Föredrag - Sigismund. Dubbelkungen

Så var det dags för ytterligare ett Vasaföredrag på Vasamuseet i onsdag kväll. Efter att föräldrarna fått varsitt, var det så tur för sonen Sigismunds och det var historikern Olle Larsson som höll det.

Sigismund är nog den mest undanskuffade av Vasakungarna och föddes långt ifrån överst i tronföljden. Han uppfostrades till katolik även om han också hade protestantiska lärare runt sig.

Han valdes till kung i Polen efter sin morbror och flyttade huvudstaden från Kraków till Warszawa för att det strategiskt låg bättre till för att han också skulle kunna regera över Sverige.

Sigismund hade inte ärvt det karaktäristiska Vasatemperamentet och verkar ha haft en betydligt mildare och snäll framtoning. Han var intresserad av kultur i olika former och han ska även ha varit musikalisk.

Föredraget den här gången handlade mer om politisk än personlig historia. Därför var fokus mest på hur Sigismund valdes till kung i Polen-Litauen, men också om striderna med farbror Karl i Sverige. Jag fick däremot veta att uttrycket polsk riksdag kommer från att den styrande adeln i Polen-Litauen måste fatta enhälliga beslut och att varje adelsman hade full vetorätt. Detta var tydligen något som Sigismund insåg var väldigt svårhanterligt och han gjorde sig impopulär när han försökte införa majoritetsbeslut istället.

Ofta leder fokus på politiken till att människorna reduceras till politiska spelpjäser och stundtals verkar det bli förvirrande när de gör helt naturligt mänskliga saker. Som att älska sina barn och sina makar. I detta fall handlade det om att Sigismund och hans första fru Anna både åt och sov tillsammans och att de således måste ha varit förälskade.

Visst kan man bara spekulera om historiska personers känsloliv, men jag tror det är farligt att moralisera för mycket kring konceptet med arrangerade äktenskap utifrån ett modernt perspektiv också. Jag tror att vi väljer om vi ska älska (eller hata) någon och jag även om vissa av Vasaäktenskapen säkert fungerade bättre än andra, så verkar inget av dem ha varit en total katastrof i stil med Gustav III och Sofia Magdalenas under 1700-talet (Detta äktenskaps misslyckande tror jag beror till stor del på Gustav III:s mammas attityd både till sonen och svärdottern men det är en annan historia.).

Man kan ju titta på barnalstrandet i sammanhanget som var en av de äktenskapliga plikterna och kvinnan hade inte heller rätt att neka sin make. Två generationer före Sigismund hade hans farmor och farfar (Margareta Leijonhufvud och Gustav Vasa) fått tio barn på 15 år och gammelmoster Märta Leijonhufvud fick 15 barn på 22 år med Svante Sture. Man kan nog därför anta att äkta makar delade säng betydligt oftare än vad man kanske tror.

Kristina Nilsdotter Gyllenstierna

Kristina Gyllenstiernas porträtt på
altartavla från Västerås

“Beside every good man is a good woman, and she must always be ready to step in front"

~ Phryne Fisher, 

Miss Fisher's Murder Mysteries: 

Deadweight

Idag är det Internationella kvinnodagen och Svenskt kvinnobiografiskt lexikon lanserades. Därför väntar jag lite med inlägget om det föredrag om Sigismund som jag lyssnade på på Vasamuseet igår.

Jag tycker att det är ett fantastiskt bra och viktigt initiativ och hemsidan som sådan är jättebra. Givetvis började jag med att söka efter mina personliga favoriter.

Texterna om Margareta Leijonhufvud och Cecilia Vasa var jättebra, men jag blev ändå lite besviken över en del. Både Märta Leijonhufvud och vikingadrottningen Sigrid Storråda saknas helt. Detta tar jag emellertid ganska lätt på eftersom det är första dagen som hemsidan finns och man har möjlighet och förmodligen för avsikt att fylla på efter hand.

Jag var mindre nöjd med texten om Kristina Gyllenstierna. (Den finns att läsa här.) Både hur hon tituleras och en olycklig formulering som insinuerar att hon skulle ha blivit gravid med någon annan än sin man strax innan han dog alternativt att hon inte skulle klara av att vara gravid om inte hennes make ständigt fanns vid hennes sida. Jag tror inget av detta är skrivet med avsikt och jag har kontaktat de ansvariga om det. Jag vet att det kan verka som att jag överdriver, men Kristina är en av mina favoriter och det finns en tendens att både underskatta och nedvärdera henne. Som jag har nämnt tidigare tycker jag att biografin om henne som kom ut förra året hade lite problem med fokuset då det mer handlade om hennes man och äldste son än om hennes liv. Hon är också ett tydligt exempel på hur personer som inte är med i den högsta politiska ledningen oftast faller i glömskan. Men jag tänker ta det från början.

Staty av Kristina gjord av Teodor Lundberg 1912.
Detta var den första offentliga kvinnostatyn i
Sverige

Kristina Nilsdotter (Gyllenstierna) var troligen född 1494 som dotter till Sigrid Banér och Nils Gyllenstierna. Hon hade också två helbröder Eskil och Erik. Sigrid hade varit gift en gång tidigare och från det äktenskapet tog hon med sig sonen Trotte Månsson (Eka) och dottern Cecilia Eka. Cecilia var gift med Erik Vasa och födde sonen Gustav Vasa troligen 1496. Kristina var alltså Gustav Vasas moster!

Hon gifte sig 16 november 1511 med Sten Sture d.y. som var son till dåvarande riksföreståndaren Svante Natt och Dag. Ganska snart efter bröllopet dog Svante av vad som verkar ha varit syfilis (Ett av de första kända fallen av sjukdomen i Norden.) och efter en del turer blev Sten svensk riksföreståndare. Äktenskapet förefaller ha varit lyckligt och han anförtror henne en hel del uppdrag.

Kristina och Sten får fem barn relativt snabbt: Nils, Iliana, Magdalena, Svante och Anna. I januari 1520 var Kristina gravid med deras sjätte barn när Sten drabbade samman med unionskungen Kristian II i slaget på Åsundens is utanför Bogesund (Ulricehamn). Sten skadades allvarligt och dog på vägen upp till Stockholm. Kristina agerade snabbt och sände iväg Nils med den ständigt lojale Stureanhängaren Peder Jakobsson till Danzig (Gdansk) för att be om hjälp.

Kristinas son Svante

Kristina försökte också förgäves be de tidigare lojala Stureanhängarna att någon ska ta upp ledarskapet över motståndet mot Kristian, men ingen vill. Hon tog därför själv upp befälet över Stockholms slott. I maj kom Kristian och belägringen varade ända till september när Kristina till slut blev tvungen att ge upp mot löfte om amnesti för sig själv och alla de tidigare Stureanhängarna. Hon bör under belägringen även ha fött barnet hon väntade. En pojke som troligen dog strax efter födseln och begravdes ihop med fadern.

I november 1520 kröntes Kristian och anordnade en stor fest på Stockholms slott dit även de gamla Stureanhängarna var bjudna. Plötsligt dök den av Sten avsatte ärkebiskopen Gustav Trolle upp och började anklaga alla för kätteri och mot kätteri gällde inte löftet om amnesti som Kristina blivit lovad. Det hela slutade istället med Stockholms blodbad och Kristina blev tillsammans med sina barn, sin mor, syster med barn och de övriga änkorna efter de avrättade i Stockholm och deras barn förda till fängelse i Danmark. Där blev hon kvar till 1524 och de enda av hennes barn som överlever är Nils och Svante.

Efter att ha blivit frigiven, tog hon med sig Nils till Sverige för att se till att få tillbaka sin ställning och sina egendomar. Det ryktas snart också att hon planerar att gifta sig med den danske befälhavaren Søren Norby, något som Gustav ogillar. Däremot tror jag att Gustav inser att hon är för farlig även som Sten Stures änka och att det är därför han gifter bort henne med den gentemot honom lojale Johan Turesson (Tre rosor) 1527. Med honom får hon sonen Gustav 1531.

Kristinas äldste son Nils tar oftast över huvudfokuset från sin mor efter att deras återkomst till Sverige. Idag anses det mer eller mindre klart att han faktiskt är personen som Gustav Vasa kallar Dalajunkern och som försökte göra uppror mot honom 1527 och avrättades efter att Gustav troligen tvingat Kristina att skriva ett brev till Rostock dit han flytt om att det inte var hennes son. Marie-Louise Flemberg skriver i sin ovan nämnda biografi däremot att det är troligt att Gustav själv skrev om brevet i en hårdare ton efter att Kristina godkänt det.

Kristinas senare äktenskap brukar bara nämnas i förbifarten som att det inte är av särskilt stor betydelse. Det är också här som Kristinas karriär som politiker anses sluta och att hon därefter försvinner ur historieskrivningen blir därför ett bevis för problemen med att anlägga ett strikt politiskt perspektiv. Bara personerna som sitter på den reella makten blir synliga, vilket också leder till att kvinnor generellt hamnar i skymundan.

Det som står i det här inlägget är i grova drag det jag vet om Kristina för närvarande. Jag vill däremot in i hennes arkiv och leta reda på mer uppgifter. Det finns inget som tyder på att hennes senare äktenskap ska ha varit olyckligt. Hon fick bara ett barn med Johan, men var heller inte purung. Hon tog ofta hand om kungabarnen däremot och Svantes barnaskara växte också från Sigrids födelse 1538, så nog hade hon fullt upp.

Svenska unionsregenter (Tack Thomas Ivarsson!)

Kristinas tid som ledare för Sverige under senare delen av den turbulenta Kalmarunionstiden är längre än en del av de manliga kungarna/riksföreståndarna. Därför tycker jag det är lite konstigt att hon inte är med i den officiella svenska regentlängden.

Hon blev änka för andra gången när Johan dog 1556 och hon dog själv på familjens huvudgods Hörningsholm 6 januari 1559 och begravdes i Trosa Landskyrka. Tyvärr brann kyrkan 1773 och hennes gravkor totalförstördes.




Diagrammet över unionsregenterna är gjort av Thomas Ivarsson och lånat härifrån. Bilden på Kristina på altarskåpet är lånad från hennes Wikipediasida och bilden på statyn från Stockholms slott är tagen av mig.

Svante och Märta

Märtas kista i domkyrkomuseet i Uppsala

Idag är det Svante Sture och Märta Leijonhufvuds 480e bröllopsdag. Jag har kommit in på dem tidigare och Märta fick ett födelsedagsinlägg när hon firade sin 497e födelsedag på julafton förra året och det lär bli fler blogginlägg. De tillhör nämligen båda mina favoriter och just Svantes person är intressant utifrån hur jag har märkt att historiker ibland skildrar honom.

Svante

Det finns väldigt många undantag för detta och jag vet det, men när man läser om Vasarna blir det ofta tydligt att historikers fokusering på politik och ekonomi leder till att de har problem att se historiska personer som människor. Jag har pratat om det tidigare här och här. Detta drabbar t.ex. kvinnor, men det drabbar även andra typer av män än de som passar in på ett traditionellt (megalomaniskt) mansideal för männen i samhällstoppen och jag tror Svante är en sådan man. (Han förtjänar ett eget blogginlägg, så jag kommer inte att gå in så mycket på hans person här.)

Jag tror att Svante var en väldigt introvert person (som blev ännu mer inåtvänd p.g.a. den jobbiga barndom han måste ha haft) och kanske inte alltid uppskattade att vara social. Baserat på alla gånger han tackade nej till/ignorerade upprorsmakares erbjudande om att göra honom till kung, tror jag också att han var ganska ointresserad av makt. Jag tror han var där han var mer eller mindre tack vare sin DNA och sin fru!

Nils Sture,
Märta och Svantes son

I mitt blogginlägg om Margareta Leijonhufvud tog jag upp berättelsen om att han var förlovad med henne först och att när han träffade henne efter att hon gift sig med Gustav Vasa ska ha blivit påkommen av den senare och att Margareta då lovade bort honom med Märta istället. Jag är oerhört skeptisk till denna berättelse, men jag överväger ändå att ha den med.

Jag brukar tycka det är svårt att analysera folk i det förflutnas känslor, men om jag får göra en bedömning av Märta och Svantes äktenskap så tror jag att det var väldigt lyckligt.

I motsats till sin make, tror jag att Märta var ganska utåtriktad och social och medan Svante var tafatt, så tror jag att Märta var väldigt handlingskraftig. Med andra ord tror jag att de kompletterade varandras personligheter väldigt väl.

Erik Sture,
Märta och Svantes son

Att äktenskapet blev lyckligt vittnar det faktum att de fick femton barn på tjugotvå år. Den äldsta, Sigrid, är född bara nio månader efter bröllopet. Baserat på brevväxlingen som finns bevarad mellan Margareta och Märta, anförtrodde Svante också mycket åt sin hustru både vad gäller politik och ekonomi. Och inte minst vittnar Märtas desperata, ångestladdade brev i samband med Sturemorden om hennes känslomässiga engagemang i sin make och söner och även hennes agerande efter morden.

Märta, Svante och deras familj hamnar lite i skuggan av Vasarna, men är väldigt framträdande och viktiga under perioden. Då jag tycker väldigt mycket om dem och jag finner det lätt att skriva dem som fiktiva karaktärer, har de väldigt framträdande roller hos mig.

Kristina Sture,
Märta och Svantes dotter

Tyvärr verkar det inte finnas en bild av Märta, men jag tänker mig henne som liten, nätt och ljus. Det senare för att deras söner Erik och Nils verkar vara ganska ljusa och Svante å andra sidan är mörk.









Porträtten av Svante, Kristina, Nils och Erik är lånade från Wikimedia commons.

Föredrag - I Katarina Jagellonicas spår

Igår (23 februari 2018) var det dags för ytterligare ett av Vasamuseets föredrag. Denna gång hölls det av Eva Mattsson och medan det senaste handlade om Johan III, handlade detta om hans första fru Katarina Jagellonica.

Jag måste erkänna att jag inte hade så bra koll på henne innan. Jag visste att hon kom från det polsk-litauiska samväldet och att hon var katolik. Lars Ericson Wolke berättade också på sitt föredrag att hon förde med sig den första glassmaskinen till Norden, men detta nämndes inte av Mattsson som istället tog upp att det nog var hon som förde med sig renässansen (särskilt arkitekturen) till Sverige/Finland. Hon hade även med sig en jättefin rekonstruktion av den dräkt som Katarina har på sig på den enda kända bilden av henne. (Och jag hoppas inte att det gör något att jag lägger ut ett foto jag tog på den, för jag tyckte att den var så fin.)

Katarinas mamma tillhörde familjen Sforza som hade makten i Milano och hennes mormor Isabella av Aragonien kan ha varit modell för Mona-Lisa. Hon var superrik, men verkar ha funnit sig i att komma till det betydligt fattigare Norden. Hon verkar också ha stått bakom sin makes satsningar på bl.a. slottsbyggen.

Mattsson var en jättebra föredragshållare. Allt var enkelt och tydligt och jag gillade hennes fokus på Katarina som person och inte så mycket på officiell politisk historia. Det är något jag faktiskt har reagerat en hel del på i de böcker som jag läst om Vasarna. Jag har varit inne på detta tidigare och ett bra exempel är biografin över Kristina Gyllenstierna som handlar mer om hennes förste make och äldste son än om henne.

Kristina-biografin blev ett väldigt illustrativt exempel på att om man väljer att fokusera på ren politisk historia, tenderar kvinnorna att hamna lite utanför då de inte innehade någon formell politisk makt (även om både Kristina och, baserat på vad Mattsson sa även Katarina, hela tiden fanns med i bakgrunden). Det leder också till att personerna lätt reduceras till spelare i ett stort maktpolitiskt spel. Detta skulle kunna förklara den rätt ensidiga bild man lätt får av historiska personer i historieböcker (särskilt de skrivna av manliga historiker). De blir antingen "onda" eller "goda" och kan inte, liksom folk idag, vara komplexa karaktärer. Jag får en uppfattning om att vare sig kulturbegreppet, sociologi eller psykologi är något som historiker särskilt ofta reflekterar över. Givetvis finns det undantag, men jag har reagerat en del på just detta.

Överlag tycker jag att Katarina verkar vara en jättespännande person och jag ser fram emot den biografi som kommer snart om henne som Eva Mattsson har skrivit.

Föredrag - Johan III - fridsam krigarkung

Igår kväll var jag på en föreläsning om Johan III på Vasamuseet med historikern Lars Ericson Wolke. Föreläsningen är en del av museets vårprogram som har temat Polen.

De tidigare föredragen jag besökt, har handlat om det Polsk-litauiska samväldet och kvinnor i strid. Båda riktigt intressanta ämnen, men jag tror att gårdagskvällens var den bästa hittills. Inte minst beroende på att Ericson Wolke var en väldigt bra föreläsare.

Det jag visste om Johan sedan innan var att han föddes 20 december 1537 som första barn till Margareta Leijonhufvud och Gustav Vasa. Att han fick Finland som hertigdöme av sin far och att han gjorde uppror mot sin halvbror Erik XIV och blev kung 1568.

Jag visste också att han gifte sig med den polska prinsessan Katarina Jagellonica och blev pappa till Isabella, Sigismund och Anna, att han efter Katarinas död gifte om sig med Gunilla Bielke och fick sonen Johan med henne samt att han flirtade med katolicismen.

Jag hade inte ett jättestort grepp om Johan som person med andra ord, men han har alltid varit en av personerna som jag tyckt har varit mest intressanta. Vad driver en människa att fängsla och döda sin egen bror (ärtsoppa eller inte!)?

Jag tycker att just den aspekten av föreläsningen var bland det mest intressanta i Ericson Wolkes föreläsning. Något som fått mig att reagera när jag läst böcker om Vasarna är att en del historiker har lite problem att relatera till dem som riktiga människor. Jag har hajat till på uttryck av förvåning över att de blir oroliga när deras barn och makar är sjuka bl.a. Därför blev jag positivt överraskad när Ericson Wolke gick in på att fångenskapen nog påverkade Johan på ett ytterst personligt plan. Inte minst då den ryske fursten Ivan IV (Ivan den förskräcklige) tyckte att Erik skulle skicka Katarina till honom då han hade velat gifta sig med henne själv. Eftersom Katarina blev kvar hos Johan, var detta inget som Erik nappade på, men att dottern Isabella både föddes och dog under fångenskapen måste nog ha varit påfrestande mentalt för Johan, vilket Ericson Wolke faktiskt tog upp. Detta skulle ju även kunna vara en orsak till att han på ålderns höst vill ha hem Sigismund som han lyckats hjälpa att bli vald till kung av Polen-Litauen.

Jag gillar när det inte bara handlar om personerna som brickor i ett maktspel utan när de även får vara mänskliga. Det är faktiskt därför jag vill göra fiktion av dem.

Det jag främst tar med mig från föreläsningen är däremot att Johans år som hertig i Finland 1556-1563 är jätteviktig i den finska historien då det är första gången som Finland blir en egen politisk enhet och att Katarina Jagellonica tog med sig den första glassmaskinen till Norden i samband med att hon och Johan flyttade in på Åbo slott. (För att inte nämna att jag fick de två böcker jag har som Lars Ericson Wolke har skrivit signerade.)

Gustav Vasas öden och äventyr i Dalarna

Vägskylt för Vasaloppet i Mora med en bild av Gustav Vasa.

Snart är det dags för årets Vasalopp som sätter Mora på världskartan. Sedan 1922 har det körts även om det är ytterst osäkert om Gustav Vasa någonsin åkte skidor från Mora till Sälen. Det troligaste är att han antingen gick på snöskor upp till Sälen och den norska gränsen efter att ha fått ett ljumt mottagande av dalmasarna i Mora.

Varifrån kommer då berättelserna om Gustavs äventyr i Dalarna? En del hittades på av den krönikör som Gustav själv anställde för att skriva hans historia, Peder Swart, men mycket är senare tillägg. En del är också vandringssägner som berättats med viss varierad utformning ända sedan antiken och medeltiden. En del berättelser tillkom under 1600- och 1700-talet och allt sammanställdes till vad det är idag under 1800- och 1900-talet.

Det finns med andra ord all anledning att ta Dalaberättelserna med en nypa salt. Vad som troligen är sant däremot är att Gustav själv hade älskat dessa historier som den skicklige propagandamakare han var.

Margareta Eriksdotter Leijonhufvud

Margareta Leijonhufvud

Jag startar detta år som jag avslutade det förra med ett inlägg om en av Vasakvinnorna, nämligen Gustav Vasas andra fru Margareta Leijonhufvud. Hon är storasyster till Märta som jag skrev om i förra inlägget och det är hennes 502:a födelsedag idag då hon sägs ha fötts 1 januari 1516.

Hon är dotter till adelsmannen och riksrådet Erik Leijonhufvud och Ebba Vasa. Hon hade, förutom lillasyster Märta, som föddes i december 1520 (drygt 1½ månad efter att fadern avrättats i Stockholms blodbad.) fem andra syskon.Tre systrar: Birgitta (Brita) (född 1514), Anna (född 1515 och död när hon bara något år gammal föll ner för en trappa på Örebro slott) och Anna (född 1517). Dessutom hade Margareta också två bröder: Abraham (född 1512/1513) och Sten (född 1518)

Väldigt lite är känt om Margaretas barndom, men hennes far satte familjen i klostret i Västerås under hösten 1520. Därför undgick de att, likt de flesta andra av familjerna till de män som avrättades i Stockholms blodbad, att hamna i danskt fängelse. Istället kunde Ebba återvända med barnen till familjens två sätesgårdar Loholm i Västergötland och Ekeberg i Närke som hon fick behålla. Det är troligt att hon där uppfostrade Margareta i alla de sysslor som en adelskvinna behövde kunna.

Gustav Vasa

Kung Gustav Vasa gifte sig en första med Katarina av Sachsen-Lauenburg 1531 och 1533 födde hon sonen Erik (XIV). Karin Tegenborg Falkdalen (2016) menar att Margareta mycket väl kan ha ingått i hennes hov, men det finns inga konkreta bevis på detta. Efter bara fyra års äktenskap, dog dock Katarina 1535. Hennes svåger, kung Kristian III av Danmark berättar att hon föll ihop när hon dansade under en fest på slottet. Elaka rykten gjorde dock gällande att Gustav skulle ha slagit ihjäl henne med en hammare, vilket ledde till att Gustav fick ett ännu sämre rykte utomlands. Därför beslutade han sig för att istället leta bland den svenska högadeln efter en fru.

Det finns en historia om att Margareta först varit trolovad med Svante Sture att Gustav ska ha kommit på honom på knä framför Margareta i hennes kammare. Margareta ska då ha sagt att Svante kommit för att anhålla om Märtas hand.

Detta är en väldigt intressant historia och jag funderar på att ha med den i min berättelse, men om sanningen ska fram har jag svårt att tro på den. Den passar inte riktigt in med vad jag vet om Svantes bakgrund. Visst hände det att föräldrar beslutade om trolovningar mellan sina barn väldigt tidigt, men Svante var bara tre och Margareta fyra i samband med Stockholms blodbad 1520 när Svante med familj hamnade i danskt fängelse. De befriades 1524 och hans mor, Kristina Gyllenstierna tog med sig hans storebror Nils till Sverige. Svante verkar däremot ha blivit kvar i Danmark för att utbildas av biskop Ove Bille i Århus till åtminstone 1532. Därefter flyttade han till Gustavs svärfar, hertig Magnus I av Sachsen-Lauenburgs hov för att sedan vara kidnappad i Lübeck ett tag efter att han hade tackat nej till Sveriges krona som de erbjöd honom då de planerade att störta Gustav Vasa. Svante kom därför inte tillbaka till Sverige igen förrän 1536. Detta är samma år som Margareta gifte sig med Gustav och även om det fanns en överenskommelse mellan de bådas föräldrar, tror jag inte att de var gamla nog före 1520 för att ha utvecklat några djupare känslor för varandra. Sedan undrar jag också vem som bevittnade händelsen mer än Margareta, Svante och Gustav och "skvallrade" om den. Det verkar mer som att det är en efterhandskonstruktion skapad för att fördjupa rivaliteten mellan Vasa- och Stureätten.

"Vi eder till känne att vi aktar i den helige trefaldighets namn giva oss i rätt äktenskap med ärlig, välbördig jungfru Margareta Eriksdotter, på söndagen efter Mikaelis näst kommande uti vår stad Uppsala."

- Inbjudan från Gustav Vasa om att han skulle gifta sig med Margareta.

(Citerad i Tegenborg Falkdalen 2016)

Margareta var 20 år och Gustav 40 när de gifte sig i Uppsala domkyrka 1 oktober 1536. Åldersskillnaden är en sådan sak som för oss kan verka lite konstig, men var helt normal för de som levde då. Paret verkar också ha blivit lyckliga tillsammans och även om Margareta inte kunde vara direkt involverad i Riksrådets arbete, verkar hon ofta ha följt med sin make på hans resor genom landet. Med eller utan barn. Deras äktenskap knöt också hennes syskon och svågrar (inklusive Svante Sture) närmare kungen.

Det finns en brevväxling på 16 bevarade brev mellan Margareta och Märta från åren 1544-1551. Dessa ger en insikt i systrarnas vardagoch blandar diskussioner om ekonomi och inrikespolitik med diskussioner om sjukdomar och huskurer. Vad man också verkar kunna få ut av breven är att de stod varandra väldigt nära och de verkar också ha saknat varandra när de inte träffades. Baserat på innehållet, blir det tydligt att Svante Sture ofta verkar ha använt sin hustrus brevväxling med drottningen för att nå fram till kungen med förslag och frågor. Att gå via Margareta för att nå Gustav var han heller inte ensam om att göra och mönstret känns även igen från att folket ofta kontaktade Kristina Gyllenstierna för att nå hennes make Sten Sture d.y.

Cecilia Vasa

Margareta kom att få tio barn: Johan (III) född 1537, Katarina 1539, Cecilia 1540, Magnus 1542, Anna 1545, Sofia 1547, Elisabet 1549 och Karl (IX) 1550 som uppnådde vuxen ålder samt Karl (född 1544) och Sten (född 1546) som dog innan de hann fylla ett år. Barnen togs väl omhand av två (senare tre) barnskötare och Gustav Vasa verkar ha varit en väldigt omhuldande fader som lade sig i hur barnen uppfostrades. Utöver barnskötarna hjälpte Kristina Gyllenstierna (som var Gustavs moster), Margaretas mamma Ebba och hennes systrar också kungaparet när de behövde extra hjälp. Breven till Märta vittnar också om att Margareta inte var sen att låna ut sin barnskötare till sin syster om så behövdes.

Under sent 1540-tal blev Margareta sjuk i omgångar och enligt breven till systern gällde detta även Märta. Det är oklart vad de båda drabbats av, men Karin Tegenborg Falkdalen (2016) tror att det var de många och täta graviditeterna som tog ut sin rätt, vilket jag också finner rimligt. Båda kvinnorna blev bättre, men i augusti 1551 blev Margareta sjuk igen och Gustav skickade bud efter både Kristina Gyllenstierna och Märta och Svante att genast ta sig till Tynnelsö där kungafamiljen befann sig. Denna gång repade sig inte Margareta och hon dog mellan klockan två och tre på eftermiddagen 26 augusti 1551.

Margareta och Katarina av Sachsen-Lauenburgs
begravningskronor från domkyrkans museum i Uppsala

Margareta begravdes först i Storkyrkan i Stockholm där även Katarina av Sachsen-Lauenburg vilade. När Gustav Vasa dog 1560 flyttades deras kvarlevor och placerades i sarkofagen i Vasakoret i Uppsala domkyrka där de fick vila tillsammans med sin make.

Margareta är intressant som drottning och person. Hon blir, till skillnad från många andra drottningar, väldigt väl omtalad av både samtiden och i historieskrivningen och Gustav Vasa verkar ha givit henne allt mer politiska befogenheter varför man kan säga att hon agerade även som en politisk partner till honom. Det är lite så med Vasakvinnorna generellt. De har inte tillgång till den riktiga politiska makten som t.ex. Riksrådet, men de är långt ifrån politiskt och maktmässigt oviktiga, ett faktum som är väldigt intressant att utforska.




Referenser

• Flemberg, Marie-Louise 2017. Kristina Gyllenstierna. Kvinnan som stod upp mot Kristian Tyrann, Falun 
• Larsson, Lars-Olof 2002. Gustav Vasa - landsfader eller tyrann?, Falun
• Tegenborg Falkdalen, Karin 2010. Vasadöttrarna, Falun
• Tegenborg Falkdalen, Karin 2016. Margareta Regina - vid kung Gustav Vasas sida. En biografi över Margareta Leijonhufvud (1516-1551), Litauen

Bilderna på Margareta lånades från hennes Wikipediasida och de på Gustav och Cecilia Vasa lånades här och här.

Märta Eriksdotter Leijonhufvud

Lego-Rapunzel ser ut som jag tänker mig
Märta. Därför får hon symbolisera henne.

“Beside every good man is a good woman, and she must always be ready to step in front"

~ Phryne Fisher, 

Miss Fisher's Murder Mysteries: 

Deadweight

Idag är det en av mina absoluta favoriter bland historiska kvinnors 497e födelsedag. Hennes namn var Märta Eriksdotter (Leijonhufvud) och hon var född 24 december 1520 på familjegodset Ekeberg i Lillkyrka socken i Närke. Hon var yngsta barn till Erik Leijonhufvud och hans hustru Ebba Vasa som var syssling till Gustav Vasa. Hon fick aldrig träffa sin far. Han avrättades av Kristian II i Stockholms blodbad ungefär 1½ månad före dess att hon föddes.

För att skydda sin familj, hade Erik skickat sin gravida fru och sina barn till klostret i Västerås, vilket troligen är orsak till att de, olikt de andra av fruarna och barnen till de avrättade i blodbadet, inte tillfångatogs och flyttades till Danmark av Kristian och hans män. Efter blodbadet återvände Ebba och hennes barn istället till familjens egendomar (som hon också fick behålla) och Märta föddes.

Svante Sture

I mars 1538, vid 18 års ålder, gifte sig Märta med Kristina Gyllenstiernas yngste son Svante Sture. Det finns en historia om att Svante först var förlovad med Märtas äldre syster Margareta. Hon blev istället gift med Gustav Vasa och det berättas att han kom in i hennes inre gemak och hittade Svante på knä framför henne. Hon ska ha svarat att han kommit för att be om Märtas hand när Gustav frågade vad som pågick.

Sett till vad jag vet om, framför allt Svantes bakgrund, tycker jag det finns orsak till att tvivla på att denna kärlekshistoria är sann, men jag tänker vänta med att förklara varför till ett senare inlägg. Viktigt för just detta inlägg är att han gifte sig med Märta och att deras äktenskap framstår ha varit lyckligt.

ÅÅren effter Christi födilsse mdxxxviij emillen mondagen och tisdagen tå xi slog , wartt jomfrv Sigriidtt, Swantis och frv Märtis dotter, födh, i i j:e daga för nysdag, Gudi tiill loff, heder och ære. Amen.
(Året efter Kristi födelse 1538 mellan måndag och tisdag när klockan slog 11 föddes jungfru Sigrid, Svantes och fru Märtas dotter [oklar betydelse] Gud till lov, heder och ära.)

~ Kristina Gyllenstiernas anteckning när Märta och

Svantes första barn Sigrid föddes 1538.

(Citerad i Flemberg 2017.)

Märta och Svante fick 15 barn på 21 år. Tio av dessa fick bli vuxna. Bland dem fanns sönerna Nils och Erik som mördades av Erik XIV tillsammans med fadern 24 maj 1567 på Uppsala slott. Dessa mord har kommit att kallas Sturemorden.

Sturekoret i Uppsala domkyrka

1551 dog Märtas syster Margareta och först tog Kristina Gyllenstierna hand om hennes och Gustav Vasas barn (samt Erik som var Margaretas styvson), men efter ett tag blev det för mycket och Märta och hennes och Margaretas syster Brita (Birgitta) kom och hjälpte henne.

För Märta blev morden en stor tragedi. breven hon skrev till Karin Månsdotter och Eriks barn under sin make och söners fångenskap beskrivs i litteraturen som väldigt ångestfyllda och mer och mer desperata. Det sista av de bevarade breven ska också vara särskilt tragiskt när man, till skillnad från vad Märta gjorde när hon skrev det, vet att Svante, Nils och Erik låg döda inne på det stängda Uppsala slott. Hon skickade också upp mat och rena kläder till dem som det sägs att Jöran Persson och drabanterna lade beslag på själva.

Det kommer dröja ett bra tag innan jag kommer till Sturemorden rent skrivmässigt, men jag bävar redan. Jag tycker väldigt mycket om både Märta och Svante som karaktärer. Jag ser fram emot att få skildra dem och deras liv både enskilt och tillsammans mer och att göra dem illa är därför inte särskilt lockande. Jag börjar dock få en bild av händelsen och har en idé om hur jag tänker skildra den. Men det kommer troligen skrivas med en hel del tårar.

The Sture costumes

Några dagar efter morden begärde Märtas systerdotter Katarina Stenbock att få komma in i slottet i Uppsala och hittade då, förutom sin morbror och sina kusiner, sin bror Abraham Stenbock och Ivar Liljeörn döda där inne. Enligt uppgift var det också hon som fick berätta för sin moster vad som hade hänt.

Kung Erik hade fått en mental kollaps och flydde till skogs och hittades först ett par dagar senare vid Odensala prästgård. När Katarina träffade sin sjuke styvson var han djupt ångerfull och bad att hon skulle söka en försoning med Märta och de andra drabbade. Han stod för offrens begravningen och Svante, Nils och Erik gravsattes i Sturekoret i Uppsala domkyrka. Märta fick också en större mängd silver som hon kallade "ett olyckligt förbannat silver, som mig ett så dyrt värde kostat."

När kung Erik tillfrisknade krävde han tillbaka silvret eftersom han ville gifta sig med Karin Månsdotter. Märta vägrade och använde det istället för att sponsra hans bröders uppror. Silvret smältes ner till pengar med hertigarnas namn som kommit att kallas blodklippingar.

Märta hade en upphöjd position inom svensk adel och när hennes make var bortrest på kungliga eller nationella uppdrag hade hon själv skött familjens gods och förläningar. Hon lär ha styrt dessa med bravur och kom därför att kallas Kung Märta. Av sin systerson, den nykrönte kung Johan III, fick hon tillbaka sin makes grevskap i Småland.

Änkerollen gav henne en större frihet och status som hon verkar ha förvaltat väl. Hon var en av de fem godsrikaste kvinnorna i landet. I och med makens död hade hon däremot ingen direktlänk in i Riksrådet. Denna förväntade hon sig däremot få genom att låta sina kvarlevande två söner Mauritz och Karl (som var för unga, 15 respektive 12, vid fadern och brödernas död) och svärsönerna skulle stå för vilket de också verkar ha gjort.

Märtas kista

För att folk skulle minnas vad som hänt hennes make och söner, lät Märta lägga ner de kläder som de hade burit i samband med morden i en kista. Där lade hon även ner en del föremål från den i ett av sjöslagen under Nordiska sjuårskriget två år tidigare stupade sonen Sten.

Märta själv dog 15 januari 1584 på Stegeholm.

Locket på Märtas kista. Jag tycker det är så vackert!

Märta beskrivs, inte minst av (främst manliga) historiker som betydligt mer intressant än sin make som har uppfattats som "tråkig" då han aldrig verkar gå över gränsen. Han tackar resolut nej till alla erbjudanden om Sveriges krona från bl.a. upproriska hansastäder och svensk allmoge. Detta ger mig dock bara ännu mer spekulationer om hans karaktär, som jag har för avsikt att vidareutveckla i kommande inlägg.

Märta tillhör som sagt en av mina favoriter. Jag tycker det är spännande att så många av Vasakvinnorna är så starka och har relativt framstående roller. Ja, de hamnar ofta i skymundan av sina makar som är den som bär makten, men de är långt ifrån obetydliga i samhället. Även om jag inte planerar att skriva en berättelse utan perspektiv från de manliga karaktärerna, kommer jag definitivt att framhäva dem så mycket jag kan.


Referenser

• Ericson, Lars 2004. Johan III. En biografi, Riga
• Eriksson, Bo 2017. Sturarna. Makten, morden, missdåden, Lettland
• Flemberg, Marie-Louise 2017. Kristina Gyllenstierna. Kvinnan som stod upp mot Kristian Tyrann, Falun
• von Konow, Jan 2003. Sturemorden 1567. Ett drama i kampen mellan kungamakt och högadel, Karlskrona
• Larsson, Lars-Olof 2002. Gustav Vasa - landsfader eller tyrann?, Falun
• Larsson, Lars-Olof 2005. Arvet efter Gustav Vasa. En berättelse om fyra kungar och ett rike, Falun
• Petersson, Erik 2008. Den skoningslöse. En biografi över Karl IX, Falun
• Tegenborg Falkdalen, Karin 2010. Vasadöttrarna, Falun
• Tegenborg Falkdalen, Karin 2015. Vasadrottningen. En biografi över Katarina Stenbock 1535-1621, Litauen
• Tegenborg Falkdalen, Karin 2016. Margareta Regina - vid kung Gustav Vasas sida. En biografi över Margareta Leijonhufvud (1516-1551), Litauen
• https://sok.riksarkivet.se/sbl/Presentation.aspx?id=34643
• https://sok.riksarkivet.se/Sbl/Presentation.aspx?id=11172

Porträttet av Svante Sture lånades från hans Wikipediasida och den med ätten Leijonhufvuds familjevapen lånades från Märtas.

Marie-Louise Flemberg - Kristina Gyllenstierna. Kvinnan som stod upp mot Kristian Tyrann

En av de första karaktärer jag tänker att läsarna ska få stifta bekantskap med är Kristina Nilsdotter av ätten Gyllenstierna. Hon var gift med riksföreståndaren Sten Sture d.y. och är mest känd för att hon försvarade Stockholms slott mot Kristian II när han dog.

Stureanhängarna var väldigt splittrade och ingen ville träda fram som ledare efter att Sten blivit dödligt sårad i slaget på sjön Åsundens is utanför Bogesund (idag Ulricehamn) och dött på väg upp mot Stockholm 3 februari 1520. Kvar fanns Kristina som själv tog upp kampen men fler och fler valde att gå över till Kristian II:s sida.

Tidigare i år kom Marie-Louise Flemberg ut med en biografi om Kristina som heter Kristina Gyllenstierna. Kvinnan som stod upp mot Kristian Tyrann.

Boken är överlag bra och även om jag hade hennes liv klart för mig i stora drag, kom det fram en del nytt om henne. Flemberg uppger bl.a. att Kristina skulle ha varit gravid när maken dog och att hon således födde barn under belägringen av Stockholm. Ett barn som av andra sägs ha varit mer eller mindre nyfött vid faderns död och skulle ha dött under belägringen. Wikipedia säger att pojken ska ha hetat Gustav och vara född året innan.

Barnet ska ha grävts upp tillsammans med faderns döda kropp och bränts på bålet med de övriga under Stockholms blodbad. En uppgift säger att barnet dött bara en vecka gammal, vilket skulle kunna betyda att Flemberg har rätt om graviditeten. Det skulle inte heller vara förvånande om denna "detalj" förbisetts (eller betraktats som betydelselös) av manliga historiker. 

Staty av Kristina från Stockholms slott.
Gjord av Johan Theodor Lundberg 1912.

Flemberg blandar ihop släktförhållandena stundtals (t.ex. Gustav Vasas mamma Cecilia Eka var Sigrid Banérs dotter och inte hennes syster, vilket Kristina är. Detta gör att Kristina är Gustavs moster och inte Sigrid!). Dessutom beskrivs Gustavs attack på Kalmar slott och Berend von Melen som Kalmar blodbad vilket jag inte tror stämmer. Mig veterligen finns det två händelser i stadens historia som går under den beteckningen och det är när unionskungen Hans avrättar Kalmars borgare efter att det svenska riksrådet uteblivit från ett möte i staden 1505 samt Karl IX som avrättade de Sigismundtrogna ståthållarna av slottet m.fl. 1599.

Som biografi över Kristina Gyllenstierna blir boken rätt konstig eftersom den egentligen mer handlar om Sten Sture d.y. och hans och Kristinas äldre son Nils (som Flemberg, liksom många andra, förutsätter verkligen var mannen bakom titeln "Daljunkern"). Detta beror säkert väldigt mycket på källäget och den förvirring som råder under perioden.

Betydligt mindre del av boken ägnas åt att förmedla omständigheter kring Kristinas andra äktenskap med Johan Tre Rosor och hennes eget senare liv efter Stockholms blodbad. Den gav mig emellertid även en del nya kunskaper om henne, även om jag hade velat följa henne mer än männen omkring henne.

Mitt perspektiv på genren historisk fiktion

Vår tid är nu

Jag såg en diskussion om historisk fiktion med utgångspunkt för SVT:s dramaserie Vår tid är nu som utspelar sig på 1940-talet. Diskussionen handlade mycket om historiskt korrekthet och handlade en del om språket som talas i serien och att detta är relativt modernt mer än 1940-tal. Detta är också något som diskuteras i den intervju med regissören Harald Hamrell och manusförfattaren Ulf Kvenssler som radioprogrammet PP3 gjorde.

Där berättade de att de hade försökt hitta vad de kallar "en gyllene medelväg" mellan 1940-talets och dagens svenska och även att de hade varit noga med detaljer, men samtidigt inte petnoga. Det pratades bl.a. om en lampa som användes, men som inte var designad förrän på 1950-talet.

Diskussionen om hur historiskt korrekt ett historiskt drama är, sätter fingret på en fråga som jag som har ett yrke som går ut på att studera det förflutna länge har grubblat på: Kan man få något helt 100% historiskt korrekt?

Förut så tänkte jag det och jag var verkligen petnoga med alla detaljer , men ju mer arkeologisk erfarenhet jag har fått, desto mer förståelse har jag fått för att det inte är möjligt att vara det. Det förflutna kommer aldrig färdigpaketerat. Att studera det förflutna är mer som att lägga ett gigantiskt pussel. Du har ingen bild att titta på och det kommer alltid att fattas bitar.

Om vi tar språket först, eftersom det var vad som diskuterades i facebookgruppen. Svenskan förändras hela tiden, framför allt talspråket, varför det blir problem att vara autentisk när det gäller hur karaktärer ska prata.

Vår tid är nu utspelar sig alltså på 1940-talet, alltså en tid när man på olika sätt hade möjligheterna att spela in hur folk pratade. Detta gör det naturligtvis lättare att få det autentiskt. Frågan är dock om det verkligen skulle göra dramaserien bättre eller om den skulle bli för mossig.

1940-talssvenskan är dock lätt att förstå idag, varför det så klart är lättare att få till ett autentiskt talspråk än jag kommer att ha att rekonstruera språket i 1500-talets Sverige, vilket i skrift såg ut så här:

"Aren effter Gudz byrdh md påå thet xvij, thå min son Swante födder war sancte Philippi et Jacobij dag i mai månadh, ythersta i nedaneth i libra tecken."

Stycket ovan är hämtat från Kristina Gyllenstiernas bönebok och är en anteckning hon förmodligen gjorde själv över hennes och Sten Stures yngste son Svantes födelse i maj 1517. Det där är alltså hur skriven svenska såg ut. Åtminstone vid just det tillfället. Eftersom det inte fanns någon standardiserad stavning, är det inte säkert att ett ord stavas på samma sätt två gånger ens om de är skrivna av samma person.

1500-talssvenskan är hyfsat läslig även om det ibland tar ett tag innan man lär sig tyda den. Värre är det om TV-serien Vikings skulle få för sig att de måste vara språkligt korrekta.

aft uamuþ stonta runaR þaR
n uarin faþi faþiR aft faikion sunu
sakum ukmini þat huariaR ualraubaR uaRin tuaR
þaR suaþ tualf sinum uaRin numnaR t ualraubu
baþaR somon o umisum monum þat sakum ona
rt huaR fur niu altum on urþi fiaru
miR hraiþkutum auk tu
miR on ub sakaR
raiþ þiaurikR hin þurmuþi stiliR
flutna strontu hraiþmaraR sitiR nu karuR o
kuta sinum skialti ub fatlaþR skati marika
þat sakum tualfta huar histR si ku
naR itu uituoki on kunukaR tuaiR tikiR sua
þ o likia þat sakum þritaunta huariR t
uaiR tikiR kunukaR satin t siulunti fia
kura uintur at fiakurum nabnum burn
iR fiakurum bruþrum ualkaR fim raþulfs su
niR hraiþulfaR fim rukulfs suniR hoislaR fim haruþ
s suniR kunmuntaR fim birnaR suniR
nuk m--- (m)-- alu --(k)(i) ainhuaR -þ... ...þ ... ftiR fra
sagwm mogmeni (þ)ad hOaR igOld
iga OaRi gOldin d gOonaR hOsli
sakum ukmini uaim si burin ni
þR troki uilin is þat knuo knat
i iatun uilin is þat
sakum ukmini þur
sibi uia uari
ul niruþR

Ovan kan ni se Wikipedias transkription av runtexten på den östgötska Rökstenen (Ög 136). Som ni kanske märker är "runstenssvenskan" lite knepig att förstå för en som pratar modern svenska.
Baserat på det faktum att det också tenderar att finnas ett gap mellan hur ett språk ser ut när det skrivs och hur det låter när man pratar är det dessutom omöjligt att veta hur språket faktiskt lät under merparten av vår historia, varför det är svårt att få 100% korrekt. Självklart bör man rensa från moderna uttryck. Det skulle inte passa sig om Gustav Vasa slängde sig med uttryck som shit pommes frites! men det är omöjligt att få historisk fiktion helt historiskt korrekt.

Vad jag tror kan vara svårt att förstå eftersom vi fortfarande tänker väldigt nationalistiskt kring det förflutna, är att det i mångt och mycket är att betrakta som en annan kultur. Detta märktes inte minst i TV-programmet Historieätarna där Lotta Lundgren och Erik Haag undersökte hur det var att leva i olika tidsperioder och framför allt att äta den mat som folk åt då. Programmet ger en intressant inblick i just hur olika tidsperioder kan sägas vara olika kulturer. Hela tiden förändras vårt sätt att leva beroende på en mängd olika orsaker och väldigt mycket av det folk i det förflutna tog för givet är helt främmande för oss och tvärtom.

När jag nu har suttit och läst en hel del historieböcker skrivna av historiker samtidigt som jag även tagit del i en hel del etnologisk litteratur, har det slagit mig hur stora skillnader det finns dem emellan.

Etnologin skildrar vardagen, kulturen, seder och traditioner. Historievetenskapen tenderar att bara fokusera på politiken och makten. Jag har även läst på flera ställen kommentarer från historiker om att det dröjer tills långt fram i tiden innan man kan lära känna personerna ordentligt. Jag tycker inte alls att detta stämmer, vilket jag tänker diskutera mer i andra inlägg längre fram då jag särskilt har upplevt en viss oförstående hos en del historiker för en del karaktärer.

Engelska historiker verkar generellt bättre på detta och här ovan till vänster ser ni exempel på engelska böcker som handlar just om vardagslivet under medeltiden och "Tudor time". The Tudors är mer eller mindre samtida med Vasaätten och jag tycker därför att boken om deras vardagsliv (How to be a Tudor av Ruth Goodman) är ganska användbar för mitt Vasaskrivande även om det så klart troligen fanns en hel del olikheter också.

Självklart ska man göra så mycket efterforskningar som möjligt när man skriver historisk fiktion. Det är verkligen inte något annat jag säger. Det märks ofta väldigt väl om man inte har gjort det. Däremot så tror jag det är viktigare att man skapar en känsla för perioden än att man går in på precis varenda detalj. Det är mer det som skapar intresse och som ger folk en vilja att göra egna efterforskningar.

Jag gillar Hilary Mantels böcker om Thomas Cromwell som ni kan se här till höger och hon är väldigt bra på att bygga upp perioden och skapa intresse för den. Däremot tycker jag att hon har en tendens att fastna för mycket på detaljer, vilket gör att berättelsen inte alltid flyter så lätt. Samtidigt har hon varit tvungen att i princip helt hitta på en uppväxt till Cromwell eftersom det inte finns några källor om det, vilket är ett ännu vanligare problem när man kommer till det betydligt mindre väldokumenterade samtida Skandinavien. Detta är helt okej. Fiktionen ger en betydligt större friheter att jobba med personerna än vad dokumentären gör. Det är därför jag faktiskt vill skriva fiktion om Vasarna och inte fakta! Liksom med Vår tid är nu, tror jag det är viktigt för svenskarnas historiemedvetande.

Och det spelar faktiskt inte någon större roll ifall om en lampa i en serie som ska utspela sig 1945 var tillverkad på 1950-talet!!!





Bilden från Vår tid är nu är lånad från SVT:s hemsida.