj 2020

Tomas Blom - Sveriges dramatiska historia: Vasaskeppets förlisning

I ett par inlägg nu, har jag pratat om Historiska medias serier Världens dramatiska historia och Sveriges dramatiska historia. De flesta av dessa är skrivna av Dick Harrison och jag tyckte att den första omgången böcker som t.ex. böckerna om Digerdöden och Brittiska imperiet var helt okej sammanfattningar av respektive ämne. Därefter började en större mängd böcker att publiceras i ett chockerande hektiskt tempo. 

Som jag skrev i inlägget Tomas Blom - Sveriges dramatiska historia: Dackefejden. Det stora upproret (31 januari 2020) publicerade Harrison 15 böcker på 12 månader mellan januari 2019 och 2020, vilket har påverkat kvaliteten, vilket var tydligt i boken Stockholms blodbad som tillhörde en senaste utgivningsomgång. Harrison verkar ha upptäckt att det blir för mycket och har därför lämnat över författandet av vissa böcker till skribenten Tomas Blom. Han har bland annat skrivit boken Vasaskeppets förlisning som jag nu tänkte prata om.

Överlag tycker jag att boken är okej. Tomas Blom verkar ha läst på även om jag reagerar på kommentarer som "Förlusten av Vasa innebar ett svårt avbräck för kungens planer att utvidga och vidmakthålla Sveriges maktposition i länderna kring Östersjön." Vasaskeppets förlisning var en prestigeförlust, men det framstår inte som att det direkt ledde till att Gustav II Adolfs ställning minskade vare sig i Sverige eller utomlands. I inlägget Tankar om Horrible Histories och "dramatisk historia" (17 december 2019) försökte jag att sätta ord på de problem jag tycker finns med att göra historia överdramatisk och den meningen är ett typexempel på viljan att prioritera dramatiken framför att berätta hur det var. Jag har märkt att förvånansvärt få som skriver populärhistoria intresserar sig för de faktiska konsekvenserna av handlingarna. Oftast vill man få det till att just den händelsen fick enorma konsekvenser för samhället och de inblandade personerna och jag hoppas att en lärdom av den viruskris vi nu är inne i kan få folk att inse att det mesta faktiskt blir som vanligt efteråt. Hur mycket jag än älskar Vasamuseet och Vasaskeppet, måste jag också erkänna att dess förlisning är en ganska bagatellartad del av den svenska historien. Däremot har hon haft en enorm roll i utvecklingen av den svenska (och även delvis internationella) marinarkeologin och bidragit med mycket kunskap som livet ombord på ett krigsskepp under 1600-talet.

Som så många andra och liksom han gjorde i sin bok om Dackefejden. Det stora upproret som också är en del av Sveriges dramatiska historia-serien, känner Tomas Blom sig tvungen att förminska Gustav Vasas insatser med att sätta namnet på Befrielsekriget inom citationstecken. Min uppfattning i namngivningsfrågan på det kriget är att man kan diskutera hur viktig Gustavs person var i händelseutvecklingen. Att Småland lyckas befria sig själva från Kristian II:s män i landskapet vittnar om att det nog hade blivit uppror även utan honom. Baserat på Kristians härjningar i landet tycker jag dock det är rimligt att tro att svenskarna kände det som en stor befrielse att bli av med honom. Tvärtemot vad jag sa om "dramatisk historia" ovan, så har jag märkt en tendens till att snarast förminska konsekvenserna av Kristian II:s (och för den delen även Erik XIV:s) agerande inte bara hos Blom.

Som jag skrev i inlägget Svante Sture, Lübeck och den danska grevefejden (1 maj 2020), brukar Gustav Vasas inblandning i den danska grevefejden oftast inte bli mer än en mening i svenska historieböcker, men Tomas Blom utvecklar lite mer om händelserna. Bl.a. att Gustavs nyuppbyggda flotta kom till användning i slaget vid Bornholm 1535 som anses vara första rena artilleriduellen i Östersjön. Blom går också närmare in på Erik XIV och Nordiska sjuårskriget och nämner  bl.a. krigsskeppet Mars som hittades av dykare för några år sedan.

Jag gillar att Tomas Blom går in lite på uppbyggnaden av den svenska flottan under 1500-talet också, han pratar om människorna som påträffades ombord och omkring skeppet vid bärgningen och liksom i Dackefejden. Det stora upproret är han bra på att förklara ämnestermer som många andra glömmer bort inte är självklart begripliga för alla. Hans genomgång av Vasas stormaktstida såväl som moderna historia med Anders Franzéns upptäckt av henne på 1950-talet är överlag bra sammanfattningar och han ger Margareta Nilsdotter (som övertog bygget av Vasa när hennes make Henrik Hybertsson dog) utrymme. Jag gillar även de små fiktiva "mellanakterna" fungerar bra ihop med resten. Överlag är jag därför positiv, ungefär som till Dick Harrisons böcker Digerdöden och Brittiska imperiet, uppgång och fall i Världens dramatiska historia-serien. Däremot tycker jag att det är lite fel plats för att göra paralleller till samtidspolitiken. Även om Nya Karolinska nog kan säga inte blev som någon hade tänkt sig, tycker jag inte att en populärhistorisk bok om Vasaskeppet är rätt plats att vädra sina åsikter i den frågan. Jag vet inte hur mycket kontakt han har haft med dem, men jag saknar också Vasamuseet i Bloms referenslista i slutet av boken.



Böcker i Sveriges dramatiska historia
publicerade fram till januari 2020

fredag 31 januari 2020

Tomas Blom - Sveriges dramatiska historia: Dackefejden. Det stora upproret

Nu i januari 2020 publicerades fler delar i Historiska medias serie Sveriges dramatiska historia. Dick Harrison har skrivit majoriteten av böckerna i denna serie liksom i den andra serien Världens dramatiska historia (som det också kommit nya delar av). I inlägget Dick Harrison - Sveriges dramatiska historia: Stockholms blodbad (9 november 2019) diskuterade jag boken om Stockholms blodbad. Denna bok var något av en besvikelse eftersom jag tidigare hade läst böckerna Digerdöden och Brittiska imperiet, uppgång och fall i den andra serien och funnit båda vara helt okej sammanfattningar av sina respektive ämnen. Dessa var emellertid publicerade i januari 2019 medan Stockholms Blodbad kom ut först i september (2019).

Harrison har en minst sagt förbluffande produktionstakt. Nu när januari (2020) är slut har han publicerat hela femton böcker på tolv månader. Ja, böckerna om Sveriges respektive Världens dramatiska historia är kortare sammanfattningar, men med tanke på de skilda ämnena, undrar jag när han får tid för att göra någon egentlig forskning. Även om han skrivit om ämnena innan, kan forskningen mycket väl ha gått framåt, vilket är tydligt gällande t.ex. Digerdöden.

Med tanke på Dick Harrisons omfattande produktion senaste året, är det inte underligt att han därför lagt över lite av ansvaret för skrivandet av ett par av böckerna i de båda serierna på Tomas Blom. Jag hade ingen aning om vem detta var, men han kallas skribent och har tydligen skrivit flera historiska ungdomsböcker och manus till TV-serierna Anno 1790 och Sveriges historia. Den enda av böckerna i de båda ovan nämnda serierna som publicerades under 2019 som han har skrivit är Dackefejden. Det stora upproret som jag nu har läst.

Dessa böcker är på ca 160 sidor (Dackefejden. Det stora upproret är på 166.) och det borde därför inte ta särskilt lång tid för mig att läsa dem. Såväl Digerdöden som Brittiska imperiet, uppgång och fall gick också snabbt att läsa då de var helt okej språkligt och välstrukturerade. Detta är dessvärre inte fallet med Stockholms blodbad som ni kan läsa i blogginlägget om boken som länkades ovan. Tyvärr gäller detta även Dackefejden. Det stora upproret. Boken har inte lika stora problem att hålla sig till ämnet som Stockholms blodbad, men jag blir ändå förbryllad över varför hela Gustav Vasas väg till makten och tidigare upprorsproblem har med Dackefejden att göra.

Bloms syn på Gustav Vasa präglas helt och hållet av den allmänna bilden av Niccoló Machiavellis bok Fursten. Denna har jag redan diskuterat i inlägget Niccoló Machiavelli - Fursten (30 oktober 2019). Jag har svårt att förstå hur så många kan missa den uppenbara ironiska tonen i texten som blir ännu mer uppenbar om man studerar Machiavelli som person. Han skrev också boken på italienska runt 1527-1528 och den publicerades postumt i Italien 1532 när Gustav redan suttit säkert på makten i över tio år.

Vi vet väldigt lite om Gustav Vasas språkkunskaper, men inget tyder på att de inbegrep italienska. Jag skulle heller inte vilja påstå att något av det Machiavelli för fram om makthavare är nytt för renässansen. Istället tycker jag att man kan applicera det lika bra på såväl romerska kejsare som medeltida kungar. Det skulle också vara intressant att studera hur snabbt den spred sig för det var inte direkt samma sak att sprida en bok på 1500-talet som det är att sprida en modern bestseller idag.

Ett annat begrepp som många, inklusive Tomas Blom, använder om vasatidens Sverige är klansamhälle och ätten beskrivs ofta som viktigast av allt. Det här är emellertid en sanning som också kräver modifikation. Den yngre Stureätten är en gren av ätten Natt och Dag, men Svante Nilsson och hans son Sten Sture d.y. verkar ha haft väldigt lite att göra med resten av släkten. Istället omger de sig med personer som är lojala mot dem. Det är också framför allt dessa som får sätta livet till vid Stockholms blodbad och de efterföljande massavrättningarna som Kristian II genomför i övriga Sverige och Finland. Det är därför svårt för mig att se var alla dessa Sturar och stureanhängare som i det tysta hatade Vasa-ätten skulle komma ifrån, men är ett bra exempel på hur mycket Kristian II:s härjningar i Sverige och Finland tonas ner och missförstås.

Tomas Blom skildrar Peder Jakobssons (av Peder Swart kallad Sunnanväder) och den efterföljande Daljunkerns försök till uppror 1525 respektive 1527-1528 som ett uttryck för rivaliteten mellan Sturarna och Vasarna. Jag köper tolkningen av Daljunkern som Sten Sture d.y.s äldste son Nils Sture och Daljunkers uppror förefaller vara ett direkt resultat av Peders avrättning. Däremot verkar Blom och många andra missa att daljunkerupproret kommer av sig, vilket förmodligen beror på att det inte finns någon direkt uppbackning. Stureätten vid det tillfället består av Nils som är 15 år och hans lillebror Svante Sture som tio. Båda dessa pojkar är dessutom kusiner med Gustav Vasa då deras mor, Kristina Gyllenstierna är Gustavs moster. Ett släktskapsband som många antingen ignorerar heller eller inte lägger någon vikt vid alls, men som Gustav själv verkar ha lagt stor vikt vid och värnat om. Man kan ju därför säga att bandet till släkten helt beror på individernas egen vilja att bevara det snarare än att det skulle vara sett som ett tvång. I fallet med Daljunkerns uppror är Gustav tvungen att gå hårt åt upprorsmakaren då han måste befria sina släktingar från deras politiska arv. Det är därför viktigt ur en ren känslomässig aspekt för Gustav att inte säga att Daljunkern faktiskt är hans kusin.

Tomas Blom tar även upp rivaliteten mellan Vasar och Sturar när det gäller Dackefejden då Nils Dacke skrev ett brev till Svante Sture där han bad om Svantes stöd i utbyte mot att han blir kung. Svante tackar dock nej med svaret att bönder inte ska utse kungar. Detta är andra kända gången Svante uttrycker en ovilja att bli kung och det bör betonas att inget av det andra han gör heller tyder på att han skulle ha varit det minsta intresserad av att ta kronan från sina släktingar.

Tron att det senmedeltida och vasatida Sverige var ett klansamhället kan säkert ligga bakom framhävandet av den påstådda rivaliteten mellan Vasa-ätten och Sture-ätten, men som vi har sett kanske ättens betydelse kan ifrågasättas. Man verkar ha funnits där för varandra i trängda situationer (t.ex. gav fyra män från Natt och Dag-ätten sina liv för att rädda Sten Sture d.y. under slaget på Åsunden), men hur mycket kontakt man hade i vardagen var beroende av vad man själv kände för släkten. Alltså inte helt olikt dagens situation. Gustav Vasa verkar ha varit mån om sin släkt och han har nära relation till flera grenar av den, men detta efter att först ha testat sig fram lite med en oerhört desarmerad post-blodbads adel. Liksom Tomas Blom själv påpekar, hade Sverige också redan under medeltiden ett välutvecklat system för rättskipning ifråga om flera typer av ting på olika nivåer. Redan under 1350-talet ersattes också de äldre av svenska landskapslagarna av den mer övergripande Magnus Erikssons landslag.

Sturarnas chanser att sätta något emot statsmakten om de hade velat, skulle jag inte riktigt säga är särskilt mycket bättre i samband med Dackefejden på 1540-talet än under Daljunkerns uppror i slutet av 1520-talet. Svante Sture hade hunnit bli 25 år, men förutom honom består ätten av tre småflickor på 3½, 2½ och 1½. Jag har absolut inget emot "girl power", men även om man räknar in Svantes fru Märta Leijonhufvud är det inte direkt mycket till motståndsrörelse. Det är också tydligt att vare sig Nils Dacke, tyskarna eller moderna historiker förstår Svante Sture som person. Det senare har aldrig varit så tydligt som i Bloms skildring av Erik Persson Ölännings belägring av Svantes länsborg Stegeborg i februari 1543.

Blom citerar krönikan om Dackefejden som antas ha skrivits av Peder Swart (Jag misstänker det är Per Brahes krönika han menar.) där det framstår som att Svante först hade kontroll på läget för att sedan förlora Stegeborgs kanoner och därför "tvingas" till förhandlingar där han snart verkar ha fått Erik Persson Ölänning att byta sida, vilket verkar förvåna Blom oerhört. Hur mycket detta beror på att han i andra delar av boken framhävt rivaliteten mellan Vasa-ätten och Sture-ätten vet jag inte, men genom hela boken verkar det som att Blom tar för givet att Gustav Vasa och statsmakten är ute efter att använda så mycket våld som möjligt. Som sagt vittnar det också om en bild av en helt annan person än den Svante Sture jag lärt känna i källorna, den man som i Alfred Ahlqvists bok Om Sturemorden från 1877 beskrivs som "en af dessa godmodiga, makliga naturer, som äro skapad för lugnet och skuggan." Denna beskrivning stämmer också överens med Erik XIV:s kommentar att Svante skulle skriva för mycket och kriga för lite under den tid Svante är i Reval (dagens Tallinn) samt med den uppfattning jag själv fått av honom utifrån källorna. Därför misstänker jag att Svante bra mycket hellre föredrog att förhandla med upprorsmännen än att strida mot dem.

Förra våren var jag på två föredrag på Kalmar länsmuseum med historikern Peter Danielsson i föreläsningsserien Historiska kändisar med kalmarkopping. En av dessa var Nils Dacke, vilket jag skrev om i inlägget Nils Dacke - den småländske upprorsmakaren (28 april 2019). Danielsson lyckades berätta en sansad och neutral skildring som gjorde det lätt att förstå såväl Dacke som Gustav Vasas perspektiv och han konstaterade att ärkekonservatism mer än något annat var det som orsakade Dackefejden. Tomas Blom har inte lika lätt att vare sig skildra orsaken till upproret som förmåga att lyfta fram kungens perspektiv. Ena gången är orsakerna skatter, andra gången är det reformationen eller också är det båda. Han går igenom såväl reformationen som de nya skatter Gustav lägger till. Det blir emellertid väldigt motsägelsefullt när han skriver att Gustav på den ena sidan inte ändrar så mycket i själva läran och därför hamnar i gräl med teologer som t.ex. Olaus Petri och på nästa sida påstår att Gustav ändrade jättemycket och inte förstod att detta skulle få konsekvenser hos allmogen. Inte heller nämner Blom de kyrkliga skatter som försvann i och med reformationen, vilket var orsaken bakom att Gustav vågade lägga till de nya skatterna. Gällande reformationen är det inte heller egentligen påven smålänningarna krävde att få tillbaka så mycket som de gåvor som de gett till kyrkan och som nu hade konfiskerats av staten samt att man tyckte att gudstjänsterna hade blivit väldigt tråkiga.

Ibland känner jag att många vill läsa Sveriges historia genom England och detta gäller även Tomas Blom. Dels menar han att svenska kungen, liksom den engelska, ägde all jord, men så var inte alls falle. Här i Sverige fanns arvejord och köpejord med skilda lagstiftningar för hur dessa skulle hanteras. Inte minst hur de skulle överföras från ena ägaren till den andra. Den oanvända jorden tillföll däremot kronan/staten, vilket inte borde anses särskilt underligt.

En annan, ofta "anglofierad" aspekt är just reformationen. Den går ganska lugnt till i Sverige och som sagt verkar man klaga över en del konsekvenser av reformationen mer än att man kräver tillbaka katolicismen som sådan. Det är inte heller underligt att Gustav Vasa vill åt kyrkskatterna, men knappast av lika giriga skäl som Henrik VIII i England. Den svenska staten är luspank redan under Sturarna då krig slukar pengar. Man kan därför anta att mycket av det som samlas in gick till att göra såväl utbyggnad som underhåll av staten möjligt. Dessa problem har inte England.

Tomas Blom har nog nytta av att inte vara historiker då han t.ex. är noga med att beskriva den statushierarki som fanns inom bondeståndet, vilket historiker ofta tar som så självklart att de inte bryr sig om att ingående förklara detta för allmänheten. Däremot har jag svårt att tro att Nils Dacke skulle tillhöra målakarlarna eller torparna som var längst ner. Detta då han med största sannolikhet inte hade haft möjlighet att betala vare sig 200 mark eller de motsvarande 12 oxarna som han fick böta för mordet på fogden Inge Andersson. Just det mordet och att hans medhjälpare Jon Andersson ska ha mördat två fogdar tidigare gör att man nog inte kan anse att Dacke var Guds bästa barn redan flera år före Dackefejden. Den fördelaktiga bilden som Blom porträtterar av honom blir därför underlig.

Jag har inga problem att förstå motiven för Dacke och smålänningarna, men jag har svårt att riktigt förstå vad folk som skriver om detta idag egentligen tror att de skulle kunna uppnå med att göra uppror. Dacke har ingen direkt långsiktig plan och tappar också i princip omgående kontrollen över sina egna män. Det är ett tecken på Bloms partiskhet att han anser att Gustav Vasa bryter vapenvilan som slöts i Bergkvara trots att Dackes män bryter den bra mycket tidigare genom mordet på Arvid Trolle och begår flera överträdelser även efter detta innan Gustav reagerar militärt.

Det är också svårt att se vad Blom egentligen tycker att Gustav ska göra. Särskilt då han verkar anse att förhandlingar bara är ett sätt för Gustav att vinna tid. Dackefejden framstår som kulmen av oroligheter som funnits i området redan under 1530-talet då det närbelägna Danmark skakades av inre oroligheter genom Grevefejden, vilket säkert inte Gustav ville skulle sprida sig till Sverige. Gustav har också orsak att förstora upp Dackefejden, inte minst då tyskarna lägger sig i upproret. Vill man kalla det propaganda, får man väl göra det, men då kanske man själv inte ska klaga över att han gjorde det samtidigt som man själv förstorar upp det minst lika mycket.

Jag tycker egentligen att initiativet till att skriva korta sammanfattningar av historiska händelser och publicera dem populärt  är braoch de två böckerna jag läste från första omgången tyckte jag var helt okej. Jag förstår bara inte varför man valt att publicera så många som man gör så ofta som man gör. Särskilt med så få författare. Är det inte bättre med kvalitet framför kvantitet?

Delar i Sveriges dramatiska historia publicerade under 2019

tisdag 17 december 2019

Tankar om Horrible Histories och "dramatisk historia"

Originalskådespelarna i Horrible Histories
Jag inser att jag inte har pratat jättemycket om det här på bloggen, men jag är ett stort fan av brittiska barnprogrammet Horrible Histories. Programmet är uppbyggt som svenska Fem myror är fler än fyra elefanter, men istället för bokstäver och siffror förmedlar man historisk fakta med hjälp av roliga sketcher och sånger. (Framför allt gillar jag säsongerna 1-5 då originalskådespelarna ni kan se på bilden ovan var med.)

Programmet bygger på en serie historieböcker för barn skrivna av Terry Deary och leds av en råtta som självklart heter Ratus Ratus och som inte är sen att kommentera eller utveckla det som sägs i sketcherna. Varje avsnitt innehåller olika segment som tar upp olika tidsperioder och som döpts efter de olika böckerna t.ex. Terrible Tudors, Slimy Stuarts och Vicious Vikings. Som jag förklarade i mitt "årsdagsinlägg" Ett år (12 november 2018) är den här bloggens namn, Vansinniga Vasa, en svensk översättning av ett sådant namn.

I mitt inlägg The Tower of London: Wicked Women och riddarutbildning (12 oktober 2019) skrev jag om min historiediskussion med "Mary Walsingham" om engelska historikers "ö-mentalitet" som ofta leder till att de har svårt att helt sätta in engelsk historia i ett större sammanhang. Det här är lite märkbart även i Horrible Histories, t.ex. när det gäller just spanska armadans anfall mot Elizabeth I (Det var faktiskt där jag kom att tänka på det.). För dem kan det inte handla om en reaktion mot hennes kaparverksamhet mot spanska skepp utan måste handla om ett regelrätt erövringsförsök (Genom sig själv känner man ju andra trots allt...). Samtidigt gör britterna också så oerhört mycket rätt. Inte minst är det en självklarhet att förmedla den historiska vardagen, något jag skrev om i inlägget Vad gjorde alla slottsfruar på 1500-talet hela dagarna? (23 juni 2019) något som många svenska historiker verkar tycka är helt oväsentligt.

Horrible Histories tacklar alla historierelaterade ämnen med lättsamhet, humor och en stor portion kärlek till ämnet. Däremot inser man lite var gränserna går och skämtar inte om Förintelsen då man inser att detta fortfarande är ett för stort trauma för att detta ska fungera ordentligt. I specialavsnittet om Första världskriget börjar man berätta om slaget vid Somme som i vilken sketch som helst, för att sedan bli seriös och konstatera att det inte riktigt går att hitta något roligt i att 1,5 miljoner soldater miste livet där. Däremot har de inga problem med att skoja om andra aspekter av historiska krig t.ex. att brittiska armén under Andra världskriget tillverkade 250 000 hillebarder eftersom premiärministern Winston Churchill sa att alla som var med i The British Homeguard skulle ha ett vapen, även om det skulle vara av en äldre sort som en hillebard.

Delar av Världens dramatiska historia publicerade 2019

Horrible Histories sätt att tackla och förmedla historia, även svåra ämnen, skulle jag önska att svenska historiker och arkeologer ville studera närmare. Historieätarna kunde i och för sig skämta, men tyvärr blev det ofta flamsigt och stundtals respektlöst gentemot forskargästerna. Deras julkalenderversion, Tusen år till julafton, hade jag verkligen hoppats skulle vara lite som Horrible Histories, men den mynnade ut i väldigt konstiga genusställningstaganden som förminskade verkliga historiska flickor, något jag skrev om i inlägget Johanne Hildebrandt - Idun. Sagan om Valhalla (2 maj 2018). Båda präglas också av en etnologisk skevhet med allt vad det innebär om grunda tidsdjup. Detta leder till att förmoderna epoker exotifieras på ett sätt som verkar avhumaniserande. Dessa tendenser finns i viss mån även i Horrible Histories (särskilt i sketcherna om Savage Stone Age), men det är inte alls lika vanligt eller lika tydligt. Historieätarna och Tusen år till julafton var jättebra på många sätt, men jag tycker ändå att de aspekter jag har tagit upp behöver diskuteras mer.

I inläggen Dick Harrison - Världens dramatiska historia: Digerdöden (7 augusti 2019), Dick Harrison - Världens dramatiska historia: Brittiska imperiet, uppgång och fall (18 september 2019) och Dick Harrison - Sveriges dramatiska historia: Stockholms blodbad (9 november 2019), har jag pratat om ett par av böckerna i bokförlaget Historiska medias serier Sveriges dramatiska historia och Världens dramatiska historia. Hittills har alla utom en av böckerna skrivits av Dick Harrison och även om såväl Digerdöden som Brittiska imperiet, uppgång och fall är helt okej, finns det ingenting som är särskilt lättsamt eller humoristiskt i dem. Istället förhåller sig Harrison helt seriöst till ämnena, vilket även namnen på serierna indikerar. Harrison är inte heller ensam om att närma sig det förflutna på det här sättet. Det finns även hos t.ex. Herman Lindqvist och Bo Eriksson.

Jag skrev om den senares bok Sturarna. Makten, morden, missdåden i inlägget Bo Eriksson - Stuarna. Makten, morden, missdåden (10 september 2019) där jag påpekade en hel del problem med Erikssons vilja att dels karaktärsmörda alla som burit "efternamnet" Sture, särskilt Nils och Svante och dels överdramatiska ton. När det kommer till den senare måste sägas att Dick Harrison lyckas bättre att balansera historiska fakta i förhållande till viljan att överdramatisera.

Delar av Sveriges dramatiska historia publicerade 2019

Jag har flera gånger här på bloggen suckat över att historiker har svårt för att ta in att historia handlar om verkliga människor och en överdramatisk ton "fiktivifierar" det förflutna ännu mer. Verklighetens människor tenderar t.ex. inte att reagera på våld på samma sätt som fiktiva människor gör i litteraturen eller på TV och film. Konstigt är detta tydligt i historiska källor och jag minns en uppgift om franska revolutionen från när jag läste A-kursen i historia för att de källor som beskrev förloppet var sansade och hoppfulla om att det skulle bli bättre. Det här går stick i stäv med hur händelsen ofta skildras.

Jag gillar perspektivet att se historia som berättelser, men jag tror samtidigt det är viktigt att man hela tiden har i åtanke att det handlar om verkliga människor som har levt i en väldigt verklig värld där de utsatts för verkliga händelser som får såväl positiva som negativa konsekvenser för dem. Därför kan man inte reducera dem eller deras värld till fiktiva stereotyper.

lördag 9 november 2019

Dick Harrison - Sveriges dramatiska historia: Stockholms blodbad

I inläggen Dick Harrison - Världens dramatiska historia: Digerdöden (7 augusti 2019) och Dick Harrison - Världens dramatiska historia: Brittiska imperiet, uppgång och fall (18 september 2019) har jag berättat om två av de  småböcker som Historiska media givit ut i serien Världens dramatiska historia tidigare i år (2019). En parallellserie till denna är Sveriges dramatiska historia som verkar vara samma sak, men handla om händelser ur Sveriges historia. Då det är 499 år sedan Stockholms blodbad, har jag läst Stockholms blodbad som också är skriven av Dick Harrison.

De tidigare böckerna jag har läst Digerdöden och Brittiska imperiet, uppgång och fall, har jag tyckt varit helt okej sammanfattningar av de ämnen som titeln säger. Jag har haft lite små invändningar, men överlag tycker jag att de har varit bra som introduktioner. Det samma kan tyvärr inte sägas om Stockholms blodbad där Harrison verkar ha funnit det på sin plats att ägna största delen av boken åt att förklara hela Kalmarunionens historia från Magnus Eriksson och framåt och även sväva ut i långa berättelser om borgen Almare Stäket, Stockholm och brott och straff under senmedeltiden (särskilt i Stockholm).

Stundtals är blodbadet en unik händelse enligt Dick Harrison, men kapitelrubriken Blodbadens tid och baksidestexten "Stockholms blodbad, som markerar slutet på den svenska medeltiden, var en av många brutala massavrättningar i Europa under 1500-talet" säger mycket om Harrisons perspektiv på det som hände. Stockholms blodbad ska enligt Harrison nämligen inte alls ses som en fruktansvärd, unik händelse utan bör sättas in i en kontext där alla i det samtida Europa hade ihjäl varandra till höger och vänster. Detta får mig att tänka på mitt besök på Livrustkammaren i somras som jag skrev om i inlägget Livrustkammarens nya basutställning (30 juli 2019) där jag fick veta av guiden att blodbad var "vardagsmat på den här tiden". Och visst blir det många blodbad om man även räknar med alla bondeuppror, regelrätta avrättningar och fältslag som senmedeltiden och den tidigmoderna tiden har att erbjuda, vilket Harrison ägnar merparten av boken åt.

Framför allt försöker han dra paralleller mellan Stockholms blodbad och alla Karl IX:s avrättningar samt till Bartolomeinatten. Även om jag inte tänker försvara någotdera, tycker jag ändå att parallellerna haltar en del. Bartolomeinatten är ett folkmord på en religiös minoritet och Karls avrättningar är just det: regelrätta avrättningar av de som Karl ansåg vara förrädare. I Hogenskild Bielkes fall är förräderiet uppenbart eftersom han, liksom Dick Harrison själv skriver, sitter i fängelset efter Linköpings blodbad och skriver hatiska brev om kungen till de landsförvisade svenska adelsmännen i Polen-Litauen. Nej, domstolen är inte rättvis och Karl är domare, men avrättningarna sker enligt lagens alla regler. De åtalade får, till skillnad från i samband med Stockholms blodbad, hålla försvarstal, bikta sig och träffa sina familjer. Många benådas också av Karl, till skillnad från i samband med Kristian II:s blodbadande från november 1520 och framåt.

Andra paralleller som Dick Harrison gör med Stockholms blodbad är lite mer relevanta t.ex. Käpplingemorden och Kristian II:s pappa, unionskung Hans blodbad i Kalmar 1505. Den senare är uppenbart en inspiration till Stockholms blodbad, men trots att Harrison bygger upp stämningen genom att flera gånger hinta om den, skildras aldrig händelsen ordentligt och allra minst de konsekvenser som blev av den. Kalmar blodbad är också ett unikum i Hans regering och det vållar därför inte så stor uppmärksamhet att Hans någonsin avsätts i Danmark-Norge till skillnad från sonen.

Käpplingemorden är dödandet av flera borgare i Stockholm under Albrekt av Mecklenburg, vilket gjorde svenskarna mer vänligt sinnade till drottning Margareta i slutet av 1300-talet. Händelsen har gjort att man kunnat säga att Kalmarunionen börjar och slutar med massakrer. Harrison skildrar det för att sedan ifrågasätta allt.  Han menar nämligen att vi inte kan veta något om vad som hände då det är "svensk 1400-talspropaganda". Det här är inte unikt för Harrison eller Käpplingemorden utan argumentet att Stockholms blodbad skulle vara "Vasapropaganda" är relativt vanligt förekommande i litteraturen.

Även om makthavare alltid har framhävt sig själva, är propaganda som medveten politisk strategi en produkt av en krigstrött katolsk kyrka som på 1600-talet gick ifrån tron att kväsa protestantismen med vapen. Jag har dock lagt märke till att många historiker använder begreppet för att lätt kunna avvisa källor som inte passar in med deras förutfattade meningar om en händelse. En annan möjlighet är ju emellertid att "blodbad" faktiskt sågs som något extremt redan under tidigmodern tid och att det är därför som de omtalas så ofta och ingående.

I mitt, ovan nämnda blogginlägg om Dick Harrisons bok, skrev jag att en bra parallell till Stockholms blodbad är boerkriget som utbröt mellan boerna och britterna i Sydafrika 1899. Det har gått till historien mestadels p.g.a. britternas brutalitet och slutade med att britterna sägs ha uppfunnit koncentrationsläger i vilka de placerade boernas kvinnor och barn efter att ha haft ihjäl deras män. Detta kan tyckas långsökt, men det finns som sagt likheter med Stockholms blodbad då det handlar om en utländsk makt som kommer in och förgör en inhemsk. Kristian II tar också med sig de svenska adelskvinnorna och -barnen och håller dem inspärrade i Danmark i flera år. Kristian verkar ha en svaghet för kvinnor och barn, men indirekt dödar han merparten av dem genom det beteendet.

Dick Harrisons största problem är att han hamnar fel från början. Trots att titeln på boken är Stockholms blodbad handlar boken mer om annat än just det. Bl.a. får vi flera kapitel om brott och olika straffmetoder och jag undrar verkligen över varför det engelska straffet hanging, drawing and quartering omtalas i detalj då mig veterligen detta aldrig har förekommit i Sverige. Lika lite som jag förstår varför Kalmarunionens hela historia från drottning Margaretas krig mot Albrekt av Mecklenburg till Gustav Vasas maktövertag ges så stort utrymme i boken, förstår jag vad Stockholms brottslighet under senmedeltiden har med blodbadet att göra.

Dick Harrison berättar att det finns 2000 anteckningar om 1400 såväl verkliga som enbart misstänkta brott i Stockholms tänkeböcker från perioden 1474-1492 och man får intryck av att han tycker det är mycket, men om man gör en snabb uträckning, inser man att det handlar om ca 78 brott per år varav en del alltså var enbart misstänkta och således inte  nödvändigtvis verkliga brott. Det verkar inte heller som att Harrison funderat över varför rättssystemet var utformat som det var, vilket gör att det för honom framstår som underligt att ett brott som stöld gav högre straff än ett våldsbrott. Detta är dock logiskt då rättsväsendet syftade till att stärka sammanhållningen i t.ex. en stad. Utifrån detta perspektiv blir en stöldliga ett stort hot då det leder till misstänksamhet och oro stadsborna emellan.

Ifråga om straffet att bli bränd levande på bål kan jag heller inte låta bli att förbryllas över att Harrison valde att ta upp Malmös borgmästare Anders Pæp som blev bränd levande på bål 1419 och inte den, för Stockholms blodbad betydligt mer relevanta rådgivaren till Kristian II Didrik Slagheck som Kristian just utsett till ärkebiskop i Lund. Harrison konstaterar att det faktum att Anders blev omskriven i en dikt tyder på att det var ovanligt att riddare blev brända levande på bål (till skillnad från andra). Att denna tolkning skulle kunna appliceras även på frekvensen av omtalanden även av större massakrer under samma tid, är inget han nämner.

Överlag bygger Dick Harrison upp ett scenario där folk avrättades stup i kvarten, för att sedan konstatera att det vanligaste straffet var böter. Han förklarar inte heller varför detta är relevant för blodbadet. De som avrättades i Stockholm i november 1520 anklagas av svenske ärkebiskopen Gustav Trolle för kätteri, ett brott som Stockholms rådhusrätt inte kan döma i utan är ett kyrkorättsligt ärende. Den kanoniska rätten är dock inget som Harrison går närmare in på.

Framställningen av Sturarna får mig att misstänka att Dick Harrison kanske har diskuterat lite för mycket med Bo Eriksson, men på sida 90 (av totalt 168 sidor) börjar han komma in på det som jag anser vara en relevant bakgrund att ge till Stockholms blodbad: maktkampen mellan Sten Sture d.y. och först Erik och sedan Gustav Trolle. Detta gör mig ännu mer förvirrad, då han undanhåller detaljer som att alla, utom Gustav Trolle, såg utnämningen av honom till ärkebiskop som en bra försoningsgest efter att Sten tagit riksföreståndarämbetet ur händerna på Erik Trolle. Istället verkar Harrison mena att det hela skedde bakom ryggen på Sten och att utnämningen skedde mot bakgrund av att man ville "röra om i grytan". Konstigt nog är livvaktsstyrkan Gustav Trolle har med sig från Rom och den av påven i förväg givna förlåtelsen för den blodsutgjutelse de kanske kommer göra sig skyldiga till, ett tecken på att Trolle gissade att Sten skulle ställa till bråk enligt Harrison. Inte heller verkar Harrison reflektera särskilt mycket över att Trolle är den som, liksom Harrison själv skriver "demonstrativt undviker" att träffa Sten när han kommer hem till Sverige 1515.

Baksidestexten lyder: "Med sin omfattande kunskap om tidsperioden reder Dick Harrison ut bakgrunden till en av svensk historias mest mytomspunna händelser..." Det är således inte blodbadet som sådant som Harrison har för avsikt att skildra, vilket är mer än uppenbart. Största frågan är då: Varför har man valt att ge boken titeln Stockholms blodbad? En lämplig alternativ titel är dock svår att ge boken eftersom den verkligen spretar åt så många olika håll. Klart är dock att boken mer slutar där den borde ha börjat och Harrison skyndar igenom den viktigaste upptakten till blodbadet, blodbadet som sådant och konsekvenserna av det i slutet av boken. Tvärtemot det han gjorde i boken Digerdöden, beskriver han inte vilka källor vi har till blodbadet och såväl Kristian II som Kristina Gyllenstierna, Sten Sture d.y. och Gustav Trolle hade förtjänat betydligt mer än att bli undanskuffade i slutet av boken, men de är ju trots allt bara några av huvudpersonerna...

Som sagt är Stockholms blodbad spretig och de viktigaste personerna, händelserna och konsekvenserna blir inklämda på slutet. Detta ska jag erkänna var en stor besvikelse, då jag faktiskt har uppskattat de andra böcker jag läst av honom i serien Världens dramatiska historia. Harrison ska dock ha en stor eloge för att han redan på en av de första sidorna konstaterar att Kristian II är ansvarig för blodbadet eftersom det konstigt nog förefaller råda oklarheter kring detta idag.

Delar av Sveriges dramatiska historia publicerade 2019