Niccoló Machiavelli - Fursten

Då jag nu kommer till de andra förut nämnda egenskaperna påpekar jag att en furste bör eftertrakta att bli ansedd som mild och inte som grym. Men han bör akta sig för att missbruka mildheten.

- Fursten, Niccoló Machiavelli

Det finns nog ingen bok från tidigmodern tid som är så omdiskuterad som Niccoló Machiavellis bok Fursten (Il Principe) varför det inte kändes mer än rätt att jag ägnade denna bloggs hundrade inlägg åt den. Boken har ett minst sagt problematiskt rykte om sig och sägs ofta ha varit favoritbok bland alla historiens tyranniska härskare från det att den publicerades 1532, fem år efter Machiavellis död, till modern tid.

Att så mycket har sagts om Fursten av så många under så lång tid, gör det svårt att sammanfatta allt, men en sökning på internet gav mig artikeln Den som ljuger bäst vinner - Machiavellis ledarskapsutbildning aktuell igen av Staffan von Martens  från 2017som faktiskt tar upp det som brukar sägas: att Machiavellis avsikt var att skriva hur furstar bäst skulle agera gentemot sina undersåtar och hur de skulle göra för att behålla makten.

Detta är andra gången jag läser boken och jag måste säga att redan första gången för ungefär fem år sedan, blev jag ganska förbryllad över att det jag läste inte riktigt stämde med det som alltid sades om boken. Jag fann en tydlig ironi och cynisk sarkasm som var framträdande redan på första sidan. Jag fann också att Machiavelli inte alls beskrev att furstar skulle vara tyranner som hela tiden utövade övervåld gentemot sin befolkning. Tvärtom säger han på flera ställen att en hatad furste inte kommer att behålla makten särskilt länge och han pekar på att de också måste ha en mild och empatisk sida utan att för den delen vara naiva. En ofta citerad rad är att det är bättre att en furste är fruktad än älskad. Vad som ofta utelämnas är att Machiavelli tycker att det är bäst för en furste att vara bådadera. Att vara fruktad, betyder dock inte det samma som att vara hatad och att vara både fruktad och älskad ihop är ju egentligen det samma som att vara respekterad.

Det var emellertid inte bara Staffan von Martens artikel som dök upp när jag sökte på Machiavellit, utan även Don MacDonalds TEDx-talk  Learning to love Machiavelli från 2012 som ni kan se nedan och jag rekommenderar verkligen att ni gör det:

Don MacDonald har gjort en seriebok om Machiavellis liv som fortfarande finns att köpa som pdf på hans hemsida. Liksom jag själv har han också reagerat på att det som sägs om Machiavelli skiljer sig väldigt mycket från det Machiavelli säger själv och i sitt TEDx-talk är han noga med att framhäva ungefär samma saker som jag gjort ovan.

Kristian II

Machiavelli var en anhängare till republiken i Florens och var övertygad om att folket tillsammans kunde utöva makt bättre än en enskild individ då olikheter i åsikter och växelverkan mellan dem skapade ett mer stabilt samhälle över tid. Han var en lojal medarbetare inom en florentinska republiken som fick sparken när familjen Medici tog tillbaka makten i en statskupp. Trots att han fängslades och torterades, behöll han sina demokratiska åsikter och flydde ut på landet där han skrev sina politiska texter.

Machiavellis liv tycker jag vittnar om att man inte kan analysera en text utan att förstå det sammanhang i vilket det framställs. Jag har länge funnit det underligt att Kristian II, och i viss mån också Erik XIV, blivit populära bland historiker på senare år och ibland skildras som "folkliga". Jag skrev om detta i inlägget Kristian II, faktoider, en biografi och Sønderborgs slott (6 september 2019) och för Eriks del är det tydligt i t.ex. Bo Erikssons bok Sturarna. makten, morden, missdåden. Kanske kommer denna nyvunna popularitet just från att missförståndet av Machiavelli fått så stor spridning inom forskningen av tidigmodern tid.

Gustav Vasa

Även bilden av Gustav Vasa präglas väldigt mycket av missförståndet av Machiavelli, men till skillnad från Kristian II och sonen Erik XIV, har hans eftermäle inte alls blivit särskilt positivt. Istället tenderar historiker att demonisera honom och vissa hävdar till och med att han var psykopat och visst kan han uppfattas som grym under vissa perioder, men han har då ofta skäl för att "visa musklerna" som t.ex. i samband med uppror. Till skillnad från många historiker, tror jag heller inte att han någonsin läste Fursten. Dels för att han troligen redan var bekväm på tronen när den publicerades i Italien 1532, dels för att det inte finns några tecken på att han lärde sig italienska, men framför allt för att det inte behövdes. Han säger själv att Hemming Gadh var en stor inspiratör. En oftast bortglömd man som vi vet var i Italien och själv upplevde de människor och den maktmiljö som Machiavelli skildrar i Fursten.

Nu kommer säkert någon och säger att Fursten, även om den är satir kan användas som instruktionsbok för makthavare och visst är det så om man går på myten om Machiavelli mer än man lyssnar till vad han faktiskt säger. Det är för mig tydligt att han förespråkar demokrati och till syvende och sist innebär det faktumet att man lätt kan hitta instruktioner för att bygga bomber på internet ett rättfärdigande av att man faktiskt gör det för att använda mot andra människor.

Två lite bortglömda borgar

Gamla Älvsborg (överst) och Stegeholm (underst)

I inlägget Vasaslott: Lindholmen (3 augusti 2018) skrev jag om mitt besök vid resterna av borgen Lindholmen i Vallentuna som man under 1800-talet trodde att Gustav Vasa föddes på. Helt säker kan man inte vara på att detta inte stämmer, men en troligare kandidat till hans födelseplats är Rydboholm i Österåker.

Jag utbildade mig till arkeolog delvis i Göteborg varför jag har en viss kärlek till stadens historia och förhistoria. Staden har flyttat runt en del och en av föregångarna, Nya Lödöse, har genomgått en stor arkeologisk undersökning. För den som är mer intresserad, har projektet en hemsida. På Göteborgs stadsmuseum finns också sedan ett par år utställningen Göteborgs födelse om bl.a. visar fynd från arkeologiska undersökningar i Nya Lödöse och som jag skrev om i inlägget Göteborgs stadsmuseum - Göteborgs födelse (11 april 2019) och som jag rekommenderar varmt.

Informationsskylt vid Gamla Älvsborg

Jag ska inte gräva ner mig så mycket mer i stadens historia just nu, men platsen där Göteborg ligger idag var under väldigt lång tid Sveriges enda utpost mot väst då Bohuslän i norr var norskt och Halland i söder var danskt. Denna gränstrakt skapade ett behov av försvar och det finns, och har funnits, flera borgar och andra försvarsverk runt om i staden. Den av dessa borgar som för Sveriges del haft störst betydelse är Gamla Älvsborg som ligger gömd bakom socker i området Klippan i stadsdelen Majorna och som har kallats Sveriges dyraste fornlämning.

Under Nordiska sjuårskriget intogs borgen av danskar som, i samband med freden i Stettin, krävde 150 000 riksdaler som skulle betalas inom loppet av tre år för att Sverige skulle få tillbaka borgen. Borgen intogs igen av danskarna under Kalmarkriget som vid freden i knäred krävde en miljon riksdaler att betalas under sex år. Dessa två händelser är kända som Älvsborgs lösen och i mitten av 1600-talet ersatte man Gamla Älvsborg med Nya Älvsborg.

Gamla Älvsborg

Mot bakgrund av denna historia är det väldigt tråkigt att resterna av Gamla Älvsborg ligger så gömd och glömd på en klippa mer eller mindre helt omringad av gamla sockerbrukets lokaler idag. Men man har satt upp skyddande tak över de rester som finns kvar och det finns även en liten skylt där man kan se en rekonstruktion av borgen, planritning över de lämnar som finns kvar samt en kortare historik över borgens historia. Gamla Älvsborg har heller inte fallit ur glömska bland forskarna. Jag vet många Göteborgsarkeologer som har en särskild plats i hjärtat för den, men det verkar sällan vara någon som besöker borgen utöver dem och de gäng vars ölburkar och klotter man finner resterna av över allt i ruinen.

Medan Gamla Älvsborg är gömd, ligger Stegeholm i Västervik väldigt öppet vid en ganska trafikerad väg på en liten ö mellan de båda delarna av staden. Som jag har förstått det har bygget av Slottsholmen gjort att man ändrat om området alldeles precis vid ruinen och man har ersatt almar med bl.a. en ek planterad i Märtas minne. Det finns flera konstinstallationer och små skyltar om varvet som funnits på platsen samt om Märta Leijonhufvud själv.

Märtas ek framför Stegeholm

Det senare är för all del trevligt, men skylten ger bara allmän översiktlig information om henne och säger nästan inget om hennes relation till Västervik eller Stegeholm. Om borgen finns egentligen ingen som helst information trots att det är en väldigt påtaglig lämning när man är där. Som jag skrev i inlägget Sjöfart och skolbarn hemma hos Märta (6 maj 2019) får man ingen hjälp från museet heller då deras verksamhet, utöver utställningen om Erik XIV:s krigsskepp Mars, helt handlar om nutiden. Fokuset på varvet istället för borgen på plats vid ruinen framstår därför inte som särskilt underligt även om Märtas ovilja att låta kronan hugga ner ekarna får henne att framstå som en tidigmodern Greta Thunberg (inte för att förminska Greta på något sätt, men jämförelsen går inte att göra) mer än en skicklig godsägare som var en viktig politiker i staden under sista hälften av 1500-talet.

Stegeholm

Till Gamla Älvsborg tar sig, som sagt, ytterst få personer, men till Stegeholm kommer besökarna hela tiden och inte bara i organiserad form via visfestivaler, skolklasser och ute-biobesökare under sommarhalvåret. De kommer in med ett frågande uttryck som snart byts mot ett besviket då de inte får någon information. Istället börjar de klättra på murarna i en utsträckning som jag inte sätt på en ruin som det ändå finns så mycket kvar av. Över allt ska de upp och gå och det finns ett par lösa stenar på marken i ruinen som mycket väl kan ha rasat ner p.g.a. det beteendet. Jag tror dock att det skulle kunna motverkas om myndigheterna visade större intresse för borgen då detta skulle smitta av sig på medborgarna.

Folk klättrar runt på Gamla Älvsborg också, men det är bra mycket mindre kvar av den även om man ännu kan se t.ex. en liten trappa och ett helt portvalv. Stegeholm har sina grundmurar bevarade och det är därför lättare att både den och besökarna kan skadas när de springer runt huller och buller på dem. Även om det är ruiner, finns det också många förmedlingsmöjligheter som inte riktigt tas tillvara idag. Jag antar att det delvis är en fråga om pengar, men i fallet med Stegeholm, har jag fått en uppfattning att det också finns mycket okunskap.

Sofia Ling: Konsten att försörja sig - Kvinnors arbete i Stockholm 1650-1750

I fredags (25 oktober 2019) var det dags för ytterligare ett Afternoon Tea-föredrag på Vasamuseet. Denna gång berättade historikern Sofia Ling om sin forskning om kvinnors arbete i Stockholm mellan 1650 och 1750 som är en del av projektet Gender and Work som handlar om hur både män och kvinnor försörjde sig i Sverige under tidigmodern tid. Projektet drivs från Uppsala universitet och om ni är intresserade, kan ni läsa mer om det på dess projektsida.

Innan projektet startade har inte folks arbete varit fokus för särskilt mycket historisk forskning i Sverige. Detta var inget som förvånade mig då jag, som ni kanske vet, länge varit på jakt efter forskning om historisk vardag vilket jag skrev om i inlägget Vad gjorde slottsfruar på 1500-talet hela dagarna? (23 juni 2019). Både Sofia Lings föredrag i fredags och det Malin Lennartsson höll om äktenskap vid förra tillfället 27 september (2019), och som jag skrev om i inlägget Malin Lennartsson: Äktenskap och relationer i tidigmodern tid (29 september 2019), har dock handlat om vardag mer än övergripande nationella politiska och händelser.

Sofia Ling beskrev hur kvinnors arbete ofta skildrats i negativa termer och därför betraktats som marginellt och inte särskilt betydelsefullt. Det Ling gör i sin forskning är däremot att gå bortom yrkestitlarna och se till vad folk faktiskt gör. Föga förvånande har hon därför också fått fram en massa kvinnor som ansvarade för familjeförsörjningen under perioden 1650-1750. Det verkar också som att det skedde en del samarbete kvinnor emellan som liknar inofficiell skråverksamhet, vilket ju reglerade männens verksamhet i staden.

Det huvudsakliga källmaterial som Ling har använt sig av är så kallade suppliker till Stockholms handelskollegium. Dessa var en ny typ av källmaterial för mig och är, såvitt jag förstår det, klagomål som någon framförde till en myndighet. Förvånansvärt ofta framfördes dessa av kvinnor. Ling medger att de fattigaste kanske inte finns representerade i materialet då de inte kunde betala en skrivare att skriva ner klagomålen åt dem, hade alla rätt att framföra klagomål.

I materialet skymtade en tvåförsörjarmodell fram som normen, något som jag tyckte var intressant och att ensörjande beskrivs som onormalt och jobbigt. (Att ordet ensörjande oftast särskrivs som en sörjande kan dessutom leda till förvirring bland forskare.)

Tvåförsörjarmodellen tycker jag är särskilt intressant med tanke på hur det istället kom att se ut på 1800-talet i samband med genombrottet för borgerliga ideal där mannen var samhällsbyggare och kvinnan fast i hemmet utan möjlighet till jobb. Egentligen är det rätt underligt att detta blev normen för modern tid då övriga samhällsklasser visste att kvinnor mer än väl dög till att arbeta och i de lägre klasserna har kvinnan alltid varit tvungen att göra det för att familjen skulle kunna överleva. Att kvinnor långsamt fick tillträde till allt fler yrken och möjlighet till höga poster inom dessa är en viktig del av 1900-talets historia, men det kan vara dags att skrota tron att kvinnor aldrig arbetade utanför hemmet förrän hon tvingades ta de krigande männens plats i civila arbeten under 1900-talets världskrig.

Ett litet besök i Västervik

Konstnärerna till det konstverk
som finns vid Stegeholm har trott
att Kung Märta är felskrivet och
har istället kallat henne Drottning.

Ni som följer mitt instagramkonto vet säkert att jag besökte Västervik för tredje gången förra veckan. Även utan Märta Leijonhufvud kan jag se hur man lätt kan förälska sig i staden. Den tillhör de där små, mysiga städerna som det egentligen inte finns särskilt mycket att göra i, men som man ändå vill gå runt i och lära känna.

I mitt inlägg Sjöfart och skolbarn hemma hos Märta (6 maj 2019) skrev jag om mitt första besök i staden och på Västerviks museum, vilket var på flera sätt en besvikelse även om jag ändå var glad för att äntligen se den stad som hade en så stor betydelse för Märta under de sista 10-15 åren av hennes liv.

Både nu och förra gången var upprustningen av området omkring Stegeholm färdigt och man möttes inte av staket och behövde inte eskorteras in utan kunde strosa runt på egen hand i ruinen. Detta är något som förvånansvärt många verkar göra även om ingen stannar särskilt länge och klättringen som förekommer på murarna gör mig lite oroad för bevarandet av den, men mer om det senare.

Jag brukar inte göra reklam på den här bloggen och jag bedyrar att jag inte får betalt för det här, men jag bodde den här gången på hotellet Slottsholmen som ligger alldeles bredvid ruinen. Det är dyrt, men jag garanterar att det är värt varenda krona. Jag bodde i den minsta av deras sviter med utsikt över Stegeholm och trivdes jättebra. En del hotell som försöker vara av den finare sorten kan vara genomdesignade helveten, men Slottsholmen är designat men personligt. Då det är Björn Ulvaeus hotell finns det en hel del ABBA-referenser, men det är tydligt att du är välkommen även om du inte gillar ABBA. Man har verkligen satsat på kvalitet och det märks. Personalen är också vänlig och faktiskt intresserad av en och jag hoppas att intresset för området ska spilla över på borgruinen ännu mer än det redan gjort också. Att se Märtas slott så fort man kikade ut genom fönstret varje morgon var också det ett stort plus. Jag får som sagt inte betalt för det här, men jag hade en genuint trevlig upplevelse.

Hampton Court: Hem till Henry VIII

Huvudingång, Hampton Court

Under den London-resa som jag beskrivit bitvis i inläggen Shakespeare's Globe Theatre (25 september 2019) och The Tower of London: Wicked Women och riddarutbildning (12 oktober 2019) besökte jag även Hampton Court som verkligen kan sägas vara Henry VIII:s slott framför alla andra.

Liksom The Tower of London är Hampton Court en del av stiftelsen Historic Royal Palaces och liksom på Towern fanns här mycket information att hämta från flertalet fantastiska förmedlingsinsatser.

En liten restaurang är t.ex. belägen i Elizabeth I:s privy kitchen. Här kan man läsa om hur hon gillade att ha picknicks och att maten till dessa förbereddes just där. När man besöker toaletterna får man skönhetstips direkt från the Tudors själva.

Skönhetstips från toaletterna

Hampton Court är, som sagt mest känt för Henry VIII, men dess historia går ända bak till anglosaxisk tid och den som började bygga det storslagna palatset som vi ser mycket av idag var kardinal Thomas Wolsey som först ägde och byggde mycket på slottet innan Henry VIII verkar ha kommit för att bokstavligt talat ta över det.

Till skillnad från Towern, verkade Hampton Court vid mitt besök i början av september ha gått ner i lågsäsong. Det fanns bara två visningar om dagen och jag missade dessvärre dagens första som verkar ha innehållit skådespel. Dagens andra visningen hölls av en guide (klädd i renässansdräkt) som inte verkade särskilt kunnig om alla detaljer i slottets historia och dessvärre mynnade ut i att berätta om den generella engelska historien istället.

Historierna om drottning Carolines hovdamer
fanns berättade på klänningar av papper

Merparten av besökarna var turister, varför det kanske fanns en mening med det, men han blev allt mer utsvävande och började mest skämta om parallellerna mellan engelska reformationen och brexit. Jag håller dessutom inte riktigt med om att man kan göra den parallellen även om engelska reformationen kom till av rent egoistiska orsaker för en rik man. En bättre historisk parallell tycker jag är när romarna övergav Britannien.

Liksom i fallet med visningen jag skildrade i mitt inlägg Livrustkammarens nya basutställning (30 juli 2019) tänker jag inte döma för hårt om guiden var ny, men jag kände mig ändå besviken. Särskilt som den visning som varit tidigare på dagen verkar ha varit mycket bättre.

Trots slottets uppenbara Tudor-anknytningen var den utställning på slottet som överraskade mig mest den om  slottets georgianska tid på 1700-talet och särskilt George II:s drottning Caroline och hennes hovdamer.

Henry VIII:s kök

Paper Magic är namnet på en utställning som lite har förföljt mig på senare år. Senaste gången jag såg den var på Örebro slott i somras och jag skrev väldigt kort om den i inlägget Örebro slott: möte med Gustav Vasa och Margareta Leijonhufvud (29 juli 2019). Den består helt av historiska kläder med tillhörande figurer som man tillverkat av papper och jag undrar om Hampton Court inte låtit sig inspireras. Man har nämligen låtit göra Caroline och hennes make samt hennes hovdamer och deras eventuella makars kläder av papper. Männens kläder är helt utan text, men på hovdamerna och Carolines klänningar har man skrivit en kort sammanfattning på några rader om deras personliga historia. Genom väldigt enkla medel förmedlas således personerna som levde och verkade på slottets liv för besökarna. Sådana enkla små förmedlingstricks finns, som jag kommer att komma till senare, på fler ställen i slottet.

Förmedling i the Great Hall på
Hampton Court

Liksom på Towern har man verkligen satsat på att förmedla det vardagliga livet i såväl Tudor- som den georgianska delen. Här finns spelbord och som sagt tas varje tillfälle att förmedla någon rolig fakta i stil med den på toaletterna ovan. En särskild utställning finns också om Henry VII:s kök där man till och med ställt fram riktiga lökar av flera olika sorter och eldar i en av de öppna spisarna för att ge extra effekt.

Även svenska slott som t.ex. Örebro och Kalmar har utställningar om köket och maten man åt (Kalmar har t.o.m. ett uppdukat gästabud.), men storleken och detaljrikedomen i köksutställningen på Hampton Court var något alldeles extra. Man har verkligen inte sparat på krutet alls, vilket vittnar om den framträdande roll som vardagslivet har i förmedlingen på slottet. Med anledning av Sara Danius bortgång lyssnade jag på hennes Vinter i P1 från 2014 där hon pratar just om hur ingen filosof någonsin brytt sig om mat och hur lite plats den ges även i annan seriös litteratur. Detta trots att den är så avgörande för vår överlevnad.

Fönster i the Great Hall på Hampton Court

Som jag skrev i mitt inlägg Gripsholm: "Oj titta där är Bellman!" (6 juni 2019) är Gripsholm det svenska slott som oftast brukar jämföras med Hampton Court. Jag förstår det när det gäller historisk betydelse och jämförelserna som brukar göras mellan Gustav Vasa och Henry VIII (Jag lämnar mina åsikter om dessa jämförelser till en annan gång.), men när det kommer till förmedling och besöksupplevelser, har jag väldigt svårt att se likheter.

Hampton Court välkomnar dig verkligen in i Henry VIII:s och drottning Carolines världar under 1500- respektive 1700-tal och de verkar ha tagit tillfället i akt att förmedla så mycket som möjligt av livet på slottet. Texterna är lättillgängliga och kortfattade och berör något som har med slottsinvånarna, rummet eller dess funktion att göra. Liksom på Towern finns det saker att se, göra och stundtals även att känna på. Allt för att aktivera besökaren och få dem att stanna upp, reflektera och diskutera. Ge dem ett besök att minnas.

The Great Hall, Hampton Court

Det samma kan inte sägas om Gripsholm och den svenska organisationen för de kungliga slotten har mycket att lära av sin brittiska systerorganisation. Såväl på Gripsholm som i merparten av Stockholms slott känner man sig inte särskilt välkommen. Istället verkar besökarna vara ett nödvändigt ont och förmedlingsinsatserna hålls nere till extremminimum.

I mitt ovan nämnda inlägg om Gripsholm samt i inlägget Slott och lokalturism (30 juni 2019) berättade jag om vilken förvirrande upplevelse Gripsholm var och hur lite som finns skyltat och beskrivet. Det finns en guidebok man kan betala extra för, men denna ger inte särskilt mycket då den i princip bara behandlar slottets arkitektoniska detaljer, vilket är information som ytterst få besökare är ute efter. Istället verkar man ha lagt upp besöksverksamheten utifrån att man antingen ska betala extra för att delta i en visning (hållen av folk i moderna kläder och inte i historiska dräkter som på såväl Towern som Hampton Court) eller så ska du vara del av en turistbusslast som ska rusa genom slottet utan att intressera dig mer än att ta lite bilder som du kan lägga upp på sociala media för att visa att du varit där.

Rikssalen på Gripsholm

Det blir inte heller bättre av att slottet dessutom ska fungera som filial till Nationalmuseum och visa upp Statens porträttsamling som inte heller förmedlas ordentligt utan mest hänger där rakt upp och ner. Mängden av porträtt som till minst säkert 95% består av, även för en historieintresserad, fullkomligt främmande människor, bidrar till förvirringen och upplevelsen blir mest en besvikelse.

Towern och Hampton Court bjuder in besökarna att upptäcka och utforska de publika delarna på egen hand. Delar av slotten där besökarna är skyltade och, i viss fall, avspärrade med ett rep. Att sätta en glasskiva för dörren och hindra besökares tillträde till de mest kända rummen, liksom Gripsholm gjort med Hertig Karls kammare, verkar inte ha slagit Historic Royal Palaces in.

Del av en av bordsdukarna i the
Great Hall, Hampton Court

Flera svenska slott (inte bara de kungliga utan även t.ex. Skokloster, som för övrigt också undanhåller de mest kända rummen i slottet för besökare som inte betalar för visningar) verkar leva efter devisen att besökare är skadligt för inredningen som man vill bevara till varje pris. Vem man ska bevara det för är dock oklart. Historic Royal Palaces jobbar jättemycket även med bevaringsaspekten, men tycker förmedlingsbiten är viktigare.

Visst kan man tala om ekonomiska orsaker, men många av de förmedlingsinsatser som görs på såväl Towern som Hampton Court är enkla och inte särskilt kostsamma. T.ex. de bordsdukar som täcker borden i the Great Hall på Hampton Court och berättar om personer som verkade i salen, dess funktion eller evenemang som utspelade sig där.

Porträtt av Henry VIII på Hampton Court

Rikssalen på Gripsholm har samma funktion som the Great Hall på Hampton Court, men i det där har man valt en helt annan väg. De olika slottens relation till förmedling blir faktiskt väldigt tydlig om man studerar bilderna av de båda rummen som ni kan se ovan.

Gripsholm har då och då föredrag och andra evenemang i rikssalen, men ingen verkar ha en tanke på att man kan plocka undan stolarna mellan dessa föredrag och de tar således upp en stor del av ytan och rymden i rummet. Däremot finns ingen som helst skylt som förmedlar vad rummet har för funktion.

På Hampton Court däremot har man valt att lämna the Great Hall sparsamt möblerat. Information om rummet som sådant, personerna som verkade i det och evenemang som hölls där finns överallt och rymden finns kvar. Trots allt är rummet byggt för att beundras, vilket en av bordsdukarna stolt förkunnar som ni kan se ovan.

The Tower of London: Wicked Women och riddarutbildning

The Tower of London är ett imponerande slott som sticker ut mot fonden av hypermodernistiska byggnader runt omkring längs Themsen i centrala London. De äldsta delarna har daterats till normandiske kungen William the Conquerors regeringstid under 1000-talet, men mycket har byggts till och om under de tusen åren som gått sedan dess. Liksom brukligt är, har många velat sätta sin egen prägel på byggnaden.

Idag sköts Towern till sammans med en del andra slott i Storbritannien (t.ex. Hampton Court) av stiftelsen Historic Royal Palaces. I mitt inlägg Vad gjorde slottsfruar på 1500-talet hela dagarna? (23 juni 2019) pratade jag lite om deras, ofta fantastiska förmedling av historisk vardag då jag använde en film de gjort om toalettens historia på Hampton Court. Den här fantastiska förmedlingen fanns givetvis även på Towern även om det inte är helt uppenbart hur man hittar t.ex. det medeltida slottet eller vilka delar som är sammanlänkade.

Den ökända Traitor's gate

Knappt har man dock hunnit in i det centrala White Tower förrän man möts, inte bara av engelska kungar och deras hästars rustningar i utställningen Line of Kings utan även av skyltar om normandiska toaletter och öppna spisar. Allt är skyltat och bra berättat och här och där finns torn och byggnader man kan gå in i. Alla med sin speciella historia som förmedlas via uppbyggda miljöer, föremål (såväl riktiga arkeologiska artefakter som små tyglappar där man kan känna hur textilierna som användes i sängarna kändes) och kortare texter om såväl kungligheterna som bott på Towern som vardagen på slottet. I utställningen om belägring och försvar möts man också här och där när man kommer ut på gångpassagerna på muren av skyltar som berättar var man kan bli träffad om fienden skjuter in mot borgen.

Henry VIII's rustning i Line of Kings

Två förmedlingsinsatser lämnade ett särskilt intryck på mig. En man klädd i medeltida kläder hade en visning vid foten av the White Tower för en skolklass med barn i lågstadieåldern. Det var så underbart att se för barnen tjöt av skratt när han berättade om riddarnas utrustning och -utbildning och tillsammans med rörelser med kroppen som för att föreställa sig hur det var att träna kroppen och sätta på sig rustningen. Barnen insöp allt han sa och det hela avslutades med att de dubbades till riddare.

Den andra förmedlingsinsatsen var visningen Wicked Women om Elizabeth Barton och Alice Wolfe som satt fängslade på Towern under Henry VIII:s regeringstid. Den senare lyckades närapå att fly med hjälp av en manlig fångvaktare som förälskat sig i henne och the lieutenant of the Towers godtrogna dotter Mary Walsingham. Liksom fallet med barnvisningen var Wicked Women ett bra exempel på hur man berättar en historia och gör publiken delaktig. Elizabeth Barton var en nunna och Alice Wolfe en vanlig engelsk kvinna och särskilt i fallet med den senares historia blir det därför en historieförmedling "nerifrån" samtidigt som man inte tappar bort de andra samhällsskikten då man har med såväl Mary Walsingham som Elizabeth Barton med andra bakgrunder.

Mary Walsingham från Wicked Women

Jag pratade historia med "Mary Walsingham" före visningen började. Hon blev väldigt intresserad av Vasarna och tyckte det var underligt att kontakterna mellan dem och Elizabeth I i samband med Erik XIV:s frieri inte väckte mer intresse bland engelska historiker liksom även drottning Filippa som ju var dotter till engelske kungen Henry IV. "Mary" medgav dock att engelska historiker tenderar att styras av en ganska stark ö-mentalitet. Detta har säkert bidragit till att the Tudors inflytande på världen har blivit starkt överskattat då det angloamerikanska inflytandet på världen generellt varit starkt senaste 200 åren. Mycket på bekostnad av den nordiska historien trots att England fram till Elizabeth I:s seger över den spanska armadan 1588 var en ganska perifer nation.

Som kanske blivit tydligt innan är jag rätt trött på att folk vill tvinga in Cecilia Vasa över allt . Hon är dock en bra person att använda för att verkligen få folk intresserade och då "Mary" inte kände till henne innan och hon är vän med Elizabeth I, var det riktigt roligt att få berätta om henne. Jag tycker dock att det är trevligt att "Mary" blev intresserad även av övriga vasa-människor som jag berättade om och inte bara henne och Wicked Women var så intressant för att den lyfte fram tre olika kvinnor. Visst kan man diskutera framför allt Alice Wolfe i termen av "rebelltjejer", men de förminskade inte Mary Walsingham som verkade ha levt ett liv enligt vad normerna sa att hon skulle göra.

Malin Lennartsson: Äktenskap och relationer i tidigmodern tid

Efter en något tveksam vår, inledde Vasamuseet sina Afternoon Tea-föredrag i fredags (27/9 2019) väldigt starkt med föredraget Äktenskap och relationer i tidigmodern tid med historikern Malin Lennartsson.

Som man kan uttyda av namnet, var ämnet för föredraget äktenskap och relationer, särskilt i form av kärlek, något som jag märkt ofta blir bagatelliserat och väldigt styvmoderligt behandlat i historieforskningen, särskilt när det kommer till perioder före 1800-talet.

Den allmänna bilden verkar vara att folk, och då framför allt kvinnor, tvingades in i äktenskap med dominerande män av sina lika dominerande fäder. Dessa äktenskap var enbart politiska och totalt kärlekslösa. En del forskare går t.o.m. så långt att de hävdar att kärlek "uppfanns" på 1700-talet. Särskilt i de övre samhällsskikten.

De många barnen som föddes i många adelsäktenskap under 1500-talet, verkar förbrylla många forskare som ofta förklarar det med att det var en kvinnas främsta plikt att föda barn. Sällan verkar de koppla ihop att många barn också innebär att föräldraparet också hade mycket sex (särskilt som i princip ingen kvinna blir gravid efter alla samlag hon har) och därför (omedvetet) insinuerar att kvinnor ständigt blev våldtagna av sina makar verkar man inte bry sig om.

Jag insåg ganska tidigt att denna bild inte alls stämmer om man betraktar Märta Leijonhufvuds äktenskap med Svante Sture. De får 15 barn på 21 år och Svante slår en inte direkt som en man som våldtar. Märtas ångestdrypande sturemordsbrev vittnar också om att hon älskar både sin make och sina söner (Att folk älska sina barn i förmodern tid är också något som många forskare inte tror på.) och oroar sig något kolossalt för dem.

I inlägget Märta Leijonhufuvd: mother from hell? (29 november 2018) berättade jag hur Märtas dotter Malin Sture gick emot sin mor och rymde för att gifta sig med sin kusin Erik Stenbock. Denna historia har skildrats som en romantisk Romeo och Julia-historia och Märta var hemsk som inte lät dem få varandra. Som jag skrev i inlägget, finns det dock orsak till att ta det romantiska i historien med en nypa salt. Granskar man Erik Stenbocks förehavanden framstår han som en ytterst labil man som blir landsförvisad redan av Sigismund och han kan vara ett av få "ämnen" som Sigismund och Karl IX är överens om. Karl vägrar nämligen låta Erik komma hem och ger hans egendomar till Malin och deras barn. Kusinäktenskap förbjöds dessutom i 1571 års kyrkoordning. Man kunde söka dispens hos kungen, men Johan III stod på Märtas sida.

Ett annat äktenskap som vållat mycket diskussion är Katarina Stenbocks äktenskap med Gustav Vasa. Detta äktenskap vållade förvisso mycket diskussioner även i dåtiden, men medan kyrkan ansåg det skandalöst att hon var systerdotter till Gustav Vasas tidigar hustru Margareta Leijonhufvud, handlar moderna diskussioner om åldersskillnaden på ca 40 år och huruvida hon hade något val eller inte. Detta trots att det inte egentligen finns något som tyder på att hon var olycklig i äktenskapet. Man totalignorerar också att äktenskapet kom med ett drottningsämbete som säkert inte var lätt alla gånger, men som han litade på henne att klara av, vilket troligen var en ära i hennes ögon. Hon blev dessutom gift med en man som hon känt hela sitt liv, så tillit inför honom borde hon ha känt. Jag förespråkar emellertid inte samma åldersskillnad i moderna äktenskap då dessa oftast innebär en ojämlik maktsituation med förtryckta kvinnor som resultat.

Malin Lennartssons föredrag och exempel var hämtade från Växjö stift under 1600-talet varför man givetvis kan diskutera huruvida de var giltiga även på 1500-talet, men när jag frågade henne efteråt, trodde hon inte att det var så stor skillnad. Hon verkade inte alls främmande för att man gav plats åt kärlek och menade att rent tvång nog var ovanligt.

Lennartsson pratade om två källor som framför allt var viktiga för äktenskapet under 1600-talet: den ovan nämnda Kyrkoordningen från 1571 samt 1529 års vigselritualshandbok. Särskilt den förra är jag övertygad om spelade roll när Märta gifte sig med Svante 3 mars 1538.

Kyrkoordningen från 1571 klarlade att samtycke var viktigt i äktenskapet. Detta inte minst då makarna skulle leva och arbeta nära ihop. Man verkar alltså ha insett att alla skulle bli väldigt olyckliga om det var tvång och inte tycke inblandat.

Det är möjligt att schablonbilden av förmoderna äktenskap kommer från tidigmedeltida källor. Malin Lennartsson berättade att man där mer får intrycket av att kvinnan lämnades från en man till en annan. Vigselakten lär också ha innehållit meningen: "Jag giver dig min dotter." Inget säger dock att det inte förekom kärlek och samtycke även i denna tids äktenskap.

Jag har tidigare pratat om hur mycket jag tycker vi är i behov av historisk forskning om vardagen i det förflutna. inte minst i inlägget Vad gjorde slottsfruar på 1500-talet hela dagarna? (23 juni 2019). Detta gör att jag gillade Lennartssons föredrag extra mycket. Äktenskapet var trots allt en viktig del av personers vardag i det förflutna och det var trevligt att höra någon prata om det utan att använda stereotyper och schabloner.

Jag lärde mig en massa nytt. Det som förvånade mig mest var att det var först 1734 som lagarna började kräva präst och kyrka för att legitimera äktenskapet.

Shakespeare's Globe Theatre

Scenen på teatern

Tisdag 10 september 2019 besökte jag Shakespeare's Globe Theatre i London och såg deras uppsättning av The Merry Wives of Windsor. Innan dess gick jag också på en visning av teatern och jag tänkte berätta lite om båda.

För er som inte vet det, är the Globe Theatre en rekonstruktion av en teater som fanns i London under William Shakespeare's tid som aktiv skådespelare och dramatiker under andra halvan av 1500-talet. Rekonstruktionen är amerikanska skådespelaren och regissören Sam Wannamakers dröm som han dessvärre aldrig hann uppleva färdig före sin död 1993. Den ligger inte exakt på platsen för den ursprungliga teatern, men väldigt nära den och blev färdig 1997. Den är också i princip helt byggd med metoder och material som användes på 1500-talet, vilket t.ex. gör att alla träbultar är olika.

Utanför teatern

Det är inte mitt första besök på teatern och även om det är ytterst osäkert vad som händer efter Brexit, hoppas jag att det inte är den sista.

Guiden David som höll i visningen jag deltog i, var jättebra. Han gav oss en fullspäckad historia om London, Shakespeare och 1500-talsteater. Bl.a. tog han upp hur balkongen i Romeo och Julia från början var ett fönster. Ändringen kom senare och finns nu traderad i alla översättningar. Jag tog då mod till mig och sa att Juliet blivit Julia på svenska, vilket han visste då han fått den svenska översättningen av en svensk skådespelare. Han gjorde mig också uppmärksam på att Trettondagsafton är översättningen av Twelth Night eftersom vi firar jul en dag före engelsmännen. Detta var något som jag aldrig hade tänkt på innan.

David berättade också om the Globes fortsatta öde. Under originaluppförandet av Shakespeares pjäs Henry VIII avfyrade man en kanon från vindsluckan ovanför scenen. Detta ledde till att taket fattade eld och hela teatern brann ner. Det var efter detta som Shakespeare bestämde sig för att det nog var bäst att pensionera sig. Det är oklart om man någonsin har gjort detta igen, men anvisningen finns fortfarande kvar i pjäsen om man läser den.

Förmodligen för att jag hade gjort det uppenbart att jag var från Sverige, nämnde han senare att Sverige var ett bra exempel på hur stort och trångbott London har kommit att bli. Det finns nämligen lika många londonbor som det finns svenskar i hela världen och Sverige är gigantiskt i jämförelse med Storbritannien.

Lite mer än en timme efter att visningen var slut, såg jag som sagt pjäsen The Merry Wives of Windsor som förtjänar ett eget inlägg, men som verkligen var jättebra. De hade placerat den i 1930-talet och även om jag var lite besviken för att de inte hade rensässanskläder, så var den väldigt bra.

Humorn i pjäsen fungerade utmärkt under den tidsperioden och tidsflytten skapade ytterligare en dimension till den. Särskilt spelade på den teatern och scenen, blev det uppenbart hur tidlös Shakespeares berättelser är.

Jag har, som sagt, planer på att ge The Merry Wives of Windsor ett eget inlägg, men det var en del av min upplevelse på the Globe, varför jag kände att jag måste prata lite om den här också.

Dick Harrison - Världens dramatiska historia: Brittiska imperiet, uppgång och fall.

"Det var en gång ett imperium över vilket solen aldrig gick ner. Det var som störst för mindre än ett sekel sedan. Idag är nästan allt borta."

~ Dick Harrison

Som ni kanske märkt på mitt Instagram-konto, var jag i London förra veckan. Jag hade en fantastisk resa och det kommer inlägg om mina upplevelser. Ett inlägg som däremot fick vänta då jag råkade bli rejält förkyld strax före resan var om Dick Harrisons bok Brittiska imperiet. Uppgång och fall som jag läste innan jag åkte. Boken är en del av Historiska medias nya serie Världens dramatiska historia och för lite mer än en månad sedan (7 augusti 2019) skrev jag om boken om digerdöden i inlägget Dick Harrison - Världens dramatiska historia: Digerdöden.

Liksom i fallet med boken om Digerdöden är Brittiska imperiet, uppgång och fall en helt okej sammanställning av Englands väg till och fall från stormaktsscenen. Dick Harrison delar upp boken i kapitel utifrån olika kronologiska perioder med början under Elizabeth I:s regering på 1500-talet, vinsten i slaget mot spanska armadan och det tidiga koloniseringsförsöket Roanoke Island i dagens North Carolina under Walter Raileigh.

Jag har koll på huvuddragen i det brittiska imperiets historia, men boken gav mig ändå väldigt mycket ny information. Jag fann det intressant att den annars ganska illa omtyckte Oliver Cromwell var han som började satsa allt krut på flottan.

Något som jag faktiskt aldrig har tänkt på är också att England/Storbritannien från tidigmodern tid och framåt inte alls är särskilt involverade i krigen på den europeiska kontinenten. Detta förklarar Harrison är för att man körde stenhårt taktiken att låta sina allierade kriga i ens ställe för att själv attackera sina europeiska motståndares kolonier i andra världsdelar. Detta gjorde att man kunde slå till när de hade uppmärksamheten (och militära resurserna) på annat håll. Uppenbarligen fungerade detta väldigt bra och även om man tvingades ge upp USA redan på 1700-talet, nådde imperiet sin höjdpunkt först kring 1900. Världskrigen, som för övrigt delvis orsakades av den europeiska imperialismen, förändrade bilden helt då britterna för första gången på 300 år inte kunde förlita sig på taktiken att låta andra göra jobbet på hemmaplan utan var tvungen att ingripa.

En intressant uppgift som Dick Harrison presenterar är att det skulle vara britterna som uppfann konceptet koncentrationsläger genom sin hantering av de boeriska kvinnorna och barnen under boerkriget i dagens Sydafrika. Kaplandet var britternas största bas i Afrika och under 1820- och 30-talet påbörjades en intensiv anglofiering som boerna, ättlingar till nederländska kolonisatörer på kommit till området under 1600- och 1700-talet inte kunde acceptera. Istället utvandrade man och byggde två republiker: Oranjefristaden och Transvaal. Allt var lugnt fram till 1880- och 90-talet då britterna började expandera och den oerhört hårdföre och rasistiske affärsmannen Cecil Rhodes tyckte att boerrepublikerna borde elimineras. Läget blev ohållbart när guldfyndigheter i Witwatersrand ledde till en massinvandring av britter i Transvaal.

1899 bröt boerkriget ut. Detta har kommit att kännetecknas av britternas hänsynslöshet gentemot civilbefolkningen. Männen skeppades ut ur Sydafrika medan kvinnorna och barnen hölls instängda i tältläger (45 läger fanns för boerna och 64 läger fanns för svarta afrikaner). Först var det tänkt att lägren skulle fungera som tillfälliga flyktingläger, men från november 1900 kom de att fungera som del av krigföringen. Allt för att krossa gerillan.

Jag har funderat på vad Dick Harrison menar med att boerkriget skulle vara första gången som koncentrationsläger användes som indirekt krigföring. När jag läser hans kortfattade beskrivning av dem tänker jag väldigt mycket på Kristian II:s hantering av de svenska adelskvinnorna och deras barn efter Stockholms blodbad. Möjligen skulle det kunna vara första gången som begreppet koncentrationsläger dyker upp, men jag har inte haft möjlighet att kontrollera saken närmare.

Dick Harrison berättar också om Singapore som etablerades av Stamford Raffles 1819. Man tog för givet att fästningen var ointaglig, men 15 februari 1942 intogs den av japanerna. Detta då britterna hela tiden tagit för givet att fienden skulle komma över havet och inte landvägen genom Malackahalvön. Denna händelse fick mig att tänka mycket på Karl X Gustavs fälttåg över de danska bälten under hans första danska krig. Danskarna hade ingen möjlighet att försvara sig helt enkelt av den orsaken att de inte räknade med att bli invaderade från nuvarande Tyskland. I fallet med Karl X Gustav var det också en chansning på miljonen att det skulle fungera och är det någon historisk person som kunnat säga: "Vi hade i alla fall tur med vädret", så är det han. (Ja, jag vet vad Bo Eriksson påstår om händelsen i Populär historia 9/2019 men jag tänker återkomma till det senare.)

I Brittiska imperiet, uppgång och fall tar Dick Harrison inte bara upp brittiska triumfer utan även motgångar. Något jag fäste mig vid var tyske översten Paul von Lettow-Vorbeck i Tanganyika under Första världskriget som utnyttjade att hans afrikanska krigare kände till terrängen till skillnad från sina motståndare (bl.a. britterna) och lyckades hålla igång ett gerillakrig i Afrika för att tvinga motståndarna att skicka trupper dit istället för att samla dem i Europa. Britternas militära styrkor desarmerades också något då de soldater man skickade dit (framför allt hämtade i Indien), strök med i febersjukdomar som tyskarnas afrikanska soldater var immuna mot. Von Lettow-Vorbeck vann inte, men lyckades faktiskt hålla ut ända till vapenstilleståndet i november 1918.

Liksom i boken Digerdöden, avslutas Brittiska imperiet, uppgång och fall av ett kapitel om hur vi påverkas av imperiet idag. Dick Harrison går in på hur oerhört stor del av vår kultur som ännu influeras av britterna (Jag skrev om problemen att applicera för mycket av den anglo-amerikanska världen på Sverige i inlägget Att applicera andra kulturella kontexter på svensk historia 27 augusti 2019): "När vi till och med börjar imitera de kulinariskt sett föga ärorika brittiska köket och serverar fish and chips på hemmaplan är det ett indirekt erkännande av att imperiet lever och frodas."

Delar av Världens dramatiska historia publicerade 2019

Kristian II, faktoider, en biografi och Sønderborgs slott

Det sägs att om man säger något tillräckligt många gånger, så blir det sant. Inom källkritiken kallas sådana falska påståenden som cirkulerar i litteratur, media och på Internet tills de till slut anses vara sanningar för faktoider.

Kristian II har blivit mer känd i svensk historieskrivning som Kristian Tyrann. Detta är ett namn en av de överlevande munkarna i Nydala kloster ger honom efter att han kommit dit och dödat flera av klostrets munkar samt dess abbot på sin väg hem till Köpenhamn efter Stockholms blodbad i november 1520. Enligt en svensk faktoid ska Kristian i Danmark däremot vara känd under namnet Kristian Bondekär eller Kristian den Gode. Detta trots att han avsattes även från den dansk/norska tronen två år efter att han förlorat makten i Sverige till Gustav Vasa. Hans äf lagar ska då ha bränts eftersom de ansågs "skadliga och stridande mot goda seder."

Kristian kallade sig själv "bondekär" när han i exil i Nederländerna, men inte av någon annan. Att han skulle kallas "Kristian den Gode" är ett påstående man bara hittar hos populärhistoriker som Vilhelm Moberg och Herman Lindqvist. Tvärtom verkar Kristian aldrig ha varit särskilt populär ens i Danmark, men danskarnas agerande i år (2019) fått mig att undra om denna faktoid inte håller på att bli någon typ av sanning ändå.

Lars Bisgaard kom tidigare i år ut med boken Christian 2. En biografi i vilken han lägger över skulden för Stockholms blodbad på Kristina Gyllenstierna och här om dagen fick jag se att Sønderborgs slott, där Kristian satt fängslad efter sin avsättning, ska ha en Kristian II-festival 14 september i år. Lägg där till svenska historikers förmåga att nedvärdera betydelsen av Stockholms blodbad som t.ex. Bo Erikssons artikel Stockholms blodbad i tidskriften Populärhistorias januarinummer i år (nr 1 2019) som jag kommer diskutera i ett särskilt inlägg längre fram och man kan säga att Kristian II har fått en renässans på senare år som kanske putsar hans regeringstid lite väl mycket för att jag ska känna mig bekväm med det.

Kristian är en intressant personlighet, men baserat på hur han styr Norden och inte minst Danmark, ligger han långt ner på listan över makthavare jag tycker förtjänar att hyllas. Även om vi bortser från det allra värsta att han blodbadar sig igenom hela Sverige och Finland för att "rensa ut" meningsmotståndare, kvarstår det faktum att han gång på gång ger intrycket av att ha varit en extremt instabil regent som inte alls såg till folkets bästa och ibland använde metoder som får honom att framstå som den maffiaboss som Bo Eriksson vill ha Svante Sture till i Sturarna, makten, morden, missdåden. De enda som gynnades av hans politik var borgarna i Köpenhamn och Malmö. Klart är också att han inte heller varit särskilt väl omtyckt i Danmark förrän, som det verkar, helt nyligen.
Nu verkar Sønderborgs slotts aktiviteter mest handla om föredrag och att man får träffa utklädda personer och äta grillmat, men egentligen borde väl mer historiskt korrekta aktiviteter vara

• Bli förd som gisslan till främmande land 
• Få löften av kungen som han sedan sviker 
• Se pappa få huvudet avhugget
• Fängslas i Blåtårn där du får se syskon och kvinnliga släktingar och vänner dö
• Blodbada dig igenom Sverige och Finland
• Försök desperat försvara dig med att alla var terrorister när påven får nys om ditt blodbadande
• Bli avsatt
• Bli först fängslad och sedan förvisad från landet

Det skulle absolut bli en dag att minnas...

Att applicera andra kulturella kontexter på svensk historia

Jag har länge funderat på hur man bäst skriver ett inlägg liknande det jag nu ska skriva och har kommit fram till att det enklaste nog är att bara skriva rätt upp och ner som jag tycker och tänker utan att göra för mycket efterforskningar i ämnet.

I inlägget Elena Favilli & Francesca Cavallo - Godnattsagor för rebelltjejer (5 september 2018) länkade jag till Youtube-filmen nedan som det svenska förlaget Max Ström använder för att göra reklam för den svenska översättningen av boken.

Filmen visar en vuxen kvinna och en liten flicka som plockar ut böcker från en bokhylla och i texten som inleder filmen kan man läsa frågeställningen: "Känner du till den dystra sanningen om barnböcker?" Den dystra sanningen som åsyftas får vi veta är att i princip inga barnböcker handlar om flickor. Det här är en direktöversättning av den amerikanska film som gjordes som reklam till den engelska originalutgåvan och kan ses här.

Elin Wägner med namnin-
samling för kvinnlig rösträtt

Det finns ett problem här: Den speglar situationen på barnboksmarknaden i USA och har väldigt lite att göra med situationen på den svenska barnboksmarknaden. Sett till statistik från Svenska barnboksinstitutet har det faktiskt senaste åren funnits en lätt övervikt för böcker som har flickor/kvinnor som huvudpersoner. Kort sagt: Svensk barnbokspubliceringen var jämställd redan före inflationen av "rebelltjejs-böcker" av olika sorter som givits ut på senare år. (Jag ser heller inga problem med böcker om prinsessor och förstår inte varför det är viktigt att ta bort böcker utan pojkar, men det hör inte till det ämnet.)

Samtidigt är den okritiska användningen av den ett väldigt tidstypiskt exempel. På sistone har jag haft tillfälle att läsa på lite om det svenska 1800- och tidiga 1900-talet och den demokratiska utvecklingen samt industrialiseringen i landet. I denna historieskrivning finns tendenser som framstår som väldigt evolutionistiska och allt verkar handla om en strävan mot rösträtt och representation i riksdag och regering och man påstår ofta att Sverige var sena både med att industrialiseras och demokratiseras. Däremot verkar man inte riktigt ha studerat den förmoderna politiken ordentligt.

Nej, den nya arbetarklass som växte fram under 1800-talet var länge helt utan representation i riksdag och regering, men av de äldre stånden var böndernas plats i riksdagen aldrig hotad. Denna plats är om än inte unik, så väldigt ovanlig. Inte minst i Europa. Om man dessutom går in på böndernas ställning under medeltiden, upptäcker man att det aldrig har funnits livegenskap i Sverige, varför man kan diskutera om det medeltida samhället här kan klassas som feodalistiskt eller inte.

Enligt en vän ska journalisten och satirikern PJ O'Rourke, i en bisats till en artikel i Rolling Stone Magazine, ha sagt att de övre stånden i Sverige inte hade tid att förtrycka bönderna då de mer ägnade sig åt bergsbruk och industri. Det här är faktiskt en intressant iakttagelse som sällan verkar uppmärksammas inom den svenska historieforskningen. Bergsbruket har, åtminstone sedan medeltiden, spelat en viktig roll i svensk ekonomi.

Engelbrekt, staty från Örebro slott

Det är en av de grundläggande orsakerna till varför bergsmannen Engelbrekt Engelbrektsson inleder ett uppror mot Kalmarunionens danska kungamakt eftersom danskarna inte förstår att en av grunderna i svensk ekonomi finns i metallhandeln. Därför fungerar det dåligt för svenskarna att föra handelskrig mot Hansan. Tullen från järnhandeln på Järntorget i Stockholm är också den största inkomstkällan i Gustav Vasas räkenskaper och om detta är enbart tullen på handeln, är det nog svårt att föreställa sig hur stor omsättning själva metallhandeln hade.

Går man senare in på situationen under Stormaktstiden, ser man att bergsbruket får en ännu större betydelse då "krigsnotan" överlämnas till den sektorn. När stånden fastslås av riksdagen i Örebro 1617, blir också borgarna ett eget stånd i det svenska samhället samtidigt som de i de flesta andra länder vid tidpunkten lever lite på gränsen av samhället.

Nederländerna hjälper också till att maximera produktiviteten av metallindustrin och det är ganska underligt att detta inte betraktas som en väldigt tidig industrialiseringsfas. Om man närmare granskar produktiviteten under Storbritanniens industrialisering mellan sent 1700- och 1800-talet, märker man att det är först kring mitten av 1800-talet som man ser en tydlig ekonomisk utveckling i landet till följd av denna. Detta är också ungefär samtidigt som Sverige anses börja industrialiseras. Jag ska erkänna att jag inte egentligen är jätteintresserad av modern historia eller industrialismen och därför inte har jättebra koll på allt som skrivits och sagts om perioden, men jag önskar att standardverk skulle ta upp frågan om det verkligen behövdes en industrialisering före det sena 1800-talet i Sverige istället för det oftast enkla konstaterandet att Sverige utvecklades "sent" i förhållande till andra länder.

Demokratiseringen är även den mer komplex. Oftast hävdas även här att Sverige var relativt sena, inte minst i förhållande till våra nordiska grannar och visst är det så då allmänna rösträtten för kvinnor inte klubbades igenom i riksdagen förrän 1919 och blev en realitet 1921 samt att Hildur Nygren blev vår första kvinnliga minister så sent som 1951.

Vad som mer sällan brukar sägas är att en del svenska kvinnor, som först i världen, hade rösträtt under Frihetstiden mellan 1718 och 1772 och att lokala myndigheterna i vissa delar av landet fortsatte att acceptera kvinnliga röster i riksdagsvalen även senare. Från 1863 och fram till 1919 kunde också ogifta kvinnor som hade fyllt 25 år och förklarats myndiga av en domstol rösta i kommunala valen (förutom i landstingsvalet) och indirekt således till första kammaren i riksdagen.

Mot bakgrund av detta undrar jag varför man betraktar Sverige som "sena" i utvecklingen till vad som anses vara ett  "modernt" land. Jag misstänker att det hela rör sig om samma problem som med filmen om jämställdhet på barnboksmarknaden av idag. Istället för att se till den interna historiska utvecklingen, söker vi applicera en angloamerikansk kontext på svensk historia. Detta skapar mer problem än det löser och de inhemska bedrifterna och milstolparna på ett sätt reduceras då "någon annan gjorde det först."