Hilary Mantels Reith Lectures

"[History] is what's left in the sieve, when the centuries have run through it."

Varje år sedan 1948 låter BBC en person hålla i en kort serie föreläsningar till minne av sin första generaldirektör Lord John Reith. Detta för att förmedla kunskap och förståelse om olika ämnen till allmänheten. Förra året var det författaren Hilary Mantels tur att hålla fem föreläsningar:

• The Day is for the living
• The Iron Maiden
• Silence Grips the Town
• Can This Bones Live?
• Adaptation

Mantel har en hel del intressant att säga om både historieskrivning och historisk fiktion. Hon menar att gränsen mellan dem är väldigt flytande och historia kommer alltid att vara ofullständig och bara bli det bästa vi kan få fram utifrån de källor som lämnats kvar åt oss. Därför förblir historieskrivningen alltid i ett mellanting mellan två dåtid och nutid: "The writer of history is a walking anachronism, a displaced person, using today's techniques to try to know things about yesterday that yesterday didn't know itself." Personligen håller jag bara delvis med henne om detta.

Jag har ofta sett liknelser mellan arkeologin och pusslande och jag gillar den liknelsen. Det förflutna är ett pussel som man lägger utan någon som helst bild att titta på och man vet att det kommer alltid att fattas bitar. Samtidigt skulle jag inte vilja hävda att det bara handlar om sådant som folk i det förflutna inte visste om själva. Däremot tror jag att det ofta handlar om kunskaper som mycket väl kan vara undermedvetna eller semimedvetna för personerna som levde då.

"As soon as we die, we enter into fiction. (---) Once we can no longer speak for ourselves, we are interpreted. And when we remember, as psychologists so often tell us, we don't reproduce the past, we create it."säger Hilary Mantel och jag perspektivet på historia och fiktion är väldigt intressant. Jag har alltid ogillat att koppla ihop historieskrivningen med identiteter då detta leder till en väldigt stel och exkluderande historia om storslagna hjältar och deras förehavanden. Oftast har dessa hjältar agerat i nationalstatens intresse, vilket blir väldigt problematiskt med tanke på att konceptet "nationalstat" centrerad kring "ett folk" är en produkt av 1800-talet. "Hjältarna" blir också reducerade till nationalromantiska symboler och i spelbrickor i ett politiskt maktspel, vilket jag diskuterade en del kring Kristina Gyllenstierna i  t.ex. inlägget om Mary Beards bok Kvinnor och makt 29 juli i år. Att betrakta historia som berättelser, öppnar upp för en annan typ av perspektiv på historiska personer som också tar med andra grupper än bara den översta politiska toppen.

Jag har funderat mycket på hur Peder Swarts Gustav Vasas krönika egentligen togs emot av samtiden. Om folk insåg att det var en hel del fiktion inblandat i det eller inte. 1500-talsmänniskor var inte dumma, men de hade andra perspektiv på världen och kanske spelade det inte särskilt stor roll heller. Berättelserna om Gustav Vasas väg till makten och äventyr i Dalarna är det inte bara 1500-talets människor som tragglat vidare utan som utgör en del i synen på Gustav Vasa än idag.


Hilary Mantel menar att sanningen måste visa vägen och fakta är en hjälpande hand, men en författare av historisk fiktion behöver även vara pragmatisk. Hon berättar om polska Stanisłava (Stasia) Pryzbyszewska som helt nördade in sig på franska revolutionen och som ägnade de sista sju åren av sitt liv åt att sitta instängd ensam i sitt hem skrivandes en perfekt skildring av den historiska händelseutvecklingen i Frankrike i slutet av 1700-talet i ett antal dramer som inte kunnat spelas så som hon tänkt sig dem. Det är lite det jag varit inne på i flera inlägg om mitt skrivande tidigare, bl.a. i inlägget Mitt perspektiv på genren historisk fiktion från 3 december 2017. Det är omöjligt att få något 100% historiskt korrekt. Inte ens historisk och arkeologisk forskning blir det. Jag har fått höra att ingen kommer att ta mina idéer seriöst om jag gör fiktion av vasarna och Mantel pratar om det som att historiker kommer alltid att undra varför du tagit bort vissa saker medan kritiker alltid kommer undra varför du stoppat in dem. Hennes uppdrag som författare av historisk fiktion, menar hon är "to recreate the texture of lived experience. To activate the senses, and to deepen the reader's engagement through feelings." och det är lite den orsaken som gör att jag väljer fiktion från att skriva forskningsmässigt.

I mitt inlägg Kostymer, modern historia och "Det Andra" försökte jag diskutera hur vi lätt avfärdar förindustriell historia som för annorlunda för att relatera till, men att det egentligen handlar om att se det som en annan kultur (Den industriella historien är också väldigt mycket en annan kultur i min mening, men det är ett ämne för ett annat blogginlägg.). Detta håller Mantel med mig om och hon säger: "When we imagine a lost world, we must first rearrange our senses - listen and look, before judging." Hon ställer också frågan varför vi alltid ser det förflutna som en skräckfilm. Personligen tror jag att det handlar väldigt mycket om det evolutionistiska perspektivet som vi gärna anlägger på det förflutna. Mantel nämner inte begreppet evolutionism, men historikern Maria Sjöberg förklarar det i sin bok Kritiska tankar om historia:

 Den industriella revolutionen och demokratins genombrott är exempel på samhällsomvandlingar som ägt rum fullständigt i Västeuropa men outtalat anses vara mål även för områden där detta ännu inte har skett. Ekonomisk tillväxt ses som en naturlig följd av demokrati, vilket därmed blir mål för all mänsklig utveckling. Nutida västerländska normer ses som allmängiltiga för världen i stort och vi projicerar dem gärna bakåt i tiden. För att finna och utforska vägen fram till nutiden, blir det också viktigt att i det förflutna söka efter företeelsens ursprung, rötterna. Resultatet blir att vägen från då till nu framstår som oundviklig och nödvändig, trots att gångna tiders vägval har varit oändligt många. Vilka koncept som med tiden skulle bli vinnande var lika svårt att förutsäga för det förflutnas människor som för dagens.

Industrialismen och moderniteten blir alltså målet för den evolutionistiska historiesynen som utgår från att allt alltid gått framåt emot dem. Vi vill så gärna att vi ska stå på toppen av evolutionsstegen. Därför dömer vi historiska tidsperioder för att inte leva upp till de krav som vi baserar på vår egen tids värderingar och dömer således gärna äldre tidsepoker och de människor som befolkade dessa på förhand. Mantel menar dock att det inte alls var så illa och att folk hade mer kunskaper om både sig själva och världen än vad vi tror. Hon menar också att vi måste lista ut när i ett slag som det går att avgöra vilken sida som kommer att vinna för att få bort det teleologiskt perspektiv på det förflutna.

"I don't believe history ever repeat itself either as tragedy or farce. I think it's a live show and you get one chance. Blink and you miss it. Only through art can you live it again" säger Hilary Mantel och jag förstår vad hon menar. Det är så lätt när man säger att historia återupprepas att tro att vi på något vis kan sia om framtiden baserat på en händelse i det förflutna som uppvisar vissa likheter med händelser i nutid, men som vid närmare granskning kanske inte alls är särskilt likt dagens situation.

Det fanns även en väldigt intressant diskussion kring Mantels huvudperson Thomas Cromwell i frågestunden efter en av föreläsningarna som går att delvis applicera på synen på Gustav Vasa, men det lämnar jag därhän så länge...

Referenser

• https://www.bbc.co.uk/programmes/b00729d9
• Sjöberg, Maria 2012. Kristiska tankar om historia, Malmö

Första kapitlet

För närvarande känns det som att jag är rätt klar med ett första utkast till det första kapitlet av del 1 i min tänkta Vasa-serie. Del 1 är tänkt att vara namngiven efter Kristina Gyllenstierna. Hon kommer givetvis att vara viktig även i senare delar, men hon får äran att vara titelkaraktär på en bok som tidsmässigt löper fram till hennes systerson Gustav Vasas officiella kröning 12 januari 1528.

Efter mycket velande fram och tillbaka har jag bestämt mig för att varje kapitel ska vara skrivet utifrån en enda karaktärs perspektiv. Detta är ett drag jag lånat från George R.R. Martins bokserie A Song of Ice and Fire som väl egentligen är mer känd p.g.a. sin TV-version Game of Thrones, vilket är titeln på första boken i serien. Jag är inte lika odelat positiv till vare sig bok- eller TV-serien som många andra verkar vara och det börjar bli väldigt tröttsamt att i historie- och arkeologisammanhang se liknelser till, framför allt TV-serien, men jag tror berättarperspektivet från böckerna passar min berättelse. Som jag skrivit innan (här), vill jag fokusera mest på karaktärernas reaktioner och känslor för historiska händelser än händelserna som sådana. Jag tycker ofta att det humana perspektivet glöms bort i historieskrivningen och alltför många historiker verkar ha lite svårt att inse vad människorna betyder för händelseutvecklingen.

Jag gav er ett litet smakprov på början av kapitlet innan (här), men jag känner mig inte riktigt bekväm med att göra det nu. Jag tänker låta kapitlet ligga ett tag innan jag går tillbaka till det igen. Kapitlet har Kristina Gyllenstierna som perspektiv och redan nu känner jag att jag behöver ändra en del för att det inte ska bli så mycket exposition på en gång. Samtidigt tänker jag att det kommer att bli lättare när mer är skrivet och jag vet var jag kan sticka in expositionen under ett längre perspektiv. Trots blir det väl berättartekniskt bättre att inte avslöja allt på en och samma gång utan låta läsarna lära sig bakgrunderna allt efter hand.

De första folken

"I was first very sceptical when we started seeing this signal, but the power of genetics is in a way that the data will stare you in the face and force you to rethink your ideas if you are wrong."

~ Svante Pääbo

SVT har under sommaren visat en amerikansk dokumentärserie i fem delar från 2015 som heter De första folken (originaltitel: First peoples). Den fascinerade mig så mycket att jag strecksåg den på SVT play igår. (Seriens första avsnitt har redan tagits bort och de övriga kommer att tas bort under de närmaste dagarna.)

Detta handlar inte om Vasarna mer än att även de är människor och därför är en del av denna historia, men mitt historieintresse är långt mycket mer omfattande än vasarna och därför tänker jag ge intressant "ovasa historia" utrymme här också.

Dokumentären är väldigt välgjord och förklarar ett forskningsfält som kan vara väldigt komplicerat att förstå även för forskare i discipliner som utnyttjar sig av resultaten, nämligen DNA-tekniken. Jag tycker också att de lyckas väldigt väl med det även om jag har lite småsaker jag kan klaga på.

Serien utgår från skelettfynd och varje avsnitt berör de första människorna på varje kontinent. Den första är en sammanslagning av Nord- och Sydamerika och tyvärr är det i princip uteslutande Nordamerika som tas upp. Bilden ovan till vänster är också lite missvisande eftersom det handlar mindre om Eva av Naharon och mer om den s.k. Kennewick-mannen.

Kennewickmannen har orsakat rättsliga tvister mellan amerikanska antropologer och Native Americans allt sedan han hittades 1996 utanför staden Kennewick i den amerikanska delstaten Washington. Jag tycker detta hanterades väldigt väl av dokumentären som lät ledaren för the Native Americans komma till tals med sitt perspektiv om varför det var så viktigt för dem att han begravdes. Jag tyckte det var jättebra att mannen som gjorde DNA-analyserna tog med dem i sin forskning. Han både lät dem vara med under provtagningen, förklarade vad han gjorde och varför och de bad tillsammans för mannen. För att vi ska kunna mötas över kulturgränser, tror jag att den där respekten och viljan att låta dem ta del av forskningsprocessen är väldigt viktig för att vi ska skapa förstå varandra. DNA:t visade att hans genom mest liknade dagens Native Americans.

Innan man gjorde DNA-analyserna, gjordes en undersökning av kvarlevorna av en forensisk antropolog som pekade på tydligt polynesiska drag på mannens kranium och isotoperna visade att han kom norrifrån. Båda dessa uppgifter tyckte jag var jätteintressant och jag skulle vilja att programmet utvecklade båda uppgifterna lite mer. Inte minst jämförelserna med gjordes mellan mannens utseende och ainu-folket.

Av det som sades om Eva av Naharon som hittades i Mexiko är att hon är ca. 13 000 år och därför inte kan ha kommit till Amerika under den tid då det fanns en landbrygga över Berings sund. Man förslog istället en äldre invandringsvåg som kommit via båt. Detta tycker jag låter väldigt rimligt. Enligt dagens forskning uppfanns de första båtarna för ca 10 000 år sedan, men detta har jag alltid tyckt verkat väldigt underligt. Båt är en ganska enkel och logisk uppfinning trots allt. Det är lätt att observera och pröva sig fram och vattnet har många olika sorters föda att erbjuda som säkert lockat. I programmet nämndes bl.a. kelpskogarna utanför östkusten på de amerikanska kontinenterna.

Avsnitt två handlade om Afrika och att man idag tror att grupper av människor uppstod på flera olika ställen, men att de ändå verkar ha utvecklat sociala nätverk i vilket man utbytte gener (och möjligen även föremål) från olika grupper av människor och förmänniskor. Detta avsnitt berättade historien om Omo 1, som hittades i Etiopien på 1960-talet och som är ett av de äldsta fynden av kvarlevor av homo sapiens.

"Variation is the key to evolution. It's what evolution works on. That's exactly why hybridization is such a powerful evolutionary force."

~ Rebecca Ackermann

Avsnittet tog även upp Mitokondriska-Eva, alltså den yngsta kvinna som delar mitokondrie-DNA med oss idag) och Y-kromosoms-Adam (som är den yngsta man som delat Y-kromosom med dagens män). Båda dessa levde i Afrika samtidigt som Omo 1, alltså för mellan 150 000 och 200 000 respektive mellan 60 0000 och 90 000 år sedan. Ett annat skelett kom från Marocko och visade på att olika mänskliga drag utvecklades på olika platser i Afrika vilket lett till att man tror att det fanns sociala nätverk där människor träffades, parade sig och utbytte DNA. Denna mångfald är det som gav upphov till homo sapiens och i vårt DNA finns rester av många av dessa olika förmänniskor. Bl.a. fanns en släktforskande afroamerikansk kvinna i USA som fascinerades av sin farfarsfarfar (som var frigiven slav) och bad en manlig kusin skicka in ett DNA-test för att kunna spåra y-kromosomen. Den visade sig vara extremt ovanlig och fanns bara hos ett tiotal män i en liten by i Kamerun och kunde utifrån mutationsfrekvensen dateras till att vara 338 000 år gammal. Det gör att den måste ha kommit in i det mänskliga genomet innan homo sapiens fanns, vilket även bevisas i södra Kamerun. Där bor ett pygméfolk i regnskogarna (Dokumentären säger inte vilket.) som bär på en mängd speciella fragment i sitt DNA som verkar härröra från förmänniskor. Det verkar med andra ord som om det skett en ganska omfattande korsning mellan olika människoarter, något som även diskuteras i avsnitten om Europa och Asien.

I Asien-avsnittet diskuteras homo sapiens väg ut ur Afrika. Man diskuterar eventuell korsning mellan dem och homo erectus, men framför allt tas DNA-spåren från denisovaner upp. Inte minst bland människorna som lever i dagens Tibet. Dessa människor har en förmåga att kunna andas på höga höjder, vilket diskuteras som orsakade av proteinet hemoglobin. Tibetanerna har mindre av detta protein och en särskild typ av genen som styr över mängden i sin DNA-uppsättning. Även om alla andra har själva genen, finns inte den varianten någon annanstans och verkar vara ett resultat av en korsning med denisovaner. Likaså finns gener som bidrar till vårt immunförsvar som inte finns hos människor i Afrika, men annorstädes.

"A population that's too isolated faces extinction. Without mew genes, the gen pool dries up."

~ Berättaren, Kerry Shale

Jag har en särskild plats i hjärtat för Australiens aboriginer och avsnittet om Oceanien (kallat Australien liksom det oftast gör!) handlar om dem. Frågan om hur aboriginerna tog sig till Australien är även den väldigt intressant då den aktualiserar frågan om båtar från det första avsnittet igen. Landmassorna var i och för sig större och haven mindre, men det måste fortfarande ha skett via båt, för jag misstänker att ingen orkat simma tio mil helt utan att pausa någonstans på vägen. Väl där isolerades de helt från omvärlden under så lång tid att det måste ha funnits stor risk för inavel och därför också att dö ut. Man tror att de klarade sig tack vare de sociala nätverk de skapade inom vilket de olika isolerade grupperna kunde träffas och para sig för att hålla generna levande.

Idag har man kartlagt hela aborigin-DNA:t, vilket verkar ha gjort att aboriginerna mer välvilliga till vetenskapsmän och de har ett helt annat förhållningssätt än the Native Americans i avsnitt ett. De har insett att vetenskapen kan hjälpa dem att få svar på frågor om sitt ursprung. Däremot vill de bli behandlade med respekt och få möjlighet att vara delaktiga i projekten.

Europa-avsnittet tyckte jag sämst om. Här tappade man greppet en hel del. Kortleksanalogin om hur neanderthals-DNA kom att blandas upp med homo sapiens-DNA var bra. Däremot verkade det inte som att man helt ville erkänna det som egentligen borde vara det mest uppenbara: att istället för att dö ut, absorberades neanderthalarna in i homo sapiens. Det samma verkar för övrigt gälla alla typer av förmänniskor. Detta är en väldigt revolutionerande tanke för vår syn på människans utveckling och borde ha diskuterats betydligt mer. 

Liksom i avsnittet om Amerika lämnas lösa trådar som hade varit väl värda att diskutera mer djupgående. Båda dessa avsnitt lider av en rädsla att inte bli eurocentrisk. Europa-avsnittet mynnar ut i vaga indicier och analogin med neanderthalarna som försökte anamma homo sapiens teknologi och misslyckades med att prärieindianer i Amerika som anammade hästar faller platt och blir mest obehaglig när man tänker på vad de utsattes för. Amerika-avsnittet spelar också mycket på känslor för the Native Americans. Om det var menat att ge en kronologisk utveckling är det också märkligt att Amerika-avsnittet är först. Amerika har betytt minst för mänsklighetens utveckling och till skillnad från resten av avsnitten, talades inget alls om hybridiseringar. 

Något som serien också gör, som jag ställer mig skeptisk emot, är att den framhäver DNA-tekniken som lösningen på alla historiska frågor. Dokumentärserien betonar också människans socialitet som orsaken till att man lyckats "erövra" världen, men detta liksom kulturen är något som definitivt behöver utvecklas mer för att förstå människan och hennes handlande. Hybridstudierna är däremot extremt intressanta och är nog början på något stort. Något som dessutom skulle innebära spiken i kistan för rasismen. Den stora frågan lyder dock: Är vi kulturellt redo för detta perspektiv?

Vasaslott: Lindholmen

Minnessten (Orkesta 59) rest 12 maj 1866

Ett av stoppen på min Vasaslottsresa var Vasakullen där ruinerna av Lindholmens borg finns. Detta kan vara platsen för Gustav Vasas födelse även om Rydboholms slott, som var Erik Johanssons (Vasa) familjegods också har lagts fram som troligt alternativ.

I fornlämningsregistret hittar man grundläggande information från den inventering som gjordes 1978. På platsen finns också en minnessten som restes 1866. Texten på stenen lyder: "Till minne af Gustaf Ericsson Wasa född på Lindholmen 12 maj 1496 restes wården den 12 maj 1866."

En bit bort, vid Lindholmens station, finns ytterligare en minnessten som restes 14 maj 1896 (d.v.s. nästan på Gustavs troliga 400-årsdag).

Bild på Lindholmen från Suecia-verket.

Lindholmen i juli 2018

På krönet av en kulle, strax väster om huvudbyggnaden till dagens Lindholmens gård lät Katarina Eriksdotter och hennes man riddaren Sten Pedersson (Uppgiften kommer från Wikipedia och jag har inte lyckats hitta deras släktnamn.) ca. 1450 anlägga en borg av typen (sten)hus, en borgtyp som var vanlig under senmedeltiden.

Sigrid Banér ägde slottet och en tradition från 1500-talet var att man åkte hem till sin mor för att föda barn, vilket är orsaken till att Lindholmen har uppgetts som Gustav Vasas födelseplats utöver Vasasätesgården Rydboholm.

Bro på väg till ruinen

Som arkeolog skar det lite i hjärtat på mig att se platsen så som den är idag. Det lilla som finns kvar av ruinen var övervuxet och ganska illa skött. En bro man var tvungen att ta sig över för att nå fram till ruinen var i princip genomrutten och trasig på en hel del ställen. I mer regniga tider går den nog över ett dike/liten bäck varför det kunde ha varit svårare att ta sig över den än det var när jag var där.

Utöver detta är förmedlingen av platsen näst intill icke-existerande. Det är väldigt dåligt skyltat och om man inte vet att ruinen finns eller var den finns, är det lätt att man totalt missar den. (Det är på allvar sämre skyltning för den än för Nordians hög i Åshusby utanför Rosersberg och jag lovar att då är det illa!)  Lindholmen finns inte heller med i vare sig Svenska borgar och fästningar. En historisk reseguide eller i Svenska slott och herrgårdar. En historisk reseguide trots att den förra omnämner bl.a. Birka och Runsa.

Allé vid Lindholmen

Den enda informationsskylten som finns utgörs av en skylt vid parkeringen i botten av kullen. Denna skylt informerar dock inte om själva borgens historia utan bara att det finns ett minnesmonument från 1800-talet som säger att Gustav Vasa föddes där, men att det inte alls är säkert.

Det verkar som att man idag lämnat ruinen helt och hållet vind för våg. Kanske för att man inte säkert kan säga att Gustav Vasa föddes här så som man gjorde under 1800-talet. Det är en märklig inställning. Även om det inte finns särskilt mycket att se idag, skulle bara blotta indicier om att Gustav Vasa föddes på platsen kunna locka besökare. Inte minst är det som fornlämning öppet för allmänheten, något som Rydboholm som privatbostad inte är.

Jag tror Lindholmen håller på att bli ett drömprojekt för mig rent arkeologiskt. Konstigt nog verkar det inte som att någon arkeologisk undersökning alls har gjorts på platsen. Åtminstone har den inte omtalats senare. Det finns dock såväl synliga stenmursrester som tegelkross och kalkbruk, vilket skulle kunna användas för datering. Om någon arkeolog med projektledarerfarenhet och intresse för Vasaätten och/eller senmedeltida borgar har lust att delta i ett projekt tillsammans med mig, så kan ni väl höra av er till mig.




Referenser:

• https://www.upplevvallentuna.se/sv/217320/Vasakullen-och-Lindholmens-gard/
• http://www.fmis.raa.se/cocoon/fornsok/search.html
• https://sv.wikipedia.org/wiki/Lindholmens_g%C3%A5rd

Vasamuseet: Specialvisning

Ansiktsrekonstruktion av skelettet "Beata"
som hittades ombord på Vasaskeppet

Jag gillar Vasamuseet, vilket väl blivit ganska tydligt här på bloggen redan. Det är ett av mina favoritmuseum (och lite av en drömarbetsplats för mig personligen, men det är en annan historia...) och jag återkommer mer än gärna dit. Nu under Europride-veckan i Stockholm, hade de en specialvisning om deras senaste utställning om kvinnorna kring Vasaskeppet som öppnade förra året. Jag tyckte att det lät intressant och bestämde mig för att återigen hälsa på och blev inte besviken.

Visningen av museichefen Lisa Månsson och var upplagd för att först berätta om skeppet för att sedan gå in närmare på kvinnor under 1600-talet i allmänhet och sedan om de fyra kvinnorna som tas upp specifikt i utställningen:

• Margareta Nilsdotter som var gift med Henrik Hybertsson som fick uppdraget att bygga Vasa och som tog över verksamheten när maken dog.
• "Beata" är namnet som forskarna i nutid givit ett av de två kvinnliga skeletten som hittades ombord på skeppet och som ni kan se ansiktsrekonstruktionen av här till vänster.
• "Ylva" som är namnet på ett andra kvinnliga skelettet som hittades i anslutning till skeppet.
• Brita Bååt som var en av fyra änkor som sålde timmer till skeppsbygget.

Knekt med kvinnohuvud från Vasa.

Det sista momentet i visningen var föremål som kunde relateras till eller föreställde kvinnor ombord på skeppet. Bl.a. denna knekt som är helt unik i sitt slag. Normalt sett föreställer de romerska eller turkiska soldater, men den ni ser på bilden till höger har ett kvinnoansikte. Den har också haft en prominent placering på skeppet, varför man kan gissa att den ansågs viktig.

Anletsdragen liknar Gustav II Adolfs kusin Anna Vasa som dog under tiden som Vasa byggdes (1625) och som fick något av martyrstatus i Sverige. Hon övergav nämligen den katolicism hon uppfostrats inom för den lutherska tron. Därför passade hon säkert väl in i sin kusins propaganda, men hon stod egentligen sin bror Sigismund väldigt nära och behövde nog inte "räddas" undan honom. Däremot verkar både hon och brodern ha haft väldig hemlängtan i Polen-Litauen.

Samiska detaljer från en väska som hittades
ombord på Vasa.

Jag uppskattade visningen och tyckte att det var trevligt att museet valde att göra en visning speciellt om kvinnorna. Jag gillade också att Lisa Månsson förklarade att orsaken till att de valt att göra en särskild utställning om kvinnorna var att de kände ett behov av att bryta sig loss från nedärvda historieberättelser från 1800-talet. De har inte ändrat källmaterialen som finns tillgängliga utan bara gått tillbaka till dessa istället för att lita på berättelserna om källorna.

För mig är historia mer kopplat till berättelser vi förmedlar vidare över generationerna och vi har ofta en tendens att fastna i 1800-talet och tolka all annan historia utifrån det perspektivet. Detta gäller givetvis för betydligt mer än bara historieämnet och är anledningen till att genus som perspektiv enligt mig behövs. Visst ska det vara naturligt att ta med kvinnor, barn, flera typer av män och det man idag rätt slentrianmässigt kallar minoritetsgrupper och man bör inte skilja dem från annan historia. Problemet är att vi inte ser det som naturligt att ta med dessa grupper i historieskrivningen än idag, vilket det faktum att bara 13% av namngivna personer i skolböcker i historieämnet är kvinnor visar. Därför kan det vara bra att specifikt fokusera på andra grupper för att göra dem synliga och naturliga att ta med i "vanliga" historieberättelser i framtiden.

Namn och titlar

Gustav Eriksson?

Jag har funderat en del på hur namn och titlar användes under senmedeltiden och vasatiden. Inte minst eftersom Historierummet i P3 hävdade i sitt Gustav Vasa-avsnitt att han hette Gustav Eriksson för att sedan anta namnet Gustav Vasa när han blev kung. Det där stämmer inte riktigt och visar en viss oförståelse för den samtida kulturen.

Patronymikon var den gällande traditionen, vilket innebar att man i sitt efternamn berättade vem man var son eller dotter till. Gustav var son till en Erik och därför var det namn han använde Gustav Eriksson. Kristina Gyllenstierna var dotter till en Nils och hennes namn var således Kristina Nilsdotter. Det är därför historiker idag ofta skriver släktnamnen inom parentes som t.ex. Märta Eriksdotter (Leijonhufvud).

Först under senare delen av 1500-talet blev det vanligt att man började använda släktnamn som t.ex. Vasa. I Danmark något tidigare, under 1520-talet samtidigt som begreppet adel börjar användas i danskan och fick en synonym betydelse till det äldre frälse-begreppet.

Oftast kom ättens sköldmärke att få agera motiv för släktnamnet. Vasa-namnet kommer av den stormvase som använts som släktens emblem och som kom att bli Gustav Vasas sigill från 1540-talet. Ett märke som han dessutom ändrade rejält...

Sten Sture d.y.

Det finns ett par undantag från patronymikontraditionen. En av dessa gäller Sturarna. Sten Sture d.y:s riktiga namn var av traditionen Sten Svantesson och han tillhörde ätten Natt och Dag. Hans far var Svante Nilsson och trots att han i svensk historieskrivning är känd som Svante Sture, var det aldrig något han kallade sig själv.

Sten var på långt håll släkt med Sten Sture d.ä. och ville visa att han följde i dennes fotspår då den äldre riksföreståndaren hade varit väldigt populär. Att överta en berömd och omtyckt släktings namn på det sättet var vanligt under medeltiden och det är därför historiskt korrekt att säga Sten Sture. Ett annat exempel är Erik Puke som var en av ledarna under Engelbrektsupproret.

Hur titulerade man varandra då? Jag har flera gånger tidigare citerat Kristina Gyllenstiernas anteckningar från att första barnbarnet Sigrid Sture föddes och jag gör det igen:

ÅÅren effter Christi födilsse mdxxxviij emillen mondagen och tisdagen tå xi slog, wartt jomfrv Sigriidtt, Swantis och frv Märtis dotter, födh, i i j:e daga för nysdag, Gudi tiill loff, heder och ære. Amen.
(Året efter Kristi födelse 1538 mellan måndag och tisdag när klockan slog 11 föddes jungfru Sigrid, Svantes och fru Märtas dotter [oklar betydelse] Gud till lov, heder och ära.)

~ Kristina Gyllenstiernas anteckning när första barnbarnet Sigrid föddes 1538.

(Citerad i Flemberg 2017.)

Denna anteckning tycker jag är väldigt illustrativ för hur tituleringen var. Kristina titulerar inte sin son Svante och inte heller övriga barn i anteckningarna i samband med deras födelse. Däremot titulerar hon sin sondotter som jungfru Sigrid och sin svärdotter som Fru Märta. Intressant i detta är att förnamnen förefaller viktigast i samband med titulering, vilket stämmer väl överens med patronymikonidealet som sätter förnamnet i första rummet. Det är som på Island idag där patronymikonet fortfarande lever. Jag undrar dock om man i talspråket var lika noga med att titulera personer som stod en nära.

Detta blogginlägg kommer ifrån att jag blev förvirrad av Historierummets Gustav Vasa-avsnitt gällande hans namn och minns vad jag läste i Lars-Olof Larssons bok Gustav Vasa - landsfader eller tyrann? en gång. Jag använder här på bloggen de traditionella släktnamnen av pedagogiska orsaker (och lite av lathet måste jag erkänna). Deras patronymikon finns med i titlarna på inläggen med deras biografier, men inte när jag bara omnämner dem. Trots att Sturarna är undantagna, har Svante Sture fått sitt patronymikon Stensson i titeln på sitt inlägg från 1 maj. Detta för att det kommer finnas flera Svante Sture. Hans bror Nils kommer också han att bli undantagen då det finns två.

Historierummet förmedlar också en väldigt konstig uppfattning som verkar vara väldigt vanlig: Att Gustav Vasa skulle vara Sveriges första kung, men det lämnar jag därhän så länge...

Referenser

• Flemberg, Marie-Louise 2017. Kristina Gyllenstierna. Kvinnan som stod upp mot Kristian Tyrann, Falun
• Larsson, Lars-Olof 2002. Gustav Vasa - landsfader eller tyrann?, Falun 
• Myrdal, Janken 1999. Jordbruket under feodalismen 1000-1700, Jordbrukets historia i Sverige band 2, Stockholm

Stulna begravningsregalier

Nås av den tråkiga nyheten att delar av Karl IX och hans fru Kristina av Holstein-Gottorps begravningsregalier (kronorna och det större riksäpplet har stulits från Strängnäs domkyrka. De kan dateras till 1611 och anses ovärderliga.

Riktigt dumt, tråkigt och dåligt. Jag är arg och ledsen. Jag hoppas att de snart kommer till rätta och att tjuvarna får ta sitt straff.

Mer information finns bl.a. här.




Bild lånad från polisens hemsida via SVT.

Mary Beard - Kvinnor och makt

När det handlar om att tysta kvinnor har den västerländska kulturen övat sig i tusentals år.

~ Mary Beard, Kvinnor och makt. Ett manifest

Mary Beard tillhör Storbritanniens mest kända historiker. Hon är professor i Antikens kultur och samhällsliv och hennes bok Kvinnor och makt. Ett manifest (Women and power) kom nyligen ut i svensk översättning av Annika Hultman Löfvendahl vilket är den version som jag läste.

Boken är grundade på två föreläsningar som Beard har hållit på British Museum om maktens relation till kvinnor i västerländska samhällen. Som den Antiken-expert hon är, använder hon exempel från antika Grekland för att illustrera på att de manliga maktstrukturerna är djupt invävda i den västerländska kulturen. 

Hon menar att det vi slentrianmässigt kallar misogyni eller kvinnohat bygger på strukturer som har ärvts genom generationerna ända från antiken och att det är strukturerna som vi behöver ta tag i om vi vill ha kvinnor i maktens korridorer på samma villkor som män. Som hon skriver kan man "inte på ett enkelt sätt passa in kvinnor i en struktur som redan är kodad som manlig; man måste förändra strukturen" och hon inte bara ställer frågan utan utvecklar även en diskussion på de strukturer som behöver diskuteras och ses över ordentligt. Hon menar också att dessa strukturer kommer att ta tid att förändra om vi vill ha ett hållbart resultat och påpekar att kvinnor i Storbritannien (och i Sverige också för den delen) bara haft rösträtt i drygt hundra år (I Sverige hade dock kvinnor rösträtt under Frihetstiden, 1718-1772.).

Mary Beard tar upp att kvinnor som lyckas skaffa sig politisk makt är de som uppträder som mest "maskulint". Bl.a. genom att göra sin röst mörkare och bära kostym. Det senare fick mig mycket att tänka på inlägget Kostymer, modern historia och Det Andra som jag skrev 10 april i år (2018) där jag diskuterade just manliga kostymer som status- och maktsymbol i det moderna, västerländska samhället.

Egentligen är det inte bara i det västerländska samhället som makten blir väldigt manligt kodad, vilket exempelvis egyptologen Kara Cooney visar i sin bok The woman who would be king. Denna bok utgår ifrån den egyptiska faraon Hatchepsut och hennes tid vid makten i Nya rikets Egypten.

Den här diskussionen om manligt kodad makt tycker jag är väldigt intressant och jag ägnade hela mitt inlägg om Johanne Hildebrandts historiska roman Idun. Sagan om Valhalla åt just detta och kan appliceras på kung Kristina (Ja, hon var faktiskt krönt kung!).

Förmedlingen av Kristinas person och tid vid makten präglas väldigt mycket av att ifrågasätta om hon var kvinna och av hennes normbrytande och hon har kommit att bli en HBTQ+-ikon och jag är skeptisk till båda. Det är svårt att tala om folks sexuella läggning i historien, inte minst för att begreppet HBTQ+ är ett modernt fenomen. Detta betyder inte att det inte har funnits HBTQ+-personer i historien och Kristina kan också ha varit transsexuell, men det är svårt att belägga eftersom begreppet inte finns.

Kung Kristina i damsadel

Liksom med Hatchepsut måste man även ta hänsyn till Kristinas maktposition i hur hon framställs. Som Mary Beard skriver är makten manligt kodad. Detta innebar att Kristina, för att legitimera sin ställning troligen behövde framstå som så manlig som möjligt. Som sagt kan hon ha varit transsexuell, men något som talar emot det är det faktum att hon inte på något porträtt döljer sin kvinnlighet. På porträttet till höger syns hon också ridandes i en damsadel.

Vad som också stör mig lite med diskussionen om henne som transsexuell är att det finns rätt allvarliga misogyna inslag i den. Ett vanligt sätt att hantera kvinnliga makthavare genom historien är att avfärda dem. Detta sker på flera olika sätt, varav ett är just att de egentligen skulle vara män. Detta har skett med Kristina också, men osteologiska undersökningar av hennes skelett i Rom visade att hon var kvinna. Det förefaller dock som att transexualitetsdiskussionen drogs igång mest för att kompensera den. Min åsikt är att hon var antingen queer, bisexuell eller båda.

En annan vasarelaterad Kristina som också är värd att diskutera framställningen av i sammanhanget är Kristina Gyllenstierna. Hennes fall är lite annorlunda och det finns inget ifrågasättande av hennes sexuella läggning.

Sveriges radio har två historiepoddar som ofta är intressanta och som håller en hyfsad klass förmedlingsmässigt: P3 Historia och Historierummet. Båda programmen bygger på att man förmedlar historiska personers livsberättelser och den senare är mer eller mindre bara en barnvänligare version av den förra. Båda programmen har också haft Kristina Gyllenstierna med i varsitt avsnitt. Hennes avsnitt skiljer sig däremot från den normala berättarstrukturen i båda serierna (P3 Historia-avsnittet om Kristina och Historierummetavsnittet om Kristina).

Kristina Gyllenstierna avbildad på
altarskåpet i Västerås domkyrka

Istället för att berätta hennes liv från början till slut, har man valt att enbart fokusera på dagarna kring Stockholms blodbad och hennes månader som riksföreståndarinna som föregick det. (En eloge till Historierummet bör dock ges eftersom de faktiskt kallar henne just riksföreståndarinna och inte degraderar henne till inflytelserik adelskvinna som Svenskt kvinnobiografiskt lexikon gjorde.)
Det här är väldigt typiskt för framställningarna av Kristina även i andra sammanhang. Det verkar inte som att man egentligen är särskilt intresserad av henne annat än i egenskap av Sten Sture d.y:s änka. Änkerollen gör att hon, i brist på andra, tvingas ta över sin makes roll och försvaret av Stockholm och upproret mot Kristian II. Efter blodbadet och särskilt efter att hennes systerson Gustav Vasa tar över makten, försvinner hon in i glömskan.

Igen har vi här en kvinna som historieskrivningen främst visar intresse för när hon utför vad vi idag tycker är manliga handlingar. Kristina faller också offer för en nationalistisk historieskrivning. Hon var populär under 1800-talets nationalromantik och under det tidiga 1900-talet då t.ex. statyn av henne vid Stockholms slott kom till som den första offentliga statyn av en kvinna i Sverige. Däremot verkar det ha funnits väldigt lite intresse för henne som person. Faktum är att inte ens biografin som Marie-Louise Flemberg publicerade förra året och som jag skrev om i inlägget Marie-Louise Flemberg - Kristina Gyllenstierna. Kvinnan som stod upp mot Kristian tyrann 4 december 2017 verkar särskilt intresserad av henne. Biografin handlar egentligen mer om hennes första make och hennes äldste son Nils Sture.

Johan Theodor Lundbergs staty av Kristina
Gyllenstierna från Stockholms slott

Historieberättelserna om henne handlar bara om ett par månader under 1520 när hon leder försvaret av Stockholm och motståndsrörelsen mot den danska kungamakten. Hon förminskas således till en symbol för svensk nationell självkänsla. Under denna tid agerar hon också så som nutiden menar att en man ska agera, vilket förmodligen bidragit till intresset kring henne under just denna tid. Det är dock förmodligen inte något konstigt i hennes agerande utifrån hennes samtid. Som änka var det hennes uppgift att ta över sin mans roll och det finns många fler kvinnor som leder försvar av slott än Kristina. Inte minst Erik av Pommerns fru Filippa som Marie-Louise Flemberg skrev en (enligt min åsikt betydligt bättre och mer genomgripande biografi om) men även sturetrogna Anna Bielke som ledde försvaret av Kalmar slott under samma tid som Kristina försvarade Stockholms slott.

Både före och efter dessa månader från att Sten Sture d.y. dör till Stockholms blodbad är historieskrivningen mer eller mindre ointresserad av Kristina och så även de båda radioprogrammen. Ibland finns det med att det gick rykten om att danske befälhavaren Søren Norby ville gifta sig med henne och att Gustav ogillade detta och gifte bort henne med sin förtrogne Johan Turesson (Tre rosor) 1527, men det är sällan något som generar mer än ett par rader och absolut inga analyser om vad det säger dels om Kristinas person och om hennes och Gustavs relation.

För att till sist återvända till Mary Beards bok, rekommenderar jag den valt. Den innehåller en hel del viktiga och tankeväckande påståenden och förslag till hur vi ska komma vidare. Skrämmande nog insåg jag också hur oerhört mer kunniga den angloamerikanska delen av världen är i kulturhistoria än svenskarna och hur naturlig den kunskapen är för dem. Även om det är jättebra att svenska kvinnliga politiker t.ex. Annie Lööf inte får sitt ansikte på Medusaavbildningar av rent misogyna orsaker, kan jag ändå inte låta bli att undra över hur många svenskar som dels har bra koll på vem Medusa är och hur många som går runt och tänker på henne i konsten så att man skulle göra en sådan koppling...


Bilderna på de båda Kristinorna lånades från Wikipedia.

Vasaslottsresan: Fler slott och reflektioner om etapp 1

Hörningsholm från vattnet.
De vita, utstickande murarna är medeltida.

De två senaste dagarna har verkligen varit fullspäckade med upplevelser relaterade till Vasa- och Stureätten framför allt.

Hörningsholm ligger på Mörkö i Södermanland och är Sturarnas familjegods. Det blev mitt och min väns första stopp för dagen. Det slott som Sturarna byggde är inte kvar så när som på murar som främst syns från vattnet, men wow vilket läge!!! Högst upp på en klippa med enorm utsikt över Mälarens inlopp.

Min kärlek till Svante Sture och Märta Leijonhufvud samt till Kristina Gyllenstierna och Sten Sture d.y. har gjort att Hörningsholm är ett av de slott jag helst velat besöka och även om det inte längre är den mäktiga Stureborg det en gång var, är jag inte alls besviken.

Från Hörningsholm var det inte långt till Tullgarn som är ett av de kungliga slotten idag, men som en gång tillhörde Märta och Svantes yngste son Karl. Väldigt pittoreskt slott som jag planerar att återvända till, inte minst för att gå visning och se insidan av slottet.

Efter den lilla turen i Södermanland, åkte jag och min vän norrut till Vaxholms fästning som var försvaret av Stockholm som Gustav Vasa började bygga. Efter det blev det Rydboholms slott som var Vasaättens släktgods. Det var tyvärr instängt av grönskande trädgård och staket, varför jag bara såg småbitar av det.

Efter lunch åkte vi vidare till Lindholmen i Vallentuna som är den mest troliga platsen där Gustav Vasa föddes. Dessvärre är det inte mycket kvar av den gamla borgen förutom lite stenar. Det är också en av de mer eftersatta fornlämningar jag sett. Arkeologen i mig skriker efter att dels undersöka den (Enligt fornlämningsregistret-FMIS är platsen inte alls arkeologiskt undersökt.) och dels att rusta upp den och satsa på bättre förmedling med bättre vägvisning och moderna skyltar om lämningen.

Vasaslottsresan: reflektioner efter etapp 1.

Minnessten av Kristina Gyllenstierna i
Sam Lidmans Djäkneparken i Västerås.
En annan sida av stenen har inskriptionen:
"en våras vår. en rosors ros."

Det här inlägget kommer inte att vara särskilt faktaspäckat utan mest som en reflektion över min första heldagsresa med Vasaslott. Det kommer inlägg om varje enskild plats som jag besökte idag 18 juli 2018, men jag känner ändå ett behov av att skriva av mig de första tankarna och känslorna kring de slott som jag har besökt idag.

Jag och en vän åkte runt i Uppland och Västmanland hela dagen idag. Första stopp blev Venngarn då det ligger närmast mig och jag blev glad att jag inte är ensam om att se den medeltida borgen i sidan av slottet som vetter mot trädgården. Venngarn var vackert som sist när jag var där och jag besöker gärna slottet fler gånger. Inte bara för att det är mitt närmaste Vasaslott.

Därefter bar det av till Västerås där min vän har bott i flera år och jag fick en rundtur till Gäddeholm, slottet, dominikanerkonventet där man beslutade om reformationen, domkyrkan och jag blev även visad den helt fantastiska Djäkneparken/Djäkneberget där Sam Lidman på 1800-talet ristade in en massa texter om bl.a. en hel del historiska personer som Kristina Gyllenstierna här till höger.

Hennes och Sten Sture d.y. avbildningar i domkyrkan var så pyttesmå på ett gigantiskt altarskåp och vi såg även bl.a. Erik XIV:s grav.

Arkeologer som vi båda är tog vi även en avstickare till storhögen Anundshög också den i Västerås, men det tillhör mer min professionella forskning och kanske inget jag kommer skriva närmare om här.

Överlag känns det som om det blev mest om Erik. Vi åkte även till Örbyhus där Erik dog 1577. Det slottet var nog allra finast av de vi besökte idag och jag hoppas jag får möjlighet att besöka det igen, inte minst för att gå visningarna de har på somrarna.

Det har varit en trevlig om än extremt varm dag och även om värmen var rätt påfrestande, kunde jag inte vara gladare för mina upplevelser.

Vasaslotten: Uppsala slott

Uppsala slotts norra torn

I lördags besökte jag Uppsala slott. Det är ett av de stora Vasaslotten även om väldigt lite av det man ser idag är från Vasatid.

Gustav Vasa började bygga slottet på Kasåsen (som är en del av Uppsalaåsen. Domberget, där Uppsala domkyrka är belägen är del av samma ås.) 1549 som svar på alla inrikes uppror. Den byggdes utifrån det senaste italienska modet och är enligt boken Svenska borgar och fästningar att betrakta som den äldsta s.k. bastionsfronten i Nordeuropa. De blir vanliga i området först på 1570-talet.

Kung Jans port
(Tagen under ett tidigare besök när gräset var grönt)

De två bastionerna var riktade åt väster där höjdskillnaderna var mindre och hade en s.k kurtinmur emellan sig.

Styrbiskop är namnet på den norra bastionen där Gunillaklockan står idag. Den är mer ursprunglig och enhetlig med en del drag från medeltida befästningsverkstraditioner och bevarat bara som en ruin.

Gräsgården är namnet på den södra bastionen. Den blev om- och påbyggd redan under vasatid, bl.a. med en bostadsflygel som kallades Kungshuset. Denna blev snart för liten och Erik XIV lät bygga om den till en rätvinklig flygel.

Kungshuset skadades i en brand 1572, men byggdes upp igen av Johan III som lät den vara sydöstra delen av det renässansslott han började att uppföra i Uppsala.

Gräsgården

Från Johans renässansslott finns de äldsta bevarade professionella arkitektritningarna i Sverige, men bara den södra och den östra längan kom att färdigställas. Kung Jans port som ni kan se här till höger är hans verk och 1588 göts en klocka av hans andra fru Gunilla Bielke.

Den vasaregent som bott mest på slottet är Kristina och det var i rikssalen hon abdikerade 6 juni 1654. Det var också här som Sturemorden utspelade sig i maj 1567.

Uppsala drabbades av en stor stadsbrand 1702 och slottet drabbades hårt och man tog tegel från det bl.a. till Stockholms slott och till återuppbyggningen av staden.

Slottet låg därefter i ruiner fram tills kung Adolf Fredrik lät återuppbygga det igen 1744. Det är hans arkitekt Carl Hårlemans slott ihop med interiörer från förra sekelskiftet och en renovering av rikssalen av Ragnar Östberg 1930 som syns mest idag. Drottning Gunillas klocka göts också om och placerades i sin egen klockstapel på Styrbiskop 1756. Landshövdingen flyttade in 1752. Bastionerna förblev däremot ruiner.

Under 1940-taletgrävdes Gräsgården ut och restaurerades (Svenska borgar och fästningar menar att det finns anledning att ifrågasätta restaureringen, men utvecklar inte en argumentation kring detta.) och man satte tak ovanpå den gamla ruinen. Idag är det museet Vasaborgen där man sommartid och under höstlovet kan gå på visningar.

Visningarna tar upp lite allmän Uppsala historia, slottets historia samt berättar om spökande vasar som man kan träffa på på slottet om man har (o)tur.

Bl.a. ska Gustav Vasas och Margareta Leijonhufvuds dotter Cecilia gå igen i bostadsdelarna. Cecilia Vasa tillhör mina absoluta favoriter och är den mest kända av Vasadöttrarna. Jag undrar däremot varför hon skulle vilja gå igen i just Uppsala slott. Såvitt jag vet hade hon ingen egentlig koppling dit. Jag är också nyfiken på hur man säkert vet att det är just Cecilia som går igen där. På senare år har det skett en explosion i intresse kring hennes person och livshistoria och jag undrar därför lite över om det inte är för att haka på det intresset som man så gärna vill att hon ska spöka där.

Sydöstra tornet sett från Gräsgården

En annan spökhistoria berättade om hur Gustav Vasa själv blev förbannad när en landshövding på 1800-talet snodde med sig en bit av hans skägg när hans grav öppnades. För att få stopp på den väldigt arga, döda kungen ska landshövdingen ha tagit skägget och gjort statyn av Gustav som finns på borggården.

En annan, berättelse från visningen av Vasaborgen som kan te sig lite makaber för oss idag är att det som beskrevs som slottets barnkammare hade fönster som vette mot slottets avrättningsplats och de verkar ha ritat hängda män på väggen där. Säkert är det en anakronistisk vilja av mig (avrättningar har ju trots allt varit "folklig underhållning"), men jag kan inte låta bli att också fundera över hur gammal leken Hänga gubbe är och om det kan vara det som klottrats på väggarna. Men även om leken mycket väl kan ha funnits, är det nog rimligare att anta att de såg avrättningarna. "The past is a foregin country"* trots allt...



*Citat av L.P. Hartley