Visar inlägg med etikett Märta Leijonhufvud. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Märta Leijonhufvud. Visa alla inlägg

torsdag 24 december 2020

Kung Märta och jag

Idag (24 december 2020) är det 500 år sedan Märta Leijonhufvud föddes och för tre år sedan (24 december 2017) skrev jag inlägget Märta Eriksdotter Leijonhufvud som är en sammanfattning av de uppgifter om henne som jag hade då. Jag har utökat dessa och ändrat uppfattning om mycket, som man gör när man lär känna en person. T.ex. finner jag ingen orsak till att hennes mor Ebba Vasa höggravid skulle ge sig ut i oroligheterna utanför klostret i Västerås som hennes make Erik Leijonhufvud hade lämnat henne och barnen i. Däremot står jag fast vid att jag inte tror på historien om att Märtas make Svante Sture skulle ha varit trolovad med Märtas syster Margareta Leijonhufvud som var gift med Svantes kusin Gustav Vasa. Det är orimligt eftersom det inte finns några säkra bevis för att Svante är i Sverige mellan Stockholms blodbad 1520 och Gustav och Margaretas bröllop 1536, men numera också för att jag börjat fundera över vem av de tre närvarande personerna (Svante, Margareta och Gustav) som skulle ha glädje av att andra fick veta att Gustav överraskat Svante när han förklarade sin kärlek till Margareta. 

Jag hade verkligen hoppats att jag skulle hitta någon som kunde hjälpa mig att anordna ett ordentligt firande för Märta (Kanske i Västervik som betydde så mycket för henne.), men det här året (2020) har ju varit som det varit, vilket gör att jag tvingas nöja mig med att skriva ett inlägg om vad hon och Svante kommit att betyda för mig.

Det var aldrig riktigt meningen och jag ska inte säga att jag visste vem hon var när jag började utforska 1500-talet. Hon var väldigt mycket bara ett namn som flimrade förbi. På ett sätt borde jag väl tacka Bo Eriksson för att han skrev boken Sturarna. Makten, morden, missdåden. Boken skrev jag om i inlägget Bo Eriksson- Sturarna. Makten, morden, missdåden (10 september 2018). Jag trodde då att det var det värsta som hade publicerats och även om den mer är ett försök att skriva en ny Game of Thrones än på något sätt ge läsarna ordentliga upplysningar om svensk senmedeltid och tidigmodern tid, har jag tyvärr upptäckt att det finns värre böcker publicerade i Sverige på senare år (som jag har mina misstankar om kan ha influerat Erikssons våldsporr) och jag är oerhört glad att jag lärde känna Sturarna och tacklade Sturemorden först med Jan von Konows sansade redogörelse Sturemorden 1567. Ett drama i kampen mellan kungamakt och högadel.

I mitt inlägg Biografiförfattare (9 december 2020) skrev jag om hur män som skriver biografier verkar identifiera sig med de personer (oftast män) som de skriver om. Det här har jag väldigt svårt att göra med Märta eftersom vi är ganska olika. Däremot har jag märkt att hon smittar av sig. Jag pratar t.ex. mycket mer, även med främlingar, nu än jag gjorde förut och jag tar för mig mycket mer. Jag beundrar hennes handlingskraft och skulle själv vilja ha den. 

Med Märta (och för den delen "vasarna" generellt) har också gett mig möjlighet att upptäcka Sverige på ett helt annat sätt. Arkeologin har tagit mig runt till en hel del förhistoriska fornlämningar, men den här gången finns det (om än omgjorda senare) faktiskt kvar stående byggnader som slott. En del har varit positiva överraskningar som Örebro slott, medan andra har varit besvikelser som Gripsholm. Något jag också insett är hur många småstäder som verkar helt obetydliga idag som ruvar på en oerhörd historia och jag tycker det är helt fantastiskt att få uppleva den tillsammans med Märta och hennes släkt och vänner. Mycket av detta är möjligt tack vare att min danska väninna Maria Helleberg tar med mig runt i mitt eget land. Jag har också upptäckt hur oerhört mycket lättare det är att forska och diskutera med någon annan och hur mycket "konkurrens" och "tävlingsinstinkter" förstör för kunskapen och förståelsen om en tidsperiod och deras samtida personer.

Arboga är den senaste nya bekantskapen bland svenska småstäder för mig och en typisk plats som man lätt glömmer bort. Den har dock en jätteviktig plats i Sveriges politiska historia eftersom Engelbrekt valdes till rikshövitsman där vad som kommit att kallas den första svenska riksdagen (Arboga möte) där. Under en tid huserar även Märtas systerdotter Cecilia Vasa i staden. Västerås, Strängnäs och framför allt Västervik har alla fått en särskild plats och jag är ännu mer förälskad i Kalmar nu när jag har haft ordentlig möjlighet och tid att riktigt utforska staden än när jag var tolv och drömde mig dit som fan av sommarlovsprogrammet Salve. Jag hoppas verkligen att den här pandemin går över, så att jag kan ge mig ut på mer upptäcksfärder i mitt avlånga hemland som jag får allt större respekt för samtidigt som min kärlek till Märta och hennes släkt och vänner också växer.

onsdag 20 maj 2020

Folke Lindberg - Västerviks historia 1: Tiden 1275-1718

Västerviks stadsfullmäktige gav 1933 ut ett verk i två delar om stadens historia. Jag har läst delar av Folke Lindbergs del Tiden 1275-1718 som handlar om det stureska grevskapet i min jakt på Märta Leijonhufvud.

Märtas make Svante Sture utsågs till greve i samband med Erik XIV:s kröning i juni 1561. Greve-titlarna är något som Erik hittade, men det verkar som att han inte riktigt verkade veta exakt vad det skulle innebära. Ett donationsbrev gällande Nya Västerviks stad, Stegeholm och 54 gårdar, de flesta i Tjust härad utfärdades först 11 juni 1562 där det klargjordes att grevarna inte fick ha för stort maktutövande eller ta ut extraskatter. De fick heller inte blanda sig i förvaltning och rättsskipning. Folke Lindberg menar att västerviksborna nog inte märkte särskilt stor skillnad eller var medvetna om att de blivit del av ett grevskap. Däremot skriver han också om ett brev de skickar till sin Nådige herre och husbonde redan i september 1562 i vilket de ber Svante om att slippa de hårda utförselförbud på hästar.

Tyvärr hann inte Svante ta sig an problemet innan Erik XIV skickade honom till Reval (dagens Tallinn). Han fick sedan fram till sin död i Sturemorden 1567 en större mängd andra uppdrag, varför han aldrig hann engagera sig ordentligt i sitt grevskap.

Svante Sture
Efter att ha bistått sin systerson Johan III i upproret mot Erik XIV, fick Märta Leijonhufvud tillbaka grevskapet 1570 som då hade utökats till att innehålla, förutom borgen Stegeholm och Västerviks stad, totalt nitton socknar och en mängd hemman i Småland, Västergötland och Södermanland. Grevarna (eller i fallet med Märta grevinnan) fick nu också en del politiska befogenheter som t.ex. domrätt.

Märta verkar ha utnyttjat denna rätt vid minst ett tillfälle när borgmästare Vaste Andersson hade mördat en man någon gång i början av 1580-talet. Hon förvisade honom då från staden och han omtalas senare i Söderköping som gravt alkoholiserad och anklagades där för att ha haft sex med en ko. Däremot ska Märta ha låtit slottsfogden Per Nilsson vara kvar trots att flera anklagade även honom för mord på flera personer. Varför hon fattade olika beslut om olika personer, berättar inte källorna. Det kan vara såväl bevisföring, som Märtas egna sympatier eller andra orsaker.

Märta tillsatte också en präst som, vad det verkar, agerade för hela socknen. Det finns en del motstridiga uppgifter om ett kapell på Stegeholm, men jag har tyckt att borgen dels är alldeles för liten och dels att det är för nära till stadens kyrka, varför jag inte riktigt har trott på det.

Mauritz Sture
Folke Lindberg beskriver Märta som "...ett resolut och rivande fruntimmer, vida mer beredd att hävda sina intressen än den ytterst lojale, något tröge greve Svante hade varit." Detta stämmer med den bilden jag själv har fått av henne och jag är helt och hållet för att återintroducera benämningen "rivande fruntimmer". Däremot skulle jag aldrig kalla Svante för "trög".

I inlägget Bo Eriksson - Sturarna. Makten, morden, missdåden (10 september 2018) skrev jag att Bo Eriksson verkar ha en väldigt underlig uppfattning om Svantes karaktär. I största delen av den övriga litteraturen (Jag ber att få återkomma om Tomas Bloms bok om Sturemorden i serien Sveriges dramatiska historia.) skildras Svante framför allt som "lugn" och även tillbakadragen. Alfred G. Ahlqvist i sin Om Sturemorden (1877) beskrivit honom som "skapad för lugnet och skuggan" och faktum är att även Eriksson på sätt och vis kan sägas erkänna att Svante inte är den ondsinte, maktgalne maffiaboss han målar upp i resten av boken när han skriver att Svante framstår som "något tråkig i källorna".

Som jag varit inne på väldigt många gånger tidigare, har jag väldigt svårt att se Svante som vare sig maffiaboss eller tråkig och jag tror inte heller att han var trög. Den uppfattning jag har fått genom att studera både hur han agerar och hur han uttrycker sig gör att jag helt lutar åt att han var en snäll, mild och introvert man som säkert inte är jättebekväm att vara i rampljuset, men som vet att han måste. En bra modern jämförelse är svenske statsepidemiologen Anders Tegnell. En man som definitivt inte verkar särskilt "trög". Tvärtom. Jag tror det tyvärr är så enkelt att vi inte är vana vid att se denna typ av man i det offentliga, vilket verkar göra en hel del oerhört konfunderade av hur de ska hanteras.

Svante Sture d.y.
Märta dog på Stegeholm 15 januari 1584 och hennes och Svantes äldste levande son Mauritz Sture tog över. Han dog emellertid redan 14 mars 1592 och lämnade efter sig två minderåriga söner. Därför tog hans änka Anna Horn över och styrde grevskapet med hjälp av sin svåger Karl Sture. Den senare förhandlade 1597 med västerviksborna åt sin kusin hertig Karl trots att det annars var länsinnehavarens uppgift.

Anna och Mauritz son Svante Sture (d.y.) tog som vuxen över grevskapet och kan ha dött på Stegeholm 3 april 1616 endast 29 år gammal. Han efterlämnade bara en dotter, Anna Margareta Sture varför Sture-ätten dog ut på svärdssidan med honom. Grevskapet återgick därför 1618 till kronan.

Västerviks historia innehöll en mängd nya uppgifter om Sturarna och deras relation till sitt grevskap som jag uppskattade mycket. Det jag fann mest intressant var Folke Lindbergs skildring av Märta. Tvärtemot vad man skulle kunna tro om en man på 1930-talet, skyler han inte undan henne och hennes gärning. Tvärtom, verkar han genuint intresserad i vad hon gör. Inte heller nalkas han henne med en yrvaken chock över att hon är kvinna eller tycker synd om henne utan han verkar vara genuint intresserad av hur hon skötte sitt grevskap trots konstaterandet att det nog aldrig blev någon administrativ enhet för att det mest styrdes av kvinnor och unga, oerfarna män. Jag ska erkänna min förvåning över att hitta den mest genomgående skildringen av Märtas liv (åtminstone den sista delen av det) i en bok från 1933, men samtidigt tycker jag det funkar mycket bättre att inte lägga för stort fokus på att hon är kvinna. Det gör det någonstans lättare att komma ihåg henne som person då.

Bilder av Sturarna lånade från Wikipedia.

fredag 8 maj 2020

Märta Leijonhufvud och Sturegraven

I mitt inlägg En ring och två kors från Sturekoret (14 mars 2020) skrev jag om mitt senaste besök i Skattkammaren i Uppsala domkyrka där jag upptäckte att bl.a. en ring hade tagits upp ur Sturekorets gravkammare 1815. Om ni också följer mitt Instagramkonto, har ni kanske också sett att jag för ett tag sedan kom över verket Uppsala domkyrka i nio band. Den sjättedelen handlar om gravminnen och var den första som jag gav mig på då det var denna som intresserade mig från början.

Väldigt många personer har gravlagts i gravkammaren under Sturekoret, bl.a. alla offren från Sturemorden och inte bara Svante, Nils och Erik Sture och av Uppsala domkyrka VI. Gravminnen att döma är det också ganska rörigt där nere samt många oklarheter. Inte minst gällande huruvida Märta Leijonhufvud begravdes där eller inte, vilket jag tänkte skulle vara fokus för just det här inlägget.

I mitt tidigare inlägg om ringen skrev jag att Märta var den enda kvinna som jag kände till som var begravd i Sturegraven. Att det är platsen för hennes sista vila baserade jag helt på att flera personer vid olika tidpunkter genom historien har placerat henne där, bl.a. Johan Hadorph och Johan Peringskiöld redan i slutet av 1600- respektive början av 1700-talet. Det stämmer dock inte att hon var den enda kvinnan där då hennes sonsons (Den yngste Svante Sture.) hustru Ebba Leijonhufvud också begravdes där och det verkar vara hon som beställde epitaferna i gravkoret.

Ringen som kan vara Märtas
Uppsala domkyrka VI. Gravminnen berättar att enligt ett kontrakt i Palmskiöldska samlingarna i Uppsala universitetsbibliotek vittnar om att det i slutet av 1500-talet fanns långt framskridna planer på ett gravmonument av Svante, Märta och deras barn. Ritningen verkar åtminstone delvis ha varit gjord av Willem Boy som var flitigt anlitad även av Vasa-familjen. Det är oklart varför dessa planer inte förverkligades, men förmodligen berodde det på att pengarna inte räckte till.

Exakt var Märta finns verkar som sagt oklart, men vid inspektioner har man hittat trasiga kistor efter att flera av dem har staplats på hög. Gravkammaren har också jordgolv, vilket påverkar nedbrytningsprocessen varför det är troligt att hennes kista och kvarlevor inte längre finns kvar. Att hon själv inkluderas i gravmonumentet liksom att så många placerar henne där, tyder på att hon ändå finns där nere. Enda andra tänkbara gravplatsen jag kan komma på är i Västervik och det finns inga uppgifter om eller tecken på att hon ligger begravd där.

Arkeologen i mig visste att det fanns en stor risk att hennes kvarlevor skulle vara borta, men det gör ändå lite ont i mig att hon faktiskt inte verkar göra det. Däremot verkar Svante vila tryggt i sin kista, vilket gör mig lite gladare.

lördag 14 mars 2020

En ring och två kors från Sturekoret

Ring upplockad ur Sturegraven 1815
I tisdags (10 mars 2020) besökte jag Uppsala domkyrka. Dels gick jag en vända i själva kyrkorummet där jag hälsade på i såväl Vasarnas som Sturarnas gravkor. Därefter tog jag hissen upp till domkyrkans museum Skattkammaren i ett av tornen.

Museet består av tre våningar varav Sturekläderna, Märtas kista och Vasarnas begravningsregalier finns på den understa.

När man ska upp i Skattkammaren får man med sig en ficklampa samt ett häfte med beskrivningar av museets föremål. Jag ska erkänna att jag aldrig haft ett större intresse för de kyrkliga föremålen, varför jag bara ytligt brukar studera de övre två våningarna i tornet bortsett från drottning Margaretas gyllene kjortel på översta våningen. Därför har jag inte läst särskilt noga för dessa föremål tidigare. Vid en närmare läsning, fanns plötsligt en liten text om ett par föremål som plockades upp ur Sture-graven 1815 på den översta våningen.

Två kors som plockades upp ur Sturegraven 1815
Föremålen var de två kors som ni kan se på bilden här intill till höger samt den ring som ni ser ovan till vänster.

Om ringen står bara en beskrivning av dess utseende samt att den togs upp ur Sture-familjens krypta 1815. Korsen beskrivs på samma sätt med utseende och var de hittades, men med tillägget att de är svenska arbeten från andra halvan av 1500-talet.

Jag kände inte till att man var nere i graven 1815 innan och kommer definitivt kolla upp om det finns mer information. Vilka korsen har tillhört låter jag vara osagt då de kan ha burits av såväl kvinnor som män. Däremot är ringen mer intressant. Den är väldigt liten, så det handlar uppenbart om en kvinnoring. Jag tänker absolut se om det går att få mer information hos vem den hittades, men jag tycker inte det är orimligt att tro att den nog tillhört Märta Leijonhufvud. Hon är mig veterligen den enda vuxna kvinna som har begravts där.

onsdag 29 januari 2020

Tjuvkik på min Märta-bok

Nu i januari har jag märkt att fler personer än tidigare hittat hit och jag vill först och främst tacka er för detta. Att så många nya har varit här tänkte jag kanske gör att det finns ett behov för mig att precisera vad det är jag gör och varför jag bloggar här.

För ca tre år sedan började jag att skriva ett "Vasa epos" som var tänkt att skildra hela tiden Vasa-ätten satt på tronen i Sverige med början i Stockholms blodbad och kung Kristinas abdikation. Under tiden som jag grävde mig allt djupare ner i källorna lärde jag känna personerna som oftast bara är namn i historieböckerna, men jag började också få en djupare förståelse för den värld som omgav dem. Förvånansvärt ofta märkte jag att det personerna själva skriver och hur de beskriver sina samtida, står i mer eller mindre stark kontrast till hur historiker idag valt att tolka deras personligheter. T.ex. upptäckte jag att det finns bra många fler intressanta kvinnor på 1500-talet än Cecilia Vasa och mitt forskningsarbete har även givit mig ett helt annat perspektiv på ståndssamhället som på många sätt blir demoniserat ihop med sina människor.

I inläggen Därför är jag så kritisk (4 januari 2020) och Historisk fiktion kontra historieskrivning (11 januari) försökte jag att summera upp mina åsikter och känslor inför historieförmedlingen i Sverige. Visst ska vi vara glada att så många är intresserade av historia och även att förmedla den, men förvånansvärt mycket av det som förmedlas är rena myter och försök att skildra historien genom Game of Thrones som om verkligheten inte är nog spännande. Inte sällan trissar också historiker och populärhistoriker upp t.ex. konflikter och våld på ett sätt som verkar avhumaniserande på historiska personer. Konsekvenserna av dessa fenomen lämnas i princip aldrig något som helst utrymme, vilket också bidrar till avhumaniseringen. Trots att så många historiker verkar tänka mer på England än Sverige när de beskriver det äldre samhällets uppbyggnad, verkar det inte som att man är alls intresserad av att hämta influenser från den omfattande engelska historieförmedlingen som i bra mycket större utsträckning än den svenska vet att vanligt folks vardagsliv och de historiska personernas personligheter, något jag skrev om i inlägget Vad gjorde slottsfruar på 1500-talet hela dagarna? (23 juni 2019).

Under tiden som jag gjorde mina efterforskningar till "Vasa eposet" upptäckte jag exakt hur omfattande ämnet skulle bli om jag verkligen skulle skriva om allting på en gång. Detta skulle också leda till att jag skulle tvingas platta till karaktärerna på ett sätt som jag inte är bekväm med då jag helt ärligt tycker om dem för mycket. Jag är fullt medveten om att skönlitteratur, till skillnad från historia, inte har några krav på sig att vara 100% historiskt korrekt och att det är omöjligt att få den till det, men jag vill ändå bygga på en så heltäckande grund av fakta om de historiska personerna och deras kultur för att göra historien levande. Under mitt forskningsarbete kom jag mest att fastna för Märta Leijonhufvud och hennes make Svante Sture. Märta är lillasyster till Gustav Vasas andra fru Margareta Leijonhufvud och Svante är son till riksföreståndare Sten Sture d.y. och Kristina Gyllenstierna som också är Gustav Vasas moster. Sturarna, både den äldre och den yngre har fram tills nyligen i princip bara varit namn i populärhistorien, men har de senaste tre åren nu vid ett flertal tillfällen skildrats på ett sätt som jag inte känner igen ifrån källorna. Jag ser en kärlekshistoria mellan en snäll, mild, plikttrogen och tillbakadragen man som vid flera tillfällen blir utsatt för enorma övergrepp av olika makthavare från tre års ålder och rakt in i sin död utan att egentligen göra någon illa och en mycket mer utåtagerande och ärlig kvinna som älskar sin make passionerat och innerligt. Båda är fullkomligt bekväma med sina genusroller och gör det som förväntas av dem samtidigt som deras personligheter pekar på en genusomvändning. Denna relation lockade mig och krävde att bli utforskad närmare vilket är orsaken till att jag valt att skriva fiktion istället för fakta.

I nästan tre år nu har jag jobbat på mitt forsknings- och skrivprojekt utan någon som helst ersättning, vilket gjort att jag ständigt har behövt prioritera andra aspekter av livet framför forskning och skrivande. Då Märta Leijonhufvud fyller 500 år på julafton i år (2020), hade jag egentligen hoppats vara färdig, men som sagt har livet kommit i vägen. Jag är väldigt obekväm med att begära pengar av främlingar, särskilt då jag inte kan garantera att något bokförlag kommer att vilja göra en bok av min berättelse, men i slutet av december anordnade jag ett Patreon-konto. Där kan vem som helst donera en valfri summa en gång i månaden, vilket jag pratade om i mitt inlägg Patreon (30 december 2019) och som ni hittar här. Har man inte möjlighet till att bli månadsgivare, har jag även ett Paypal-konto som ni hittar om ni klickar här där ni kan skänka enstaka summor. Om och hur mycket ni väljer att ge mig är helt upp till er. Jag är oerhört tacksam för allt jag kan få då det gör att jag kan avsätta mer tid till Märta så att jag blir färdig. I utbyte tänker jag ge er olika mindre scener och sekvenser av min Märta-berättelse i olika stadier av utveckling (Om ni donerar via Paypal får ni gärna lämna en kommentar på det här inlägget där ni skriver in er e-post-adress i rutan så att jag kan skicka en till er.).  Om något bokförlag vill ha den, kommer även Patreon-donatorer att få ett exemplar av boken.

För att understryka att jag verkligen är seriös och har en pågående berättelse om Märta, har jag valt att i detta inlägg inkludera mitt första utkast till öppningsscenen. Som sagt är det bara ett första utkast och mycket kan komma att ändras, men det är vad jag i nuläget kan ge er som bevis för att mitt forsknings- och skrivarbete är helt och hållet seriöst.

Kröningen
”Blä blä blä blä.” Märta lät tungan slå mot framtänderna. Hon visste att ärkebiskopen pratade latin och inte svenska, men det var faktiskt så det lät. Märta sjönk längre ner i kyrkbänken och försökte nå ryggen på kyrkbänken framför med tårna.

“Sch!” hördes från modern som satt till vänster om henne. Hennes hand var plötsligt på hennes ben och motade vänligt men bestämt tillbaka dem ner mot golvet. Det var inte första gången modern tillrättavisat Märta sedan de klev in i Uppsala domkyrka för en evighet sedan.

Egentligen hade det börjat redan innan de klev in i kyrkan. Det var en vacker vinterdag i mitten av januari. Solen värmde inte, men hade äntligen visat sig efter ett par dagar av snöande. Familjen hade anlänt till Uppsala alldeles precis när det hade börjat snöa och modern hade hållit Märta och hennes fem syskonen instängda fram tills i morse. 

Märta hade kastat sig ut i snön nästan direkt efter att hon klivit ur sängen. Det var en snö som gjord för att leka i. Tyvärr hade modern strax varit där och dragit ner henne från snödrivan så snöängeln hade blivit alldeles förstörd. Märta suckade och sneglade trotsigt på modern som mötte den med en varnande blick.

Märta hade fyllt sju år för en dryg månad sedan och det var egentligen inte tänkt att vare sig hon eller den två år äldre brodern Sten skulle vara närvarande vid kungakröningen, men Sten hade tjatat på modern för att få följa med. När inte det hade hjälpt, hade han föreslagit att Märta också skulle tjata om att de tillsammans borde få följa med. Han hade sagt till henne att det skulle gå fort i kyrkan och sedan skulle de också få titta på tornerspelen och kanske även vara med en stund på gästabudet. Motvilligt hade modern gått med på att ta med dem.

Märta suckade igen och började dingla med benen. Sten hade haft fel. De kändes som om de varit flera dagar i kyrkan redan. Tänkte ärkebiskopen aldrig sluta prata?

“Margareta?” viskade Märta och vände sig mot sin äldre syster som satt bredvid henne. “Hur länge ska han prata?”

“Sch!” svarade Margareta. Hennes röst var mycket mildare än moderns, men det var tydligt att hon delade moderns uppfattning om att man inte borde störa.

“Jag är törstig”, försökte Märta och vände sig åter mot modern.

“Gå då ut och smält lite snö”, fräste Sten som lutade sig fram över modern.

“Sch!” kom från modern som tog tag i Stens axlar och tvingade milt honom att sitta rak igen på hennes andra sida. Den två år äldre brodern såg om möjligt ännu surare ut och lade armarna i kors.

“Jag ser ingenting”, försökte Märta en gång till.

“Du får väl stå upp då”, suckade modern uppgivet. “Men uppför dig.”

Märta ställde sig genast upp. Hon sträckte på sig så mycket hon kunde, gick till och med upp på tå med händerna som stöd mot ryggstödet på kyrkbänken framför. Hon kunde ändå inte se något av vad som hände där framme i koret. Allt hon såg var huvuden och ärkebiskopens händer som höll upp kronan. Märta blev otålig och hoppade ett par gånger upp och ner på stället. Genast greppade moderns händer om hennes midja och drog henne bakåt mot sig.

“Märta!”, viskade hon strängt. “Jag sa ingenting om att du fick hoppa. Ska jag behöva binda dig för att du ska vara stilla?”

Märta skakade på huvud. Hon satte sig ner, för att strax därpå resa sig upp igen. Modern visste inte hur det var när det kröp i benen eller pirrade i fingrarna. Det hände ju ingenting om man bara satt stilla. Märta gav upp hoppet om att se något av det som försiggick framme i koret och började istället se sig omkring i domkyrkan. 

Solen hade, sin vana trogen så här års, redan börjat gå ner utanför och lämnade ett dunkel efter sig i det kolossala kyrkorummet som endast var upplyst av vaxljus längs efter kyrkans mittgång och sidoväggar samt en större mängd ljus framme i koret.

På kyrkbänken rakt över mittgången satt Fru Kristina Nilsdotter och hennes man Herr Johan Turesson. Märta sneglade på dem. De tillhörde några av familjens närmaste vänner. Herr Johan gäspade så att munnen stod på vid gavel några sekunder. Fru Kristina lade en varsam hand på hans lår och han ruskade på sig, men Märta såg hur han snart verkade slumra till igen. Märta tog det som bevis för att ingen ville vara kvar här längre. Hon drog in ett djupt andetag och tog sats.

“Sluta prata gubbe!” ropade hon åt ärkebiskopen. “Han har ju alltid varit kung redan. Sätt på honom kronan så att vi kommer härifrån någon gång.”

Det blev knäpptyst i domkyrkan sånär som på modern och de fem syskonens unisona hyschande. Modern hade åter greppat tag om henne och strax därpå satt Märta i hennes knä. Sten blängde ilsket på henne. Det var tydligt att han var mer än missnöjd. 

Plötsligt bröts tystnaden av ett par hostningar från kungen som Märta tyckte lät misstänkt likt försök att kväva skratt och ett högljutt, hjärtligt gapskratt från Herr Johan. Genast kom Fru Kristinas hyschande till svar. 

 “Vad då?” sa Herr Johan nästan förnärmat. “Lill-flickan säger ju bara det vi alla tänker!”




Om ni tycker att detta ser bra ut och värdigt en chans får ni som sagt gärna stötta mig ekonomiskt genom att antingen bli månadsgivare på min Patreon eller genom engångssummor på Paypal. Tack på förhand!

tisdag 12 november 2019

Två år

Märtas ek utanför Stegeholm i Västervik
Idag (12 november 2019) är det två år sedan jag startade den här bloggen hur konstigt det än låter. Jag vet inte om jag tänkte att det skulle pågå så länge när jag började. Inte heller att jag skulle skriva så mycket. Med detta inlägg har jag publicerat totalt 103 inlägg och om jag har räknat rätt är antalet etiketter uppe i 394. Den oftast använda av dessa är Märta Leijonhufvud. Inte egentligen jätteförvånande då hon är min favorit och det är hon som är huvudperson i mitt skrivande.

Efter mitt förra inlägg, Dick Harrison - Sveriges dramatiska historia: Stockholms blodbad (9 november 2019), ifrågasatte en person mina historiekunskaper på sociala media. Därför tänkte jag att det kanske var på sin plats att jag berättade mer om mitt bloggskrivande.

Nej, jag har inte detaljkunskaper om all historia, men utöver vasatiden och stormaktstiden har jag professionellt studerat järnålder, vikingatid, medeltid och kolonialism/imperialism. Sedan jag deltog i arkeologiska undersökningar i Motala har jag dessutom tassat omkring lite i mesolitikum. Jag är också öppen för att lära mig nytt och jag är så nördig att jag mer än gärna grottar ner mig i fakta och jag försöker också att alltid vara öppen att lära mig mer. T.ex. har jag omvärderat mycket om Kristina Gyllenstierna, Sturarna, Stockholms blodbad och Vasarna. Gällande det senare, låter jag Vansinniga Vasa vara kvar som titel. Som jag pratade om i inlägget Ett år som jag skrev för exakt ett år sedan är det i grunden en av mig egenskapad svensk variant av brittiska barnprogrammet Horrible Histories Terrible Tudors.

Som ni märkt kommer inläggen minst sagt oregelbundet på denna blogg. Detta beror på att jag tycker det är bättre att skriva när jag har något att säga istället för att publicera ett eller t.o.m. flera inlägg varje dag. De allra flesta inlägg, får också ligga en stund tills jag känner att jag har på fötterna för att publicera dem. Antingen beror det på att jag behöver kontrollera uppgifter som jag tycker verkar underliga eller också att jag bara behöver tänka igenom vad det är jag faktiskt vill säga om ämnena. (Om ni är intresserade, har jag just nu 19 inlägg som behöver gås igenom mer.) Det enda inlägg som jag publicerat i princip direkt efter att jag skrivit det är Prinsessan Isabella Johansdotter och hennes grav (29 maj 2019) då hon berörde mig så mycket när jag besökte henne i Strängnäs. En del inlägg som t.ex. om föredrag ägnar jag också kortare tid åt såvida det inte är något särskilt jag vill kontrollera först.

Som ni kanske har märkt, har jag ändrat färg på bloggens bakgrund. Jag kände att det var dags för något nytt. De övriga av Bloggers bakgrunder tyckte jag inte passade och jag kan inget alls om webdesign, varför jag nöjde mig med att ändra färgen. Jag tycker ändå att det känns lite nytt.

Mitt skrivande går sakta framåt. Märta har förlöst skrivandet för mig och hon är en oändlig inspiration. Jag hade velat ha färdigt den till nästa år när hon fyller 500, men det är i nuläget en omöjlighet. Jag funderar på att starta ett Patreon-konto för att kunna skriva mer och snabbare både på Märta-berättelsen och bloggen. Jag är emellertid långt ifrån bekväm att be totala främlingar om pengar. Särskilt inte när jag egentligen inte vet om jag kommer att kunna leverera någonting alls. Färdigt kommer det bli, men jag kommer inte kunna garantera att någon vill ha det färdiga resultatet.

Nåväl, kommer det bli ett år till med den här bloggen? Liksom förra året tror jag inte att jag kan säga något säkert, men jag hoppas det. Som sagt skriver jag när jag känner att jag har något att säga och vill någon läsa mitt svammel, är jag mer än glad.

onsdag 23 oktober 2019

Ett litet besök i Västervik

Konstnärerna till det konstverk
som finns vid Stegeholm har trott
att Kung Märta är felskrivet och
har istället kallat henne Drottning.
Ni som följer mitt instagramkonto vet säkert att jag besökte Västervik för tredje gången förra veckan. Även utan Märta Leijonhufvud kan jag se hur man lätt kan förälska sig i staden. Den tillhör de där små, mysiga städerna som det egentligen inte finns särskilt mycket att göra i, men som man ändå vill gå runt i och lära känna.

I mitt inlägg Sjöfart och skolbarn hemma hos Märta (6 maj 2019) skrev jag om mitt första besök i staden och på Västerviks museum, vilket var på flera sätt en besvikelse även om jag ändå var glad för att äntligen se den stad som hade en så stor betydelse för Märta under de sista 10-15 åren av hennes liv.

Både nu och förra gången var upprustningen av området omkring Stegeholm färdigt och man möttes inte av staket och behövde inte eskorteras in utan kunde strosa runt på egen hand i ruinen. Detta är något som förvånansvärt många verkar göra även om ingen stannar särskilt länge och klättringen som förekommer på murarna gör mig lite oroad för bevarandet av den, men mer om det senare.

Jag brukar inte göra reklam på den här bloggen och jag bedyrar att jag inte får betalt för det här, men jag bodde den här gången på hotellet Slottsholmen som ligger alldeles bredvid ruinen. Det är dyrt, men jag garanterar att det är värt varenda krona. Jag bodde i den minsta av deras sviter med utsikt över Stegeholm och trivdes jättebra. En del hotell som försöker vara av den finare sorten kan vara genomdesignade helveten, men Slottsholmen är designat men personligt. Då det är Björn Ulvaeus hotell finns det en hel del ABBA-referenser, men det är tydligt att du är välkommen även om du inte gillar ABBA. Man har verkligen satsat på kvalitet och det märks. Personalen är också vänlig och faktiskt intresserad av en och jag hoppas att intresset för området ska spilla över på borgruinen ännu mer än det redan gjort också. Att se Märtas slott så fort man kikade ut genom fönstret varje morgon var också det ett stort plus. Jag får som sagt inte betalt för det här, men jag hade en genuint trevlig upplevelse.

torsdag 18 juli 2019

Skarhult

Allt sedan Skarhults slott i Skåne öppnade utställningen Den dolda kvinnomakten 2014 har jag velat besöka slottet och utställningen. Denna sommar (2019) har de dessutom en utställning om Ester Blenda Nordström som jag mer än gärna ville se. Detta gjorde att det passade bra att äntligen planera in en resa till Skåne och slottet just denna sommar.

Enligt bakgrundsbeskrivningen på Skarhults hemsida kom utställningen samt projektet som föranledde den och den utgivna boken Den dolda kvinnomakten: 500 år på Skarhults slott till för att den nuvarande slottsfrun Alexandra von Schwerin undrade över vad hennes föregångare gjorde. Därför tog jag för givet att projektet, boken och utställningen skulle ta fasta på slottsfruars vardagssysslor. Information som jag själv är ute efter och som jag har haft svårt att finna till mina skriverier om Märta Leijonhufvud.

Även om jag tyckte att boken var intressant och jag blev småförälskad i flera av slottsfruarna inte minst i, den med Märta samtida, slottsfrun Mette Rosenkrantz. Däremot innehöll den inte riktigt den information om deras vardagsliv som jag eftersökte och trodde skulle finnas då den ursprungliga frågeställningen som Alexandra von Schwerin hade var just "Vad gör en slottsfru?". Därför kontaktade jag Skarhult för att fråga om de hade information kring hur en vanlig vardag för, framför allt Mette såg ut.

E-postmeddelandet jag fick till svar från en av medarbetarna kring utställningen var milt sagt en yrvaken reaktion som vittnar om att detta inte var något man över huvud taget hade tänkt på eller var särskilt intresserad av. De enda uppgifter de gav mig var att slottsfruarna fick en gedigen utbildning, drev gods och hade mer makt än vad man gärna tror idag, vilket inte var direkt ny information för mig. Min frustration och lite av min besvikelse över e-postmeddelandet tog jag ut i inlägget Vad gjorde slottsfruar på 1500-talet hela dagarna? (23 juni 2019).

En skylt som visar vägen till utställningen
om Ester Blenda Nordström
E-portmeddelandet gjorde att mina förväntningar grusades ganska rejält inför besöket, men jag var ändå villig att ge dem en chans och jag är glad att jag gjorde det. Trots den snorkiga tonen, är båda de utställningar de för närvarande (sommarsäsongen 2019) har på slottet riktigt bra.

Ester Blenda är, som sagt, en utställning om den svenska journalisten Ester Blenda Nordströms liv och leverne och den finns bara på slottet denna säsong.

Utställningen finns inte på slottet utan i vagnstallet på andra sidan vägen.  Den utgörs av en blandning av kortare beskrivningar av olika delar av Ester Blendas liv, privata såväl som offentliga bilder av henne och hennes närstående, citat och föremål. Det visas också två filmer från Ester Blendas äventyr i Lappland och Sibirien som utgör delar av Anna Hylanders dokumentär om henne. Utställningen bygger även på Fatima Bremmers biografi Ett jävla solsken som jag skrivit om tidigare i inlägget Fatima Bremmer - Ett jävla solsken. En biografi om Ester Blenda Nordström (4 november 2018).

Motorcykel av typen som Ester Blenda körde
Kombinationen av de olika elementen fungerar bra tillsammans. Ester Blenda fascinerar och väcker många frågor om både hennes person, hennes samtid och inte minst villkoren för såväl kvinnor som HBTQ+-personer under den tiden.

Trots de helgalna äventyren, verkar det enligt Fatima Bremmer som att det fanns ett mörker inom Ester Blenda Nordström och det kan säkert delvis kopplas till att hon tvingades hålla kärleken till Carin Waern Frisell hemlig, men jag misstänker också att det är hennes empatiska sida som krockar lite med hennes nyfikenhet och äventyrslust.  Hon verkar många gånger ha gått fram som en ångvält utan att tänka på konsekvenserna för personerna som hamnar i hennes väg.


Mette Rosenkrantz rum. Del av utställningen
Den dolda kvinnomakten.
Vid framför allt två tillfällen blir det här beteendet ett stort problem för henne. Efter "pigäventyret" när det står klart att hon med sina texter försvårat livet rejält för bondefamiljen som hon arbetade hos. Personer som hon verkar ha kommit att hålla av trots allt.

Lite absurt med tanke på vardagsdiskussionen ovan är att det var vardagen som piga som Ester Blenda ville och lyckades skildra så bra att det ledde till förbättringar för de riktiga svenska pigorna.

Det andra tillfället när hennes äventyrslust kommer iväg för personer i hennes närhets välbefinnande är i samband med att hon vill till Kamtjatka i Sibirien.


Barn på 1500-talet
Eftersom hon inte tilläts resa på annat sätt, gifte hon sig med entomologen René Malaise som var en av de andra deltagarna. Detta trots att hennes mamma varnade henne för att leka med hans känslor då Ester Blenda aldrig var kär i honom. På plats i Sibirien får hon veta att Carin också gått och gift sig och hela hennes värld verkar rämna med detta. Visst kan man göra sig lustig över det faktum att hon skilde sig från Malaise efter hemkomsten och så att säga var färdig både med honom och med Sibirien, men faktum är att hela äventyret slutade med att hon gjorde illa både sig själv och två personer som hon tyckte om (för jag tvivlar inte på att hon tyckte om Malaise även om hon inte var kär i honom).

Eftersom det är så populärt med "rebelltjejer", passar Ester Blenda in väldigt bra och det är säkert därför hon har blivit så populär igen. Hon är däremot en rebelltjej av kött och blod och ibland får de där "rebelliska" egenskaperna negativa konsekvenser för såväl henne själv som folk omkring henne.

Skarhults husmorsskola under  1900-talet
ledd av Margaretha von Schwerin
En annan aspekt som Ester Blenda Nordströms liv visar är att hur "modern" och "före sin tid" en människa än kan verka, kan man aldrig helt ta ut hen från sin samtid. Ester Blendas syn på samer är t.ex. väldigt typisk för den tid hon levde i.


Skarhults basutställning kallas, som sagt, Den dolda kvinnomakten och öppnades redan 2014. Denna utställning finns uppe på slottet och fem rum som berättar om olika århundraden från 1500-talet till 1900-tal och en slottsfru som levde på Skarhult under respektive århundrade. Rummen är inte kronologiskt ordnade, men det gör inte så mycket. Det blir tydligt väldigt fort vilket århundrade man befinner sig i.


Skarhult har valt att nämna Märta.
För att inte vara intresserade av slottsfruarnas vardagssysslor och hur deras vardag såg ut, innehåller utställningen trots allt väldigt mycket vardag. Denna finns dock representerat främst via föremålen och det förklaras inte närmare vilka uppgifter slottsfruarna egentligen hade på slottet. Rummet om 1900-talets slottsfru Margaretha von Schwerin och den hushållsskola som hon bedrev lyckades bäst med detta, vilket mycket troligen har att göra med att det är föremål som de allra flesta av oss känner igen. Däremot kan jag inte låta bli att undra vad dessa hushållsskolor lärde ut och vilka de var till för.

Utställningen innehåller texter som berättar om en slottsfru från varje århundrade mellan 1500-tal och 1900-tal samt en text om vad det innebar att vara kvinna under respektive sekel ihop med kortare beskrivningar om några av de mer inflytelserika kvinnorna just då. Det finns även rekonstruktioner av barnkläder samt en kortare text om vad barnen fick för uppfostran.

Vad har Cecilia Vasa på Skarhult att göra?
I 1500-talsrummet om Mette Rosenkratz hade de med Märta Leijonhufvud, vilket gladde mig rejält. Särskilt som Svenskt kvinnobiografiskt lexikon fortfarande totalignorerar henne. Däremot kan jag inte låta bli att undra varför 1500-talsrummet är så svagt upplyst då det blir väldigt mörkt (särskilt om det är lite mulet/regnigt ute som det var när jag var där) samt varför man har satt upp porträttet av Gustav Vasas dotter Cecilia där inne. Mig veterligen har hon ingenting med vare sig Mette Rosenkrantz eller Skarhult att göra varför det förvånade mig en hel del. Jag antar att hennes rebelltjejs tendenser var för lockande för att ignorera. Liksom museet Vasaborgen på Uppsala slott har man nog inte kunnat motstå att ha med henne. Jag gick ingen visning på Skarhult, men jag hoppas att man under dessa inte påstår att hon spökar på slottet.

Föremål i monter i 1600-talsrummet om
Beata Elisabeth von Königsmarck
Det finns faktiskt en hel del likheter mellan Ester Blenda Nordström och Cecilia Vasa. De går båda fram som ångvältar när det gäller något de vill utan att tänka på om de sårar folk på vägen. Ester Blenda är empatisk nog för att reagera med bestörtning och sorg när hon upptäcker detta, men Cecilia verkar inte ha varit lika empatisk. När hon äntligen träffar en man som hon bryr sig om på riktigt, har jag en känsla av att hennes förflutna och rykte kommer ikapp henne varför hon kanske inte var så lycklig som hon ofta framställs av historiker av idag och andra intresserade.

Båda utställningarna på Skarhult är väl värda ett besök och jag rekommenderar dem. Däremot kan jag inte rekommendera att kontakta de ansvariga om man har frågor om sådant de inte vet/aldrig ens tänkt på. Det underligaste tycker jag dock att det jag frågade om besvarar frågan Alexandra von Schwerin hade från början: Vad gör en slottsfru egentligen?

tisdag 2 juli 2019

Digitalt kontra verkligt: Viljan att vara nära Märta

Detalj ur drottning Margareta Leijonhufvuds brev
till sin syster Märta Leijonhufvud 
Jag planerar en resa till Skåne i slutet av nästa vecka. På Lunds universitetsbibliotek finns brevväxlingen mellan Märta Leijonhufvud och hennes syster Margareta. Den är digitaliserad och finns lättillgänglig via bibliotekets hemsida. Däremot hade jag hoppats på att få se åtminstone något av breven i verkligheten och kontaktade därför biblioteket. Till svar fick jag att breven fanns digitaliserade och därför tog man inte fram dem, ett svar som gjorde mig minst sagt besviken.

Detalj ur drottning Margareta Leijonhufvuds brev 
till sin syster Märta Leijonhufvud 
Jag tycker det är jättebra att historiska handlingar finns digitaliserade då det gör dem betydligt mer lättillgängliga för en större grupp människor. Särskilt gällande Märta och Margaretas brev har det varit väldigt betydelsefullt för mig då det är långt till Lund från Stockholmsområdet där jag bor.

Informationen i dem har jag av denna orsak redan fått. Viljan att se dem på riktigt handlar därför helt och hållet om viljan att vara nära Märta och hennes värld.

Margareta Leijonhufvud
Dessa brev har hon hållit i och läst. Jag minns hur min upprymdhet pirrade i hela kroppen när jag studerade Kristina Gyllenstiernas andaktsbok på Kungliga biblioteket i Stockholm i maj 2018. Kristina Gyllenstierna hade tagit i boken och både läst och skrivit i den! Det är en av de gångerna jag upplevt att jag varit närmast henne. Särskilt underbart var det att upptäcka vad som jag har tolkat som klotter som kanske något litet barnbarn skrivit i boken. Mer om detta kan ni läsa i inlägget Böner och klotter - Kristina Gyllenstiernas andaktsbok (27 maj 2018).

När jag förklarade varför jag ville studera den hade Kungliga biblioteket heller inga som helst problem att ta fram den trots att den finns transkriberad och "översatt" till modern svenska av Jan och Jonas Carlqvist, vilket jag skrivit om i inlägget Nådig fru Kristinas andaktsbok (17 maj 2018). Därför förvånar Lunds universitetsbiblioteks inställning mig lika mycket som det gör mig rejält besviken.

Som sagt har min vilja att se de verkliga dokumenten (eller åtminstone ett av dem) mindre med information om vad som står i dem att göra som med viljan att komma nära Märta. För fysiska föremål har även affektiva värden som bara kan upplevas om man ser dem på nära håll i dess fysiska form. Detta är självklart för arkeologer, men tydligen okänt bland bibliotekarier...

söndag 23 juni 2019

Vad gjorde slottsfruar på 1500-talet hela dagarna?

Hans Holbein d.y:s teckning av en engelsk
kvinna med barn på 1500-talet
Vad gör alla superokända människor hela dagarna? är titeln på en bok från 2001 som tydligen kom i nyutgåva 2012 av språkvetaren Fredrik Lindström. Ända sedan jag började med mitt skrivprojekt har jag ställt mig en liknande fråga: Vad gjorde alla 1500-talsmänniskor hela dagarna? Och särskilt då slottsfruarna.

Merparten av arkeologiska undersökningar i Sverige styrs av exploateringar varför man inte kan bestämma själv vad det är man ska gräva och var. Som arkeolog är jag därför van vid att hamna mitt inne i folks vardag och det är också därför som jag ofta påpekar för folk att vikingarna må ha varit både plundrare, erövrare och handelsmän, men de var först och främst jordbrukare. Det var i jorden makten och rikedomen låg, vilket var en sanning som kom att gälla ända fram till industraliseringen på 1800-talet.

Något som har slagit mig när jag gått igenom svensk historieforskning är hur lite vardag det faktiskt är. För det första vurmar svenska historiker väldigt mycket för modern tid. Tidigare tidsperioder är mest intressanta om de kan utgöra en fondvägg för moderniteten och om man intresserar sig alls för tidigare perioder, är det främst 1700-talet och hur samhället förändrades under vägen mot industrialiseringen. Ett forskningsprojekt som lider lite av detta är Gender and Work. Det är jättebra och väldigt viktigt på många sätt, men lider dels av detta, enligt mig ganska evolutionistiska perspektiv och hittills har jag inte hittat särskilt mycket matnyttigt om 1500-talet inom deras publikationer.

Jag tycker genus är väldigt spännande, vilket säkert är tydligt av vad jag har skrivit för inlägg här på bloggen tidigare och att jag väljer att framhäva Märta Leijonhufvud. Genushistorievetenskapen har t.ex. även givit drottning Maria Eleonora en välförtjänt upprättelse och visat på behoven av att berätta andra historier än den om vita män, så det behövs och är väldigt viktigt. Däremot kan jag samtidigt känna att genushistorieforskning ofta är mer fokuserad på kön än på människor. Det här leder till en väldigt ideologisk forskning och förmodligen bidrar detta till att göra ämnet så "laddat" politiskt.

Detta fokus på normer och inte minst letandet efter normbrytare är särskilt tydligt gällande Cecilia Vasa. Alla verkar vilja hitta mer eller mindre långsökta orsaker till att få ta med hennes historia. Den mest absurda jag hört hittills är "museet" Vasaborgen i den äldre delen av Uppsala slott där man fått för sig att hon spökar fastän hon inte har någon särskild relation till platsen utöver att slottet troligen fungerade som bostad åt familjen då och då eller boken Den gyllene hårnålen där författaren Maria Gustavsdotter inte verkar tycka att Cecilias historia är spännande nog som den är, utan behövde kryddas med en lesbisk kärlekshistoria med en helt fiktiv person. Cecilia är en oerhört fascinerande personlighet med ett intressant livsöde, men om man vill veta något om 1500-talet, är hon inte ett särskilt bra fokus. Jag kan också tänka mig att hon var en ganska påfrestande person att ha att göra med.

Vetenskapskvinnan i mig är fullkomligt medveten om hur normerna var på 1500-talet. Jag vet vad Martin Luthers hustavla säger män, kvinnor och deras relationer till varandra och andra grupper. Däremot hjälper det mig egentligen föga om jag vill lära känna Märta. Det skulle bli en ganska tråkig historia om jag skulle skriva om Märta enbart utifrån normerna.

När jag började skriva upptäckte jag att jag istället hade ett behov av att hitta "röster" (i brist på bättre benämning) i källorna. Hur agerar och framför allt reagerar hon. på de händelser och de personer hon ställs inför? I fallet med Märta hittade jag en kvinna vars personlighet inte riktigt stämde överens med genusnormerna samtidigt som hon aldrig överträder de gränser som hennes kvinnliga kön satte upp för henne. Hennes make Svante Sture är lika intressant i sammanhanget. Medan hon framstår som utåtriktad och framfusig (manliga egenskaper) framstår han som lugn, mild och tillbakadragen (kvinnliga egenskaper). Ingen av dem agerar däremot utanför de genusgränser som 1500-talets samhälle ställt upp, vilket gör att man inte egentligen kan tala om normer på samma sätt när det gäller dem.

För mig är vardagen jätteviktig i detta sammanhang. Den må vara repetitiv, men faktum är att den utgör den allra största delen av folks liv och därför förmodligen den som påverkar hur man blir som person allra mest. Att hävda att kvinnorna inte syns i källorna är en väldigt dålig undanflykt. Jag är ingen historiker och jag har trots detta hittat mycket mer än många i den branschen verkar ha gjort. Min utgångspunkt har varit att Märta finns där. Hennes smeknamn Kung Märta kommer ur den vardag där hon agerade. Hon börjar kallas det före Svantes död och det verkar vara ett namn som ges av respekt för henne och inte som ett hån gentemot Svante. Det vittnar lika mycket om hennes driftighet som Svantes och andras vilja att ge henne utrymme.

Forskningen om England under the Tudors ligger i framkant när det gäller publik förmedling om den historiska vardagen på 1500-talet. Det finns massor av böcker, såväl fiktiva som vetenskapliga, som tar upp enskilda personers levnadsöden, vad barnen lekte eller hur kläderna man bar såg ut. För att inte tala om alla längre och kortare dokumentärfilmer och filmklipp som t.ex. detta klipp från Historic Royal Palaces där historikern Lucy Worsley berättar om hur toaletten ändrat utseende genom tiderna:



Jag måste erkänna att jag inte alls kan se de svenska kungliga slotten lägga ut liknande klipp om vardagshistoria på slotten då man istället i princip enbart satsat på att vara turistfälla för busslaster med utländska turister istället för museum åt svenskar, vilket jag pratade om i mitt inlägg Gripsholm: "Oj titta där är Bellman!" (6 juni 2019).

Det är emellertid inte så att det helt saknas vardagsperspektiv på 1500-talets Sverige. Nya Lödöse-undersökningen i Gamlestaden i Göteborg de senaste åren har varit väldigt viktig för det. 1500-talet har ofta hamnat i kläm i historisk- och stadsarkeologisk forskning då man tidigare var intresserad av medeltiden och på senare år kommit att mer intressera sig för 1600- och 1700-tal. I Nya Lödöse, som är en Göteborgs många föregångare, var det omöjligt att ignorera 1500-talet, vilket givit en del intressanta artiklar som t.ex. Veronica Forsblom Ljungdahl som skrev en artikel om mens. Arkeologer kan det där med fokus på vardagsföreteelser som sagt...

Jag förstår faktiskt inte varför vardagen och vardagsuppgifterna så totalt tappas bort i svensk historieskrivning och -förmedling. Med tanke på det stora fokuset på normer och normbrytande som funnits på senare år vore vardagen helt perfekt. För att agera i vardagen krävs mer praktiskt handlande och ett pragmatiskt sinnelag. I sådana sammanhang bryts normer hela tiden och det mesta sker också väldigt oreflekterat.





Hans Holbein d.y:s teckning av en 1500-tals kvinna i England med barn lånades här.

fredag 24 maj 2019

Sturemorden

Märtas kista i Skattkammaren i Uppsala domkyrka
Han tog min fader, bröder och vänner flere,
Satte dem i olag (...) i torn och häktelse 
Där han sedan utan laga saka
lät ymkelige mörda och taga av daga

~ Sigrid Sture om Sturemorden


24 maj 1567 blev Svante, Nils och Erik Sture tillsammans med Abraham Stenbock och Ivar Liljeörn brutalt mördade på Uppsala slott av Jöran Persson och Erik XIV. Händelsen har gått till historien som Sturemorden och jag har egentligen väldigt mycket att säga om den och skildringar av den. Detta inlägg kommer dock bara att bli ett kortare referat.

Svante Sture
Jöran hade berättat för kung Erik att det fanns en komplott mot honom från högadelns sida och att denna helst ville se Nils Sture på tronen. Därför fängslade de alla och ställde dem inför rätta i Erik XIV:s domstol Höga nämnden på Svartsjö slott. Där dömdes Abraham Stenbock och Ivar Liljeörn tillsammans med Sten Leijonhufvud och Sten Banér till döden för komplotten. Däremot dömdes inte Sturarna och Nils hade ännu inte kommit hem från den friarresa som Erik XIV skickat ut honom på. Efter rättegången togs fångarna till Uppsala slott i väntan på att riksdagen skulle hålla möte. Dit kom Nils 21 maj och fängslades direkt.

Märta Leijonhufvud hade, tillsammans med dottern Anna, suttit i husarrest på en gård i närheten av Svartsjö och Jöran tvingade henne att åka i en enkel fiskeskuta till Uppsala där hon och Anna återigen sattes i husarrest på familjens hus i staden. Under tiden som hon väntade på besked började hon skriva brev till Karin Månsdotter och kung Eriks frillodotter Virigina Eriksdotter. Det sista (och mest ångestdrypande av dessa), brevet är förmodligen skrivet samtidigt som eller efter att hennes make och söner hade dödats. (Jag skrev om mina tankar efter första gången jag läste igenom breven i inlägget Tankar efter första genomläsningen av Märta Leijonhufvuds brev 21 januari 2019.)

Sturekoret, Uppsala domkyrka
Berättelserna om händelserna 24 maj brukar börja med att Erik XIV besökte Svante i hans cell. Han föll där på knä och bad Svante att förlåta honom för att han gav Nils ett skamstraff året innan efter att han skulle ha misskött sig i Nordiska sjuårskriget som pågick för fullt just då. Svante ska ha godtagit ursäkten och kungen lämnade rummet.

Det som sedan händer är svårt att förstå när man hör om den här händelsen. Kung Erik tar med sina drabanter till Nils fångcell och dödar honom. Därefter verkar Erik få en knäpp och när hans gamla lärare Dionysios Bureus försöker lugna honom, huggs han också ihjäl av drabanterna. Därefter rusar Erik ut från Uppsala slott och försvinner spårlöst ett par dagar innan han hittas i Odensala några mil söder om Uppsala och är då förvirrad och det har ansetts att han drabbades av en psykos. Drabanterna har därefter ihjäl alla de övriga fångarna utom de båda männen som heter Sten. Det finns ett rykte om att detta beror på att Erik ropade att de skulle spara "Herr Stens" liv och ingen vågade ha ihjäl "fel" Sten.

Sturekläderna
I tre dagar var Uppsala slott låst och tyst tills Katarina Stenbock tog med sig Per Brahe och krävde att få komma in. Det sägs att det var hon som sedan berättade om det hela för den stackars Märta.

Av källorna att döma var Märta helt förkrossad och hon skriver om sin sorg och "det förbannade silvret" som hon får i skadestånd av Erik XIV flera år senare. Erik betalade även offrens begravning i Uppsala domkyrka, men när han tillfrisknade gjorde han två fatala misstag. Det första var att kräva tillbaka silvret av Märta och det andra var att benåda Jöran Persson som, skulle jag säga, rättmätigt hade fått skulden av händelsen. Det senare tror jag var värst och det som fick Johan III (som nyligen hade släppts ut av Erik efter att ha suttit fängslad på Gripsholms slott ett par år) att agera. Han gjorde revolt mot sin storebror med hjälp av silvret som Märta fått och tog tronen.

Märta lade ner Svantes, Nils och Eriks kläder tillsammans med ett par andra föremål och det dokument där de förklarades oskyldiga i kistan ni ser på bilden ovan. Dessa föremål och kistan finns att beskåda i Skattkammaren i Uppsala domkyrka idag.





Referenser:
Eriksson, Bo 2017. Sturarna. Makten, morden, missdåden
Eriksson, Bo & Harrison, Dick 2010. Sveriges historia 1350-1600
von Konow, Jan 2003. Sturemorden 1567
Larsson, Lars-Olof 2005. Arvet efter Gustav Vasa
Rangström, Lena (ed) 2002. Modelejon. Manligt mode, 1500-tal, 1600-tal, 1700-tal
Tegenborg-Falkdalen, Karin 2015. Vasadrottningen. En biografi över Katarina Stenbock 1535-1621

Bilden av Svante lånades från Wikipedia.