Svante Stensson Sture

Jag grämer mig lite för att jag inte hade den här bloggen för ett år sedan av en anledning och det är att jag inte kunde ge Svante Sture ett födelsedagsinlägg när han fyllde 500 år. Han tillhör mina absoluta favoriter under Vasatiden, men även bland manliga historiska personer generellt och jag har fått uppfattningen att hans person ofta missförstås.

Svante föddes 1 maj 1517 på Stockholms slott som fjärde barn och andra son till Kristina Gyllenstierna och hennes förste make, riksföreståndaren Sten Sture d.y. 3 februari 1520, när Svante var lite mindre än tre år, dog fadern på väg hem till Stockholm efter en strid och modern tog därefter över ledningen för upproret mot unionskungen Kristian II. Modern tvingades efter ett par månader ge upp och i november 1520 avrättades flera av hans släktingar i Stockholms blodbad och han själv blev, tillsammans med sin familj och övriga avrättades fruar och barn, satt i fängelse i Stockholm och året efter förd som fånge till Danmark. Där blev de först placerade i Blåtårn där de lär ha haft det väldigt svårt enligt Per Brahes krönika och Gustav Vasas propaganda som gör gällande att kvinnorna och barnen helt hade Kristian II:s fru Elisabet att tacka för sin överlevnad. Bl.a. ska hon ha satt barnen i fosterfamiljer. Hur det verkligen var är osäkert, men efter att fångarna släppts 1524, fick han stanna kvar i Danmark och gå i skola hos Århus biskop Ove Bille.

Svantes och Märtas vapensköldar över
ingången till Sturekoret i Uppsala domkyrka.

Det finns uppgifter om att han var kvar i Danmark till 1532 då han flyttade till Gustav Vasas svärfar hertig Magnus av Sachsen-Lauenburgs hov. Där blev han kvar till 1534 och det finns uppgifter om att hertig Magnus kom att få stor betydelse för hans liv.

1534 blev han, enligt egen uppgift, lurad att komma till hansestaden Lübeck. Stadsledningen var besvikna på Gustav som inte ville betala tillbaka de lån man gett honom i samband med det så kallade Befrielsekriget i Sverige och man erbjöd därför Svante den svenska kronan i utbyte mot att han gav dem sitt stöd i ett uppror mot Gustav. Svante vägrade och blev därför kvarhållen i staden fram till 1536. Gustav Vasas propaganda från samma tid visar hur oroad han var för att Svante skulle göra uppror liksom hans äldre bror Nils verkar ha försökt att göra 1528. Att även Svantes mors position oroade Gustav är tydligt då han gifte bort henne 1527 med Johan Tre Rosor som var en hans lojala män. I det äktenskapet föddes Svantes halvbror Gustav 1531.

Svantes son Nils

Som jag har varit inne på i flera inlägg tidigare finns det en historia om att Svante skulle ha varit kär i och blivit trolovad med Margareta Leijonhufvud som barn. Jag har skrivit om detta i flera inlägg tidigare (här, här, här och här) som som jag skrev då har jag svårt att tro på denna berättelse då Svante befinner sig borta från Sverige från treårsålder och inte kommer hem förrän samma år som Margareta gifter sig med Gustav Vasa. Vad som är säkert är att han 3 mars 1538 gifte sig med Margaretas lillasyster Märta Leijonhufvud  på Nyköpings hus.

ÅÅren effter Christi födilsse mdxxxviij emillen mondagen och tisdagen tå xi slog , wartt jomfrv Sigriidtt, Swantis och frv Märtis dotter, födh, i i j:e daga för nysdag, Gudi tiill loff, heder och ære. Amen.
(Året efter Kristi födelse 1538 mellan måndag och tisdag när klockan slog 11 föddes jungfru Sigrid, Svantes och fru Märtas dotter [oklar betydelse] Gud till lov, heder och ära.)

~ Kristina Gyllenstiernas anteckning när Märta och

Svantes första barn Sigrid föddes 1538.

(Citerad i Flemberg 2017.)

Svantes dotter Kristina

Jag har skrivit om deras äktenskap tidigare och jag tycker att det mesta faktiskt tyder på att det var väldigt lyckligt. Med början med Sigrid redan i december 1538 (alltså bara några dagar över nio månader efter deras bröllop) kom de under de kommande 22 åren att få 15 barn (Tio av dessa fick bli vuxna.). I motsats till i många andra samtida äktenskap handlade det också om två personer som var ungefär jämngamla. Svante var bara tre år äldre än Märta.

Svantes karriär beskrivs som typisk för en högadelsman under 1500-talet. 1537, året innan han gifte sig, fick han Mörkö socken i Södermanland där Stureättens familjegods Hörningsholm fanns. Han blev också hövitsman på Stegeborgs slott med Söderköping i Östergötland och 1540 tog han plats i Riksrådet. 1543 byttes Stegeborg ut mot Läckö slott och län i Västergötland. Under Ryska kriget följde Svante med Gustav till Finland där han 1556 blev Överste krigsråd för trupperna. 1559 blev han utsedd till lagman i Småland och vid tronskiftet 1560 utsågs han till riksmarsk och i samband med Erik XIV:s kröning blev Svante en av de tre första grevarna i Sverige. Han fick då slottet Stegeholm i Västervik med 54 gårdar i Tjust och Kinda härader i Småland. Året därpå skickade Erik iväg honom till Reval (Tallinn) då han blivit utsedd till ståthållare över Livland. Erik var emellertid inte nöjd med hans insatser och tyckte att han skrev för mycket och handlade för lite. Därför blev han avsatt från posten 1564.

Svantes son Erik

I början av 1560-talet var Svante rikets störste adlige jordägare. Förutom sina sätesgårdar, hade han 700 landbogårdar och 70 stadsfastigheter. 1562 var han tvungen att ställa upp med 20 rusttjänsthästar medan det var vanligast att man bara behövde ställa upp med en.

Under bråket mellan Erik och hans bror Johan verkar Svante ha hållit en låg profil och han uppmanade den senare att överlämna sig åt sin bror. Såväl Gustav som Erik verkar ha uppskattat Svantes diplomatiska förmåga och han fick ofta medla mellan dem. Den senare kom dessvärre med tiden att bli allt mer misstänksam och anklagade Svante och hans söner Nils och Erik för att ha konspirera emot honom. Detta ledde till att de alla tre blev mördade på Uppsala slott 24 maj 1567 i den händelse som idag går under namnet Sturemorden. Jag har en hel del tankar om denna händelse och jag tänker därför lämna detta till ett särskilt inlägg.

Sturekläderna i Uppsala domkyrka, Svantes längst bort

Erik ångrade sig senare och gav Märta silver i kompensation samt betalade offrens begravning och Svante och hans söner gravsattes i Sturekoret i Uppsala domkyrka. Märta lade ner deras kläder i en kista. Både kistan och kläderna finns idag i Uppsalas domkyrkomusem Skattkammaren.

Märtas kista

När jag tittade på antalet ämnestaggar här på bloggen, inser jag att jag har pratat mest om Svante och Vasakvinnorna och det avspeglar lite mina huvudsakliga favoritområden rätt väl. Svante och för den delen hans fru tillhör de karaktärer jag funderar mest på. De fascinerar mig för ingen av dem går egentligen utanför ramarna för genusnormerna under sin samtid, men framstår ändå som väldigt häftiga personer.

Svantes dotter Margareta

Jag har hört och sett många omdömen om Svantes person, inte minst har jag märkt att han ibland klassas som "tråkig", vilket jag inte alls håller med om. Baserat på hur han verkar agera och reagera, tycker jag att han verkar ha varit introvert och snäll med ett milt temperament. I motsats till sin storebror Nils verkar han inte ha varit särskilt maktlysten och jag har fått uppfattningen om att han egentligen inte alls är intresserad av makt. Han har den ställning han har i samhället mer p.g.a. sin DNA, ett arv som mycket väl kan ha gett honom ångest stundtals. Den stora kontrasten mellan Sture-brödernas agerande tycker jag är väldigt intressant och något jag ser fram emot att utforska.

Amanda Kernells film Sameblod fick mig att tänka på Svante väldigt mycket. I den förnekar den tonåriga huvudpersonen Elle Marja sin samiska identitet av ren självbevarelsedrift när rasbiologerna härjar som värst på 1930-talet. Jag tror att Svante mycket väl kan ha gjort det samma. Han var bara tre år när han togs till fånga av Kristian II och förd till Danmark. Hans första tydliga minnen måste därför tragiskt nog ha varit från fängelseåren. Detta och broderns agerande efter frigivningen bör ha påverkat honom väldigt mycket. Medan brodern blev utåtagerande tror jag att Svante vände sig inåt. Att Erik XIV tycker att han skriver för mycket och handlar för lite tolkar jag som att Svante var en grubblande natur, något som styrker att han var introvert. Detta betyder inte att han inte var charmig. Tvärtom tror jag att han mycket väl kan ha varit det även om det kanske inte är på ett traditionellt vis. Till skillnad mot sin fru, verkar han ha velat göra så lite väsen av sig som möjligt och jag tror detta gjorde honom mindre handlingskraftig, men väldigt plikttrogen.

Skylt på Stureplan i Stockholm
för ett par år sedan.

Jag tror att Gustav Vasa hyste stor respekt för Sturarna. Sten och Kristina verkar ha haft ett väldigt utbrett stöd bland allmogen och det är från dem som Kristina fick mest stöd. Det var också ett stöd som Gustav verkar ha velat ha och han är inte sen att utnyttja allmogen i sin propaganda. Jag tror därför att han visste att hålla sig väl med dem. Jag tror också att Svante mycket väl kan ha varit väldigt obekväm med den antagonisering som redan i hans samtid gjordes mellan Vasaätten och Stureätten och som en hel del av historiker fortfarande gör idag. Det blev till och med den antagoniseringen som tog livet av honom.


Referenser

• Eriksson, Bo 2017. Sturarna. Makten, morden, missdåden, Lettland
• Flemberg, Marie-Louise 2017. Kristina Gyllenstierna. Kvinnan som stod upp mot Kristian Tyrann, Falun
• von Konow, Jan 2003. Sturemorden 1567. Ett drama i kampen mellan kungamakt och högadel, Karlskrona
• Larsson, Lars-Olof 2002. Gustav Vasa - landsfader eller tyrann?, Falun
• Larsson, Lars-Olof 2005. Arvet efter Gustav Vasa. En berättelse om fyra kungar och ett rike, Falun
• Tegenborg Falkdalen, Karin 2016. Margareta Regina - vid kung Gustav Vasas sida. En biografi över Margareta Leijonhufvud (1516-1551), Litauen
• https://sok.riksarkivet.se/sbl/Presentation.aspx?id=34643
• https://sok.riksarkivet.se/Sbl/Presentation.aspx?id=11172

Porträtten av Svante Sture och hans barn är lånade från Wikipedia förutom Margaretas porträtt då detta lånades från Digitalt museum.

Skrivande, struktur och upplägg

Jag har länge funderat på hur jag ska lägga upp min planerade berättelse. En första idé var att jag skulle dela upp den enligt varje Vasaregents regeringstid, men detta skulle leda till att de olika delarna blev väldigt olika i omfång. Därför tänkte jag försöka med en drottningkronologi. Detta skulle minska omfånget på t.ex. Gustav Vasas långa regering (1521-1560), men inte ta bort problematiken med olika längd på olika delar. T.ex. var Karin Månsdotter bara drottning i 87 dagar (4 juli - 29 september 1568). Och hur ska man räkna änkedrottningarna? Katarina Stenbock t.ex. överlever båda sina styvsöner och tillika kusiner Johan III och Karl IXs regeringar och därför även så klart Sigismunds korta. Karin Månsdotter överlevde också alla dessa tre regeringar (Hon dog 1612.) och Sverige hade därför tekniskt sett flera änkedrottningar och drottningar samtidigt.

Min lösning på detta just nu är att dela upp de längre regeringarna i drottningar. För Gustav Vasas del blir det t.ex. en del med Kristina Gyllenstierna som varar från blodbadet fram till hans kröning 12 januari 1528.

Tidsavgränsningen som sådan har jag inga problem med. Jag tycker att man kan sätta en tydlig början till Stockholms blodbad i november 1520. Man skulle kunna dra det lite längre till Sten Sture d.y:s död i februari samma år, men blodbadet har jag satt som bakre gräns eftersom det är då man kan säga att det "vänder". Inte för att jag är något större fan av nationalistisk historieskrivning och blodbadets roll har överdrivits rejält i svensk historieskrivning, men det är samtidigt en i raden av flera händelser som jag tror spelar in för att Gustav Vasa ska komma till makten.

Gustav gifte sig egentligen inte med Katarina av Sachsen-Lauenburg förrän 24 september 1531, men eftersom äktenskapsförhandlingarna började 1528 och det annars blir lite väl kort tid, tycker jag att det ändå känns befogat. Därefter planerar jag att även använda de övriga fruarnas tid på drottningtronen. Detta för att då blir Gustav Vasas regering inte ett enda långt sammanhållet block som det annars skulle ha varit.

I höstas deltog jag i en skrivarworkshop i Uppsala som hölls av australienska författaren Gillian Polack. Jag uppskattade verkligen hennes sätt att tänka kring skrivandet. Hon menade att för att skildra andra kulturer och tidsperioder (Jag har skrivit om andra tidsperioder som andra kulturer här.), behöver man skaffa sig en förståelse för vad det innebär att leva i den kulturen/tidsperioden. Som arkeolog tyckte jag att detta var väldigt intressant. Det gav mig ytterligare en dimension till både min professionella forskning och till mitt skrivande. Jag har hela tiden vetat att jag ville skriva något som var karaktärsfokuserat. Läsare kan annars bara vända sig till en vanlig svensk historiebok för att få tillgång till berättelsen, men jag vill berätta en ny historia. Helt som verkligheten kan den inte bli, men grunddragen finns där både berättelsen och karaktärerna känns levande. Större (välkända) händelser kommer att finnas med, men jag vill skildra hur dessa har påverkat människorna som upplevde dem istället för viktiga för "nationen" Sveriges utveckling. Jag har valt att använda en fiktiv kontext för detta. Jag kommer givetvis att behöva gissa mig till det mesta eftersom väldigt mycket har gått förlorat i tiden, men jag tänker använda det källorna ger mig och jag hoppas skapa en levande och dynamisk historia som oftast inte finns i traditionella historieböcker. Dessa människor inspirerar mig och jag vill att andra också ska lära känna dem.

Sturekoret och bokrelease

I fredags 20 april 2018 var jag på bokrelease av boken Furstinnan. En biografi om drottning Katarina Jagellonica i Uppsala. Boken är skriven av Eva Mattsson som jag mötte i samband med hennes föredrag på Vasamuseet tidigare i vår.

Även om jag brukar vara en snabbläsare, har jag inte hunnit mer än bläddra igenom den, men den ser jättefin ut. Boken är den första biografin som har skrivits om Katarina och jag hoppas få tid att läsa den snart.

Jag kände ingen och har bara träffat Eva en enda gång, men tyckte ändå att bokreleasen var bra. Typiskt nog råkade jag få en så tydlig bild av en väldigt bra öppningsscen på min Vasaberättelse just då, men jag lät det vänta tills jag var på tåget hem.

Jag hade egentligen planerat att besöka Domkyrkomuseet igen innan jag gick till bokreleasen i caféet strax intill, men hade inte tid för annat än att gå ett varv i Uppsala domkyrka.

Jag tycker om att gå i kyrkor. Det känns alltid avstressande och det är särskilt roligt att gå i domkyrkan eftersom så många av "Vasarnas" gravar finns där. Jag brukar hälsa på dem och ibland prata med dem. Jag hamnade mitt i en turistgrupp i Gustav Vasas gravkor, varför jag valde att främst hålla mig till Sturekoret. Till vänster kan ni se ingången och eftersom de betyder väldigt mycket för mig, tycker jag det är fint att både Märta Leijonhufvuds och Svante Stures familjevapen finns med sida vid sida.

Sturekoret är väldigt belamrat med ett altarskåp och stolar idag och även om jag förstår behovet av att ta in moderna aktiviteter (Det är platsen för de mindre, dagliga gudtjänsterna i kyrkan.) i det också, tycker jag att det är lite synd.

Det är ett vackert gravvalv med beigea väggar prydda med någon form av växtmönster
blandat med den yngre Stureättens vapensköld (D.v.s. egentligen adelsätten Natt och Dags.) På väggarna finns ett par tavlor med skulpturer och andra dekorationer och jag önskar att det gick att läsa på dem vad det står. Det enda jag lyckades få ut var Svante. Över de båda större tavlorna finns även avbildningar av änglar.

Jag har inte hittat någon uppgift om Sturegraven öppnats eller inte och jag önskar så att jag kunde få tillstånd att få göra det en dag och likaså Vasakoret också förstås. Det vore så väldigt intressant att se vad man kan få veta om dem med den senaste tekniken. För mig gäller det särskilt Märta eftersom det inte finns något känt porträtt av henne tillgängligt.

Kostymer, modern historia och De Andra

“The past is a foreign country; they do things differently there.”

~ L.P. Hartley

Professionellt håller jag på mycket med postkoloniala teorier. Då i första hand kopplat till vikingatida och modern kolonialism. Det finns mycket att säga om denna teoribildning och jag kan förstå den kritik som riktats mot den, samtidigt som jag också tycker att en hel del är tankeväckande.

Postkolonialismen är egentligen flera olika tankegångar som förenats under ett paraplybegrepp. Viktigast för det jag kommer att skriva här är de tankar om skapandet av "Det Andra" som Edward Said talar om i sin bok Orientalism från 1978.

Kortfattat kan man säga att Saids tankar går ut på att Västvärlden tenderar att stereotypisera det område i Asien och Nordafrika som man kommit att kalla Orienten då man hela tiden utgått från sin egen världsbild när man studerat dem. Man har med andra ord varit väldigt partisk och ensidig i sin framställning av samhällen och kulturer i "Orienten". Inte minst för att rättfärdiga imperialism varför man även skapat en hierarki mellan kulturer där den västerländska kulturen självfallet hade högst status.

Det har riktats en hel del kritik mot Said, inte minst eftersom det finns liknande tendenser hos "Öst" och hur de ser på Väst, vilket kallas Occidentalism. Men det finns en del i hans tankegångar som jag tycker är väldigt relevant även för vårt perspektiv på historia.

När folk säger sig ha ett historieintresse och jag berättar om mitt, brukar folk tillägga att de bara är intresserade av 1800- och 1900-talet. Detta har länge fascinerat mig, men jag tror jag börjar förstå varför många sätter en sådan tidsgräns för sitt historieintresse. Vi räknar gärna Upplysningen som något av en brytpunkt i historien. En tidpunkt då vårt samhälle skapades på riktigt och som sedan med industrialismen blev "modernt". Kan det vara så att vi därför har distanserat oss från den tidiga historien? Ibland tar man avstamp för historien i Gustav Vasas trontillträde och reformationen, en period som brukar gå under benämningen förmodern eller tidigmodern tid. Den definieras således utifrån modernismen och egentligen bara som en enda lång startsträcka för Upplysningen.

Detta återspeglas och i etnologins huvudsakliga intresseområden också. Inger Lövkrona går inte ens så långt tillbaka som till Gustav Vasa när hon definierar tidsperioden kronologiskt utan sätter början under Stormaktstiden i början av 1600-talet. Slutdatum är satt till industrialismens genombrott i mitten av 1800-talet. Hon menar att det är svårt att studera den förmoderna tiden för etnologer eftersom "[d]etta samhälle var kvalitativt och strukturellt annorlunda än det moderna - ekonomiskt, socialt, politiskt, ideologiskt och kulturellt (Lövkrona 1999:20)."

Jag gillar etnologin och antropologins perspektiv på samhällen och kulturer, men för en arkeolog ter sig det grunda tidsperspektivet väldigt konstigt och framstår även ofta evolutionistiskt. Citatet från Lövkrona ovan kan dock fungera som en förklaring. Det är först från industrialismens genombrott som en del börjar prata om historien som den om "vårt eget" samhälle. Alltså det som vi tror oss kunna känna igen oss i själva.

Jag har aldrig varit jätteintresserad av modern historia. Även om jag ser betydelsen i att prata om världskrigen och Hitler, har jag alltid tyckt att det varit ganska tråkigt. På senare år har jag kommit att revidera den uppfattningen väldigt mycket genom att jag kommit att intressera mig för arkeologisk forskningshistorik, västeuropeisk kolonialism/imperialism och framför allt kommit att älska den australiensiska TV-serien Miss Fisher's Murder Mysteries. Det här blogginlägget är skrivet mer eller mindre genom inspiration jag fått från diskussioner med fansen av den senare.

Baserat på det stora intresse för dräkter som finns bland dem, trodde jag att de skulle gilla att få se Sturekläderna. Jag lade därför ut en bild på dem i ett av forumen som dedicerats till serien, men det var inga överväldigande hurrarop. Jag frågade varför och den allmänna uppfattningen verkar vara att det ultimata manliga plagget är den moderna kostymen. Jag började fundera mycket kring detta för jag tycker det är ett ganska tråkigt klädesplagg. Det kommer i väldigt begränsat antal former och färger och man kan överlag göra väldigt lite med den. Som status- och maktsymbol däremot verkar den oöverträffad idag och kanske det har en del med saken att göra. Wikipedia gör nämligen gällande att dräkten går tillbaka till 1870-talet, vilket ligger rätt i tid med den tidsperiod som folk i gemen säger sig vara mest intresserade av. Men det handlar väl om smak säger du. Visst gör det det, men som Historieätarna visade väldigt väl, är tycke och smak väldigt kulturellt betingat. Det som programledarna åt under t.ex. Vasatiden blev för dem så främmande att de inte kunde ta det till sig.

Jag inledde detta inlägg med ett berömt citat från L.P Hartley som har parafraserats av Douglas Adams som istället pekade på att människor i historien bodde i ett annat land för att de betedde sig som oss. Jag tycker att båda har rätt och jag tror att det är viktigt att både se till historia som liknar oss själva och det som skiljer oss åt. Jag tror att båda perspektiven gör det lättare för oss idag att relatera till andra människor. Att känna empati, samhörighet och förståelse för det som är annorlunda också. Dessutom är det inte så enkelt att avfärda den äldre historien. Snabba uppbrott är oftast inte de tvära kast de framstår som när man väl går in på djupet. Istället handlar väldigt mycket om perspektiv vi använder. Moderniteten (och även Upplysningen) ville gärna vara början på något helt nytt och därför betraktade man all äldre historia som mindre värd och därför skapades ett "Andra" av den tidigare historien. Ett perspektiv vi verkar leva med än idag.

• Lövkrona, Inger 1999. Hierarki och makt - den förmoderna familjen som genusrelation, i: Familj och kön. Etnologiska perspektiv. red: B. Meurling, B. Lundgren & I. Lövenkrona, Lund, s19-39

Ebba L. Lewenhaupt - Kung Märta

1960 publiserades en historisk roman om Märta Eriksdotter (Leijonhufvud) som Ebba L. Lewenhaupt har skrivit. Den heter Kung Märta baserat på det smeknamn som Märta kom att få redan innan hon blev änka då hon redigt styrde och ställde över Stureättens egendomar och besittningar.

Boken omnämns på Märtas Wikipediasida och jag lånade den på Stockholms stadsbibliotek som hade den i magasinet. Man kan nog lugnt säga att det aldrig blev någon direkt kioskvältare eller att den tillhör bibliotekets mer utlånade böcker. Den hjälpsamma bibliotekarien var tvungen att lägga in boken i det digitala lånesystemet innan den gick att låna.

Boken följer Märta genom livet med fokus på det påstådda triangeldramat mellan Märta, hennes make Svante Sture och hennes storasyster Margareta Eriksdotter (Leijonhufvud). Jag har pratat om denna historia både i mitt inlägg om Märta och framför allt i mitt inlägg om Margareta. Som jag skrev där tycker jag att den verkar orimligt att denna skulle vara sann och jag tror fortfarande att den mer är till för att antagonisera ätterna Vasa och Sture. Lewenhaupt bygger också en historia där hon ställer Märta både mot sin syster Margareta och sin mor Ebba Vasa. Baserat på källmaterialet finns det ingenting som tyder på att Märta skulle ha varit illa omtyckt av sin mor eller avundsjuk på sin syster, tvärtom verkar familjemedlemmarna ha stått varandra nära och det finns (delar av?) en intim brevväxling mellan Märta och Margareta. Jag tror att, även om deras föräldrar hade pratat om äktenskap, bör Svante och Margareta ha varit för små för att kunna utveckla ordentliga känslor för varandra. När Stockholms blodbad inträffade var Svante tre och Märta fyra och efter det verkar Svante inte ha varit i Sverige före Margareta gifte sig med Gustav Vasa.

Svante är skildrad som rätt "macho", men snäll och tillbakadragen och ständigt trånande efter Margareta varför Märta aldrig känner sig riktigt trygg i sitt äktenskap. Hon verkar också stå helt rakryggad, stoisk och nästintill opåverkad genom Sturemorden, vilket källorna ger en all anledning till att tro att hon inte var.

Märtas son Nils

Schablonbilderna till trots är boken enkel och lättgenomgången. Den är berättad episodiskt med stora tidshopp, men ändå kronologiskt. Jag tycker de stora tidshoppen är synd då det blir svårt att se makarna gradvis växa ihop och det är svårt att få riktigt begrepp om någons känslor. Det märks också väldigt tydligt att den har nästan sextio år på nacken även om jag skulle säga att det finns en sorts gryende feminism i beskrivningen av Märta. Hon är väldigt aktiv och initiativrik, samtidigt som Lewenhaupt också baktalar henne mest hela tiden. Hon skildras som ful med eldsflammande rött hår, fräknigt, avlångt ansikte, gänglig kropp och med mörka ögon. Detta sätts ännu mer i kontrast med storasystern som skildras som blond och mer eller mindre perfekt till både utseende och personlighet.

Svante Sture

Vad mer konstigt är: Svante beskrivs också som "blond" och som ni kan se på hans porträtt här till höger, tycker jag inte riktigt att den hårfärgen stämmer så bra.

Mig veterligen finns det inget känt porträtt av Märta, men om man utgår från hennes blodssläktingars (Margareta och Märtas tre barn Nils, Erik och Kristina) porträtt, var hon möjligtvis den som bidrog med blonda gener. Hennes svärfar Sten Sture d.y. verkar av allt att döma ha varit blond, men Svante är det inte.

Nils är väldigt ljushårig, medan Erik är något mörkare. Kristinas hår är täckt av en huvudduk på båda porträtten som man identifierat av henne.

Märtas son Erik

Alla barnen verkar ha ljusa, gröna ögon, till skillnad från Svante som är den mörkögda, vilket får mig att tro att barnen fått Märtas ögon. Kristina och Erik har också lite rundare ansikten än Nils och Svante, varför min tanke är att detta är ett drag de ärvt från modern.

Att Märta är vasstungad köper jag helt och fullt. Jag vill inte att hon ska vara knotig och gänglig heller. Jag ser henne snarare som liten och nätt. Detta för att jag vill att det ska kontrastera mot hennes stora personlighet.

Jag läste ut boken väldigt fort. Den var som sagt väldigt schablonmässig, men medryckande och även om det inte var en skildring av karaktärerna så som jag tänker mig dem, kan jag inte låta bli att ändå ha ett varmt förhållande till den.

Märtas dotter Kristina

Märta tillhör, som ni kanske har märkt, en av mina personliga favoriter. Jag tycker hon är en oerhört häftig kvinna med ett spännande liv. Därför vill jag så klart alltid lyfta henne lite extra, men folk ser ut som stora frågetecken tills man nämner hennes syster. Därför värmer det mitt hjärta att någon faktiskt brytt sig om henne så pass mycket att de skrivit en berättelse om henne. Den har, som sagt, stora brister, men hon är väl värd att lyftas fram.



Porträtten av Sturarna är lånade från wikimedia commons.

Föredrag - Sigismunds drottningar

Det sista av föredragen om Vasafamiljen med kontakter till det polsk-litauiska samväldet  på Vasamuseet handlade om Sigismunds två fruar Anna och Konstantia. De var systrar och tillhörde familjen Habsburg som enligt föredragshållaren Jenny Öhman var bäst på att gifta sig. Anna och Konstantia var resultatet av ett av de bröllop där Habsburgarna gifte sig med varandra. Flickornas mamma, Maria Anna av Bayern gifte sig med sin egen morbror, ärkehertig Karl II av Inre Österrike. Då habsburgarna hade dåliga erfarenheter från giftermålen med Sigismunds morbror, skickade hon med en kvinna vid namn Urszula Mayerin som älskarinna åt Sigismund tillsammans med Anna. Urszula verkar ha blivit betydelsefull för hela Sigismunds familj och det polsk-litauiska hovet även om det inte finns något som tyder på att hon skulle ha blivit Sigismunds älskarinna. Som jag sa i inlägget om förra föredraget, verkar han ha älskat Anna.

Jag kan inte påstå att jag kände till mycket om någon av dessa Vasadrottningar utöver namnet. De hade, liksom sina andra tretton syskon, fått en strikt katolsk uppfostran och det krockade ganska rejält för Anna att då bli drottning i det protestantiska Sverige där hon dessutom utsattes för ett starkt hat från prästerskapet och inte minst sin makes farbror.

Det var väldigt spännande att utvidga min kunskap om Vasakvinnorna och har inte så mycket om att säga. Jag uppskattade föredraget. Faktum är att föredragen har varit väldigt bra. De har givit mig mycket ny kunskap om en gren av Vasaätten som jag inte kände till så bra innan. Däremot är jag lite ledsen över att Sigismunds syster Anna inte fick något eget föredrag. Hon tillhör absolut den närmaste familjen och var väldigt betydelsefull för sin bror. Dessutom är hon ganska häftig som person. Hon hade förtjänat att lyftas fram också.

Salve

Historiskan gjorde mig idag påmind om att det är exakt 630 år sedan som drottning Margareta blev utsedd till Sveriges "fullmäktiga fru och rätta husbonde". Hon är ju inte en Vasakvinna, men hon har en ganska stor betydelse för Vasatiden och jag tycker nog att hon förtjänar ett personporträtt här på bloggen endera dagen liksom hennes politiska skapelse Kalmarunionen förtjänar ett inlägg. Men det får ligga i framtiden. I detta inlägg tänkte jag istället berätta vad båda har betytt för mig.

Jag har varit historienörd sedan jag var liten. Jag fascinerades tidigt av riddare. Så tidigt att jag inte riktigt minns varifrån det kom. Orsaken till att jag blev intresserad av medeltiden, och alltså i förlängningen även vasatiden är SVT:s sommarlovsmorgon Salve från 1997.

Jag är fullkomligt medveten om hur mycket jag tjatar om det här programmet, men jag kan faktiskt inte låta bli. Det har betytt oerhört mycket för mig och är en bidragande orsak till att jag fick ett så stort medeltids- och historieintresse som jag har idag.

Salve handlar om Nils Svensson som lever på 1900-talet och är helnördig på riddare. Han reser till Kalmar sommaren 1997 eftersom det var 600 år sedan Kalmarunionen grundades och råkar resa tillbaka i tiden till Kalmar 1397. Där blir han kompis med Katarina Örnfot och den klantige riddaren Rosenstråle som han också blir väpnare åt. Margaretas adoptivson (egentligen hennes systers dotterson) Erik av Pommern ska bli kung över hela Norden, men har rätt tråkigt instängd på slottet Därför rymmer han ut i Kalmar och blir kompis med Nils, Katarina och Riddare Rosenstråle. I staden finns däremot också de elaka Mecklenburgarna, ledd av Sven Sture som vill stoppa unionen och göra Albrekt av Mecklenburg till kung igen.

Salve står för en variant av historisk fiktion som jag gillar. Den hade ett tydligt ramverk i historisk fakta och det verkade även finnas en strategi för hur denna fakta skulle användas. Förmodligen är detta ett resultat av samarbetet som SVT hade med Kalmar läns museum. Däremot var man inte begränsad av denna fakta utan kunde utveckla karaktärer och händelseförlopp inom de ramarna. Detta skapade ett sommarlovsprogram som ville förmedla fakta, men som inte tog alldeles för seriöst på det. Det fanns moment med frågestunder där karaktärerna svarade på inskickade frågor från tittarna, men det mesta förmedlades via berättelsen. Det blev roligt att lära och skapade en känsla för tidsperioden.

Och karaktärerna är helt fantastiska! Margareta har en frånvarande närvaro. Det är tydligt att man hela tiden är medveten om henne, men hon syns väldigt sällan till. Katarina å andra sidan är med hela tiden och är inte reducerad till en stereotyp schablonbild av en osynlig medeltidskvinna. Hon är med överallt och också väldigt aktiv genom hela serien. Dessutom är hon aldrig överskuggad av de manliga karaktärerna. Det faktum att hon är riddare i hemlighet skulle kunnat ha gjort att hon reducerades till en pojkflicka, men hon har en del traditionellt kvinnliga drag också och kan vara väldigt mild och omvårdande t.ex. Hennes kvinnlighet accentueras av att hennes typiska klädedräkt är rosa och lila med allt vad det innebär för ett barn som ser serien idag.

Männen är också ganska nedtonade i sin manlighet. Det finns till och med tillfällen i serien då man kan säga att de subtilt driver med mansnormerna. Riddare Rosenstråle är t.ex. långt ifrån lika macho och våldsbenägen som man kan tänka sig att riddare skulle kunna vara. Istället t.o.m. erkänner han att han ogillar våld och vapen. Erik av Pommern är lite tonåring (Han var trots allt bara 15 år när han kröntes 1397.) och lite tjejtjusare, men mognar när han lär känna Nils, Katarina och Riddare Rosenstråle. Han verkar på slutet faktiskt också acceptera och se fram emot att han ska bli kung. Visst är det faktum att han blir kär i Katarina ganska onödigt för berättelsen, men jag uppskattar hur den ändå skildras. Han inser med tiden att han inte kan tränga sig på henne för mycket och även om det görs en del om ridderliga ideal i samband med den kärlekshistorien, accepterar han henne som person och att hon inte besvarar hans känslor. Istället utvecklas deras relation mer till vänskap i slutändan.

Nils då till sist. Han är karaktären som publiken ska lära sig tillsammans med, men istället för att skildras som dum och okunnig som är vanligt med den typen av karaktärer, har han tydligt kunskap om saker "medeltidsmänniskorna" inte förstår. Det är tydligt att de ser på varandras bristande kunskaper genom det faktum att de kommer från olika tider och därför har olika bakomliggande kunskaper och erfarenheter. Det förflutna som en annan kultur. Nils kommer till Kalmar med en väldigt stereotyp bild av både riddare och medeltiden, men lär sig under sin tidsresa att verkligheten inte är sådan. Det var så jag var själv. Salve utvecklade mitt riddarintresse till ett medeltidsintresse som jag fortfarande bygger vidare på och jag är för evigt tacksam över det.

Antonius Blåman

Mer eller  mindre av en slump upptäckte jag ett omnämnande om den mörkhyade drabanten Antonius Blåman i Carl Grimbergs Svenska folkets underbara öden (1924). Han kallades även Morian och, utrustad med en hillebard deltog han i Gustav Vasas armé från 1527.

På Twitter undrade jag om han var den första mörkhyade person som omnämns i svensk historia och han verkar vara den förste på vilken vi känner namnet. En hel del svar från Twitter gjorde honom också bra mycket intressantare än de få uppgifter som jag lyckats hitta om honom.

Att han skulle vara den första mörkhyade personen i Sverige/Skandinavien har jag aldrig trott på och det finns också medeltida kyrkomålningar av mörkhyade och de norröna källorna omnämner möten med mörkhyade. Det senare hade jag ett hum om, även om jag inte känner till någon exakt källa utan det har mest varit hörsägen. Jag fick också reda på via Twitter att Blåman under medeltiden var en benämning av icke-kristna personer och t.o.m. ibland synonym till djävulen. Vikingarna kallade Nordafrika Blåland, men bara vid ett tillfälle verkar Blåman ha hänvisat till en man som kom från Etiopien. Kopplingen till icke-kristna personer blir intressant om nu kristendomen var så viktig för européer som traditionell historieskrivning gör gällande.

Jag har verkligen så många frågor om den här mannen och hans liv och leverne, men det verkar inte finnas särskilt mycket information om honom. Man kan anta att han var en åtminstone hyfsat bra soldat eftersom han fanns kvar i armén ännu 1540.

Familjemedlemstitlar och incestbegrepp

Erik XIV. Målning av Steven
van der Meulen 1561

När man sätter sig in i Vasatiden slår det en att familjerelationerna inte riktigt är de samma som idag. Visst verkar det på ytan vara kärnfamiljer med mamma, pappa och barn, men samtidigt finns också en del variationer.

Inte minst märks detta när en man (eller för den delen kvinna) gifter om sig flera gånger. Begrepp som styvmor och halvbror verkar inte alls finnas utan man klassade ingifta släktingar som riktiga.

Efter Sturemorden lär t.ex. Erik XIV ha kallat Katarina Stenbock för "mor" trots att hon egentligen bara var hans styvmor (Det blir dessutom extra konstigt för oss idag då Katarina var två år yngre än Erik.). Trots allt bråk och osämja mellan bröderna, lär det också bara finnas ett enda brev där Erik talar om Johan som sin halvbror. Annars är han hans bror, något som för tankarna till hur Erik såg på Margareta Leijonhufvud.

Erik var son till Gustav Vasas första fru, Katarina av Sachsen-Lauenburg medan de övriga Vasabarnen hade Margareta till mor. Erik var knappt två år när modern dog och jag finner det därför ytterst tveksamt att han hade några minnen av henne. Ett år senare gifte fadern dessutom om sig med Margareta, vilket gör att hon troligast blev den modersgestalt Erik kom att växa upp med och minnas. Baserat på hur sammansvetsad den kungliga familjen verkar ha varit under Gustavs levnad också, är det heller inte konstigt om han verkligen såg båda sina styvmödrar som modersgestalter.

Katarina Stenbock

Gustavs äktenskap med Katarina Stenbock vållade stor skandal och motsattes av bl.a. ärkebiskopen och biskoparna i Strängnäs och Västerås. Inte så mycket för att han var hela 40 år äldre än hon (som dessutom bara var 16) utan för att hon var dotter till Brita Leijonhufvud som var syster till Margareta.

Detta ansågs vara ett för nära släktskap för äktenskap enligt bestämmelser i Bibelns tredje Mosebok. Gustav tillsatte en utredning ledd av Georg Norman som visade på att Bibeln tillät äktenskap mellan änkeman och den avlidna hustrus syster, varför den avlidna hustruns systerdotter också borde anses vara tillåtet. Gustav argumenterade också med att Gamla testamentet (där Moseböckerna ingår) bara gällde för judar.

Det verkar alltså finnas en viss skillnad i hur man såg både på begreppet familj och begreppet incest jämfört med idag. Detta är något som finns belagt i den tidigare nordiska medeltidshistorien också.

Kung Valdemar, bild-
stod i Skara domkyrka

Ett känt exempel är nämligen sexskandalen kring Birger Jarls son Valdemar Birgersson från 1200-talet. Han var gift med prinsessan Sofia, dotter till den danske kungen Erik Plogpenning och hans drottning Jutta av Sachsen. Sofia hade en syster som också hette Jutta och som var satt i kloster i Roskilde. Hon trivdes däremot inte särskilt bra där och rymde till sin syster i Sverige. Där blev hon älskarinna åt sin svåger, vilket också betraktades som incest och anses vara ett skäl till att Valdemar avsattes som kung och tvingades ut på en pilgrimsresa till Rom. (Jag gissar att det spelade in en del att Jutta till på köpet också var en förrymd nunna.)

Mot bakgrund av detta är det inte särskilt konstigt hur Märta Leijonhufvud reagerade när hennes dotter Magdalena (Malin) Sture ville gifta sig med sin kusin Erik Stenbock som hon senare också rymde med. Kusinäktenskap idag är lagligt i Sverige, men man avråds från att skaffa barn av biologiska orsaker som problem med inavel.

Biologiska orsaker var av förklarliga skäl inte kända under vasatiden (eller för den delen medeltiden) och jag tycker det är rätt fascinerande hur detta gör att begrepp som familj och incest då får en mer vidgad innebörd. Är du ingift i en ätt, så fungerar hela den ätten som din familj och man intog en självklar roll i den i samband med äktenskapet. Även om Eriks biologiska mor dog tidigt, fick han två styvmödrar som verkar ha varit hans mödrar (Han verkar t.ex. ha titulerat Katarina Stenbock som mor som sagt.) även om det inte fanns en biologisk koppling dem emellan. Familjen var istället mer en social konstruktion, något som vi kanske glömmer bort idag.



Bilderna hämtade från Wikipedia.

Föredrag - Sigismund. Dubbelkungen

Så var det dags för ytterligare ett Vasaföredrag på Vasamuseet i onsdag kväll. Efter att föräldrarna fått varsitt, var det så tur för sonen Sigismunds och det var historikern Olle Larsson som höll det.

Sigismund är nog den mest undanskuffade av Vasakungarna och föddes långt ifrån överst i tronföljden. Han uppfostrades till katolik även om han också hade protestantiska lärare runt sig.

Han valdes till kung i Polen efter sin morbror och flyttade huvudstaden från Kraków till Warszawa för att det strategiskt låg bättre till för att han också skulle kunna regera över Sverige.

Sigismund hade inte ärvt det karaktäristiska Vasatemperamentet och verkar ha haft en betydligt mildare och snäll framtoning. Han var intresserad av kultur i olika former och han ska även ha varit musikalisk.

Föredraget den här gången handlade mer om politisk än personlig historia. Därför var fokus mest på hur Sigismund valdes till kung i Polen-Litauen, men också om striderna med farbror Karl i Sverige. Jag fick däremot veta att uttrycket polsk riksdag kommer från att den styrande adeln i Polen-Litauen måste fatta enhälliga beslut och att varje adelsman hade full vetorätt. Detta var tydligen något som Sigismund insåg var väldigt svårhanterligt och han gjorde sig impopulär när han försökte införa majoritetsbeslut istället.

Ofta leder fokus på politiken till att människorna reduceras till politiska spelpjäser och stundtals verkar det bli förvirrande när de gör helt naturligt mänskliga saker. Som att älska sina barn och sina makar. I detta fall handlade det om att Sigismund och hans första fru Anna både åt och sov tillsammans och att de således måste ha varit förälskade.

Visst kan man bara spekulera om historiska personers känsloliv, men jag tror det är farligt att moralisera för mycket kring konceptet med arrangerade äktenskap utifrån ett modernt perspektiv också. Jag tror att vi väljer om vi ska älska (eller hata) någon och jag även om vissa av Vasaäktenskapen säkert fungerade bättre än andra, så verkar inget av dem ha varit en total katastrof i stil med Gustav III och Sofia Magdalenas under 1700-talet (Detta äktenskaps misslyckande tror jag beror till stor del på Gustav III:s mammas attityd både till sonen och svärdottern men det är en annan historia.).

Man kan ju titta på barnalstrandet i sammanhanget som var en av de äktenskapliga plikterna och kvinnan hade inte heller rätt att neka sin make. Två generationer före Sigismund hade hans farmor och farfar (Margareta Leijonhufvud och Gustav Vasa) fått tio barn på 15 år och gammelmoster Märta Leijonhufvud fick 15 barn på 22 år med Svante Sture. Man kan nog därför anta att äkta makar delade säng betydligt oftare än vad man kanske tror.

Kristina Nilsdotter Gyllenstierna

Kristina Gyllenstiernas porträtt på
altartavla från Västerås

“Beside every good man is a good woman, and she must always be ready to step in front"

~ Phryne Fisher, 

Miss Fisher's Murder Mysteries: 

Deadweight

Idag är det Internationella kvinnodagen och Svenskt kvinnobiografiskt lexikon lanserades. Därför väntar jag lite med inlägget om det föredrag om Sigismund som jag lyssnade på på Vasamuseet igår.

Jag tycker att det är ett fantastiskt bra och viktigt initiativ och hemsidan som sådan är jättebra. Givetvis började jag med att söka efter mina personliga favoriter.

Texterna om Margareta Leijonhufvud och Cecilia Vasa var jättebra, men jag blev ändå lite besviken över en del. Både Märta Leijonhufvud och vikingadrottningen Sigrid Storråda saknas helt. Detta tar jag emellertid ganska lätt på eftersom det är första dagen som hemsidan finns och man har möjlighet och förmodligen för avsikt att fylla på efter hand.

Jag var mindre nöjd med texten om Kristina Gyllenstierna. (Den finns att läsa här.) Både hur hon tituleras och en olycklig formulering som insinuerar att hon skulle ha blivit gravid med någon annan än sin man strax innan han dog alternativt att hon inte skulle klara av att vara gravid om inte hennes make ständigt fanns vid hennes sida. Jag tror inget av detta är skrivet med avsikt och jag har kontaktat de ansvariga om det. Jag vet att det kan verka som att jag överdriver, men Kristina är en av mina favoriter och det finns en tendens att både underskatta och nedvärdera henne. Som jag har nämnt tidigare tycker jag att biografin om henne som kom ut förra året hade lite problem med fokuset då det mer handlade om hennes man och äldste son än om hennes liv. Hon är också ett tydligt exempel på hur personer som inte är med i den högsta politiska ledningen oftast faller i glömskan. Men jag tänker ta det från början.

Staty av Kristina gjord av Teodor Lundberg 1912.
Detta var den första offentliga kvinnostatyn i
Sverige

Kristina Nilsdotter (Gyllenstierna) var troligen född 1494 som dotter till Sigrid Banér och Nils Gyllenstierna. Hon hade också två helbröder Eskil och Erik. Sigrid hade varit gift en gång tidigare och från det äktenskapet tog hon med sig sonen Trotte Månsson (Eka) och dottern Cecilia Eka. Cecilia var gift med Erik Vasa och födde sonen Gustav Vasa troligen 1496. Kristina var alltså Gustav Vasas moster!

Hon gifte sig 16 november 1511 med Sten Sture d.y. som var son till dåvarande riksföreståndaren Svante Natt och Dag. Ganska snart efter bröllopet dog Svante av vad som verkar ha varit syfilis (Ett av de första kända fallen av sjukdomen i Norden.) och efter en del turer blev Sten svensk riksföreståndare. Äktenskapet förefaller ha varit lyckligt och han anförtror henne en hel del uppdrag.

Kristina och Sten får fem barn relativt snabbt: Nils, Iliana, Magdalena, Svante och Anna. I januari 1520 var Kristina gravid med deras sjätte barn när Sten drabbade samman med unionskungen Kristian II i slaget på Åsundens is utanför Bogesund (Ulricehamn). Sten skadades allvarligt och dog på vägen upp till Stockholm. Kristina agerade snabbt och sände iväg Nils med den ständigt lojale Stureanhängaren Peder Jakobsson till Danzig (Gdansk) för att be om hjälp.

Kristinas son Svante

Kristina försökte också förgäves be de tidigare lojala Stureanhängarna att någon ska ta upp ledarskapet över motståndet mot Kristian, men ingen vill. Hon tog därför själv upp befälet över Stockholms slott. I maj kom Kristian och belägringen varade ända till september när Kristina till slut blev tvungen att ge upp mot löfte om amnesti för sig själv och alla de tidigare Stureanhängarna. Hon bör under belägringen även ha fött barnet hon väntade. En pojke som troligen dog strax efter födseln och begravdes ihop med fadern.

I november 1520 kröntes Kristian och anordnade en stor fest på Stockholms slott dit även de gamla Stureanhängarna var bjudna. Plötsligt dök den av Sten avsatte ärkebiskopen Gustav Trolle upp och började anklaga alla för kätteri och mot kätteri gällde inte löftet om amnesti som Kristina blivit lovad. Det hela slutade istället med Stockholms blodbad och Kristina blev tillsammans med sina barn, sin mor, syster med barn och de övriga änkorna efter de avrättade i Stockholm och deras barn förda till fängelse i Danmark. Där blev hon kvar till 1524 och de enda av hennes barn som överlever är Nils och Svante.

Efter att ha blivit frigiven, tog hon med sig Nils till Sverige för att se till att få tillbaka sin ställning och sina egendomar. Det ryktas snart också att hon planerar att gifta sig med den danske befälhavaren Søren Norby, något som Gustav ogillar. Däremot tror jag att Gustav inser att hon är för farlig även som Sten Stures änka och att det är därför han gifter bort henne med den gentemot honom lojale Johan Turesson (Tre rosor) 1527. Med honom får hon sonen Gustav 1531.

Kristinas äldste son Nils tar oftast över huvudfokuset från sin mor efter att deras återkomst till Sverige. Idag anses det mer eller mindre klart att han faktiskt är personen som Gustav Vasa kallar Dalajunkern och som försökte göra uppror mot honom 1527 och avrättades efter att Gustav troligen tvingat Kristina att skriva ett brev till Rostock dit han flytt om att det inte var hennes son. Marie-Louise Flemberg skriver i sin ovan nämnda biografi däremot att det är troligt att Gustav själv skrev om brevet i en hårdare ton efter att Kristina godkänt det.

Kristinas senare äktenskap brukar bara nämnas i förbifarten som att det inte är av särskilt stor betydelse. Det är också här som Kristinas karriär som politiker anses sluta och att hon därefter försvinner ur historieskrivningen blir därför ett bevis för problemen med att anlägga ett strikt politiskt perspektiv. Bara personerna som sitter på den reella makten blir synliga, vilket också leder till att kvinnor generellt hamnar i skymundan.

Det som står i det här inlägget är i grova drag det jag vet om Kristina för närvarande. Jag vill däremot in i hennes arkiv och leta reda på mer uppgifter. Det finns inget som tyder på att hennes senare äktenskap ska ha varit olyckligt. Hon fick bara ett barn med Johan, men var heller inte purung. Hon tog ofta hand om kungabarnen däremot och Svantes barnaskara växte också från Sigrids födelse 1538, så nog hade hon fullt upp.

Svenska unionsregenter (Tack Thomas Ivarsson!)

Kristinas tid som ledare för Sverige under senare delen av den turbulenta Kalmarunionstiden är längre än en del av de manliga kungarna/riksföreståndarna. Därför tycker jag det är lite konstigt att hon inte är med i den officiella svenska regentlängden.

Hon blev änka för andra gången när Johan dog 1556 och hon dog själv på familjens huvudgods Hörningsholm 6 januari 1559 och begravdes i Trosa Landskyrka. Tyvärr brann kyrkan 1773 och hennes gravkor totalförstördes.




Diagrammet över unionsregenterna är gjort av Thomas Ivarsson och lånat härifrån. Bilden på Kristina på altarskåpet är lånad från hennes Wikipediasida och bilden på statyn från Stockholms slott är tagen av mig.

Svante och Märta

Märtas kista i domkyrkomuseet i Uppsala

Idag är det Svante Sture och Märta Leijonhufvuds 480e bröllopsdag. Jag har kommit in på dem tidigare och Märta fick ett födelsedagsinlägg när hon firade sin 497e födelsedag på julafton förra året och det lär bli fler blogginlägg. De tillhör nämligen båda mina favoriter och just Svantes person är intressant utifrån hur jag har märkt att historiker ibland skildrar honom.

Svante

Det finns väldigt många undantag för detta och jag vet det, men när man läser om Vasarna blir det ofta tydligt att historikers fokusering på politik och ekonomi leder till att de har problem att se historiska personer som människor. Jag har pratat om det tidigare här och här. Detta drabbar t.ex. kvinnor, men det drabbar även andra typer av män än de som passar in på ett traditionellt (megalomaniskt) mansideal för männen i samhällstoppen och jag tror Svante är en sådan man. (Han förtjänar ett eget blogginlägg, så jag kommer inte att gå in så mycket på hans person här.)

Jag tror att Svante var en väldigt introvert person (som blev ännu mer inåtvänd p.g.a. den jobbiga barndom han måste ha haft) och kanske inte alltid uppskattade att vara social. Baserat på alla gånger han tackade nej till/ignorerade upprorsmakares erbjudande om att göra honom till kung, tror jag också att han var ganska ointresserad av makt. Jag tror han var där han var mer eller mindre tack vare sin DNA och sin fru!

Nils Sture,
Märta och Svantes son

I mitt blogginlägg om Margareta Leijonhufvud tog jag upp berättelsen om att han var förlovad med henne först och att när han träffade henne efter att hon gift sig med Gustav Vasa ska ha blivit påkommen av den senare och att Margareta då lovade bort honom med Märta istället. Jag är oerhört skeptisk till denna berättelse, men jag överväger ändå att ha den med.

Jag brukar tycka det är svårt att analysera folk i det förflutnas känslor, men om jag får göra en bedömning av Märta och Svantes äktenskap så tror jag att det var väldigt lyckligt.

I motsats till sin make, tror jag att Märta var ganska utåtriktad och social och medan Svante var tafatt, så tror jag att Märta var väldigt handlingskraftig. Med andra ord tror jag att de kompletterade varandras personligheter väldigt väl.

Erik Sture,
Märta och Svantes son

Att äktenskapet blev lyckligt vittnar det faktum att de fick femton barn på tjugotvå år. Den äldsta, Sigrid, är född bara nio månader efter bröllopet. Baserat på brevväxlingen som finns bevarad mellan Margareta och Märta, anförtrodde Svante också mycket åt sin hustru både vad gäller politik och ekonomi. Och inte minst vittnar Märtas desperata, ångestladdade brev i samband med Sturemorden om hennes känslomässiga engagemang i sin make och söner och även hennes agerande efter morden.

Märta, Svante och deras familj hamnar lite i skuggan av Vasarna, men är väldigt framträdande och viktiga under perioden. Då jag tycker väldigt mycket om dem och jag finner det lätt att skriva dem som fiktiva karaktärer, har de väldigt framträdande roller hos mig.

Kristina Sture,
Märta och Svantes dotter

Tyvärr verkar det inte finnas en bild av Märta, men jag tänker mig henne som liten, nätt och ljus. Det senare för att deras söner Erik och Nils verkar vara ganska ljusa och Svante å andra sidan är mörk.









Porträtten av Svante, Kristina, Nils och Erik är lånade från Wikimedia commons.