Namn och titlar

Gustav Eriksson?

Jag har funderat en del på hur namn och titlar användes under senmedeltiden och vasatiden. Inte minst eftersom Historierummet i P3 hävdade i sitt Gustav Vasa-avsnitt att han hette Gustav Eriksson för att sedan anta namnet Gustav Vasa när han blev kung. Det där stämmer inte riktigt och visar en viss oförståelse för den samtida kulturen.

Patronymikon var den gällande traditionen, vilket innebar att man i sitt efternamn berättade vem man var son eller dotter till. Gustav var son till en Erik och därför var det namn han använde Gustav Eriksson. Kristina Gyllenstierna var dotter till en Nils och hennes namn var således Kristina Nilsdotter. Det är därför historiker idag ofta skriver släktnamnen inom parentes som t.ex. Märta Eriksdotter (Leijonhufvud).

Först under senare delen av 1500-talet blev det vanligt att man började använda släktnamn som t.ex. Vasa. I Danmark något tidigare, under 1520-talet samtidigt som begreppet adel börjar användas i danskan och fick en synonym betydelse till det äldre frälse-begreppet.

Oftast kom ättens sköldmärke att få agera motiv för släktnamnet. Vasa-namnet kommer av den stormvase som använts som släktens emblem och som kom att bli Gustav Vasas sigill från 1540-talet. Ett märke som han dessutom ändrade rejält...

Sten Sture d.y.

Det finns ett par undantag från patronymikontraditionen. En av dessa gäller Sturarna. Sten Sture d.y:s riktiga namn var av traditionen Sten Svantesson och han tillhörde ätten Natt och Dag. Hans far var Svante Nilsson och trots att han i svensk historieskrivning är känd som Svante Sture, var det aldrig något han kallade sig själv.

Sten var på långt håll släkt med Sten Sture d.ä. och ville visa att han följde i dennes fotspår då den äldre riksföreståndaren hade varit väldigt populär. Att överta en berömd och omtyckt släktings namn på det sättet var vanligt under medeltiden och det är därför historiskt korrekt att säga Sten Sture. Ett annat exempel är Erik Puke som var en av ledarna under Engelbrektsupproret.

Hur titulerade man varandra då? Jag har flera gånger tidigare citerat Kristina Gyllenstiernas anteckningar från att första barnbarnet Sigrid Sture föddes och jag gör det igen:

ÅÅren effter Christi födilsse mdxxxviij emillen mondagen och tisdagen tå xi slog, wartt jomfrv Sigriidtt, Swantis och frv Märtis dotter, födh, i i j:e daga för nysdag, Gudi tiill loff, heder och ære. Amen.
(Året efter Kristi födelse 1538 mellan måndag och tisdag när klockan slog 11 föddes jungfru Sigrid, Svantes och fru Märtas dotter [oklar betydelse] Gud till lov, heder och ära.)

~ Kristina Gyllenstiernas anteckning när första barnbarnet Sigrid föddes 1538.

(Citerad i Flemberg 2017.)

Denna anteckning tycker jag är väldigt illustrativ för hur tituleringen var. Kristina titulerar inte sin son Svante och inte heller övriga barn i anteckningarna i samband med deras födelse. Däremot titulerar hon sin sondotter som jungfru Sigrid och sin svärdotter som Fru Märta. Intressant i detta är att förnamnen förefaller viktigast i samband med titulering, vilket stämmer väl överens med patronymikonidealet som sätter förnamnet i första rummet. Det är som på Island idag där patronymikonet fortfarande lever. Jag undrar dock om man i talspråket var lika noga med att titulera personer som stod en nära.

Detta blogginlägg kommer ifrån att jag blev förvirrad av Historierummets Gustav Vasa-avsnitt gällande hans namn och minns vad jag läste i Lars-Olof Larssons bok Gustav Vasa - landsfader eller tyrann? en gång. Jag använder här på bloggen de traditionella släktnamnen av pedagogiska orsaker (och lite av lathet måste jag erkänna). Deras patronymikon finns med i titlarna på inläggen med deras biografier, men inte när jag bara omnämner dem. Trots att Sturarna är undantagna, har Svante Sture fått sitt patronymikon Stensson i titeln på sitt inlägg från 1 maj. Detta för att det kommer finnas flera Svante Sture. Hans bror Nils kommer också han att bli undantagen då det finns två.

Historierummet förmedlar också en väldigt konstig uppfattning som verkar vara väldigt vanlig: Att Gustav Vasa skulle vara Sveriges första kung, men det lämnar jag därhän så länge...

Referenser

• Flemberg, Marie-Louise 2017. Kristina Gyllenstierna. Kvinnan som stod upp mot Kristian Tyrann, Falun
• Larsson, Lars-Olof 2002. Gustav Vasa - landsfader eller tyrann?, Falun 
• Myrdal, Janken 1999. Jordbruket under feodalismen 1000-1700, Jordbrukets historia i Sverige band 2, Stockholm

Stulna begravningsregalier

Nås av den tråkiga nyheten att delar av Karl IX och hans fru Kristina av Holstein-Gottorps begravningsregalier (kronorna och det större riksäpplet har stulits från Strängnäs domkyrka. De kan dateras till 1611 och anses ovärderliga.

Riktigt dumt, tråkigt och dåligt. Jag är arg och ledsen. Jag hoppas att de snart kommer till rätta och att tjuvarna får ta sitt straff.

Mer information finns bl.a. här.




Bild lånad från polisens hemsida via SVT.

Mary Beard - Kvinnor och makt

När det handlar om att tysta kvinnor har den västerländska kulturen övat sig i tusentals år.

~ Mary Beard, Kvinnor och makt. Ett manifest

Mary Beard tillhör Storbritanniens mest kända historiker. Hon är professor i Antikens kultur och samhällsliv och hennes bok Kvinnor och makt. Ett manifest (Women and power) kom nyligen ut i svensk översättning av Annika Hultman Löfvendahl vilket är den version som jag läste.

Boken är grundade på två föreläsningar som Beard har hållit på British Museum om maktens relation till kvinnor i västerländska samhällen. Som den Antiken-expert hon är, använder hon exempel från antika Grekland för att illustrera på att de manliga maktstrukturerna är djupt invävda i den västerländska kulturen. 

Hon menar att det vi slentrianmässigt kallar misogyni eller kvinnohat bygger på strukturer som har ärvts genom generationerna ända från antiken och att det är strukturerna som vi behöver ta tag i om vi vill ha kvinnor i maktens korridorer på samma villkor som män. Som hon skriver kan man "inte på ett enkelt sätt passa in kvinnor i en struktur som redan är kodad som manlig; man måste förändra strukturen" och hon inte bara ställer frågan utan utvecklar även en diskussion på de strukturer som behöver diskuteras och ses över ordentligt. Hon menar också att dessa strukturer kommer att ta tid att förändra om vi vill ha ett hållbart resultat och påpekar att kvinnor i Storbritannien (och i Sverige också för den delen) bara haft rösträtt i drygt hundra år (I Sverige hade dock kvinnor rösträtt under Frihetstiden, 1718-1772.).

Mary Beard tar upp att kvinnor som lyckas skaffa sig politisk makt är de som uppträder som mest "maskulint". Bl.a. genom att göra sin röst mörkare och bära kostym. Det senare fick mig mycket att tänka på inlägget Kostymer, modern historia och Det Andra som jag skrev 10 april i år (2018) där jag diskuterade just manliga kostymer som status- och maktsymbol i det moderna, västerländska samhället.

Egentligen är det inte bara i det västerländska samhället som makten blir väldigt manligt kodad, vilket exempelvis egyptologen Kara Cooney visar i sin bok The woman who would be king. Denna bok utgår ifrån den egyptiska faraon Hatchepsut och hennes tid vid makten i Nya rikets Egypten.

Den här diskussionen om manligt kodad makt tycker jag är väldigt intressant och jag ägnade hela mitt inlägg om Johanne Hildebrandts historiska roman Idun. Sagan om Valhalla åt just detta och kan appliceras på kung Kristina (Ja, hon var faktiskt krönt kung!).

Förmedlingen av Kristinas person och tid vid makten präglas väldigt mycket av att ifrågasätta om hon var kvinna och av hennes normbrytande och hon har kommit att bli en HBTQ+-ikon och jag är skeptisk till båda. Det är svårt att tala om folks sexuella läggning i historien, inte minst för att begreppet HBTQ+ är ett modernt fenomen. Detta betyder inte att det inte har funnits HBTQ+-personer i historien och Kristina kan också ha varit transsexuell, men det är svårt att belägga eftersom begreppet inte finns.

Kung Kristina i damsadel

Liksom med Hatchepsut måste man även ta hänsyn till Kristinas maktposition i hur hon framställs. Som Mary Beard skriver är makten manligt kodad. Detta innebar att Kristina, för att legitimera sin ställning troligen behövde framstå som så manlig som möjligt. Som sagt kan hon ha varit transsexuell, men något som talar emot det är det faktum att hon inte på något porträtt döljer sin kvinnlighet. På porträttet till höger syns hon också ridandes i en damsadel.

Vad som också stör mig lite med diskussionen om henne som transsexuell är att det finns rätt allvarliga misogyna inslag i den. Ett vanligt sätt att hantera kvinnliga makthavare genom historien är att avfärda dem. Detta sker på flera olika sätt, varav ett är just att de egentligen skulle vara män. Detta har skett med Kristina också, men osteologiska undersökningar av hennes skelett i Rom visade att hon var kvinna. Det förefaller dock som att transexualitetsdiskussionen drogs igång mest för att kompensera den. Min åsikt är att hon var antingen queer, bisexuell eller båda.

En annan vasarelaterad Kristina som också är värd att diskutera framställningen av i sammanhanget är Kristina Gyllenstierna. Hennes fall är lite annorlunda och det finns inget ifrågasättande av hennes sexuella läggning.

Sveriges radio har två historiepoddar som ofta är intressanta och som håller en hyfsad klass förmedlingsmässigt: P3 Historia och Historierummet. Båda programmen bygger på att man förmedlar historiska personers livsberättelser och den senare är mer eller mindre bara en barnvänligare version av den förra. Båda programmen har också haft Kristina Gyllenstierna med i varsitt avsnitt. Hennes avsnitt skiljer sig däremot från den normala berättarstrukturen i båda serierna (P3 Historia-avsnittet om Kristina och Historierummetavsnittet om Kristina).

Kristina Gyllenstierna avbildad på
altarskåpet i Västerås domkyrka

Istället för att berätta hennes liv från början till slut, har man valt att enbart fokusera på dagarna kring Stockholms blodbad och hennes månader som riksföreståndarinna som föregick det. (En eloge till Historierummet bör dock ges eftersom de faktiskt kallar henne just riksföreståndarinna och inte degraderar henne till inflytelserik adelskvinna som Svenskt kvinnobiografiskt lexikon gjorde.)
Det här är väldigt typiskt för framställningarna av Kristina även i andra sammanhang. Det verkar inte som att man egentligen är särskilt intresserad av henne annat än i egenskap av Sten Sture d.y:s änka. Änkerollen gör att hon, i brist på andra, tvingas ta över sin makes roll och försvaret av Stockholm och upproret mot Kristian II. Efter blodbadet och särskilt efter att hennes systerson Gustav Vasa tar över makten, försvinner hon in i glömskan.

Igen har vi här en kvinna som historieskrivningen främst visar intresse för när hon utför vad vi idag tycker är manliga handlingar. Kristina faller också offer för en nationalistisk historieskrivning. Hon var populär under 1800-talets nationalromantik och under det tidiga 1900-talet då t.ex. statyn av henne vid Stockholms slott kom till som den första offentliga statyn av en kvinna i Sverige. Däremot verkar det ha funnits väldigt lite intresse för henne som person. Faktum är att inte ens biografin som Marie-Louise Flemberg publicerade förra året och som jag skrev om i inlägget Marie-Louise Flemberg - Kristina Gyllenstierna. Kvinnan som stod upp mot Kristian tyrann 4 december 2017 verkar särskilt intresserad av henne. Biografin handlar egentligen mer om hennes första make och hennes äldste son Nils Sture.

Johan Theodor Lundbergs staty av Kristina
Gyllenstierna från Stockholms slott

Historieberättelserna om henne handlar bara om ett par månader under 1520 när hon leder försvaret av Stockholm och motståndsrörelsen mot den danska kungamakten. Hon förminskas således till en symbol för svensk nationell självkänsla. Under denna tid agerar hon också så som nutiden menar att en man ska agera, vilket förmodligen bidragit till intresset kring henne under just denna tid. Det är dock förmodligen inte något konstigt i hennes agerande utifrån hennes samtid. Som änka var det hennes uppgift att ta över sin mans roll och det finns många fler kvinnor som leder försvar av slott än Kristina. Inte minst Erik av Pommerns fru Filippa som Marie-Louise Flemberg skrev en (enligt min åsikt betydligt bättre och mer genomgripande biografi om) men även sturetrogna Anna Bielke som ledde försvaret av Kalmar slott under samma tid som Kristina försvarade Stockholms slott.

Både före och efter dessa månader från att Sten Sture d.y. dör till Stockholms blodbad är historieskrivningen mer eller mindre ointresserad av Kristina och så även de båda radioprogrammen. Ibland finns det med att det gick rykten om att danske befälhavaren Søren Norby ville gifta sig med henne och att Gustav ogillade detta och gifte bort henne med sin förtrogne Johan Turesson (Tre rosor) 1527, men det är sällan något som generar mer än ett par rader och absolut inga analyser om vad det säger dels om Kristinas person och om hennes och Gustavs relation.

För att till sist återvända till Mary Beards bok, rekommenderar jag den valt. Den innehåller en hel del viktiga och tankeväckande påståenden och förslag till hur vi ska komma vidare. Skrämmande nog insåg jag också hur oerhört mer kunniga den angloamerikanska delen av världen är i kulturhistoria än svenskarna och hur naturlig den kunskapen är för dem. Även om det är jättebra att svenska kvinnliga politiker t.ex. Annie Lööf inte får sitt ansikte på Medusaavbildningar av rent misogyna orsaker, kan jag ändå inte låta bli att undra över hur många svenskar som dels har bra koll på vem Medusa är och hur många som går runt och tänker på henne i konsten så att man skulle göra en sådan koppling...


Bilderna på de båda Kristinorna lånades från Wikipedia.

Vasaslottsresan: Fler slott och reflektioner om etapp 1

Hörningsholm från vattnet.
De vita, utstickande murarna är medeltida.

De två senaste dagarna har verkligen varit fullspäckade med upplevelser relaterade till Vasa- och Stureätten framför allt.

Hörningsholm ligger på Mörkö i Södermanland och är Sturarnas familjegods. Det blev mitt och min väns första stopp för dagen. Det slott som Sturarna byggde är inte kvar så när som på murar som främst syns från vattnet, men wow vilket läge!!! Högst upp på en klippa med enorm utsikt över Mälarens inlopp.

Min kärlek till Svante Sture och Märta Leijonhufvud samt till Kristina Gyllenstierna och Sten Sture d.y. har gjort att Hörningsholm är ett av de slott jag helst velat besöka och även om det inte längre är den mäktiga Stureborg det en gång var, är jag inte alls besviken.

Från Hörningsholm var det inte långt till Tullgarn som är ett av de kungliga slotten idag, men som en gång tillhörde Märta och Svantes yngste son Karl. Väldigt pittoreskt slott som jag planerar att återvända till, inte minst för att gå visning och se insidan av slottet.

Efter den lilla turen i Södermanland, åkte jag och min vän norrut till Vaxholms fästning som var försvaret av Stockholm som Gustav Vasa började bygga. Efter det blev det Rydboholms slott som var Vasaättens släktgods. Det var tyvärr instängt av grönskande trädgård och staket, varför jag bara såg småbitar av det.

Efter lunch åkte vi vidare till Lindholmen i Vallentuna som är den mest troliga platsen där Gustav Vasa föddes. Dessvärre är det inte mycket kvar av den gamla borgen förutom lite stenar. Det är också en av de mer eftersatta fornlämningar jag sett. Arkeologen i mig skriker efter att dels undersöka den (Enligt fornlämningsregistret-FMIS är platsen inte alls arkeologiskt undersökt.) och dels att rusta upp den och satsa på bättre förmedling med bättre vägvisning och moderna skyltar om lämningen.

Vasaslottsresan: reflektioner efter etapp 1.

Minnessten av Kristina Gyllenstierna i
Sam Lidmans Djäkneparken i Västerås.
En annan sida av stenen har inskriptionen:
"en våras vår. en rosors ros."

Det här inlägget kommer inte att vara särskilt faktaspäckat utan mest som en reflektion över min första heldagsresa med Vasaslott. Det kommer inlägg om varje enskild plats som jag besökte idag 18 juli 2018, men jag känner ändå ett behov av att skriva av mig de första tankarna och känslorna kring de slott som jag har besökt idag.

Jag och en vän åkte runt i Uppland och Västmanland hela dagen idag. Första stopp blev Venngarn då det ligger närmast mig och jag blev glad att jag inte är ensam om att se den medeltida borgen i sidan av slottet som vetter mot trädgården. Venngarn var vackert som sist när jag var där och jag besöker gärna slottet fler gånger. Inte bara för att det är mitt närmaste Vasaslott.

Därefter bar det av till Västerås där min vän har bott i flera år och jag fick en rundtur till Gäddeholm, slottet, dominikanerkonventet där man beslutade om reformationen, domkyrkan och jag blev även visad den helt fantastiska Djäkneparken/Djäkneberget där Sam Lidman på 1800-talet ristade in en massa texter om bl.a. en hel del historiska personer som Kristina Gyllenstierna här till höger.

Hennes och Sten Sture d.y. avbildningar i domkyrkan var så pyttesmå på ett gigantiskt altarskåp och vi såg även bl.a. Erik XIV:s grav.

Arkeologer som vi båda är tog vi även en avstickare till storhögen Anundshög också den i Västerås, men det tillhör mer min professionella forskning och kanske inget jag kommer skriva närmare om här.

Överlag känns det som om det blev mest om Erik. Vi åkte även till Örbyhus där Erik dog 1577. Det slottet var nog allra finast av de vi besökte idag och jag hoppas jag får möjlighet att besöka det igen, inte minst för att gå visningarna de har på somrarna.

Det har varit en trevlig om än extremt varm dag och även om värmen var rätt påfrestande, kunde jag inte vara gladare för mina upplevelser.

Vasaslotten: Uppsala slott

Uppsala slotts norra torn

I lördags besökte jag Uppsala slott. Det är ett av de stora Vasaslotten även om väldigt lite av det man ser idag är från Vasatid.

Gustav Vasa började bygga slottet på Kasåsen (som är en del av Uppsalaåsen. Domberget, där Uppsala domkyrka är belägen är del av samma ås.) 1549 som svar på alla inrikes uppror. Den byggdes utifrån det senaste italienska modet och är enligt boken Svenska borgar och fästningar att betrakta som den äldsta s.k. bastionsfronten i Nordeuropa. De blir vanliga i området först på 1570-talet.

Kung Jans port
(Tagen under ett tidigare besök när gräset var grönt)

De två bastionerna var riktade åt väster där höjdskillnaderna var mindre och hade en s.k kurtinmur emellan sig.

Styrbiskop är namnet på den norra bastionen där Gunillaklockan står idag. Den är mer ursprunglig och enhetlig med en del drag från medeltida befästningsverkstraditioner och bevarat bara som en ruin.

Gräsgården är namnet på den södra bastionen. Den blev om- och påbyggd redan under vasatid, bl.a. med en bostadsflygel som kallades Kungshuset. Denna blev snart för liten och Erik XIV lät bygga om den till en rätvinklig flygel.

Kungshuset skadades i en brand 1572, men byggdes upp igen av Johan III som lät den vara sydöstra delen av det renässansslott han började att uppföra i Uppsala.

Gräsgården

Från Johans renässansslott finns de äldsta bevarade professionella arkitektritningarna i Sverige, men bara den södra och den östra längan kom att färdigställas. Kung Jans port som ni kan se här till höger är hans verk och 1588 göts en klocka av hans andra fru Gunilla Bielke.

Den vasaregent som bott mest på slottet är Kristina och det var i rikssalen hon abdikerade 6 juni 1654. Det var också här som Sturemorden utspelade sig i maj 1567.

Uppsala drabbades av en stor stadsbrand 1702 och slottet drabbades hårt och man tog tegel från det bl.a. till Stockholms slott och till återuppbyggningen av staden.

Slottet låg därefter i ruiner fram tills kung Adolf Fredrik lät återuppbygga det igen 1744. Det är hans arkitekt Carl Hårlemans slott ihop med interiörer från förra sekelskiftet och en renovering av rikssalen av Ragnar Östberg 1930 som syns mest idag. Drottning Gunillas klocka göts också om och placerades i sin egen klockstapel på Styrbiskop 1756. Landshövdingen flyttade in 1752. Bastionerna förblev däremot ruiner.

Under 1940-taletgrävdes Gräsgården ut och restaurerades (Svenska borgar och fästningar menar att det finns anledning att ifrågasätta restaureringen, men utvecklar inte en argumentation kring detta.) och man satte tak ovanpå den gamla ruinen. Idag är det museet Vasaborgen där man sommartid och under höstlovet kan gå på visningar.

Visningarna tar upp lite allmän Uppsala historia, slottets historia samt berättar om spökande vasar som man kan träffa på på slottet om man har (o)tur.

Bl.a. ska Gustav Vasas och Margareta Leijonhufvuds dotter Cecilia gå igen i bostadsdelarna. Cecilia Vasa tillhör mina absoluta favoriter och är den mest kända av Vasadöttrarna. Jag undrar däremot varför hon skulle vilja gå igen i just Uppsala slott. Såvitt jag vet hade hon ingen egentlig koppling dit. Jag är också nyfiken på hur man säkert vet att det är just Cecilia som går igen där. På senare år har det skett en explosion i intresse kring hennes person och livshistoria och jag undrar därför lite över om det inte är för att haka på det intresset som man så gärna vill att hon ska spöka där.

Sydöstra tornet sett från Gräsgården

En annan spökhistoria berättade om hur Gustav Vasa själv blev förbannad när en landshövding på 1800-talet snodde med sig en bit av hans skägg när hans grav öppnades. För att få stopp på den väldigt arga, döda kungen ska landshövdingen ha tagit skägget och gjort statyn av Gustav som finns på borggården.

En annan, berättelse från visningen av Vasaborgen som kan te sig lite makaber för oss idag är att det som beskrevs som slottets barnkammare hade fönster som vette mot slottets avrättningsplats och de verkar ha ritat hängda män på väggen där. Säkert är det en anakronistisk vilja av mig (avrättningar har ju trots allt varit "folklig underhållning"), men jag kan inte låta bli att också fundera över hur gammal leken Hänga gubbe är och om det kan vara det som klottrats på väggarna. Men även om leken mycket väl kan ha funnits, är det nog rimligare att anta att de såg avrättningarna. "The past is a foregin country"* trots allt...



*Citat av L.P. Hartley

Vasaslotten: Venngarns slott

Jag har länge haft en dröm om att besöka alla Vasaslott och vad passar väl bättre än att börja med ett som ligger inte alltför långt hemifrån.

Venngarns slott ligger en bit utanför Sigtuna i Uppland och har en ganska brokig historia, inte minst i modern tid då den präglats av bl.a. ryska maffian och sin roll som svenska statens första anstalt för alkoholister (Anstaltstiden är egentligen en oerhört viktig historia som förtjänar att lyftas fram, men inte här och nu!). Under denna tid räddades ett antal föremål, bl.a. en fullt fungerande fältorgel från ca 1600.

Jag förälskade mig helt i det lilla slottet som först nämns i skrift i Sveriges äldsta (bevarade) medeltidsbrev då som Winagarnum. Detta handlar om en rättstvist mellan kvinnan Doter och hennes son Gere.

Doter hade testamenterat en bit mark i Viby i närheten till cisterciensermunkarna, vilket hennes son inte uppskattade. Mark var trots allt makt och rikedom, så han bestred det och det slutade med att kung Knut Eriksson skänkte delar avsin mark i Julita i Södermanland. Det har därför varit oklart om det blev något kloster. Vid arkeologiska undersökningar i Viby hittades dock en romansk stenkyrka från 1000-/tidigt 1100-tal som kan ha byggts av Doter och hennes familj.

Under en storm för några år sedan framkom dock den lilla öppning som ni kan se på bilden här till vänster. Den visar på att slottet kan ha haft en koppling till byggnaden intill, vilket kan betyda att det kan ha varit ett kloster från början. (Jag minns tyvärr inte exakt vad guiden sa, men tyckte att det var oerhört intressant.)

En annan sak med slottet som jag helt förälskade mig i var de medeltida valven. Före slottsvisningen gick jag runt på egen hand och såg framför mig hur Kristina Gyllenstierna sprang runt där och lekte som barn. Kristinas mamma, Sigrid Banér, ägde slottet och det kan ha varit där som Kristina själv föddes. (Jag vill så väldigt gärna tro det!) Enligt Marie-Louise Flembergs biografi om Kristina Gyllenstierna, ska Sigrid också ha dött på Venngarn och begravts i Mariakyrkan i Sigtuna. En annan uppgift säger dock att hon dog på Geddeholm och begravdes i Trosa lands kyrka i Södermanland.

Tyvärr har valven en väldigt tragisk historia som också är kopplad till Vasaätten. Efter att Gustav Vasa på lite "tveksamma grunder" övertog slottet efter Sigrid Banérs död kom det senare att ärvas av hans dotter Sofia och hennes make Magnus av Sachsen-Lauenburg.

Deras äktenskap var inte alls lyckligt och jag hade egentligen tänkt vänta lite med att berätta om det, men kan ju ta en kortversion här.

Magnus behandlade både sin fru och sina barn väldigt illa. De senare såg han som militärer och låste in dem i slottskällaren där de tyvärr också dog. Den enda som överlevde var deras son Gustav av Sachsen-Engern-Westfalen som verkar ha varit en minst sagt excentrisk man med intresse för festande och alkohol.

Gustav lät bygga en stor sal för sina fester på slottet och satte in kasettaket ni kan se på bilden ovan till vänster. Det såg däremot inte ut som den gör idag. Istället för änglarna, var taket målat med nakna kvinnor...

Efter mycket om och men hamnade Venngarn till slut hos adelsmannen Magnus Gabriel de la Gardie. Han byggde om slottet och det är i stort sett hans verk som syns idag. Han anordnade också den vackra barockträdgården utanför.

Han var gift med ett av Karl IX:s barnbarn; Maria Eufrosyne av Pfalz, syster till Karl X Gustav och kusin till kung Kristina.

Han byggde om Gustavs festsal till ett underbart och väldigt välbevarat slottskapell. Änglarna i taket är från hans tid och egoistisk som han var, lät han måla alla efter sitt eget porträtt. Magnus Gabriel dog också på slottet 1686.

Ja, jag förälskade mig helt i det lilla bortglömda slottets historia. Historien har gått hårt åt byggnaden som jag ändå tycker är rätt välbevarad baserat på omständigheterna. Det finns nu även en vilja och hjärta hos ägaren att lyfta fram slottet och dess historia och det förekommer en mängd aktiviteter i och kring slottet och jag rekommenderar även att ta en fika i cafét som har väldigt trevlig personal.

Sägnerna om Gustav Vasas äventyr i Dalarna

Anders Zorns staty av en ung Gustav Vasa i Mora

Det har varit lite skralt med inläggen nu ett tag och mitt enda försvar är att livet har kommit i vägen med annat än skrivande. Bl.a. har jag besökt släktingar i Dalarna över midsommar. När jag fått reda på lite mer, blir det kanske ett inlägg om Vasamonumentet i Mora som jag besökte under tiden, men just nu har jag snokat runt lite på  SVT:s Öppet Arkiv.

Där hittade jag en film från 1972 med titeln Sägnerna om Gustav Vasas äventyr i Dalarna (En direktlänk finns här.) och som visade sig vara precis vad titeln säger. Filmen börjar med Gustav hos Peder Swart som skriver på krönikan om Gustav Vasa när Gustav har varit kung ett tag. Därefter flyttas man tillbaka till händelserna i Dalarna årsskiftet 1520-1521. Filmen tar upp de stora "legenderna" om Gustav Vasa och det blir väldigt mycket mer Vasapropaganda än fakta, men den har med "Sägnerna om..." i titeln (även om Öppet arkiv inte skrivit ut det), varför den inte egentligen kan sägas utgöra sanningen om det som hände i Dalarna.

Stundtals fick filmen mig att tänka på filmversionen av Astrid Lindgrens Bröderna Lejonhjärta och det märks tydligt på stilen att de är gjorda under ungefär samma tidsperiod (Bröderna Lejonhjärta kom 1977). Den har också samma problem som Ebba Lewenhaupts bok Kung Märta som jag skrev ett inlägg om 30 mars 2018. Den speglar mer 1970-tal än 1520-tal. T.ex. förbryllades jag över att barnen i Ornässtugan sjöng en alternativ text till Tre pepparkaksgubbar, en melodi som kompnerades av Alice Tegnér först 1913. Den är trots allt välspelad, men det enda medverkande namnet jag kände igen var Nils "Mora-Nisse" Karlsson.

Varför jag skriver fiktion

Flera personer har på sistone frågat varför jag vill skriva fiktivt om Vasarna, vilket har fått mig att fundera mycket på vad det är jag håller på med och om det finns någon mening med det (Jag har tidigare kommit in lite på detta i inlägg som finns här, här, här, här och här.). Egentligen finns det ingen märkbar skillnad gentemot det jag skrev i framför allt mitt första inlägg på den här bloggen i november 2017.

Professionellt som arkeolog är min forskning inriktad på, gravar, vikingar och kolonialism/imperialism, men jag har väldigt länge haft ett stort intresse även för senmedeltiden och vasatiden. Senmedeltiden (och Kalmarunionen framför allt), upptäckte jag som tolvåring när jag fullkomligt nördade in mig på SVT:s sommarlovsprogram Salve som var del av sexhundraårsjubileet av Kalmarunionens inrättande. Steget därifrån till Vasatiden är inte särskilt långt och det kan vara svårt att förstå den om man inte förstår unionstiden.

Jag har därför en helt annan relation till vasarna än jag har till vikingarna. Kanske för att vasarna faktiskt framstår som personer med karaktärsdrag. Visst finns det vikingar som gör det också i t.ex. det norröna sagamaterialet, men oftast förblir de en kollektiv grupp. Detta tror jag är orsaken till att jag upplever det som lättare att utnyttja min kreativitet och fantasi om de förra än om de senare.

Rätt nya svenska böcker med Vasatema.

Jag går in i detta skrivande med en arkeologiutbildning i bagaget. Detta gör att jag då och då börjar fundera över frågeställningar som lämpar sig bra för forskningsrelaterade arbeten, men jag vill ändå skriva fiktivt. '

Jag har flera personliga orsaker till att inte skriva rent faktamässigt just nu som jag inte tänker gå närmare in på just nu, men som kan sammanfattas med att jag är väldigt trött på att skriva den typen av texter just nu. Det betyder inte att det inte någon gång i framtiden blir en historiebok eller en biografi över Märta Leijonhufvud, Svante Sture eller båda. Däremot är det inget jag vill skriva just nu!

Tror jag då att det finns någon som vill läsa det jag skriver om jag skriver fiktivt? Det har jag faktiskt ingen aning om och jag har heller ingen aning om vad bokförlag säger om en serie om Vasaätten eller om de är intresserade av att satsa på en sådan över huvud taget. Jag vet heller inte om jag klarar av att skriva det och göra personerna och tidsperioden rättvisa. Jag skriver som en hobby och när jag har en stund över för att det är något jag själv skulle vilja läsa. Vill någon annan läsa det som inte tycker att jag är helgalen eller skriver obegripligt och tråkigt, så blir jag glad för det, men det är inte därför jag skriver.

Jag har fått en uppfattning om att historisk fiktion är en ganska populär genre både som böcker, TV-serier och film. Boken ni kan se här till höger, Niklas Natt och Dags historiska deckare 1793, är ett exempel på historisk fiktion som fått mycket uppmärksamhet på sistone. TV-serier som Vår tid är nu och Fröken Frimans krig har även de blivit väldigt populära och uppmärksammade på senare år.

Att skriva om vasarna är heller inte något nytt även om det inte har funnits något samlat grepp om dem som det jag vill skriva. Det mest omfattande författarskapet idag står nog Anna Sparre för. Jag har inte hunnit kolla upp henne jättemycket, men det verkar som om hon gått igenom dem alla. I våras läste jag också boken Kung Märta av Ebba L. Lewenhaupt som fick ett eget blogginlägg.

De ovanstående författarskapen har "några år på nacken" och är rätt bortglömda, men det finns även nyare litteratur som handlar om personer ur Vasaätten. De jag känner till, kan ni se i kollaget ovan. (Vet ni fler, kan ni väl gärna tipsa om dem!)

Maria Gustavsdotter skriver om Cecilia Vasa, Ulrika Kärnborg om Axel Oxenstierna, Gustav II Adolf och Maria Eleonora och Kristina Sjögren om Kung Kristina. Dessa böcker har fått varierande grad uppmärksamhet, så visst finns det folk som är intresserade av genren

Går man utanför Sverige är genren ännu mer populär. Engelsmännen har t.ex. en förkärlek föra sina Tudors som är mer eller mindre samtida med Vasarna. Jag gillar t.ex. Hilary Mantels böcker om Thomas Cromwell som ni kan se här till vänster, men det finns en större mängd filmatiseringar om t.ex. Elizabeth I och en hel TV-serie om Tudorätten.

Dessa ger mig hopp om att även andra skulle tycka att det jag skriver är intressant och roligt. Som sagt skriver jag för min egen skull och det kan komma att bli faktatexter i framtiden, men fiktionen ger mig utrymme att utforska personerna i sig, deras inbördes relationer samt stämningar i deras samtid som jag inte kan utforska om jag inte skriver fiktivt. Det är ett hobbyskrivprojekt och kommer så förbli, men jag måste få försöka och jag hoppas att folk kan förstå det någonstans och kanske även vara lite stöttande åtminstone.

Böner och klotter - Kristina Gyllenstiernas andaktsbok

I fredags besökte jag Kungliga biblioteket för att kika närmare på Kristina Gyllenstiernas andaktsbok. Man kan inte säga att den ser särskilt mycket ut för världen, men det var ändå en upplevelse att se den.

För övrigt älskar jag att man fick läsa den på en kudde (Alla böcker borde ha en egen kudde!!!) och att Kungliga biblioteket hade små tyngder som man kunde lägga på för att hålla sidorna öppna.

Boken är relativt välbevarad även om text här och där är suddiga, det finns utrivna sidor och ibland är det som att man skurit eller klippt ur vissa delar av sidorna. Här och där finns det också lite revor. En del av boken är skrivet på pergament och en annan på papper.

Första sidan med böner

Det finns två tydliga delar i boken. En där texten är väldigt rikt utsmyckad och en där texten är enkel och avskalad med lite utsmyckning. Jag gissar att reformationen hände där emellan då det lutherska är känt för att vara mer åtstramat och med mer fokus på praktisk nytta.

Bilden ni ser här till höger är första sidan av bönedelen. Visst är den vacker? Jag kan tänka mig att färgerna och guldet nog stod ut ännu mer för 500 år sedan. Längst upp i mitten syns också Kristinas familjevapen.

Bönerna föregås av en kalender som ni kan se nedan till vänster. Den hade jag lite svårt att tyda, men i Carlquistarnas moderniserade utgåva av andaktsboken berättas utförligt om alla poster i den. Ni kan se bit av kalendern nedan till vänster.

Kalender

Jag är för övrigt väldigt glad att jag hade läst Carlquistarnas bok innan jag gick till KB. I inlägget om deras bok (Se länk ovan.) skrev jag om de problem som man ställs inför när man som nutida svensk möter en 1500-talastext. Vad Carlquistarna gör bra (förutom att de översätter den till modern, lättbegriplig svenska) är att de också grundligt går igenom och förklarar katolska helgon, bibliska personer samt religionen och dess roll i allmänhet under senmedeltid och tidig tidigmodern tid. Det ger en en grundläggande förståelse för källans innehåll, vilket underlättar mycket för en nutida människas förståelse av den.

Bl.a. finns en grundläggande skildring av antisemitismens historia då det förekommer en del sådant i Kristina Gyllenstiernas andaktsbok. Det är jättehemskt för en modern människa och jag tänker inte försvara att det finns för fem öre, men det var en del av kristendomen under medeltiden, vilket man inte kommer ifrån. Förklaringen Carlquistarna gör sätter in denna i ett sammanhang och jag har fått en ny förståelse för varifrån den faktiskt kommer. (Kortfattat uppstod den som en propaganda för att ta bort skulden från Jesus död från romarna och lägga den på judarna då de första kristna sökte de förras stöd.) Det här förtjänar nog ett eget inlägg endera dagen, men jag kände ett behov av att kommentera det redan nu.

Text i senare delen

Även om det är viktigt att, som människa, kunna identifiera sig med historiska personer, är det minst lika viktigt att tänka på L. P. Hartleys kommentar: "The past is a foreign country: they do things differently there." också. Liksom det finns skillnader mellan kulturer idag, finns det kulturella skillnader mellan nutid och dåtid, vilket jag diskuterade i mitt inlägg Kostymer, modern historia och "Det Andra". Jag vill också vara noga med att påpeka att jag på intet sätt tänker försvara det som skrivs i Kristina Gyllenstiernas andaktsbok. Bara peka på att det finns förklaringar till varför det finns med som går att finna i den historiska kontext i vilken andaktsboken skrevs!!!

Texten i bokens senare del är, som sagt, betydligt mindre utsmyckad (se bild till höger) och jag misstänker som sagt att reformationen är orsaken till detta.

Klotter?

Här och där i andaktsboken finns, till synes lösryckta bokstäver och bokstavskombinationer samt en rad med obegripliga, sammansatta tecken snarlika skrivstilen i boken vilka ni kan se på bilden här till vänster. 

Ju mer jag funderar på det, verkar det vara någon eller några personer som har övat sig i att skriva i boken. Det finns även små spår av att den eller de som övat skrivning inte har varit särskilt gamla. Inte minst den obegripliga raden i mitten på bilden nere till vänster i kollaget, verkar vara typisk för ett barn som inte kan skriva, men som ändå försöker härma skrivstil. Texten i den övre bilden, var den jag reagerade mest på eftersom det först verkade som att det stod "ha ha ha ha ha".

Bokstaven S figurerar väldigt ofta och kanske kan ge en ledtråd till vem som skrivit de små meddelandena. Om man går till personer i Kristinas absoluta närhet skulle det kunna vara en vilja att lära sig familjenamnet Sture, men det kan även vara mer individuellt och indikera ett förnamn. Om man håller sig inom Kristinas omedelbara familj, finns det tre troliga personer: Svante, Sigrid och Sten Sture.

Då merparten av det troliga klottret i andaktsboken kommer från den senare delen av boken (som tydligt är från tiden efter reformationen) och det som finns i den tidigare delen har samma bläck och stil som det övriga klottret, kan man nog räkna bort Svante. Han är vid tiden skrivkunnig sedan länge. Då återstår Sigrid och Sten och om jag får gissa, tror jag mer på den förra. Bokstavskombinationen ASM på bilden nere till höger skulle kunna vara initialerna för de tre äldsta av Kristinas barnbarn om man inte tar dem i åldersordning: Anna, Sigrid och Magdalena (Malin). 

Katarina Stenbock kallar sin moster och tillika Kristinas svärdotter Märta Leijonhufvud för modersyster i brev. Om man då också antar att farmor åtminstone i skrift var fadermoder och även utgår ifrån att fader skrivs ffadher på andra ställen i böneboken, kan FFAD kanske tolkas som en början på ett försök att skriva farmor. Detta låter rimligt om man nu antar att det är ett litet busigt (?) barnbarn som är upphovsman till klottret i Kristinas bok.

Det var en enorm känsla att få kika på, hålla i och närmare studera Kristina Gyllenstiernas andaktsbok. Den är inte lika utsmyckad som många andra i genren som även kallas tidegärdsböcker (En mer illustrerad och utsmyckad andaktsbok finns att beskåda här.) men det var ändå väldigt överväldigande att se och hålla i den. När jag senare insåg vad de konstiga, till synes lösryckta bokstäverna var blev jag ännu mer till mig. Andaktsboken är ett bruksföremål! Den användes av Kristina, men som det verkar även av hennes närmaste. På ett sätt känns det som att hon och jag, men även jag och troligen hennes barnbarn möttes genom tiden. Nu vill jag beställa fram boken igen för att se om det finns mer udda små meddelanden från eventuellt busiga barnbarn som jag missade för att jag inte förväntade mig dem...

Nådig fru Kristinas andaktsbok

"I följande finns många heliga och gudeliga böner med vilka varje människa må förvärva nåd och misskund från Gud samt sina synders förlåtelse. Så kan ske eftersom åtskilliga påvar givit dessa böner en myckenhet av avlat."

~ Inledningen till Kristina Gyllenstiernas 

andaktsbok

En av de personer som jag pratat mest om på den här bloggen tror jag är Kristina Nilsdotter Gyllenstierna och här kommer lite mer.

1997 gav Jan och Jonas Carlquist en andaktsbok som tillhört henne i moderniserad form med titlen Nådig fru Kristinas andaktsbok - möte med en bannlyst kvinnas fromhetsliv.

Titeln är minst sagt dramatisk och vittnar om den fokusering på en ytterst kort sekvens av Kristinas liv som jag har tagit upp förr (t.ex här och här). I samband med bråket mellan Sten Sture d.y. och Gustav Trolle/Kristian II bannlystes Sten och hans anhängare (d.v.s. även Kristina) av påven i Rom och Sverige belades med interdikt, vilket innebar att det inte fick förekomma någon som helst kyrklig aktivitet i landet. Carlquist och Carlquists bedömer att hon använde andaktsboken under denna tid, varför titeln inte i sig är fel. Med tanke på att hon var bannlyst en så väldigt kort tid av sitt liv, känns det emellertid ändå inte rätt att använda det i titeln på utgivningen av hennes andaktsbok.

Del av texten i andaktsboken, från utgivningens framsida

Första halvan av boken ägnar Carlquist och Carlquist åt att förklara bokens kontext. De berättar dels om vem Kristina var, men även hur den medeltida (katolska) kyrkan fungerade med helgon, änglar, syndamedvetenhet etc., men också vilka skillnaderna blev i samband med reformationen. Då detta var första gången jag kom i kontakt med en andaktsbok, kände jag att det var väldigt välbehövligt att få sådant förklarat för mig innan jag kom in på själva andaktsboken. (The past is a foreign country och allt det där...)

"O välsignade Herre Jesus Kristus. Jag tackar dig att du, så snart som din heliga själ lämnat din nådefulla lekamen, for ner till helvetet och där befriade alla dina vänner som var fångna. Ödmjukast beder jag dig, aller mildaste Herre, att du genom din outsägliga barmhärtighet ville fara ner till skärseldens pina och befria min faders och moders själar, tillika min makes, herr Sten Svantessons själ, och alla mina fränder och vänner, liksom alla andra som jag är skyldig att bedja för, på det att de med mig och jag med dem, må tacka och lova dig till evig tid"

~ Kristina Gyllenstiernas andaktsbok

I mitt blogginlägg Händelser och individer pratade jag om att det finns anledning att tro att Kristina mådde väldigt dåligt, åtminstone stundtals och andaktsboken bekräftar detta. Många av bönerna är fyllda med ångest och hon verkar ha fruktat döden och vad som hände efteråt.

Kristina avbildad på altarskåp i
Västerås domkyrka

Jag tycker att Kristina och Sten Stures äktenskap av allt att döma verkar ha varit lyckligt. Som med sonen Svantes äktenskap med Märta Leijonhufvud (Deras äktenskap har också ett särskilt inlägg här.), utgår jag mycket från barnalstrandet i det påståendet. De fick sex barn på åtta år och om inte Sten hade dött, finns det skäl att tro att barnaskaran hade blivit ännu större.

Bönen ovan nämner såväl Sten som hennes föräldrar som döda. Kristinas far, Nils Gyllenstierna dog när Kristina var knappt ett år, men modern Sigrid Banér levde till 1527 varför man måste anta att bönen hamnade i andaktsboken senare än så. Jag tycker att det därför är lite märkligt att Kristinas döda barn inte omnämns utan bara "fränder och vänner". Oavsett om äldste sonen Nils var Daljunkern eller inte, anses han ha dött kring 1527. Carlquist och Carlquist tror för övrigt inte att Nils var Daljunkern, men detta var innan Lars-Olof Larsson argumenterade för att han var det i Gustav Vasa. Landsfader eller tyrann 2002. Kan det ha varit för smärtsamt eller menade man att barn (och tonåringar som Nils) inte hamnade i skärselden? (Det är något som jag behöver kolla upp i framtiden.) Jag har däremot svårt att tro att hon inte skulle sörja dem.

Andaktsboken har lärt mig väldigt mycket, men även fått mig att inse hur mycket av den religiösa delen av människors liv som jag inte känner till. Hade Carlquist och Carlquist inte pekat ut skillnaderna mellan de katolska och de protestantiska bönerna i boken, hade jag nog inte egentligen märkt någon skillnad.

Enligt bokens baksidestext är detta den första populära utgåvan av en svenskspråkig historisk handskrift och jag uppskattar verkligen initiativet. Jag vet inte hur många som har givits ut efter 1997 heller, men jag kan inte tänka mig att det är särskilt många. Det är väldigt synd. Det pågår ett stort digitaliseringsarbete på arkiv och bibliotek idag och jag tycker detta är jättebra och är helt inne på att historiska källor görs mer lättillgängliga för vanligt folk. Däremot så är ett historiskt källmaterial inte alldeles lätt att ta till sig utan förkunskaper.

Staty av Kristina Gyllenstierna på Stockholms slott

När jag kommer med liknande kommentarer i andra situationer, bruka folk ta det som att jag fördummar allmänheten, men det finns en hel del problem man ställs inför när man ska använda historiska källor för första gången. Dels finns en språklig barriär som blir värre och värre ju längre bak i historien man kommer. Detta pratade jag om i inlägget Mitt perspektiv på genren historisk fiktion och till detta kan även läggas att kunskaper i paleografi inte är något allmänt och som kan man kan se på texten från Kristinas andaktsbok ovan, är det inte alldeles lätt att förstå vad där står. Riksarkivet har kurser för allmänheten, men deras kurser fokuserar på 1600- och 1700-talet och kurserna kostar också en del. Dels tillkommer också det jag var inne på i mitt inlägg Kostymer, modern historia och "Det Andra" att det kan finnas större eller mindre kulturella skillnader, vilket gör att texterna kan bli svåra att ta till sig av den anledningen också.

Jag har inga större förkunskaper i religionshistoria från senmedeltid och har inte hunnit ta till mig så mycket av reformationen eller religionens förändring i samband med eller efter den. Jag har också en ganska begränsad erfarenhet av att läsa historiska källor (något jag tänker råda bot på under min skrivprocess och jag tänker även kika på originalet av andaktsboken på Kungliga biblioteket) och har inte fått någon formell paleografiutbildning (Av någon anledning ingår inte det normalt på en arkeologiutbildning, villket är väldigt dumt.). Därför uppskattar jag en publikation som Nådig fru Kristinas andaktsbok. Förtexterna och moderniseringen av språket gör att den blir både lättillgänglig och begriplig för en utan förkunskaper, vilket jag uppskattar något enormt. Mer sådana publikationer behövs helt enkelt!

Händelser och individer

Kristina Gyllenstierna

Jag har länge tänkt på att det finns en brist på människor i historieböckerna. Missförstå mig rätt. Det kryllar av namn på kända personer (oftast olika sorters [manliga] politiska ledare), men det finns sällan några personskildringar och de som görs tenderar att ofta vara rätt ensidiga. Gustav Vasa har t.ex. blivit beskriven som "psykopat" och Svante Sture har fått epitetet "tråkig".

En vän till mig berättade att historia ofta betraktas som händelser mer än personer både av historiker och andra. Jag kan förstå det, men att betrakta det ena utan det andra verkar för mig ganska konstigt. Arkeologin handlar också väldigt mycket om händelser, men då arkeologin är mer influerad av antropologin, har man ett människofokus på händelserna. Givet att det inom arkeologin ofta blir på ett väldigt abstrakt plan, men det är ändå en av de stora skillnaderna jag kan se mellan de båda vetenskaperna. Jag måste också medge att jag har lite svårt för historikernas perspektiv. Givetvis spelar folks personligheter in i händelserna och visst präglar det man upplever de enskilda individerna såväl fysiskt som psykiskt och märkligare är att fysiska påfrestningar ibland kan lämna psykiska spår.

Jag har pratat så mycket om Svante Sture redan, inte minst i hans födelsedagsinlägg, men det finns ändå saker som är värda att nämna här.

Han var tre år när han togs till fånga av Kristian II och blev frisläppt när han var sju, alltså under en väldigt formativ period av sitt liv. Livet i danskt fängelse verkar ha varit långt ifrån enkelt och väldigt många av de fängslade kvinnorna och barnen dog i pesten. Baserat på hans ålder, kan Svante mycket väl ha haft sina första tydliga minnen från den här tiden och jag kan mycket väl tänka mig att det måste ha framkallat ångest i den lille pojken.

Svante Sture

Svante beskrivs av Erik XIV som en matglad grubblare och ett av blogginläggen på en blogg där en kostumör rekonstruerade Sturekläderna för en Shakespearepjäs finns en beskrivning av Svante som jag funderar mycket på. I ett inlägg skriver bloggförfattaren att måtten på Svantes kläder visar att han var kort och tjock. Allt detta får mig att undra om Svante kanske var undernärd som barn. Det är vanligt att man i sådana fall stannar i växten och om man sedan får tillgång till mat överäter. Det senare kan också framkallas av en vilja att dämpa ångest.

Svantes mor Kristina Gyllenstierna, hade det nog inte heller särskilt lätt. 1520 måste ha varit väldigt hemskt och psykiskt påfrestande år för henne. Hon var 26 år och förmodligen gravid med sitt sjätte barn. Hennes make Sten Sture d.y. dog av skadorna han fått under striden vid Bogesund (Ulricehamn) och opinionen svängde, vilket gjorde att få av de som tidigare varit lojala mot hennes make förblev lojala mot henne. Hon tvingades alltså i princip ensam axla ansvaret för upproret mot unionskungen Kristian. Gravid var hon som sagt och födde ett barn under belägringen som verkar ha dött direkt. Det finns uppgifter om att ett spädbarn på knappt en vecka grävdes upp ur Sten Stures grav tillsammans med fadern.

Kristina lyckades hålla stånd till september, men med löfte om amnesti för sig och sina vänner, kapitulerade hon. Kristian höll inte vad han lovade och allt slutade med Stockholms blodbad. Hon sattes också i fängelse och upplevde därför samma sak som Svante. Båda hennes döttrar samt hennes syster och flera av hennes systerdöttrar dog under tiden i fängelset. När hon kom ut tvingade Gustav Vasa henne att gifta sig med Johan Tre Rosor och även om hon fick tillbaka sina egendomar och inget tyder på att Johan behandlade henne illa, så tror jag inte att det äktenskapet var lika lyckligt som det hon hade med Sten. Hennes mor Sigrid Banér dog 1527, samma år som en av de mest lojala stureanhängarna, Peder Jakobsson och den äldste sonen Nils försökte sig på att göra uppror mot Gustav (Jag är övertygad om att Daljunkern är Nils Sture och även att alla andra visste/insåg det också.). Båda slutade med att de avrättades. I det senare fallet tvingade Gustav Kristina att skicka ett brev till Rostock om att man skulle avrätta pojken. (Jag tror dock som Marie-Louise Flemberg att det inte var Kristinas brev som skickades)

Kristinas andaktsbok gavs ut  av Jan och Jonas Carlquist 1997. Bönerna i den är väldigt ångestladdade och styrker att det hon råkar ut för sätter spår i hennes tankeverksamhet. Den visar att det som hände omkring henne påverkade henne känslomässigt. Folks reaktioner och känslor under och efter specifika händelser präglar ofta händelseutvecklingen och därför tror jag att nyckeln till förståelse av dem är att försöka sätta sig in i hur människorna som upplevde dem faktiskt kände det.