Visar inlägg med etikett Nils Dacke. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Nils Dacke. Visa alla inlägg

fredag 31 mars 2023

Historiske Dage - Ett romerskt lädertält, Valdemar den store och Cecilie Nielsen

I måndags kom jag hem från en ca två veckor lång resa till Danmark. Den innebar en mängd upplevelser som jag nog kommer att skriva inlägg om efter hand, men huvudorsaken till att jag åkte just nu var Historiske Dage i Köpenhamn helgen 18-19 mars (2023). Det är andra året jag deltar vid min väninna Maria Hellebergs egen "monter" där hon och några av hennes vänner säljer sina böcker och i år var även de renässansmusiker som hon jobbat ihop med sedan hennes roman Sommerfugl, Musicantiga (banden Almune och Gøtterfunken tillsammans) med och spelade och sjöng musik från medeltiden och renässansen. I övriga montrar kunde man få höra om dansk radiohistoria, träffa bl.a. musketörer, världskrigs- och amerikanska inbördeskrigssoldater, vikingar, medeltida nunnor samt romare som i år hade fått pengar för att göra ett riktigt lädertält som jag faktiskt blev väldigt imponerad av. En hel del danska kulturarvsinstitutioner presenterade också sin verksamhet och man kunde också lyssna på en större mängd olika föredrag och samtal.

I år är andra året som Maria bjudit med mig och i år kom det verkligen mycket folk. Det är så klart väldigt roligt, men samtidigt innebar det problem att ta sig runt. Jag stod t.ex. i kö i närmare en timme för att köpa mat till Maria och mig och kön till damtoaletten var stundtals så lång att det var bäst att ställa sig där i tid. (Till nästa år hoppas jag på unisextoaletter för herrtoaletten var det i princip aldrig någon kö till.)

Under helgen fanns det även föredrag och samtal att lyssna på. Maria höll själv i tre stycken föredrag. Ett där hon pratade om renässanslitteratur och varför man ska läsa Baldesar Castigliones Boken om hovmannen (Il libro Cortegiano) för att förstå 1500-talsmänniskorna mer än Niccolò Machiavellis Fursten (Il Principe). Jag har själv tagit upp det lite i tidigare blogginlägg som t.ex. Niccoló Machiavelli - Fursten (30 oktober 2019). Som Andrew Gibson skriver i blogginlägget The Transatlantic Machiavelli: “Reason of State” and Twentieth-Century Power Politics är dagens bild av Machiavelli och Fursten en 1900-talskonstruktion skapad av tyske historikern Friedrich Meinecke för att försvara nationalismen. Detta styrks också av att han diskuteras flitigt idag, men inte så mycket på 1500-talet även om Fursten brändes efter Bartolomeinatten 1572 lite "för säkerhets skull". Lars-Olof Larsson (som verkar ha varit en av de främsta förespråkarna för den moderna bilden av Machiavelli/Fursten i svensk historieskrivning) fick också utgivningsdatumet för boken helt om bakfoten när han 2001 skrev artikeln Kristian II – i Machiavellis fotspår i Populärhistoria för även om man räknar med att den skrevs kring 1512, publicerades den inte förrän 1532 när Machiavelli var död och Kristian II avsatt som kung i både Danmark och Sverige sedan länge. Machiavelli själv var faktiskt förespråkare av folkstyre och det han skrev var politisk satir. Jag rekommenderar er därför att se Don MacDonalds Ted-talk Learning to Love Machiavelli som finns att se på Youtube här. 

Bilden av Machiavelli, ihop med Karl Marx och Sigmund Freuds slakt av texter i jakt på underliggande meningar och Gustave Le Bons Psychologie des foulles är en av de främsta anledningarna på varför jag har problem med att modern humaniora bygger så stor del av sin forskning på att lyssna på vad västerländska män skrivit/sagt om människor och samhällen under de senaste 200 åren och för lite tid till att faktiskt studera människors beteende i vardagen. Att "studera" (d.v.s att läsa sig till kunskap i böcker) är också enligt Walter J Ongs bok Muntlig och skriftlig kultur. Teknologiseringen av ordet främmande för en muntlig kultur (vilket 1500-talet framför allt är) som lär sig genom exempel d.v.s. genom att lyssna och härma folk med mer kunskap, att vara lärling etc. Det är tydligt att sådant som gått i arv i generationer om hur män vid furstliga hov bör bete sig, är vad Castiglione skriver ner och som Gustav Vasas systerson Per Brahe senare gör en svensk version av (Oeconomia),

Ett av de andra föredragen Maria höll handlade om att även om vissa källor ljuger, tenderar Källkritiken idag att gå för långt. Som exempel tog hon brevet som Kristian II skickar till påven i Rom som idag finns i det danska riksarkivet där han "förklarar" Stockholms blodbad med att hävda att Kristina Gyllenstierna sprängde Stockholms slott och att biskoparna Mattias Lillie (i Strängnäs) och Vincens Henningsson (i Skara) råkade bli ihjältrampade. Ett fullkomligt vanvettigt brev att tro på faktamässigt, men som, ihop med att Kristian låter bränna Didrik Slagheck (som han för övrigt utsett både till ny biskop i Skara och ärkebiskop i Lund) på bål i Köpenhamn 24 januari 1522, vittnar om att Kristian får problem att förklara sina förehavanden i Sverige för sin samtid, vilket förvånansvärt många på senare år hävdat att han inte får. Det finns inget som tyder på att Kristian får gehör för sitt brev och det mesta tyder på att påven Leo X redan vet vad som hänt. Det går också helt emot de tre vittnesmålen vi har från själva blodbadet från Olaus Petri, Jöran Tre Rosor och (sedan 2018) Olaus Magnus. Dessa är i princip samstämmiga och stämmer även överens med Gustav Vasas skildring av händelserna som ledde fram till att han valdes till kung. Märkligt nog har svensk historieskrivning på senare år mer eller mindre öppet insinuerat att blodbadet var något som iscensattes av Gustav Vasa i propagandasyfte och dessutom att ingen egentligen dog. Hur ska man annars förklara att de menar att det springer runt en massa "Sturar" och är avundsjuka på att Gustav blivit kung? 

På sätt och vis hänger det med att vara för "källkritisk" ihop med det tredje ämnet Maria tog upp: att man i modern tid skriver ut det som inte passar den egna modernpolitiska agendan ur historien. Maria fokuserade framför allt på kvinnor, men påpekade att det även gäller de jylländska bönder som hotade med uppror om Kristian II blev kvar i Danmark 1523 vilket Mikael Venge skrivit om i "Når vinden føjer sig...". Spillet om magten i Danmark marts-december 1523. 

Här i Sverige är situationen faktiskt lite värre. Man bryr sig bara om bönder när de gör vad som passar historikernas agenda. Nils Dacke är ansedd som en frihetshjälte och hans tortyrmord på äldre, sjuka och handikappade män rättfärdigas (T.ex. i boken Dackeland menar Lars-Olof Larsson att den småväxte Arvid Trolle lika gärna kunde dö för att han var handikappad.) medan Gustav Vasa hatas för att han inte tolererar det. Inget tyder på att Dacke betraktas som frihetshjälte av sin samtid, så hjälten är en konstruktion av moderna forskare med ett libertarianskt, kommunistiskt och/eller katolskt perspektiv (För vi måste ju ha Henrik VIII av England som utgångspunkt för reformationen, vilken annan typ av reformation finns det?). Däremot när de svenska och finländska bönderna stöttar Karl IX mot den, av moderna svenska historiker älskade Sigismund, är de lurade av Karls propaganda. (Man kan ju egentligen undra vem det är man egentligen bör vara mest källkritisk mot...)

De jylländska bönderna dök senare upp i ett annat sammanhang efter att Robin Wohlin som spelade Gustav Vasa på Örebro slott haft en liten föreställning där han sökte nytt folk (För en del inser när de gräver lite djupare att de som dödas av Kristian inte kan finnas kvar och att det inte heller finns så många andra...) och tillsammans med publiken illustrerade 1500-talssporten rövbrottning. Robin var fantastisk (Helt klart den bästa Gustav Vasa!), men efteråt kom en dansk man fram till mig och Robin och verkade vilja att vi som svenskar skulle "erkänna" att egentligen var det svenskarna som dödade sig själva för att vi var mindre civiliserade (och att Gustav egentligen bara ville bli kung för att få tillbaka sina gods), för det var så man såg på det utifrån ett danskt perspektiv. Jag försökte förklara att danskarna ju inte heller var särskilt förtjusta i Kristian varpå han svarade att det ju bara var adeln (ett konstaterande som även är väldigt vanligt bland populärhistoriker i Sverige som jag undrat väldigt länge över då det vittnar om en total oförståelse för det förmoderna samhället). Det verkar nästan som att adeln är på väg att skrivas ut ur historien också. Jag försökte då förklara att det var jylländska bönders hot om uppror som var minst lika viktigt i avsättningen av Kristian II, men som sagt verkar inte de ingå i "det danska perspektivet" han fortsatte prata om trots att han sa till mig att man inte skulle tänka i nationalstater och vara nationalistisk. Efter historiske dage är jag ännu mer med Mikael Venge som säger att istället för källkritik, bör man lära ut mer källtolkning.

Betydligt trevligare var det första samtalet jag gick på mellan Lars Kjær och Hans Erik Havsteen (som jag tror, helt baserat på rösten, är en av programledarna i podcasten Kongerækken som bl.a. pratat om de danska så kallade savnkongerne. Lejre museum har de avsnitten utlagda på sin hemsida.). Kjær kom nyligen ut med boken Valdemar den store. Borgerkrigens barn som är en biografi om den danska medeltidskungen Valdemar den store. Han är en förfader till Svante Sture (och för den delen även till Gustav Vasa), vilket jag skrev om i inlägget Svante (10 juni 2022). Kjær och Havsteen pratade om hur den förre försökt att verkligen berätta om personen Valdemar istället för den stora historien om Danmark som varit inbegripet i ett blodigt inbördeskrig innan han kom med stabiliteten. Kjær har uppenbart intresse för och koll på familjen i övrigt också. Dels berättade han att han just nu skriver på en bok om Valdemars barn och dels frågade han om det var Svantepolk (Knutsson) jag menade när jag berättade att jag själv höll på med hans barnbarns barns ättlingar i Sverige. 

Jag har bara hört gott om boken, även från Maria. Därför ser jag väldigt mycket fram emot att läsa den framöver. När de inte behandlar mig illa och kallar mina historiska landsmän ociviliserade för att rentvå en massmördande imperialist, har jag trots allt inget emot "ett danskt perspektiv". Tvärtom har jag märkt att kunskap om övriga nordiska länders historia ger mig nya perspektiv på Sveriges.

Det bästa kom dock i slutet av söndagen då jag lyssnade på en av mina favorithistoriker Cecilie Nielsen som berättade om sin senaste serie Gåden om Odin som just nu visas på TV i Danmark. Den finns på DR TV och kan ses även från Sverige. Jag har tidigare skrivit inlägg om hennes tidigare dokumentärserier Gåden om Danmarks første konge och Ekspeditionen - På sporet af Vitus Bering och det kommer absolut inlägg om Odin också. Jag gjorde säkert bort mig helt (Det brukar jag göra när jag träffar folk.), men det betydde väldigt mycket för mig att träffa henne. Så mycket att jag faktiskt tog en selfie med henne (Jag vet hur illa jag ser ut, så titta mest på Cecilie!). Jag blir sällan star struck, men Time team-arkeologer på konferens i Durham i England och Cecilie Nielsen tillhör de personer som tydligen gör mig star struck.

Historiske Dage är verkligen en jättekul upplevelse och jag önskar verkligen att vi kunde ha något liknande i Sverige. Det finns bara några små förbättringar som behöver göras: unisextoaletter som sagt för att minska kön till damernas, men även att man emellanåt skulle få tillåtelse att öppna sidodörrarna för luften tog slut fort trots korsdraget som var mellan allmänhetens och medverkandes båda ingångar. Jag saknar också "förhistorien": var var sten-, brons- och järnålder (utöver vikingarna)? Och det finns kanske fler föredrags-/samtalsämnen än de båda världskrigen och Kalla kriget?

fredag 31 januari 2020

Tomas Blom - Sveriges dramatiska historia: Dackefejden. Det stora upproret

Nu i januari 2020 publicerades fler delar i Historiska medias serie Sveriges dramatiska historia. Dick Harrison har skrivit majoriteten av böckerna i denna serie liksom i den andra serien Världens dramatiska historia (som det också kommit nya delar av). I inlägget Dick Harrison - Sveriges dramatiska historia: Stockholms blodbad (9 november 2019) diskuterade jag boken om Stockholms blodbad. Denna bok var något av en besvikelse eftersom jag tidigare hade läst böckerna Digerdöden och Brittiska imperiet, uppgång och fall i den andra serien och funnit båda vara helt okej sammanfattningar av sina respektive ämnen. Dessa var emellertid publicerade i januari 2019 medan Stockholms Blodbad kom ut först i september (2019).

Harrison har en minst sagt förbluffande produktionstakt. Nu när januari (2020) är slut har han publicerat hela femton böcker på tolv månader. Ja, böckerna om Sveriges respektive Världens dramatiska historia är kortare sammanfattningar, men med tanke på de skilda ämnena, undrar jag när han får tid för att göra någon egentlig forskning. Även om han skrivit om ämnena innan, kan forskningen mycket väl ha gått framåt, vilket är tydligt gällande t.ex. Digerdöden.

Med tanke på Dick Harrisons omfattande produktion senaste året, är det inte underligt att han därför lagt över lite av ansvaret för skrivandet av ett par av böckerna i de båda serierna på Tomas Blom. Jag hade ingen aning om vem detta var, men han kallas skribent och har tydligen skrivit flera historiska ungdomsböcker och manus till TV-serierna Anno 1790 och Sveriges historia. Den enda av böckerna i de båda ovan nämnda serierna som publicerades under 2019 som han har skrivit är Dackefejden. Det stora upproret som jag nu har läst.

Dessa böcker är på ca 160 sidor (Dackefejden. Det stora upproret är på 166.) och det borde därför inte ta särskilt lång tid för mig att läsa dem. Såväl Digerdöden som Brittiska imperiet, uppgång och fall gick också snabbt att läsa då de var helt okej språkligt och välstrukturerade. Detta är dessvärre inte fallet med Stockholms blodbad som ni kan läsa i blogginlägget om boken som länkades ovan. Tyvärr gäller detta även Dackefejden. Det stora upproret. Boken har inte lika stora problem att hålla sig till ämnet som Stockholms blodbad, men jag blir ändå förbryllad över varför hela Gustav Vasas väg till makten och tidigare upprorsproblem har med Dackefejden att göra.

Bloms syn på Gustav Vasa präglas helt och hållet av den allmänna bilden av Niccoló Machiavellis bok Fursten. Denna har jag redan diskuterat i inlägget Niccoló Machiavelli - Fursten (30 oktober 2019). Jag har svårt att förstå hur så många kan missa den uppenbara ironiska tonen i texten som blir ännu mer uppenbar om man studerar Machiavelli som person. Han skrev också boken på italienska runt 1527-1528 och den publicerades postumt i Italien 1532 när Gustav redan suttit säkert på makten i över tio år.

Vi vet väldigt lite om Gustav Vasas språkkunskaper, men inget tyder på att de inbegrep italienska. Jag skulle heller inte vilja påstå att något av det Machiavelli för fram om makthavare är nytt för renässansen. Istället tycker jag att man kan applicera det lika bra på såväl romerska kejsare som medeltida kungar. Det skulle också vara intressant att studera hur snabbt den spred sig för det var inte direkt samma sak att sprida en bok på 1500-talet som det är att sprida en modern bestseller idag.

Ett annat begrepp som många, inklusive Tomas Blom, använder om vasatidens Sverige är klansamhälle och ätten beskrivs ofta som viktigast av allt. Det här är emellertid en sanning som också kräver modifikation. Den yngre Stureätten är en gren av ätten Natt och Dag, men Svante Nilsson och hans son Sten Sture d.y. verkar ha haft väldigt lite att göra med resten av släkten. Istället omger de sig med personer som är lojala mot dem. Det är också framför allt dessa som får sätta livet till vid Stockholms blodbad och de efterföljande massavrättningarna som Kristian II genomför i övriga Sverige och Finland. Det är därför svårt för mig att se var alla dessa Sturar och stureanhängare som i det tysta hatade Vasa-ätten skulle komma ifrån, men är ett bra exempel på hur mycket Kristian II:s härjningar i Sverige och Finland tonas ner och missförstås.

Tomas Blom skildrar Peder Jakobssons (av Peder Swart kallad Sunnanväder) och den efterföljande Daljunkerns försök till uppror 1525 respektive 1527-1528 som ett uttryck för rivaliteten mellan Sturarna och Vasarna. Jag köper tolkningen av Daljunkern som Sten Sture d.y.s äldste son Nils Sture och Daljunkers uppror förefaller vara ett direkt resultat av Peders avrättning. Däremot verkar Blom och många andra missa att daljunkerupproret kommer av sig, vilket förmodligen beror på att det inte finns någon direkt uppbackning. Stureätten vid det tillfället består av Nils som är 15 år och hans lillebror Svante Sture som tio. Båda dessa pojkar är dessutom kusiner med Gustav Vasa då deras mor, Kristina Gyllenstierna är Gustavs moster. Ett släktskapsband som många antingen ignorerar heller eller inte lägger någon vikt vid alls, men som Gustav själv verkar ha lagt stor vikt vid och värnat om. Man kan ju därför säga att bandet till släkten helt beror på individernas egen vilja att bevara det snarare än att det skulle vara sett som ett tvång. I fallet med Daljunkerns uppror är Gustav tvungen att gå hårt åt upprorsmakaren då han måste befria sina släktingar från deras politiska arv. Det är därför viktigt ur en ren känslomässig aspekt för Gustav att inte säga att Daljunkern faktiskt är hans kusin.

Tomas Blom tar även upp rivaliteten mellan Vasar och Sturar när det gäller Dackefejden då Nils Dacke skrev ett brev till Svante Sture där han bad om Svantes stöd i utbyte mot att han blir kung. Svante tackar dock nej med svaret att bönder inte ska utse kungar. Detta är andra kända gången Svante uttrycker en ovilja att bli kung och det bör betonas att inget av det andra han gör heller tyder på att han skulle ha varit det minsta intresserad av att ta kronan från sina släktingar.

Tron att det senmedeltida och vasatida Sverige var ett klansamhället kan säkert ligga bakom framhävandet av den påstådda rivaliteten mellan Vasa-ätten och Sture-ätten, men som vi har sett kanske ättens betydelse kan ifrågasättas. Man verkar ha funnits där för varandra i trängda situationer (t.ex. gav fyra män från Natt och Dag-ätten sina liv för att rädda Sten Sture d.y. under slaget på Åsunden), men hur mycket kontakt man hade i vardagen var beroende av vad man själv kände för släkten. Alltså inte helt olikt dagens situation. Gustav Vasa verkar ha varit mån om sin släkt och han har nära relation till flera grenar av den, men detta efter att först ha testat sig fram lite med en oerhört desarmerad post-blodbads adel. Liksom Tomas Blom själv påpekar, hade Sverige också redan under medeltiden ett välutvecklat system för rättskipning ifråga om flera typer av ting på olika nivåer. Redan under 1350-talet ersattes också de äldre av svenska landskapslagarna av den mer övergripande Magnus Erikssons landslag.

Sturarnas chanser att sätta något emot statsmakten om de hade velat, skulle jag inte riktigt säga är särskilt mycket bättre i samband med Dackefejden på 1540-talet än under Daljunkerns uppror i slutet av 1520-talet. Svante Sture hade hunnit bli 25 år, men förutom honom består ätten av tre småflickor på 3½, 2½ och 1½. Jag har absolut inget emot "girl power", men även om man räknar in Svantes fru Märta Leijonhufvud är det inte direkt mycket till motståndsrörelse. Det är också tydligt att vare sig Nils Dacke, tyskarna eller moderna historiker förstår Svante Sture som person. Det senare har aldrig varit så tydligt som i Bloms skildring av Erik Persson Ölännings belägring av Svantes länsborg Stegeborg i februari 1543.

Blom citerar krönikan om Dackefejden som antas ha skrivits av Peder Swart (Jag misstänker det är Per Brahes krönika han menar.) där det framstår som att Svante först hade kontroll på läget för att sedan förlora Stegeborgs kanoner och därför "tvingas" till förhandlingar där han snart verkar ha fått Erik Persson Ölänning att byta sida, vilket verkar förvåna Blom oerhört. Hur mycket detta beror på att han i andra delar av boken framhävt rivaliteten mellan Vasa-ätten och Sture-ätten vet jag inte, men genom hela boken verkar det som att Blom tar för givet att Gustav Vasa och statsmakten är ute efter att använda så mycket våld som möjligt. Som sagt vittnar det också om en bild av en helt annan person än den Svante Sture jag lärt känna i källorna, den man som i Alfred Ahlqvists bok Om Sturemorden från 1877 beskrivs som "en af dessa godmodiga, makliga naturer, som äro skapad för lugnet och skuggan." Denna beskrivning stämmer också överens med Erik XIV:s kommentar att Svante skulle skriva för mycket och kriga för lite under den tid Svante är i Reval (dagens Tallinn) samt med den uppfattning jag själv fått av honom utifrån källorna. Därför misstänker jag att Svante bra mycket hellre föredrog att förhandla med upprorsmännen än att strida mot dem.

Förra våren var jag på två föredrag på Kalmar länsmuseum med historikern Peter Danielsson i föreläsningsserien Historiska kändisar med kalmarkopping. En av dessa var Nils Dacke, vilket jag skrev om i inlägget Nils Dacke - den småländske upprorsmakaren (28 april 2019). Danielsson lyckades berätta en sansad och neutral skildring som gjorde det lätt att förstå såväl Dacke som Gustav Vasas perspektiv och han konstaterade att ärkekonservatism mer än något annat var det som orsakade Dackefejden. Tomas Blom har inte lika lätt att vare sig skildra orsaken till upproret som förmåga att lyfta fram kungens perspektiv. Ena gången är orsakerna skatter, andra gången är det reformationen eller också är det båda. Han går igenom såväl reformationen som de nya skatter Gustav lägger till. Det blir emellertid väldigt motsägelsefullt när han skriver att Gustav på den ena sidan inte ändrar så mycket i själva läran och därför hamnar i gräl med teologer som t.ex. Olaus Petri och på nästa sida påstår att Gustav ändrade jättemycket och inte förstod att detta skulle få konsekvenser hos allmogen. Inte heller nämner Blom de kyrkliga skatter som försvann i och med reformationen, vilket var orsaken bakom att Gustav vågade lägga till de nya skatterna. Gällande reformationen är det inte heller egentligen påven smålänningarna krävde att få tillbaka så mycket som de gåvor som de gett till kyrkan och som nu hade konfiskerats av staten samt att man tyckte att gudstjänsterna hade blivit väldigt tråkiga.

Ibland känner jag att många vill läsa Sveriges historia genom England och detta gäller även Tomas Blom. Dels menar han att svenska kungen, liksom den engelska, ägde all jord, men så var inte alls falle. Här i Sverige fanns arvejord och köpejord med skilda lagstiftningar för hur dessa skulle hanteras. Inte minst hur de skulle överföras från ena ägaren till den andra. Den oanvända jorden tillföll däremot kronan/staten, vilket inte borde anses särskilt underligt.

En annan, ofta "anglofierad" aspekt är just reformationen. Den går ganska lugnt till i Sverige och som sagt verkar man klaga över en del konsekvenser av reformationen mer än att man kräver tillbaka katolicismen som sådan. Det är inte heller underligt att Gustav Vasa vill åt kyrkskatterna, men knappast av lika giriga skäl som Henrik VIII i England. Den svenska staten är luspank redan under Sturarna då krig slukar pengar. Man kan därför anta att mycket av det som samlas in gick till att göra såväl utbyggnad som underhåll av staten möjligt. Dessa problem har inte England.

Tomas Blom har nog nytta av att inte vara historiker då han t.ex. är noga med att beskriva den statushierarki som fanns inom bondeståndet, vilket historiker ofta tar som så självklart att de inte bryr sig om att ingående förklara detta för allmänheten. Däremot har jag svårt att tro att Nils Dacke skulle tillhöra målakarlarna eller torparna som var längst ner. Detta då han med största sannolikhet inte hade haft möjlighet att betala vare sig 200 mark eller de motsvarande 12 oxarna som han fick böta för mordet på fogden Inge Andersson. Just det mordet och att hans medhjälpare Jon Andersson ska ha mördat två fogdar tidigare gör att man nog inte kan anse att Dacke var Guds bästa barn redan flera år före Dackefejden. Den fördelaktiga bilden som Blom porträtterar av honom blir därför underlig.

Jag har inga problem att förstå motiven för Dacke och smålänningarna, men jag har svårt att riktigt förstå vad folk som skriver om detta idag egentligen tror att de skulle kunna uppnå med att göra uppror. Dacke har ingen direkt långsiktig plan och tappar också i princip omgående kontrollen över sina egna män. Det är ett tecken på Bloms partiskhet att han anser att Gustav Vasa bryter vapenvilan som slöts i Bergkvara trots att Dackes män bryter den bra mycket tidigare genom mordet på Arvid Trolle och begår flera överträdelser även efter detta innan Gustav reagerar militärt.

Det är också svårt att se vad Blom egentligen tycker att Gustav ska göra. Särskilt då han verkar anse att förhandlingar bara är ett sätt för Gustav att vinna tid. Dackefejden framstår som kulmen av oroligheter som funnits i området redan under 1530-talet då det närbelägna Danmark skakades av inre oroligheter genom Grevefejden, vilket säkert inte Gustav ville skulle sprida sig till Sverige. Gustav har också orsak att förstora upp Dackefejden, inte minst då tyskarna lägger sig i upproret. Vill man kalla det propaganda, får man väl göra det, men då kanske man själv inte ska klaga över att han gjorde det samtidigt som man själv förstorar upp det minst lika mycket.

Jag tycker egentligen att initiativet till att skriva korta sammanfattningar av historiska händelser och publicera dem populärt  är braoch de två böckerna jag läste från första omgången tyckte jag var helt okej. Jag förstår bara inte varför man valt att publicera så många som man gör så ofta som man gör. Särskilt med så få författare. Är det inte bättre med kvalitet framför kvantitet?

Delar i Sveriges dramatiska historia publicerade under 2019

söndag 28 april 2019

Nils Dacke - den småländske upprorsmakaren

Avbildning av Dackes avhuggna huvud från
Kalmar slott.
16 april gjorde jag min andra resa till Småland för i år. Under denna resa besökte jag åter Kalmar läns museum för ytterligare ett föredrag i serien Historiska kändisar med Kalmarkoppling där historikern Peter Danielsson berättar om historiska personer som har kopplingar till Kalmar. Förra gången jag var där handlade föredraget om Hemming Gadh och jag missade sedan ett tillfälle som handlade om Gustav Vasa och Kristian II då detta hann bli fullbokat innan jag bokade. Denna gång handlade föredraget i stället om Nils Dacke.

Nils Dacke är en minst sagt mytomspunnen person i svensk historia. Det är inte lätt att förhålla sig neutralt till historien om hans uppror, men jag tycker att Danielsson faktiskt lyckades. Han demoniserade vare sig Gustav Vasa eller Nils Dacke och pratade med inlevelse om upproret utan att överdramatisera. Källorna var huvudsakliga grunden för föredraget och han höll sig väldigt nära dem i sina tolkningar samtidigt som han sa att han förstod varför den och den småländska orten ville hävda att Dackes uppror nådde just dit.

Danielssons föredrag om Hemming Gadh var bra, men det märktes tydligt att han var bra mycket mer hemtam med att prata om Nils Dacke, så jag gissar att han har läst om honom tidigare. Han tog upp att han kände Lars-Olof Larsson, vilket inte gör det hela särskilt förvånande. Jag blev också lite fascinerad över Danielssons sätt att relatera berättelsen om Dacke till nutiden.

Istället för att dra in Pompeji eller Game of Thrones, berättade han anekdoter från sitt eget liv. Just den här dagen var det parkeringskaos i stan och Danielsson hade fått parkeringsböter, vilket han inledde med att påpeka inte hade accepterats av Dacke. Den här typen av relaterande kändes så väldigt självklar och humaniserande att jag började undra över varför inte fler historiker gör det.

Han ville ha tips om personer han skulle ta upp under fortsättningen på föredragsserien i höst och jag tog mod till mig och föreslog Märta Leijonhufvud. Hon har ingen direktkoppling till Kalmar, men Västervik ligger i Kalmar län, så hon borde kvalificera ändå tycker jag.