Skarhult

Allt sedan Skarhults slott i Skåne öppnade utställningen Den dolda kvinnomakten 2014 har jag velat besöka slottet och utställningen. Denna sommar (2019) har de dessutom en utställning om Ester Blenda Nordström som jag mer än gärna ville se. Detta gjorde att det passade bra att äntligen planera in en resa till Skåne och slottet just denna sommar.

Enligt bakgrundsbeskrivningen på Skarhults hemsida kom utställningen samt projektet som föranledde den och den utgivna boken Den dolda kvinnomakten: 500 år på Skarhults slott till för att den nuvarande slottsfrun Alexandra von Schwerin undrade över vad hennes föregångare gjorde. Därför tog jag för givet att projektet, boken och utställningen skulle ta fasta på slottsfruars vardagssysslor. Information som jag själv är ute efter och som jag har haft svårt att finna till mina skriverier om Märta Leijonhufvud.

Även om jag tyckte att boken var intressant och jag blev småförälskad i flera av slottsfruarna inte minst i, den med Märta samtida, slottsfrun Mette Rosenkrantz. Däremot innehöll den inte riktigt den information om deras vardagsliv som jag eftersökte och trodde skulle finnas då den ursprungliga frågeställningen som Alexandra von Schwerin hade var just "Vad gör en slottsfru?". Därför kontaktade jag Skarhult för att fråga om de hade information kring hur en vanlig vardag för, framför allt Mette såg ut.

E-postmeddelandet jag fick till svar från en av medarbetarna kring utställningen var milt sagt en yrvaken reaktion som vittnar om att detta inte var något man över huvud taget hade tänkt på eller var särskilt intresserad av. De enda uppgifter de gav mig var att slottsfruarna fick en gedigen utbildning, drev gods och hade mer makt än vad man gärna tror idag, vilket inte var direkt ny information för mig. Min frustration och lite av min besvikelse över e-postmeddelandet tog jag ut i inlägget Vad gjorde slottsfruar på 1500-talet hela dagarna? (23 juni 2019).

En skylt som visar vägen till utställningen
om Ester Blenda Nordström

E-portmeddelandet gjorde att mina förväntningar grusades ganska rejält inför besöket, men jag var ändå villig att ge dem en chans och jag är glad att jag gjorde det. Trots den snorkiga tonen, är båda de utställningar de för närvarande (sommarsäsongen 2019) har på slottet riktigt bra.

Ester Blenda är, som sagt, en utställning om den svenska journalisten Ester Blenda Nordströms liv och leverne och den finns bara på slottet denna säsong.

Utställningen finns inte på slottet utan i vagnstallet på andra sidan vägen.  Den utgörs av en blandning av kortare beskrivningar av olika delar av Ester Blendas liv, privata såväl som offentliga bilder av henne och hennes närstående, citat och föremål. Det visas också två filmer från Ester Blendas äventyr i Lappland och Sibirien som utgör delar av Anna Hylanders dokumentär om henne. Utställningen bygger även på Fatima Bremmers biografi Ett jävla solsken som jag skrivit om tidigare i inlägget Fatima Bremmer - Ett jävla solsken. En biografi om Ester Blenda Nordström (4 november 2018).

Motorcykel av typen som Ester Blenda körde

Kombinationen av de olika elementen fungerar bra tillsammans. Ester Blenda fascinerar och väcker många frågor om både hennes person, hennes samtid och inte minst villkoren för såväl kvinnor som HBTQ+-personer under den tiden.

Trots de helgalna äventyren, verkar det enligt Fatima Bremmer som att det fanns ett mörker inom Ester Blenda Nordström och det kan säkert delvis kopplas till att hon tvingades hålla kärleken till Carin Waern Frisell hemlig, men jag misstänker också att det är hennes empatiska sida som krockar lite med hennes nyfikenhet och äventyrslust.  Hon verkar många gånger ha gått fram som en ångvält utan att tänka på konsekvenserna för personerna som hamnar i hennes väg.

Mette Rosenkrantz rum. Del av utställningen
Den dolda kvinnomakten.

Vid framför allt två tillfällen blir det här beteendet ett stort problem för henne. Efter "pigäventyret" när det står klart att hon med sina texter försvårat livet rejält för bondefamiljen som hon arbetade hos. Personer som hon verkar ha kommit att hålla av trots allt.

Lite absurt med tanke på vardagsdiskussionen ovan är att det var vardagen som piga som Ester Blenda ville och lyckades skildra så bra att det ledde till förbättringar för de riktiga svenska pigorna.

Det andra tillfället när hennes äventyrslust kommer iväg för personer i hennes närhets välbefinnande är i samband med att hon vill till Kamtjatka i Sibirien.

Barn på 1500-talet

Eftersom hon inte tilläts resa på annat sätt, gifte hon sig med entomologen René Malaise som var en av de andra deltagarna. Detta trots att hennes mamma varnade henne för att leka med hans känslor då Ester Blenda aldrig var kär i honom. På plats i Sibirien får hon veta att Carin också gått och gift sig och hela hennes värld verkar rämna med detta. Visst kan man göra sig lustig över det faktum att hon skilde sig från Malaise efter hemkomsten och så att säga var färdig både med honom och med Sibirien, men faktum är att hela äventyret slutade med att hon gjorde illa både sig själv och två personer som hon tyckte om (för jag tvivlar inte på att hon tyckte om Malaise även om hon inte var kär i honom).

Eftersom det är så populärt med "rebelltjejer", passar Ester Blenda in väldigt bra och det är säkert därför hon har blivit så populär igen. Hon är däremot en rebelltjej av kött och blod och ibland får de där "rebelliska" egenskaperna negativa konsekvenser för såväl henne själv som folk omkring henne.

Skarhults husmorsskola under  1900-talet
ledd av Margaretha von Schwerin

En annan aspekt som Ester Blenda Nordströms liv visar är att hur "modern" och "före sin tid" en människa än kan verka, kan man aldrig helt ta ut hen från sin samtid. Ester Blendas syn på samer är t.ex. väldigt typisk för den tid hon levde i.


Skarhults basutställning kallas, som sagt, Den dolda kvinnomakten och öppnades redan 2014. Denna utställning finns uppe på slottet och fem rum som berättar om olika århundraden från 1500-talet till 1900-tal och en slottsfru som levde på Skarhult under respektive århundrade. Rummen är inte kronologiskt ordnade, men det gör inte så mycket. Det blir tydligt väldigt fort vilket århundrade man befinner sig i.

Skarhult har valt att nämna Märta.

För att inte vara intresserade av slottsfruarnas vardagssysslor och hur deras vardag såg ut, innehåller utställningen trots allt väldigt mycket vardag. Denna finns dock representerat främst via föremålen och det förklaras inte närmare vilka uppgifter slottsfruarna egentligen hade på slottet. Rummet om 1900-talets slottsfru Margaretha von Schwerin och den hushållsskola som hon bedrev lyckades bäst med detta, vilket mycket troligen har att göra med att det är föremål som de allra flesta av oss känner igen. Däremot kan jag inte låta bli att undra vad dessa hushållsskolor lärde ut och vilka de var till för.

Utställningen innehåller texter som berättar om en slottsfru från varje århundrade mellan 1500-tal och 1900-tal samt en text om vad det innebar att vara kvinna under respektive sekel ihop med kortare beskrivningar om några av de mer inflytelserika kvinnorna just då. Det finns även rekonstruktioner av barnkläder samt en kortare text om vad barnen fick för uppfostran.

Vad har Cecilia Vasa på Skarhult att göra?

I 1500-talsrummet om Mette Rosenkratz hade de med Märta Leijonhufvud, vilket gladde mig rejält. Särskilt som Svenskt kvinnobiografiskt lexikon fortfarande totalignorerar henne. Däremot kan jag inte låta bli att undra varför 1500-talsrummet är så svagt upplyst då det blir väldigt mörkt (särskilt om det är lite mulet/regnigt ute som det var när jag var där) samt varför man har satt upp porträttet av Gustav Vasas dotter Cecilia där inne. Mig veterligen har hon ingenting med vare sig Mette Rosenkrantz eller Skarhult att göra varför det förvånade mig en hel del. Jag antar att hennes rebelltjejs tendenser var för lockande för att ignorera. Liksom museet Vasaborgen på Uppsala slott har man nog inte kunnat motstå att ha med henne. Jag gick ingen visning på Skarhult, men jag hoppas att man under dessa inte påstår att hon spökar på slottet.

Föremål i monter i 1600-talsrummet om
Beata Elisabeth von Königsmarck

Det finns faktiskt en hel del likheter mellan Ester Blenda Nordström och Cecilia Vasa. De går båda fram som ångvältar när det gäller något de vill utan att tänka på om de sårar folk på vägen. Ester Blenda är empatisk nog för att reagera med bestörtning och sorg när hon upptäcker detta, men Cecilia verkar inte ha varit lika empatisk. När hon äntligen träffar en man som hon bryr sig om på riktigt, har jag en känsla av att hennes förflutna och rykte kommer ikapp henne varför hon kanske inte var så lycklig som hon ofta framställs av historiker av idag och andra intresserade.

Båda utställningarna på Skarhult är väl värda ett besök och jag rekommenderar dem. Däremot kan jag inte rekommendera att kontakta de ansvariga om man har frågor om sådant de inte vet/aldrig ens tänkt på. Det underligaste tycker jag dock att det jag frågade om besvarar frågan Alexandra von Schwerin hade från början: Vad gör en slottsfru egentligen?

Digitalt kontra verkligt: Viljan att vara nära Märta

Detalj ur drottning Margareta Leijonhufvuds brev
till sin syster Märta Leijonhufvud 

Jag planerar en resa till Skåne i slutet av nästa vecka. På Lunds universitetsbibliotek finns brevväxlingen mellan Märta Leijonhufvud och hennes syster Margareta. Den är digitaliserad och finns lättillgänglig via bibliotekets hemsida. Däremot hade jag hoppats på att få se åtminstone något av breven i verkligheten och kontaktade därför biblioteket. Till svar fick jag att breven fanns digitaliserade och därför tog man inte fram dem, ett svar som gjorde mig minst sagt besviken.

Detalj ur drottning Margareta Leijonhufvuds brev 
till sin syster Märta Leijonhufvud 

Jag tycker det är jättebra att historiska handlingar finns digitaliserade då det gör dem betydligt mer lättillgängliga för en större grupp människor. Särskilt gällande Märta och Margaretas brev har det varit väldigt betydelsefullt för mig då det är långt till Lund från Stockholmsområdet där jag bor.

Informationen i dem har jag av denna orsak redan fått. Viljan att se dem på riktigt handlar därför helt och hållet om viljan att vara nära Märta och hennes värld.

Margareta Leijonhufvud

Dessa brev har hon hållit i och läst. Jag minns hur min upprymdhet pirrade i hela kroppen när jag studerade Kristina Gyllenstiernas andaktsbok på Kungliga biblioteket i Stockholm i maj 2018. Kristina Gyllenstierna hade tagit i boken och både läst och skrivit i den! Det är en av de gångerna jag upplevt att jag varit närmast henne. Särskilt underbart var det att upptäcka vad som jag har tolkat som klotter som kanske något litet barnbarn skrivit i boken. Mer om detta kan ni läsa i inlägget Böner och klotter - Kristina Gyllenstiernas andaktsbok (27 maj 2018).

När jag förklarade varför jag ville studera den hade Kungliga biblioteket heller inga som helst problem att ta fram den trots att den finns transkriberad och "översatt" till modern svenska av Jan och Jonas Carlqvist, vilket jag skrivit om i inlägget Nådig fru Kristinas andaktsbok (17 maj 2018). Därför förvånar Lunds universitetsbiblioteks inställning mig lika mycket som det gör mig rejält besviken.

Som sagt har min vilja att se de verkliga dokumenten (eller åtminstone ett av dem) mindre med information om vad som står i dem att göra som med viljan att komma nära Märta. För fysiska föremål har även affektiva värden som bara kan upplevas om man ser dem på nära håll i dess fysiska form. Detta är självklart för arkeologer, men tydligen okänt bland bibliotekarier...

Slott och lokalturism

Skokloster slott

När jag läste arkeologi pratades det en del om turistsatsningarna kring Jan Guillous Arn-böcker. Turistindustrin i Västra Götaland skapade en rundvandring i Västergötland där man kunde ta sig runt till både historiska platser och platser där man spelade in filmatiseringen av böckerna. Man satsade mycket på att göra översättningar till många språk för att locka turister. När man senare studerade besöksstatistiken, visade det sig att majoriteten av de som lockades dit var svenskar och inte minst västgötarna själva. Det senare verkar ha kommit som en stor överraskning för upphovsmännen och inte som en besöksgrupp som man tänkt särskilt mycket på.

Sveriges radios P4 Uppland hade ett inslag här om dagen om Skokloster slott. Där tänker man tvärtom och gör nu en satsning på att locka de som bor i närområdet. De vill att man ska känna sig stolt över sitt kulturarv.

Skokloster är ett statligt ägt slott och ingår sedan 1 januari 2018 i myndigheten Statens historiska museum. Däremot tillhör de inte de kungliga slotten i Sverige vilket t.ex. Gripsholm och Stockholms slott gör. Mitt besök på det senare slottet har jag ännu inte hunnit sammanställa i ett blogginlägg, men mina tankar efter besöket på det förra finns sammanfattat i inlägget Gripsholm: "Oj titta där är Bellman!" (6 juni 2019).

Gripsholm

Jag nämnde i Gripsholms-inlägget att slottet mer var gjort för turistbusslaster som ska rusa igenom det än folk med ett genuint intresse. För att föregå mitt inlägg om Stockholms slott, kan jag säga att jag fick ungefär samma uppfattning om deras upplägg. Inte minst i Skattkammaren. Museum Tre kronor sticker ut i sammanhanget, men mer om det senare.

Det finns ett stort historieintresse bland svenskarna. Jag har märkt av det under mina tio år inom kulturarvssektorn. Däremot verkar den svenska turistindustrin mer satsa på utländska turister och jag undrar hur mycket det är för att det finns en bild av att svenskar helst söker sig utomlands för att uppleva något. Nog för att jag känner personer som gärna reser långt, men samtidigt verkar väldigt många ha ett genuint intresse för såväl Sverige som svensk historia. Detta visas inte minst av Arn-turismen omnämnd ovan. Jag tror därför att Skokloster gör rätt som satsar på lokalbefolkningen. Det är deras kulturarv om inte annat.

Stockholms slott

På de kungliga slotten (särskilt i Stockholm) känns det som att man betraktar besökarna som ett nödvändigt ont. Som sagt verkar man mest satsa på turistbusslaster för oftast saknas informationsförmedlingsvilja. Det som talar emot detta är fotoförbudet i vissa delar av Stockholms slott som inte riktigt går ihop med viljan att bara ha turistbusslaster. Som jag skrev i Gripsholms-inlägget nämnt ovan var Gripsholm bäst när det fick vara slott och berätta om slottets historia och en av personerna som är kopplade dit (kung Gustav IV Adolf). Hur förbryllad jag än är över hur man har tänkt sig kan jag dock konstatera att de kungliga slotten inte verkar vilja vara museum för svenskarna. Därför är det bra med satsningar likt den i Skokloster där man har upptäckt vems kulturarv man faktiskt är en del av.

Vad gjorde slottsfruar på 1500-talet hela dagarna?

Hans Holbein d.y:s teckning av en engelsk
kvinna med barn på 1500-talet

Vad gör alla superokända människor hela dagarna? är titeln på en bok från 2001 som tydligen kom i nyutgåva 2012 av språkvetaren Fredrik Lindström. Ända sedan jag började med mitt skrivprojekt har jag ställt mig en liknande fråga: Vad gjorde alla 1500-talsmänniskor hela dagarna? Och särskilt då slottsfruarna.

Merparten av arkeologiska undersökningar i Sverige styrs av exploateringar varför man inte kan bestämma själv vad det är man ska gräva och var. Som arkeolog är jag därför van vid att hamna mitt inne i folks vardag och det är också därför som jag ofta påpekar för folk att vikingarna må ha varit både plundrare, erövrare och handelsmän, men de var först och främst jordbrukare. Det var i jorden makten och rikedomen låg, vilket var en sanning som kom att gälla ända fram till industraliseringen på 1800-talet.

Något som har slagit mig när jag gått igenom svensk historieforskning är hur lite vardag det faktiskt är. För det första vurmar svenska historiker väldigt mycket för modern tid. Tidigare tidsperioder är mest intressanta om de kan utgöra en fondvägg för moderniteten och om man intresserar sig alls för tidigare perioder, är det främst 1700-talet och hur samhället förändrades under vägen mot industrialiseringen. Ett forskningsprojekt som lider lite av detta är Gender and Work. Det är jättebra och väldigt viktigt på många sätt, men lider dels av detta, enligt mig ganska evolutionistiska perspektiv och hittills har jag inte hittat särskilt mycket matnyttigt om 1500-talet inom deras publikationer.

Jag tycker genus är väldigt spännande, vilket säkert är tydligt av vad jag har skrivit för inlägg här på bloggen tidigare och att jag väljer att framhäva Märta Leijonhufvud. Genushistorievetenskapen har t.ex. även givit drottning Maria Eleonora en välförtjänt upprättelse och visat på behoven av att berätta andra historier än den om vita män, så det behövs och är väldigt viktigt. Däremot kan jag samtidigt känna att genushistorieforskning ofta är mer fokuserad på kön än på människor. Det här leder till en väldigt ideologisk forskning och förmodligen bidrar detta till att göra ämnet så "laddat" politiskt.

Detta fokus på normer och inte minst letandet efter normbrytare är särskilt tydligt gällande Cecilia Vasa. Alla verkar vilja hitta mer eller mindre långsökta orsaker till att få ta med hennes historia. Den mest absurda jag hört hittills är "museet" Vasaborgen i den äldre delen av Uppsala slott där man fått för sig att hon spökar fastän hon inte har någon särskild relation till platsen utöver att slottet troligen fungerade som bostad åt familjen då och då eller boken Den gyllene hårnålen där författaren Maria Gustavsdotter inte verkar tycka att Cecilias historia är spännande nog som den är, utan behövde kryddas med en lesbisk kärlekshistoria med en helt fiktiv person. Cecilia är en oerhört fascinerande personlighet med ett intressant livsöde, men om man vill veta något om 1500-talet, är hon inte ett särskilt bra fokus. Jag kan också tänka mig att hon var en ganska påfrestande person att ha att göra med.

Vetenskapskvinnan i mig är fullkomligt medveten om hur normerna var på 1500-talet. Jag vet vad Martin Luthers hustavla säger män, kvinnor och deras relationer till varandra och andra grupper. Däremot hjälper det mig egentligen föga om jag vill lära känna Märta. Det skulle bli en ganska tråkig historia om jag skulle skriva om Märta enbart utifrån normerna.

När jag började skriva upptäckte jag att jag istället hade ett behov av att hitta "röster" (i brist på bättre benämning) i källorna. Hur agerar och framför allt reagerar hon. på de händelser och de personer hon ställs inför? I fallet med Märta hittade jag en kvinna vars personlighet inte riktigt stämde överens med genusnormerna samtidigt som hon aldrig överträder de gränser som hennes kvinnliga kön satte upp för henne. Hennes make Svante Sture är lika intressant i sammanhanget. Medan hon framstår som utåtriktad och framfusig (manliga egenskaper) framstår han som lugn, mild och tillbakadragen (kvinnliga egenskaper). Ingen av dem agerar däremot utanför de genusgränser som 1500-talets samhälle ställt upp, vilket gör att man inte egentligen kan tala om normer på samma sätt när det gäller dem.

För mig är vardagen jätteviktig i detta sammanhang. Den må vara repetitiv, men faktum är att den utgör den allra största delen av folks liv och därför förmodligen den som påverkar hur man blir som person allra mest. Att hävda att kvinnorna inte syns i källorna är en väldigt dålig undanflykt. Jag är ingen historiker och jag har trots detta hittat mycket mer än många i den branschen verkar ha gjort. Min utgångspunkt har varit att Märta finns där. Hennes smeknamn Kung Märta kommer ur den vardag där hon agerade. Hon börjar kallas det före Svantes död och det verkar vara ett namn som ges av respekt för henne och inte som ett hån gentemot Svante. Det vittnar lika mycket om hennes driftighet som Svantes och andras vilja att ge henne utrymme.

Forskningen om England under the Tudors ligger i framkant när det gäller publik förmedling om den historiska vardagen på 1500-talet. Det finns massor av böcker, såväl fiktiva som vetenskapliga, som tar upp enskilda personers levnadsöden, vad barnen lekte eller hur kläderna man bar såg ut. För att inte tala om alla längre och kortare dokumentärfilmer och filmklipp som t.ex. detta klipp från Historic Royal Palaces där historikern Lucy Worsley berättar om hur toaletten ändrat utseende genom tiderna:

Jag måste erkänna att jag inte alls kan se de svenska kungliga slotten lägga ut liknande klipp om vardagshistoria på slotten då man istället i princip enbart satsat på att vara turistfälla för busslaster med utländska turister istället för museum åt svenskar, vilket jag pratade om i mitt inlägg Gripsholm: "Oj titta där är Bellman!" (6 juni 2019).

Det är emellertid inte så att det helt saknas vardagsperspektiv på 1500-talets Sverige. Nya Lödöse-undersökningen i Gamlestaden i Göteborg de senaste åren har varit väldigt viktig för det. 1500-talet har ofta hamnat i kläm i historisk- och stadsarkeologisk forskning då man tidigare var intresserad av medeltiden och på senare år kommit att mer intressera sig för 1600- och 1700-tal. I Nya Lödöse, som är en Göteborgs många föregångare, var det omöjligt att ignorera 1500-talet, vilket givit en del intressanta artiklar som t.ex. Veronica Forsblom Ljungdahl som skrev en artikel om mens. Arkeologer kan det där med fokus på vardagsföreteelser som sagt...

Jag förstår faktiskt inte varför vardagen och vardagsuppgifterna så totalt tappas bort i svensk historieskrivning och -förmedling. Med tanke på det stora fokuset på normer och normbrytande som funnits på senare år vore vardagen helt perfekt. För att agera i vardagen krävs mer praktiskt handlande och ett pragmatiskt sinnelag. I sådana sammanhang bryts normer hela tiden och det mesta sker också väldigt oreflekterat.





Hans Holbein d.y:s teckning av en 1500-tals kvinna i England med barn lånades här.

Gripsholm: "Oj titta där är Bellman!"

Gripsholm

Ett av de slott jag allra mest velat besöka är Gripsholm i Mariefred. Det kan jämföras lite med det engelska slottet Hampton Court och var Gustav Vasas personliga favorit. Slottet innehåller idag också Svenska statens porträttsamling med ca 800 porträtt som täcker väggarna runt om i slottet.

Jag är inte egentligen besviken på min upplevelse av Gripsholm. Slottet är minst lika fantastiskt som jag har tänkt mig. Däremot blir kombinationen av museum gör ingen av dem rättvisa.

Hertig Karls kammare

Inträdet till slottet kostar 140 SEK för en vuxen person och därtill kan man köpa en guidebok för 40 SEK. Däremot skulle jag inte säga att någotdera är särskilt värt priset. Gripsholm är en fantastisk, men väldigt förvirrande upplevelse. Man går från rum till rum med väggarna överfulla porträtt och om man inte är expert på svensk adelshistoria, känner man inte igen 90% av tavlorna.

Då och då ser man en tavla som man som svensk känner igen, men dessa tavlor är dessvärre också väldigt lätta att missa. På en vägg fylld med 1700-talsmän i nästintill likadana peruker sitter de mest kända tavlorna av Emanuel Swedenborg och Carl von Linné, men det är lätt att man bara springer förbi dem. Under den Vasavisning jag deltog i, blev det fullt i den trånga gången där 1700-talsmännen hänger och en kvinna blev stående i höjd med Linné, tittade upp en sekund och utbrast: "Titta där är Linné!" Detta var ungefär det samma som jag själv utbrast när jag helt plötsligt fick syn på Carl Michael Bellman hängandes rakt upp och ner på en annan vägg och som fick bli rubriken på detta inlägg. Det bra med Bellman var att han hängde i lämplig höjd även för en person på 160 cm som jag själv. Det är mer än man kan säga om merparten av tavlorna som jag ofta fick böja huvudet rejält bakåt för att se även om de inte hade ett jättestort format.

Gripsholmslejonet

Illustrativt för hur lite information man får är den franska turistgrupp som måste ha vandrat från rum till rum utan att förstå var de var, vilka de såg på väggarna eller hur de skulle ta sig ut därifrån. Helt plötsligt hängde franske kungen Henri IV ensam på en vägg direkt när man klev in i ett av rummen. Som jag förstod det, var han den första person på något porträtt som fransmännen över huvud taget kunde relatera till och detta verkade göra dem ännu mer förvirrade för att inte tala om riktigt arga. De kunde senare ses sittstrejka i trappan mellan andra och första våningen. Att de inte verkar ha tagit sig upp till översta våningen är synd då den är betydligt bättre och man där får nyare porträtt på moderna svenska kändisar som även fransmännen borde känna igen. Där och i ett av rummen på andra våningen berättas också Gustav IV Adolfs historia, vilket mer blir märkligt när man tänker på att slottet i övrigt är helt fritt från personhistoria.

Rikssalen

Det är först när man kommer fram till den trappan som man får en utgångsskylt. Om man inte köper guideboken (vars enda förtjänst egentligen är just kartan och rumsnumreringen i den!), finns inga kartor som visar var exakt i slottet man befinner sig. Det går därför inte att relatera utsidan med insidan. Det är också ganska tydligt att man förväntas följa en snitslad bana. Mycket beror säkert på att de har baserat hela upplevelsen på att man ska rusa igenom slottet, troligen som del av en turistbusslast. Jag märkte också att man får ganska underliga blickar från personalen som går runt i utställningen om man stannar för länge på ett och samma ställe och verkligen intresserar sig för porträtten.

De flesta mindre rum är dessutom avspärrade med plexiglas och det absurda uppstår när slottet har Hertig Karls kammare överst på listan av sevärdheter, men det är typ omöjligt att se rummet för att man inte får komma in. Det mest kända föremålet på slottet kan nog sägas vara lejonet. Han har placerats högst upp och längst in och det är väldigt lätt att missa honom om man inte följer den snitslade banan. Rymden i rikssalen är dessutom helt borta då slottet inte verkar idas ta undan stolarna mellan sina evenemang.

Myller av 1700-talsmän varav två är Swedenborg och Linné

Överlag verkar det råda ett "säkerhet framför allt"-tänk på slottet och man får uppfattningen om att man är livrädd för besökarna. Allt är avspärrat, inglasat och/eller placerat så högt att man inte ska kunna nå det. Säkerhetsaspekten blir dessutom helt befängd när man tänker på att de enda kartorna man får när man går i utställningen är utrymningsplanerna som inte talar om var i slottet man är och även om man vet det, är det inte säkert att man förstår var uppsamlingsplatsen är utanför. Det finns inte heller besökstoaletter annat än på yttre borggården, så det blir synd om dem som måste på toaletten snabbt och befinner sig mitt inne på slottet...

Svante Stures porträtt är omöjligt att fotografera bra pga
den dåliga ljussättningen.

Det jag mest egentligen såg fram emot av Gripsholmsbesöket var att få ordentliga, egna porträtt, av Sturarna. Nils och Erik Sture går det hyfsat lätt att få tag på bra, högupplösta bilder av, men den enda färgbild som finns på porträttet på Svante från hans Wikipedia-sida är rätt grynig och pixlig. Detta fick jag klart för mig snabbt berodde på en ganska dålig ljussättning som gjorde hans och flera andras porträtt gula och/eller suddiga på bild.

Jag hoppades även att äntligen få en bra bild i färg av Svante och Märta Leijonhufvuds dotter Margareta Sture som jag bara har sett svartvita bilder av på internet. Som sagt, finns ingen riktigt bra hjälp till att hitta särskilda porträtt och jag var beredd på att få leta på slottet ett tag. Vad jag inte var beredd på, var att direkt finna ett rum med Vasa-porträtt på ena sidan och Sture-porträtt på den andra.

Staty över Karl Knutsson Bonde

I entrén hänger två gigantiska tavlor av hästar som jag förstod var två av de hästar som kung Karl XI fick i gåva och lät måla av. Detta var dock inte information som jag fick av slottet, utan kommer från en visning jag gick på Livrustkammaren i Stockholm för lite mer än ett år sedan.

Direkt när man kikar in i det första rummet från entrén, ser man den svensk-finske amiralen Klas Horn vars porträtt fått den ärofyllda placeringen på väggen mitt emot dörren. Även om man vänder i dörren på Gripsholm är det alltså dessa tre porträtt man ser.

När man kommer in i det första rummet, där Klas Horn hänger, får man se Nils, Erik, Svante och Mauritz Sture. På den sidan av salen hänger även två porträtt som påstås vara Anna och Kristina Sture, men i dessa fall är jag inte alls säker på att identiteten stämmer, varför jag lämnar dem därhän så länge.

Gustav IV Adolfs tronavsägelsebrev

På andra sidan ser man direkt Margareta Leijonhufvud, Erik XIV, Johan III, Sigismund och Karl IX, samt ett par tavlor till som jag är osäker på, men bakom dörren på motsatta väggen när man kommer in hänger porträttet som tidigare identifierades som Kristina Gyllenstierna, men som numera brukar hävdas vara Ebba Brahe d.ä. Bredvid henne hänger också Kristina Stures make Gustav Banér.

Det känns som man har försökt tänka lite kronologiskt, men urvalet av tavlor känns underligt med tanke på att man flera rum längre fram hittar flera Vasar och Sturar som bl.a. den ovan nämnda tavlan av Margareta Sture, hennes syster Malin (vilket var ett nytt Sture-porträtt för mig), Sofia Vasa Johan III:s dotter Anna och drottning Kristina av Holstein Gottorp. I rummet har även porträtt av Vasa-kungarna hängts upp. Varför dessa kommer efter ett antal rum med 1700-talsporträtt förklaras inte alls och skapar förvirring.

Gustav Vasa har hamnat bakom en dörr

På golvet i det första rummet, mer eller mindre inslängd i ett hörn, står statyn av Karl Knutsson Bonde som ursprungligen var en del av Sten Sture d.ä:s St Göran och draken-staty i Storkyrkan i Stockholm. Placeringen känns ovärdig och han som person passar heller inte riktigt in då guideboken inte bryr sig om slottets "förhistoria" med Bo Jonsson Grip, Sten Sture d.ä. och klostret Pax Mariae utan hävdar att Gustav Vasa grundade Gripsholm. Kanske dags att "repatriera" Karl till Storkyrkan?

Som ni märkt är jag inte särskilt positiv till mitt besök på Gripsholm (men jag är inte heller besviken. Det är ett häftigt slott!) och det blir  än mer absurt när man går runt utanför slottet och får mycket mer information gratis från de skyltar Statens fastighetsverk satt upp runt slottet samt från det rum de har om slottet bredvid slottsbutiken än från utställningen man måste betala inträde för. Den rika informationen på tavlorna, kändes nästan som skriven på trots mot utställningen inuti slottet. Utställningen inuti slottet kan bäst beskrivas med mitt eget citat som fått utgöra rubrik på detta inlägg ihop med det faktum att man valt att placera ett av Gustav Vasas porträtt bakom en dörr...

Prinsessan Isabella Johansdotter och hennes grav

Idag besökte Strängnäs Domkyrka där flera Vasar lockade. Den absoluta favoriten vid besöket blev gravvården över lilla prinsessan Isabella i koret alldeles intill hennes farbror Karl IX:s gravmonument. Hon är hertig Johan (senare Johan III) och Katarina Jagellonicas första barn.

Isabella föddes under sina föräldrars fångenskap på Gripsholm 1564 och dog där (också i fångenskap) 18 januari 1566. Det gravmonument som pryder hennes grav gjordes av Willem Boy 1580.

Jag har sett otaliga bilder av hennes gravtumba, men jag måste erkänna att jag aldrig riktigt förstått hur liten den faktiskt är. Egentligen helt naturligt. Man är väldigt liten på jorden när man bara är runt två år gammal.

Sturemorden

Märtas kista i Skattkammaren i Uppsala domkyrka

Han tog min fader, bröder och vänner flere,
Satte dem i olag (...) i torn och häktelse 
Där han sedan utan laga saka
lät ymkelige mörda och taga av daga

~ Sigrid Sture om Sturemorden

24 maj 1567 blev Svante, Nils och Erik Sture tillsammans med Abraham Stenbock och Ivar Liljeörn brutalt mördade på Uppsala slott av Jöran Persson och Erik XIV. Händelsen har gått till historien som Sturemorden och jag har egentligen väldigt mycket att säga om den och skildringar av den. Detta inlägg kommer dock bara att bli ett kortare referat.

Svante Sture

Jöran hade berättat för kung Erik att det fanns en komplott mot honom från högadelns sida och att denna helst ville se Nils Sture på tronen. Därför fängslade de alla och ställde dem inför rätta i Erik XIV:s domstol Höga nämnden på Svartsjö slott. Där dömdes Abraham Stenbock och Ivar Liljeörn tillsammans med Sten Leijonhufvud och Sten Banér till döden för komplotten. Däremot dömdes inte Sturarna och Nils hade ännu inte kommit hem från den friarresa som Erik XIV skickat ut honom på. Efter rättegången togs fångarna till Uppsala slott i väntan på att riksdagen skulle hålla möte. Dit kom Nils 21 maj och fängslades direkt.

Märta Leijonhufvud hade, tillsammans med dottern Anna, suttit i husarrest på en gård i närheten av Svartsjö och Jöran tvingade henne att åka i en enkel fiskeskuta till Uppsala där hon och Anna återigen sattes i husarrest på familjens hus i staden. Under tiden som hon väntade på besked började hon skriva brev till Karin Månsdotter och kung Eriks frillodotter Virigina Eriksdotter. Det sista (och mest ångestdrypande av dessa), brevet är förmodligen skrivet samtidigt som eller efter att hennes make och söner hade dödats. (Jag skrev om mina tankar efter första gången jag läste igenom breven i inlägget Tankar efter första genomläsningen av Märta Leijonhufvuds brev 21 januari 2019.)

Sturekoret, Uppsala domkyrka

Berättelserna om händelserna 24 maj brukar börja med att Erik XIV besökte Svante i hans cell. Han föll där på knä och bad Svante att förlåta honom för att han gav Nils ett skamstraff året innan efter att han skulle ha misskött sig i Nordiska sjuårskriget som pågick för fullt just då. Svante ska ha godtagit ursäkten och kungen lämnade rummet.

Det som sedan händer är svårt att förstå när man hör om den här händelsen. Kung Erik tar med sina drabanter till Nils fångcell och dödar honom. Därefter verkar Erik få en knäpp och när hans gamla lärare Dionysios Bureus försöker lugna honom, huggs han också ihjäl av drabanterna. Därefter rusar Erik ut från Uppsala slott och försvinner spårlöst ett par dagar innan han hittas i Odensala några mil söder om Uppsala och är då förvirrad och det har ansetts att han drabbades av en psykos. Drabanterna har därefter ihjäl alla de övriga fångarna utom de båda männen som heter Sten. Det finns ett rykte om att detta beror på att Erik ropade att de skulle spara "Herr Stens" liv och ingen vågade ha ihjäl "fel" Sten.

Sturekläderna

I tre dagar var Uppsala slott låst och tyst tills Katarina Stenbock tog med sig Per Brahe och krävde att få komma in. Det sägs att det var hon som sedan berättade om det hela för den stackars Märta.

Av källorna att döma var Märta helt förkrossad och hon skriver om sin sorg och "det förbannade silvret" som hon får i skadestånd av Erik XIV flera år senare. Erik betalade även offrens begravning i Uppsala domkyrka, men när han tillfrisknade gjorde han två fatala misstag. Det första var att kräva tillbaka silvret av Märta och det andra var att benåda Jöran Persson som, skulle jag säga, rättmätigt hade fått skulden av händelsen. Det senare tror jag var värst och det som fick Johan III (som nyligen hade släppts ut av Erik efter att ha suttit fängslad på Gripsholms slott ett par år) att agera. Han gjorde revolt mot sin storebror med hjälp av silvret som Märta fått och tog tronen.

Märta lade ner Svantes, Nils och Eriks kläder tillsammans med ett par andra föremål och det dokument där de förklarades oskyldiga i kistan ni ser på bilden ovan. Dessa föremål och kistan finns att beskåda i Skattkammaren i Uppsala domkyrka idag.

Referenser:
Eriksson, Bo 2017. Sturarna. Makten, morden, missdåden
Eriksson, Bo & Harrison, Dick 2010. Sveriges historia 1350-1600
von Konow, Jan 2003. Sturemorden 1567
Larsson, Lars-Olof 2005. Arvet efter Gustav Vasa
Rangström, Lena (ed) 2002. Modelejon. Manligt mode, 1500-tal, 1600-tal, 1700-tal
Tegenborg-Falkdalen, Karin 2015. Vasadrottningen. En biografi över Katarina Stenbock 1535-1621

Bilden av Svante lånades från Wikipedia.

Kalmar slott

Kalmar slott

Som jag skrev i inlägget Nils Dacke - den småländske upprorsmakaren (28 april 2019), besökte jag nyligen Kalmar en andra gång i år. Denna gång hade Kalmar slott börjat ha öppet även på vardagar och därför blev det en tur dit denna gång utöver föredraget på Kalmar läns museum.

Slottet till hör de stora vasaslotten och här har man verkligen satsat på en utställning om Vasaätten. Detta uppskattade jag då 1500-talet, framför allt, känns väldigt osynligt ibland.

I ett av rummen fanns också en mindre utställning om Kalmarunionen och drottning Margareta. Här fanns en byst och en rekonstruktion av den av Margareta, en karta över Kalmarunionens omfattning samt en rekonstruktion av den gyllene klänning som sägs ha tillhört henne och som idag förvaras i Skattkammaren i Uppsala domkyrka.

Originalbysten av Drottning Margareta

Vid det här laget, borde väl den återkommande läsaren av denna blogg redan ha listat ut att jag fortfarande ett stort fan av Salve och kanske är det därför av rent personliga orsaker som jag skulle önska att det fanns mer om Margareta, Erik av Pommern, Filippa och Kalmarunionen på slottet. Trots allt är det en viktig del av Nordens historia och inte minst av Kalmars egen och kunskaper om den behövs inte minst för att förstå Vasatiden.

Det fanns också en utställning om själva slottets historia med modeller som föreställer olika byggnadsfaser, vilket var trevligt och visuellt informativ med fina modeller. Huvuddelen av slottets utställning ägnades dock, som sagt åt Vasaätten. Detta har jag verkligen inget som helst emot som ni säkert förstår.

Rekonstruktion av Elisabet Vasas

kläder

Här fanns ett rum tillägnat några av Vasakvinnorna. Man har låtit sy upp rekonstruktioner av de kläder som Gustav Vasas andra hustru Margareta Leijonhufvud och hans yngsta dotter Elisabet bär på de mest kända porträtten av dem. Här fanns också information om Anna Johansdotter Vasa, dotter till Johan III och Katarina Jagellonica, med tillhörande porträtt.

En av väggarna i rummet ägnades också åt Gustav Vasas döttrar. Här fanns information om Katarina, Cecilia, Sofia och Elisabet med tillhörande porträtt. Den femte dottern Anna saknas däremot helt från rummet även om jag vill minnas att hon finns på det släktträd som målats upp på väggen i rummet intill och som jag har anledning att återkomma till.

1500-talets konstnärer skrev inte alltid vilka personerna de avbildade var, vilket gör att det ofta är svårt att avgöra vem som är vem. Detta har t.ex. hänt med porträtten av Sofia och Elisabet Vasa som man hävdat vara Gustav Vasas första fru, Katarina av Sachsen-Lauenburg respektive Erik XIV:s fru Karin Månsdotter.

Rekonstruktion av Margareta
Leijonhufvuds kläder.

Anna är den enda av Gustav Vasas döttrar som inte har ett känt porträtt och jag undrar om detta är orsaken till att man valt att inte ha med henne. Detta leder däremot till en hel del funderingar på om avsaknaden av porträtt bör vara orsak till att helt utesluta en historisk person. Som arkeolog har jag framför allt jobbat med personer som jag inte ens vet namnet på och ser inget problem med att förmedla deras liv i den mån de oftast väldigt fragmentariska källorna tillåter. Fixeringen vid att bara förmedla personer som går att koppla till ett visst porträtt blir därför konstig för mig och det känns inte riktigt rättvist mot Anna Gustavsdotter Vasa att hennes historia glöms bort medan man framhäver alla hennes systrar.

Det finns t.ex. ingen känd bild av Märta Leijonhufvud. Ändå är det henne som jag själv finner mest intressant personligen. Hur hon egentligen såg ut kan jag bara gissa mig till, men egentligen tycker jag inte att detta är något problem. För mig är det den personlighet som skymtar fram i källorna och hennes livsöde som jag har förälskat mig i. Grunden till mina gissningar om hur hon såg ut baserar jag helt och hållet på hennes barn och storasyster Margareta Leijonhufvud samt att jag gör lite jämförelser mellan hennes barn och Svante av ren uteslutningsorsak.

Magnus Vasa enligt Kalmar
slotts Vasasläktträd 

Gustav Vasas nästyngste son Magnus är ytterligare ett "Vasabarn" som, mig veterligen, inte har något känt porträtt. Därför blev jag väldigt förvånad när jag på det ovan nämnda släktträdet på Kalmar slott fann porträttet här till höger. Jag tänkte att de mycket väl kunde ha hittat en målning som jag hade missat samtidigt som mannen verkade ganska bekant.

I trapphuset utanför rummet vars vägg pryds av släktträdet, har Kalmar slott en skärm där man kan hitta mer fakta om både det ena och andra. Inte minst kan man läsa mer om de fyra Vasaprinsarnas hertigdömen som ni kan se på bilden här till vänster.

Här slog det mig också varifrån bilden av "Magnus" på släktträdet hade kommit. Man ser bilder av Erik XIV, Johan III och Karl IX. Den fjärde bilden, i det nedre vänstra hörnet, borde därför rimligtvis föreställa Magnus Vasa. Problemet är att det inte alls är Magnus Vasa utan hans kusin (och Märtas fjärde äldste son) Erik Sture.

Länk till information om
Vasaprinsarnas hertigdömen

Erik Sture är den yngste av Sturarna som dödas under Sturemorden och märkligt nog står hans namn och titlar klart och tydligt på hans porträtt där också hans föräldrars vapensköldar (Natt och Dag/Sture och Leijonhufvud) finns avbildade. Han är dessutom avbildad i de kläder som tillskrivs honom som finns utställda i Skattkammaren i Uppsala domkyrka.

Detta misstag gjorde mig väldigt förvirrad, även om jag genast insåg varför bilden av den förmodade Magnus på släktträdet verkade så bekant. Som ni säkert har förstått, har jag studerat alla tillgängliga avbildningar av Sturefamiljen ganska noggrant och Erik är en av de tre mest kända av dessa. Därför reagerade jag redan vid släktträdet och allt föll på plats när jag letade runt på skärmen.

Internetsökningarna ledde till att jag upptäckte att felet nog inte är Kalmar slotts från början. Både Wikipedia och Historiesajten har gjort samma fel. Där finns också bilden av Erik Sture vid beskrivningarna av Magnus Vasa och det antas att det är han bilden föreställer.

Porträttet av Erik Sture

Min kritik är egentligen bara små detaljer i en annars väldigt bra utställning. 1500-talet har jag på sistone märkt är rätt osynligt såväl i forskningen som i museiutställningar i Sverige. Medan britterna gärna framhäver sina Tudors på alla sätt de kan komma på, verkar 1500-talet för svenskarna ofta hamna lite mellan två stolar. Särskilt bra tyckte jag om att det var så mycket beskrivningar av annat än makten. Där fanns beskrivningar om vad man åt och t.o.m. ett uppdukat matbord. Det är den typen av historia som jag känner är den som gör det förflutna levande och som gör det lättare att komma historiska personer nära och dessutom förstå dem.



Erik Stures porträtt lånades från Wikipedia.

Sjöfart och skolbarn hemma hos Märta

Kung Märtas ek

Det var ett tag sedan nu som jag besökte Västervik och ruinen av Stegeholm, men det har konstigt nog inte blivit ett blogginlägg om det förrän nu.

Svante Sture fick staden med omnejd som sitt grevskap i samband med Erik XIV:s kröning och efter Sturemorden och avsättningen av Erik, gav Johan III det tillbaka till Svantes hustru Märta Leijonhufvud. Som ni nog förstår är hon den främsta orsaken till att jag i två års tid har velat besöka staden. Jag har fått intrycket av att Västervik blev Märtas fristad efter morden på hennes make och söner. Bland annat ska hon ha varit en väldigt aktiv del i lokalpolitiken och hon drev också ett eget rederi från staden.

Västerviks kommun har sedan i höstas rustat upp Slottsholmen och ruinen och då området fortfarande är en byggarbetsplats, kontaktade jag kommunen om det gick att komma förbi. Jag fick då kontakt med Ulla-Britta som är stadsarkitekt som var snäll att visa både ruinen och staden. Bland annat körde hon till Kung Märtas gata. Tyvärr tog jag inte särskilt många bilder inifrån Stegeholm då den just då hade blivit förvandlad till ett klassrum där Västerviks museum använder ruinen för sin skolverksamhet och barnen höll på att redovisa arbeten om medeltiden när vi kom. Det var tråkigt på så sätt att jag inte riktigt fritt kunde gå omkring som jag ville, men samtidigt känns det roligt att museet faktiskt använder ruinen. Det förkortade besöket ger mig ju faktiskt också en anledning till att komma tillbaka till staden igen för att kunna gå runt friare i ruinen.

Inskriptionen som nämner Drottning Märta

I samband med arbetena har kommunen huggit ner alla de almar som tidigare pyntade Slottsholmen och de höll just på att plantera en hel del nya träd. Ett av träden är en ek som planterat till Märtas ära som ni kan se på bilden ovan till vänster. Detta tyckte jag var en fin gest då hon förbjöd kronans varv som var granne med Stegeholm på Slottsholmen från att använda grevskapets ekar varpå det flyttades till Mönsterås för en tid. Man har även lagt till vad som kommer att bli informationsskyltar och en del konst, t.ex. en uppochnervänd båt med fötter där konstnärerna fått skriva in små texter utifrån böcker de fått om Västervik. Till min glädje nämns Märta på flera ställen, men de kallar henne "Drottning Märta", vilket måste ha varit ett missförstånd av hennes smeknamn Kung Märta.

Jag måste tyvärr erkänna att Västerviks museum var en väldig besvikelse. Det var dels väldigt eklektiskt med ett rum om Östersjön, två rum om sjöfart och en utställning om Erik XIV:s krigsskepp Mars Makalös som tydligen hittades av ett par dykare från Västervik. Ingenstans fanns något om själva staden eller dess historia och bortsett från utställningen om Mars, handlade museet om den moderna sjöfartshistorien. Jag förstår att sjöfarten har varit väldigt viktig för staden, men jag tänker att om man vill fungera som ett stadsmuseum, kanske man bör lägga fram det i kontexten av staden. Var var t.ex. varvet som kronan hade och var var Märtas rederiverksamhet? 

Ingång till Stegeholm

För att komma till museet från staden, måste man också gå/åka förbi ruinen av Stegeholm. Därför undrar jag varför man inte tagit med dess historia i sin utställningsverksamhet. Och var var Märta, Svante, hertig Albrekt av Mecklenburg, Bo Jonsson Grip och Erik av Pommern som på olika sätt var inblandade i slottets historia och är mer eller mindre kändisar i svenska historiska sammanhang? Ulla-Britta nämnde också en annan kvinna som varit viktig i Västerviks historia, men som jag tyvärr har glömt namnet på. Var var hon?

Det kändes lite som att museet inte alls hade koll på stadens historia och/eller tänkte att den inte var så viktig att berätta om alternativt inte skulle locka nog med besökare. Som redan nämnts blev jag riktigt besviken på utställningarna även om jag uppskattade den om Mars. Det känns lite som att staden behöver upptäcka att det finns en äldre historia före år 1800 som är minst lika fantastisk som den moderna.

Stegeholms ruin