Kristian II, faktoider, en biografi och Sønderborgs slott

Det sägs att om man säger något tillräckligt många gånger, så blir det sant. Inom källkritiken kallas sådana falska påståenden som cirkulerar i litteratur, media och på Internet tills de till slut anses vara sanningar för faktoider.

Kristian II har blivit mer känd i svensk historieskrivning som Kristian Tyrann. Detta är ett namn en av de överlevande munkarna i Nydala kloster ger honom efter att han kommit dit och dödat flera av klostrets munkar samt dess abbot på sin väg hem till Köpenhamn efter Stockholms blodbad i november 1520. Enligt en svensk faktoid ska Kristian i Danmark däremot vara känd under namnet Kristian Bondekär eller Kristian den Gode. Detta trots att han avsattes även från den dansk/norska tronen två år efter att han förlorat makten i Sverige till Gustav Vasa. Hans äf lagar ska då ha bränts eftersom de ansågs "skadliga och stridande mot goda seder."

Kristian kallade sig själv "bondekär" när han i exil i Nederländerna, men inte av någon annan. Att han skulle kallas "Kristian den Gode" är ett påstående man bara hittar hos populärhistoriker som Vilhelm Moberg och Herman Lindqvist. Tvärtom verkar Kristian aldrig ha varit särskilt populär ens i Danmark, men danskarnas agerande i år (2019) fått mig att undra om denna faktoid inte håller på att bli någon typ av sanning ändå.

Lars Bisgaard kom tidigare i år ut med boken Christian 2. En biografi i vilken han lägger över skulden för Stockholms blodbad på Kristina Gyllenstierna och här om dagen fick jag se att Sønderborgs slott, där Kristian satt fängslad efter sin avsättning, ska ha en Kristian II-festival 14 september i år. Lägg där till svenska historikers förmåga att nedvärdera betydelsen av Stockholms blodbad som t.ex. Bo Erikssons artikel Stockholms blodbad i tidskriften Populärhistorias januarinummer i år (nr 1 2019) som jag kommer diskutera i ett särskilt inlägg längre fram och man kan säga att Kristian II har fått en renässans på senare år som kanske putsar hans regeringstid lite väl mycket för att jag ska känna mig bekväm med det.

Kristian är en intressant personlighet, men baserat på hur han styr Norden och inte minst Danmark, ligger han långt ner på listan över makthavare jag tycker förtjänar att hyllas. Även om vi bortser från det allra värsta att han blodbadar sig igenom hela Sverige och Finland för att "rensa ut" meningsmotståndare, kvarstår det faktum att han gång på gång ger intrycket av att ha varit en extremt instabil regent som inte alls såg till folkets bästa och ibland använde metoder som får honom att framstå som den maffiaboss som Bo Eriksson vill ha Svante Sture till i Sturarna, makten, morden, missdåden. De enda som gynnades av hans politik var borgarna i Köpenhamn och Malmö. Klart är också att han inte heller varit särskilt väl omtyckt i Danmark förrän, som det verkar, helt nyligen.
Nu verkar Sønderborgs slotts aktiviteter mest handla om föredrag och att man får träffa utklädda personer och äta grillmat, men egentligen borde väl mer historiskt korrekta aktiviteter vara

• Bli förd som gisslan till främmande land 
• Få löften av kungen som han sedan sviker 
• Se pappa få huvudet avhugget
• Fängslas i Blåtårn där du får se syskon och kvinnliga släktingar och vänner dö
• Blodbada dig igenom Sverige och Finland
• Försök desperat försvara dig med att alla var terrorister när påven får nys om ditt blodbadande
• Bli avsatt
• Bli först fängslad och sedan förvisad från landet

Det skulle absolut bli en dag att minnas...

Att applicera andra kulturella kontexter på svensk historia

Jag har länge funderat på hur man bäst skriver ett inlägg liknande det jag nu ska skriva och har kommit fram till att det enklaste nog är att bara skriva rätt upp och ner som jag tycker och tänker utan att göra för mycket efterforskningar i ämnet.

I inlägget Elena Favilli & Francesca Cavallo - Godnattsagor för rebelltjejer (5 september 2018) länkade jag till Youtube-filmen nedan som det svenska förlaget Max Ström använder för att göra reklam för den svenska översättningen av boken.

Filmen visar en vuxen kvinna och en liten flicka som plockar ut böcker från en bokhylla och i texten som inleder filmen kan man läsa frågeställningen: "Känner du till den dystra sanningen om barnböcker?" Den dystra sanningen som åsyftas får vi veta är att i princip inga barnböcker handlar om flickor. Det här är en direktöversättning av den amerikanska film som gjordes som reklam till den engelska originalutgåvan och kan ses här.

Elin Wägner med namnin-
samling för kvinnlig rösträtt

Det finns ett problem här: Den speglar situationen på barnboksmarknaden i USA och har väldigt lite att göra med situationen på den svenska barnboksmarknaden. Sett till statistik från Svenska barnboksinstitutet har det faktiskt senaste åren funnits en lätt övervikt för böcker som har flickor/kvinnor som huvudpersoner. Kort sagt: Svensk barnbokspubliceringen var jämställd redan före inflationen av "rebelltjejs-böcker" av olika sorter som givits ut på senare år. (Jag ser heller inga problem med böcker om prinsessor och förstår inte varför det är viktigt att ta bort böcker utan pojkar, men det hör inte till det ämnet.)

Samtidigt är den okritiska användningen av den ett väldigt tidstypiskt exempel. På sistone har jag haft tillfälle att läsa på lite om det svenska 1800- och tidiga 1900-talet och den demokratiska utvecklingen samt industrialiseringen i landet. I denna historieskrivning finns tendenser som framstår som väldigt evolutionistiska och allt verkar handla om en strävan mot rösträtt och representation i riksdag och regering och man påstår ofta att Sverige var sena både med att industrialiseras och demokratiseras. Däremot verkar man inte riktigt ha studerat den förmoderna politiken ordentligt.

Nej, den nya arbetarklass som växte fram under 1800-talet var länge helt utan representation i riksdag och regering, men av de äldre stånden var böndernas plats i riksdagen aldrig hotad. Denna plats är om än inte unik, så väldigt ovanlig. Inte minst i Europa. Om man dessutom går in på böndernas ställning under medeltiden, upptäcker man att det aldrig har funnits livegenskap i Sverige, varför man kan diskutera om det medeltida samhället här kan klassas som feodalistiskt eller inte.

Enligt en vän ska journalisten och satirikern PJ O'Rourke, i en bisats till en artikel i Rolling Stone Magazine, ha sagt att de övre stånden i Sverige inte hade tid att förtrycka bönderna då de mer ägnade sig åt bergsbruk och industri. Det här är faktiskt en intressant iakttagelse som sällan verkar uppmärksammas inom den svenska historieforskningen. Bergsbruket har, åtminstone sedan medeltiden, spelat en viktig roll i svensk ekonomi.

Engelbrekt, staty från Örebro slott

Det är en av de grundläggande orsakerna till varför bergsmannen Engelbrekt Engelbrektsson inleder ett uppror mot Kalmarunionens danska kungamakt eftersom danskarna inte förstår att en av grunderna i svensk ekonomi finns i metallhandeln. Därför fungerar det dåligt för svenskarna att föra handelskrig mot Hansan. Tullen från järnhandeln på Järntorget i Stockholm är också den största inkomstkällan i Gustav Vasas räkenskaper och om detta är enbart tullen på handeln, är det nog svårt att föreställa sig hur stor omsättning själva metallhandeln hade.

Går man senare in på situationen under Stormaktstiden, ser man att bergsbruket får en ännu större betydelse då "krigsnotan" överlämnas till den sektorn. När stånden fastslås av riksdagen i Örebro 1617, blir också borgarna ett eget stånd i det svenska samhället samtidigt som de i de flesta andra länder vid tidpunkten lever lite på gränsen av samhället.

Nederländerna hjälper också till att maximera produktiviteten av metallindustrin och det är ganska underligt att detta inte betraktas som en väldigt tidig industrialiseringsfas. Om man närmare granskar produktiviteten under Storbritanniens industrialisering mellan sent 1700- och 1800-talet, märker man att det är först kring mitten av 1800-talet som man ser en tydlig ekonomisk utveckling i landet till följd av denna. Detta är också ungefär samtidigt som Sverige anses börja industrialiseras. Jag ska erkänna att jag inte egentligen är jätteintresserad av modern historia eller industrialismen och därför inte har jättebra koll på allt som skrivits och sagts om perioden, men jag önskar att standardverk skulle ta upp frågan om det verkligen behövdes en industrialisering före det sena 1800-talet i Sverige istället för det oftast enkla konstaterandet att Sverige utvecklades "sent" i förhållande till andra länder.

Demokratiseringen är även den mer komplex. Oftast hävdas även här att Sverige var relativt sena, inte minst i förhållande till våra nordiska grannar och visst är det så då allmänna rösträtten för kvinnor inte klubbades igenom i riksdagen förrän 1919 och blev en realitet 1921 samt att Hildur Nygren blev vår första kvinnliga minister så sent som 1951.

Vad som mer sällan brukar sägas är att en del svenska kvinnor, som först i världen, hade rösträtt under Frihetstiden mellan 1718 och 1772 och att lokala myndigheterna i vissa delar av landet fortsatte att acceptera kvinnliga röster i riksdagsvalen även senare. Från 1863 och fram till 1919 kunde också ogifta kvinnor som hade fyllt 25 år och förklarats myndiga av en domstol rösta i kommunala valen (förutom i landstingsvalet) och indirekt således till första kammaren i riksdagen.

Mot bakgrund av detta undrar jag varför man betraktar Sverige som "sena" i utvecklingen till vad som anses vara ett  "modernt" land. Jag misstänker att det hela rör sig om samma problem som med filmen om jämställdhet på barnboksmarknaden av idag. Istället för att se till den interna historiska utvecklingen, söker vi applicera en angloamerikansk kontext på svensk historia. Detta skapar mer problem än det löser och de inhemska bedrifterna och milstolparna på ett sätt reduceras då "någon annan gjorde det först."

Dick Harrison - Världens dramatiska historia: Digerdöden

"Ingen vetskap, inga mänskliga försiktighetsmått förmådde någonting mot den hemska farsoten"

~ Giovanni Boccaccio

Tidigare i år publicerad förlaget Historiska media fyra kortare böcker om olika historiska ämnen i en ny serie de kallar Världens dramatiska historia. Alla är skrivna av historikern Dick Harrison och jag har nu läst den som har titeln Digerdöden och som, föga förvånande, handlar om den stora pestepidemi som härjade i Europa under medeltiden.

Pestepidemin kallas idag oftast Digerdöden på svenska, men många andra språk använder termen Svarta döden. Intressant är det svenska biskopen Hans Brask som, vad vi vet, är först i världen med att använda denna term i skrift i ett brev daterat 6 augusti 1524. Jag skulle dock inte gå så långt som Dick Harrison och mena att det var Brask som myntade begreppet. Det kan mycket väl ha existerat i muntlig tradition redan när sjukdomen härjade som värst under andra halvan av 1300-talet. Gustav Vasa är för övrigt också tidig med att skriva om epidemin i ett manifest från Vadstena daterat 19 april 1555. I detta skriver han om tre plågor som kallades Svarta döden, Digerdöden och Stora döden och enligt Harrison är det oklart om han trodde att det rörde sig om tre sjukdomar eller om han vill göra förödelsen större än den var. Heliga Birgitta var också samtida med pesten och kunde inte låta bli att uttala sig om den. Hon menade att den orsakades av "det syndiga kvinnomodet".

Staden Tournais invånare begraver pestoffer

Pest smittas av pestbakterien Yersinia pestis som sprids via loppan Xenopsylla cheopis som får den genom att suga blod från gnagare t.ex. svartråttan som lever nära inpå människor. Just råttan som smittbärare har Dick Harrison tagit fasta på. Han menar bl.a. att den s.k. justinianska pesten som härjade i Europa på 500-talet e.Kr. inte nådde till Skandinavien då det inte finns belägg för att råttorna fanns här. Vad jag finner märkligt med argumentationen är att Harrison annars ofta brukar prata om människors rörlighet och han förnekar inte heller att pesten kan smitta från människa till människa, vilket gör det än mer underligt. Jag misstänker dessutom att det finns flera sätt än dessa två på vilket smittan sprids. Att det verkligen rör sig om pest i fallet med Digerdöden, har varit omtvistat, men DNA och proteinrester i skelett från medeltida massgravar i Smithfield i London bekräftade detta 2010-2011.

Boken kom alltså ut i januari 2019 och var egentligen redan utdaterad när den kom. I december 2018 publicerade nämligen arkeologer vid Göteborgs universitet resultatet av en studie av bl.a. megalitgravar i och omkring Falköping i Västergötland. I megalitgraven från Frälsegården i Gökhem, hittade man DNA-spår av Yersinia pestis, vilket är det, just nu, äldsta beviset för pest.

Hagadösen på Orust är en megalitgrav

Megalitgravarna är ca 5000 år gamla och uppfördes därför under den period som av arkeologer brukar kallas neolitikum, vilket är den yngsta delen av stenåldern. Denna period har alltid väldigt omdiskuterad då det är minst sagt oklart vad som egentligen hände. Det hela handlar om tre "grupper", vilka brukar kallas kulturer som givits namn efter typiska föremålskategorier (keramik och stenyxor). Den äldsta av dessa, trattbägarkulturen (namngiven efter keramik), finns det belägg för från runt 4000 f. Kr. Detta är den första jordbrukande gruppen i Skandinavien och det är de som begravs i megalitgravarna. Sedan händer något ca 3000 f. Kr. då den gropkeramiska kulturen (namngiven efter keramik) kommer. Gropkeramikerna verkar inte tycka att jordbruk är särskilt mycket att ha och de ägnar sig istället åt bl.a. jakt på säl. Mitt i allt kommer också stridsyxekulturen (namngiven efter stenyxor) som verkar vara jordbrukare, men jagar vid sidan om. Som sagt har arkeologer diskuterat mycket under väldigt lång tid om vad som hände och att trattbägarsamhället så att säga bryts ner av en pestepidemi underlättar förståelsen av perioden även om det så klart kan finnas andra förklaringar också.

Om vi går tillbaka till medeltiden igen, visste jag att Norge drabbades hårt, men inte att det fick så förödande konsekvenser som Dick Harrison beskriver. Ser man till procenttalen är de egentligen inte högre än på flera andra ställen i Europa. Norge hade emellertid en så väldigt liten befolkning från början, vilket gjorde att landet drabbades extra hårt. Därför är det inte konstigt att svenske Karl Knutsson Bonde och danske Kristian I kunde ta över landet. Såväl Bohuslän som Jämtland var norska landskap under medeltiden och jag fann det ganska underligt att Harrison berättade om Bohuslän i stycket om Götaland medan han tog upp Jämtland i stycket om Norge. Särskilt underligt är det eftersom Jämtland tillhörde Uppsalas ärkebiskopsstift, varför det var kyrkligt svenskt, medan Bohuslän inte gjorde det.

Liemannen som
symbol för döden
uppkommer i samband
med Digerdöden

Dick Harrison går närmare in på italienska källor, inte minst återkommer han till den ovan citerade Giovanni Boccaccios Florens vid flera tillfällen. När han går in på de fattiga florentinare som stannade för att ta hand om sjuka tycker jag dock att Harrison går på tok för långt. Han kallar dem "giriga och dumdristiga" och menar att de bara var ute efter pengar då lönerna för tjänstefolk steg i raketfart (vilket han verkar se som en extremt negativ utveckling). Jag undrar vad han egentligen har för belägg för att de skulle stanna av ren girighet eller att de kom från de fattigaste delarna av staden. Medeltida tjänstefolk hade, enligt den uppfattning jag har fått, många och avancerade uppgifter och med tanke på att hushållet var en stor familj, känns det som att man ofta ville försöka ta hand om varandra. Visst fanns säkert en del sådana individer (tragedier tenderar att locka fram det värsta ur somliga), men jag skulle inte vilja hävda att det gällde många eller bara de fattiga. Vi såg prov under terrorattacken mot Drottninggatan att de flesta människor istället hjälper varandra av ren omsorg och empati. Skulle Harrison säga det samma om vårdpersonal idag som faktiskt också utsätter sig för alla möjliga sjukdomar i sitt jobb dagligen för att vårda andra? Det är ju också t.ex. känt från senare tid att vårdpersonal som tog hand om tuberkulospatienter ofta själva insjuknade. Harrisons kommentar mynnar ut i klassförakt, vilket lämnar en dålig eftersmak.

Sista kapitlet i boken handlar om att pesten ännu finns kvar även om den idag kan hållas i schack av antibiotika. Detta tyckte jag var bra då många tror att den dog ut när Digerdöden var över. Den senaste pestepidemin jag har hittat är en som svenska Folkhälsomyndigheten varnade för på Madagaskar 2017.

Digerdöden är fortfarande den största katastrof som har drabbat Sverige och Dick Harrison har, trots mina kritiska synpunkter ovan, gjort en ganska okej sammanställning. Han tar upp både vilka källor som finns tillgängliga för oss idag, hur pestbakterien, som sagt, då och då gör sig gällande i olika delar av världen än idag samt vilka myter och folkliga berättelser den givit upphov till. Bl.a. nämner han magistern och hovpredikanten Henrik Jakob Sivers som 1751 blev en av de första att publicera ett verk med folkliga pestsägner. Bl.a. beklagar han sig över att den officiella historieskrivningen totalt ignorerat händelsen medan den ännu 400 år efter händelserna levde kvar i folkets medvetande och ännu 260 år efter Sivers nedtecknande minns vi det på flera sätt. Detta vittnar om vilken oerhörd tragedi det måste ha varit för samhället och hur hjälplösa människor måste ha känt sig. Idag finns antibiotika som sagt och jag hoppas verkligen att Yersinia pestis aldrig blir resistent mot detta.

Delar av Världens dramatiska historia publicerade 2019

Skokloster slott: "Det är som att de bara tagit helg i 350 år."

Skokloster slott

Ända sedan jag var liten har jag återkommit till Skokloster slott med ojämna mellanrum. Inte minst för deras historiska dagar Skoklosterspelen som var orsaken till att jag besökte dem 26 juli i år (2019).

Förutom medeltidsmarknad och riddarspel som jag kommer återkomma till nedan, kunde man gå visningar i slottets övre våningar som annars inte är tillgängligt för besökare. Detta är egentligen ganska underligt då slottets två mest välkända rum, Den ofullbordade salen samt Carl Gustaf Wrangels rustkammare finns på dessa våningar. Det var också dessa två rum som var huvudfokus för de visningarna av slottet under dagen.

Porträtt av Carl Gustaf Wrangel och
hans Anna Margareta

Visningen började dock med att berätta om Carl Gustaf Wrangel som lät bygga slottet och att han medan han var ute i krig i Tyskland träffade den föräldralösa lågadelskvinnan Anna Margareta von Haugwitz och att de blev kära i varandra varför de gifte sig.

Susanna Hedenborg skriver i Det svenska samhället 1720-2014. Bönderna och arbetarnas tid, att en del forskare menar att kärleken "uppfanns" på 1700-talet först och att vi inte kan förstå vad människor som levde tidigare kände. Vad jag tycker om tanken att vi inte skulle kunna förstå människor i förmodern tid har jag redan förklarat i inlägget Kostymer, modern historia och "Det Andra" (10 april 2018) och jag skulle säga att detta är en lika evolutionistisk synvinkel. Jag får ofta en känsla av att man använder Gustav III:s äktenskap med Sofia Magdalena som modell för hur politiskt arrangerade äktenskap är. En del menar också att Erik XIV:s äktenskap med Karin Månsdotter visar hur det gick om partnern ansågs olämplig med insinuationen att Karin var enda orsaken till att Erik avsattes. Jag har aldrig sett någon fundera över att furstliga och adliga fäder efter Sturemorden kanske inte var jättesugna på att gifta bort sina döttrar med en bevisligen galen och labil massmördare och att Karin, med vilken han redan hade sonen Gustav, blev den enda som Erik kunde få. (Som ni märker köper jag faktiskt inte heller att man inte älskade sina barn och önskade dem det allra bästa.) Carl Gustaf och Anna Margareta  är ett bra exempel på att kärlek fanns före 1700-talet och att vi därför inte är så olika dem.

Kanoner kommer i alla storlekar

En annan kärlekshistoria som är samtida med Carl Gustaf Wrangel och Anna Margareta von Haugwitz  är Axel Oxenstiernas dotterdotter Agneta Horn som tidigt lovades bort med Erik Sparre som hon föraktar och faktiskt är ganska elak emot. Istället gifte hon sig med Lars Kruus som hon faktiskt var kär i i juni 1648.

Carl Gustaf Wrangel och Anna Margareta von Haugwitz fick elva barn varav endast tre döttrar överlevde till vuxen ålder. Den äldsta dottern, Margareta Juliana ärvde Skokloster och gjorde slottet till en s.k. fideikommiss vilket innebär att egendomen inte får splittras vid arv och ingenting får tas därifrån. Av denna anledning finns mycket kvar på Skokloster som annars skulle ha tagits därifrån och gått förlorat. Inte minst har Carl Gustaf Wrangels rustkammare bevarats komplett och det är en helt fantastisk upplevelse att kliva in i de tre rummen med alla vapen och rustningar, varav t.ex. den niopipiga valvbössan bara finns i ett fåtal exemplar i hela världen. Wrangel hade dessutom några pistoler som är gjorda av ett enda stycke elfenben som skulle ha gått sönder om de avfyrats.

Dukat matbord

Det andra kända rummet på Skokloster slott kallas som sagt Den ofullbordade salen. Det var tänkt att den skulle bli en stor festsal med gästrummen runt omkring, men när Carl Gustaf Wrangel dog i Tyskland i juni 1676 bara lämnade byggarbetarna rummet då de trodde att hans död skulle innebära att de inte skulle få någon lön och ingen annan av slottets ägare har brytt sig om att färdigställa bygget. Känslan man får där summeras bäst av en besökande kvinna på visningen: "Det är som att de har tagit helg i 350 år."

Skokloster slott har bara el indraget i den understa våningen och man har dessutom gardiner för fönstren vilket gör slottet väldigt mörkt. Guiden sa att detta var något de ofta får kritik för från besökare och de förklarar det hela med att det är i bevaringssyfte då de har flera originalinredningar från 1600-, 1700- och 1800-talet. Jag förstår verkligen det resonemanget, men om ingen kan se inredningen, vem bevarar de egentligen den för? Idag finns specialljussättning och jag tänker att med dagens trådlösa teknik, borde det gå att få in ljus i rummen som inte skadar interiörerna så mycket.  Jag måste också säga att det är lite underligt att de mest kända rummen är utom räckhåll för besökarna.

Pistoler som prydnad

Skokloster har väldigt många porträtt även om slottet inte är lika belamrat med dem som Gripsholm. Bl.a. hänger det mest kända porträttet av Per Brahe d.ä. och hans fru Beata Stenbock där, men här finns även porträtt av Per Brahes mamma och Gustav Vasas syster Margareta och hennes man Joakim Brahe. I detta rum är dock ljuset som allra sämst, varför det var i princip omöjligt att få en ordentlig bild av dem. Jag såg mest fram emot att se porträttet av Märta och Svantes yngsta dotter Kristina Sture på riktigt. Personalen informerade mig dock om att hon hänger i ett av de, för besökare, otillgängliga gästrummen, men de trodde att det skulle gå att ordna om jag hörde av mig i förväg.

Den ofullbordade salen

Skoklosterspelen var inte som jag minns det från min barndom. Under 1990-talet var det en betydligt större tillställning som ägde rum vid vattnet en bit ifrån slottet och inte som nu i slottsparken. Kanske är det också därför som Upplands lokaltrafik inte kör ner bussen till slottet utan om man inte har tillgång till bil, blir det till att gå någon kilometer. Det blev också lite rörigt att ha det hela alldeles vid slottet för det fanns även turistgrupper där som bara ville se slottet och avspärrningarna framför, gjorde det rörigt att veta vem som kunde gå var. En stor eloge vill jag dock ge till slottet som ställde ut vattendunkar i skuggan på baksidan av slottet där det fanns möjlighet att fylla på vattenflaskor. En viktig sak under dagar med 30-gradig värme.

Barocka damer red karusell

Programpunkten Barocka damer var lite mystisk, men visade sig vara en karusell. Denna programpunkt är något jag inte minns sedan min barndom, men jag tyckte det var ett trevligt tillskott. Karusellen som "sport" är däremot inte på långa vägar lika känd som tornerspelen för allmänheten även om det är lite av en utveckling av dem. Därför hade jag hellre velat ha mer förmedling om sportens historia, utveckling och utövning istället för den underliga teaterföreställning som man hade.

Tornerspelen var som de brukar, men ändå inte. Jag minns en stor arena med läktare och inte en bänkrad på vardera sida. Partytälten där man hade utrustning stal också de bästa platserna och jag som placerat mig hyfsat i mitten, hade svårt att se p.g.a. dessa. Det här var inte ett problem när man hade läktare där man satt lite upphöjt.

Riddare sätter fart i tornerspelen

Jag har av olika anledningar inte haft möjlighet att gå på tornerspel på flera år och det var roligt att komma tillbaka. Tornerspelet kändes också bra mycket mer samkört än karusellen och de sketcher man spelade upp passade väldigt bra in på vad som hände. Det jag saknade mest var de strutar med honungskarameller man alltid kunde köpa på tornerspelen och som de faktiskt också tog upp i Salve som ett typiskt medeltida godis när det begav sig.

Tony Robinson - The Real Da Vinci Code

Leonardo da Vincis Nattvarden

Nattvarden är en av Leonardo da Vincis mest kända målningar, inte minst för dess påstådda kopplingar till den heliga graalen. Det hela fick ett extra stort genomslag i samband med att Dan Brown publicerade sin bok Da Vinci-koden 2003.

Da Vinci-koden handlar om att den heliga graalen inte är den nattvardskalk den länge framställts som utan är det barn som Jesus sägs ha fått med sin fru, Maria Magdalena. Det här är ju intressant som fiktion, men Dan Brown har hela tiden hävdat att han bygger allt på riktiga fakta och händelser. Detta tyckte brittiske TV-personligheten Tony Robinson var lite underligt och började därför undersöka saken i dokumentärfilmen The Real Da Vinci Code från 2005. Jag hittade den på Youtube för ett tag sedan och den är riktigt intressant. Tony Robinson nystar upp en invecklad härva av konspirationsteorier, rena påhitt och underliga tolkningar av källorna.

Första gången som den heliga graalen dyker upp är på 1100-talet då fransmannen Chrétien de Troyes påbörjade romanen Perceval ou le Conte du Graal.  I de Troyes författarskap dyker en del, för oss, välkända karaktärer upp för första gången, nämligen Kung Arthur och riddarna av runda bordet. De Troyes dog emellertid innan han hann skriva färdigt sin roman, men fascinationen för graalen fortlevde och en mängd författare började skriva vad vi idag skulle kalla fanfictions om den för att avsluta de Troyes historia. Liksom Dan Brown försöker göra med Da Vinci-koden, försöker dessa fanfictions också övertyga sina läsare om att det handlar om en sann historia, bl.a. genom att lägga in bibliskt kända personer med anknytning till Jesus samt att man hävdar att historierna kommer från originalkällor. Därför är det kanske inte så konstigt att folk började tro att graalen faktiskt fanns på riktigt.

Engelska Floklore historian Juliette Wood förklarar att detta är typiskt för medeltida litteratur. Medan författare av idag eftersträvar att vara unika, eftersträvade medeltidens författare att vara traditionella och man skulle därför ta historier som redan fanns och göra sin egen tolkning och twist på dem. Denna insikt i medeltida europeisk litteratur tyckte jag var jätteintressant sett till Peder Swarts krönika om Gustav Vasa.

Jag tror att det var i den här artikeln från SvD som historikern Dick Harrison berättade att berättelserna om Gustav Vasas äventyr i Dalarna går tillbaka på källor från antiken och medeltiden varför han mer eller mindre dömer ut dem som fiktiva och propaganda. (Tyvärr är artikeln låst nu, varför jag inte har möjlighet att kolla detta.) Mot bakgrund av vad Juliette Wood säger i The Real Da Vinci Code, bör kanske Gustav Vasas äventyr i Dalarna istället placeras in i en medeltida litterär tradition. En tradition där gränsen mellan fakta och fiktion inte heller var så viktig, varför det är osäkert vad som egentligen är sant och vad som egentligen är falskt.

Bokförlaget Historiska media skrev på sin blogg 24 juni i år (2019) att uppgifterna om att Gustav Vasa skulle ha försökt att åka skidor till Norge kommer från 1600-talet. Jag har även läst någonstans att det är en uppgift som kommer från Johan III:s försök att pussla ihop vad fadern egentligen hade för sig i Dalarna. Vanliga källkritiska principer gör således att man antar att denna uppgift inte stämmer.

Jag har släkt i Dalarna varför jag har varit där en hel del, inte minst i Mora-trakten. Jag har gått runt en hel del i skogarna där under alla årstider, inte minst på vintern. Om man ser till vilka färdmedel man hade att välja mellan vintertid i Dalarna 1520 om man vill ta sig snabbt genom skogarna, framstår skidor som det enda rimliga alternativet. Jag förstår helt och hållet varför tidsaspekter är viktiga att ta hänsyn till ur ett källkritiskt perspektiv, men ibland kanske man måste fråga sig vad som är rimligt också. Mirakelberättelser som samlas in för att helgonförklara en person är inte nödvändigtvis sanna bara för att de samlas in en kort tid efter personens död.

Livrustkammarens nya basutställning

Riksvapen med vasakärven i mitten. 

För lite mer än en månad sedan öppnade Livrustkammaren i Stockholm sin nya basutställning och jag fick äntligen en stund över för att besöka den i lördags.

Tidigare hade man mest montrar byggda upp mot väggarna, men nu har dessa tagits bort och utställningen består i huvudsak av fristående montrar som man kan gå runt och studera föremålen ur flera vinklar. Ett litet minus är att de flesta montrar innehåller väldigt många föremål, vilket kan göra det svårt att skilja ut dem om man vill kika närmare på något särskilt.

Del av bildspelet med regenter och tidslinje
som projiceras på väggen. 

Som tur är, har museet låtit trycka upp text om föremålen på träskivor med lättbegripliga bilder för att besökarna ska kunna studera föremålen närmare om de vill. Jag uppskattar också att man numera får se drottning Sofia Magdalenas brudklänning med släp och allt så som det en gång var tänkt att den skulle ses. På ena väggen visas också ett bildspel med de kungar och deras drottningar vars föremål och kläder visas upp i samma rum. Ett undantag görs av Karl XI:s dopvagga som står i det sista rummet då denna fortfarande används vid kungliga dop idag.

Erik XIV:s kröningsmantel

I rummet med föremål och kläder från Gustav II Adolf, Maria Eleonora och Kristina kan man också lyssna till Maria Eleonora berätta båda tolkningarna av hennes agerande efter sin makes död. Jag skulle dock inte säga att de står emot varandra. Hon tog uppenbarligen sin makes död väldigt hårt. Med detta inte sagt att hon var en hysteriska och att inte Axel Oxenstierna svartmålade henne för att samla makten hos sig själv.

Livrustkammaren har inga kungligheter som Örebro slott, men de har blivit kända för att de driver mycket med historia och populärkultur på sociala medier. De håller också oftast hög kvalitet varför de mer än förtjänar uppmärksamheten. Därför blev jag lite besviken på den guideade visningen även om mycket kan förklaras av att guiden var uppenbart väldigt nervös och jag misstänker att hon var ny på jobbet. Det gör därför lite ont att kritisera henne, men det var väldigt förvirrande för alla blev helt plötsligt gifta med Katarina av Sachsen-Lauenburg utom just hennes make Gustav Vasa.

Även hennes son Erik XIV ska ha varit gift med henne. Detta verkade hon inse blev fel, för hon berättade lite senare om att Erik var ogift (när hans bror Johan gifte sig med Katarina av Sachsen-Lauenburg), men senare gifte sig med Karin Månsdotter som var hans barnpiga. Jag är egentligen inte så lite trött på skildringar av Karin som nedvärderar henne (och hennes familj) och den där var väl bland de bättre skildringarna. Hon var vare sig prostituerad eller enda orsaken till att Erik avsattes och hennes familj blev inte skildrade som frossande tjuvar under bröllopsmiddagen på slottet som hon blev av föredragshållaren på Vasamuseets evenemang Mat, musik och historia i höstas om vilket jag skrev inlägget Mat, musik och historia-1500-talet 22 september 2018.

Gustav II Adolfs dräkt

All den här förvirringen berodde förmodligen på hennes nervositet och som sagt tror jag att hon var rätt ny på jobbet. Det lät däremot som att hon försökte läsa innantill från minnet, till och med när hon sa att hon tyckte om den lilla modedockan från 1500-talet som museet har valt att ställa ut.

Inte blev det bättre av att hon nog hade memorerat hur hon skulle flytta runt i museet också, för i och med att hon hade svårt att komma ihåg vad hon skulle säga, hörde inte allt samman med det föremål som fanns i närheten. Jag förstod inte heller varför hon lade så stor vikt vid att berätta om Karin Månsdotter och Katarina av Sachsen-Lauenburg som inte finns representerade med några föremål på museet. Som sagt misstänker jag att hon var ny och förhoppningsvis blir hon tryggare ju mer visningar hon håller i. Om jag skulle ge henne tips, skulle jag säga att hon nog skulle behöva hitta intresse och engagemang för de personer vars historia hon ska berätta. Då lär man sig oftast av bara farten och man kan göra det levande. Kort sagt, det blir inte bara en läxa man måste kunna utantill.

Vad jag dock allra mest reagerade på var en ståndpunkt som guiden är långt ifrån ensam om att ha utan den förekommer hos flera välkända historiker också. Hon påstod att blodbad var "vardagsmat under den här tiden." Det är oklart om hon menade 1500-talet, tidigmodern tid eller hela historien före modernismen/nutid, men under ingendera tidsperiod accepterades hur mycket våld som helst. Händelser som t.ex. Stockholms blodbad fick oerhörda konsekvenser för de ansvariga. Kristian II avsattes ju t.ex. i hela den forna Kalmarunionen och han har svårt att förklara för påven vad som egentligen hände.

Karl XI:s dopvagga

Den här typen av demonisering av historiska personer och samhällen har jag väldigt svårt för. Faktum är att jag tror att den större mängd våld som vi utsätts för i princip dagligen via t.ex. TV, film och dataspel är mer än vad folk som inte befann sig i krig i det förflutna någonsin upplevde. Och för de flesta av oss idag är detta våld en lek...

Mycket av min kritik gentemot visningen och guiden på Livrustkammaren i lördags kan jag förklara och förlåta då jag tror att det handlar om oerfarenhet och nervositet, men inte just det där med våldet för det är både avhumaniserande och evolutionistiskt. De här människorna reagerade lika starkt på övervåld som vi gör idag och det blir tydligt om man fokuserar på hur historiska personer agerar och reagerar. 

Örebro slott: Möte med Gustav Vasa och Margareta Leijonhufvud.

Karl IX:s riksvapen med hertigdömena i
golvet på Örebro slott

I sommar har jag, som ni kanske märkt, besökt en hel del slott och även om själva slotten har varit en spännande och trevlig upplevelse, har de inte alltid levt upp till förväntningarna och jag har varit kritisk i mina blogginlägg om t.ex. Gripsholm (Gripsholm: "Oj titta där är Bellman!" - 6 juni 2019) och Skarhult (Skarhult - 18 juli 2019). Därför är det jätteroligt att äntligen kunna skriva ett genuint positivt inlägg om ett slottsbesök.

Jag har länge varit ett stort fan av Örebro slotts Instagram-konto. Där har de sedan ett drygt år lagt ut filmer och bilder med Gustav Vasa, Margareta Leijonhufvud och Karl XIV Johan och jag har skrattat mycket åt deras kungligheters upptåg i slottet och runt omkring i Örebro. Därför har jag länge velat åka dit, men då jag ville vara säker på att få träffa åtminstone Gustav och Margareta, hörde jag först av mig till Örebro slott för att fråga när de skulle vara där. Jag fick svaret att de båda skulle vara på plats 25 juli och därför valdes detta datum för besöket.

Örebro slotts Gustav Vasa och
Margareta Leijonhufvud

Under den första visningen för dagen dök Gustav Vasa upp i först rikssalen och sedan i det lilla kök som byggts upp ett par våningar längre ner. Där han bjöd in alla till fest och pratade om hur man skulle bete sig och vad man åt med en stor portion humor. Faktiskt helt fantastiskt roligt. I övrigt hölls visningen av en engagerad, kunnig och bra guide som tog oss runt i slottet och berättade dess byggnadshistoria. Visningen slutade i fängelsehålorna och jag började bli orolig för att jag inte på allvar skulle få prata med "Gustav" och var var Margareta?! Jo, strax utanför rikssalen i väntan på nästa guidegrupp.

I salen före rikssalen (som jag tyvärr inte minns vad den kallades) hänger Erik Leijonhufvud, pappa till (bl.a.) Märta och Margareta, och det är första gången jag ser den bilden av honom.

Erik Leijonhufvuds porträtt 

"Margareta" var fast med först en kommentar om detta porträtt och sedan en kommentar om att jag känner hennes syster. Guidegruppen kom och hon var tvungen att ta hand om den och vi sågs sedan i köket då hon sa att hon skulle hämta "sin man" varpå hon rusade iväg en stund och kom tillbaka i samma ögonblick som guiden kom med gruppen. Jag måste säga att jag tyckte lite synd om henne, för man kunde se hur förvånad hon blev när Margareta först kom in i rummet från andra hållet och sedan Gustav dök upp rätt vad det var. Efter att guidegruppen hade gått blev både Margareta och Gustav kvar för att prata i ungefär 40 minuter, vilket var bra mycket längre än jag trodde. De var underbara, trevliga och intresserade.

Klänning från Paper Magic

Det var en så stor kontrast till bemötandet jag fick från Skarhult och de verkar ha funderat och diskuterat mycket om sina karaktärer och hur de historiska personerna de porträtterar faktiskt var som personer och hur de agerade. Jag tror det är den bästa förutsättningen om man ska göra något liknande för att det ska bli bra. Det glädjer mig också att de har valt att framhäva Margareta Leijonhufuvd också då hon (och även Märta) mycket väl kan ha fötts på familjens gods Ekeberg i närheten av Örebro istället för att hitta på någon mer eller mindre långsökt koppling till Margareta och Gustavs dotter Cecilia Vasa bara för att hennes historia är "roligare" utifrån våra "rebelltjejs"-ideal. Ytterligare en bra sak var att man valt att göra rekonstruktioner av kläder som de historiska personerna har på de porträtt som pryder Örebro slotts väggar. Detta gör att besökare genast kan känna igen dem.

På Örebro slott visas denna sommar utställningen Paper Magic som jag har sett förr, men det är en så bra utställning att den tål att ses igen. Helt fantastiska klädkreationer och allt är gjort av papper. Kort sagt var slottsbesöket en fantastisk upplevelse.

Skarhult

Allt sedan Skarhults slott i Skåne öppnade utställningen Den dolda kvinnomakten 2014 har jag velat besöka slottet och utställningen. Denna sommar (2019) har de dessutom en utställning om Ester Blenda Nordström som jag mer än gärna ville se. Detta gjorde att det passade bra att äntligen planera in en resa till Skåne och slottet just denna sommar.

Enligt bakgrundsbeskrivningen på Skarhults hemsida kom utställningen samt projektet som föranledde den och den utgivna boken Den dolda kvinnomakten: 500 år på Skarhults slott till för att den nuvarande slottsfrun Alexandra von Schwerin undrade över vad hennes föregångare gjorde. Därför tog jag för givet att projektet, boken och utställningen skulle ta fasta på slottsfruars vardagssysslor. Information som jag själv är ute efter och som jag har haft svårt att finna till mina skriverier om Märta Leijonhufvud.

Även om jag tyckte att boken var intressant och jag blev småförälskad i flera av slottsfruarna inte minst i, den med Märta samtida, slottsfrun Mette Rosenkrantz. Däremot innehöll den inte riktigt den information om deras vardagsliv som jag eftersökte och trodde skulle finnas då den ursprungliga frågeställningen som Alexandra von Schwerin hade var just "Vad gör en slottsfru?". Därför kontaktade jag Skarhult för att fråga om de hade information kring hur en vanlig vardag för, framför allt Mette såg ut.

E-postmeddelandet jag fick till svar från en av medarbetarna kring utställningen var milt sagt en yrvaken reaktion som vittnar om att detta inte var något man över huvud taget hade tänkt på eller var särskilt intresserad av. De enda uppgifter de gav mig var att slottsfruarna fick en gedigen utbildning, drev gods och hade mer makt än vad man gärna tror idag, vilket inte var direkt ny information för mig. Min frustration och lite av min besvikelse över e-postmeddelandet tog jag ut i inlägget Vad gjorde slottsfruar på 1500-talet hela dagarna? (23 juni 2019).

En skylt som visar vägen till utställningen
om Ester Blenda Nordström

E-portmeddelandet gjorde att mina förväntningar grusades ganska rejält inför besöket, men jag var ändå villig att ge dem en chans och jag är glad att jag gjorde det. Trots den snorkiga tonen, är båda de utställningar de för närvarande (sommarsäsongen 2019) har på slottet riktigt bra.

Ester Blenda är, som sagt, en utställning om den svenska journalisten Ester Blenda Nordströms liv och leverne och den finns bara på slottet denna säsong.

Utställningen finns inte på slottet utan i vagnstallet på andra sidan vägen.  Den utgörs av en blandning av kortare beskrivningar av olika delar av Ester Blendas liv, privata såväl som offentliga bilder av henne och hennes närstående, citat och föremål. Det visas också två filmer från Ester Blendas äventyr i Lappland och Sibirien som utgör delar av Anna Hylanders dokumentär om henne. Utställningen bygger även på Fatima Bremmers biografi Ett jävla solsken som jag skrivit om tidigare i inlägget Fatima Bremmer - Ett jävla solsken. En biografi om Ester Blenda Nordström (4 november 2018).

Motorcykel av typen som Ester Blenda körde

Kombinationen av de olika elementen fungerar bra tillsammans. Ester Blenda fascinerar och väcker många frågor om både hennes person, hennes samtid och inte minst villkoren för såväl kvinnor som HBTQ+-personer under den tiden.

Trots de helgalna äventyren, verkar det enligt Fatima Bremmer som att det fanns ett mörker inom Ester Blenda Nordström och det kan säkert delvis kopplas till att hon tvingades hålla kärleken till Carin Waern Frisell hemlig, men jag misstänker också att det är hennes empatiska sida som krockar lite med hennes nyfikenhet och äventyrslust.  Hon verkar många gånger ha gått fram som en ångvält utan att tänka på konsekvenserna för personerna som hamnar i hennes väg.

Mette Rosenkrantz rum. Del av utställningen
Den dolda kvinnomakten.

Vid framför allt två tillfällen blir det här beteendet ett stort problem för henne. Efter "pigäventyret" när det står klart att hon med sina texter försvårat livet rejält för bondefamiljen som hon arbetade hos. Personer som hon verkar ha kommit att hålla av trots allt.

Lite absurt med tanke på vardagsdiskussionen ovan är att det var vardagen som piga som Ester Blenda ville och lyckades skildra så bra att det ledde till förbättringar för de riktiga svenska pigorna.

Det andra tillfället när hennes äventyrslust kommer iväg för personer i hennes närhets välbefinnande är i samband med att hon vill till Kamtjatka i Sibirien.

Barn på 1500-talet

Eftersom hon inte tilläts resa på annat sätt, gifte hon sig med entomologen René Malaise som var en av de andra deltagarna. Detta trots att hennes mamma varnade henne för att leka med hans känslor då Ester Blenda aldrig var kär i honom. På plats i Sibirien får hon veta att Carin också gått och gift sig och hela hennes värld verkar rämna med detta. Visst kan man göra sig lustig över det faktum att hon skilde sig från Malaise efter hemkomsten och så att säga var färdig både med honom och med Sibirien, men faktum är att hela äventyret slutade med att hon gjorde illa både sig själv och två personer som hon tyckte om (för jag tvivlar inte på att hon tyckte om Malaise även om hon inte var kär i honom).

Eftersom det är så populärt med "rebelltjejer", passar Ester Blenda in väldigt bra och det är säkert därför hon har blivit så populär igen. Hon är däremot en rebelltjej av kött och blod och ibland får de där "rebelliska" egenskaperna negativa konsekvenser för såväl henne själv som folk omkring henne.

Skarhults husmorsskola under  1900-talet
ledd av Margaretha von Schwerin

En annan aspekt som Ester Blenda Nordströms liv visar är att hur "modern" och "före sin tid" en människa än kan verka, kan man aldrig helt ta ut hen från sin samtid. Ester Blendas syn på samer är t.ex. väldigt typisk för den tid hon levde i.


Skarhults basutställning kallas, som sagt, Den dolda kvinnomakten och öppnades redan 2014. Denna utställning finns uppe på slottet och fem rum som berättar om olika århundraden från 1500-talet till 1900-tal och en slottsfru som levde på Skarhult under respektive århundrade. Rummen är inte kronologiskt ordnade, men det gör inte så mycket. Det blir tydligt väldigt fort vilket århundrade man befinner sig i.

Skarhult har valt att nämna Märta.

För att inte vara intresserade av slottsfruarnas vardagssysslor och hur deras vardag såg ut, innehåller utställningen trots allt väldigt mycket vardag. Denna finns dock representerat främst via föremålen och det förklaras inte närmare vilka uppgifter slottsfruarna egentligen hade på slottet. Rummet om 1900-talets slottsfru Margaretha von Schwerin och den hushållsskola som hon bedrev lyckades bäst med detta, vilket mycket troligen har att göra med att det är föremål som de allra flesta av oss känner igen. Däremot kan jag inte låta bli att undra vad dessa hushållsskolor lärde ut och vilka de var till för.

Utställningen innehåller texter som berättar om en slottsfru från varje århundrade mellan 1500-tal och 1900-tal samt en text om vad det innebar att vara kvinna under respektive sekel ihop med kortare beskrivningar om några av de mer inflytelserika kvinnorna just då. Det finns även rekonstruktioner av barnkläder samt en kortare text om vad barnen fick för uppfostran.

Vad har Cecilia Vasa på Skarhult att göra?

I 1500-talsrummet om Mette Rosenkratz hade de med Märta Leijonhufvud, vilket gladde mig rejält. Särskilt som Svenskt kvinnobiografiskt lexikon fortfarande totalignorerar henne. Däremot kan jag inte låta bli att undra varför 1500-talsrummet är så svagt upplyst då det blir väldigt mörkt (särskilt om det är lite mulet/regnigt ute som det var när jag var där) samt varför man har satt upp porträttet av Gustav Vasas dotter Cecilia där inne. Mig veterligen har hon ingenting med vare sig Mette Rosenkrantz eller Skarhult att göra varför det förvånade mig en hel del. Jag antar att hennes rebelltjejs tendenser var för lockande för att ignorera. Liksom museet Vasaborgen på Uppsala slott har man nog inte kunnat motstå att ha med henne. Jag gick ingen visning på Skarhult, men jag hoppas att man under dessa inte påstår att hon spökar på slottet.

Föremål i monter i 1600-talsrummet om
Beata Elisabeth von Königsmarck

Det finns faktiskt en hel del likheter mellan Ester Blenda Nordström och Cecilia Vasa. De går båda fram som ångvältar när det gäller något de vill utan att tänka på om de sårar folk på vägen. Ester Blenda är empatisk nog för att reagera med bestörtning och sorg när hon upptäcker detta, men Cecilia verkar inte ha varit lika empatisk. När hon äntligen träffar en man som hon bryr sig om på riktigt, har jag en känsla av att hennes förflutna och rykte kommer ikapp henne varför hon kanske inte var så lycklig som hon ofta framställs av historiker av idag och andra intresserade.

Båda utställningarna på Skarhult är väl värda ett besök och jag rekommenderar dem. Däremot kan jag inte rekommendera att kontakta de ansvariga om man har frågor om sådant de inte vet/aldrig ens tänkt på. Det underligaste tycker jag dock att det jag frågade om besvarar frågan Alexandra von Schwerin hade från början: Vad gör en slottsfru egentligen?

Digitalt kontra verkligt: Viljan att vara nära Märta

Detalj ur drottning Margareta Leijonhufvuds brev
till sin syster Märta Leijonhufvud 

Jag planerar en resa till Skåne i slutet av nästa vecka. På Lunds universitetsbibliotek finns brevväxlingen mellan Märta Leijonhufvud och hennes syster Margareta. Den är digitaliserad och finns lättillgänglig via bibliotekets hemsida. Däremot hade jag hoppats på att få se åtminstone något av breven i verkligheten och kontaktade därför biblioteket. Till svar fick jag att breven fanns digitaliserade och därför tog man inte fram dem, ett svar som gjorde mig minst sagt besviken.

Detalj ur drottning Margareta Leijonhufvuds brev 
till sin syster Märta Leijonhufvud 

Jag tycker det är jättebra att historiska handlingar finns digitaliserade då det gör dem betydligt mer lättillgängliga för en större grupp människor. Särskilt gällande Märta och Margaretas brev har det varit väldigt betydelsefullt för mig då det är långt till Lund från Stockholmsområdet där jag bor.

Informationen i dem har jag av denna orsak redan fått. Viljan att se dem på riktigt handlar därför helt och hållet om viljan att vara nära Märta och hennes värld.

Margareta Leijonhufvud

Dessa brev har hon hållit i och läst. Jag minns hur min upprymdhet pirrade i hela kroppen när jag studerade Kristina Gyllenstiernas andaktsbok på Kungliga biblioteket i Stockholm i maj 2018. Kristina Gyllenstierna hade tagit i boken och både läst och skrivit i den! Det är en av de gångerna jag upplevt att jag varit närmast henne. Särskilt underbart var det att upptäcka vad som jag har tolkat som klotter som kanske något litet barnbarn skrivit i boken. Mer om detta kan ni läsa i inlägget Böner och klotter - Kristina Gyllenstiernas andaktsbok (27 maj 2018).

När jag förklarade varför jag ville studera den hade Kungliga biblioteket heller inga som helst problem att ta fram den trots att den finns transkriberad och "översatt" till modern svenska av Jan och Jonas Carlqvist, vilket jag skrivit om i inlägget Nådig fru Kristinas andaktsbok (17 maj 2018). Därför förvånar Lunds universitetsbiblioteks inställning mig lika mycket som det gör mig rejält besviken.

Som sagt har min vilja att se de verkliga dokumenten (eller åtminstone ett av dem) mindre med information om vad som står i dem att göra som med viljan att komma nära Märta. För fysiska föremål har även affektiva värden som bara kan upplevas om man ser dem på nära håll i dess fysiska form. Detta är självklart för arkeologer, men tydligen okänt bland bibliotekarier...