Lejre museum

Under medeltiden intresserade sig historieskrivarna för Lejre på Själland. Det var där den första danska kungadynastin Skjoldungarna höll till. 

Lejre figurerade i sista avsnittet av den danska dokumentärserien Gåden om Danmarks første konge där historikern Cecilie Nielsen besökte såväl Lejre museum som Sagnlandet Lejre. Avsnittet, Den mystiske sagn, skrev jag mera om i inlägget Gåden om Danmarks første konge: Den mystiske sagn (5 juli 2022) och Sagnlandet Lejre kommer jag återkomma till i ett senare inlägg. Det här inlägget ska däremot ägnas åt Lejre museum som faktiskt lyckades överträffa redan rätt höga förväntningar från min sida.

Som järnåldersarkeolog har jag länge velat besöka Lejre och även om den aspekten av min personlighet varit slumrande på senare år kan man nog konstatera att den börjat vakna på sistone. Inte minst tack vare Gåden om Danmarks første konge. Därför har viljan att åka dit intensifierats och under mitt senaste besök hos min danska väninna på Själland var det äntligen dags för inte mindre än två besök, men jag lämnar Sagnlandet Lejre till sitt eget inlägg och fokuserar på museet. Det är litet, men inuti fanns en oerhört trevlig utställning om platsen, fynden och dess forskningshistoria.

Det mindre rummet längst bak har byggts upp som insidan av en hallbyggnaden komplett med en projicering i mitten av den mansgrav som påträffades i mitten av Hus XLI på Mysselhøjgård som avtäcks lager för lager. Det finns även en närmare beskrivning av graven och man har även ställt ut hans ben. I övrigt är fokuset på livet i hallen med utställda vardagsfynd och även träskivor med inbrända stolphål som föreställer de sju påträffade hallbyggnaderna på Mysselhøjgård och Fredshøj. En liten skylt under placerar ut deras brukningstid på en tidslinje för Lejres storhetstid mellan 500- och 1000-talet e.Kr.

I detta mindre rum finns också det mest kända fyndet från Lejre; den förvånansvärt lilla Oden-figurin som påträffades i Hus XLI som alltså är den största hallbyggnad som har påträffats i Danmark. Den finns rekonstruerad på Sagnlandet Lejre. 

I det större rummet finns också en del fynd utställda. Bl.a. ett föremål som liknar "Musse Pigg" från Uppåkra. Det finns även förstoringar av fynd bredvid QR-koder att skanna för att veta mer om fynden på en skärm. En annan typ av skanner har använts till de historiska källorna. Dessa finns avbildade på en bricka man lägger på en skanner. Sedan kan man läsa deras utsagor om Lejre på modern danska (och jag tror engelska) samt en kortare sammanfattning om källan på skärmen intill. Väldigt trevligt! Har aldrig sett ett så effektivt sätt att presentera historiska källor i utställningssammanhang. En jämförelse kan göras med Frederiksborgs slott som tapetserat ett helt rum i sin utställning om Christian IV:s dotter Leonora Christina med den självbiografi hon skrev som fånge i Blåtårn som ser häftigt ut, men som jag ändå undrar om någon verkligen läser.  

Det finns även en enorm karta i det större rummet över området där de olika lämningarna är utsatta. Dessutom finns stora "böcker" att bläddra i som berättar om Skjoldungarnas och Lejres historia samt om platsens forskningshistoria.

Ni som följt bloggen en tid har nog förstått vad jag tycker om Källkritiken (Den historiska metoden, inte "vanlig" källkritik.). Jag skrev lite om det och Lejre i ovan länkade inlägg om sista avsnittet av Gåden om Danmarks første konge. En viktig del av Lejres forskningshistoria är nämligen att flera historiker med Källkritikens "uppfinnare" Curt och Lauritz Weibull i spetsen helt avfärdade de medeltida historikernas utsagor om platsen som "myter och sagor" i början av 1900-talet. 

Museet har även en symbolisk bild av Curt med en sönderriven Gesta Danorum bakom. Källkritik baserat på reflektioner kring vad källorna egentligen vill ha sagt och sunt förnuft är viktigt, men som arkeolog som står lite utanför historievetenskapen har jag problem med Källkritiken som mestadels verkar vara ute efter att helt och hållet avfärda alla källor (oftast på ett extremt godtyckligt sätt!) som säger något som går emot vad man tycker från början. Om historievetenskapen ska använda skriftliga källor för att tolka historien, blir man ju tvungen att fråga sig vad Källkritikerna faktiskt baserar sina tolkningar på. Det framstår nämligen mer som att de skriver historia mot källorna än med dem.

De medeltida historieskrivarna tenderar att bre på en hel del i sin historieskrivning (faktiskt inte helt olikt många som skriver svensk populärhistoria idag...), men som arkeologen Tom Christensen skriver i boken Lejre bad myten. De arkæologiske utgravningar verkar de bygga på något som faktiskt funnits/hänt om än inte alltid på det sätt de beskriver. Åtminstone talar det arkeologiska materialet från Lejre som kommit i dagen efter andra världskriget sitt tydliga språk. Det är heller inte enda kända exemplet på att arkeologin kunnat påvisa att historiska källor är mer sanna än vad Källkritiska historiker hävdat. Även Richard III-projektet kunde visa att bilden av Richard III inte enbart var byggd på "Tudor-propaganda" (Propaganda alltså använt i sin moderna betydelse som synonymt med lögner alltså.).

Det är väldigt viktigt att ha koll på att väldigt många professionella historiker skriver histoia med källorna idag. Jag tycker t.ex. de lärdomar My Hellsing skriver att hennes utmattning gav henne och som hon menar berikar hennes historieforskning i krönikan Min väg till utmattning i tidskriften Respons 6/2021 sär en frisk fläkt mitt i allt och jag hoppas att hon kan influera sina kollegor att börja använda sin egen erfarenhet av att vara människa och leva i en värld befolkad av andra människor mer. Kanske kan vi då komma ur de bisarra våldspornografiska och det djupa förakt mot förmoderna svenskar som en majoritet av den populära historieförmedlingen i Sverige mynnar ut i idag. 

Bröderna Weibull och övriga Källkritikers feltolkningar är idag en given del av förmedlingen om Lejre och inget ont som inte har något gott med sig. Det totala avfärdandet av platsen gjorde att arkeologiska metoder och dokumentation fick mogna innan man satte spaden i jorden på allvar. 

Som sagt är Lejre museum litet, men för en gångs skull har jag inget alls att klaga på. Det är faktiskt helt underbart och allt man kan önska sig utan för mycket krusiduller. Det är vardagsliv, forskningshistoria, fyndförmedling, tillgängliggörande av historiska källor och inte för överväldigande digitala hjälpmedel. Rekommenderar verkligen varmt ett besök och även den lilla podd om Skjoldungarna, Kongerigets vugge som finns på museets hemsida. 

Bild 1: Museet
Bild 2: Det mindre utställningsrummet
Bild 3: Föremålet som liknar Uppåkras "Musse Pigg"
Bild 4: Förmedling av historiska källor med en skanner.
Bild 5: Curt Weibull och Gesta Danorum
Bild 6: Planritning över en av hallbyggnaderna 
Bild 7: Fyndfördjupning med skanner
Bild 8: Oden-figurinen

Margareta av Antiokia

Fruntimmersveckan finns belagt som namn på den vecka i juli då sex av dagarna har kvinnliga namnsdagar från 1870. Dess ursprung finns dock i medeltiden då fyra kvinnliga helgon firades mellan 20 och 24 juli: Margareta av Antiokia (20 juli), Praxedis (21 juli), Maria Magdalena (22 juli) och Kristina av Bolsena (24 juli). 1698 tillkom Abrahams hustru Sara 19 juli och 1755 ersattes Praxedis av Johanna. 1827 togs helgonet Apollonaris av Ravenna bort 23 juli till förmån för kronprinsparet Oscar (II) och Josefinas barn prins Gustaf som föddes samma år. Han skulle ha hetat Emma om han blivit en flicka.

Först ut i "originalet" av fruntimmersveckan är, som sagt, Margareta. Det är ett grekiskt eller latinskt namn med ursprung i ett persiskt ord som betyder pärla och är känt i Sverige sedan 1000-talet när Inge d.ä. och drottning Helena döpte en av sina döttrar till Margareta Fredkulla. Därefter har det burits av flera kungligheter som drottning Margareta, kronprinsessan Margareta, Karl IX:s dotter Margareta Elisabet och inte minst drottning Margareta Leijonhufvud. Det är även namnet på t.ex. Gustav Vasas syster Margareta Vasa och Svante Sture och Märta Leijonhufvuds dotter Margareta Sture samt på änkan som tog slutförde bygget av Vasaskeppet Margareta Nilsdotter. Utöver dessa prominenta personer, råkar det även vara ett av mina andranamn då jag är uppkallad efter min mormor Alida Margareta. Men vem var då helgonet Margareta som är den som ursprungligen firades 20 juli i den västliga kristendomen (17 juli i den östliga där hon kallas Marina)?

Mycket om henne är oklart, men hon är helgon för Malta och de maltesiska städerna Sannat och Cospicua, gravida, döende, njursjukdom, bönder och oskyldigt anklagade. Hon ska ha kommit från staden Antiokia i Psidien i Mindre Asien och varit dotter till en hednisk präst vid namn Aedesius. 

Margaretas mor ska ha dött strax efter förlossningen och hon ska ha ammats av en kristen kvinna. När Margareta sedan följde sin ammas exempel, slängde fadern ut henne och hon adopterades av amman. Därefter ska hon ha levt som herde på landsbygden

Den romerske prefekten Olybrius ska ha förälskat sig i henne, men när hon avvisade honom, drog han henne inför rätta, torterade henne och slängde henne i fängelse. Där blev hon uppäten av Djävulen i drakskepnad, men hennes kors var för svårsmält så han spottade ut henne igen. Därefter halshöggs hon ca 304 e.Kr. 

Helgonkulten kring Margareta spreds i Europa med korstågen. Hon är en av de fjorton nödhjälparna, en av de fyra Virgines capitales och en av de helgon vars röster Jeanne d'Arc säger sig ha hört.

Margareta-motiv (ofta med drake) är vanligt förekommande i konsten både under medeltiden och renässansen och jag undrar om det inte är i hennes egenskap som drakdräpare. Lite som en kvinnlig Sankt Göran som också var ett populärt motiv under samma tid.

Saint George är ju Englands skyddshelgon och även Margareta verkar ha varit populär där. Juliana Dresvina har skrivit boken A Maid with a Dragon. The Cult of St Margaret of Antioch in Medieval England. (Jag vill läsa den, men den kostar lite väl mycket.)

Även inom heraldiken återfinns Margareta t.ex. på kommunvapnet för Vehmaa/Vemos kommun i Finland (Se bild 2.) och på stadsvapnet för staden Rötz i Bayern i Tyskland (Se bild 3.). Varför de valt henne har jag inte lyckats få reda på.

Bild 1: Sankta Margareta som herde av Francisco de Zurbarán (1631). Lånad från Wikipedia.

Bild 2: Finska kommunen Vehmaa/Vemos kommunvapen. Lånad från Wikipedia.

Bild 3: Tyska staden Rötz stadsvapen. Lånad från Wikipedia.

Gåden om Danmarks første konge: Den mystiske sagn

Efter att ha konstaterat att danska regentlängden är en konstruktion från 1800-talet i föregående avsnitt, Kilden i Wien, fokuserar Cecilie Nielsen på att försöka ta reda på när det uppstod ett Danmark att vara kung över i sista avsnittet av Gåden om Danmarks første konge, Den mystiske sagn som kan i skrivande stund (4 juli 2022) ses från Sverige här. Därför beger hon sig till Ribe som var "stad" redan för 1300 år sedan. Där träffar hon arkeologen Morten Søvø som visar henne en typ av mynt som hittats på flera platser i det vikingatida Danmark, däribland i just Ribe. Mynten har ett mansansikte på ena sidan som en icke namngiven tysk på 1800-talet tolkade som guden Oden och på andra sidan ett monster. Därför har de kommit att kallas wodan-monstermynt. 

Myntning är något som i norra Europa först och främst kan kopplas till kungamakten vilket är tydligt även i Sverige där Olof Skötkonung är först med att slå mynt i Sigtuna 995 e.Kr med hjälp av engelska myntmästare. (Mynthuset där påträffades i samband med en arkeologisk undersökning 1990.) Wodan-monstermynten är emellertid betydligt äldre. De dateras till 700-talet och från 725 ser man att mynttypen verkar ta över hela marknaden i ungefär hundra år framåt. Detta betyder att köpmännen måste ha fått sin valuta växlad och at någon börjat tjäna pengar på handeln. Intressant nog med tanke på den långa tidsperioden bör mynten också rimligen ha representerats av flera troliga makthavare, men detta är inget som diskuteras i dokumentärserien. 

Men det finns ännu äldre spår av danska kungar än 700-talet. T.ex. genom skeppssättningen Høj Stene utanför Århus på Jylland som dateras till 500-talet. Bara spår av den fanns kvar innan den arkeologiska undersökningen, men den är nu rekonstruerad. I mitten av den fanns en brandgrav med ädelmetall och ett troligt svärd. Könsbedömningen är osäker, men har tolkats som en man utifrån fördomar om vapen som manligt. Man får säga att det brukar oftast stämma, men t.ex. kammargraven BJ581 från Birka i Uppland som hade en full vapenutrustning visade sig för bara några år sedan vara en kvinna i samband med att man gjorde osteologiska och laborativa analyser av skelettet. 

Gregorius av Tours (antar jag att det är Cecilie Nielsen och Kasper H Andersen pratar om, han nämns inte vid namn) omnämner ett danskt flottangrepp 515 i sin Historia Francorum (Frankerkrönikan) där danernas kung Chlochilaichus var ledaren. Däremot är det oklart om han var den enda danska kungen vid tillfället och Andersen menar att det finns tecken på att det varit omväxlande en och flera danska kungar till åtminstone 1100-talet. Tydligt är dock att ingen talar om jutarnas eller själländarnas kung utan om daneras. Därför kan man gissa att det funnits en, troligen väldigt abstrakt, idé om ett danernas rike redan på 500-talet.

En plats som alla verkar råda Cecilie Nielsen att åka till är Lejre på Själland som utgör mitten av det område i vilket man har hittat wodan-monstermynt och som medeltida historieskrivare har mycket att säga om. Det ska ha varit sätet för kungadynastin Skjoldungerna och en av legenderna om platsen handlar om kung Skjold som en dag när han var en liten pojke befann sig på jakt med sina män. Rätt vad det var kom han vilse och blev angripen av en björn. Då han var utan vapen tog Skjold sitt bälte och dräpte björnen. Sanningshalten i denna och andra berättelser om Lejre och dess kungadynasti är kanske inte riktigt 100%, vilket fick konsekvenser för hur historiker har betraktat platsen enligt historikern Søren Sindbæk:

Lejre er ett mærkeligt sted i danmarkshistorien fordi i middelalderens fortællinger om gamle dage fylder det enormt meget. Det är der, hvor kongerne sitter på Sjælland. Men da den moderne historieforskning og kildekritik trådte til var fortællingerne om Lejre noget af det som ikke stod for prøven. Mange af fortællingerne var identiske med legender og eventyrsfortællinger som andra steder i Europa bliver fortalt om andre konger. Og det var svært att få en direkte bekræftelse af noget som helst. I yderste konsekvens nåede man frem til at mange historikere mente at det var rene legender der var blevet henlagt til stedet Lejre.

Jag tycker källkritik är väldigt viktigt när man håller på med historia, däremot har jag länge varit kritisk till den historiska metoden Källkritik eftersom den mest verkar ute efter att avfärda källor och påstå att det antingen skulle vara tvärt emot vad dessa säger och/eller lögner/myter/sagor/propaganda på ett sätt som mestadels framstår som populistiskt för en arkeolog. På vissa svenska historiker som t.ex. Dick Harrison som är tydligt influerad av metoden i sin omfattande populärhistoriska produktion verkar det som att man egentligen inte kan studera det förflutna över huvudet taget eftersom källorna inte säger något om vad som faktiskt hände. Men jag har insett att jag varit på tok för arg på sistone och jag har lovat mig själv att tagga ner.

Ett exempel på att Källkritiken gått för långt är Richard III-projektet i England som visade att bilden av den engelske kungen Richard III faktiskt är mer än bara propaganda från Henry Tudor. Arkeologin kunde ju visa att han t.ex. hade en krökt ryggrad och DNA-resultat visar att han är släkt med sina nu levande släktingar, vilket gör att man kan anta att det faktiskt var han man hittade. 

Ett annat exempel där arkeologin bekräftat skriftliga källor är just Lejre. Som Søren Sindbæk säger i citatet ovan avfärdade Källkritiken Lejre helt och hållet och platsen ansågs inte historiskt intressant. Men på 1980-talet började arkeologer emellertid att undersöka platsen och fann spår av flera stora hallbyggnader och ett rikt fyndmaterial som pekade på den elitmiljö mellan 500- och 1000-talet som de fornnordiska berättelserna pratade om. Detta ändrade bilden av platsen ännu en gång och det blev omöjligt att förneka att det var något annat än en vanlig stormannagård från vikingatiden och ännu kommer nya saker fram ur jorden. Så sent som 2009 hittade arkeologerna t.ex. en 60m lång och 12m bred hallbyggnad, den största (kända) i Danmark, som man kallar Kongehallen. Hur det är med detaljer i berättelserna, t.ex. som i fallet med kung Skjold och björnen är oklart, men man har faktiskt hittat en björnkäke i Lejre som Isabella No'omi Fuglø från Lejre Museum visar för Cecilie Nielsen som konstaterar att "[a]rkæologien her i Lejre taler sit helt tydlige sprog. Sagnkongerne er måske ikke kun mystiske fortællinger."

Det fornnordiska källmaterialet är problematiskt, men Lejre är ett bevis på att man inte helt kan avfärda dem som källmaterial om det förhistoriska Skandinavien (och det blir ännu mer märkligt om man betraktar officiella statliga dokument om händelserna i de senare nordiska rikena på samma sätt med samma lättvindiga avfärdande av dessa som följd). Som Isabella No'omi Fuglø säger: "Vi skal bruge sagn historien på en anden måde, end vi bruger historie." Det är uppenbart att det fornnordiska skriftliga materialet är en del av en berättartradition, men konst har oftast en grund i verkligheten. Legenderna är i detta fall nog att betrakta som ett maktuttryck.

Slutet av programmet (och serien) ägnar Cecilie Nielsen åt att reflektera över och sammanfatta sin resa och jakt på Danmarks första kungar:

Da jeg startede min jagt, troede jeg at jeg ville ende ud med et nyt navn til den officielle kongerækken. Men i stedet forstår jeg nu, hvorfor den starter med Gorm og Harald. Den starter med de her to fordi fortællingen om en ubrudt kongelinje tilbage til lige præcis vikingetiden. Den fortælling er for stærk til at vi har de stroe konger før dem med.

Jag uppskattar verkligen, reflektionerna kring, insikten om och perspektivet som Nielsen har och som hon presenterar i serien eftersom historiedokumentärer här i Sverige mestadels verkar göras av personer som är besatta av att skriva om den officiella historien helt och hållet (troligen av ganska egoistiska skäl). 

Det är inte så att Cecilie Nielsen inte förmedlar de senaste forskningsrönen, tvärtom. Hon lägger fram vad man har lärt sig sedan 1800-talet, men hon gör det inte genom att avfärda källor eller påstå att det måste vara tvärtom mot vad de säger. Istället betraktar hon dem som sina utgångspunkter och som en vägledare mot ny kunskap och en djupare förståelse av järnålderns Danmark även om hon problematiserar när det behövs. Det är också oerhört skönt att slippa den demoniserande, hatiska och våldspornografiska tonen som ofta finns i svenska populärhistoriska skildringar av den svenska makteliten, vilket jag suckade över i t.ex. inlägget Kalmar slott: Gustav Vasa talar ur skägget, en utställning om makt (20 juli 2020) trots att vikingakungarnas regering kan te sig nog så brutal och Gåden om Danmarks første konge inte är utan våldsskildringar. När jag kritiserar denna ton, får jag ofta höra att det är för att det skulle handla om vad som säljer. Men är verkligen det enda alla svenskar idag vill höra om historien upphetsad överdramatisk våldsporr? Hur ska man i så fall t.ex. se på att t.ex. Fatima Bremmers Ett jävla solsken. En biografi om Ester Blenda Nordström sålt så jättebra och blivit så väldigt omtyckt? Den är ju en ren kärleksförklaring till Ester Blenda Nordström och den tidsperiod i vilken hon lever (Dessutom utan att förneka och gömma undan hennes negativa sidor.) utan några som helst överdramatiska eller våldspornografiska tendenser. Gåden om Danmarks første konge visar som sagt också att det är fullt möjligt att skildra våld utan att det låter som att man är sexuellt upphetsad och ändå kan få folk intresserad av historien. Men, som sagt, jag borde nog inte bli så arg över sådant här.

Gåden om Danmarks første konge är även bra på att problematisera mer än avfärda nationalromantiken på ett helt annat sätt än jag upplevt i svensk populärhistoria, vilket jag skrev lite om i inlägget om seriens tredje avsnitt Gåden om Danmarks første konge: Kilden i Wien (3 juli 2022). Serien är inte helt utan brister, men jag seriöst älskar den trots dessa. Mitt vikingaintresse har varit väldigt avsomnat länge även om särskilt mitt besök på norska ön Moster i maj 2019 satte igång tankarna i de banorna igen (Nej, jag tänker inte överge 1500-talet!!!) och nu har jag börjat vilja upptäcka en massa danska platser som jag läst om tidigare. Inte minst Lejre. 

Bild 1: Oden från Lejre på Lejre museum.

Gåden om Danmarks første konge: Kilden i Wien

Fjärde avsnittet av Gåden om Danmarks første konge börjar med att Cecilie Nielsen åker till Wien tillsammans med historikern Kasper H Andersen från Moesgaard museum för att närmare studera de frankiska riksårsböckerna på det österrikiska nationalbiblioteket. Dessa var arbetsdokument för Frankerrikets administration och skrevs därför i princip samtidigt som händelserna de beskriver och finns bevarade för åren 769-814. År 804 nämns en Godofridus (Godfred) som Rex Danorum och som Karl den store sägs ha haft respekt för. Godfred ska med våld ha tvingat köpmän från Reric att flytta till Hedeby som efter detta började blomstra.

Godfred ska även vara en av byggarna av muren Danevirke och nyligen hittades delar av den som man kan koppla till hans tid. Frankerna beskriver också hur det fanns en enda port i muren, som man troligen också hittat. Det går dock inte att sätta honom i samband med kungarna i Jelling.

Jag ska erkänna att jag inte vet jättemycket om Danevirke, men jag kan inte låta bli att undra om Hadrianus mur kanske varit en inspirationskälla. Godfreds omnämnande som danernas kung är trots allt bara nio år efter den (ö)kända vikingaplundringen av Lindisfarne.

Hemma i Danmark tar Cecilie Nielsen kontakt med Mads Ravn som är arkeolog på Vejle museum. Han gräver ut en stor vikingatida hallbyggnad på Erritsø utanför Fredericia på Jylland som är 50m lång och 12m bred. 

Det er en blandning af jord- og betonarbejder og kriminaltekniker 

~ Cecilie Nielsen om arkeologi

Cecilie Nielsen har tidigare följt med arkeologer på utgrävningar, t.ex. i första avsnittet Haralds spin då hon hjälpte till att undersöka den stora borgen på Falster som jag skrev om i inlägget Gåden om Danmarks første konge: Haralds spin (26 juni 2022). Då verkade hon emellertid vara "ensam" med arkeologen Leif Plith Lauritsen. Nu verkar hon istället besöka en riktig utgrävning och vi får en genomgång av den arkeologiska metoden som jag uppskattar att hon är lika nyfiken på som allt annat. Mads Ravn visar också Nielsen fynd som har hittats på platsen, bl.a. ett mynt som präglades i Bagdad 750-815, d.v.s. när Godfred ska ha regerat i Danmark enligt de frankiska källorna. 

Den stora hallbyggnaden tyder på att Erritsø varit platsen för en maktelit, men den verkar inte finnas omnämnd i skriftliga källor. Det gör inte heller den stora, stadslika järnåldersboplatsen i Uppåkra utanför Lund i Skåne även om t.ex. Anders Andrén försökt att hitta indirekta uppgifter vilka han presenterar i En centralort utan textbelägg? Uppåkra som ett historiskt-arkeologiskt problem i Centrala platser - Centrala frågor. Samhällsstrukturen under Järnåldern (Uppåkrastudier 1). Bl.a. undrar han om det Lund som Egil Skallagrimsson ska ha plundrat är Uppåkra och att namnet övertagits av den nyare staden.

Som jag skrev i inlägget om det första avsnittet Gåden om Danmarks første konge: Haralds spin som jag länkade till ovan tycker jag att avsaknaden av Skåneland är en av dokumentärseriens stora brister och särskilt beror detta på Uppåkra. Lämningen hittades redan på 1930-talet (Den första arkeologiska undersökningen var redan 1934.), men större undersökningar har skett kontinuerligt sedan 1990-talet efter att arkeologiintresserade amatörer från Bornholm tillsammans med arkeologer vid Lunds universitet gick med metalldetektorer över området. 

Under 100-talet f. Kr. fanns bara en liten bebyggelse, men från den tiden och fram till slutet av 900-talet växer den sig allt större till en yta av 44 hektar (motsvarande ca 80 fotbollsplaner). Fynden från Uppåkra vittnar om ett högklassigt hantverk och många långväga kontakter med t.ex. Öst- och Kontinentaleuropa, Uzbekistan och Tunisien. 

På höjden i området bredvid kyrkan, byggdes på 200-talet en hög byggnad som baserat på fyndmaterial tolkats som ett kulthus. Detta byggs om ett flertal gånger och används till 900-talet e.Kr. Med tanke på Lunds framväxt i slutet av 900-talet och dess tydliga religiösa funktion som ett kristet centrum kan man undra om den religiösa funktionen fått nya förtecken och flyttats över dit. På 400-talet tillkommer en ca 40m lång hallbyggnad alldeles bredvid kulthuset som också används in på 900-talet. Denna vittnar om att en maktelit kontrollerar området. Från 1058 finns också ett gåvobrev där Knut den helige bl.a. donerar jord i både Lilla och Stora Uppåkra som utgjorde den ekonomiska grunden för domkapitlet i Lund, vilket tyder på att den danska kungamakten åtminstone vid det tillfället ägde jord i Uppåkra. Därför framstår Uppåkra som en pusselbit till den danska kungamaktens etablering under järnåldern.

Även om Godfred regerade över hela dagens Danmark, finns det inget som kopplar honom till kungarna i Jelling som arkeologen arkeologen Adam Bak i Kongernes Jelling menar är central för  danskars förståelse av sig själv då det är därifrån Jellingdynastin kommer. Den börjar med Gorm den gamle och har idag nått fram till Margarethe II. Det får mig att fundera en del på hur olikt Sverige är i det avseendet. Den svenska regentlängden är mer invecklad och det är flera olika familjer, men även olika söner inom samma familj som bråkar. (Jag har lite tankar kring detta, men jag lämnar det därhän så länge.)

Den förklaring av nationalismen på 1800-talet som tröst för de nederlag och förluster de nordiska länderna led och som grunden för en ny (nationell) gemenskap där arkeologen Jens Jacob Asmussen Worsaæ och hans undersökningar i Jelling blev viktiga. Inte minst eftersom det var nu som vikingatiden konstruerades som historisk period. Idag är de allra flesta överens om att nationalism är väldigt problematiskt och jag håller med Andreas Johansson Heinö när han beskriver den som "banalitetens ideologi" i Sverige behöver mer kritisk patriotism. Däremot var det väldigt skönt att man inte bara fördömde det som gjordes och sades på 1800-talet rakt av utan faktiskt förklarade att den fyllde en funktion i att verka som tröst och skapa gemenskap. Det var nog inte illa tänkt från början, men konsekvenserna av en exkluderande nationalism har varit förfärliga vilket 1900-talets brutala historia vittnar om. Jag uppskattar dock väldigt mycket att dokumentärserien valde den förklarande vägen istället för den direkt avfärdande som inte leder till en djupare förståelse för varför historien är som den är. 

Bild 1 är en bild av kung Godfred från 1670 av Erico Olai Tormio och lånad från Wikipedia.

Bild 2 är "Musse Pigg"-figuren från Uppåkra som finns utställd på Historiska museet i Lund.

Gåden om Danmarks første konge: Den plyndrade grav

I tredje avsnittet av Gåden om Danmarks første konge beger sig Cecilie Nielsen till Fyn och Ladbyskeppet; Danmarks enda kända skeppsgrav. Skeppet påträffades inuti en gravhög och såvitt jag kan förstå ligger det kvar att beskåda där. Skeppet var 21m långt och 3m brett och var enligt arkeologerna som grävde så fyllt av gravgods att det hade pressats ner på mitten. Fynden som påträffades i skeppet vittnar om att graven gjordes till en väldigt rik person från samhällstoppen som utifrån fynden könsbedömts som en man och de vittnar också om att han haft makt över ett större område än lokalsamhället. Han kallas ladbykungen och hans grav dateras till ca 925, d.v.s. före Gorm den gamle och Harald Blåtands regeringstid. Däremot finns det inga spår av honom själv. Det kan bero på bevaringsförhållande, men de 11 hästar och (minst) 4 hundar som han fått med sig har skelett som bevarats bra. Det finns även tydliga spår av ingrepp i högen så snart efter begravningen att det dess planktak varit färskt nog att bli till flis. Föremålen har i samband med intrånget blivit skadade och en del utrustning som man kan anta (baserat på liknande kända gravar) bör ha funnits där som t.ex. vapenutrustning saknas. Efter plundringen, heter avsnittet Den plyndrade grav och kan i skrivande stund (29 juni 2022) ses här.

Inom den svenska arkeologin har intrång i gravar under historisk tid diskuterats flitigt på senare år, inte minst när det gäller gravar från vikingatid. Ett av de tydligaste bevisen för detta är gravfältet Norra Björke 61 i Vittene ca 10 km öster om Trollhättan i Västergötland som Tore Artelius och Mats Lindqvist skrivit om i boken Döda minnen och beskrivs i huvudsak som ett urnegravfält. Det är en tradition som är vanliga i norra Europa (inklusive södra Skandinavien) under äldre järnålder.

Urnegravarna från äldre järnålder är emellertid inte de äldsta gravarna på platsen. Den äldsta graven är en stensättning från äldre bronsålder. Denna grav är enligt Tore Artelius och Mats Lindqvist orsaken till det fortsatta gravläggandet under järnåldern. Redan urnegravarna relaterar till den genom sin placering omkring den. Urnegravarna är den andra fasen av begravningar på platsen och inleds under förromersk järnålder på 500-talet f.Kr. och varar fram till äldre romersk järnålder. Man slutar begrava folk på gravfältet under århundradet efter Kristi födelse. Denna fas är delvis samtida med den boplats på vilken man hittade en av de viktmässigt största guldskatterna i Sverige. Denna guldskatt dateras till ungefär samma tid som urnegravfältet övergavs och kan relateras både till Sydskandinavien och till Rom. Guldfynden finns idag att se i Guldrummet på Historiska museet i Stockholm.

Det mest intressanta med Vittene (som förtjänar ett eget, mer ingående inlägg vid tillfälle) är emellertid enligt mig hur man under yngre järnålder förhållit sig till de äldre gravarna. Efter 700 år började man nämligen begrava folk i Vittene igen. Dessa gravar placerades både ovanpå och i de äldre urnegravarna och även om det, som Tore Artelius och Mats Lindqvist påpekar, inte är möjligt att bevisa, gör ändå dokumentationen från Vittene att man kan visa att man i yngre järnålder undersökte innehållet i de äldre urnegravarna rätt noga. 

I urnegravarna påträffades bergartsavslag som behandlats på samma sätt som benen (De visar tecken på eldpåverkan och de har omsorgsfullt placerats i graven tillsammans med resterande material. Det här fenomenet (liksom att man ofta har påträffat urnegravfält i samband med undersökningen av vikingatida gravar) har noterats i samband med undersökningar av andra urnegravfält, bl.a. på Bornholm, men ingen har reflekterat mer över det före Tore Artelius och Mats Lindqvists genomgång i Döda minnen 2007. Vad som är intressant i Vittene är att stenavslag även påträffas i gravarna från yngre järnålder. Det kan ses som ett tecken på att man har stört de äldre gravarna och att de därför råkat komma med i de yngre. Men faktum är att de stenarna inte är hanterade på samma sätt som i de äldre gravarna och den yngsta av dessa är dessutom en skelettgrav som av gravskick och -riktning har tolkats som kristen. Därför är det rimligt att istället anta att man ansett det viktigt att inte bara relatera sina gravar till de äldre, utan också att härma deras innehåll. Som Artelius och Lindqvist skriver:

Att urnor står upp och ner eller ligger på sidan i urnegravarna är mycket vanligt förekommande. Lockstenar saknas ofta eller ligger bredvid urnan. Urnorna verkar ofta ha tömts på sitt innehåll. Nedgrävningarna som urnorna påträffats i uppvisar ofta spår av yngre störningar. Gravgroparna har profiler som visar att de grävts i mer än vid ett tillfälle. Har urnorna varit tomma på metallföremål, alltid saknat lockstenar, alltid stått upp och ned och endast innehållit lite brända ben. Eller har urnorna ibland tömts och sökts igenom? Även om det känns främmande för en del arkeologer att tänka i den riktningen, bör det ändå med all säkerhet ha förhållit sig på det senare viset i Vittene. Förhållandena som dokumenterades på gravplatsen ställer stora krav på arkeologen när det gäller att frångå den traditionella kulturhistoriska synen på den vanliga förhistoriska människan som passiv. (Döda minnen, Tore Artelius & Mats Lindqvist 2007, s123f) 

Till skillnad mot det rätt positiva perspektivet som Tore Artelius och Mats Lindqvist har på ingrepp i urnegravarna under yngre järnålder förstår jag perspektivet på ingreppen i Ladbyskeppet i Gåden om Danmarks første konge som inte negativt direkt, men inte lika positivt. Cecilie Nielsen kontaktar arkeologiprofessor Jan Bill vid Oslo universitet och Aoife Daly som är expert på dendrokronologi. De har gått igenom det fyndmaterial som plundrarna av de kända norska skeppsgravarna i Oseberg och Gokstad lämnat efter sig. Intressant nog kunde Daly konstatera att virket i ett par av spadarna man funnit i Oseberg respektive Gokstad var så likartade att de kommer från träd som måste ha vuxit i samma skog. De har även kunnat datera plundringen till mellan 953 och 975, vilket är ungefär samtidigt som man menar att Ladbygraven också blev plundrad och ungefär samtidigt som Harald Blåtand regerar. Det skulle därför kunna vara han. 

Jag ska erkänna att jag inte har detaljkunskaper om någon av de tre skeppsgravarna, men baserat på att dokumentärserien påstår att intrången i de tre skeppsgravarna varit brutala och respektlösa, vilket inte verkar vara fallet i Vittene. Det är en intressant tanke att det skulle vara Harald (som ju även var kung i Norge) och att han gör det för att makten nu ska börja med honom och inte med ladbykungen är en intressant tanke. Det är fullt möjligt att det kan finnas flera orsaker bakom intrång i äldre gravar än ett. Frågan är vad Harald gjorde med ladbykungen?

Som jag skrev i inlägget Gåden om Danmarks første konge: På sporet af Thyra (28 juni 2022) tycker jag inte att Harald Blåtand verkar vilja utradera sin mor Thyra utan snarare "modernisera" Jellingmonumentet. Därför vet jag inte om han egentligen bara är en iscensättare av sig själv som Adam Bak från Kongernes Jelling menar. Snarare verkar det ha varit viktigt för honom även att iscensätta sina föräldrar och att han fick sin makt från dem även om han, som Jan Bill säger var kung på ett helt annat sätt än andra nordiska kungar dittills hade varit. Om vi tror att han ligger bakom plundringarna av alla tre skeppsgravarna, skulle det kunna vara en maktkamp som ligger bakom med ladbykungens ättlingar. Eller möjligen kanske det inte var vanligt att danska kungatiteln gick i arv från far till son och att han måste försvara sin rätt som son till Gorm genom att förstöra innehållet i ladbygraven? Att han är den första danska kung som regerar i Norge (som vi vet) också skulle således kunna vara orsak till att han plundrar även Oseberg och Gokstad. Den stora frågan är väl: Vad gjorde han med ladbykungen själv?

Bilden visar Ladbyskeppet och är tagen från Wikipedia.

Gåden om Danmarks første konge: På sporet af Thyra

Som jag skrev i inlägget Gåden om Danmarks første konge: Haralds spin (26 juni 2022) gillar jag verkligen DR:s dokumentärserie Gåden om Danmarks første konge. Där försöker den danska historikern Cecilie Nielsen reda ut varför den danska regentlängden börjar med Gorm den gamle liksom att hon försöker ta reda på om det inte finns danska kungar före honom. Första avsnittet Haralds spin handlade mest om Harald Blåtand, som var son till Gorm och som vi vet mycket mer om än honom. 

Harald hade givetvis även en mor som han omnämner på sin runsten i Jelling på Jylland. Även Gorm nämner henne på sin (den mindre av jellingstenarna) fast då givetvis som sin fru: Thyra Danebot. Det är hon som är ämnet för avsnittet två av Gåden om Danmarks første konge: På sporet av Thyra som i skrivande stund (25 juni 2022) kan ses från Sverige här.

Runstenar är enligt runologen och arkeologen Lisbeth Imer från Nationalmuseet i Köpenhamn en personlig manifestation som ska bevisa att personen har rätt till makt och vem hen har makten från. Intressant nog verkar Thyra vara den som legitimerar både Gorm och Haralds makt och hon är den som är nämnd på flest runstenar i Danmark.

På Gorms sten omtalas Thyra som "Danmarks bot" vilket länge trotts betyda prydnad, men idag har forskarna övergett denna tolkning av bot/bod och tror numera att det ska tolkas som stöd eller hjälp, vilket gör Thyra betydligt mer aktiv och handlingskraftig och tillskriver henne makt i sin egen rätt, något som blir tydligt även på de andra runstenar som t.ex. Læborgstenen där Ravnunge-Tue säger att Thyra är hans drottning som på den tiden var en kvinnlig variant av, men även frun till drott, en beteckning som i fornnordisk tid betydde ungefär kung. (Intressant egentligen hur begreppet kung senare under en period förefaller att bli relativt könsneutralt t.ex. finns ju Kung Märta även om Märta Leijonhufvud aldrig var kunglig i formell bemärkelse och ännu mer att det i samband med drottning Kristinas kröning 1650 proklamerades att "Nu är Kristina krönt konung..." och efter överläggningar verkar man även vid Ulrika Eleonoras kröning 1719 ha följt samma mönster. Även om Kung byxlös är ett öknamn från Albrekt av Mecklenburg är ju drottning Margareta ändå de nordiska ländernas "fullmäktige fru och rätta husbonde", men känner att en djupare diskussion om historiska kvinnor med manliga titlar nog får bli föremål för ett annat inlägg.)

Historikern Kasper H Andersen vid Moesgaard museum påstår att kvinnorna är i princip frånvarande i skriftliga källor, vilket jag funderar lite på. Jag tycker att det norröna materialet innehåller massor av olika kvinnor, inte minst om Thyra. De berättar t.ex. att hon var dotter till en jutisk storman som hette Harald och Saxo Grammaticus omtalar henne också, men då som dotter till en engelsk kung. Härifrån Uppland där en överväldigande majoritet av världens kända runstenar finns ter det sig även rätt märkligt med tanke på hur vanliga kvinnorna är på dem och Thyra är, enligt Lisbeth Imer som sagt den person som finns omnämnd på flest runstenar.

På sätt och vis skulle man nog kunna säga att Estrid Sigfastsdotter är en svensk motsvarighet till Thyra. Hon har ingen, och ska heller inte ha någon, plats i den svenska regentlängden, men hon är anmoder till Jarlabankeätten som vi faktiskt kan veta en hel del om tack vare att de var så flitiga runstensresare i området som idag kallas Runriket kring Vallentunasjön norr om Stockholm (Jag rekommenderar en rundtur i området om ni har vägarna förbi stockholmsområdet med bil. Hemsida finns här.). Genom runstenarna kan vi följa Estrids släkt från henne själv till hennes barnbarns barn. Hennes första make Östen försökte resa till Jerusalem, men dog i Grekland varpå Estrid reste runstenen U136 vid Broby bro efter honom. Tre av deras söner reste runstenen intill (U135) där de även bl.a. skriver att de gjorde en hög efter honom som inte är synlig idag, men som finns på kartor över området från 1700-talet. Den detaljen tycker jag är intressant sett till historien om att Harald Blåtand sägs vara begravd i Roskilde domkyrka även om hans kropp inte finns där. 

Östen var inte den enda i familjen som reste utomlands. I det sydtyska klostret Reichenaus gästbok finns Estrid omnämnd tillsammans med två av sina söner Östen och Sven. I samband med en arkeologisk undersökning 1995 påträffades skelettgravar som utifrån gravskicket tolkats som kristna invid runstenarna och den försvunna högen. En av dem var en äldre kvinna som bl.a. fått med sig ett mynt från Basel i Schweiz, inte långt från det tyska klostret. Ihop med runstenarna och högen, är myntet ett argument för att kvinnan är Estrid och det är den gängse tolkningen även om vi givetvis inte kan vara 100% säkra. Kvinnans kranium har använts av Oscar Nilsson för rekonstruktioner av dels en yngre version som Stockholms läns museum har och dels en äldre som just varit utlånad till Vikingaliv, men som normalt finns på Täby bibliotek. 

Estrid, Runriket och Jarlabankeätten förtjänar ett eget inlägg framöver, men de bevisar att man inte ska underskatta informationen man kan få ut ur runstenar. Även sagamaterialet nämner för övrigt Thyra och flera andra kvinnor. De är lite tveksamma för sin sanningshalt, men vi har ju nog med andra bevis för att säga att Thyra har funnits även om inget arkeologiskt material helt säkert kan kopplas till henne. 

Dokumentären påstår att kvinnan tas ifrån sina rättigheter under medeltiden och att kristendomen tar ifrån dem rätten att tala i det offentliga. Jag tycker dock senare tiders forskning pekar på att ett sådant skifte kom senare. I Norden har vi t.ex. Ingeborg Håkonsdotter, heliga Birgitta, drottning Margareta samt Filippa och inte minst drottning Dorotea av Brandenburg som är en av (om inte den) främsta orsaken till konflikterna under Sturetiden i Sverige. Danska historikern Grethe Jacobsen kom också ut med boken Magtens kvinder før enevælden tidigare i år. I den berättar hon bl.a. om kvinnliga länsherrar i Danmark i förmodern tid. Kanske det ska tolkas som en tradition som går tillbaka till Thyra som alltså blev beskriven som en kvinnlig drott?

En 360m lång skeppssättning har påträffats i Jelling. Denna omringar Nordhögen och man gissar på att Gorms runsten kan ha varit placerad i dess stäv. Det är inte helt omöjligt att denna är gjord till Thyras ära även om det är svårt att säga säkert. Särskilt som Harald Blåtand omformar hela Jelling med en storhög i skeppet och en palissad av ekträ. Allt byggt med samma geometriska precission som i ringborgarna, vilket Adam Bak från Kongernes Jelling menar är ett tecken på inflytande från det kristna Kontinentaleuropa. 

Cecilie Nielsen talar om att Harald Blåtand offrar sin mors plats i historien, men jag skulle nog mer vilja säga att han "moderniserar" den. Det är ju inte så att han helt utrotar moderns minne. Hans runsten omnämner ju henne. Däremot verkar det som att han försöker omstöpa Jelling som symboliskt monument genom att ta in en ny kristenbyggtradition som han anpassar efter lokala förhållanden. Det är lite likt den hög (A1) som undersöktes arkeologiskt på gravfältet Norrsunda 59 i Valsta i Uppland. Jag själv skrev om den och gravfältet i min masteruppsats, men mer officiellt har projektledaren för undersökningen Gunnar Andersson skrivit om den i bl.a. rapporten Valsta gravfält. Arlandabanan: arkeologisk undersökning: Uppland, Norrsunda socken RAÄ 59, Dnr 3196/92 och i Gravspråk som religiös strategi: Valsta och Skälby i Attundaland under vikingatid och tidig medeltid. Högen anlades ovanpå sex gravar som från äldre järnålder. Ett arabiskt mynt i västra delen av dess kärnröse ger en datering till 773/774 e.Kr för anläggandet. Kring år 1100 öppnar man högen och placerar stenkistor i en korsform mitt i högen. Det verkar med andra ord som att man vill ta med sig det gamla in i det nya, något som faktiskt verkar ha varit meningen även med högens ursprungliga anläggning också då man byggt den ovanpå ännu äldre gravar. Man verkar helt enkelt ha velat ta med sig det gamla in i det nya. Kan det vara så Harald Blåtands ombyggande av Jelling också ska tolkas? 

Bild1 visar de båda Jellingstenarna och är tagen från Wikipedia.

Bild 2 och 3 är rekonstruktionerna av Estrid Sigfastdotter

Bild 4 visar högarna och kyrkan i Jelling och är tagen från Wikipedia.

Gåden om Danmarks første konge: Haralds spin

Harald Blåtand och hans fränder,

står på tå och borstar tänder.

Harald Blåtand tänker så:

Om man inte blev så blå,

skulle blåbär vara godare ändå

~ Lennart Hellsing

I november 2021 visade DR (Danmarks radio) dokumentärserien Gåden om Danmarks første konge. Den går i skrivande stund (25 juni 2022) att se från Sverige här. I den undersöker den danska historikern Cecilie Nielsen början på den danska regentlängden. På t.ex. danska kungahusets hemsida kan man läsa att den första danska kungen var Gorm den gamle, men stämmer det?

Som arkeolog har jag haft ett intresse för järnåldern, vikingatiden och den tidiga medeltiden. 2015 skrev jag min masteruppsats i arkeologi om gravskickets förändring under kristnandet av Sverige baserat på två gravfält i Uppland (Den finns att läsa här om någon är intresserad av det.). Därför tycker jag ämnet för dokumentärserien är intressant, men det är inte bara därför jag gillar serien. Även Cecilie Nielsens sätt att förmedla och upplägget av serien är uppfriskande. 

Hon förmedlar vad forskningen på senare år har visat, men istället för att komma med en helt ny version av historien, utgår hon ifrån den som redan finns och försöker gå till botten med varför den är som den är. Hela serien inleds med frågan: Varför börjar den danska regentlängden som den gör? En undran som sedan upprepas i inledningen av varje avsnitt, vilket förankrar syftet med serien och fungerar som en röd tråd genom och mellan avsnitten. Hennes resa mot kunskap och själva forskningsprocessen blir ett mål i sig med förmedlingen och hon tar flera danska historiker, arkeologer och övrigt musei- och kulturarvsfolk till hjälp som hon hela tiden kommer med frågor till och som får berätta om vad de vet. Nielsen kommer också ofta med frågor till både sig själv/tittarna om det hon just lärt sig, vilket fördjupar inblicken i hennes egen tankeprocess. Jag förstår givetvis att serien är väldigt upplagd i förväg och det är tydligt att hon vet var hon ska leta, men kunskapsresan framstår ändå som relativt naturlig och hennes nyfikenhet och entusiasm framstår som äkta och smittar av sig. Att hon låter publiken följa med i forskningsprocessen gör också att hon aldrig talar ner till dem utan upptäcker historien och de historiska personerna tillsammans med tittarna.

När jag läste arkeologi, hade jag en lärare som sa att det bästa sättet att börja forska om ett ämne är att utgå ifrån det man redan känner till och sakta gå mot det man inte känner till. Det verkar som att det är någorlunda så Cecilie Nielsen också valt att gå tillväga. Åtminstone börjar hon att undersöka Gorm den gamle och hans son Harald Blåtand i första avsnittet Haralds spin. 

Det finns inte så mycket information om Gorm, men desto mer om Harald. Därför blir Cecilie Nielsens första stopp Roskilde domkyrka som är gravkyrka åt danska kungligheter och där sägnen också menar att Harald Blåtand är begravd (Ni kan se en bild på graven här ovan). 

Adam av Bremen var en tysk kyrkoman som på 1000-talet skrev krönikan Gesta Hammaburgensis ecclesiae pontificum (Historia om Hamburgs stifts biskopar) och är i Sverige nog mest känd för berättelsen om hednatemplet i Gamla Uppsala, men han berättar också om Harald Blåtand. Kanske inte egentligen jättekonstigt om man antar att det är sant att en av Adams uppgiftlämnare är Haralds barnbarns barn Svend Estridsen. I Gåden om Danmarks første konge skildras historien genom en animation och jag vill ge en stor eloge till serien för att inte skildra våldet vare sig överdramatiskt eller sensationalistiskt. 

Vi får veta att Haralds son Svend Tveskägg gjorde uppror mot sin far. Harald flydde till sina allierade i södra östersjöområdet där han blev upphunnen av Svends män och blev dödad. Därefter ska "hären" enligt Adam av Bremen ha tagit med sig Harald hem för att begrava honom i Roskilde. Arkeologiska undersökningar av hans grav har emellertid visat att den är tom och att han troligen aldrig legat där. Man kan ju undra varför Adam skriver så, men Cecilie Nielsen lämnar inte något riktigt svar på det, men det är ju inte heller syftet med dokumentären. Däremot har hon insett att hon inte bara kan hitta kunskap i skriftliga källor: "Som historiker er jeg nødt til att undersøge det her på en anden måde. Jeg er nødt til att alliere mig med mine noget mere jordnære fagfæller arkæologerne."

Historie og arkæologi arbejder meget sammen. Vi kan ikke komme nogen vegne udan hinanden.

~ Adam Bak

Utöver monumenten i Jelling på Jylland (som Nielsen återkommer mer till i avsnitt två), är Harald Blåtand arkeologiskt mest känd för de stora ringborgar som han byggde mellan slutet av 970- och det tidiga 980-talet: två på Jylland, två på Själland och en på Fyn. En av seriens brister är enligt mig att man inte tagit med det s.k. Östdanmark som idag i huvudsak är svenskt med bl.a. Skåne. Det finns nämligen åtminstone en känd borg i skånska orten Trelleborg och eftersom de landskapen länge var danska, hade det varit kul att få veta hur mycket makt danska kungar hade där redan då.

Ringborgarna finns inte omnämnda i skriftliga källor, men är noggrant byggda med en väldigt strikt geometrisk och symmetrisk konstruktion med en korsväg i mitten som delar in borgen i fyra lika stora delar där fyra hus är placerade i en fyrkant på centimetern likadant i relation till varandra. Efter Harald blåtand är nästa danska kung att manifestera sin makt genom byggnadsverk Christian 4 vars gravplats i Roskilde domkyrka Cecilie Nielsen besökte tidigare i avsnittet.

Trelleborg är även namnet på en ringborg utanför orten Slagelse på Själland som Cecilie Nielsen besöker. Det är den bäst befästa av ringborgarna och har två vallar. Där finns tecken på strid. T.ex. har flera pilar hittats i vallen och två av portarna verkar ha blivit nerbrända. I förborgen har även tre massgravar påträffats. Den största innehåller tio unga män på mellan 20 och 35 år. Det är oklart vad de dött av, men en individ har fått benet avhugget vid knät. Även om det finns danskar, kommer mer än 50% av de döda från Norge och slaviska områden där skriftliga källor berättar att Harald Blåtand hade allierade. Arkeologen Christine Frank Larsen som är museichef på Vikingeborgen Trelleborg tror också att de icke-danska männen kan vara legosoldater. 

Dateringarna av borgarna ihop med uppgiften om att Svend Tveskäggs uppror mot Harald sker under 980-talet gör att jag funderar på om inte spåren av våldsamheter i Trelleborg kan vara spår av upproret. De många borgarna kan trots allt ses som en reaktion på oroligheter och de behöver inte nödvändigtvis komma utifrån. Jag tycker egentligen att det är barnsligt att prata om "historiska segrare" för som svenska historikern Maria Sjöberg säger i Introduktionen till En samtidig världshistoria har historien inget slutmål, men Svend tar ju makten från sin far och kan det kanske vara en orsak till varför ringborgarna inte nämns i skriftliga källor?

Byggandet av ett flertal borgar inom ett begränsat område under en viss tid får mig som svensk arkeolog lätt att tänka på fornborgarna på Öland. Dessa är äldre än de danska ringborgarna, men särskilt efter undersökningarna av Sandby borg där man påvisat att en massaker på borgens invånare inträffade. Jag har inte hållit mig uppdaterad om undersökningarna där på sistone, men vet att man åtminstone under en period diskuterade att de som haft ihjäl alla människor måste ha blivit insläppta då det inte finns några tecken på attack mot eller belägring av den på samma sätt som i Trelleborg. Om man vill tala om kopplingar till Danmark finns det även sådana bland de öländska borgarna. T.ex. är Gråborg väldigt intressant med det intilliggande Sankt Knuts kapell, vigt åt den danske helgonkungen Knut, som dateras till 1100-talet. En sägen berättar också att danske kungen Valdemar den stores fru Sofia av Minsk ska ha vuxit upp där. (Sofia och Valdemar är för övrigt släkt med Svante Sture, vilket jag skrev om i inlägget Svante [10 juni 2022].)

Haralds fru Tove Mistivojsdotter nämns inte mer än att hon är dotter till obotriternas furste och reser en runsten. Obotriterna var en slavisk grupp som ingick i samlingsbenämningen vender och som levde i södra östersjöområdet. Dokumentären är lite oklar på den punkten, men jag tror att det kan vara till dem Harald flydde från Svend.

Vi arbejder ikke langsomt. Ting tager tid, när det skal gøres grundigt

~ Leif Plith Lauritsen

Haralds ringborgar är inte de äldsta kända borgarna i Danmark. Arkeologen Leif Plith Lauritsen från Museum Lolland-Falster visar Cecilie Nielsen en jättestor borg som hittades på den danska ön Falster för cirka 10-20 år sedan. Den är 50% större än den största av Harald Blåtands ringborgar och är därför den största kända borgen i Sydskandinavien. Den finns omnämnd i en skriftlig källa om en vendisk attack mot danska staden Århus 1158 där venderna brände staden, men inte lyckades inta borgen på hemvägen. Den är mycket mer utdragen i sin form än ringborgarna (Jag har inte varit där, men på TV-bilderna ser det ut som att den följer topografin i området.) och dateringar säger att den har en brukningstid mellan ca 770 och 1200. vilket visar att det fanns kungar före Harald. Frågan är vilka de var. Nielsen återvänder till Jelling där hon avslutar avsnittet med att konstatera att både Gorm och Harald nämner samma kvinna på sina runstenar där och som kommer vara ämnet för avsnitt två: Thyra danebot.

Bilden visar Harald Blåtands grav i Roskilde domkyrka och var tagen av mig själv under ett besök där i juni 2022.

Svante

10 juni står det Svante i den svenska almanackan och för läsare av den här bloggen kan väl ingen ha undgått att förstå att en av mina favoriter bland historiska personer är Svante Sture.

Idag är Svante ett relativt vanligt namn i Sverige. Enligt Statistiska centralbyråns namnsstatistik har 8413 män och två kvinnor namnet som förnamn varav 5058 män har det som tilltalsnamn (5 juni 2022). Men vad betyder namnet? Varifrån kommer det? Och hur kommer det sig att Svante Sture fick heta just Svante?

Alla tre frågor är egentligen hyfsat lätta att svara på: Svante är ett slaviskt namn som betyder helig och Svante fick troligen namnet från sin farfar, riksföreståndaren Svante Nilsson. 

Jag har inte lusläst alla tillgängliga släktträd från 1500-talets Sverige, men utifrån de jag har läst är namnet oerhört ovanligt i Svante Stures samtid. Faktum är att jag bara hittat det i den gren av ätten Natt och Dag som den yngre Sture-ätten tillhörde. Så hur hamnade det egentligen där?

Svante är, som sagt ett slaviskt namn. Det är en förkortning av Svantepolk. Det i sin tur är en skandinavisering av namnet Святополк (Svjatopolk) som är namnet på flera medlemmar av Rurikätten som länge styrde Kyivrus-riket.

Under vikingatiden och medeltiden fanns det många kontakter mellan Norden och slaviska områden i Central- och Östeuropa. T.ex. giftes svenske kungen Olof Skötkonungs dotter Ingegerd bort med Jaroslav I av Novgorod och blev senare helgonförklarad som Sankta Anna av den ortodoxa kyrkan något som Rune Edberg belyst i boken Ingegerd. Olof Skötkonungs dotter: ett kvinnoöde från vikingatiden. Man kan i sammanhanget också nämna svenske kungen Inge d.ä och drottning Helenas dotter Kristina som giftes bort med Mstislav Vladimirvitj av Novgorod. De fick bl.a. en son som hette Svjatopolk, men det är på sätt och vis med deras dotter Ingeborg av Kyiv som man kan säga att historien om varför Svante Sture heter Svante börjar.

Jag hade knappt något intresse alls av genealogi när jag började med mina djupdykningar i 1500-talet för fem år sedan. Åtminstone utanför min egen släkthistoria. Men det är något som var viktigt för Svante Sture, Märta Leijonhufvud och de andra människorna vars liv, kultur och samhälle jag valt att utforska närmare de senaste fem åren. Därför måste det vara viktigt för mig för att jag ska förstå dem. Det är lite som Peter Jackson beskrev hur han tänkte sig kring filmatiseringen av Lord of the Rings: "We made a promise to ourselves at the beginning of the process that we weren't going to put any of our own politics, our own messages or our own themes into the movies. What we were trying to do was trying to analyze what was important to Tolkien and to try to honor that. In a way, we were trying to make these films for him, not ourselves."

Jacksons citat stämmer väl överens med hur jag ser på historieförmedling. J.R.R. Tolkiens "historia" må vara fiktiv, men det är hans historia som förmedlas och inte Peter Jacksons liksom det är Svantes och Märtas historia jag vill förmedla och inte min egen. Därför måste jag försöka förstå dem och det som är viktigt i deras liv måste således vara viktigt för mig och mycket blir intressant när man sätter sig in i det.

Under hela 1900-talet talade forskare gärna om ättesamhället under vikingatid och medeltid. Enligt Dick Harrison i Sveriges historia: medeltiden kommer detta från 1800-talets Tyskland där rättshistoriker utvecklade teorin som senare spreds till andra vetenskaper. Ätten ansågs vara social föregångare till sociala enheter som stånd och klass och bördsrätten sågs som en rest av en kollektiv ättemässig äganderätt till jord. Detta perspektiv har emellertid övergivits sedan de sista decennierna av 1900-talet. 

Historikern och genealogen Kaj Janzon tar också upp detta i Vapenlikhetsfällan. Vapen och sigillbruk under svensk medeltid. En introduktion för släkthistoriker, jämte rättelser till Svenska medeltidsvapen. Han skriver bl.a. att "indelningen i agnatiska ätter, såväl sådana som introducerats på Riddarhuset som icke introducerade ätter, i själva verket väsentligen [är] en tidigmodern import från kontinenten." Janzon menar att det inte är hur medeltidens svenskar såg på släktskap då man snarare utgick från den individ vars släkt skulle redovisas än från en särskild anfader/-moder. Släktskapet räknades därför bilateralt, d.v.s. att moderns släkt var lika viktig som faderns. Även Harrison är inne på detta i ovan nämnda bok och det är också uppenbart om man studerar Svante Stures släktträd att man inte kan förstå vare sig han heter Svante eller Sture om man inte räknar med kvinnliga släktingar.

Som jag skrev i inlägget Efternamnet Sture (14 juli 2021) härrör Natt och Dag-Sturarnas Sture-namn från Svante Stures farfars far Nils Bosson Sture (mest känd från slaget vid Brunkeberg 1471) respektive hans pappa, riksföreståndaren Sten Sture d.y. Den förre tog namnet från sin mamma Katarina/Karin Sture. Därför är det en grov förenkling att påstå att Sten Svantesson tog namnet Sture av propagandaskäl för att heta samma sak som riksföreståndaren Sten Sture d.ä. (Det här är väldigt typiskt för hur begreppet propaganda används, vilket jag bl.a. skrev i inlägget Samtid och historia [1 maj 2022].). Det är lika mycket släktskäl som ger honom rätten till namnet. (För övrigt är de båda Sten Sturarna släkt, vilket vi kommer se längre ner i detta inlägg.)

Hur Svante-namnet hamnade hos Natt och Dag-Sturarna kräver en lite längre genealogisk utläggning än den om Sture-namnet och som sagt kan den sägas börja med Ingeborg av Kyiv. Hon gifte sig med den danske prinsen Knut Lavrand. De fick bl.a. sonen Valdemar den store (Namnet Valdemar är för övrigt en skandinavisering av det slaviska namnet Vladimir.) som är kung i Danmark 1157-1182 och som är mest känd för att ha besegrat venderna. Valdemar gifte sig med Sofia av Minsk och de fick bl.a. sonen Valdemar Sejr som regerade Danmark 1202-1241 och som drev korståg i Estland.

Valdemar Sejr var gift två gånger, men han hade även en frilla, Guttorm jarls dotter Helena. Med henne fick han sonen Knut Valdemarsson som var hertig av Estland, Blekinge och Lolland. Med Knuts son kom namnet Svjatopolk till Norden, men i den skandinaviska formen Svantepolk. 

Svantepolk Knutsson (Skarsholmsätten) hade Viby i Östra Ryds socken i Östergötland som sätesgård och blev någon gång mellan 1293 och 1305 lagman i landskapet. Han var även svenskt riksråd åtminstone mellan 1288 och 1305. Nämnas kan också att han stod på kung Birger Magnussons sida i hans bråk med sina bröder som jag skrev om i inlägget Nyköpings gästabud (10 december 2019).

Svantepolk var gift med kung Sverker d.y:s dotterdotter Benedicta/Bengta Sunesdotter (Folkungaätten). Hon är mest känd från folkvisan Junker Lars klosterrov som handlar om hur hon rymde från Vreta kloster till Norge med en annan östgötsk lagman vid namn Lars Petersson som dog efter bara några år. Hon var dessutom svägerska till kung Erik läspe och halte. Med Svantepolk fick hon bl.a. dottern Ingeborg som i sitt andra äktenskap med Tune Anundsson (Vingätten) kom att bli en anmoder till Sjöblads-Sturarna. I sitt första, med Johan Filipsson (Aspenäsätten) blev hon, som ni nog redan listat ut eftersom hon är med i det här inlägget, anmoder till Natt och Dag-Sturarna genom sonen Knut Jonsson (Aspenäsätten). 

Knut var riksråd hos kung Birger Magnusson 1305, men var 1307  hertigarnas löftesman. Liksom sin morfar var han lagman i Östergötland 1310-1347 och han kom även att ingå i Magnus Erikssons riksråd som agerade som förmyndarregering. 1322 övertog han också drots-titeln från Mathias Kettilmundsson. Han gifte sig med Katarina Bengtsdotter från lagmannagrenen av folkungaätten. Hon var moster till heliga Birgitta och Birgitta uppfostrades hos dem efter att hennes mor hade dött. Katarina och Knut hade emellertid även egna barn. Dottern Cecilia är den som gifte in sig i Natt och Dag-ätten (med Bo Nilsson) och blir farfars farfars farfars mor till Svante Sture. (Hennes dotter Märta gifter sig för övrigt med Algot Magnusson från Sjöblads-Sturarna 1381.)

"Svjatopolk"-namnet återkommer inte i släktlinjen förrän Cecilia och Bos barnbarns barn Bo Stensson döper en av sina söner till det varför jag väljer att göra ett hopp ett par generationer här. Då i den i Sverige mest kända kortformen Svante. Det är Bo Stensson som gifte sig med Karin Sture och som även är pappa till Nils Bosson Sture. 

Nils Bosson Sture och hans hustru Birgitta Karlsdotter (Bonde) döpte också sin son till Svante. Han kom att bli svensk riksföreståndare och farfar till Svante Sture vars far, riksföreståndaren Sten Sture d.y. han fick ihop med Iliana Gädda. Med andra ord är vi tillbaka där vi började och efter Svante verkar det ha fått en större spridning i svensk adel med hans och Märta Leijonhufvuds döttrar.

Jag inser att det inte är jätteroligt med uppradning av en massa släktingar till Svante Sture. Som sagt går det att förklara Svante Stures namn enbart med att han döpts efter sin farfar, men det förklarar ju egentligen inte alls hur en skandinaviserad kortform av ett slaviskt namn blev ett vanligt namn i Sverige. Det är därför det känns så mycket mer tillfredsställande att verkligen gå till botten med ursprunget. Svante har ju givetvis en släkt på sin mammas sida som är minst lika intressant sett till vem han delar mormor (Sigrid Banér) med och således vem som är hans moster t.ex. Men det får bli ämne för ett annat inlägg. 

Min ena katt har jag döpt till Svante efter Svante Sture. Ni kan se honom på bild här ovan.