Visar inlägg med etikett Beata. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Beata. Visa alla inlägg

fredag 5 november 2021

Anna Silwerulv - En kjol bland många byxor

Varje vår firar Vasamuseet Maria Eleonora-dagen. I år (2021) blev det p.g.a. pandemin lite annorlunda och istället anordnades firandet 13 oktober. Då bjöds vi besökare på två föredrag som handlade om varsin av de två kvinnor som påträffades i samband med bärgningen av Vasaskeppet. Den första, En kjol bland många byxor, hölls av dräkt- och textilhistorikerna Anna Silwerulv som jobbar med Vasamuseets samling av föremål i läder och textil.

Då man återanvände mycket kläder på 1600-talet finns det inte mycket kvar av vardagskläder, vilket gör Vasamuseets samling tämligen unik. Den innehåller ca 5600 textilfragment och ca 6300 läderfragment i varierande bevarandegrad från fiber ända upp till hela plagg. Ull är det material som bevarats bäst och som 98% av samlingen består av. Det blir tydligt vid studier av Vasamaterialet att man inte använde uniformer i den svenska flottan 1628, utan hade på sig sina egna kläder. Däremot kan materialet vittna om andra modetrender, liksom om själva textilindustrin. Samlingen har dessutom en hel del knappar och skor som bevarats. 

En fråga som Anna Silwerulv ställde sig var huruvida det finns kvinnokläder från Vasaskeppet. Inte minst är detta intressant då det var tillåtet för besättningen att ta med sig fruar ombord så länge skeppet befann sig inomskärs och vi har skelett från två kvinnor som hittades på/invid Vasa som av forskarna kallats Beata och Ylva. I inlägget Döda personers sällskap: "Beata" (28 oktober 2021) skrev jag mer om Beata som föredraget handlade om.

Anna Silwerulv berättade att området där Beatas skelett påträffades var omrört p.g.a. såväl 1600-talets kanonupplockning som orsakade av den moderna bärgningen av skeppet. Beatas kropp hittades på båda sidor om en kanon och hennes tröja påträffades invid henne själv och har tidigare tolkats som en ärm. Vid en närmare granskning av materialet, har man däremot även kunnat konstatera att samma tyg hittades i olika delar av skeppet, vilket gav flera delar av tröjan. Liksom järnet på skeppet och i vattnet missfärgat delar av Beatas skelett, har det även missfärgat textilierna.

Som sagt har dräkthistoriker på senare år påvisat ett stort återbruk av kläder och skor i förmodern tid och den sko som påträffades invid Beata uppvisar tydliga bevis för ett sådant då den verkar ha blivit lagad med bitar från andra skor. Det är däremot oklart om Beata själv gjort lagningarna eller om hon köpt den "second hand", vilket också var vanligt på 1600-talet.

Männen på Vasa bar knäbyxor. Ett par av dessa (objekt 09014 i Vasamuseets samling), visade sig vid en närmare granskning vara ett för stort tygstycke och ihop med att detta påträffades vid Beatas underkropp, kunde man konstatera att knäbyxorna nog var Beatas kjol, ett bevis för hur viktig ett arkeologiskt fynds kontext är.

torsdag 28 oktober 2021

Döda personers sällskap: "Beata"

I samband med bärgningen av Vasaskeppet påträffades ett gäng skelett av personer som dött i samband med förlisningen. Dessa gavs namn efter det svenska fonetiska alfabetet/bokstaveringsalfabetet av osteologen Nils-Gustaf Gejvall som gjorde den första osteologiska analysen på skeletten från Vasa. Det finns emellertid två undantag och det är de två skelett som osteologer könsbedömt som kvinnor som istället för Bertil och Yngve, fått namnen Beata och Ylva. Vad de hette egentligen är det givetvis ingen som vet, men då namnen fäst sig och det är bättre än att säga kvinnoskelett 1 och 2 eller dylikt, finner jag ingen anledning att kalla dem något annat här på bloggen.

För två veckor sedan (13 oktober 2021) deltog jag i Vasamuseets Maria Eleonora-dags-evenemang. Evenemanget bestod av körsång från damkören Discordia från Uppsala och två föredrag  En kjol bland många byxor och Ylva - en kvinna på ett krigsskepp under 1600-talet som jag kommer att skriva mer om i senare inlägg. Då föredragen handlade om Beata och Ylva, tänkte jag att det kunde vara ett tillfälle att återuppta min bloggserie Döda personers sällskap och skriva inlägg om dem. De flesta uppgifter har jag tagit från Ebba Durings bok om skeletten från Vasa: De dog på Vasa. Skelettfynden och vad de berättar. Den publicerades 1994 och det skulle inte förvåna om det hänt en hel del sedan dess, men det här är vad jag själv kan veta för tillfället. 

Beatas skelett hittades på övre batteridäck i ett större område som Anna Silwerulv beskrev som ganska omrört i sitt föredrag. Hon berättade också att Beatas kropp hittades på båda sidor av en kanon, vilket är uppgifter som inte finns hos Ebba During. Skallen och underkäken hade en mörkare brun ton än resten av skelettet och skallen var dessutom på vissa ställen färgad blå av vivianit. Detta beror på att det finns så mycket järn i olika former ombord på Vasa som har påverkat skelettet under dess 333 år på botten. Skeletten från Vasa begravdes på Galärvarvskyrkogården i Stockholm 1963, men man öppnade graven 1989 för att undersöka dem närmare. Dessvärre visade det sig att skeletten farit illa av fukten inuti graven och bl.a. Beatas skelett hade angripits av mögel. Trots detta har man kunnat säga en hel del om henne.

Osteologer bedömer ålder på skelett utifrån hur vissa ben ser ut och hur de vuxit. Utifrån Beatas lårben, bensuturer och tänder har hennes ålder bedömts vara 20-25 år. Biologiskt kön bedöms på liknande sätt utifrån utseende av vissa ben och i Beatas fall uppvisade såväl skallen som de bevarade höftpartifragmenten på tydligt kvinnliga drag. Däremot var underkäken rätt kraftig och inte så typiskt kvinnlig. Analyser av prover från hennes kvarlevor visar att hennes kopparvärden var långt under det normala, vilket kan leda till undernäring och diarréer. Intressant nog har männen från Vasa generellt ett bättre koppar och sinkvärde än de båda kvinnorna enligt Ebba During.

Alla fram- och hörntänder i överkäken hos Beata hade så kallad emaljhypoplasier. Det innebär att tänderna får fåror eller gropar tvärs över tandkronan orsakade av felaktig utveckling i samband med perioder av vitaminbrist, undernäring och/eller vissa sjukdomar i barndomen. Röntgen visade också att Beata dragit ut höger sexårstand i underkäken och att hon hade en emaljskada på andra framtanden, också i underkäken. Det senare verkar vara en mekanisk skada som resultat av arbete eller en vana. Då skadan är annorlunda jämfört med de man hittar hos vana kritpipsrökare, spekulerar Ebba During i om Beata kan ha varit sömmerska och van vid att hålla fast nål och tråd mellan tänderna. Motsvarande tand i underkäken finns inte bevarad, varför det inte går att avgöra om den också visade samma skada.

Fyra bröstkotor berättade att Beata led av Schmorl's noder, vilket innebär att kotornas diskar skadats och att brosk pressats ut i kotkroppen. Ebba During menar att det är troligt att detta är resultatet av en yttre skada eller störningar i ämnesomsättningen någon gång under Beatas tonår. Däremot finns inte belägg för kilformade kotkroppar som skulle kunna tyda på att hon hade krumrygg.

Beatas pannben visar att hon hade sutura metopica persistens, ett ärftligt drag som innebär att bensuturen som finns mellan de båda pannbenen inte sluter sig vid två års ålder som sker i normala vis. Detta är inte helt ovanligt. Ebba During säger att det finns hos ca 10% av befolkningen idag och verkar inte påverka annat än ens utseende. Skallen visade också att Beata hade bathrocephali, en onormal utbuktning av nackbenet. Detta är mindre vanligt, men finns även hos Vasaskeppets andra kvinna, Ylva.

lördag 8 december 2018

Experterna berättar - Kvinnorna (Vasamuseet)

Rekonstruktion av "Beatas" ansikte
I tisdags (4/12 2018) var jag återigen på Vasamuseet då de hade en specialvisning av sin utställning om kvinnorna kring Vasa. Guiden Emelie var påläst, lättsam och väldigt bra och jag lärde mig massor av saker jag inte kände till sedan innan. Kvinnoutställningen kommer att finnas kvar även nästa år för att man sedan ska föra ut kunskapen från den till det övriga museet. Detta anser jag vara jättebra då kvinnor ska vara en naturlig del av historien och inte ett särintresse.

Vasaskeppet är prytt av flera olika sorters kvinnofigurer bl.a. sjöjungfrur och av elva små figurer under en avbildning av Gustav II Adolf på skeppets akter som ska representera svenska folket, är sex kvinnor. Det finns även figurer som är kvinnor på ena sidan och män på den andra samt en unik knekt som har tolkats som en avbildning av Johan III:s dotter Anna Vasa.

Knekt med kvinnohuvud som kan vara
Anna Vasa
Under prideveckan i augusti i år (2018) höll Vasamuseets chef Lisa Månsson en kortare specialvisning som bara hölls i själva kvinnoutställningen medan denna visning vandrade runt i museet lite mer. Jag skrev ett inlägg om den förra visningen i inlägget Vasamuseet: specialvisning 2/8 i år. Då liksom nu berättades det om Brita Bååt på Ängsö slott som sålde ek till skeppsbygget och de två kvinnliga skeletten "Beata" och "Ylva" som påträffades i samband med bärgningen.

Den fjärde kvinnan i utställningen är skeppsgårdsföreståndarinnan Margareta Nilsdotter som övertog arbetet med skeppet när hennes make dog. Denna gång utvecklades hennes historia ännu mer och vi fick bl.a. se de dockor som funnits på museet i alla år med Margareta som pratar med Gustav II Adolf. Det blev också mer om de senaste forskningsrönen kring skeletten (även utöver Beata och Ylva) som inneburit en hel del pusslande för forskarna, men som jag lämnar därhän så länge då jag inte vet om det är helt och hållet publicerat än.

En av de 6 kvinnliga figurerna som anses
representera svenska folket.
Det fanns flera olika sorters kvinnor på 1600-talsskeppen bl.a. besättningens familjer och olika sorter av besökande kvinnor. Senare kom det att anses vara otur att ta med kvinnor ombord, men det gällde ännu inte på 1600-talet. Det fanns även kvinnor som klädde ut sig till män och tog anställning som båtsmän på skeppen. För att avslöja dem, fanns det två saker man kunde göra. Det första var att man kunde slänga ut torkade ärtor framför dem och om de halkade, så var de kvinnor. Det andra testet man kunde göra var att hålla en spinnslända framför dem. Om de visade intresse, var de kvinnor.

Jag kunde inte låta bli att le då det var ett av de mest uppenbara exemplen på behovet av genusperspektiv för att få förståelse för en kultur jag hört. För oss ter sig dessa test som helt befängda och för att avslöja "biologiskt" kön på en individ fungerar de uppenbarligen inte alls. Däremot säger det väldigt mycket om vilka förväntningar man hade på kvinnor i sociala sammanhang. Det är exakt det genus bör handla om enligt mig.

torsdag 2 augusti 2018

Vasamuseet: Specialvisning

Ansiktsrekonstruktion av skelettet "Beata"
som hittades ombord på Vasaskeppet
Jag gillar Vasamuseet, vilket väl blivit ganska tydligt här på bloggen redan. Det är ett av mina favoritmuseum (och lite av en drömarbetsplats för mig personligen, men det är en annan historia...) och jag återkommer mer än gärna dit. Nu under Europride-veckan i Stockholm, hade de en specialvisning om deras senaste utställning om kvinnorna kring Vasaskeppet som öppnade förra året. Jag tyckte att det lät intressant och bestämde mig för att återigen hälsa på och blev inte besviken.

Visningen av museichefen Lisa Månsson och var upplagd för att först berätta om skeppet för att sedan gå in närmare på kvinnor under 1600-talet i allmänhet och sedan om de fyra kvinnorna som tas upp specifikt i utställningen:


  • Margareta Nilsdotter som var gift med Henrik Hybertsson som fick uppdraget att bygga Vasa och som tog över verksamheten när maken dog.
  • "Beata" är namnet som forskarna i nutid givit ett av de två kvinnliga skeletten som hittades ombord på skeppet och som ni kan se ansiktsrekonstruktionen av här till vänster.
  • "Ylva" som är namnet på ett andra kvinnliga skelettet som hittades i anslutning till skeppet.
  • Brita Bååt som var en av fyra änkor som sålde timmer till skeppsbygget.

Knekt med kvinnohuvud från Vasa.
Det sista momentet i visningen var föremål som kunde relateras till eller föreställde kvinnor ombord på skeppet. Bl.a. denna knekt som är helt unik i sitt slag. Normalt sett föreställer de romerska eller turkiska soldater, men den ni ser på bilden till höger har ett kvinnoansikte. Den har också haft en prominent placering på skeppet, varför man kan gissa att den ansågs viktig.

Anletsdragen liknar Gustav II Adolfs kusin Anna Vasa som dog under tiden som Vasa byggdes (1625) och som fick något av martyrstatus i Sverige. Hon övergav nämligen den katolicism hon uppfostrats inom för den lutherska tron. Därför passade hon säkert väl in i sin kusins propaganda, men hon stod egentligen sin bror Sigismund väldigt nära och behövde nog inte "räddas" undan honom. Däremot verkar både hon och brodern ha haft väldig hemlängtan i Polen-Litauen.

Samiska detaljer från en väska som hittades
ombord på Vasa.
Jag uppskattade visningen och tyckte att det var trevligt att museet valde att göra en visning speciellt om kvinnorna. Jag gillade också att Lisa Månsson förklarade att orsaken till att de valt att göra en särskild utställning om kvinnorna var att de kände ett behov av att bryta sig loss från nedärvda historieberättelser från 1800-talet. De har inte ändrat källmaterialen som finns tillgängliga utan bara gått tillbaka till dessa istället för att lita på berättelserna om källorna.

För mig är historia mer kopplat till berättelser vi förmedlar vidare över generationerna och vi har ofta en tendens att fastna i 1800-talet och tolka all annan historia utifrån det perspektivet. Detta gäller givetvis för betydligt mer än bara historieämnet och är anledningen till att genus som perspektiv enligt mig behövs. Visst ska det vara naturligt att ta med kvinnor, barn, flera typer av män och det man idag rätt slentrianmässigt kallar minoritetsgrupper och man bör inte skilja dem från annan historia. Problemet är att vi inte ser det som naturligt att ta med dessa grupper i historieskrivningen än idag, vilket det faktum att bara 13% av namngivna personer i skolböcker i historieämnet är kvinnor visar. Därför kan det vara bra att specifikt fokusera på andra grupper för att göra dem synliga och naturliga att ta med i "vanliga" historieberättelser i framtiden.