Visar inlägg med etikett Tudors. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Tudors. Visa alla inlägg

fredag 24 juli 2020

Terry Deary och Neil Tonge - Horrible Histories: The Terrible Tudors

Ni som känner mig och som har följt bloggen ett tag vet hur förtjust jag är i det brittiska barnprogrammet Horrible Histories. Jag har nämnt programmet ett par gånger här på bloggen tidigare. Det bygger på en serie böcker skrivna av Terry Deary och en vän i Storbritannien hittade nyligen sina exemplar och skickade till mig. Den första av dessa var The Terrible Tudors som publicerades för första gången 1993 och som Deary skrev tillsammans med Neil Tonge.

I inlägget Tankar om Horrible Histories och "dramatisk historia" (17 december 2019) försökte jag ta upp varför det är bättre att nalkas skillnader mellan det förflutna och nutiden. Detta blir fruktansvärt tydligt i Kalmar slotts utställning Gustav Vasa talar ur skägget, en utställning om makt som jag skrev om i inlägget Kalmar slott: Gustav Vasa talar ur skägget, en utställning om makt (20 juli 2020). Där har man valt samma överdramatiska perspektiv som karaktäriserar den populära historieskrivningen i Sverige och som även lett till bokserier med titlarna Sveriges respektive Världens dramatiska historia på senare år.

The Terrible Tudors består av små kortare texter och serietidningsliknande bildrutor som berättar om ungefär samma ämnen som den överdramatiska historieskrivningen i Sverige tar upp (brott och straff, medicin och galna saker som makthavare har gjort). Den stora skillnaden är att medan den överdramatiska historieskrivningen skildrar allt på blodigt allvar och med ett mer eller mindre illa dolt förakt för historiska personer som t.ex. Gustav Vasa och Sturarna, skildrar Terry Deary och Neil Tonge the Tudors med en stor portion humor, lättsamhet och kärlek till historia som ämne. Böckerna är tydligt riktade till barn, men fungerar lika bra för vuxna.

The Terrible Tudors avlivar myter (som bl.a. lärare i skolan berättar) och påpekar att även om vuxna brukar prata om "the good old days", är det inte säkert att det var så trevligt att leva då. Deary och Tonge går närmare in på hur skolväsendet ser ut, ett ämne som bidrar till att skapa igenkänning med det förflutna samtidigt som man berättar fakta om händelser och beteenden som stundtals är främmande för oss.

I inlägget Dick Harrison - Sveriges dramatiska historia: Stockholms blodbad (9 november 2019) skrev jag att Dick Harrison ägnade en stor del av sin bok Stockholms blodbad i ovan nämnda bokserie Sveriges dramatiska historia åt skildringar av brott och straff. Ett avsnitt av The Terrible Tudors ägnas också åt ämnet och man berättar bl.a. historien om Humphrey Lisle i Newcastle.1528 var han del av ett gäng skotska plundrare som stal mer än de 11 pence som gav fängelse (12 pence, d.v.s. en shilling, var det dödsstraff för att stjäla.) och åkte fast. Humphreys liv skonades då han var så ung att domstolen i Newcastle ville ge honom en chans till.

I inlägget Folke Lindberg - Västerviks historia 1: Tiden 1275-1718 (20 maj 2020) berättade jag om Västerviks borgmästare Vaste Andersson som Märta Leijonhufvud förvisade från staden efter att han haft ihjäl en man. Utöver detta anklagades han även för tidelag med en ko. Det var dödsstraff för båda brotten, men han verkar ha undsluppit det i båda fallen. Hans och Humphrey Lisles historier är viktiga som motpart till tron att alla avrättades. Berättelsen om Margaret Clitheroe som avrättades för sin katolska övertygelse i 1586 vittnar också om att man inte tog lätt på avrättningsdomar. Domstolen i York försökte nämligen allt för att hon skulle slippa, men hon stod fast vid sin katolska tro och de blev tvungna att ge ärendet till fyra tiggare som avrättade henne. Även Dick Harrisons medger också i Stockholms blodbad  att det vanligaste straffet var böter.

Något som många populära skildringar av brott och straff i det förflutna glömmer är att gå djupare in på lagstiftningen och rättsväsendet. Terry Deary och Neil Tonge går inte så noga in på det senare men förklarar en del. De tar dessutom upp en hel del lagar som t.ex. att Elizabeth I lagstiftade om att alla engelsmän skulle bära en ullmössa på söndagarna för att stötta landets ylleindustri.

William Shakespeare får ett eget kapitel, inte minst för att lära ut de svordomar som finns i hans verk och givetvis får även Henrik VIII utrymme.Terry Deary och Neil Tonge berättar om hans sex fruar och deras öde, men också om hans musikintresse (och säger att han kan ha komponerat Greensleves), hans skicklighet i bågskytte och brottning samt att han var en stor skrytmåns. Sådana här uppgifter leder till att ge perspektiv på honom. Han var uppenbarligen en oerhört brutal härskare, men till skillnad från Gustav Vasa i Kalmar slotts utställning Gustav Vasa talar ur skägget, en utställning om makt, blir han alltid skildrad som en mångfacetterad person. Detta gör honom och hans tidsperiod mänsklig och intressantare.

söndag 13 oktober 2019

Hampton Court: Hem till Henry VIII

Huvudingång, Hampton Court
Under den London-resa som jag beskrivit bitvis i inläggen Shakespeare's Globe Theatre (25 september 2019) och The Tower of London: Wicked Women och riddarutbildning (12 oktober 2019) besökte jag även Hampton Court som verkligen kan sägas vara Henry VIII:s slott framför alla andra.

Liksom The Tower of London är Hampton Court en del av stiftelsen Historic Royal Palaces och liksom på Towern fanns här mycket information att hämta från flertalet fantastiska förmedlingsinsatser.

En liten restaurang är t.ex. belägen i Elizabeth I:s privy kitchen. Här kan man läsa om hur hon gillade att ha picknicks och att maten till dessa förbereddes just där. När man besöker toaletterna får man skönhetstips direkt från the Tudors själva.

Skönhetstips från toaletterna
Hampton Court är, som sagt mest känt för Henry VIII, men dess historia går ända bak till anglosaxisk tid och den som började bygga det storslagna palatset som vi ser mycket av idag var kardinal Thomas Wolsey som först ägde och byggde mycket på slottet innan Henry VIII verkar ha kommit för att bokstavligt talat ta över det.

Till skillnad från Towern, verkade Hampton Court vid mitt besök i början av september ha gått ner i lågsäsong. Det fanns bara två visningar om dagen och jag missade dessvärre dagens första som verkar ha innehållit skådespel. Dagens andra visningen hölls av en guide (klädd i renässansdräkt) som inte verkade särskilt kunnig om alla detaljer i slottets historia och dessvärre mynnade ut i att berätta om den generella engelska historien istället.

Historierna om drottning Carolines hovdamer
fanns berättade på klänningar av papper
Merparten av besökarna var turister, varför det kanske fanns en mening med det, men han blev allt mer utsvävande och började mest skämta om parallellerna mellan engelska reformationen och brexit. Jag håller dessutom inte riktigt med om att man kan göra den parallellen även om engelska reformationen kom till av rent egoistiska orsaker för en rik man. En bättre historisk parallell tycker jag är när romarna övergav Britannien.

Liksom i fallet med visningen jag skildrade i mitt inlägg Livrustkammarens nya basutställning (30 juli 2019) tänker jag inte döma för hårt om guiden var ny, men jag kände mig ändå besviken. Särskilt som den visning som varit tidigare på dagen verkar ha varit mycket bättre.

Trots slottets uppenbara Tudor-anknytningen var den utställning på slottet som överraskade mig mest den om  slottets georgianska tid på 1700-talet och särskilt George II:s drottning Caroline och hennes hovdamer.

Henry VIII:s kök
Paper Magic är namnet på en utställning som lite har förföljt mig på senare år. Senaste gången jag såg den var på Örebro slott i somras och jag skrev väldigt kort om den i inlägget Örebro slott: möte med Gustav Vasa och Margareta Leijonhufvud (29 juli 2019). Den består helt av historiska kläder med tillhörande figurer som man tillverkat av papper och jag undrar om Hampton Court inte låtit sig inspireras. Man har nämligen låtit göra Caroline och hennes make samt hennes hovdamer och deras eventuella makars kläder av papper. Männens kläder är helt utan text, men på hovdamerna och Carolines klänningar har man skrivit en kort sammanfattning på några rader om deras personliga historia. Genom väldigt enkla medel förmedlas således personerna som levde och verkade på slottets liv för besökarna. Sådana enkla små förmedlingstricks finns, som jag kommer att komma till senare, på fler ställen i slottet.

Förmedling i the Great Hall på
Hampton Court
Liksom på Towern har man verkligen satsat på att förmedla det vardagliga livet i såväl Tudor- som den georgianska delen. Här finns spelbord och som sagt tas varje tillfälle att förmedla någon rolig fakta i stil med den på toaletterna ovan. En särskild utställning finns också om Henry VII:s kök där man till och med ställt fram riktiga lökar av flera olika sorter och eldar i en av de öppna spisarna för att ge extra effekt.

Även svenska slott som t.ex. Örebro och Kalmar har utställningar om köket och maten man åt (Kalmar har t.o.m. ett uppdukat gästabud.), men storleken och detaljrikedomen i köksutställningen på Hampton Court var något alldeles extra. Man har verkligen inte sparat på krutet alls, vilket vittnar om den framträdande roll som vardagslivet har i förmedlingen på slottet. Med anledning av Sara Danius bortgång lyssnade jag på hennes Vinter i P1 från 2014 där hon pratar just om hur ingen filosof någonsin brytt sig om mat och hur lite plats den ges även i annan seriös litteratur. Detta trots att den är så avgörande för vår överlevnad.

Fönster i the Great Hall på Hampton Court
Som jag skrev i mitt inlägg Gripsholm: "Oj titta där är Bellman!" (6 juni 2019) är Gripsholm det svenska slott som oftast brukar jämföras med Hampton Court. Jag förstår det när det gäller historisk betydelse och jämförelserna som brukar göras mellan Gustav Vasa och Henry VIII (Jag lämnar mina åsikter om dessa jämförelser till en annan gång.), men när det kommer till förmedling och besöksupplevelser, har jag väldigt svårt att se likheter.

Hampton Court välkomnar dig verkligen in i Henry VIII:s och drottning Carolines världar under 1500- respektive 1700-tal och de verkar ha tagit tillfället i akt att förmedla så mycket som möjligt av livet på slottet. Texterna är lättillgängliga och kortfattade och berör något som har med slottsinvånarna, rummet eller dess funktion att göra. Liksom på Towern finns det saker att se, göra och stundtals även att känna på. Allt för att aktivera besökaren och få dem att stanna upp, reflektera och diskutera. Ge dem ett besök att minnas.

The Great Hall, Hampton Court
Det samma kan inte sägas om Gripsholm och den svenska organisationen för de kungliga slotten har mycket att lära av sin brittiska systerorganisation. Såväl på Gripsholm som i merparten av Stockholms slott känner man sig inte särskilt välkommen. Istället verkar besökarna vara ett nödvändigt ont och förmedlingsinsatserna hålls nere till extremminimum.

I mitt ovan nämnda inlägg om Gripsholm samt i inlägget Slott och lokalturism (30 juni 2019) berättade jag om vilken förvirrande upplevelse Gripsholm var och hur lite som finns skyltat och beskrivet. Det finns en guidebok man kan betala extra för, men denna ger inte särskilt mycket då den i princip bara behandlar slottets arkitektoniska detaljer, vilket är information som ytterst få besökare är ute efter. Istället verkar man ha lagt upp besöksverksamheten utifrån att man antingen ska betala extra för att delta i en visning (hållen av folk i moderna kläder och inte i historiska dräkter som på såväl Towern som Hampton Court) eller så ska du vara del av en turistbusslast som ska rusa genom slottet utan att intressera dig mer än att ta lite bilder som du kan lägga upp på sociala media för att visa att du varit där.

Rikssalen på Gripsholm
Det blir inte heller bättre av att slottet dessutom ska fungera som filial till Nationalmuseum och visa upp Statens porträttsamling som inte heller förmedlas ordentligt utan mest hänger där rakt upp och ner. Mängden av porträtt som till minst säkert 95% består av, även för en historieintresserad, fullkomligt främmande människor, bidrar till förvirringen och upplevelsen blir mest en besvikelse.

Towern och Hampton Court bjuder in besökarna att upptäcka och utforska de publika delarna på egen hand. Delar av slotten där besökarna är skyltade och, i viss fall, avspärrade med ett rep. Att sätta en glasskiva för dörren och hindra besökares tillträde till de mest kända rummen, liksom Gripsholm gjort med Hertig Karls kammare, verkar inte ha slagit Historic Royal Palaces in.

Del av en av bordsdukarna i the
Great Hall, Hampton Court
Flera svenska slott (inte bara de kungliga utan även t.ex. Skokloster, som för övrigt också undanhåller de mest kända rummen i slottet för besökare som inte betalar för visningar) verkar leva efter devisen att besökare är skadligt för inredningen som man vill bevara till varje pris. Vem man ska bevara det för är dock oklart. Historic Royal Palaces jobbar jättemycket även med bevaringsaspekten, men tycker förmedlingsbiten är viktigare.

Visst kan man tala om ekonomiska orsaker, men många av de förmedlingsinsatser som görs på såväl Towern som Hampton Court är enkla och inte särskilt kostsamma. T.ex. de bordsdukar som täcker borden i the Great Hall på Hampton Court och berättar om personer som verkade i salen, dess funktion eller evenemang som utspelade sig där.

Porträtt av Henry VIII på Hampton Court
Rikssalen på Gripsholm har samma funktion som the Great Hall på Hampton Court, men i det där har man valt en helt annan väg. De olika slottens relation till förmedling blir faktiskt väldigt tydlig om man studerar bilderna av de båda rummen som ni kan se ovan.

Gripsholm har då och då föredrag och andra evenemang i rikssalen, men ingen verkar ha en tanke på att man kan plocka undan stolarna mellan dessa föredrag och de tar således upp en stor del av ytan och rymden i rummet. Däremot finns ingen som helst skylt som förmedlar vad rummet har för funktion.

På Hampton Court däremot har man valt att lämna the Great Hall sparsamt möblerat. Information om rummet som sådant, personerna som verkade i det och evenemang som hölls där finns överallt och rymden finns kvar. Trots allt är rummet byggt för att beundras, vilket en av bordsdukarna stolt förkunnar som ni kan se ovan.

söndag 23 juni 2019

Vad gjorde slottsfruar på 1500-talet hela dagarna?

Hans Holbein d.y:s teckning av en engelsk
kvinna med barn på 1500-talet
Vad gör alla superokända människor hela dagarna? är titeln på en bok från 2001 som tydligen kom i nyutgåva 2012 av språkvetaren Fredrik Lindström. Ända sedan jag började med mitt skrivprojekt har jag ställt mig en liknande fråga: Vad gjorde alla 1500-talsmänniskor hela dagarna? Och särskilt då slottsfruarna.

Merparten av arkeologiska undersökningar i Sverige styrs av exploateringar varför man inte kan bestämma själv vad det är man ska gräva och var. Som arkeolog är jag därför van vid att hamna mitt inne i folks vardag och det är också därför som jag ofta påpekar för folk att vikingarna må ha varit både plundrare, erövrare och handelsmän, men de var först och främst jordbrukare. Det var i jorden makten och rikedomen låg, vilket var en sanning som kom att gälla ända fram till industraliseringen på 1800-talet.

Något som har slagit mig när jag gått igenom svensk historieforskning är hur lite vardag det faktiskt är. För det första vurmar svenska historiker väldigt mycket för modern tid. Tidigare tidsperioder är mest intressanta om de kan utgöra en fondvägg för moderniteten och om man intresserar sig alls för tidigare perioder, är det främst 1700-talet och hur samhället förändrades under vägen mot industrialiseringen. Ett forskningsprojekt som lider lite av detta är Gender and Work. Det är jättebra och väldigt viktigt på många sätt, men lider dels av detta, enligt mig ganska evolutionistiska perspektiv och hittills har jag inte hittat särskilt mycket matnyttigt om 1500-talet inom deras publikationer.

Jag tycker genus är väldigt spännande, vilket säkert är tydligt av vad jag har skrivit för inlägg här på bloggen tidigare och att jag väljer att framhäva Märta Leijonhufvud. Genushistorievetenskapen har t.ex. även givit drottning Maria Eleonora en välförtjänt upprättelse och visat på behoven av att berätta andra historier än den om vita män, så det behövs och är väldigt viktigt. Däremot kan jag samtidigt känna att genushistorieforskning ofta är mer fokuserad på kön än på människor. Det här leder till en väldigt ideologisk forskning och förmodligen bidrar detta till att göra ämnet så "laddat" politiskt.

Detta fokus på normer och inte minst letandet efter normbrytare är särskilt tydligt gällande Cecilia Vasa. Alla verkar vilja hitta mer eller mindre långsökta orsaker till att få ta med hennes historia. Den mest absurda jag hört hittills är "museet" Vasaborgen i den äldre delen av Uppsala slott där man fått för sig att hon spökar fastän hon inte har någon särskild relation till platsen utöver att slottet troligen fungerade som bostad åt familjen då och då eller boken Den gyllene hårnålen där författaren Maria Gustavsdotter inte verkar tycka att Cecilias historia är spännande nog som den är, utan behövde kryddas med en lesbisk kärlekshistoria med en helt fiktiv person. Cecilia är en oerhört fascinerande personlighet med ett intressant livsöde, men om man vill veta något om 1500-talet, är hon inte ett särskilt bra fokus. Jag kan också tänka mig att hon var en ganska påfrestande person att ha att göra med.

Vetenskapskvinnan i mig är fullkomligt medveten om hur normerna var på 1500-talet. Jag vet vad Martin Luthers hustavla säger män, kvinnor och deras relationer till varandra och andra grupper. Däremot hjälper det mig egentligen föga om jag vill lära känna Märta. Det skulle bli en ganska tråkig historia om jag skulle skriva om Märta enbart utifrån normerna.

När jag började skriva upptäckte jag att jag istället hade ett behov av att hitta "röster" (i brist på bättre benämning) i källorna. Hur agerar och framför allt reagerar hon. på de händelser och de personer hon ställs inför? I fallet med Märta hittade jag en kvinna vars personlighet inte riktigt stämde överens med genusnormerna samtidigt som hon aldrig överträder de gränser som hennes kvinnliga kön satte upp för henne. Hennes make Svante Sture är lika intressant i sammanhanget. Medan hon framstår som utåtriktad och framfusig (manliga egenskaper) framstår han som lugn, mild och tillbakadragen (kvinnliga egenskaper). Ingen av dem agerar däremot utanför de genusgränser som 1500-talets samhälle ställt upp, vilket gör att man inte egentligen kan tala om normer på samma sätt när det gäller dem.

För mig är vardagen jätteviktig i detta sammanhang. Den må vara repetitiv, men faktum är att den utgör den allra största delen av folks liv och därför förmodligen den som påverkar hur man blir som person allra mest. Att hävda att kvinnorna inte syns i källorna är en väldigt dålig undanflykt. Jag är ingen historiker och jag har trots detta hittat mycket mer än många i den branschen verkar ha gjort. Min utgångspunkt har varit att Märta finns där. Hennes smeknamn Kung Märta kommer ur den vardag där hon agerade. Hon börjar kallas det före Svantes död och det verkar vara ett namn som ges av respekt för henne och inte som ett hån gentemot Svante. Det vittnar lika mycket om hennes driftighet som Svantes och andras vilja att ge henne utrymme.

Forskningen om England under the Tudors ligger i framkant när det gäller publik förmedling om den historiska vardagen på 1500-talet. Det finns massor av böcker, såväl fiktiva som vetenskapliga, som tar upp enskilda personers levnadsöden, vad barnen lekte eller hur kläderna man bar såg ut. För att inte tala om alla längre och kortare dokumentärfilmer och filmklipp som t.ex. detta klipp från Historic Royal Palaces där historikern Lucy Worsley berättar om hur toaletten ändrat utseende genom tiderna:



Jag måste erkänna att jag inte alls kan se de svenska kungliga slotten lägga ut liknande klipp om vardagshistoria på slotten då man istället i princip enbart satsat på att vara turistfälla för busslaster med utländska turister istället för museum åt svenskar, vilket jag pratade om i mitt inlägg Gripsholm: "Oj titta där är Bellman!" (6 juni 2019).

Det är emellertid inte så att det helt saknas vardagsperspektiv på 1500-talets Sverige. Nya Lödöse-undersökningen i Gamlestaden i Göteborg de senaste åren har varit väldigt viktig för det. 1500-talet har ofta hamnat i kläm i historisk- och stadsarkeologisk forskning då man tidigare var intresserad av medeltiden och på senare år kommit att mer intressera sig för 1600- och 1700-tal. I Nya Lödöse, som är en Göteborgs många föregångare, var det omöjligt att ignorera 1500-talet, vilket givit en del intressanta artiklar som t.ex. Veronica Forsblom Ljungdahl som skrev en artikel om mens. Arkeologer kan det där med fokus på vardagsföreteelser som sagt...

Jag förstår faktiskt inte varför vardagen och vardagsuppgifterna så totalt tappas bort i svensk historieskrivning och -förmedling. Med tanke på det stora fokuset på normer och normbrytande som funnits på senare år vore vardagen helt perfekt. För att agera i vardagen krävs mer praktiskt handlande och ett pragmatiskt sinnelag. I sådana sammanhang bryts normer hela tiden och det mesta sker också väldigt oreflekterat.





Hans Holbein d.y:s teckning av en 1500-tals kvinna i England med barn lånades här.

tisdag 20 november 2018

Talking Tudors

The Tudor Rose
Här om dagen fann jag en podcast om the Tudors som jag tyckte var jätteintressant och som går under namnet Talking Tudors. Ni kan hitta den här. I skrivande stund finns tretton avsnitt av podcasten och den leds av Natalie Grueninger genom hennes hemsida On the Tudor Trail. Grueninger beskriver sig själv som en "researcher, writer and educator" på hemsidan och det märks att hon har ett stort intresse för the Tudors.

Avsnitten handlar om ett tema, en händelse eller en person som relateras till Tudor-dynastin i England och Grueninger intervjuar en person som är expert på det som avsnittet handlar om. Jag måste erkänna att av tretton avsnitt, kändes det lite konstigt att två handlade om Henry VIII:s drottning Catherine Howard, men det var ändå lite olika perspektiv, så det gjorde ingenting.

Även om jag gillar Vasaätten mer, har jag ändå en plats i mitt hjärta för the Tudors. För ett år sedan visade SVT dokumentärserien Henrik VIII:s sex fruar och det blev ämne för ett av mina allra första inlägg här på bloggen: Henrik VIII:s sex fruar (15/11 2017). När jag nu läste igenom inlägget inser jag hur torftigt det är och jag hoppas verkligen att jag har utvecklats som bloggskribent under det år som gått sedan det publicerades. Även om de faktiskt inte gjort det så mycket hittills, kommer de att dyka upp. Inte minst eftersom Elizabeth I var Erik XIV:s drömgemål och Cecilia Vasa och hon för en tid kom att bli nära vänner. Deras möte tycker jag ska bli oerhört roligt att skildra.

Den engelsktalande världen framstår ofta som bättre både på att forska och förmedla det förflutna. Medan den svenska historieforskningen och -förmedlingen om Vasarna mest verkar fokusera på kungarna och den politiska makten, finner man där enkelt saker om vardagslivet och vanliga människor och kungligheterna skildras också i större utsträckning som människor och inte som ensidiga fantasy-stereotyper.

Jag tror det måste bli blogginlägg om de olika podcastavsnitten var för sig eftersom så många av dem väckte många intressanta tankar och därför kommer de nog att få varsitt inlägg när jag har möjlighet att närmare lyssna på dem ordentligt. Jag vill med detta inlägg mest rekommendera podden och säga att jag tycker det också är roligt att Grueninger ställer personliga frågor till sina gäster. Det är trevligt att få veta lite mer om experterna själva också och inte bara om personerna, platserna eller händelserna.





Bilden på the Tudor Rose kommer härifrån.

onsdag 15 november 2017

Henrik VIII:s sex fruar

Henrik VIII:s sex fruar
Divorced, beheaded and died.
Divorced, beheaded survived.
I'm Henry VIII I had six sorry wives,
Some might say I ruined their lives. 

~ Horrible Histories

På SVT play hittade jag dokumentärserien Henrik VIII:s sex fruar (Originaltitel: Henry VIII's six Wives - Första delen ligger kvar till 27/11 2017.). The Turdors var samtida med Vasaätten och vi vet att de hade mycket kontakt med varandra. Inte minst hade Erik XIV en önskan om att gifta sig med Henriks dotter Elisabet I som också blev gudmor åt Cecilias äldste son Edvard Fortunatus.

Egentligen har jag aldrig riktigt förstått varför man ska ge utländska kungligheter inhemska namn och hur dessa namnförvrängningar bestäms (gäller både i Sverige och Storbritannien som omtalas här). Eftersom den svenska översättningen av dokumentärserien använder dem, kommer jag också att göra det i detta blogginlägg.

Jag har för övrigt även en bok om de sex fruarna av Antonia Fraser (Se här till vänster.). Det var väldigt många år sedan jag läste den nu, men vad jag vill minnas, var den väldigt välskriven och bra.

Jag planerar att ha med the Tudors liksom i utkanten av min Vasaberättelse. Som sagt finns det kontakter och jag ser verkligen fram emot att skriva om Cecilias och Henriks dotter Elisabet I:s möte och vänskap när jag kommer dit tidsmässigt.

En person som jag däremot tycker borde nämnas oftare när det gäller Henrik VIII:s äktenskap är Kristian II och Elisabet av Österrikes yngsta dotter Kristina. Hon tackade bestämt nej till ett frieri från den engelska kungen (vars hovkonstnär Hans Holbein d.y. har målat det fina porträttet av henne här till höger). Som orsak lär hon ha sagt att hon bara hade ett huvud och det ville hon gärna behålla.




 



Alla bilder i kollaget och på Kristina av Danmark kommer från Wikipedia.