Drömmen om det nya Kalmar - arkeologi på Kvarnholmen

Mellan 2008 och 2012 gjordes flera större arkeologiska undersökningar i Kalmars nuvarande stadskärna och en sammanfattning av resultaten förmedlas i publikationen Drömmen om det nya Kalmar - Arkeologi på Kvarnholmen som var ett samarbete mellan Riksantikvarieämbetet UV Öst (numera del av Statens Historiska Museum) och Kalmar läns museum.

Efter många historieböcker är det skönt att läsa något arkeologiskt. Arkeologer har jag märkt har lite andra prioriteringar, något som blir tydligt redan i Peter Carelli och Per Lekbergs introduktionstext Full fart mot dåtiden! De skriver att undersökningarna av det nutida Kalmar på Kvarnholmen gett "[n]y kunskap som berättar om stadsbornas vardagsvillkor, hälsa, matvanor, konsumtion, materiella kultur och mentaliteter. Genom de arkeologiska undersökningarna har vi fått möjlighet att fördjupa oss i dessa frågor på en sådan detaljnivå som ingen annan historisk metod kan."

Göran Tagesson är inne på samma perspektiv när han i förordet Välkommen till Kvarnholmen skriver att "[v]år förhoppning [---] är alltså att detta historiska underifrån-perspektiv ska kunna hjälpa oss att förstå vår vardagsmiljö bättre."

Jag har vid ett flertal tillfällen här på bloggen, bl.a. i inlägget Vad gjorde slottsfruar på 1500-talet hela dagarna? (23 juni 2019) efterfrågat mer vardag i den populära historieskrivningen och det kan väl delvis sägas vara orsakat av att jag har en bakgrund som arkeolog. Med detta sagt är inte mina egna preferenser och perspektiv enda orsaken till att jag tycker att vardagen borde framhävas i populärhistorien. Erfarenheter från visningar av arkeologiska undersökningar jag själv medverkat i, vittnar om att det finns ett enormt intresse för just vardagen. Att det är tråkigt med "kungar och krig" är heller ingen ovanlig kommentar.

Det saknas heller inte forskning om historisk vardag i Sverige. T.ex. Gender and Work-projektets bok Making a Living, Makting a Difference. Gender and Work in Early Modern European Society handlar om den databas med uppgifter om arbete som finns i de tidigmoderna källorna om Sverige. Däremot får denna forskning sällan stor spridning utanför akademiska kretsar. Detta tycker jag är väldigt synd då vardagsskildringar ofta gör det möjligt att relatera till människorna som befolkar det förflutna. Istället präglas den svenska populära historieförmedlingen av skildringar av de mest spektakulära händelserna (oftast med inslag av våld och brutalitet) och historiska makthavare demoniseras. Detta gäller särskilt Gustav Vasa av någon anledning, vilket jag senast tog upp i inlägget Kalmar slott: Gustav Vasa talar ur skägget, en utställning om makt (20 juli 2020).

Drömmen om det nya Kalmar - arkeologi på Kvarnholmen handlar om Kvarnholmen dit Kalmar flyttades i mitten av 1600-talet från dess ursprungliga plats närmare Kalmar slott. Utgångspunkten är som sagt resultaten av arkeologiska undersökningar och vad dessa gett för information om livet i det nya Kalmar under 1600- och 1700-talen.

Men all denna nya historiska kunskap måste komma såväl boende som besökare i Kalmar till del. Kulturarvet är nämligen en angelägenhet för oss alla. Historisk kunskap kan bidra med insikter till oss nutida människor om vår egen tid och plats, förståelse för det främmande och inspiration till ansvarstagande för vår livsmiljö. Dåtiden, det förflutna, kan vara som en mjuk soffa att trivas i, men kan också fungera som en språngbräda för utveckling av samhället 

Även detta citat kommer från Peter Carelli och Per Lekbergs ovan nämnda introduktionstext och förmedlingsbiten betonas även av Göran Tagesson i hans ovan nämnda förord där han skriver:

Men lika viktigt är det faktum att vi samarbetat med pedagogerna på Kalmar läns museum , för att ta tillvara de arkeologiska undersökningarnas potential som tidsmaskiner, som en möjlighet att återuppliva historien, och samtidigt förklara vad vi håller på med.

Förmedlingsbiten är ytterligare något som jag har märkt skiljer arkeologin från historievetenskapen i Sverige. Den största delen av den arkeologiska verksamheten i Sverige idag utförs i samband med exploateringar och förmedling är en självklar del av varje projektplanering. Historievetenskapen är inte lika synlig ute i samhället och dessvärre verkar detta leda till att populär förmedling ofta glöms bort även om en del historiker försöker rikta sig mot allmänheten med varierande resultat.

Utöver de ovan nämnda exemplen (och för den delen boken i sig) förekommer förmedlingsbiten även i Elisabet Schagers artikel Blir det ingenting kvar här? och Emma Angelin Holméns artikel Arkeologi på puben, bloggen och i kyrkan som går in mer exakt på vad som gjordes och Angelin Holmén konstaterar att det är roligt att få gräva, men det innebär också ett stort ansvar att hantera det förflutna och vilken fantastisk upplevelse det är att möta allmänheten. I artikeln Arkeologin och livet skriver Angelin Holmén också om den förmedlingsverksamhet som riktades framför allt till barn. Arkeologer vet att även den arkeologiska metoden är spännande och därför lät man barn på låg- och mellanstadiet vara aktiva i själva utgrävningsarbetet på olika sätt. För att återkomma till det andra ämnet som hittills diskuterats i detta inlägg, skriver Angelin Holmén att: "När vi frågar barn på mellanstadiet kring vad de vill att arkeologerna ska svara på, så handlar det om livet och vardagen."

Flera av de första artiklarna som Stefan Larsson och Hanna Menanders Hur flyttar man en stad och Göran Tagessons Drömmen om den nya staden handlar om den tidigmoderna idealstaden (som även tas upp i Ilona Carlssons idéhistoriska översikt En idéhistorisk bakgrund till Kvarnholmen 1651) och flytten av Kalmar från läget vid slottet till Kvarnholmen i mitten av 1600-talet, ett ämne som kanske inte är helt irrelevant just nu med tanke på att Kiruna håller på att flyttas. Ingen av författarna gjorde några paralleller till detta, men det var något jag ändå tänkte på.

1600-talets idealstad. Bild från Göteborgs
stadsmuseums utställning Göteborgs födelse

Tidigmodern tid var en tid av modernisering för de svenska städerna. De medeltida stadskärnorna ansågs utsatta och svåra att försvara och nya stadsideal kom under första halvan av 1600-talet. Dessa ideal ledde till att en hel del nya städer grundades, men det skedde även en hel del regleringar och utvidgningar av redan existerande städer. Ett par städer flyttades också från sitt ursprungliga läge. Kalmar t.ex, men även Jönköping och Göteborg har flyttats.

I mitt inlägg Göteborgs stadsmuseum - Göteborgs födelse (11 april 2019) tog jag upp Göteborgs rätt komplicerade bakgrundshistoria lite lätt och Göteborgs stadsmuseum har i sin utställning Göteborgs födelse gett utrymme för beskrivningar av idealstaden. Här till höger kan du se en bild på en typisk tidigmodern stadsplan.

Försvar var uppenbart viktigt i stormaktstida svenska städer och Kalmar var Sveriges sydligaste utpost och en av de viktigaste handelsstäderna varför det var extra viktigt där. En stadsmur byggdes runt om staden och längs med denna nio bastioner som fick namn efter svenska kungar. T.ex. är Gustav Primus namngiven efter Gustav Vasa (Gustav I). Ekonomin var emellertid ansträngd under 1600-talets alla krigsår och bristen på arbetskraft dålig. Arbetet med Kalmars befästningar kom därför igång på allvar först efter Karl XI:s reduktion 1680-1682 något som tas upp i Annika Konsmars artikel Till försvar av Kalmar nya stad.

Utöver de artiklar som ovan nämnts som handlat om de arkeologiska projekten, förmedlingen samt det nya Kalmar i ideal och praktik, finns en mängd olika artiklar som på olika sätt berör vardagslivet i staden. Emma Maltin pratar om privat och offentligt med hjälp av de, i arkeologiska sammanhang ofta diffusa gårdarna som de tydligare husen omgärdade i artikeln På Kvarnholmens bakgrådar. I en tid då husen inte hade särskilt många rum hade man i södra Sverige så kallade stackarebjälkar som avskärmade den privata delen av huset från den som var öppet för gäster.

I artikeln Brandförsäkringar. Heta källor till Kvarnholmens historia skriver Lotta Lamke om stadens brandförsvar som på 1600-talet fortfarande reglerades av Magnus Erikssons stadslag från mitten av 1300-talet. Där stod att det var förenat med dödsstraff att orsaka en eldsvåda, men det talas inget om ersättning för borgarna som fått sina hus och dyl. förstörda av bränder. Detta är en stark kontrast till de som bodde på landsbygden som skulle få så kallad brandstod i ersättning när deras egendomar eldhärjades. I stadslagen stod bara att borgarna måste samarbeta för att återuppbygga det som skadats. Efter att situationen inte ändrats i den nya lag som kom 1734 startades det första brandförsäkringsbolaget i Stockholm 1746 och Allmänna Brandförsäkringsfonden kom till för hela Sveriges fastigheter 1782. Uppgifter om brandförsäkringar i Kalmar finns från 1800-talet och ger beskrivningar av hus och tomter i Kalmar som utgör viktiga källor för Kalmar läns museums byggnadsantikvarier idag när t.ex. äldre hus i staden ska renoveras.

I Bland bouppteckningar och skuldsedlar tar Eva-Lena Holmgren om hur arkeologin kan kombineras med historievetenskapen som är bättre på att lyfta fram särskilda levnadsöden. Själv utgår hon från smeden Anders Hallberg på tomt 284 i kvarter Gesällen och eftersom artikeln handlar om vad som hände hans efterlevande änka Gunilla Jonasdotter Hallberg som fick skuldproblem efter att han hade dött 1763. Denna artikel kommer före Helén Romedahls artikel Smedjan och smeden som berättar om smedjan på tomt 284 och smedens arbete.

Det talas mycket om "tidsresor" i boken och Dag Lindströms artikel Bland bagare, änkor och annat folk. Om människor i kvarteret Mästaren under andra hälften av 1700-talet är ett av de bästa exemplen på detta. Han går närmare in på människorna som bodde i kvarteret Mästaren på 1700-talet samt likheter och skillnader dem emellan och över tid. Intressant nog var det sällan man bodde kvar i samma hus mer än 10-15 år. Det här gör 1700-talet till ett mycket mer mobilt samhälle än vad man lätt kan få för sig, något som även Hanna Österholm och Cristina Prytz tog upp i kapitlet Less Than Ideal? Making a Living Before and Outside Marriage i boken Making a Living, Makting a Difference. Gender and Work in Early Modern European Society som jag skrev om i inlägget Making a Living, Making a Difference: Less Than Ideal? Making a Living Before and Outside Marriage (13 juli 2020) Även Eva-Lena Holmgrens ovan nämnda artikel i Drömmen om det nya Kalmar tangerar ämnet för det kapitlet i och med att den skildrar ensörjares prekära situation. Dag Lindström tar även upp att hushållens storlek varierade från år till år och att man var mer trångbodda kring sekelskiftet 1800 än man varit i mitten av 1700-talet.

Såväl Jens Heimdals artikel Borgerskapets gröna fingrar som Emelie Sundings Att bruka läkeväxter handlar på olika sätt om stadsbornas odling och vad man kunde göra med det odlade. Sundling skriver om hur man utnyttjade växter för att försöka bota/lindra sjukdomar och Heimdal tar bl.a. upp att analyser av jorden berättar om avfallshantering och gödsling något som tangerar ämnet för Jimmy Axelsson Karlqvists artikel Var slängde de sitt avfall om  sophantering i staden. Ett nytillskott i den svenska kosten redan på 1500-talet som lämnade avtryck i benmaterialet från de arkeologiska undersökningarna i Kalmar var kalkonen som Maria Vretemark tar upp i Kalkoner i Kalmar.

Dricksvatten - en självklarhet? Vattenförsörjning på Kvarnholmen under 300 år är skriven av Cecilia Ring och behandlar ämnet med vattenförsörjning som under 1600- och 1700-talet diskuterades klassades som dåligt av bl.a. Carl von Linné fick mig att tänka på Krister Danielsson och Niklas Hellströms genomgång av det kalmaritiska ölets historia i podden Röster från sydost och nämner just det dåliga vattnet som en förklaring i avsnittet NUWARNDE SKRÅÄMBETEN UPPHÖRA - (Kalmarölet år 1800-1850).

2009 skulle Kalmar domkyrka förbättra för sina besökare och man blev då tvungen att flytta några av de många gravarna i kyrkan och om gravarna som då undersöktes handlar Caroline Ahlström Arcinis artikel En gammal gravkammare öppnas. Ett av skeletten hade hamnat utanför sin kista, förmodligen när man har gjort plats för fler begravningar, ett öde som jag tror har hänt även Märta Leijonhufvuds, vilket jag skrev om i inlägget Märta Leijonhufvud och Sturegraven (8 maj 2020). Ahlström Arcini berättar också om hur männen har halvmånformade urgröpningar i tänderna som vittnar om deras rökvanor. I Arne Åkerhagens artikel Kritpipsfynden på Kvarnholmen kan den som vill läsa mer om kritpipor och tobaksanvändning under tidigmodern tid. Det första omnämnandet av tobak är i ett brev från Ebba Liliehöök till sin son Maurits Stensson Leijonhufvud (Märtas svägerska respektive brorson) från 1594 där hon ber honom sända tobaksfrön. Kritpipor är vanliga fynd när arkeologer gräver tidigmodern tid och de kan ofta placeras ganska precist i tid och rum, vilket gör att man lätt kan få ett hum om en datering på det man gräver ut.

Drömmen om det nya Kalmar - arkeologi på Kvarnholmen är en bra publikation på det stora hela. Trött som jag är på populärhistoriens ständiga fokusering på makt, var det skönt att bara se begreppet använt på två ställen i hela publikationen. Begreppet "klanvälde" lyste också helt med sin frånvaro. Men publikationen handlade ju om perioden 1600-tal till 1800-tal och inte medeltiden eller 1500-talet...

Terry Deary och Neil Tonge - Horrible Histories: The Terrible Tudors

Ni som känner mig och som har följt bloggen ett tag vet hur förtjust jag är i det brittiska barnprogrammet Horrible Histories. Jag har nämnt programmet ett par gånger här på bloggen tidigare. Det bygger på en serie böcker skrivna av Terry Deary och en vän i Storbritannien hittade nyligen sina exemplar och skickade till mig. Den första av dessa var The Terrible Tudors som publicerades för första gången 1993 och som Deary skrev tillsammans med Neil Tonge.

I inlägget Tankar om Horrible Histories och "dramatisk historia" (17 december 2019) försökte jag ta upp varför det är bättre att nalkas skillnader mellan det förflutna och nutiden. Detta blir fruktansvärt tydligt i Kalmar slotts utställning Gustav Vasa talar ur skägget, en utställning om makt som jag skrev om i inlägget Kalmar slott: Gustav Vasa talar ur skägget, en utställning om makt (20 juli 2020). Där har man valt samma överdramatiska perspektiv som karaktäriserar den populära historieskrivningen i Sverige och som även lett till bokserier med titlarna Sveriges respektive Världens dramatiska historia på senare år.

The Terrible Tudors består av små kortare texter och serietidningsliknande bildrutor som berättar om ungefär samma ämnen som den överdramatiska historieskrivningen i Sverige tar upp (brott och straff, medicin och galna saker som makthavare har gjort). Den stora skillnaden är att medan den överdramatiska historieskrivningen skildrar allt på blodigt allvar och med ett mer eller mindre illa dolt förakt för historiska personer som t.ex. Gustav Vasa och Sturarna, skildrar Terry Deary och Neil Tonge the Tudors med en stor portion humor, lättsamhet och kärlek till historia som ämne. Böckerna är tydligt riktade till barn, men fungerar lika bra för vuxna.

The Terrible Tudors avlivar myter (som bl.a. lärare i skolan berättar) och påpekar att även om vuxna brukar prata om "the good old days", är det inte säkert att det var så trevligt att leva då. Deary och Tonge går närmare in på hur skolväsendet ser ut, ett ämne som bidrar till att skapa igenkänning med det förflutna samtidigt som man berättar fakta om händelser och beteenden som stundtals är främmande för oss.

I inlägget Dick Harrison - Sveriges dramatiska historia: Stockholms blodbad (9 november 2019) skrev jag att Dick Harrison ägnade en stor del av sin bok Stockholms blodbad i ovan nämnda bokserie Sveriges dramatiska historia åt skildringar av brott och straff. Ett avsnitt av The Terrible Tudors ägnas också åt ämnet och man berättar bl.a. historien om Humphrey Lisle i Newcastle.1528 var han del av ett gäng skotska plundrare som stal mer än de 11 pence som gav fängelse (12 pence, d.v.s. en shilling, var det dödsstraff för att stjäla.) och åkte fast. Humphreys liv skonades då han var så ung att domstolen i Newcastle ville ge honom en chans till.

I inlägget Folke Lindberg - Västerviks historia 1: Tiden 1275-1718 (20 maj 2020) berättade jag om Västerviks borgmästare Vaste Andersson som Märta Leijonhufvud förvisade från staden efter att han haft ihjäl en man. Utöver detta anklagades han även för tidelag med en ko. Det var dödsstraff för båda brotten, men han verkar ha undsluppit det i båda fallen. Hans och Humphrey Lisles historier är viktiga som motpart till tron att alla avrättades. Berättelsen om Margaret Clitheroe som avrättades för sin katolska övertygelse i 1586 vittnar också om att man inte tog lätt på avrättningsdomar. Domstolen i York försökte nämligen allt för att hon skulle slippa, men hon stod fast vid sin katolska tro och de blev tvungna att ge ärendet till fyra tiggare som avrättade henne. Även Dick Harrisons medger också i Stockholms blodbad  att det vanligaste straffet var böter.

Något som många populära skildringar av brott och straff i det förflutna glömmer är att gå djupare in på lagstiftningen och rättsväsendet. Terry Deary och Neil Tonge går inte så noga in på det senare men förklarar en del. De tar dessutom upp en hel del lagar som t.ex. att Elizabeth I lagstiftade om att alla engelsmän skulle bära en ullmössa på söndagarna för att stötta landets ylleindustri.

William Shakespeare får ett eget kapitel, inte minst för att lära ut de svordomar som finns i hans verk och givetvis får även Henrik VIII utrymme.Terry Deary och Neil Tonge berättar om hans sex fruar och deras öde, men också om hans musikintresse (och säger att han kan ha komponerat Greensleves), hans skicklighet i bågskytte och brottning samt att han var en stor skrytmåns. Sådana här uppgifter leder till att ge perspektiv på honom. Han var uppenbarligen en oerhört brutal härskare, men till skillnad från Gustav Vasa i Kalmar slotts utställning Gustav Vasa talar ur skägget, en utställning om makt, blir han alltid skildrad som en mångfacetterad person. Detta gör honom och hans tidsperiod mänsklig och intressantare.

Kalmar slott: Gustav Vasa talar ur skägget, en utställning om makt

Gustav Vasas mamma Cecilias trolovningsring

Våldsporr! Ständigt denna våldsporr! Det är något som jag tänker allt oftare på varje gång jag på olika sätt tar del av populära skildringar av Vasa-ätten, Sturarna och/eller 1500-talets Sverige och Kalmar slotts utställning Gustav Vasa talar ur skägget, en utställning om makt är dessvärre inte något undantag.

Jag är inte direkt jätteöverraskad. Ledtrådarna var tydliga såväl i undertiteln "...en utställning om makt" som i beskrivningen på Kalmar slotts hemsida t.ex:

Med propaganda, våld eller dåtidens maktmedel tar han makten, driven av hämnd och revanschlystnad. Alla uppror slås ner med största brutalitet. Det gäller att försvara ära och heder och med impulsiv träffsäkerhet ställa alla schackpjäser i rätt position och spela ut fienderna mot varandra.

Det här är en bild av Gustav Vasa som jag har väldigt svårt för och som jag skrev i inlägget Monument och historiska segrare (29 juni 2020) verkar det finnas en enorm skräck bland, framför allt män, som skriver populärhistoria att han var en oerhört kompetent makthavare.

Konstinstallation

Kalmar slotts utställning hävdar (om än indirekt) felaktigt att Gustav skulle ha varit enväldig i såväl hemsidetexten ("... en stark centralmakt där all makt utgår från kungen") som i flera av texterna i själva utställningen. Jag förstår inte riktigt varifrån detta kommer och är något jag också sett i publikationer som riktar sig mer till historieämnet, t.ex. Lars Kvarnström och Susanna Hedenborgs Det svenska samhället 1720-2018 - Böndernas och arbetarnas tid där de skriver: "Precis som sina namnar Gustav I och Gustav II Adolf önskade Gustav III att bli enväldig." trots att vare sig Gustav I (d.v.s. Gustav Vasa) eller Gustav II Adolf var enväldiga och utifrån vad som finns bevarat kan vi inte hitta något som tyder på att de ens försökte. Tanken om Gustav Vasas envälde vittnar om en stor okunskap i hur Sverige har styrts historiskt sett. Det tidigmoderna Sveriges statsskick är att betrakta som konstitutionalistiskt och inte absolutistiskt.

Det absolutistiska statsskicket i det tidigmoderna Europa personifieras av franske 1600-talskungen Ludvig XIV (och medan vi ändå är inne på ämnet vill jag påpeka att Erik XIV:s Jöran Persson inte är någon Jean-Baptiste Colbert heller!). Den svenske kungen måste istället dela makten med riksrådet (en institution skapad för att vara kungens rådgivare) och med riksdagen vilken i Sverige innehåller något så ovanligt som borgare och bönder. Efter Dackefejden utökar dessutom Gustav böndernas inflytande i riksdagen. Han bygger dessutom upp en armé (något som tydligen också är negativt enligt texten om utställningen på Kalmar slotts hemsida) bestående av svenskar till skillnad från de utländska, ofta brutala legoknektar av samma typ som Kristian II tillät plundra landet efter Stockholms blodbad.

Rekonstruktion av Gustav Vasas rustning

"Utställningens tema rör sig kring makt, manipulation och propaganda" heter det på Kalmar slotts hemsida, men jag har svårt att se något som diskuterar eller problematiserar något av begreppen vare sig under 1500-talet eller i vår egen samtid. En hel del beskrivningar förefaller också snarare passa bättre in på Kristian II (som konstigt nog nämns extremt lite i utställningen) än på Gustav.

För att vara gjord för att uppmärksamma ett 500 års-jubileum blir utställningen väldigt märklig då den verkar hata sin huvudperson och jag kan inte komma på något annat land där en stor, viktig makthavare från landets förflutna behandlas så ensidigt och illa som Gustav såväl generellt som i Gustav Vasa talar ur skägget, en utställning om makt gör. Inte ens en så uppenbart brutal härskare som engelske Henrik VIII blir skildrat på det sättet.

Gustav Vasa talar ur skägget, en utställning om makt består till säkert minst 90% av korta texter som alla utgår ifrån de värsta tolkningarna av Gustav. Det ges inga som helst alternativa förklaringar eller något perspektiv på händelserna som förmedlas. I mitten av det största rummet står en konstinstallation med ljus som då och då skanderar konstiga, nyskrivna texter som också helt utgår ifrån den värsta bilden av Gustav och där man, med bakgrundskunskaper, stundtals kan ifrågasätta om det verkligen var så det hände.

Personporträtt i Kalmar läns museums
utställning Superkronan

Det första man möts av när man kommer in i utställningen är en bild av Niccoló Machiavelli och kortfattade texter som omvärlden där Machiavellis bok Fursten anses ha haft stort inflytande på alla furstar i 1500-talets Europa. Som jag skrev i inlägget Niccoló Machiavelli - Fursten (30 oktober 2019) tycker jag att det finns anledning att tvivla efter en genomläsning av boken samt ett Ted talk om personen Machiavelli (Den som är intresserad kan se Ted talket här.) När Fursten publicerades i Italien 1532 satt Gustav också säkert på tronen sedan länge.

Cecilia! Ständigt denna Cecilia! är också något jag ofta tänker då i princip alla som på ett eller annat sätt ska förmedla Vasaätten till allmänheten alltid slutar med att den enda kvinna man väljer att ge plats är Cecilia Vasa. Kalmar slott är lite bättre såväl i Gustav Vasa talar ur skägget, en utställning om makt som i deras vanliga vasautställning på att ta upp även andra kvinnor (Konstigt nog lyser Gustavs dotter Anna med sin frånvaro i båda!), men Cecilia finns med på hela tre ställen i Gustav Vasa talar ur skägget, en utställning om makt. Hennes systrar Sofia och Katarina finns också med på bild samt hennes mor Margareta Leijonhufvud som finns med både på bild och i text. Någon som däremot helt lyser med sin frånvaro i utställningen är Gustavs tredje hustru Katarina Stenbock.

Kalmar slott

Något jag verkligen saknade i Gustav Vasa talar ur skägget, en utställning om makt var lokal förankring trots att det inte saknas händelser kopplade till Småland och Kalmar i Gustavs liv. En väldigt viktig händelse som oftast glöms bort är när smålänningarna (som legat lågt i konflikten mellan Sverige och Danmark tidigare) "befriar sig själva" redan i januari 1521 utan någon som helst inblandning från Gustav. Orsaken till upproret verkar vara Kristian II:s avrättningar i Jönköping och dödande av munkar i Nydala kloster (En händelse som ledde till att munkarna gav honom tillnamnet Tyrann.). Inte heller nämns Anna Bielke som försvarade Kalmar slott mot Kristian och som enligt en berättelse ska ha träffat Gustav efter att han kom iland på Stensö utanför staden. Det finns heller ingen riktig förmedling om vad som hände på Stensö och även Dackefejden blir ytligt och kortfattat beskrivet.

Jag har inte upplevt en utställning där så få besökare stannat längre sedan mitt besök på Gripsholm 2019 vilket jag skrev om i inlägget Gripsholm: "Oj titta där är Bellman!" (6 juni 2019). Det enda rum där jag såg att folk blev intresserade på allvar var i rummet där man hade trängt ihop Gustavs mamma Cecilia Ekas (äkta) trolovningsring tillsammans med flera rekonstruktioner av rustningar och vapen i en enda monter. Jag uppskattar att man kunde känna på en rekonstruktion av Gustavs svärd, men istället för att låta föremålen tala för sig själv, hade man satt upp en dataskärm där besökare kunde titta närmare på rustningen. Det här rummet var betydligt mindre än det stora med korta texter på träpaneler och konstinstallationen och även om det aldrig var någon fråga om direkt trängsel, kändes det underligt prioriterat ur coronasynpunkt sett till hur få som faktiskt stannade i det större rummet.

Cornelis Tromp

Kalmar slott skriver på sin hemsida att man ska arbeta fram ett skolkoncept med "spännande infallsvinklar på makt, manipulation, våld och propaganda utifrån Gustav Vasa och med dagens verklighet för ögonen" och även om jag inte vet vilken åldersgrupp man skulle vända sig till, men finner det märkligt att prioritera detta framför vad Gustav faktiskt gör för Sverige som nation. Baserat på ett skolarbete på Kalmar läns museum gjort av två 11-åriga flickor är det heller inte det som intresserar barn av Gustavs historia.

Jag besökte Kalmar slott i torsdags (16 juli 2020) och dagen efter blev det ett besök på just Kalmar läns museum. I inlägget Kalmar läns museum: Regalskeppet Kronan (21 mars 2019) pratade jag om deras utställning om Regelskeppet Kronan och kontrasterna är enorma mot Gustav Vasa talar ur skägget, en utställning om makt. Här blir besökarnas oftast kvar längre stunder och hur många gånger man än kommer tillbaka, hittar man alltid något nytt (I fredags upptäckte jag t.ex. att befälhavaren för dansk-nederländska flottorna hette Tromp.). Den är jordnära och oerhört visuellt tilltalande med föremålen från skeppet som vägledare för historieberättandet. Gustav Vasa talar ur skägget, en utställning om makt är snarare det motsatta. Utöver ringen och alla rekonstruktioner hade man lika gärna kunnat göra en kortare bok med alla utställningstexterna och det fanns egentligen ingenting i texterna som inte förmedlats en miljon gånger innan på andra håll (Det hade blivit ännu en bok om "den riktiga tyrannen" Gustav Vasa, men ändå...). Som sagt var ingen besökare direkt jätteintresserad av vare sig texterna eller av att höra skådespelaren Shanti Roney låta lite arg och elak.

Kronan-utställningen är som sagt jordnära och väldigt konkret och sommartillägget Superkronan var ett trevligt komplement med kortfattade personporträtt av en amiral, en lärpojke, en båtsman och hans trolovade som blev änka när han dog i förlisningen. Museet har gjort planscher där man ser fotografier på modeller uppklädda som de historiska personerna ihop med kortfattade personporträtt där "de" fått svara på frågor om hemort, familj, ålder och dyl. likt de som förekommer vid personporträtt i dagens media. Att ha personer som utgångspunkt för utställningar skapar igenkänning och gör att historien (och utställningen) kommer närmare besökaren. Att det dessutom går att leka i Superkronan hjälper också till för upplevelsen. Gustav Vasa talar ur skägget, en utställning om makt handlar inte det minsta handlar om Gustav Vasa som person och jag såg inte röken av en enda bild av honom, vilket blir ännu märkligare med tanke på att det är han som ska vara huvudpersonen. Man verkar snarare vilja distansera och demonisera honom och utställningen är heller inte särskilt visuellt tilltalande.

Medan Kronan- och Superkronan-utställningarna är jordnära, enkla och konkreta verkar allt krut i Gustav Vasa talar ur skägget, en utställning om makt ha lagts på att intellektualisera Gustav Vasas historia, vilket inte alls fungerar för det blir mest svårbegripligt. Mycket verkar också halvfärdigt och alla pengar verkar ha gått till rekonstruktioner av rustningar och konstinstallationen. Inget försök har heller gjorts att integrera utställningen med Kalmar slotts vanliga Vasa-utställning där jag hoppas rustningsrekonstruktionen ska stå senare eftersom Gustav inte är jättenärvarande i den heller. Den är dockhelt okej bortsett från det ovan nämnda utelämnandet av Gustavs dotter Anna och att man, liksom Vadstena slott, fått för sig att Erik Sture skulle vara Gustavs son Magnus (och att det tydligen inte är något som helst problem att det är fel) vilket jag tagit upp tidigare i mitt inlägg Kalmar slott (15 maj 2019).

Om man nu vill att Gustav Vasa ska "tala ur skägget" undrar jag varför man inte valt att läsa in hans brev med moderniserat språk istället för märkliga nyskrivna texter där han bara är arg och elak (och som kan ifrågasättas även om den om reformationsriksdagen i Västerås ligger hyfsat nära sanningen). Nu blir det snarare som att han talar i nattmössan!

Making a Living, Making a Difference: Less Than Ideal? Making a Living Before and Outside Marriage

Kapitel 3 av Gender and Work-projektets publikation Making a Living, Makting a Difference. Gender and Work in Early Modern European Society hette Marriage and Work. Intertwined Sources of Agency and Authority och handlade, som man kan gissa sig till av titeln, om äktenskap och dess påverkan på vilka arbetsuppgifter personerna ansågs kunna utföra. Där presenterades den så kallade tvåförsörjarmodellen och det påpekades också att det var svårt att vara ensam om att försörja sig själv och en eventuell familj (vilket kallas ensörjare i källorna).

Kapitel 4 heter Less Than Ideal? Making a Living Before and Outside Marriage är skrivet av Hanna Österholm och Cristina Prytz. Detta handlar om ensörjarna som antingen aldrig varit (och inte heller alltid blev) gifta eller hade förlorat sin partner.

Kapitlet är bra och intressant av flera orsaker, men om jag skulle få önska något som borde ha tagits upp är det hur situationen såg ut för ogifta (ensamstående) föräldrar (som jag misstänker i stor utsträckning var kvinnor). Hanna Österholm och Cristina Prytz tar bara upp att samtidigt som äktenskapen minskade i antal under 1700-talet, ökade antalet oäkta barn. Det kanske är svårt att hitta information om detta, varför jag inte tänker låta detta dra ner hela reaktionen på kapitlet.

Att antalet gifta sjönk under 1700-talet är intressant eftersom tidigare studier av ogiftas situation i det förflutna oftast utgått ifrån att det var ett tillfälligt tillstånd i en persons liv, men som berättelsen om pigan Helena som dog 1694, och som Österholm och Prytz återkommer till flertalet gånger, förblev en del personer ogifta hela livet.

I sin bok Kritiska tankar om historia skriver Maria Sjöberg att ökad kommunikation, större flock och social kompetens betraktas som ledstjärna i evolutionsforskningen. Sjöberg undrar om människans allt större hjärna var orsaken till eller förutsättningen för detta och att samstämmigheten om social kompetens som huvudorsak till att evolutionen sett ut som den gör, leder till frågor. Hon verkar mena att det skulle vara ett västerländskt perspektiv då det var västerlänningar som "upptäckte" resten av världen.

Aktuella världshistoriska översiktsverk tvinnar alltså sina kronologiska trådar kring begreppet nätverk medan evolutionsforskningen förfäktar motsvarande utvecklingstanke utifrån termerna flockbeteende och social kompetens. Sammanträffandet är knappast en tillfällighet. Kanske nätverk och social kompetens i högre grad avspeglar vår tids värderingar än utgör avgörande komponenter i människans historia. (Maria Sjöberg 2012:36)

Jag ska erkänna att jag har svårt att förstå riktigt vad Maria Sjöberg menar. Kapitlet hon diskuterar det i handlar om skildringen av människans utveckling i historieskrivningen och jag vet inte när hon menar att "vår tid" börjar. Hanna Österholm och Cristina Prytz tar nämligen upp just hur viktiga sociala nätverk var för ogiftas försörjning i Sverige under tidigmodern tid.

Enligt Gender and Work-databasen hade ogifta betydligt oftare underordnade arbeten som, om det rörde unga individer, ofta blev en form av utbildning. Sysslorna varierade, men var generellt hårdare på landet, men fler i städerna. Detta skulle kunna utgöra en grund till urbanisering, men Hanna Österholm och Cristina Prytz vill inte dra några slutsatser om detta i kapitlet utan påpekar att det kräver mer forskning. Många gånger innebar arbetet att såväl män som kvinnor (eller flickor och pojkar då det gällde även barn och tonåringar) tvingades iväg från hemmet. Säsongsarbete var vanligt i Norden vilket ledde till en del folkomflyttningar från 1300-talet och framåt. Främst gällde detta ogifta män, men från 1700-talet ökar andelen kvinnor. Kvinnor kunde dock tidigare söka jobb långt hemifrån utan att det påverkade deras "heder". Den troligaste orsaken är att det rådde konstant brist på arbetskraft. Däremot poängterar Österholm och Prytz att man inte gav sig ut på jakt efter arbete hur som helst utan var i ständigt behov av ett socialt nätverk för att få tag på nya anställningar, något som går på tvärs mot Maria Sjöbergs funderingar om det inte kan vara lite av en anakronism att tro att socialt nätverkande bara är ett nutida fenomen.

Rörligheten skapade frihet och självständigt handlingsutrymme (agency) åt ogifta och de hade rätt att dra sina arbetsgivare inför rätta om de inte ansåg sig få vad de utlovats i t.ex. lön, mat och dyl. och hade då även goda chanser att faktiskt vinna de rättsmålen. Även om de var väldigt utsatta vittnar detta och att man hade rättigheter att byta arbetsgivare när kontrakten löpte ut (vanligen efter ett eller två år). Det senare blev ett tydligen ett problem för arbetsgivarna under 1700- och 1800-talen och ledde till att staten försökte olika restriktioner för att hindra folk att lämna vissa delar av landet. Ogifta hade en underordnad position och de gifta ofta en överordnad, men servicejobb var betraktat som något hedervärt och i kriser kunde även gifta personer ta denna typ av jobb. Detta gör att termerna piga och dräng inte alltid används om unga, ogifta individer.

Det föredrag som Sofia Ling höll på Vasamuseet i höstas och som jag skrev om i inlägget Sofia Ling: Konsten att försörja sig - Kvinnors arbete i Stockholm 1650-1750 (27 oktober 2019) handlade om att även gifta kvinnor hade rätt att klaga på orättvisor i sin försörjningssituation till myndigheterna (i just det fallet Stockholms handelskollegium). Senaste tiden har det ju talats en del om ekonomi. Det är en term som jag, inte minst genom att läsa Making a Living, Making a Difference. Gender and Work in Early Modern European Society har kommit att misstolkas på sistone. För de allra flesta av människorna i världen (både historiskt och idag) är inte ekonomi en fråga om att lägga ofattbara mängder pengar på hög. Det handlar om ren överlevnad för en själv och ens familj. På 1500-talet framstår inte ens den svenska eliten som jätterik. Det är t.ex. svårt att överleva på jordbruk i Sverige och arvslagstiftningen där alla barn har arvsrätt gör att jordbruksegendomar styckas upp väldigt mycket varför det enligt Hanna Österholm och Cristina Prytz fanns regionala begränsningar om hur mycket de kunde styckas upp i största delen av landet. Gustav Vasa tar dessutom över en svensk statsapparat som verkar ha gått runt på luft under i princip hela Sturetiden och där Kristian II kramar ur det allra sista. Det är en väldigt prekär situation som Gustav Vasa lyckas vända. (Jag har inte hittat någon direkt forskning om detta och har nu även frågat de som jag tror kan veta mer om det, men det är en tendens jag tycker mig skymta i källorna.)

Konserverade begravningsregalier från Strängnäs domkyrka

Kristina av Holstein-Gottorps krona före och efter
restaureringen. (Foto: Acta konserveringscentrum,
Annmarie Christensson)

Sommaren 2018 stals Karl IX:s begravningskrona och riksäpple och Kristina av Holstein-Gottorps krona från Strängnäs domkyrka. De hittades i ett något tilltufsat skick något halvår senare och har därefter genomgått en noggrann restaurering på Acta koncerveringscentrum.

Karl IX:s riksäpple före och efter restaureringen.
(Foto: Acta konserveringscentrum, Annmarie Christensson)

Som det går att se på de här före och efter-bilderna som jag har fått tillåtelse att använda av Annmarie Christensson på Acta konserveringscentrum kan man minst säga att vi har oerhört skickliga konservatorer. Även om det kunde ha varit betydligt värre, så har det nog krävts mycket jobb och inte minst pill för att räta ut de skavanker som tjuven åsamkade dem. Och visst blev de fina!

Karl IX:s krona före och efter restaureringen.
(Foto: Acta konserveringscentrum, Annmarie Christensson)

Monument och historiska segrare

Slaget vid Chickamauga (bild från Wikipedia)

1860 valdes republikanen Abraham Lincoln som USA:s president. Detta ogillades av de amerikanska sydstaterna som bröt sig ur unionen med nordstaterna i mars 1861 och bildade Confederate States of America. Detta ledde till Amerikanska inbördeskriget som varade tills den konfedererade armén besegrades av nordstaterna i slaget vid Appomattox Court House 9 april 1865.

Flera tolkningar har framlagts om orsakerna bakom kriget t.ex. ekonomiska motsättningar mellan industrialiserade nordstater och stapelvaruexporterande sydstater. Moderna tolkningar pekar dock oftast ut slaveriets som huvudsaklig orsak då detta var en förutsättning för sydstaternas ekonomi.

Nordstaternas seger innebar att slaveriet avskaffades, att Confederate States of America upplöstes och gick tillbaka in i den tidigare unionen samt att den federala regeringens inflytande över delstaterna stärktes.

Att segrarna skriver historien är en extremt spridd klyscha som kommit att mer eller mindre betraktas som en allmän sanning. Det som skedde med minnesvården av det amerikanska inbördeskriget efter kriget tillhör emellertid de bästa exemplen på att det finns behov av att ta det med en nypa salt.

Stayer världen över har kommit under våldsam debatt på senare år, inte minst senaste månaderna. Den började med de amerikanska statyerna över sydstatsgeneraler. Dessa borde enligt principen att segraren alltid skriver historien inte finnas. Så varför gör de det?

Segregationen baserat på hudfärg i sydstaterna tog inte slut i och med avskaffandet av slaveriet. Tvärtom levde det kvar länge. Homer Plessy i Louisiana var en åttondel mörkhyad och stämde ett tågbolag i delstaten för att han, trots att han såg vit ut blev tvungen att åka i en tågvagn för svarta. Ärendet gick hela vägen upp till USA:s högsta domstol som 1896 slog fast att "raserna" skulle behandlas lika, men leva åtskilda. På så sätt kom de så kallade Jim Crow-lagarna om segregering beroende på hudfärg till. Intressant nog var det i samband med dessa lagars tillblivelse som den första vågen av sydstatsgeneralstatyer restes. Den andra kan knytas till medborgarrättsrörelsen under 1950- och 60-talen.

Som sagt är det egentligen rätt underligt baserat på en allmänt spridd föreställning om historieskrivningen. Sydstaterna vann alltså inte själva inbördeskriget, men makten över minnet av det. De vände upp-och-ner på historien för att rättfärdiga sin egen rasism och fortsatta makt över mörkhyade.

I sin bok Historien och varför den angår oss skriver Lynn Hunt om hur man i Japan på sistone börjat ifrågasätta historiska skildringar av japanska övergrepp i modern tid eftersom man menar att de skrivits av det segrande USA. Kina använder övergreppen som Japan utsatt dem för i sin propaganda, men att segrarna skrivit historien betyder ju inte massakern i Nanjing 1937 aldrig ägt rum. Den hände och var förmodligen fruktansvärd för kineserna.

I mitt inlägg Kristian II, faktoider, en biografi och Sønderborgs slott (6 september 2019) skrev jag hur flera svenskar och danskar har försökt att nedtona betydelsen av Stockholms blodbad och ursäkta Kristian II. Trots att tillnamnet Tyrann myntades av munkar i Nydala kloster efter att han hade ihjäl ett antal av dem och således inte kan relateras till Gustav Vasa eller kan anses vara en konstruktion av 1800-talshistoriker. De senaste tre åren har jag märkt att samma "offensiv" har gjorts mot Sturemorden för att ursäkta Erik XIV och Jöran Persson. Den senaste i raden är Dick Harrison i tidningen Populärhistorias specialnummer Harrisons historia. Professorns bästa artiklar där han försöker hävda att man ska betrakta det som redan när det begav sig klassificerades som mord som regelrätta avrättningar. Samtidigt påpekar han att det inte går att säga om de är skyldiga till en sammansvärjning eller inte.

Sturemorden och ännu mer Stockholms blodbad (till blodbadet räknar jag även de andra övergrepp som Kristian II gör mot befolkningen i Sverige och Finland) är oerhörda övergrepp från makthavarna som inte tolereras av de som upplevde dem. Detta bevisas genom att såväl Kristian II som Erik XIV avsätts kort tid efter händelserna ifråga. I boken Stockholms blodbad i serien Sveriges dramatiska historia menar Dick Harrison också, efter att ha noga redogjort för händelsen, att man kan ifrågasätta de s.k. käpplingemorden som "svensk 1400-talspropaganda" något jag skrev mer om i inlägget Dick Harrison - Sveriges dramatiska historia: Stockholms blodbad (9 november 2019). Det samma gäller för övrigt i princip alla källor som på något sätt talar gott om de övriga vasaregenterna bortsett från Erik XIV (och i Harrisons fall även Sigismund, men han var ju också förloraren).

Jag är helt för att vara källkritisk, men jag tycker det blir oerhört problematiskt när man börjar ifrågasätta alla källor och försöker försvara makthavare som uppenbart utsatte folk för brutala övergrepp. I fallet med Sturemorden erkänner dessutom Erik XIV att det var fel när han börjar må bättre. Det är bl.a. därför han bekostar offrens begravning. Att han senare delvis svänger i frågan vittnar om hans inkompetens som ledare. Vare sig han eller Kristian II gör heller något som är bra för riket och dess befolkning. Tvärtom blir det tydligt att deras båda regeringstider är extremt blodiga paranteser.

Förnekandet av Förintelsen har bildat mönster för den som vill ljuga om historien; dess förespråkare vägrar helt enkelt att erkänna giltigheten av ögonvittnesskildringar från offer och dem som befriade koncentrationslägren och den senare grundliga historiska forskning som har slagit fast namnen och antalen för dem som dödades och spårat förövarnas medel och motiv i deras olidliga detaljer.

Citatet kommer från Lynn Hunts ovan nämnda bok och gjorde mig ännu mer orolig över hur 1500-talskällorna betraktas av inte minst de som försöker sig på att skriva om det populärt såväl fackfolk som andra. Förintelsen är givetvis något oerhört i världshistorien som är bra mycket värre än både Sturemorden och Stockholms blodbad, men samtidigt gör det mig orolig att det finns samma tendens att helt avfärda källor från t.ex. ögonvittnen och offer från medeltiden och vasatiden som "propaganda". Hur kan man avfärda förintelseförnekare om man använder samma metod själv? Jag förstår heller inte vad man har att vinna på att totalt dissa Gustav Vasa eller förneka käpplingemorden. Det enda jag kan tänka mig är att det handlar om att försöka skriva "antinationalistisk historia". Lika lite som att borttagandet av statyer av Carl von Linné (som inte är uppsatta av rent rasistiska orsaker likt de av sydstatsgeneralerna i USA) tar bort rasismen i Sverige, blir den emellertid antinationalistisk av att man avfärdar alla händelser där Sverige/svenskar utsatts för övergrepp, som framställer Sverige/svenskar i bra dager eller ifrågasätter alla svenska makthavare som gillades av nationalromantiska historieskrivare på 1800-talet. Den antinationalistiska förklaringen håller inte när det kommer till Erik XIV, men i det fallet kan man i sådana fall misstänka att det beror på att han inte var "segraren".

Som exemplet med sydstatsgeneralstatyerna i USA visar, skriver inte segrarna alltid historien och även om det gör det, betyder det inte att de alltid har fel. Det märkligaste av allt är nog ändå skräcken för att Gustav Vasa ska ha varit kompetent till skillnad från sin närmaste före- och efterträdare.

Making a Living, Making a Difference: Mariage and Work. Intertwined Sources of Agency and Authority

Sedan mitt inlägg Making a Living, Making a Difference: Working together (29 december 2019) har jag tagit en liten paus med inläggen om Gender and Work-projektets publikation Making a Living, Making a Difference. Gender and Work in Early Modern European Society. Det känns därför som att det är på tiden att jag fortsätter och detta med kapitlet Mariage and Work. Intertwined Sources of Agency and Authority som är skrivet av Sofia Ling, Karin Hassan Jansson, Marie Lennersand, Christopher Phil och Maria Ågren.

Som titeln avslöjar, handlar kapitlet om arbete och äktenskap. Arbete har jag pratat om i samtliga av de tidigare Making a Living, Making a difference-inläggen på denna blogg och äktenskap har jag tagit upp bl.a. i inlägget om Malin Lennartssons föredrag på Vasamuseet Malin Lennartsson: Äktenskap och relationer i tidigmodern tid (29 september 2019).

En av författarna, Sofia Ling höll också ett föredrag på Vasamuseet i höstas som jag skrev om i inlägget Sofia Ling: Konsten att försörja sig - Kvinnors arbete i Stockholm 1650-1750 (27 oktober 2019). I sitt föredrag berättade Ling om att hon ofta stött på termen "en sörjande" i historiska källor och undrat över dess betydelse, men efter att på något ställe sett det hopskrivet som ensörjande, insåg hon att det nog handlade om en person som ensam tvingades försörja hushållet och att en tvåförsörjarmodell var normen. Dessa begrepp tas även upp i artikeln och det blir en intressant diskussion som utmanar den stereotypa bilden av bl.a. hushållet.

The welfare society of modern Sweden is permeated by the idea that both men and women should be able to perfor waged or saliared work and to support themselves on more or less the same terms. This is commonly referred to as the "two-breadwinner model", markedly different from the male-breadwinner model. Early modern Sweden was permeated by a similar idea: it was considered beneficial if both husband and wife worked and together contributed to their common livelihood, as well as to that of those closest to them. Since so much work was unwaged, however, it is better to describe the earlier model as the two-supporter model.

Tvåförsörjarmodellen var alltså normen under tidigmodern tid och att döma av exemplen som Ling, Hassan Jansson, Lennersand, Phil och Ågren återger från källorna hade de flesta ensörjare svårt att få ekonomin att gå ihop och man var betydligt bättre skyddad i kriser. Författarna pekar alltså på att både man och kvinna var aktiva i hushållets försörjning. Det går lite emot den stereotypa uppfattningen om mannen som försörjde alla, men stämmer väl överens med den bild jag fått från källmaterialet och som även t.ex. Märta Leijonhufvuds handlande och hennes smeknamn Kung Märta indikerar. Istället framstår det som att mannen som ensam familjeförsörjare bara var norm under en viss, kort tid av vår historia, men att denna korta period har fått agera modell för hela historien fram tills den moderna välfärdsstaten åter gjorde det självklart för såväl kvinnor som män att bidra till hushållets ekonomi. Makarna kunde jobba tillsammans antingen med samma arbetsuppgifter eller med olika, ibland uppdelade beroende på personens kön. På kronogodsen under 1500-talet sa också arbetarnas kontrakt att männen skulle arbeta tillsammans med sina fruar och att lönen skulle täcka bådas omkostnader.

Konceptet hushåll är centralt för att förstå den europeiska ekonomin under tidigmodern tid och det har länge betraktats som väldigt patriarkalt och hierarkiskt med en husbonde som hade rätt att göra mer eller mindre vad han ville. Den tvåförsörjarmodell som Ling, Hassan Jansson, Lennersand, Phil och Ågren beskriver ger dock intrycket av att hushållet var flexibelt och dynamiskt. En ofta använd källa är den svenska katekesen från 1689 där ett ett samhälle präglat av olika hierarkier, men Pirjo Markkola har enligt författarna visat på att det inte görs någon skillnad mellan manliga och kvinnliga husbönder (och båda könen tituleras så) utan behandlar dem som en enda (manlig) kategori. Igen kan detta förklara Märta Leijonhufvuds smeknamn och även visa på att det är givet till henne ut av respekt för hennes person och förmåga och inte som t.ex. ett hån av hennes make Svante Sture. Statistiken som Gender and Work-projektet sammanställt för boken, visar också på att kvinnor ledde arbetsföretag i förvånansvärt många fall.

To marry someone in early modern society was the same as setting up an economic partnership with that person. The partnership involved shared responsibilities and concerns, and it was based on hard work often described as being for the good of the household.

Tvåförsörjarmodellen är alltså självklar i det tidigmoderna samhället, men i slutet av 1700-talet verkar det ha väckts en del debatt om oro för att bli olycklig i sitt äktenskap. Ling, Hassan Jansson, Lennersand, Phil och Ågren tar upp en anonym källa som kritiserar nya idéer bland stadsborna om att män bör gifta sig först och främst för kvinnans arv. Detta förefaller vara något som var flitigt omdebatterat i Sverige mellan 1760 och 1830 och som enligt Ling, Hassan Jansson, Lennersand, Phil och Ågren hängde samman med ändrade genusnormer i samband med att stadsborna och medelklassen kom att anse att en kvinna ansågs respektabel om hon slapp arbeta utanför hemmet. Detta fördömdes som en kultur av sysslolöshet och lyx och som hotade förstöra hushållets ekonomi, Den anonyma källan förordar också en företagsam, hårt arbetande och enkel kvinna och betonar vikten av att båda makar arbetar. Det här skulle kunna tyda på att det är här det ideal som vi anser som stereotypt för hela historien uppstår, men vid en närmare granskning mer framstår som en anomali. Att det kritiseras hårt i den offentliga debatten att stadsborna "gifter sig för pengarnas skull", visar dessutom också på att man under den största delen av historien värnat om personernas känslor och lycka i äktenskapssituationer utöver att vara en ren affärstransaktion som gjorde alla parter (framför allt kvinnorna) djupt olyckliga.

Folke Lindberg - Västerviks historia 1: Tiden 1275-1718

Västerviks stadsfullmäktige gav 1933 ut ett verk i två delar om stadens historia. Jag har läst delar av Folke Lindbergs del Tiden 1275-1718 som handlar om det stureska grevskapet i min jakt på Märta Leijonhufvud.

Märtas make Svante Sture utsågs till greve i samband med Erik XIV:s kröning i juni 1561. Greve-titlarna är något som Erik hittade, men det verkar som att han inte riktigt verkade veta exakt vad det skulle innebära. Ett donationsbrev gällande Nya Västerviks stad, Stegeholm och 54 gårdar, de flesta i Tjust härad utfärdades först 11 juni 1562 där det klargjordes att grevarna inte fick ha för stort maktutövande eller ta ut extraskatter. De fick heller inte blanda sig i förvaltning och rättsskipning. Folke Lindberg menar att västerviksborna nog inte märkte särskilt stor skillnad eller var medvetna om att de blivit del av ett grevskap. Däremot skriver han också om ett brev de skickar till sin Nådige herre och husbonde redan i september 1562 i vilket de ber Svante om att slippa de hårda utförselförbud på hästar.

Tyvärr hann inte Svante ta sig an problemet innan Erik XIV skickade honom till Reval (dagens Tallinn). Han fick sedan fram till sin död i Sturemorden 1567 en större mängd andra uppdrag, varför han aldrig hann engagera sig ordentligt i sitt grevskap.

Svante Sture

Efter att ha bistått sin systerson Johan III i upproret mot Erik XIV, fick Märta Leijonhufvud tillbaka grevskapet 1570 som då hade utökats till att innehålla, förutom borgen Stegeholm och Västerviks stad, totalt nitton socknar och en mängd hemman i Småland, Västergötland och Södermanland. Grevarna (eller i fallet med Märta grevinnan) fick nu också en del politiska befogenheter som t.ex. domrätt.

Märta verkar ha utnyttjat denna rätt vid minst ett tillfälle när borgmästare Vaste Andersson hade mördat en man någon gång i början av 1580-talet. Hon förvisade honom då från staden och han omtalas senare i Söderköping som gravt alkoholiserad och anklagades där för att ha haft sex med en ko. Däremot ska Märta ha låtit slottsfogden Per Nilsson vara kvar trots att flera anklagade även honom för mord på flera personer. Varför hon fattade olika beslut om olika personer, berättar inte källorna. Det kan vara såväl bevisföring, som Märtas egna sympatier eller andra orsaker.

Märta tillsatte också en präst som, vad det verkar, agerade för hela socknen. Det finns en del motstridiga uppgifter om ett kapell på Stegeholm, men jag har tyckt att borgen dels är alldeles för liten och dels att det är för nära till stadens kyrka, varför jag inte riktigt har trott på det.

Mauritz Sture

Folke Lindberg beskriver Märta som "...ett resolut och rivande fruntimmer, vida mer beredd att hävda sina intressen än den ytterst lojale, något tröge greve Svante hade varit." Detta stämmer med den bilden jag själv har fått av henne och jag är helt och hållet för att återintroducera benämningen "rivande fruntimmer". Däremot skulle jag aldrig kalla Svante för "trög".

I inlägget Bo Eriksson - Sturarna. Makten, morden, missdåden (10 september 2018) skrev jag att Bo Eriksson verkar ha en väldigt underlig uppfattning om Svantes karaktär. I största delen av den övriga litteraturen (Jag ber att få återkomma om Tomas Bloms bok om Sturemorden i serien Sveriges dramatiska historia.) skildras Svante framför allt som "lugn" och även tillbakadragen. Alfred G. Ahlqvist i sin Om Sturemorden (1877) beskrivit honom som "skapad för lugnet och skuggan" och faktum är att även Eriksson på sätt och vis kan sägas erkänna att Svante inte är den ondsinte, maktgalne maffiaboss han målar upp i resten av boken när han skriver att Svante framstår som "något tråkig i källorna".

Som jag varit inne på väldigt många gånger tidigare, har jag väldigt svårt att se Svante som vare sig maffiaboss eller tråkig och jag tror inte heller att han var trög. Den uppfattning jag har fått genom att studera både hur han agerar och hur han uttrycker sig gör att jag helt lutar åt att han var en snäll, mild och introvert man som säkert inte är jättebekväm att vara i rampljuset, men som vet att han måste. En bra modern jämförelse är svenske statsepidemiologen Anders Tegnell. En man som definitivt inte verkar särskilt "trög". Tvärtom. Jag tror det tyvärr är så enkelt att vi inte är vana vid att se denna typ av man i det offentliga, vilket verkar göra en hel del oerhört konfunderade av hur de ska hanteras.

Svante Sture d.y.

Märta dog på Stegeholm 15 januari 1584 och hennes och Svantes äldste levande son Mauritz Sture tog över. Han dog emellertid redan 14 mars 1592 och lämnade efter sig två minderåriga söner. Därför tog hans änka Anna Horn över och styrde grevskapet med hjälp av sin svåger Karl Sture. Den senare förhandlade 1597 med västerviksborna åt sin kusin hertig Karl trots att det annars var länsinnehavarens uppgift.

Anna och Mauritz son Svante Sture (d.y.) tog som vuxen över grevskapet och kan ha dött på Stegeholm 3 april 1616 endast 29 år gammal. Han efterlämnade bara en dotter, Anna Margareta Sture varför Sture-ätten dog ut på svärdssidan med honom. Grevskapet återgick därför 1618 till kronan.

Västerviks historia innehöll en mängd nya uppgifter om Sturarna och deras relation till sitt grevskap som jag uppskattade mycket. Det jag fann mest intressant var Folke Lindbergs skildring av Märta. Tvärtemot vad man skulle kunna tro om en man på 1930-talet, skyler han inte undan henne och hennes gärning. Tvärtom, verkar han genuint intresserad i vad hon gör. Inte heller nalkas han henne med en yrvaken chock över att hon är kvinna eller tycker synd om henne utan han verkar vara genuint intresserad av hur hon skötte sitt grevskap trots konstaterandet att det nog aldrig blev någon administrativ enhet för att det mest styrdes av kvinnor och unga, oerfarna män. Jag ska erkänna min förvåning över att hitta den mest genomgående skildringen av Märtas liv (åtminstone den sista delen av det) i en bok från 1933, men samtidigt tycker jag det funkar mycket bättre att inte lägga för stort fokus på att hon är kvinna. Det gör det någonstans lättare att komma ihåg henne som person då.

Bilder av Sturarna lånade från Wikipedia.

Tomas Blom - Sveriges dramatiska historia: Vasaskeppets förlisning

I ett par inlägg nu, har jag pratat om Historiska medias serier Världens dramatiska historia och Sveriges dramatiska historia. De flesta av dessa är skrivna av Dick Harrison och jag tyckte att den första omgången böcker som t.ex. böckerna om Digerdöden och Brittiska imperiet var helt okej sammanfattningar av respektive ämne. Därefter började en större mängd böcker att publiceras i ett chockerande hektiskt tempo. 

Som jag skrev i inlägget Tomas Blom - Sveriges dramatiska historia: Dackefejden. Det stora upproret (31 januari 2020) publicerade Harrison 15 böcker på 12 månader mellan januari 2019 och 2020, vilket har påverkat kvaliteten, vilket var tydligt i boken Stockholms blodbad som tillhörde en senaste utgivningsomgång. Harrison verkar ha upptäckt att det blir för mycket och har därför lämnat över författandet av vissa böcker till skribenten Tomas Blom. Han har bland annat skrivit boken Vasaskeppets förlisning som jag nu tänkte prata om.

Överlag tycker jag att boken är okej. Tomas Blom verkar ha läst på även om jag reagerar på kommentarer som "Förlusten av Vasa innebar ett svårt avbräck för kungens planer att utvidga och vidmakthålla Sveriges maktposition i länderna kring Östersjön." Vasaskeppets förlisning var en prestigeförlust, men det framstår inte som att det direkt ledde till att Gustav II Adolfs ställning minskade vare sig i Sverige eller utomlands. I inlägget Tankar om Horrible Histories och "dramatisk historia" (17 december 2019) försökte jag att sätta ord på de problem jag tycker finns med att göra historia överdramatisk och den meningen är ett typexempel på viljan att prioritera dramatiken framför att berätta hur det var. Jag har märkt att förvånansvärt få som skriver populärhistoria intresserar sig för de faktiska konsekvenserna av handlingarna. Oftast vill man få det till att just den händelsen fick enorma konsekvenser för samhället och de inblandade personerna och jag hoppas att en lärdom av den viruskris vi nu är inne i kan få folk att inse att det mesta faktiskt blir som vanligt efteråt. Hur mycket jag än älskar Vasamuseet och Vasaskeppet, måste jag också erkänna att dess förlisning är en ganska bagatellartad del av den svenska historien. Däremot har hon haft en enorm roll i utvecklingen av den svenska (och även delvis internationella) marinarkeologin och bidragit med mycket kunskap som livet ombord på ett krigsskepp under 1600-talet.

Som så många andra och liksom han gjorde i sin bok om Dackefejden. Det stora upproret som också är en del av Sveriges dramatiska historia-serien, känner Tomas Blom sig tvungen att förminska Gustav Vasas insatser med att sätta namnet på Befrielsekriget inom citationstecken. Min uppfattning i namngivningsfrågan på det kriget är att man kan diskutera hur viktig Gustavs person var i händelseutvecklingen. Att Småland lyckas befria sig själva från Kristian II:s män i landskapet vittnar om att det nog hade blivit uppror även utan honom. Baserat på Kristians härjningar i landet tycker jag dock det är rimligt att tro att svenskarna kände det som en stor befrielse att bli av med honom. Tvärtemot vad jag sa om "dramatisk historia" ovan, så har jag märkt en tendens till att snarast förminska konsekvenserna av Kristian II:s (och för den delen även Erik XIV:s) agerande inte bara hos Blom.

Som jag skrev i inlägget Svante Sture, Lübeck och den danska grevefejden (1 maj 2020), brukar Gustav Vasas inblandning i den danska grevefejden oftast inte bli mer än en mening i svenska historieböcker, men Tomas Blom utvecklar lite mer om händelserna. Bl.a. att Gustavs nyuppbyggda flotta kom till användning i slaget vid Bornholm 1535 som anses vara första rena artilleriduellen i Östersjön. Blom går också närmare in på Erik XIV och Nordiska sjuårskriget och nämner  bl.a. krigsskeppet Mars som hittades av dykare för några år sedan.

Jag gillar att Tomas Blom går in lite på uppbyggnaden av den svenska flottan under 1500-talet också, han pratar om människorna som påträffades ombord och omkring skeppet vid bärgningen och liksom i Dackefejden. Det stora upproret är han bra på att förklara ämnestermer som många andra glömmer bort inte är självklart begripliga för alla. Hans genomgång av Vasas stormaktstida såväl som moderna historia med Anders Franzéns upptäckt av henne på 1950-talet är överlag bra sammanfattningar och han ger Margareta Nilsdotter (som övertog bygget av Vasa när hennes make Henrik Hybertsson dog) utrymme. Jag gillar även de små fiktiva "mellanakterna" fungerar bra ihop med resten. Överlag är jag därför positiv, ungefär som till Dick Harrisons böcker Digerdöden och Brittiska imperiet, uppgång och fall i Världens dramatiska historia-serien. Däremot tycker jag att det är lite fel plats för att göra paralleller till samtidspolitiken. Även om Nya Karolinska nog kan säga inte blev som någon hade tänkt sig, tycker jag inte att en populärhistorisk bok om Vasaskeppet är rätt plats att vädra sina åsikter i den frågan. Jag vet inte hur mycket kontakt han har haft med dem, men jag saknar också Vasamuseet i Bloms referenslista i slutet av boken.

Böcker i Sveriges dramatiska historia
publicerade fram till januari 2020