Slaget på Åsunden

Carl Gustaf Hellqvists målning Sten Sture d.y:s
död på Mälarens is från 1880

Idag (18 januari 2020) är det 500 år sedan slaget på Åsunden eller slaget vid Bogesund som det också kallas mellan svenske riksföreståndaren Sten Sture d.y:s styrkor och danske kungen Kristian II:s ledda av Otte Krumpen utanför Bogesund (dagens Ulricehamn) i Västergötland.

Kristian II inledde kriget mot Sverige tidigt under 1519 efter en tids mobilisering. I sin bok Kristina Gyllenstierna. Kvinnan som stod upp mot Kristian Tyrann som jag skrev om i inlägget Marie-Louise Flemberg - Kristina Gyllenstierna. Kvinnan som stod upp mot Kristian Tyrann (4 december 2017) verkar Marie-Louise Flemberg förvånad över att Sten Sture inte svarade emot Kristians upprustning, men den svenska ekonomin är urusel och det hjälps inte av att danskarna hade spärrat av alla möjligheter till utrikeshandel för Sten utom mot Danzig (dagens Gdansk). Svenske ärkebiskopen Gustav Trolle hade dessutom hos påven Leo X drivet fram ett interdikt som lades över Sten av ärkebiskopen i Lund Birger Gunnersen och biskopen Lage Jørgensen Urne i Roskilde vilket också bidrog till Sveriges isolering.

Sten Sture d.y:s porträtt på altarskåpet
i Västerås domkyrka.

Kristian II:s armé bestod av legosoldater från kontinenten och brittiska öarna som betalades genom extraskatter som lades på de norska bönderna. Han litade inte på krigsovana bondesoldater. Extraskatterna ledde till uppror mot Kristian i Norge, som han dock verkar ha slagit ner i vad som framstår som en rätt blodig uppgörelse.

Sten Sture d.y. blev tvungen att förlita sig på svenska bönder, men dessa hade visat sig dugliga vid såväl Vädla 1517 som Brännkyrka 1518. Numrärt menar Lars-Olof Larsson i sin bok Kalmarunionens tid. Från drottning Margareta till Kristian II att de båda styrkorna kan ha varit relativt jämnstarka, men Kristians elitsoldater gjorde ändå kampen ojämn.

Lübecks spion berättar vi vet om slaget. Sten Sture d.y. blev redan i början av striden träffad av en kula från en lätt kanon (en s.k. halvslanga) nedanför knät som slet sönder hans ben och hade ihjäl hans häst som föll ovanpå honom. De svenska styrkorna skingras och resten är ett virrvarr av kaos och flykt och Stens livvaktsstyrka av manliga släktingar ur Natt och Dag-ätten ger sitt liv för att rädda honom.

Sten Sture d.y. gav order om att föra honom till Stockholm. Jag är övertygad om att detta är för att han ville dö hos sin hustru Kristina Gyllenstierna. På vägen stannade han till hos biskop Mattias i Strängnäs för att han ska be Gustav Trolle om ursäkt å hans vägnar och Trolle skriver ett officiellt brev om att de ska vara vänner. Sten dog emellertid under tiden (3 februari 1520) varpå Trolle skriver ett brev till Kristian II som finns bevarat i danska riksarkivet där han skriver om sin lycka för att Kristian befriat honom från Sten...

Historikerna Thomas Lindkvist och Maria Sjöberg skriver i boken Det svenska samhället 800-1720. Klerkernas och adelns tid: "Det ligger (...) i sakens natur att historikerna, som sitter med facit i hand, ger de olika skedena en långt mer förutsägbar utveckling än de prognoser samtiden hade möjlighet att göra" och jag är verkligen inte den som är för baklängeshistorieskrivning, men jag tycker nog ändå att brevet Gustav Trolle skriver till Kristian II säger väldigt mycket om den svenske ärkebiskopen och det som komma skulle under 1520.

Slaget vid Brunkeberg

Jungfrun från statyn av St Göran
och draken i Storkyrkan, Stockholm

Det är inte alla som delar födelsedag med årsdagen av ett berömt fältslag, men det gör jag. Därför tänkte jag att det kan vara trevligt att ägna ett inlägg åt Slaget vid Brunkeberg i Stockholm. De båda huvudmännen var Kristian I och Sten Sture d.ä. och egentligen kan man väl säga att det mer är Vasaättens förhistoria än historia. Slaget har dock ansetts som en viktig del av den svenska historieskrivningen och var en del av motståndet inom den svenska aristokratin gentemot Kalmarunionen.

Greve Kristian av Oldenburg hade blivit kung i Danmark 1448 under namnet Kristian I och var under en tid också kung i Sverige, där makten dock mestadelen av tiden låg hos riksrådet, samtidigt som Karl Knutsson Bonde också lyckades bli svensk kung hela tre gånger. Han dog emellertid 1470 och efterträddes av sin systerson Sten Sture d.ä. som blev Sveriges riksföreståndare. Kristian ansåg dock att han hade rätt till makten över Sverige också då Kalmarunionen fortfarande var ett officiellt faktum. Därför belägrade han Stockholm i juli 1471.

Kristians främsta stöd fanns i det uppländska folklandet Fjädrundaland medan Sten fann sina lojala män bland frälset och allmogen i resten av landet. Vid ett möte i Vadstena 4 september vägrade bergsmän och bönder från Småland, Väster- och Östergötland att underkasta sig Kristian, medan upplandsbönderna erkände honom som sin kung i ett möte i Uppsala några dagar senare.

St Göran i statygruppen i Storkyrkan,Stockholm

En av frälsemännen som stödde Sten var Nils Bosson Sture. Han var inte släkt med Sten, utan tillhörde ätten Natt och Dag och kom att bli far respektive farfar till de senare riksföreståndarna Svante Nilsson och Sten Sture d.y. Nils ledde truppen med dalkarlar mot söder, medan Sten ledde den sydsvenska hären norrut. De strålade samman 23 september och fortsatte sedan tillsammans mot Stockholm.

10 oktober 1471 (Klockan 11 på förmiddagen enligt Olaus Petri.) hade Kristian samlat sina trupper på den höga rullstensås som kallas Brunkebergsåsen som löper genom dagens centrala Stockholm, även om den till största delen har ätits upp av den växande staden. Därifrån kunde han ha utblick över staden.

Sten Sture i sin tur hade delat sina trupper i två grupper varav Nils ledde den ena. Planen var att anfalla Kristian från två håll genom en så kallad kniptångsmanöver. Knut Posse ledde stadsstyrkorna.

Sten gick till två anfall som lätt slogs tillbaka av Kristian och hans trupper på åsen. Detta styrkte Kristian som gick till motanfall. Striden pågick för fullt när Nils under den sena eftermiddagen dök upp på andra sidan åsen.

Nils Stures överraskande anfall fick Kristian att retirera med sina trupper, men det finns också en historia om att det danska riksbanéret hade hamnat i svenska händer. Kristian, som blivit träffad i ansiktet av en s.k. hakebössa, valde i att dra sig tillbaka. I panik försökte de fly över till Käpplingeholmen (dagens Blasieholmen) där de hade sina båtar. Bron över till holmen hade dock fått stockarna söndersågade av Knut Posses soldater. Bron brast och många soldater drunknade. De som lyckades ta sig i land blev dödades av Sten Stures folk. Kristian lyckades, svårt sårad efter att ha blivit träffad av en pil, rädda sig ombord på en av båtarna som genast avseglade mot Köpenhamn.

Draken i statygruppen Sten Sture d.ä. beställde till Storkyrkan
i Stockholm efter slaget vid Brunkeberg.

Slaget blev en viktig del i Sten Sture d.ä:s "propaganda" mot unionen. Bl.a. lät han uppföra den berömda skulpturen av St Göran och draken i Storkyrkan i Stockholm. St Göran ska representera Sten Sture som dödar den danska draken för att rädda den svenska jungfrun.

I äldre, nationalistisk historieskrivning har Slaget vid Brunkeberg av svenska historiker betraktats som ett slag mellan Sverige och Danmark. Detta perspektiv har man idag gått ifrån då det var såväl svenskar som danskar med på båda sidorna. Istället betraktar man det som olika allianser mellan olika ätter som stred om vem som skulle ha mest makt.