Bo Eriksson - Sturarna. Makten, morden, missdåden

Jag har sedan jag började med den här bloggen funderat länge och väl på hur jag skulle kunna blogga om historikern Bo Erikssons bok Sturarna. Makten, morden, missdåden på ett fint sätt. Jag är normalt en väldigt diplomatisk människa, men jag kommer nu att vara ganska hård. Jag har tyckt att Eriksson är en okej historiker, men det här var inte bra. Jag vet uppriktigt sagt inte egentligen var jag ska börja.

Baserat på omslag och titeln, hade jag förväntningar om en biografi över den yngre Stureätten (alltså den som egentligen är en gren av adelsätten Natt och Dag). Vad jag istället fick var ett oerhört sensationalistiskt och konspiratoriskt försök att skriva en fantasy-deckare baserat på Sturemorden.

Sturekoret i Uppsala domkyrka

Som arkeolog finns det en populärhistorisk referens som länge gjort mig trött mest p.g.a. hur överanvänd den är: Pompeji. De senaste åren har denna dock fått lite konkurrens av referenser till TV-serien Game of Thrones. Bo Eriksson både nämner serien och kryddar dessutom sin bok med referenser som tydligt visar att han är ett stort fan. Baserat på det faktum att han tidigare skrivit och publicerat boken Tusen år av fantasy: resan till Morder, misstänker jag också att han gillar genren generellt.

Jag gillar också genren och även om jag är trött på ständiga referenser till den i arkeologiska och historiska, tycker jag om TV-serien Game of Thrones (Jag finner dock bokserien A Song of Ice and Fire som den bygger på något långrandig, om än intressant, men det är en annan sak.).

Fantasy är en genre som hämtar mycket inspiration från historieskrivning, varför mitt (och för den delen Erikssons) intresse säkert inte är att betrakta som förvånande. Däremot tycker jag att det blir oerhört problematiskt om man ska applicera fantasy-genren med allt vad det innebär gällande stereotyper och berättarteknik på verkliga historiska händelser. Detta verkar inte Bo Eriksson tycka däremot och efter att ha grubblat mig igenom vad han egentligen vill med sin bok, har jag kommit fram till att det är bäst att betrakta den som ett försök att göra just detta... omvandla historiska händelser och personer (i detta fall framför allt Sturemorden) till fiktion.

Svante Sture

"As soon as we die, we enter into fiction", säger Hilary Mantel i en av sina Reith Lectures och det går att argumentera för att historia generellt inte skulle vara en typ av fiktion (Uttrycket att "berätta en historia" handlar ju ofta om att berätta något fiktivt.). Jag förstår också att ni kommer reagera på detta med att påpeka att jag har valt att skriva fiktion om Vasarna. Saken är dock den att jag är noga med att påpeka att det jag skriver är fiktion även om jag gör det utifrån tillgängliga fakta. Mantel är också noga med att författare av historiska romaner alltid bör använda sig av tillgängliga fakta och bygga sin berättelse och sina karaktärer på detta.

Bo Erikssons syfte däremot, verkar inte vara att skriva fiktion, utan att "placera Sturarna - genealogiskt handlar det om tre skilda ätter som burit namnet Sture - och deras främsta representanter i sina rätta historiska miljöer, förklara olika händelser och förlopp samt fastställa växelverkan mellan den aktuella samtiden - Erik XIV och Sturemorden 1567 - och Sturarnas tidigare historia. En sådan växelverkan har inget avgränsat källmaterial, om ens något konkret material över huvud taget, utan baseras i stället på dramats inre logik och på det faktum att det handlar om människor, inte livlösa ting. Men för övriga historiska sakuppgifter, och de är väldigt många, förlitar vi oss naturligtvis både på historiskt källmaterial och tidigare forskning..."

Nils Sture

Jag måste tyvärr erkänna att jag har väldigt svårt för att förstå riktigt vad Eriksson menar och hur han tänker sig att allt ska hänga ihop. Sturemorden 1567 har inget att göra med de tidigare två ätterna som burit namnet Sture. Som jag skrev i mitt inlägg Namn och titlar (1 augusti 2018) var Sture-namnet något som Sten Sture d.y. tog av rent politiska orsaker.

Bokens fokus är, som sagt, i första hand Sturemorden (som oftast skildras utifrån Erik XIV:s perspektiv), men hoppar väldigt mycket till utläggningar om de andra Stureätterna (Gumsehuvud och Sjöblad) som man aldrig riktigt får klarhet kring varför de tagit namnet eller hur de hänger ihop med varandra eller med de isländska Sturlungarna som Eriksson börjar sin redovisning med. Inget alls nämns om ätten Natt och Dag förutom att det påpekas att de yngre Sturarna var en gren av denna ätt. Med tanke på att det är namnlikheter Eriksson verkar ute efter, är jag förvånad att han inte tog med den skotsk-engelska kungliga dynastin Stuart, men han kanske bara letade inom Norden...

Erik Sture

Överlag verkar Eriksson ha hakat upp sig väldigt mycket på själva namnet Sture och dess etymologiska betydelse (Fornsvenska ordet sturla betyder stoja, bullra och bringa oreda enligt Eriksson.): "De svenska Sturarna var förvisso "sturla" - det stormade alltid kring dem och de var uppenbarligen besvärliga att ha med att göra..."

Jag skulle gissa att det är denna fixering vid själva Sture-namnets betydelse och det faktum att han drar alla Sturar över en kam, som gör att Eriksson hamnar mest fel och det redan från början.

Ihop med att han verkar föredra att skriva överdramatiska fantasy-inspirerade skildringar, blir boken en väldigt förvirrande soppa som stundtals helt tappar sin röda tråd.

Eriksson kommer snart nog tillbaka till Sturemorden, men det blir svårt att se vad redogörelserna för de äldre Stureätterna eller utläggningen om Peder Swarts krönika om Gustav Vasa har med dem att göra. Inte heller förstår jag hur Per Brahe d.ä.s beskrivning av hur Svante Sture kidnappades i Lübeck på 1530-talet och där blev erbjuden den svenska kungakronan mot att han stöttade dem i deras planerade krig mot Gustav Vasa skulle kunna användas som bevis för att Svante konspirerade mot kung Erik. En liten, men väldigt viktig detalj i sammanhanget är nämligen att Svante tackar nej alla gånger någon upprorsman (bl.a. Nils Dacke försöker också med detta) erbjuder honom kronan i utbyte mot hans stöd.

Sten Sture d.y. och Kristina Gyllenstiernas altarskåp i
Västerås domkyrka

Vapensköldar över ingången till Sturekoret
i Uppsala domkyrka

Bo Eriksson spelar väldigt mycket på antagoniseringen mellan Sture- och Vasaätten som inte kan avfärdas som anakronistisk, men den var kanske inte egentligen någonting som merparten av de båda släkterna såg själva. Tvärtom verkar de för det mesta ha kommit riktigt bra överens. Genom systrarna Leijonhufvud (Margareta och Märta) var de också väldigt nära släkt och Gustav Vasa var till på köpet kusin till Svante Sture då Svantes mamma Kristina Gyllenstierna var hans moster (Liksom Marie-Louise Flemberg får Eriksson detta släktskap lite om bakfoten då han påstår att Erik Vasa var Kristinas morbror och inte svåger.).

Antagoniseringsfokuset ihop med Erikssons fixering vid Sture-namnet blir också väldigt förvirrande när han berättar om hur Erik måste ha känt sig hotad av Sten Sture d.ä:s St. Göran och draken-staty i Storkyrkan i Stockholm. Eriks farfars morbror var nämligen ingen mindre än Sten Sture d.ä. själv. Han är alltså genealogiskt sett mycket närmare släkt med statyns upphovsman än vad Svante och hans söner Nils och Erik är... Detta rent biologiska släktskap blir ju väldigt intressant mot Erikssons konstaterande att (alla) Sturar är "bångstyriga och egensinniga" om man ser till Erik och hans syskons eget beteende...

Sturekläderna i Uppsala domkyrkomuseum

Bo Erikssons fantasy-inspiration blir egentligen mest tydlig ifråga om Svante Stures person. Hans syn på Svante är minst sagt ambivalent. Dels vill han få honom till en hetsig, ondsint, maktgalen och bullrig maffiaboss, samtidigt som han skildrar en pojke som växer upp med en djupt deprimerad moder (som det verkar som att Eriksson inte trodde brydde sig särskilt mycket om honom eller var kapabel till att göra detta) och blev tvungen att försöka passa in för att överleva varför han framstår som "något tråkig" i källorna. Detta därför att han aldrig sätter sig upp emot Vasarna utom då innan Sturemorden när Eriksson tar för givet att han konspirerar mot kungen. Jag måste säga att jag inte riktigt får klarhet i vad som gör Eriksson så säker på detta och varifrån han hämtar maffiabossen om det inte är från källorna, men jag antar att det igen beror på att alla Sturar enligt honom är "bångstyriga och egensinniga".

Malin Sture

Erikssons förväntningar på Svante blir intressanta utifrån stereotypa manliga fantasy-hjältar. När det kommer till Fantasy förväntar vi oss manliga karaktärer som är autonoma, sturska och fysiskt starka alternativt kvicktänkta, bullrande och karismatiska. Gemensamt för båda dessa stereotyper är att de är extremt arroganta och att ödet (Eriksson kommer mycket in på såväl Fru Fortuna som Livs-/ödeshjul i Sturarna-boken.) givit dem ett uppdrag och det är bara genom deras exceptionella fysiska styrka och/eller magiska krafter som de kan rädda världen/universum från undergång. De manliga skurkarna har i princip samma karaktärsdrag förutom att de vill förstöra världen istället för att rädda den.

Så vad har då detta med Svante att göra? Egentligen ingenting även om Bo Eriksson verkar vilja placera honom i det senare facket. Det jag själv har fått ut från källorna om Svante är däremot inte någon Sauron, eller Voldemort. Jag har inte heller fått ut någon Frodo eller ens en Harry Potter.

Svante framstår verkligen inte som en mästerskurk, men heller inte som någon variant av "The Chosen One". Istället verkar han ha varit snäll, mild, empatisk och introvert. En introvert behöver inte nödvändigtvis vara blyg, men de brukar inte uppskatta att vara i centrum. I sin bok Sturemorden 1567, skriver Jan von Konow att uttalanden om honom säger att han var "skapad för lugnet och skuggan". Jag tycker att det är en så fin beskrivning av en introvert. Bo Erikssons kommentar om von Konows bok är emellertid att man ska ta det som står i den med en nypa salt. För mig är det emellertid klart att uttrycket "den som sa det han var det" är applicerbart i detta sammanhang. Särskilt eftersom Erikssons syfte verkar handla om att han bygger det mesta på "dramats inre logik" som jag undrar om han själv förstår.

Margareta Sture

Svante är således inte någon typisk manlig fantasy-karaktär, men han liknar Newt Scamander som var huvudperson i Harry Potter-spin offen Fantastic Beasts and Where to Find Them från 2016.

Newt är en tystlåten och känslig, men självsäker man som har lättare att hantera magiska djur än människor och som är fullkomligt nöjd med att ha sitt öde klart med att förmedla kunskap och förståelse om dessa magiska djur till andra. Han är blyg, socialt klumpig och obekväm, men hans omvårdande egenskaper och empati sträcker sig även ut över människor (särskilt de som diskrimineras och blir utstötta).

Newt kan självklart magi (Han tillhörde Hufflepuff på Hogwarts.), men det är inte det som är hans styrka. Det är istället just hans empati för allt levande. Det löper som en röd tråd genom hela filmen och det präglar också hur han tar sig an monstret. Hans tillvägagångssätt är inte upphetsande utan lugnande, något som Bo Eriksson faktiskt skriver att Svantes är när han med (i källorna uttryckt) mild röst, försöker lugna Eriks förvildade drabanter när de kommer för att döda honom. Hur detta skulle kunna vara en bångstyrig och egensinnig maffiaboss måste jag erkänna att jag inte riktigt förstår. Som sagt har denna man också tackat nej till alla erbjudanden om kronan som upprorsmakare kommit med tidigare. Talande för problemen som folk ofta har med den här typen av manliga karaktärer (förmodligen p.g.a. ovanan att introverta, milda och empatiska män ges plats) i populärkulturen är recensionerna av Newt Scamanders karaktär. De är överlag ganska negativa och särskilt intressant i förhållande till Erikssons beskrivning av Svante Sture som "något tråkig" är att den amerikanska nättidningen Slate kallar Newt Scamander "a little boring" i sin recension.

Kristina Sture

Bo Erikssons problem med att läsa Svantes karaktär är dock inte så allvarlig som hans skildring av Svantes mor, Kristina Gyllenstierna. Han tar fasta på att man i hennes andaktsbok kan utläsa att hon troligtvis hade en hel del ångest. Eriksson tacklar detta faktum genom att överdramatiskt skildra hur Svante under hela sin uppväxt såg henne ligga på knä och be storgråtandes. Den bilden undrar jag varifrån han har fått, men är typisk för Erikssons överdramatiska berättarstilen. Svante växer dessutom upp i stort sett utan modern och till på köpet utanför Sverige.

Jag tillhör inte de som säger åt folk att inte skriva om ämnen de inte känner till. Man kan läsa sig till (eller för den delen faktiskt också fråga ut folk) väldigt mycket kunskap och förståelse om ett ämne om man bara ordentligt försöker att faktiskt leva sig in i en situation som man inte har upplevt tidigare efter att man tillägnat sig kunskaper om det. Däremot bör man iaktta väldig försiktighet om man inte har rejält på fötterna och det gör inte riktigt Eriksson i sin skildring av Kristina.

Kristina Gyllenstierna

Det finns självklart en enorm variation i hur man agerar och reagerar när man har någon/några ångestrelaterade sjukdomar. Visst gråter man lätt, men sällan ligger man hela dagarna i ända och gråter hysteriskt på golvet. Känslorna blir överväldigande och man är ofta snarstucken och har svårt att hantera stress.  Det gäller att hela tiden reflektera och hålla sina hjärnspöken i schack för man kan bli riktigt ordentligt paranoid (Jag tänker bl.a. på Erik XIV i detta sammanhang.)

Vissa dagar säger antingen hjärnan eller kroppen eller båda totalt emot och man klarar inte av att gå upp ur sängen, men man kan också agera mer eller mindre som vanligt andra dagar, hur stor kamp det än må vara. Det senare torde Kristina Gyllenstierna vara ett utmärkt exempel på. Tänk allt hon gick igenom före och under belägringen av Stockholm, men ändå klarade hon av att hålla Kristian II borta i flera månader och det trots ganska lite stöd utifrån. Erikssons skildring av henne som hysterisk gråterska blir ytterligare ett exempel på hans överutnyttjande av stereotyper för att överdramatisera händelseutvecklingen och tidsperioden. Det fungerar väldigt illa och faktiskt är det även kränkande både gentemot Kristina och folk med ångestrelaterade sjukdomar. Varför inte istället beundra henne för det hon gör trots den där ångesten hon måste ha haft?! Det är hon mer värd.

Sten Sture d.y.

Inte heller tror jag att vare sig hon eller Margareta Vasa, i egenskap av Gustav Vasas syster, skulle känna igen sig i Erikssons beskrivning av hur Margareta under fängelsetiden i Danmark gick om henne i värde som fånge och hur detta splittrade dem. Denna beskrivning är helt i linje med Erikssons fokusering på att antagonisera Vasa- och Stureätterna, vilket uppenbarligen som sagt fanns i samtiden (om man ser till Erik XIV), men som jag tycker har uppförstorats av historiker i senare sammanhang. Om man ser till vad källorna säger om hur Gustav Vasa framför allt, men faktiskt även Erik XIV, agerar gentemot Svante Sture och hans familj och vice versa, framstår det som att de oftast kom väldigt bra överens plus att de som sagt är nära biologiskt släkt.

Det finns ett tydligt "anti-adligt" perspektiv i boken som dels blir tydligt när Eriksson beskriver Svante Stures fru, Märta Leijonhufvuds skildring av sin kränkande båttur i en gammal fiskarskuta från Svartsjö till Uppsala som "... en mer sannolik förklaring [än att besättningen hånade henne] är snarare att adelsfrun helt enkelt inte var van att åka andra klass." Detta konstaterande finner jag fullkomligt obegripligt i relation till att Eriksson beskriver sitt syfte som att vilja "placera Sturarna - genealogiskt handlar det om tre skilda ätter som burit namnet Sture - och deras främsta representanter i sina rätta historiska miljöer," Stånden är inga klasser! En adelskvinna hade särskilda privilegier och rättigheter och Märtas kränkthet i att tvingas resa i en enkel fiskarskuta hade därför ingenting att göra med att hon är ovan att resa i "andra klass". Att behandla henne lägre än hennes medfödda rättigheter är en djup kränkning i sig. Att hon sedan oroar sig för sin make och söners liv måste ha gjort det till hennes värsta resa bara av den orsaken.

Sturegraven i Västerås domkyrka

Konstigaste blir de anti-adliga tendenserna ändå när det gäller Bo Erikssons skildring av Eriks rådgivare Jöran Persson. Som främsta bevis för att Sturarna är skyldiga till en konspiration om att avsätta Erik använder Eriksson diverse vittnesmål och erkännanden. Däremot verkar han inte alls ha ifrågasatt dessa utsagor trots att de bl.a. kommer från en dödsdömd man som blivit benådad av Erik och Jöran Perssons spioner. Abraham Stenbock ska också ha erkänt konspirationen säger Eriksson.

Det så kallade Kevin-fallet briserade ordentligt förra året och var därför troligen inte känt för Eriksson när han skrev Sturarna, men då det fallet bevisar att förhörsledare kan fabulera erkännanden, vore det intressant att studera vad Jöran gör på egen hand. Eriksson menar att "[d]omen över Jöran har fallit på felaktiga grunder", men det skulle jag verkligen inte vilja hävda.

Jöran har inte dömts av historiker för att han inte var adlig eller ogillas av sin samtida adel. Han döms utifrån att vi av samtida källor kan anta att han var ett manipulativt, maktmissbrukande svin, vilket uppenbarligen hans samtid också tyckte! Jag skulle t.o.m. vilja säga att det faktum att Erik benådar Jöran är yttersta orsaken till att hans bröder gör uppror. Ett uppror som ironiskt nog gör Märta till den förrädare som jag, i motsats till Bo Eriksson, inte tycker det är rimligt att tro att Svante, Nils och Erik Sture var.

Detta inlägg är redan väldigt långt och jag har bl.a. inte gått in på den mest uppenbara skillnaden mellan hur historiker respektive arkeologer tänker som finns i boken eller skildringen av Malin Stures rymning med sin kusin Erik Stenbock, men det lämnar jag till en annan gång.

Bo Eriksson skriver att han utgår från "dramats inre logik" när han drar slutsatser om händelseutvecklingen. Genom hela boken undrade jag emellertid om han egentligen förstår den. Han kommenterar vid ett tillfälle att det handlar om verkligheten och inte en Shakespeare-pjäs, vilket blir befängt när han själv verkar behandla personerna som stereotypa karaktärer inom fantasy-litteraturen.

Även om jag fortfarande troligen hade betraktat hans tolkning av Stureätterna i allmänhet och Sturemorden i synnerhet med väldig skepsis, hade jag faktiskt respekterat honom mer ifall han gjort det till riktig historisk fiktion. Nu står den på faktahyllorna överallt och Eriksson inbjuds att prata om Sturarna som expert på ämnet (T.ex. i podcasten Historia nu och i Vetenskapsradion historia).

Då Eriksson har yrkestiteln historiker har han en annan typ av auktoritet och här tappar han det direkt då han förefaller för fixerad vid fantasy-stereotyper och ett namns betydelse. Det hela mynnar ut i en härva som mest liknar sensationslysten klickjournalistik. Jag tycker det är rejält synd att detta förmodligen blir många svenskars första ordentliga möte med Sturarna. De förtjänar att tas på allvar som de fantastiska personer de faktiskt var!




Porträtten av Stureättens medlemmar är lånade från Wikipedia  och Digitalt museum. Övriga är egentagna foton.

Elena Favilli & Francesca Cavallo - Godnattsagor för rebelltjejer

Jag är glad när kvinnohistoria uppmärksammas och tycker att Elena Favilli och Francesca Cavallos initiativ med Godnattsagor för rebelltjejer-serien (Goodnight stories for rebel girls) var väldigt trevligt. Jag läste nyligen första boken i serien i svensk översättning av Åsa Jonason.

Boken består av 100 ensidesberättelser om både levande och döda kvinnor som är jättevackert illustrerade med porträtt av respektive kvinna i jättevackra färger på uppslagets andra sida.

Jag önskar verkligen att jag hade varit mer positiv till denna än vad jag är. Jag tycker som sagt att det är ett väldigt trevligt initiativ och väldigt många av kvinnorna som finns representerade (även de historiska) kände jag inte till sedan innan.

Vad jag däremot reagerar emot är att berättelserna är väldigt schematiska. För att få plats på en sida är varje levnadshistoria så pass avskalad att individuella variationer lämnas ute och berättelserna handlar om en flicka som växer upp under svåra förhållanden och sedan presterar något som gör att hon vinner uppmärksamhet enligt det moderna, västerländska måttet för vad en prestation är (att vinna OS-guld, att nå en maktposition som ingen kvinna h aft tidigare etc.) Helst ska hon också på något sätt ha brutit en eller flera moderna, västerländska normer på vägen. Hur hon gör detta och de motgångar hon rimligen bör ha stött på på vägen, lämnas helt ute ur berättelsen. Det finns heller ingen som helst kontext kring kvinnorna, varför deras berättelser blir ännu mer avskalade och det blir ännu mer fokus på det de har uppnått och bedriften problematiseras inte heller, utan det är underförstått att det är en prestation. Detta gör att boken, trots att den tar upp kvinnor från världens alla hörn och olika tidsperioder (dock som vanligt med en betoning på de senaste 200 åren. Bara 16 av de 100 kvinnorna är födda före 1800 och tre av dem, Mary Anning, Jane Austen och Policarpa Salavarrieta, är födda på 1790-talet och kan således räknas till 1800-talet också.), framstår som rätt eurocentrisk.

I vissa fall, som t.ex. ifråga om Ruth Harkness har prestationen fått gå före andra värderingar. Att fånga en vild pandaunge i Kina och ta med till en djurpark i USA må vara en prestation, men man kanske hade kunnat ta upp lite mer av den moraliska aspekten kring denna prestation. En kvinna är inte automatiskt en bra förebild, bara för att hon går emot normer och förväntningar och/eller är först med någonting. Jag undrar också var alla vardagshjältinnor är? De som följer normerna och inte uppnår storslagna öden. Som vanligt i sådana sammanhang, vill jag framhäva systrarna Märta och Margareta Leijonhufvud.

Margareta blir drottning. Detta kan väl anses vara lyckat, men samtidigt är titeln inte unik för henne och även om Gustav Vasa anförtror henne en hel del viktiga uppdrag, åstadkommer hon ingenting egentligen spektakulärt och hon uppnår aldrig absolut makt av den moderna typ som Favilli och Cavallo beskriver som "rebellisk". Märta hamnar i sammanhanget än mer i bakgrunden än sin storasyster. Hon förblir i källorna en vanlig högadelsdam, som agerar som är typiskt för en högadelsdam under hennes samtid. Intressant nog, gavs hon av sin samtid smeknamnet Kung Märta, men jag tvivlar på att hon skulle fånga Favilli och Cavallos intressen ändå.

Författarna har för övrigt med drottning (kung) Kristina i bok 2, vilket gör att jag även kommer att läsa denna.

Som sagt, tycker jag initiativet är fantastiskt, men perspektivet för vad som är en kvinna värd att berätta om och göra till förebild behöver vidgas. Jag reagerar dessutom mot uppmaningen i början av boken att komma ihåg att man alltid har rätt. Att folk tar det för givet, är ett jätteproblem som bidrar till polarisering idag. För ingen har rätt hela tiden. Vi lär oss mer och utvecklas mest genom att inse att vi faktiskt kan ha fel och att det oftast är helt okej.

Jag ser också på Youtube att det svenska förlaget gör reklam för den första delen av boken med filmen nedan som gått runt på sociala media en tid. Det finns dock ett problem med den: den är amerikansk och inte svensk! Den svenska barnboksbranschen jobbar mer aktivt än den amerikanska för att publicera berättelser av mer varierad karaktär. Svenska barnboksinstitutets statistik från 2016 visar att 55% av barnböckerna som gavs ut det året, hade kvinnlig huvudkaraktär.

Hilary Mantels Reith Lectures

"[History] is what's left in the sieve, when the centuries have run through it."

Varje år sedan 1948 låter BBC en person hålla i en kort serie föreläsningar till minne av sin första generaldirektör Lord John Reith. Detta för att förmedla kunskap och förståelse om olika ämnen till allmänheten. Förra året var det författaren Hilary Mantels tur att hålla fem föreläsningar:

• The Day is for the living
• The Iron Maiden
• Silence Grips the Town
• Can This Bones Live?
• Adaptation

Mantel har en hel del intressant att säga om både historieskrivning och historisk fiktion. Hon menar att gränsen mellan dem är väldigt flytande och historia kommer alltid att vara ofullständig och bara bli det bästa vi kan få fram utifrån de källor som lämnats kvar åt oss. Därför förblir historieskrivningen alltid i ett mellanting mellan två dåtid och nutid: "The writer of history is a walking anachronism, a displaced person, using today's techniques to try to know things about yesterday that yesterday didn't know itself." Personligen håller jag bara delvis med henne om detta.

Jag har ofta sett liknelser mellan arkeologin och pusslande och jag gillar den liknelsen. Det förflutna är ett pussel som man lägger utan någon som helst bild att titta på och man vet att det kommer alltid att fattas bitar. Samtidigt skulle jag inte vilja hävda att det bara handlar om sådant som folk i det förflutna inte visste om själva. Däremot tror jag att det ofta handlar om kunskaper som mycket väl kan vara undermedvetna eller semimedvetna för personerna som levde då.

"As soon as we die, we enter into fiction. (---) Once we can no longer speak for ourselves, we are interpreted. And when we remember, as psychologists so often tell us, we don't reproduce the past, we create it."säger Hilary Mantel och jag perspektivet på historia och fiktion är väldigt intressant. Jag har alltid ogillat att koppla ihop historieskrivningen med identiteter då detta leder till en väldigt stel och exkluderande historia om storslagna hjältar och deras förehavanden. Oftast har dessa hjältar agerat i nationalstatens intresse, vilket blir väldigt problematiskt med tanke på att konceptet "nationalstat" centrerad kring "ett folk" är en produkt av 1800-talet. "Hjältarna" blir också reducerade till nationalromantiska symboler och i spelbrickor i ett politiskt maktspel, vilket jag diskuterade en del kring Kristina Gyllenstierna i  t.ex. inlägget om Mary Beards bok Kvinnor och makt 29 juli i år. Att betrakta historia som berättelser, öppnar upp för en annan typ av perspektiv på historiska personer som också tar med andra grupper än bara den översta politiska toppen.

Jag har funderat mycket på hur Peder Swarts Gustav Vasas krönika egentligen togs emot av samtiden. Om folk insåg att det var en hel del fiktion inblandat i det eller inte. 1500-talsmänniskor var inte dumma, men de hade andra perspektiv på världen och kanske spelade det inte särskilt stor roll heller. Berättelserna om Gustav Vasas väg till makten och äventyr i Dalarna är det inte bara 1500-talets människor som tragglat vidare utan som utgör en del i synen på Gustav Vasa än idag.


Hilary Mantel menar att sanningen måste visa vägen och fakta är en hjälpande hand, men en författare av historisk fiktion behöver även vara pragmatisk. Hon berättar om polska Stanisłava (Stasia) Pryzbyszewska som helt nördade in sig på franska revolutionen och som ägnade de sista sju åren av sitt liv åt att sitta instängd ensam i sitt hem skrivandes en perfekt skildring av den historiska händelseutvecklingen i Frankrike i slutet av 1700-talet i ett antal dramer som inte kunnat spelas så som hon tänkt sig dem. Det är lite det jag varit inne på i flera inlägg om mitt skrivande tidigare, bl.a. i inlägget Mitt perspektiv på genren historisk fiktion från 3 december 2017. Det är omöjligt att få något 100% historiskt korrekt. Inte ens historisk och arkeologisk forskning blir det. Jag har fått höra att ingen kommer att ta mina idéer seriöst om jag gör fiktion av vasarna och Mantel pratar om det som att historiker kommer alltid att undra varför du tagit bort vissa saker medan kritiker alltid kommer undra varför du stoppat in dem. Hennes uppdrag som författare av historisk fiktion, menar hon är "to recreate the texture of lived experience. To activate the senses, and to deepen the reader's engagement through feelings." och det är lite den orsaken som gör att jag väljer fiktion från att skriva forskningsmässigt.

I mitt inlägg Kostymer, modern historia och "Det Andra" försökte jag diskutera hur vi lätt avfärdar förindustriell historia som för annorlunda för att relatera till, men att det egentligen handlar om att se det som en annan kultur (Den industriella historien är också väldigt mycket en annan kultur i min mening, men det är ett ämne för ett annat blogginlägg.). Detta håller Mantel med mig om och hon säger: "When we imagine a lost world, we must first rearrange our senses - listen and look, before judging." Hon ställer också frågan varför vi alltid ser det förflutna som en skräckfilm. Personligen tror jag att det handlar väldigt mycket om det evolutionistiska perspektivet som vi gärna anlägger på det förflutna. Mantel nämner inte begreppet evolutionism, men historikern Maria Sjöberg förklarar det i sin bok Kritiska tankar om historia:

 Den industriella revolutionen och demokratins genombrott är exempel på samhällsomvandlingar som ägt rum fullständigt i Västeuropa men outtalat anses vara mål även för områden där detta ännu inte har skett. Ekonomisk tillväxt ses som en naturlig följd av demokrati, vilket därmed blir mål för all mänsklig utveckling. Nutida västerländska normer ses som allmängiltiga för världen i stort och vi projicerar dem gärna bakåt i tiden. För att finna och utforska vägen fram till nutiden, blir det också viktigt att i det förflutna söka efter företeelsens ursprung, rötterna. Resultatet blir att vägen från då till nu framstår som oundviklig och nödvändig, trots att gångna tiders vägval har varit oändligt många. Vilka koncept som med tiden skulle bli vinnande var lika svårt att förutsäga för det förflutnas människor som för dagens.

Industrialismen och moderniteten blir alltså målet för den evolutionistiska historiesynen som utgår från att allt alltid gått framåt emot dem. Vi vill så gärna att vi ska stå på toppen av evolutionsstegen. Därför dömer vi historiska tidsperioder för att inte leva upp till de krav som vi baserar på vår egen tids värderingar och dömer således gärna äldre tidsepoker och de människor som befolkade dessa på förhand. Mantel menar dock att det inte alls var så illa och att folk hade mer kunskaper om både sig själva och världen än vad vi tror. Hon menar också att vi måste lista ut när i ett slag som det går att avgöra vilken sida som kommer att vinna för att få bort det teleologiskt perspektiv på det förflutna.

"I don't believe history ever repeat itself either as tragedy or farce. I think it's a live show and you get one chance. Blink and you miss it. Only through art can you live it again" säger Hilary Mantel och jag förstår vad hon menar. Det är så lätt när man säger att historia återupprepas att tro att vi på något vis kan sia om framtiden baserat på en händelse i det förflutna som uppvisar vissa likheter med händelser i nutid, men som vid närmare granskning kanske inte alls är särskilt likt dagens situation.

Det fanns även en väldigt intressant diskussion kring Mantels huvudperson Thomas Cromwell i frågestunden efter en av föreläsningarna som går att delvis applicera på synen på Gustav Vasa, men det lämnar jag därhän så länge...

Referenser

• https://www.bbc.co.uk/programmes/b00729d9
• Sjöberg, Maria 2012. Kristiska tankar om historia, Malmö

Första kapitlet

För närvarande känns det som att jag är rätt klar med ett första utkast till det första kapitlet av del 1 i min tänkta Vasa-serie. Del 1 är tänkt att vara namngiven efter Kristina Gyllenstierna. Hon kommer givetvis att vara viktig även i senare delar, men hon får äran att vara titelkaraktär på en bok som tidsmässigt löper fram till hennes systerson Gustav Vasas officiella kröning 12 januari 1528.

Efter mycket velande fram och tillbaka har jag bestämt mig för att varje kapitel ska vara skrivet utifrån en enda karaktärs perspektiv. Detta är ett drag jag lånat från George R.R. Martins bokserie A Song of Ice and Fire som väl egentligen är mer känd p.g.a. sin TV-version Game of Thrones, vilket är titeln på första boken i serien. Jag är inte lika odelat positiv till vare sig bok- eller TV-serien som många andra verkar vara och det börjar bli väldigt tröttsamt att i historie- och arkeologisammanhang se liknelser till, framför allt TV-serien, men jag tror berättarperspektivet från böckerna passar min berättelse. Som jag skrivit innan (här), vill jag fokusera mest på karaktärernas reaktioner och känslor för historiska händelser än händelserna som sådana. Jag tycker ofta att det humana perspektivet glöms bort i historieskrivningen och alltför många historiker verkar ha lite svårt att inse vad människorna betyder för händelseutvecklingen.

Jag gav er ett litet smakprov på början av kapitlet innan (här), men jag känner mig inte riktigt bekväm med att göra det nu. Jag tänker låta kapitlet ligga ett tag innan jag går tillbaka till det igen. Kapitlet har Kristina Gyllenstierna som perspektiv och redan nu känner jag att jag behöver ändra en del för att det inte ska bli så mycket exposition på en gång. Samtidigt tänker jag att det kommer att bli lättare när mer är skrivet och jag vet var jag kan sticka in expositionen under ett längre perspektiv. Trots blir det väl berättartekniskt bättre att inte avslöja allt på en och samma gång utan låta läsarna lära sig bakgrunderna allt efter hand.

De första folken

"I was first very sceptical when we started seeing this signal, but the power of genetics is in a way that the data will stare you in the face and force you to rethink your ideas if you are wrong."

~ Svante Pääbo

SVT har under sommaren visat en amerikansk dokumentärserie i fem delar från 2015 som heter De första folken (originaltitel: First peoples). Den fascinerade mig så mycket att jag strecksåg den på SVT play igår. (Seriens första avsnitt har redan tagits bort och de övriga kommer att tas bort under de närmaste dagarna.)

Detta handlar inte om Vasarna mer än att även de är människor och därför är en del av denna historia, men mitt historieintresse är långt mycket mer omfattande än vasarna och därför tänker jag ge intressant "ovasa historia" utrymme här också.

Dokumentären är väldigt välgjord och förklarar ett forskningsfält som kan vara väldigt komplicerat att förstå även för forskare i discipliner som utnyttjar sig av resultaten, nämligen DNA-tekniken. Jag tycker också att de lyckas väldigt väl med det även om jag har lite småsaker jag kan klaga på.

Serien utgår från skelettfynd och varje avsnitt berör de första människorna på varje kontinent. Den första är en sammanslagning av Nord- och Sydamerika och tyvärr är det i princip uteslutande Nordamerika som tas upp. Bilden ovan till vänster är också lite missvisande eftersom det handlar mindre om Eva av Naharon och mer om den s.k. Kennewick-mannen.

Kennewickmannen har orsakat rättsliga tvister mellan amerikanska antropologer och Native Americans allt sedan han hittades 1996 utanför staden Kennewick i den amerikanska delstaten Washington. Jag tycker detta hanterades väldigt väl av dokumentären som lät ledaren för the Native Americans komma till tals med sitt perspektiv om varför det var så viktigt för dem att han begravdes. Jag tyckte det var jättebra att mannen som gjorde DNA-analyserna tog med dem i sin forskning. Han både lät dem vara med under provtagningen, förklarade vad han gjorde och varför och de bad tillsammans för mannen. För att vi ska kunna mötas över kulturgränser, tror jag att den där respekten och viljan att låta dem ta del av forskningsprocessen är väldigt viktig för att vi ska skapa förstå varandra. DNA:t visade att hans genom mest liknade dagens Native Americans.

Innan man gjorde DNA-analyserna, gjordes en undersökning av kvarlevorna av en forensisk antropolog som pekade på tydligt polynesiska drag på mannens kranium och isotoperna visade att han kom norrifrån. Båda dessa uppgifter tyckte jag var jätteintressant och jag skulle vilja att programmet utvecklade båda uppgifterna lite mer. Inte minst jämförelserna med gjordes mellan mannens utseende och ainu-folket.

Av det som sades om Eva av Naharon som hittades i Mexiko är att hon är ca. 13 000 år och därför inte kan ha kommit till Amerika under den tid då det fanns en landbrygga över Berings sund. Man förslog istället en äldre invandringsvåg som kommit via båt. Detta tycker jag låter väldigt rimligt. Enligt dagens forskning uppfanns de första båtarna för ca 10 000 år sedan, men detta har jag alltid tyckt verkat väldigt underligt. Båt är en ganska enkel och logisk uppfinning trots allt. Det är lätt att observera och pröva sig fram och vattnet har många olika sorters föda att erbjuda som säkert lockat. I programmet nämndes bl.a. kelpskogarna utanför östkusten på de amerikanska kontinenterna.

Avsnitt två handlade om Afrika och att man idag tror att grupper av människor uppstod på flera olika ställen, men att de ändå verkar ha utvecklat sociala nätverk i vilket man utbytte gener (och möjligen även föremål) från olika grupper av människor och förmänniskor. Detta avsnitt berättade historien om Omo 1, som hittades i Etiopien på 1960-talet och som är ett av de äldsta fynden av kvarlevor av homo sapiens.

"Variation is the key to evolution. It's what evolution works on. That's exactly why hybridization is such a powerful evolutionary force."

~ Rebecca Ackermann

Avsnittet tog även upp Mitokondriska-Eva, alltså den yngsta kvinna som delar mitokondrie-DNA med oss idag) och Y-kromosoms-Adam (som är den yngsta man som delat Y-kromosom med dagens män). Båda dessa levde i Afrika samtidigt som Omo 1, alltså för mellan 150 000 och 200 000 respektive mellan 60 0000 och 90 000 år sedan. Ett annat skelett kom från Marocko och visade på att olika mänskliga drag utvecklades på olika platser i Afrika vilket lett till att man tror att det fanns sociala nätverk där människor träffades, parade sig och utbytte DNA. Denna mångfald är det som gav upphov till homo sapiens och i vårt DNA finns rester av många av dessa olika förmänniskor. Bl.a. fanns en släktforskande afroamerikansk kvinna i USA som fascinerades av sin farfarsfarfar (som var frigiven slav) och bad en manlig kusin skicka in ett DNA-test för att kunna spåra y-kromosomen. Den visade sig vara extremt ovanlig och fanns bara hos ett tiotal män i en liten by i Kamerun och kunde utifrån mutationsfrekvensen dateras till att vara 338 000 år gammal. Det gör att den måste ha kommit in i det mänskliga genomet innan homo sapiens fanns, vilket även bevisas i södra Kamerun. Där bor ett pygméfolk i regnskogarna (Dokumentären säger inte vilket.) som bär på en mängd speciella fragment i sitt DNA som verkar härröra från förmänniskor. Det verkar med andra ord som om det skett en ganska omfattande korsning mellan olika människoarter, något som även diskuteras i avsnitten om Europa och Asien.

I Asien-avsnittet diskuteras homo sapiens väg ut ur Afrika. Man diskuterar eventuell korsning mellan dem och homo erectus, men framför allt tas DNA-spåren från denisovaner upp. Inte minst bland människorna som lever i dagens Tibet. Dessa människor har en förmåga att kunna andas på höga höjder, vilket diskuteras som orsakade av proteinet hemoglobin. Tibetanerna har mindre av detta protein och en särskild typ av genen som styr över mängden i sin DNA-uppsättning. Även om alla andra har själva genen, finns inte den varianten någon annanstans och verkar vara ett resultat av en korsning med denisovaner. Likaså finns gener som bidrar till vårt immunförsvar som inte finns hos människor i Afrika, men annorstädes.

"A population that's too isolated faces extinction. Without mew genes, the gen pool dries up."

~ Berättaren, Kerry Shale

Jag har en särskild plats i hjärtat för Australiens aboriginer och avsnittet om Oceanien (kallat Australien liksom det oftast gör!) handlar om dem. Frågan om hur aboriginerna tog sig till Australien är även den väldigt intressant då den aktualiserar frågan om båtar från det första avsnittet igen. Landmassorna var i och för sig större och haven mindre, men det måste fortfarande ha skett via båt, för jag misstänker att ingen orkat simma tio mil helt utan att pausa någonstans på vägen. Väl där isolerades de helt från omvärlden under så lång tid att det måste ha funnits stor risk för inavel och därför också att dö ut. Man tror att de klarade sig tack vare de sociala nätverk de skapade inom vilket de olika isolerade grupperna kunde träffas och para sig för att hålla generna levande.

Idag har man kartlagt hela aborigin-DNA:t, vilket verkar ha gjort att aboriginerna mer välvilliga till vetenskapsmän och de har ett helt annat förhållningssätt än the Native Americans i avsnitt ett. De har insett att vetenskapen kan hjälpa dem att få svar på frågor om sitt ursprung. Däremot vill de bli behandlade med respekt och få möjlighet att vara delaktiga i projekten.

Europa-avsnittet tyckte jag sämst om. Här tappade man greppet en hel del. Kortleksanalogin om hur neanderthals-DNA kom att blandas upp med homo sapiens-DNA var bra. Däremot verkade det inte som att man helt ville erkänna det som egentligen borde vara det mest uppenbara: att istället för att dö ut, absorberades neanderthalarna in i homo sapiens. Det samma verkar för övrigt gälla alla typer av förmänniskor. Detta är en väldigt revolutionerande tanke för vår syn på människans utveckling och borde ha diskuterats betydligt mer. 

Liksom i avsnittet om Amerika lämnas lösa trådar som hade varit väl värda att diskutera mer djupgående. Båda dessa avsnitt lider av en rädsla att inte bli eurocentrisk. Europa-avsnittet mynnar ut i vaga indicier och analogin med neanderthalarna som försökte anamma homo sapiens teknologi och misslyckades med att prärieindianer i Amerika som anammade hästar faller platt och blir mest obehaglig när man tänker på vad de utsattes för. Amerika-avsnittet spelar också mycket på känslor för the Native Americans. Om det var menat att ge en kronologisk utveckling är det också märkligt att Amerika-avsnittet är först. Amerika har betytt minst för mänsklighetens utveckling och till skillnad från resten av avsnitten, talades inget alls om hybridiseringar. 

Något som serien också gör, som jag ställer mig skeptisk emot, är att den framhäver DNA-tekniken som lösningen på alla historiska frågor. Dokumentärserien betonar också människans socialitet som orsaken till att man lyckats "erövra" världen, men detta liksom kulturen är något som definitivt behöver utvecklas mer för att förstå människan och hennes handlande. Hybridstudierna är däremot extremt intressanta och är nog början på något stort. Något som dessutom skulle innebära spiken i kistan för rasismen. Den stora frågan lyder dock: Är vi kulturellt redo för detta perspektiv?

Vasaslott: Lindholmen

Minnessten (Orkesta 59) rest 12 maj 1866

Ett av stoppen på min Vasaslottsresa var Vasakullen där ruinerna av Lindholmens borg finns. Detta kan vara platsen för Gustav Vasas födelse även om Rydboholms slott, som var Erik Johanssons (Vasa) familjegods också har lagts fram som troligt alternativ.

I fornlämningsregistret hittar man grundläggande information från den inventering som gjordes 1978. På platsen finns också en minnessten som restes 1866. Texten på stenen lyder: "Till minne af Gustaf Ericsson Wasa född på Lindholmen 12 maj 1496 restes wården den 12 maj 1866."

En bit bort, vid Lindholmens station, finns ytterligare en minnessten som restes 14 maj 1896 (d.v.s. nästan på Gustavs troliga 400-årsdag).

Bild på Lindholmen från Suecia-verket.

Lindholmen i juli 2018

På krönet av en kulle, strax väster om huvudbyggnaden till dagens Lindholmens gård lät Katarina Eriksdotter och hennes man riddaren Sten Pedersson (Uppgiften kommer från Wikipedia och jag har inte lyckats hitta deras släktnamn.) ca. 1450 anlägga en borg av typen (sten)hus, en borgtyp som var vanlig under senmedeltiden.

Sigrid Banér ägde slottet och en tradition från 1500-talet var att man åkte hem till sin mor för att föda barn, vilket är orsaken till att Lindholmen har uppgetts som Gustav Vasas födelseplats utöver Vasasätesgården Rydboholm.

Bro på väg till ruinen

Som arkeolog skar det lite i hjärtat på mig att se platsen så som den är idag. Det lilla som finns kvar av ruinen var övervuxet och ganska illa skött. En bro man var tvungen att ta sig över för att nå fram till ruinen var i princip genomrutten och trasig på en hel del ställen. I mer regniga tider går den nog över ett dike/liten bäck varför det kunde ha varit svårare att ta sig över den än det var när jag var där.

Utöver detta är förmedlingen av platsen näst intill icke-existerande. Det är väldigt dåligt skyltat och om man inte vet att ruinen finns eller var den finns, är det lätt att man totalt missar den. (Det är på allvar sämre skyltning för den än för Nordians hög i Åshusby utanför Rosersberg och jag lovar att då är det illa!)  Lindholmen finns inte heller med i vare sig Svenska borgar och fästningar. En historisk reseguide eller i Svenska slott och herrgårdar. En historisk reseguide trots att den förra omnämner bl.a. Birka och Runsa.

Allé vid Lindholmen

Den enda informationsskylten som finns utgörs av en skylt vid parkeringen i botten av kullen. Denna skylt informerar dock inte om själva borgens historia utan bara att det finns ett minnesmonument från 1800-talet som säger att Gustav Vasa föddes där, men att det inte alls är säkert.

Det verkar som att man idag lämnat ruinen helt och hållet vind för våg. Kanske för att man inte säkert kan säga att Gustav Vasa föddes här så som man gjorde under 1800-talet. Det är en märklig inställning. Även om det inte finns särskilt mycket att se idag, skulle bara blotta indicier om att Gustav Vasa föddes på platsen kunna locka besökare. Inte minst är det som fornlämning öppet för allmänheten, något som Rydboholm som privatbostad inte är.

Jag tror Lindholmen håller på att bli ett drömprojekt för mig rent arkeologiskt. Konstigt nog verkar det inte som att någon arkeologisk undersökning alls har gjorts på platsen. Åtminstone har den inte omtalats senare. Det finns dock såväl synliga stenmursrester som tegelkross och kalkbruk, vilket skulle kunna användas för datering. Om någon arkeolog med projektledarerfarenhet och intresse för Vasaätten och/eller senmedeltida borgar har lust att delta i ett projekt tillsammans med mig, så kan ni väl höra av er till mig.




Referenser:

• https://www.upplevvallentuna.se/sv/217320/Vasakullen-och-Lindholmens-gard/
• http://www.fmis.raa.se/cocoon/fornsok/search.html
• https://sv.wikipedia.org/wiki/Lindholmens_g%C3%A5rd

Vasamuseet: Specialvisning

Ansiktsrekonstruktion av skelettet "Beata"
som hittades ombord på Vasaskeppet

Jag gillar Vasamuseet, vilket väl blivit ganska tydligt här på bloggen redan. Det är ett av mina favoritmuseum (och lite av en drömarbetsplats för mig personligen, men det är en annan historia...) och jag återkommer mer än gärna dit. Nu under Europride-veckan i Stockholm, hade de en specialvisning om deras senaste utställning om kvinnorna kring Vasaskeppet som öppnade förra året. Jag tyckte att det lät intressant och bestämde mig för att återigen hälsa på och blev inte besviken.

Visningen av museichefen Lisa Månsson och var upplagd för att först berätta om skeppet för att sedan gå in närmare på kvinnor under 1600-talet i allmänhet och sedan om de fyra kvinnorna som tas upp specifikt i utställningen:

• Margareta Nilsdotter som var gift med Henrik Hybertsson som fick uppdraget att bygga Vasa och som tog över verksamheten när maken dog.
• "Beata" är namnet som forskarna i nutid givit ett av de två kvinnliga skeletten som hittades ombord på skeppet och som ni kan se ansiktsrekonstruktionen av här till vänster.
• "Ylva" som är namnet på ett andra kvinnliga skelettet som hittades i anslutning till skeppet.
• Brita Bååt som var en av fyra änkor som sålde timmer till skeppsbygget.

Knekt med kvinnohuvud från Vasa.

Det sista momentet i visningen var föremål som kunde relateras till eller föreställde kvinnor ombord på skeppet. Bl.a. denna knekt som är helt unik i sitt slag. Normalt sett föreställer de romerska eller turkiska soldater, men den ni ser på bilden till höger har ett kvinnoansikte. Den har också haft en prominent placering på skeppet, varför man kan gissa att den ansågs viktig.

Anletsdragen liknar Gustav II Adolfs kusin Anna Vasa som dog under tiden som Vasa byggdes (1625) och som fick något av martyrstatus i Sverige. Hon övergav nämligen den katolicism hon uppfostrats inom för den lutherska tron. Därför passade hon säkert väl in i sin kusins propaganda, men hon stod egentligen sin bror Sigismund väldigt nära och behövde nog inte "räddas" undan honom. Däremot verkar både hon och brodern ha haft väldig hemlängtan i Polen-Litauen.

Samiska detaljer från en väska som hittades
ombord på Vasa.

Jag uppskattade visningen och tyckte att det var trevligt att museet valde att göra en visning speciellt om kvinnorna. Jag gillade också att Lisa Månsson förklarade att orsaken till att de valt att göra en särskild utställning om kvinnorna var att de kände ett behov av att bryta sig loss från nedärvda historieberättelser från 1800-talet. De har inte ändrat källmaterialen som finns tillgängliga utan bara gått tillbaka till dessa istället för att lita på berättelserna om källorna.

För mig är historia mer kopplat till berättelser vi förmedlar vidare över generationerna och vi har ofta en tendens att fastna i 1800-talet och tolka all annan historia utifrån det perspektivet. Detta gäller givetvis för betydligt mer än bara historieämnet och är anledningen till att genus som perspektiv enligt mig behövs. Visst ska det vara naturligt att ta med kvinnor, barn, flera typer av män och det man idag rätt slentrianmässigt kallar minoritetsgrupper och man bör inte skilja dem från annan historia. Problemet är att vi inte ser det som naturligt att ta med dessa grupper i historieskrivningen än idag, vilket det faktum att bara 13% av namngivna personer i skolböcker i historieämnet är kvinnor visar. Därför kan det vara bra att specifikt fokusera på andra grupper för att göra dem synliga och naturliga att ta med i "vanliga" historieberättelser i framtiden.