Visar inlägg med etikett Nils Bosson. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Nils Bosson. Visa alla inlägg

onsdag 14 juli 2021

Efternamnet Sture

Jag har beslutat mig för att dela med mig mer av de kunskaper som jag fått under de fyra år jag hållit på med det svenska 1500-talet. Jag har varit väldigt sparsam med detta, mest för att jag fått uppfattningen om att det är så folk gör för att de tror att andra snor deras idéer. 
 
Jag tänker att det kanske också kan vara en väg ut ur skrivkrampen och ilskan jag kommit att allt mer känna gentemot den svenska populärhistorien och att ständigt bli förminskad och avfärdad eftersom jag faktiskt litar på de människor som levde då mer än på de som lever nu. (Åtminstone kanske ilskan blir lite mer begriplig för er som läser, även om jag oftast blivit bemött av såväl arrogans som total tystnad de gånger jag delat med mig av mina kunskaper.) Det är kanske på sin plats att börja med namnet Sture eftersom jag kommit att lära känna dem bäst. 

Förnamnet Sture betyder envis, tvär och egensinnig. Men efternamnen har inget med förnamnet att göra. Det kommer dels från gammalgrekiska ordet stieur/stier som betyder tjur eller vildoxe. Det här gör ju att man kan börja fundera lite på hur man ska tolka Gumsehufvuds vapen. 

Den äldre Natt och Dag-grenen (Det finns en till gren av Natt och Dag som tar Sture-namnet på 1700-talet av historiska skäl.) som kallar sig Sture har dock en helt annan historia. Den börjar i Schleswig-Holstein på 1100-talet med Ego de Sture som omtalas i Arnold av Bremens krönika om slaverna. Ego och hans ättlingar kom från staden Kellinghusen vid Stör-floden, varför namnet från början var "de Steur". Den holsteinska Sture-ätten dör ut 1563 och Svante Sture försöker då förgäves att få ärva efter dem. (Det finns en annan dansk Sture-släkt som hade fisken stör som vapen också varför namnet anses vara en förvrängning av fisknamnet i detta fall.)

En av döttrarna i den holsteinska Sture-släkten fick en son som hette Nils som man inte vet så mycket om, men som tog sin mammas namn och som fick sonen Sven Sture som hade en komplicerad relation till drottning Margareta. (Han var alltså skurken i Salve och är jätteintressant, men mer om det en annan gång.) Sven fick bara en dotter som hette Katarina/Karin Sture som giftes bort med Bo Stensson (Natt och Dag) som var riksråd och häradshövding i Östergötland (en familjetradition uppenbarligen). Karin och Bo fick två barn: Nils och Sven som båda kom att ta sin mammas namn, kanske för att de var unionskritiska. Nils Bosson Sture är ju känd från slaget vid Brunkeberg. Nils blev pappa till riksföreståndaren Svante Nilsson (Natt och Dag) som inte använde sig av Sture-namnet, men det gjorde däremot hans son Sten som vi känner som riksföreståndaren Sten Sture d.y. Det har hävdats av många att Sten d.y. bara ville utnyttja Sten Sture d.ä:s namn av propagandaskäl, men verkligheten är alltså mer komplicerad än så.

Av de holsteinska Sturarna kan man nämna Margareta Sture som var hovdam åt drottning Dorotea.

onsdag 10 oktober 2018

Slaget vid Brunkeberg

Jungfrun från statyn av St Göran
och draken i Storkyrkan, Stockholm

Det är inte alla som delar födelsedag med årsdagen av ett berömt fältslag, men det gör jag. Därför tänkte jag att det kan vara trevligt att ägna ett inlägg åt Slaget vid Brunkeberg i Stockholm. De båda huvudmännen var Kristian I och Sten Sture d.ä. och egentligen kan man väl säga att det mer är Vasaättens förhistoria än historia. Slaget har dock ansetts som en viktig del av den svenska historieskrivningen och var en del av motståndet inom den svenska aristokratin gentemot Kalmarunionen.

Greve Kristian av Oldenburg hade blivit kung i Danmark 1448 under namnet Kristian I och var under en tid också kung i Sverige, där makten dock mestadelen av tiden låg hos riksrådet, samtidigt som Karl Knutsson Bonde också lyckades bli svensk kung hela tre gånger. Han dog emellertid 1470 och efterträddes av sin systerson Sten Sture d.ä. som blev Sveriges riksföreståndare. Kristian ansåg dock att han hade rätt till makten över Sverige också då Kalmarunionen fortfarande var ett officiellt faktum. Därför belägrade han Stockholm i juli 1471.

Kristians främsta stöd fanns i det uppländska folklandet Fjädrundaland medan Sten fann sina lojala män bland frälset och allmogen i resten av landet. Vid ett möte i Vadstena 4 september vägrade bergsmän och bönder från Småland, Väster- och Östergötland att underkasta sig Kristian, medan upplandsbönderna erkände honom som sin kung i ett möte i Uppsala några dagar senare.

St Göran i statygruppen i Storkyrkan,Stockholm
En av frälsemännen som stödde Sten var Nils Bosson Sture. Han var inte släkt med Sten, utan tillhörde ätten Natt och Dag och kom att bli far respektive farfar till de senare riksföreståndarna Svante Nilsson och Sten Sture d.y. Nils ledde truppen med dalkarlar mot söder, medan Sten ledde den sydsvenska hären norrut. De strålade samman 23 september och fortsatte sedan tillsammans mot Stockholm.

10 oktober 1471 (Klockan 11 på förmiddagen enligt Olaus Petri.) hade Kristian samlat sina trupper på den höga rullstensås som kallas Brunkebergsåsen som löper genom dagens centrala Stockholm, även om den till största delen har ätits upp av den växande staden. Därifrån kunde han ha utblick över staden.

Sten Sture i sin tur hade delat sina trupper i två grupper varav Nils ledde den ena. Planen var att anfalla Kristian från två håll genom en så kallad kniptångsmanöver. Knut Posse ledde stadsstyrkorna.

Sten gick till två anfall som lätt slogs tillbaka av Kristian och hans trupper på åsen. Detta styrkte Kristian som gick till motanfall. Striden pågick för fullt när Nils under den sena eftermiddagen dök upp på andra sidan åsen.

Nils Stures överraskande anfall fick Kristian att retirera med sina trupper, men det finns också en historia om att det danska riksbanéret hade hamnat i svenska händer. Kristian, som blivit träffad i ansiktet av en s.k. hakebössa, valde i att dra sig tillbaka. I panik försökte de fly över till Käpplingeholmen (dagens Blasieholmen) där de hade sina båtar. Bron över till holmen hade dock fått stockarna söndersågade av Knut Posses soldater. Bron brast och många soldater drunknade. De som lyckades ta sig i land blev dödades av Sten Stures folk. Kristian lyckades, svårt sårad efter att ha blivit träffad av en pil, rädda sig ombord på en av båtarna som genast avseglade mot Köpenhamn.

Draken i statygruppen Sten Sture d.ä. beställde till Storkyrkan
i Stockholm efter slaget vid Brunkeberg.
Slaget blev en viktig del i Sten Sture d.ä:s "propaganda" mot unionen. Bl.a. lät han uppföra den berömda skulpturen av St Göran och draken i Storkyrkan i Stockholm. St Göran ska representera Sten Sture som dödar den danska draken för att rädda den svenska jungfrun.

I äldre, nationalistisk historieskrivning har Slaget vid Brunkeberg av svenska historiker betraktats som ett slag mellan Sverige och Danmark. Detta perspektiv har man idag gått ifrån då det var såväl svenskar som danskar med på båda sidorna. Istället betraktar man det som olika allianser mellan olika ätter som stred om vem som skulle ha mest makt.