Sagnlandet Lejre: "Er det her vejen til stenalderen?"

Under mitt besök i Danmark i juli i år (2022) besökte jag Lejre museum, vilket jag skrev om i inlägget Lejre museum (27 juli 2022) Utöver museet finns även Sagnlandet Lejre i området kring det moderna samhället Lejre. Det beskrivs som ett arkeologiskt försökscenter på deras hemsida. Det grundades 1964 och här finns rekonstruktioner av de lämningar som man har hittat i området sedan dess. 

Det senaste tillskottet är den stora hallbyggnaden på 60m (av arkeologerna kallad Hus XLI) som påträffades 2009 och som är den största hallbyggnad som man hittills hittat i Danmark. Ett bevis på Lejres status som maktcentrum i järnålderns Danmark. Den hade byggts på en höjd nära entrén och när man gick förbi 

Sagnlandet Lejre använder ett gammalt kinesiskt ordspråk som motto: Jag hör och jag glömmer. Jag ser och jag minns. Jag prövar och jag förstår. Idag när många är så överideologiska att de inte riktigt verkar kunna ta in verkligheten och anpassa sig efter den, vet jag inte om det alltid stämmer, men det gör det ofta nog för att det ska vara något att tänka på. Mycket kan man bara förstå om man prövar, varför experimentell arkeologi är något som ligger mig väldigt varmt om hjärtat. Det kan vara svårt att förstå storslagenheten i hallbyggnader på allvar om man inte själv går runt i den. 

Rekonstruktionen av Hus XLI kallas av Sagnlandet Lejre för Kongehallen och stod klar så sent som 2020, men de har lyckats bra med att få den att se väderbiten ut utvändigt. 

Direkt när man kom in, fanns ett förrådsrum och sedan klev man in i ett mindre rum där man verkar ha möjlighet att utöva olika hantverk. Därefter kliver man in i den "stora salen" med en centralt belägen längre härd med hängande gryta ovanför och stekpannor liggandes ovanpå. Längs väggarna hade man byggt olika etager där man ställt bänkar, bord och kistor. På ett av borden låg rekonstruktioner av olika föremål typiska för vikingatiden. Sköldar med olika färger och mönster prydde väggarna. Här fanns även två "finare" sittmöbler, en för en person som väl är att betrakta som en tron för Lejre-kungen (Att ha egen sittmöbel var extra fint även under medeltiden. Tänk uttryck som högsäte och biskopssäte.) och en lite större där två-tre personer kunde sitta tillsammans. Innanför den stora salen fanns ett mindre rum med en säng. Det är uppenbarligen till för hallens herre och hans fru, men jag saknar sovbänkar till övriga boende i hallen ute i den stora salen.

På hallområdet fanns även en mindre offerplats (Den stora fanns i skogen.) och ett par mindre byggnader varav en var låst. Direkt när man klev in i en av dessa slog doften av eld blandat med tjära emot en och påminde om hur viktigt dofter är för upplevelser, något som blev ännu mer påtagligt på stenåldersboplatsen Athra. Längre ner på samma kulle fanns även ett litet "vikingatida" tältläger som kallades Ravnebjerg. 

Det fanns även en medeltida trädgård alldeles nedanför kullen. När man passerat den kom man ut på en äng med rekonstruerade gravar från flera delar av förhistorien som man måste förbi för att komma till järnåldersbyn Lethra. Namnet är en äldre form av Lejre och husen i järnåldersbyn är de äldsta rekonstruktionerna som gjordes på området redan på 1960-talet. Ett av husen brändes också ner för att studera vilka spår som blev kvar. 

Byn är gullig och mysig, men man kan se att byggnaderna är från 1960-talet då tolkningen av dem präglas lite för mycket av socialrealismen och den proletarisering av det förflutna som var den rådande historiesynen då (och som delvis är det än åtminstone i Sverige). Byggnaderna är som sagt "gulliga" och inte minst pittoreska, men de är samtidigt väldigt obekväma. Ingångarna är låga och trånga, vilket gör det svårt att ta sig in och ut ur dem och i vissa av dem måste man i princip krypa. Denna tolkning tror jag inte alls på då det rör sig om en tidsperiod då man stallade husdjuren i samma byggnad som man bodde i och man måste således ha haft ingångar stora nog för att man ska kunna ta in och ut större husdjur som kor och hästar. Detta har jag sett är något man tagit fasta på i senare rekonstruerade järnåldershus som har gjort ingångarna både högre och större. 

Det handlar väl så klart om kostnader, men det kan ändå finnas behov av en liten uppdatering. Till skillnad från 1960-talets forskare, tror jag nämligen att människorna under järnåldern, liksom vi idag, eftersträvade att leva så behagligt som möjligt. När vi gjorde oss redo för våra exkursioner under min arkeologiutbildning, sa vår lärare till oss: "När ni går i skogen och ser en plats där ni skulle vilja bo, kan ni vara i princip säkra på att det legat en boplats där vid åtminstone något tillfälle i det förflutna." vilket blivit ett rättesnöre i min syn på det förflutna därefter. Att husen i Lethra inte är direkt jättemysiga i praktiken kanske är orsaken till att fortidsfamilierne satt i den vägglösa byggnaden nere vid den lilla sjön under mitt besök, vilket gjorde att den lilla byn blev lite ödslig. 

Efter en liten skogspromenad kom vi fram till den ovan nämnda ertebølle-boplatsen Athra. Ertebølle-kulturen är en arkeologisk benämning på en jägarsamlar-"kultur" under mesolitikum i Sydskandinavien. Här kom verkligen doftupplevelserna tillbaka med full kraft. Ertebølle-boplatserna är kustnära och doften av hav och fisk låg tät över hela platsen som konsekvens av all fisk och fiskskinn som hade hängts upp på tork och den køkkenmødding som man konstruerat alldeles intill. Køkkenmøddingar är högar av ostronskal som kasserats efter att ostronen ätits och är typiska för ertebølle-boplatserna. Här var killen som just då såg om platsen med rekonstruktionerna av den lilla hyddan, stockbåtarna eldstaden med bänken där någon nyligen knäckt ett ostron och "gamla morfar" som begravts under en träplanka i ett hörn var också väldigt aktiv och engagerad när han berättade för besökarna om platsen och tidsperioden. Efteråt fick jag veta att Sagnlandet Lejre just då hade stenåldersvecka vilket kan förklara kvinnan som, ihop med sina barn, kom i motsatt riktning genom skogen när jag var på väg tillbaka och frågade: "Er det her vejen til stenalderen?", vilket slog mig som lustigt, men i sammanhanget ändå helt begripligt. 

Det finns betydligt mer att utforska på Sagnlandet Lejre. Jag vill t.ex. se istidstältet och maglemosse-bosättningen (Maglemosse är också en av de mesolitiska arkeologikulturerna i Sydskandinavien.), men även den betydligt yngre bondgården från 1800-talet. Dessa hanns inte med under mitt första besök i juli, men jag har alla tankar om att återvända. Faktum är att jag nu har vissa drömmar om att någon gång vara en av fortidsfamilierne.

Bild 1: Entrén till Sagnlandet Lejre
Bild 2: Utsidan av Kongehallen

Bild 3: Insidan av Kongehallen

Bild 4: Lethra

Bild 5: Hydda i Athra

Bild 6: Stockbåt i Athra

Bild 7: Grav i Athra

Bild 8: Køkkenmødding i Athra

Lejre museum

Under medeltiden intresserade sig historieskrivarna för Lejre på Själland. Det var där den första danska kungadynastin Skjoldungarna höll till. 

Lejre figurerade i sista avsnittet av den danska dokumentärserien Gåden om Danmarks første konge där historikern Cecilie Nielsen besökte såväl Lejre museum som Sagnlandet Lejre. Avsnittet, Den mystiske sagn, skrev jag mera om i inlägget Gåden om Danmarks første konge: Den mystiske sagn (5 juli 2022) och Sagnlandet Lejre kommer jag återkomma till i ett senare inlägg. Det här inlägget ska däremot ägnas åt Lejre museum som faktiskt lyckades överträffa redan rätt höga förväntningar från min sida.

Som järnåldersarkeolog har jag länge velat besöka Lejre och även om den aspekten av min personlighet varit slumrande på senare år kan man nog konstatera att den börjat vakna på sistone. Inte minst tack vare Gåden om Danmarks første konge. Därför har viljan att åka dit intensifierats och under mitt senaste besök hos min danska väninna på Själland var det äntligen dags för inte mindre än två besök, men jag lämnar Sagnlandet Lejre till sitt eget inlägg och fokuserar på museet. Det är litet, men inuti fanns en oerhört trevlig utställning om platsen, fynden och dess forskningshistoria.

Det mindre rummet längst bak har byggts upp som insidan av en hallbyggnaden komplett med en projicering i mitten av den mansgrav som påträffades i mitten av Hus XLI på Mysselhøjgård som avtäcks lager för lager. Det finns även en närmare beskrivning av graven och man har även ställt ut hans ben. I övrigt är fokuset på livet i hallen med utställda vardagsfynd och även träskivor med inbrända stolphål som föreställer de sju påträffade hallbyggnaderna på Mysselhøjgård och Fredshøj. En liten skylt under placerar ut deras brukningstid på en tidslinje för Lejres storhetstid mellan 500- och 1000-talet e.Kr.

I detta mindre rum finns också det mest kända fyndet från Lejre; den förvånansvärt lilla Oden-figurin som påträffades i Hus XLI som alltså är den största hallbyggnad som har påträffats i Danmark. Den finns rekonstruerad på Sagnlandet Lejre. 

I det större rummet finns också en del fynd utställda. Bl.a. ett föremål som liknar "Musse Pigg" från Uppåkra. Det finns även förstoringar av fynd bredvid QR-koder att skanna för att veta mer om fynden på en skärm. En annan typ av skanner har använts till de historiska källorna. Dessa finns avbildade på en bricka man lägger på en skanner. Sedan kan man läsa deras utsagor om Lejre på modern danska (och jag tror engelska) samt en kortare sammanfattning om källan på skärmen intill. Väldigt trevligt! Har aldrig sett ett så effektivt sätt att presentera historiska källor i utställningssammanhang. En jämförelse kan göras med Frederiksborgs slott som tapetserat ett helt rum i sin utställning om Christian IV:s dotter Leonora Christina med den självbiografi hon skrev som fånge i Blåtårn som ser häftigt ut, men som jag ändå undrar om någon verkligen läser.  

Det finns även en enorm karta i det större rummet över området där de olika lämningarna är utsatta. Dessutom finns stora "böcker" att bläddra i som berättar om Skjoldungarnas och Lejres historia samt om platsens forskningshistoria.

Ni som följt bloggen en tid har nog förstått vad jag tycker om Källkritiken (Den historiska metoden, inte "vanlig" källkritik.). Jag skrev lite om det och Lejre i ovan länkade inlägg om sista avsnittet av Gåden om Danmarks første konge. En viktig del av Lejres forskningshistoria är nämligen att flera historiker med Källkritikens "uppfinnare" Curt och Lauritz Weibull i spetsen helt avfärdade de medeltida historikernas utsagor om platsen som "myter och sagor" i början av 1900-talet. 

Museet har även en symbolisk bild av Curt med en sönderriven Gesta Danorum bakom. Källkritik baserat på reflektioner kring vad källorna egentligen vill ha sagt och sunt förnuft är viktigt, men som arkeolog som står lite utanför historievetenskapen har jag problem med Källkritiken som mestadels verkar vara ute efter att helt och hållet avfärda alla källor (oftast på ett extremt godtyckligt sätt!) som säger något som går emot vad man tycker från början. Om historievetenskapen ska använda skriftliga källor för att tolka historien, blir man ju tvungen att fråga sig vad Källkritikerna faktiskt baserar sina tolkningar på. Det framstår nämligen mer som att de skriver historia mot källorna än med dem.

De medeltida historieskrivarna tenderar att bre på en hel del i sin historieskrivning (faktiskt inte helt olikt många som skriver svensk populärhistoria idag...), men som arkeologen Tom Christensen skriver i boken Lejre bad myten. De arkæologiske utgravningar verkar de bygga på något som faktiskt funnits/hänt om än inte alltid på det sätt de beskriver. Åtminstone talar det arkeologiska materialet från Lejre som kommit i dagen efter andra världskriget sitt tydliga språk. Det är heller inte enda kända exemplet på att arkeologin kunnat påvisa att historiska källor är mer sanna än vad Källkritiska historiker hävdat. Även Richard III-projektet kunde visa att bilden av Richard III inte enbart var byggd på "Tudor-propaganda" (Propaganda alltså använt i sin moderna betydelse som synonymt med lögner alltså.).

Det är väldigt viktigt att ha koll på att väldigt många professionella historiker skriver histoia med källorna idag. Jag tycker t.ex. de lärdomar My Hellsing skriver att hennes utmattning gav henne och som hon menar berikar hennes historieforskning i krönikan Min väg till utmattning i tidskriften Respons 6/2021 sär en frisk fläkt mitt i allt och jag hoppas att hon kan influera sina kollegor att börja använda sin egen erfarenhet av att vara människa och leva i en värld befolkad av andra människor mer. Kanske kan vi då komma ur de bisarra våldspornografiska och det djupa förakt mot förmoderna svenskar som en majoritet av den populära historieförmedlingen i Sverige mynnar ut i idag. 

Bröderna Weibull och övriga Källkritikers feltolkningar är idag en given del av förmedlingen om Lejre och inget ont som inte har något gott med sig. Det totala avfärdandet av platsen gjorde att arkeologiska metoder och dokumentation fick mogna innan man satte spaden i jorden på allvar. 

Som sagt är Lejre museum litet, men för en gångs skull har jag inget alls att klaga på. Det är faktiskt helt underbart och allt man kan önska sig utan för mycket krusiduller. Det är vardagsliv, forskningshistoria, fyndförmedling, tillgängliggörande av historiska källor och inte för överväldigande digitala hjälpmedel. Rekommenderar verkligen varmt ett besök och även den lilla podd om Skjoldungarna, Kongerigets vugge som finns på museets hemsida. 

Bild 1: Museet
Bild 2: Det mindre utställningsrummet
Bild 3: Föremålet som liknar Uppåkras "Musse Pigg"
Bild 4: Förmedling av historiska källor med en skanner.
Bild 5: Curt Weibull och Gesta Danorum
Bild 6: Planritning över en av hallbyggnaderna 
Bild 7: Fyndfördjupning med skanner
Bild 8: Oden-figurinen

Gåden om Danmarks første konge: Den plyndrade grav

I tredje avsnittet av Gåden om Danmarks første konge beger sig Cecilie Nielsen till Fyn och Ladbyskeppet; Danmarks enda kända skeppsgrav. Skeppet påträffades inuti en gravhög och såvitt jag kan förstå ligger det kvar att beskåda där. Skeppet var 21m långt och 3m brett och var enligt arkeologerna som grävde så fyllt av gravgods att det hade pressats ner på mitten. Fynden som påträffades i skeppet vittnar om att graven gjordes till en väldigt rik person från samhällstoppen som utifrån fynden könsbedömts som en man och de vittnar också om att han haft makt över ett större område än lokalsamhället. Han kallas ladbykungen och hans grav dateras till ca 925, d.v.s. före Gorm den gamle och Harald Blåtands regeringstid. Däremot finns det inga spår av honom själv. Det kan bero på bevaringsförhållande, men de 11 hästar och (minst) 4 hundar som han fått med sig har skelett som bevarats bra. Det finns även tydliga spår av ingrepp i högen så snart efter begravningen att det dess planktak varit färskt nog att bli till flis. Föremålen har i samband med intrånget blivit skadade och en del utrustning som man kan anta (baserat på liknande kända gravar) bör ha funnits där som t.ex. vapenutrustning saknas. Efter plundringen, heter avsnittet Den plyndrade grav och kan i skrivande stund (29 juni 2022) ses här.

Inom den svenska arkeologin har intrång i gravar under historisk tid diskuterats flitigt på senare år, inte minst när det gäller gravar från vikingatid. Ett av de tydligaste bevisen för detta är gravfältet Norra Björke 61 i Vittene ca 10 km öster om Trollhättan i Västergötland som Tore Artelius och Mats Lindqvist skrivit om i boken Döda minnen och beskrivs i huvudsak som ett urnegravfält. Det är en tradition som är vanliga i norra Europa (inklusive södra Skandinavien) under äldre järnålder.

Urnegravarna från äldre järnålder är emellertid inte de äldsta gravarna på platsen. Den äldsta graven är en stensättning från äldre bronsålder. Denna grav är enligt Tore Artelius och Mats Lindqvist orsaken till det fortsatta gravläggandet under järnåldern. Redan urnegravarna relaterar till den genom sin placering omkring den. Urnegravarna är den andra fasen av begravningar på platsen och inleds under förromersk järnålder på 500-talet f.Kr. och varar fram till äldre romersk järnålder. Man slutar begrava folk på gravfältet under århundradet efter Kristi födelse. Denna fas är delvis samtida med den boplats på vilken man hittade en av de viktmässigt största guldskatterna i Sverige. Denna guldskatt dateras till ungefär samma tid som urnegravfältet övergavs och kan relateras både till Sydskandinavien och till Rom. Guldfynden finns idag att se i Guldrummet på Historiska museet i Stockholm.

Det mest intressanta med Vittene (som förtjänar ett eget, mer ingående inlägg vid tillfälle) är emellertid enligt mig hur man under yngre järnålder förhållit sig till de äldre gravarna. Efter 700 år började man nämligen begrava folk i Vittene igen. Dessa gravar placerades både ovanpå och i de äldre urnegravarna och även om det, som Tore Artelius och Mats Lindqvist påpekar, inte är möjligt att bevisa, gör ändå dokumentationen från Vittene att man kan visa att man i yngre järnålder undersökte innehållet i de äldre urnegravarna rätt noga. 

I urnegravarna påträffades bergartsavslag som behandlats på samma sätt som benen (De visar tecken på eldpåverkan och de har omsorgsfullt placerats i graven tillsammans med resterande material. Det här fenomenet (liksom att man ofta har påträffat urnegravfält i samband med undersökningen av vikingatida gravar) har noterats i samband med undersökningar av andra urnegravfält, bl.a. på Bornholm, men ingen har reflekterat mer över det före Tore Artelius och Mats Lindqvists genomgång i Döda minnen 2007. Vad som är intressant i Vittene är att stenavslag även påträffas i gravarna från yngre järnålder. Det kan ses som ett tecken på att man har stört de äldre gravarna och att de därför råkat komma med i de yngre. Men faktum är att de stenarna inte är hanterade på samma sätt som i de äldre gravarna och den yngsta av dessa är dessutom en skelettgrav som av gravskick och -riktning har tolkats som kristen. Därför är det rimligt att istället anta att man ansett det viktigt att inte bara relatera sina gravar till de äldre, utan också att härma deras innehåll. Som Artelius och Lindqvist skriver:

Att urnor står upp och ner eller ligger på sidan i urnegravarna är mycket vanligt förekommande. Lockstenar saknas ofta eller ligger bredvid urnan. Urnorna verkar ofta ha tömts på sitt innehåll. Nedgrävningarna som urnorna påträffats i uppvisar ofta spår av yngre störningar. Gravgroparna har profiler som visar att de grävts i mer än vid ett tillfälle. Har urnorna varit tomma på metallföremål, alltid saknat lockstenar, alltid stått upp och ned och endast innehållit lite brända ben. Eller har urnorna ibland tömts och sökts igenom? Även om det känns främmande för en del arkeologer att tänka i den riktningen, bör det ändå med all säkerhet ha förhållit sig på det senare viset i Vittene. Förhållandena som dokumenterades på gravplatsen ställer stora krav på arkeologen när det gäller att frångå den traditionella kulturhistoriska synen på den vanliga förhistoriska människan som passiv. (Döda minnen, Tore Artelius & Mats Lindqvist 2007, s123f) 

Till skillnad mot det rätt positiva perspektivet som Tore Artelius och Mats Lindqvist har på ingrepp i urnegravarna under yngre järnålder förstår jag perspektivet på ingreppen i Ladbyskeppet i Gåden om Danmarks første konge som inte negativt direkt, men inte lika positivt. Cecilie Nielsen kontaktar arkeologiprofessor Jan Bill vid Oslo universitet och Aoife Daly som är expert på dendrokronologi. De har gått igenom det fyndmaterial som plundrarna av de kända norska skeppsgravarna i Oseberg och Gokstad lämnat efter sig. Intressant nog kunde Daly konstatera att virket i ett par av spadarna man funnit i Oseberg respektive Gokstad var så likartade att de kommer från träd som måste ha vuxit i samma skog. De har även kunnat datera plundringen till mellan 953 och 975, vilket är ungefär samtidigt som man menar att Ladbygraven också blev plundrad och ungefär samtidigt som Harald Blåtand regerar. Det skulle därför kunna vara han. 

Jag ska erkänna att jag inte har detaljkunskaper om någon av de tre skeppsgravarna, men baserat på att dokumentärserien påstår att intrången i de tre skeppsgravarna varit brutala och respektlösa, vilket inte verkar vara fallet i Vittene. Det är en intressant tanke att det skulle vara Harald (som ju även var kung i Norge) och att han gör det för att makten nu ska börja med honom och inte med ladbykungen är en intressant tanke. Det är fullt möjligt att det kan finnas flera orsaker bakom intrång i äldre gravar än ett. Frågan är vad Harald gjorde med ladbykungen?

Som jag skrev i inlägget Gåden om Danmarks første konge: På sporet af Thyra (28 juni 2022) tycker jag inte att Harald Blåtand verkar vilja utradera sin mor Thyra utan snarare "modernisera" Jellingmonumentet. Därför vet jag inte om han egentligen bara är en iscensättare av sig själv som Adam Bak från Kongernes Jelling menar. Snarare verkar det ha varit viktigt för honom även att iscensätta sina föräldrar och att han fick sin makt från dem även om han, som Jan Bill säger var kung på ett helt annat sätt än andra nordiska kungar dittills hade varit. Om vi tror att han ligger bakom plundringarna av alla tre skeppsgravarna, skulle det kunna vara en maktkamp som ligger bakom med ladbykungens ättlingar. Eller möjligen kanske det inte var vanligt att danska kungatiteln gick i arv från far till son och att han måste försvara sin rätt som son till Gorm genom att förstöra innehållet i ladbygraven? Att han är den första danska kung som regerar i Norge (som vi vet) också skulle således kunna vara orsak till att han plundrar även Oseberg och Gokstad. Den stora frågan är väl: Vad gjorde han med ladbykungen själv?

Bilden visar Ladbyskeppet och är tagen från Wikipedia.

Gåden om Danmarks første konge: På sporet af Thyra

Som jag skrev i inlägget Gåden om Danmarks første konge: Haralds spin (26 juni 2022) gillar jag verkligen DR:s dokumentärserie Gåden om Danmarks første konge. Där försöker den danska historikern Cecilie Nielsen reda ut varför den danska regentlängden börjar med Gorm den gamle liksom att hon försöker ta reda på om det inte finns danska kungar före honom. Första avsnittet Haralds spin handlade mest om Harald Blåtand, som var son till Gorm och som vi vet mycket mer om än honom. 

Harald hade givetvis även en mor som han omnämner på sin runsten i Jelling på Jylland. Även Gorm nämner henne på sin (den mindre av jellingstenarna) fast då givetvis som sin fru: Thyra Danebot. Det är hon som är ämnet för avsnittet två av Gåden om Danmarks første konge: På sporet av Thyra som i skrivande stund (25 juni 2022) kan ses från Sverige här.

Runstenar är enligt runologen och arkeologen Lisbeth Imer från Nationalmuseet i Köpenhamn en personlig manifestation som ska bevisa att personen har rätt till makt och vem hen har makten från. Intressant nog verkar Thyra vara den som legitimerar både Gorm och Haralds makt och hon är den som är nämnd på flest runstenar i Danmark.

På Gorms sten omtalas Thyra som "Danmarks bot" vilket länge trotts betyda prydnad, men idag har forskarna övergett denna tolkning av bot/bod och tror numera att det ska tolkas som stöd eller hjälp, vilket gör Thyra betydligt mer aktiv och handlingskraftig och tillskriver henne makt i sin egen rätt, något som blir tydligt även på de andra runstenar som t.ex. Læborgstenen där Ravnunge-Tue säger att Thyra är hans drottning som på den tiden var en kvinnlig variant av, men även frun till drott, en beteckning som i fornnordisk tid betydde ungefär kung. (Intressant egentligen hur begreppet kung senare under en period förefaller att bli relativt könsneutralt t.ex. finns ju Kung Märta även om Märta Leijonhufvud aldrig var kunglig i formell bemärkelse och ännu mer att det i samband med drottning Kristinas kröning 1650 proklamerades att "Nu är Kristina krönt konung..." och efter överläggningar verkar man även vid Ulrika Eleonoras kröning 1719 ha följt samma mönster. Även om Kung byxlös är ett öknamn från Albrekt av Mecklenburg är ju drottning Margareta ändå de nordiska ländernas "fullmäktige fru och rätta husbonde", men känner att en djupare diskussion om historiska kvinnor med manliga titlar nog får bli föremål för ett annat inlägg.)

Historikern Kasper H Andersen vid Moesgaard museum påstår att kvinnorna är i princip frånvarande i skriftliga källor, vilket jag funderar lite på. Jag tycker att det norröna materialet innehåller massor av olika kvinnor, inte minst om Thyra. De berättar t.ex. att hon var dotter till en jutisk storman som hette Harald och Saxo Grammaticus omtalar henne också, men då som dotter till en engelsk kung. Härifrån Uppland där en överväldigande majoritet av världens kända runstenar finns ter det sig även rätt märkligt med tanke på hur vanliga kvinnorna är på dem och Thyra är, enligt Lisbeth Imer som sagt den person som finns omnämnd på flest runstenar.

På sätt och vis skulle man nog kunna säga att Estrid Sigfastsdotter är en svensk motsvarighet till Thyra. Hon har ingen, och ska heller inte ha någon, plats i den svenska regentlängden, men hon är anmoder till Jarlabankeätten som vi faktiskt kan veta en hel del om tack vare att de var så flitiga runstensresare i området som idag kallas Runriket kring Vallentunasjön norr om Stockholm (Jag rekommenderar en rundtur i området om ni har vägarna förbi stockholmsområdet med bil. Hemsida finns här.). Genom runstenarna kan vi följa Estrids släkt från henne själv till hennes barnbarns barn. Hennes första make Östen försökte resa till Jerusalem, men dog i Grekland varpå Estrid reste runstenen U136 vid Broby bro efter honom. Tre av deras söner reste runstenen intill (U135) där de även bl.a. skriver att de gjorde en hög efter honom som inte är synlig idag, men som finns på kartor över området från 1700-talet. Den detaljen tycker jag är intressant sett till historien om att Harald Blåtand sägs vara begravd i Roskilde domkyrka även om hans kropp inte finns där. 

Östen var inte den enda i familjen som reste utomlands. I det sydtyska klostret Reichenaus gästbok finns Estrid omnämnd tillsammans med två av sina söner Östen och Sven. I samband med en arkeologisk undersökning 1995 påträffades skelettgravar som utifrån gravskicket tolkats som kristna invid runstenarna och den försvunna högen. En av dem var en äldre kvinna som bl.a. fått med sig ett mynt från Basel i Schweiz, inte långt från det tyska klostret. Ihop med runstenarna och högen, är myntet ett argument för att kvinnan är Estrid och det är den gängse tolkningen även om vi givetvis inte kan vara 100% säkra. Kvinnans kranium har använts av Oscar Nilsson för rekonstruktioner av dels en yngre version som Stockholms läns museum har och dels en äldre som just varit utlånad till Vikingaliv, men som normalt finns på Täby bibliotek. 

Estrid, Runriket och Jarlabankeätten förtjänar ett eget inlägg framöver, men de bevisar att man inte ska underskatta informationen man kan få ut ur runstenar. Även sagamaterialet nämner för övrigt Thyra och flera andra kvinnor. De är lite tveksamma för sin sanningshalt, men vi har ju nog med andra bevis för att säga att Thyra har funnits även om inget arkeologiskt material helt säkert kan kopplas till henne. 

Dokumentären påstår att kvinnan tas ifrån sina rättigheter under medeltiden och att kristendomen tar ifrån dem rätten att tala i det offentliga. Jag tycker dock senare tiders forskning pekar på att ett sådant skifte kom senare. I Norden har vi t.ex. Ingeborg Håkonsdotter, heliga Birgitta, drottning Margareta samt Filippa och inte minst drottning Dorotea av Brandenburg som är en av (om inte den) främsta orsaken till konflikterna under Sturetiden i Sverige. Danska historikern Grethe Jacobsen kom också ut med boken Magtens kvinder før enevælden tidigare i år. I den berättar hon bl.a. om kvinnliga länsherrar i Danmark i förmodern tid. Kanske det ska tolkas som en tradition som går tillbaka till Thyra som alltså blev beskriven som en kvinnlig drott?

En 360m lång skeppssättning har påträffats i Jelling. Denna omringar Nordhögen och man gissar på att Gorms runsten kan ha varit placerad i dess stäv. Det är inte helt omöjligt att denna är gjord till Thyras ära även om det är svårt att säga säkert. Särskilt som Harald Blåtand omformar hela Jelling med en storhög i skeppet och en palissad av ekträ. Allt byggt med samma geometriska precission som i ringborgarna, vilket Adam Bak från Kongernes Jelling menar är ett tecken på inflytande från det kristna Kontinentaleuropa. 

Cecilie Nielsen talar om att Harald Blåtand offrar sin mors plats i historien, men jag skulle nog mer vilja säga att han "moderniserar" den. Det är ju inte så att han helt utrotar moderns minne. Hans runsten omnämner ju henne. Däremot verkar det som att han försöker omstöpa Jelling som symboliskt monument genom att ta in en ny kristenbyggtradition som han anpassar efter lokala förhållanden. Det är lite likt den hög (A1) som undersöktes arkeologiskt på gravfältet Norrsunda 59 i Valsta i Uppland. Jag själv skrev om den och gravfältet i min masteruppsats, men mer officiellt har projektledaren för undersökningen Gunnar Andersson skrivit om den i bl.a. rapporten Valsta gravfält. Arlandabanan: arkeologisk undersökning: Uppland, Norrsunda socken RAÄ 59, Dnr 3196/92 och i Gravspråk som religiös strategi: Valsta och Skälby i Attundaland under vikingatid och tidig medeltid. Högen anlades ovanpå sex gravar som från äldre järnålder. Ett arabiskt mynt i västra delen av dess kärnröse ger en datering till 773/774 e.Kr för anläggandet. Kring år 1100 öppnar man högen och placerar stenkistor i en korsform mitt i högen. Det verkar med andra ord som att man vill ta med sig det gamla in i det nya, något som faktiskt verkar ha varit meningen även med högens ursprungliga anläggning också då man byggt den ovanpå ännu äldre gravar. Man verkar helt enkelt ha velat ta med sig det gamla in i det nya. Kan det vara så Harald Blåtands ombyggande av Jelling också ska tolkas? 

Bild1 visar de båda Jellingstenarna och är tagen från Wikipedia.

Bild 2 och 3 är rekonstruktionerna av Estrid Sigfastdotter

Bild 4 visar högarna och kyrkan i Jelling och är tagen från Wikipedia.

Gåden om Danmarks første konge: Haralds spin

Harald Blåtand och hans fränder,

står på tå och borstar tänder.

Harald Blåtand tänker så:

Om man inte blev så blå,

skulle blåbär vara godare ändå

~ Lennart Hellsing

I november 2021 visade DR (Danmarks radio) dokumentärserien Gåden om Danmarks første konge. Den går i skrivande stund (25 juni 2022) att se från Sverige här. I den undersöker den danska historikern Cecilie Nielsen början på den danska regentlängden. På t.ex. danska kungahusets hemsida kan man läsa att den första danska kungen var Gorm den gamle, men stämmer det?

Som arkeolog har jag haft ett intresse för järnåldern, vikingatiden och den tidiga medeltiden. 2015 skrev jag min masteruppsats i arkeologi om gravskickets förändring under kristnandet av Sverige baserat på två gravfält i Uppland (Den finns att läsa här om någon är intresserad av det.). Därför tycker jag ämnet för dokumentärserien är intressant, men det är inte bara därför jag gillar serien. Även Cecilie Nielsens sätt att förmedla och upplägget av serien är uppfriskande. 

Hon förmedlar vad forskningen på senare år har visat, men istället för att komma med en helt ny version av historien, utgår hon ifrån den som redan finns och försöker gå till botten med varför den är som den är. Hela serien inleds med frågan: Varför börjar den danska regentlängden som den gör? En undran som sedan upprepas i inledningen av varje avsnitt, vilket förankrar syftet med serien och fungerar som en röd tråd genom och mellan avsnitten. Hennes resa mot kunskap och själva forskningsprocessen blir ett mål i sig med förmedlingen och hon tar flera danska historiker, arkeologer och övrigt musei- och kulturarvsfolk till hjälp som hon hela tiden kommer med frågor till och som får berätta om vad de vet. Nielsen kommer också ofta med frågor till både sig själv/tittarna om det hon just lärt sig, vilket fördjupar inblicken i hennes egen tankeprocess. Jag förstår givetvis att serien är väldigt upplagd i förväg och det är tydligt att hon vet var hon ska leta, men kunskapsresan framstår ändå som relativt naturlig och hennes nyfikenhet och entusiasm framstår som äkta och smittar av sig. Att hon låter publiken följa med i forskningsprocessen gör också att hon aldrig talar ner till dem utan upptäcker historien och de historiska personerna tillsammans med tittarna.

När jag läste arkeologi, hade jag en lärare som sa att det bästa sättet att börja forska om ett ämne är att utgå ifrån det man redan känner till och sakta gå mot det man inte känner till. Det verkar som att det är någorlunda så Cecilie Nielsen också valt att gå tillväga. Åtminstone börjar hon att undersöka Gorm den gamle och hans son Harald Blåtand i första avsnittet Haralds spin. 

Det finns inte så mycket information om Gorm, men desto mer om Harald. Därför blir Cecilie Nielsens första stopp Roskilde domkyrka som är gravkyrka åt danska kungligheter och där sägnen också menar att Harald Blåtand är begravd (Ni kan se en bild på graven här ovan). 

Adam av Bremen var en tysk kyrkoman som på 1000-talet skrev krönikan Gesta Hammaburgensis ecclesiae pontificum (Historia om Hamburgs stifts biskopar) och är i Sverige nog mest känd för berättelsen om hednatemplet i Gamla Uppsala, men han berättar också om Harald Blåtand. Kanske inte egentligen jättekonstigt om man antar att det är sant att en av Adams uppgiftlämnare är Haralds barnbarns barn Svend Estridsen. I Gåden om Danmarks første konge skildras historien genom en animation och jag vill ge en stor eloge till serien för att inte skildra våldet vare sig överdramatiskt eller sensationalistiskt. 

Vi får veta att Haralds son Svend Tveskägg gjorde uppror mot sin far. Harald flydde till sina allierade i södra östersjöområdet där han blev upphunnen av Svends män och blev dödad. Därefter ska "hären" enligt Adam av Bremen ha tagit med sig Harald hem för att begrava honom i Roskilde. Arkeologiska undersökningar av hans grav har emellertid visat att den är tom och att han troligen aldrig legat där. Man kan ju undra varför Adam skriver så, men Cecilie Nielsen lämnar inte något riktigt svar på det, men det är ju inte heller syftet med dokumentären. Däremot har hon insett att hon inte bara kan hitta kunskap i skriftliga källor: "Som historiker er jeg nødt til att undersøge det her på en anden måde. Jeg er nødt til att alliere mig med mine noget mere jordnære fagfæller arkæologerne."

Historie og arkæologi arbejder meget sammen. Vi kan ikke komme nogen vegne udan hinanden.

~ Adam Bak

Utöver monumenten i Jelling på Jylland (som Nielsen återkommer mer till i avsnitt två), är Harald Blåtand arkeologiskt mest känd för de stora ringborgar som han byggde mellan slutet av 970- och det tidiga 980-talet: två på Jylland, två på Själland och en på Fyn. En av seriens brister är enligt mig att man inte tagit med det s.k. Östdanmark som idag i huvudsak är svenskt med bl.a. Skåne. Det finns nämligen åtminstone en känd borg i skånska orten Trelleborg och eftersom de landskapen länge var danska, hade det varit kul att få veta hur mycket makt danska kungar hade där redan då.

Ringborgarna finns inte omnämnda i skriftliga källor, men är noggrant byggda med en väldigt strikt geometrisk och symmetrisk konstruktion med en korsväg i mitten som delar in borgen i fyra lika stora delar där fyra hus är placerade i en fyrkant på centimetern likadant i relation till varandra. Efter Harald blåtand är nästa danska kung att manifestera sin makt genom byggnadsverk Christian 4 vars gravplats i Roskilde domkyrka Cecilie Nielsen besökte tidigare i avsnittet.

Trelleborg är även namnet på en ringborg utanför orten Slagelse på Själland som Cecilie Nielsen besöker. Det är den bäst befästa av ringborgarna och har två vallar. Där finns tecken på strid. T.ex. har flera pilar hittats i vallen och två av portarna verkar ha blivit nerbrända. I förborgen har även tre massgravar påträffats. Den största innehåller tio unga män på mellan 20 och 35 år. Det är oklart vad de dött av, men en individ har fått benet avhugget vid knät. Även om det finns danskar, kommer mer än 50% av de döda från Norge och slaviska områden där skriftliga källor berättar att Harald Blåtand hade allierade. Arkeologen Christine Frank Larsen som är museichef på Vikingeborgen Trelleborg tror också att de icke-danska männen kan vara legosoldater. 

Dateringarna av borgarna ihop med uppgiften om att Svend Tveskäggs uppror mot Harald sker under 980-talet gör att jag funderar på om inte spåren av våldsamheter i Trelleborg kan vara spår av upproret. De många borgarna kan trots allt ses som en reaktion på oroligheter och de behöver inte nödvändigtvis komma utifrån. Jag tycker egentligen att det är barnsligt att prata om "historiska segrare" för som svenska historikern Maria Sjöberg säger i Introduktionen till En samtidig världshistoria har historien inget slutmål, men Svend tar ju makten från sin far och kan det kanske vara en orsak till varför ringborgarna inte nämns i skriftliga källor?

Byggandet av ett flertal borgar inom ett begränsat område under en viss tid får mig som svensk arkeolog lätt att tänka på fornborgarna på Öland. Dessa är äldre än de danska ringborgarna, men särskilt efter undersökningarna av Sandby borg där man påvisat att en massaker på borgens invånare inträffade. Jag har inte hållit mig uppdaterad om undersökningarna där på sistone, men vet att man åtminstone under en period diskuterade att de som haft ihjäl alla människor måste ha blivit insläppta då det inte finns några tecken på attack mot eller belägring av den på samma sätt som i Trelleborg. Om man vill tala om kopplingar till Danmark finns det även sådana bland de öländska borgarna. T.ex. är Gråborg väldigt intressant med det intilliggande Sankt Knuts kapell, vigt åt den danske helgonkungen Knut, som dateras till 1100-talet. En sägen berättar också att danske kungen Valdemar den stores fru Sofia av Minsk ska ha vuxit upp där. (Sofia och Valdemar är för övrigt släkt med Svante Sture, vilket jag skrev om i inlägget Svante [10 juni 2022].)

Haralds fru Tove Mistivojsdotter nämns inte mer än att hon är dotter till obotriternas furste och reser en runsten. Obotriterna var en slavisk grupp som ingick i samlingsbenämningen vender och som levde i södra östersjöområdet. Dokumentären är lite oklar på den punkten, men jag tror att det kan vara till dem Harald flydde från Svend.

Vi arbejder ikke langsomt. Ting tager tid, när det skal gøres grundigt

~ Leif Plith Lauritsen

Haralds ringborgar är inte de äldsta kända borgarna i Danmark. Arkeologen Leif Plith Lauritsen från Museum Lolland-Falster visar Cecilie Nielsen en jättestor borg som hittades på den danska ön Falster för cirka 10-20 år sedan. Den är 50% större än den största av Harald Blåtands ringborgar och är därför den största kända borgen i Sydskandinavien. Den finns omnämnd i en skriftlig källa om en vendisk attack mot danska staden Århus 1158 där venderna brände staden, men inte lyckades inta borgen på hemvägen. Den är mycket mer utdragen i sin form än ringborgarna (Jag har inte varit där, men på TV-bilderna ser det ut som att den följer topografin i området.) och dateringar säger att den har en brukningstid mellan ca 770 och 1200. vilket visar att det fanns kungar före Harald. Frågan är vilka de var. Nielsen återvänder till Jelling där hon avslutar avsnittet med att konstatera att både Gorm och Harald nämner samma kvinna på sina runstenar där och som kommer vara ämnet för avsnitt två: Thyra danebot.

Bilden visar Harald Blåtands grav i Roskilde domkyrka och var tagen av mig själv under ett besök där i juni 2022.

Moesgaard

Lucy-modell

I samband med min Danmarksresa för några veckor sedan gjorde jag ett stopp i Århus. En bit utanför staden ligger Moesgaard museum som jag har velat besöka länge och det blev dags i samband med mitt teaterbesök i Hjørring.

Museibyggnaden var väldigt häftig. Den liksom lutar och det finns möjlighet för besökarna att ta en tur upp på taket. Inuti finns utställningar i tre våningar med olika teman.

På övervåningen finns en utställning med etnografiskt material och på undervåningen presenteras förhistorien och medeltiden. På markplan har man för närvarande också utställningen På vej mod katastrofen - Pompeji och Herkulanum som föga förvånande handlar om de kända romerska städerna Pompeji och Herkulanum.

Grauballemanden

Vad jag gillade med den senare utställningen var att den inte bara berättade om hur städerna blev begravda av Vesuvius utbrott, utan även om livet innan katastrofen.

Genomgående för utställningarna är att de försöker bygga upp sammanhangen och istället för långa texter har Moesgaard satsat på mycket digital interaktion genom att man ska titta på en sten i en VR-hjälm i stenåldersutställningen, man kan lyssna på sagor om bronsåldersmänniskor och på flera ställen genom hela utställningarna kan man trycka igång filmer där museets experter berättar om föremålen. Det finns även en film om museets utställda mosslik grauballemanden som ligger i en monter i ett enskilt mörkt rum intill. Hela vikingautställningen är dessutom uppbyggd med olika vaxdockor som man tar ett föremål och så berättar de sin historia.

Järnåldersfältslag

Jag har alltid tyckt att det är bättre att museerna satsar på andra typer av förmedling än långa texter besökarna får läsa och att det är väldigt trevligt med interaktionsmöjligheter. Däremot såg jag ingen annan besökare förutom jag själv och min väninna som brydde sig om att sätta igång något av det. Däremot kom en barnfamilj in i det lilla rummet med grauballemanden och började ställa frågor som besvaras i filmen om honom i rummet bredvid. Jag förstår behovet av att placera honom i ett avskilt mörkt litet rum ur rent bevarandeperspektiv, men det verkar som att besökarna eftersökte en liten förklarande text alldeles utanför rummet istället för bara en längre film i ett rum en bit bort.

Drottning Margareta i medeltidsutställningen

Ibland blir man lätt förvirrad över hur det är meningen att man ska gå. Ofta finns det fotsteg som visar vägen men grauballemanden kommer man till genom att gå ner för en trappa i bronsåldersutställningen. När man är där nere blir det så att man går igenom alla de rum som finns där. Bl.a. ett som är utformat som ett arkeologiskt laboratorium där själva det arkeologiska arbetet presenteras och ett annat där man går igenom krigsofferfynd. Krigsfynden är det däremot värt att vänta med att gå in i. När man kommer upp på den övre våningen igen kan man nämligen gå in i ett rum där museet på två stora bildskärmar på varsin sida om en kan vara med om ett slag under järnåldern. Det här var det enda mer "digitala" ställe där besökare i alla åldrar stannade upp och blev stående genom hela slaget. Att sedan gå ner igen till rummet med krigsofferfynd hade skapat en mycket bättre kontext till materialet och därför är det lite synd att det är lätt att man tar det först.

Moesgaard är ett väldigt bra museum. Jag vet att jag ofta hittar saker att klaga över och som ni märker finns det småsaker som jag hittat här också. Däremot är mitt helhetsperspektiv av museet så pass positivt att småsakerna inte gör så mycket.

Ett besök i Roskilde domkyrka

Drottning Margaretas gravtumba

24 februari 1389 mötte Albrekt av Mecklenburgs styrkor drottning Margaretas i slaget vid Åsle i Västergötland. Drottning Margareta stod som segrare och kunde i förlängningen bygga vidare på Kalmarunionen.

24 februari 2020 "firade" jag årsdagen av slaget genom att besöka Roskilde domkyrka och "hälsa på" drottning Margareta som ligger begravd i kyrkan.

För er som har följt den här bloggen ett tag, är det nog ingen överraskning att jag fortfarande är ett stort fan av Salve som var SVT:s sommarlovsprogram i samband med att Kalmarunionen fyllde 600 år 1997. Jag skrev mer ingående om programmet i inlägget Salve och historisk fiktion (22 mars 2018). Drottning Margareta var inte en särskilt stor del av programmet, men en ständig närvaro i det, varför mitt intresse för henne som person och hennes livsgärning väcktes samtidigt. Därför kan jag inte underskatta hennes betydelse för mitt historieintresse. I nära nog 23 år har jag därför velat besöka Roskilde domkyrka och det blev äntligen tillfälle för det under min resa till Danmark nyligen.

Utveckling av Roskilde domkyrka i Lego

Som jag skrev i inlägget Vendsyssel teater - Stormene (25 februari 2020) hjälpte pjäsversionen av min väninna Maria Hellebergs roman Stormene mig att visualisera den danska reformationen på ett helt annat sätt. Kanske var det därför jag tänkte extra mycket på likheter och skillnader mellan Roskilde och Uppsala domkyrka. Jag kan inte riktigt sätta fingret på det just nu och jag känner att det kräver mer utforskning, så jag lämnar det därhän så länge.

Som ni säkert kunnat gissa utifrån min användning av Disney-Rapunzels Lego-version som Märta Leijonhufvud, är jag ett stort Lego-fan. Bygget av en Lego-version av Durham Cathedral i England visar att det kan vara ett väldigt effektivt medium för modeller och det kan även fungera som ett bra sätt att göra besökare delaktiga. Örebro slott gjorde förra året också en mini-modell av slottet i Lego som man kunde köpa där, men i övrigt är det förvånansvärt outnyttjat i officiella kulturarvssammanhang. Men vilka andra ska använda det om inte danskarna? I Roskilde domkyrka fanns ett flertal modeller som visade kyrkan under olika byggnadsfaser och jag tyckte de var helt fantastiska. Enda problemet: Jag ville också ha en!

Gång i Roskilde domkyrka

En större mängd danska kungligheter ligger begravda i Roskilde. Utöver drottning Margareta, ligger t.ex. Frederik II begravd där. Tillsammans med Erik XIV och Jöran Persson drog han igång Nordiska sjuårskriget. I samband med att Sverige höll på att inta Bohus fästning utanför Kungälv kom två av Frederiks landsknektar att bli de första självmordsbombarna i Nordens historia då de tände på krutförrådet i botten av ett av tornen och sprängde bort svenskarna i vad som kallas den bohusiska smällen. Denna lät Frederik avbilda på sin gravtumba, men dessvärre har kyrkan valt att spärra av den och Christian III:s på ett sådant sätt att det tyvärr är omöjligt att se reliefen och det mesta av gravtumborna samt Kristian I:s grav i golvet i koret.

En häst (ovan) och en stridselefant (under).

Det finns massor av vacker och spännande konst i kyrkan. På ryggstödet på kannikestolarna i högkoret finns träreliefer som berättar olika bibliska historier. Här till höger kan ni se ett medeltida danskt tolkningsförsök av mackabéernas stridselefanter.

Jag kan inte låta bli att tycka att det är något älskvärt över sådana här försök att tolka sådant som man aldrig har sett, men hört berättas om. Det är lätt att skratta åt dem och jag undrar verkligen vad den som skulle förklara för träsnidaren hur en elefant såg ut sa. Samtidigt tycker jag också att de ger uttryck för att vi alltid utgår från något som vi känner till när vi nalkas det för oss okända samt den fantasi och kreativitet som också kommer med att vi utvidgar våra kunskapshorisonter.

Vendsyssel teater -Stormene

Laura Kold (Elisabeth) och Anders
Gjellerup Koch (Stygge) efter premiären

I torsdags (20 februari 2020) var det urpremiär för den dramatiserade versionen av min danska författarväninna Maria Hellebergs roman Stormene på Vendsyssel teater i Hjørring på norra Jylland. Jag var, som troligen enda icke-dansk (åtminstone enda svensk!) inbjuden, vilket gjorde en i barpersonalen något förvånad efter föreställningen.

Stormene handlar om Elsebe/Elisabeth Gyldenstjerne (som är släkt med Kristina Gyllenstierna) som först blir tvångsbortgift med Bonde Due som super och misshandlar henne. Därför beger hon sig till Børglum kloster och biskopen Stygge Krumpen för att få hjälp att be påven om en skilsmässa.

Stygge Krumpen är lillebror till Otte Krumpen som är bra mycket mer känd för en svensk då Kristian II skickar honom att härja i Sverige. Bl.a. leder han Kristians trupper i slaget på Åsunden. Hans lillebror var dock en ny bektanskap för mig för ibland är Danmark väldigt långt borta.

Andreas (Lue Støvelbæk) och
Dorthe (Clara Ellegaard)

I Danmark verkar Stygge emellertid vara ganska ökänd, men Maria Helleberg hittade en kärlekshistoria mellan honom och Elisabeth i källorna som är huvudfokus för romanen såväl som pjäsen. Stygge är ju en katolsk biskop och går därför emot sitt celibat, men skäms inte heller över sin älskarinna (eller vedsoverske som de kallade det).

Jag är förvånad över att de kunde vara så pass öppna med sitt förhållande, men Terry Jones säger i sin dokumentärserie Medieval Lives att engelska munkar i London ofta besökte stadens bordeller. Det verkar med andra ord som att katolska kyrkan såg lite mellan fingrarna när det gäller celibatet med andra ord.

Otte Krumpen vänder hem direkt efter Stockholms blodbad och vägrar prata med kungen någonsin igen och när Stygge får höra att Kristian II avrättar alla svenskarna i början av pjäsen reagerar han också kraftigt. Han verkar också inse att ingen går säker då biskopar tillhör offren. Han blir därmed en av de första i Danmark att resa sig mot kungen.

Elisabeth (Laura Kold) och
Erik Mortensen (Sune Kofoed)

Kanske är det också för att hans världsbild börjar krackelera med blodbadet som han också börjar omfamna sina känslor för Elisabeth. Det går trots allt bara lättare och lättare när man väl börjar ifrågasätta det man tror och tror att man vet om man väl börjar

Som jag skrev i inlägget Tillåt mig att modifiera mina åsikter (18 februari 2020) har jag kanske varit alldeles för vag om mitt eget ständiga ifrågasättande eftersom jag är väldigt obekväm med att skriva om mig själv. När jag gick in i det nordiska 1500-talet på allvar, trodde jag på bilden att det var typ som Game of Thrones och att alla bara slogs om makten, att det alltid var synd om alla kvinnor, att ingen reagerade alls på våld och blodbad samt att Gustav Vasa var den egentliga "tyrannen". Kort sagt: att vasarna var vansinniga. Vad jag fann istället var ytterst komplexa människor som levde i en mångfacetterad värld och som älskade betydligt mer än de hatade. Ju mer jag började ifrågasätta klichéer och konventioner, desto mer levande framstod också såväl personerna som tidsperioden och desto lättare blev det att ifrågasätta det jag trodde att jag visste.

Elisabeth (Laura Kold)

Därför tycker jag att jag kan förstå att Stygge helt plötsligt kastar sig in i en relation med Elisabeth trots sitt svurna celibat efter att han börjat ifrågasätta kungens kompetens. Något han aldrig helt verkar överge är däremot sin katolska tro trots att Erik Banner påpekar att han då skulle kunna gifta sig med Elisabeth på riktigt. Mycket handlar nog i det fallet om det han själv säger: Han är rädd att han inte är någonting om han inte är katolsk biskop eftersom han inte var någonting innan Kristian II gjorde honom till biskop.

Sveriges relation till Danmark har det ju varit lite si och så med genom historien och jag har funnit det väldigt nyttigt att försöka sätta mig in i det danska perspektivet. Det har slagit mig att synen på relationerna också behöver modifieras med mer än genom att säga att uppländska bönder stred för Kristian I i slaget vid Brunkeberg eller att Nils Dacke hoppade fram och tillbaka över gränsen mellan Småland och Blekinge, vilket ofta påpekas. Igen handlar det mycket om kärlek och inte bara om inre motsättningar i Sverige.

Elisabeth (Laura Kold) och Stygge (Anders Gjellerup Koch)

Ett exempel är hur Elisabeth i Stormenes danska ätt Gyldenstjerne kom att bli den svenska ätten Gyllenstierna när Karl Knutsson (Bonde) tillät sin dotter Kristina att gifta sig med en av dem. Den mannen är ju inte direkt känd för att vara danskvänlig...

Ett annat exempel handlar om ännu en Gyldenstjerne även om han bara är det på mödernet. Jag ska erkänna att jag gillade Stygge mer än jag trodde, men min favorit av danska biskopar är och förblir Ove Bille i Århus. Han blev fosterpappa åt en sexårig Svante Sture, efter att många av de fängslade svenska adelskvinnorna och -barnen började dö. Det kan mycket väl vara för att Oves mamma var en Gyldenstjerne. Som jag skrev i inlägget Slaget på Åsunden (18 januari 2020) framstår det som att även om de olika ättegrenarna inte hade särskilt mycket kontakt i övrigt, verkar det som att man ställde upp för varandra när det gällde.

Scenografin

Jag tror inte att det undgår de danska grenarna att Kristina Gyllenstiernas bröder Eskil och Erik blir dödade i Stockholm. Det blir ett övergrepp på själva ätten, vilket kan förklara att unionsupplösandet faktiskt leder till mer kontakt mellan de svenska och danska ättemedlemmarna. Med tanke på att Stygge Krumpen verkar ha betrakta Elisabeth som sin hustru mer än bara sin älskarinna, och att hon är en Gyldenstjerne, skulle det möjligen kunna vara ett av alla hans motiv till att sätta sig upp mot Kristian II.

Jag tror att Ove Bille känner sig pliktskyldig att ta sig an lille Svante efter att bl.a. hans systrar har dött. Källorna liksom det faktum att Ove utnyttjar sin sista tid som biskop till att få hem Svante från Lübeck tycker jag tyder på att Svante blir den son Ove, som är en katolsk biskop som håller på celibatet, aldrig fick.

Elisabeth (Laura Kold) och
Lene (Merete Mærkedahl)

Som sagt ligger historien om Ove och Svante mig väldigt varmt om hjärtat, vilket ni som läser den här bloggen nog kan förstå. Däremot hade nog inte Stormenes huvudrollsinnehavare Laura Kold och Anders Gjellerup Koch inget som helst intresse för den och de hade säkert inte behövt få höra om det. Mitt enda försvar är att jag inte alls är bra på levande människor och sociala interaktioner trots att jag har erfarenhet av att stå bakom en kassadisk.

Stormene är en väldigt bra pjäs. Den gav mig mer insikt i det danska perspektivet som jag tror kommer att vara nyttigt framöver. Det involverar ju inte direkt Märta Leijonhufvud, men hon levde ju ihop med Svante Sture som, trots att han var svenske riksföreståndaren Sten Sture d.y. son, kom att tillbringa i princip hela sin barndom i Danmark.

Lene (Merete Mærkedahl)

Maria Helleberg är ett väldigt viktigt bollplank för mig när det gäller både källor och skrivande. Det är så oerhört mycket att ta in att det är bra att samarbeta och diskutera med någon om det. Om ni tror att min personliga relation till henne gör mig partisk, kan hon säkert intyga mina våldsamma protester mot hennes försök att skriva en Svante som alltid skulle dansa solo.

Stormenes scenografi var sparsam, men effektiv, vilket jag redan innan upptäckt att jag gillar. En av mina bästa teaterupplevelser är Stockholms stadsteaters uppsättning av Hemsöborna med Ann Petrén och Claes Malmberg i huvudrollerna som jag såg för några år sedan. Där var i princip allt kartong och långa pinnar. Stormenes scenografi var mest en stålstomme i två våningar som hissades upp och ner. Den här enkelheten tycker jag skapar ett mer fokus på såväl karaktärerna som berättelsen, vilket ju är det man egentligen är där för.

Det fanns en bihistoria om nunnan Dorthe och munken Andreas (spelade av  Clara Ellegaard respektive Lue Støvelbæk) som också verkade lite kära i varandra om än inte lika passionerat som Elisabeth och Stygge. Dessa två fick mig att tänka på karaktärerna Dot och Hugh från min favoritserie Miss Fisher's Murder Mysteries. På ett sätt skulle man också kunna säga att Stygge Krumpen och den seriens huvudperson Phryne Fischer har lite gemensamt också. Båda tar sig an personer som på olika sätt kommer i deras väg och gör dem till en del av sin "familj".

Jag tyckte alla skådespelarna i Stormene var jättebra. Jag kände vare sig igen någon av dem eller deras namn sedan innan, men jag är rätt ointresserad av "kändisar" generellt. Innan Maria Helleberg kontaktade mig på den här bloggen för cirka två år sedan, hade jag heller inte hört talas om henne. Det har däremot varit roligt att Maria låtit mig följa med på avstånd ända från början med arbetet med pjäsen. Jag har aldrig riktigt tänkt på att det går åt så många människor och olika moment för att göra en pjäs.

Jag har teoretiskt förstått att Danmarks reformation är ganska annorlunda jämfört med den svenska. Däremot insåg jag efter att ha sett Stormene att jag haft svårt att visualisera det hela ordentligt. Jag tror inte att allt som händer i den har hänt på riktigt, men bra historisk fiktion kan hjälpa en att förstå det som faktiskt gjorde det. Kanske är det också det som jag så många gånger har försökt att uttrycka här på bloggen också. Inte minst om mitt eget skrivande.

Ett ganska bra tag nu har jag varit nära att helt ge upp såväl mitt bloggande som min Märta-skrivande. Stormene gav mig dock inspiration till det senare och detta inlägg blev väldigt långt, så jag fortsätter nog ett tag till.




Förutom första bilden som jag tagit själv i samband med efterfesten på teatern efter premiären och sista bilden, är övriga bilder tagna av Jacob Stage och lånade från teaterns hemsida.