Göteborgs stadsmuseum - Göteborgs födelse

Under mitt besök i Göteborg förra veckan tog jag mig tid för att besöka Göteborgs stadsmuseums utställning Göteborgs födelse om livet i den nya staden Göteborg på 1600-talet.

Symbolen för utställningen är en hjärtformad amulett av silver som hittats i en kvinnograv daterad till första halvan av 1500-talet från Nya Lödöse. Nya Lödöse är en av flera föregångare till dagens Göteborg och finns under marken i stadsdelen Gamlestaden. Under de senaste åren har staden blivit föremål för en stor arkeologisk undersökning inför bygget av Västlänken. Undersökningsprojektet har en informativ hemsida som ni hittar här. Under undersökningen har man hittat en större mängd gravar, men graven med hänget undersöktes redan 1916 och skelettet från den återbegravdes på Östra kyrkogården i Göteborg.

Vilket yrke har du under tidigmodern tid?

Den hjärtformade amulettens historia berättas i utställningen och den är dekorerad med bokstäver och en vapensköld som kan ha tillhört en holländsk familj. Den går att öppna och inuti finns ett litet paket med flera lager tyg lindade omkring ett par växter. Pollenanalyser har visat att åtminstone blåklint och ljung fanns med i paketet. När man går in i det lilla rummet där silverhjärtat finns, hörs hjärtslag.

Jag måste erkänna att jag verkligen tycker om när museum verkligen betonar en eller flera föremål från sina samlingar och berättar tillgängliga fakta om dem samtidigt som man lämnar utrymme för besökarna att fundera över luckorna i berättelsen. Vem var kvinnan? Varför fick hon amuletten med sig i graven? Jag inser att detta helt och hållet kan bero på min arkeologiutbildning då arkeologins främsta källmaterial är föremål, men de kan berätta mer än vad vi tror.

Idealstaden

Även vår digitala värld är väldigt materiell samtidigt som vi sällan reflekterar över hur materialiteter påverkar oss. Hur symboliska de kan vara, hur vi interagerar med andra levande varelser (som också är väldigt materiella) genom dem och hur de har en förmåga att ta ner oss på jorden och ifrågasätta vad vi tror att vi vet med säkerhet.

Föremål gör också ofta historien levande, mänsklig och inte minst väldigt fysisk påtaglig. De har en förmåga att överbrygga tid och såväl geografiska som kulturella rum och kan hjälpa oss att reflektera över både det förflutna, nutiden och framtiden. Det är lite det jag tror är tanken bakom att låta silverhjärtat få en egen del av utställningen alldeles invid ingången till den.

Del av 1700-talsutställningen

Utställningen har ett par filmer man kan se och andra interaktioner t.ex. kan man snurra på ett hjul med olika yrken och se vad man skulle bli. Till det senare hade jag önskat förklarande texter kring vad ett liv som t.ex. officer (som jag fick) innebar. Det var också lite svårt att orientera sig i tid i utställningen. Göteborg fick sina första stadsprivilegier 1621 och utställningen är gjord till 400-årsdagen, men Nya Lödöse grundades redan 1473 och undersökningarna har, såvitt jag har förstått det, givit en större mängd arkeologiskt material från 1500-talet, vilket inte är direkt jättevanligt i stadsarkeologiska sammanhang. Göteborg har en ganska komplicerad "förhistoria". Staden har flera föregångare varav Nya Lödöse är en och jag uppskattar som sagt att det arkeologiska materialet tagit till vara i utställningen.

Ostindiska kompaniets hus där Göteborgs
stadsmuseum är inhyst är vackert i sig.

I övrigt har jag emellertid inte mycket att klaga på och den visuella aspekten av utställningen är det verkligen inget fel på. Texterna är inte för långa och jag gillar när de berättar om folk i staden. Jag uppskattar också rummet där det berättas om "idealstaden".

Göteborgs födelse står i stark kontrast till museets utställning om 1700-talet. Det är i och för sig tydligt att man även där har tänkt lite på att försöka göra informationen rolig, lättillgänglig och man har en del interaktiva delar, men det fungerar inte lika bra som Göteborgs födelse. Detta är jättesynd för materialet från 1700-talets Göteborg är helt fantastiskt. Det var tiden med svenska ostindiska kompaniet och Göteborgs stadsmuseum är inhyst i dess gamla lokaler. De lär också ha den största samlingen av kinesiskt 1700-talsporslin utanför Kina. Jag har inte lyckats hitta mina anteckningar från föreläsningen jag en gång hade om Göteborgs arkeologi, men det handlar om tiotusentals skärvor både från den arkeologiska undersökningen av museets innergård och från ostindiefararen Götheborg som sjönk i skärgården utanför staden på väg hem från sin tredje Kinaresa 12 september 1745. Jag hoppas därför att Göteborgs stadsmuseum följer upp utställningen med en ny om 1700-talet någon gång.

Inga-Lena Ångström Grandien: Flickan, regenten, romarinnan

Ni som följt bloggen nu i vår, har säkert förvånats över hur hård jag har varit mot Vasamuseets Afternoon Tea-föredrag som jag normalt sett brukar uppskatta väldigt mycket. Faktum är att jag har blivit ganska förvånad själv över att de inte levt upp till de höga förväntningar jag alltid har. Jag har skildrat mina upplevelser i inläggen Drottning Kristina - en tidig modern? (Eller vad det nu blev) (30 januari 2019) och Drottning Kristina - Kulturens beskyddare (Eller vad det nu blev) (25 februari 2019). Då erfarenheten från tidigare Afternoon Tea-tillställningar denna vår, sade mig att det skulle bli en väldig massa män och en väldig massa musik, gick jag in för att det var det jag skulle få även denna gång och jag tänkte försöka njuta av konserten. Jag blev därför väldigt positivt överraskad. Jag fick ett föredrag på 30 minuter och musik med trevliga musiker och solister på 30 minuter. Förutom musikerna var också alla kvinnor. Jag är inte den som behöver kvinnlig dominans alla gånger, men de övriga två gångerna har den manliga dominansen inte riktigt känts befogad.

Marie-Louise Rodén som stod som föredragshållare i programmet hade dessvärre blivit sjuk och istället hade man tagit in hennes väninna Inga-Lena Ångström Grandien som är konsthistoriker. Hennes föredrag alternerades med musiken (En kvart var i taget.) och hon delade upp sitt föredrag i två delar. Den första handlade om hur Kristina påverkade bilden av Stockholm. Inte minst genom att sälja av mark på Blasieholmen till adeln som där fick möjlighet att bygga ståtliga palats. Den andra delen handlade om Kristinas bild av sig själv. Redan året efter hennes faders död (1633) skickas de första bilderna av henne ut till folket. Därefter förändras hennes stil med åren och Ångström Grandien tog oss därför med på en stilresa genom Kristina-porträtten som var väldigt intressant. Bl.a. kastar Kristina korsetten (eller snörlivet som det hette då) när hon blev myndig 1644. Efter ett tag verkar hon också experimentera med sin könsroll och klär sig bl.a. i mansdräkter.

Kung Kristina är en så oerhört fascinerande person och det glädjer mig att äntligen ha fått lyssna på ett ordentligt föredrag om henne. Inga-Lena Ångström Grandien var en värdig ersättare för Marie-Louise Rodén och höll ett väldigt intressant föredrag under en tillställning som var bra mycket bättre än de tidigare Afternoon Tea-evenemangen den här terminen. Jag tycker dock fortfarande väldigt synd om Susanna Åkerman som enligt min mening blev ganska illa behandlad (som sagt har det varit väldigt mycket män på ett inte jättebra sätt) och om de ska omboka Rodén, skulle jag väldigt gärna se att man ombokade henne också. Fredagens evenemang styrkte den känsla som jag hade redan efter visningen av museimagasinet tidigare i mars som jag beskrev i inlägget Torkad hjärna, härsket smör och rostigt hår (8 mars 2019): Vasamuseets evenemang blir bäst om de själva håller i tyglarna. Det faktum att de mycket väl kan ha lyssnat på min kritik värmer verkligen mitt hjärta också.

Hemming Gadh - Hossmosonen som blev biskop och motarbetade Kalmarunionen

Som ni säkert förstod baserat på mitt förra inlägg Kalmar läns museum - Regalskeppet Kronan (21 mars 2019) spenderade jag ett par dagar förra veckan i Kalmar och besökte då Kalmar läns museum.

Museet har nu i vår en föreläsningsserie de kallar Historiska kändisar med Kalmarkoppling som hålls av historikern Peter Danielsson som jobbar på museet. Just denna gång handlade föredraget om Hemming Gadh som sa sig komma från Hossmo som ligger en bit utanför Kalmar.

Hemming Gadh är en intressant person som jag tänker ge ett eget inlägg senare. Överlag fick Danielsson med det mest väsentliga i Hemmings liv: Hans berättelse för att försöka helgonförklara Den heliga Birgittas dotter Katarina. Hans teologiska och juridiska utbildning. Hans politiska gärning, resa till Rom och när han togs som gisslan samt övergången till Kristian II:s sida och hans avrättning i Finland. Han nämnde Kristian I:s fru, drottning Dorotea av Brandenberg och hennes smutskastningskampanj mot Sten Sture d.ä, men konstigt nog inte Kristina Gyllenstierna.

När det kommer till Hemmings lojalitet och situationen kring hans död, skiljer sig mina tankar en del från Danielssons. Jag tror nämligen inte att han någonsin helt bytte sida. Jag tror mer att hans plan var att motståndet skulle ligga lågt ett tag i Finland och bida sin tid tills Nils Sture var stor nog att axla arvet efter fadern. Jag tror också att hans största misstag var att han underskattade Kristian II under denna tid. I motsats till vad Danielsson sa, skriver David Lindén att avrättningsordern om Hemming Gadh skickades med riddaren Rolf Mattsson och inte med Hemming själv.

Danielsson kom också in på Hossmo mer specifikt. Ser man till Hemming Gadhs familj, verkar det snarare som att den skulle vara hemmahörande i Vadstenatrakten där bl.a. fadern var fogde och där man ägde mark och egendomar. Ändå skrev Hemming in sig vid universitetet i Rostock som härstammande från Hossmo. Detta ter sig ytterst märkligt då Vadstena i slutet av 1400-talet borde vara välkänt för teologer i Europa tack vare heliga Birgitta, medan Hossmo nog sannolikt inte alls var lika känt. Danielsson berättade dock att han själv hade känslomässiga kopplingar till en annan plats än den där han var född och att han trodde att Hemming kanske hade känslomässiga band till Hossmo. Jag själv började fundera på varifrån Hemmings mamma kom och om hennes släkt hade högre status än faderns. Om hon kom från Hossmo, finns det en möjlighet att Hemming helt enkelt valde att framhäva den sida av sin släkt som hade högst status.

Fastän jag har lite annan uppfattning än Danielsson, gillade jag hans föredrag. Det var underhållande och intressant och föredraget var precis det som det utgav sig för att vara. Jag upplevde däremot ett sådant tillfälle då jag önskar att jag vore lite modigare. När Danielsson frågade publiken om de ville ha fler liknande föredrag och om han i så fall skulle ta med fler kvinnor, svarade ett par äldre kvinnor "inte lika många, för kvinnor var inte lika viktiga i historien." Jag önskar han ville göra fler föredrag och han får gärna ta med fler kvinnor. Jag undrar hur nära Kalmar kopplingen måste vara för att godkännas. Då det är ett länsmuseum och Västervik tekniskt sett ligger inom länsgränsen, borde Märta Leijonhufvud och Svante Sture vara bra kandidater. Om detta är något Danielsson tänker också, hoppas jag inte att han baserar sitt föredrag på Bo Erikssons bok Sturarna. Makten, morden, missdåden. Den boken är verkligen problematisk som källa och den gör inte någon av personerna som finns skildrade i den rättvisa, vilket jag skrev om i mitt inlägg om boken från 10 september 2018.

Jag tyckte i vilket fall som helst att föredraget var en väldigt trevlig tillställning och jag gillade Danielsson som föredragshållare. Jag önskar att jag hade möjlighet att gå på nästa om Gustav Vasa och Kristian II, men även om jag skulle ha möjlighet att ta mig till Kalmar, är detta utsålt. Jag kommer dock att gå på föredraget om Nils Dacke senare i april innan jag beger mig till Västervik för att "hälsa på" Märta.

Kalmar läns museum: Regalskeppet Kronan

Jag kom igår hem från en väldigt trevlig resa till Kalmar. Jag besökte staden senast för nästan två år sedan på väg till Öland, men hade nu tid med att riktigt gå runt och lära känna den.

Som märks av mitt inlägg Salve och historisk fiktion (22 mars 2018) ligger SVT:s sommarlovsprogram Salve från 1997 mig fortfarande väldigt varmt om hjärtat. Programmet var ett samarbete mellan SVT och Kalmar Läns Museum och var riktigt populärt bland barn i min generation. Tyvärr fick det ett ganska tråkigt eftermäle med Salvestaden som gick i konkurs, vilket inte egentligen är förvånande. Det saknas lite en förmåga i Sverige att ta tillvara allmänhetens historieintresse och många satsningar rinner därför ut i sanden. Museer och andra kulturarvsinstitutioner gör ett fantastiskt jobb, men de når inte alltid ut till folk som inte redan är intresserade så pass regelbundet som egentligen skulle behövas, vilket är synd.

Träfigur av Karl X Gustav från Kronan.

I alla fall tycker jag att Kalmar läns museum håller väldigt hög klass och deras utställning om regalskeppet Kronan är riktigt bra. Det är egentligen kung Karl X Gustavs skepp och således inte egentligen del av Vasaätten (Han är den första svenska monarken av den Pfalziskaätten.), men Karl IX är hans morfar. Därför är han släkt med Karl IX på samma sätt som kung Kristina som är Karl IX:s sondotter. Jag kommer därför säkert ha anledning att komma in på honom och hans familj en hel del även i andra sammanhang här på bloggen.

Jag måste erkänna att jag är överförtjust i att Karl X Gustavs mage alltid framhävs i olika typer av porträtteringar som t.ex. på träskulpturen här till vänster och i hans kläder. Det verkar vara en del av sin kropp han är stolt över, vilket står i ganska stark kontrast till kroppsidealen av idag.

Modell över Kronans vrakplats och de
marinarkeologiska undersökningarna.

Det är något särskilt med svenska museer och svensk marins historiska misstag. Det verkar fungera väldigt bra ihop och trots att jag inte egentligen är särskilt skepps- eller krigshistoriskt intresserad, uppskattar jag både Vasamuseet och Kronan-utställningen.

Mest uppskattade jag utställningens första rum där modellen ni kan se på bilden till höger fanns. Den visar vrakplatsen i vattnet 6 km utanför byn Hulterstad på sydvästra Öland samt hur ett par dykare undersöker Kronan från en båt som man ser kölen av i taket. Trycker man på en knapp, får man höra en man berätta om vraket och undersökningsresultaten och lysdioder i modellen visar vilket område som omtalas. Ett fantastisk visuellt och muntligt sätt att visa upp en plats som är otillgänglig för de flesta på ett enkelt och illustrativt sätt.

Rekonstruktion av Kronans kanondäck

Det var många referenser till Vasaskeppet och undersökningarna från det och när berättaren sa att man hittat fler föremål i bottensegmenten vid undersökningarna vid Kronan än på Vasa, undrade jag hur pass mycket av bottensegmenten kring Vasa som man egentligen undersökt. Svensk media blåste ju i augusti 2018 t.ex. upp stort att man hittat en kanon från Vasa i dyn på platsen där hon hittades. Det är inte så att Vasamuseet är helt utan föremål (Skeppet i sig är ju ett fascinerande stort sådant och Kronan var ännu större.). Tvärtom har de väldigt många, både utställda och i magasinet, vilket jag blev varse när jag gick på en magasinsvisning nyligen, något som jag berättade om i inlägget Torkad hjärna, härsket smör och rostigt hår (8 mars 2019). Kommentaren om att man hittat fler föremål i bottensegmenten kring Kronan samt uppgifterna om den möjliga kanonen i dyn på Vasas vrakplats, gör dock att jag inte kan låta bli att undra om allt verkligen undersöktes under 1950- och 60-talen. Undersökningarna av Kronan började först under 1980-talet sedan det hittats 1980 av Anders Frantzén (som även hittade Vasa). Vid Kronan har det också förekommit kontinuerliga undersökningar sedan dess, medan jag är osäker på om man undersökt Vasas vrakplats något mer sedan hon bärgades.

Rekonstruktion av Kronans kajuta

Utställningen blandar föremålsmontrar med rekonstruktioner och modeller. Inte egentligen särskilt mycket interaktionsmöjligheter, men det fungerar ändå väldigt effektivt. Trots att jag inte ville, kunde jag inte låta bli att jämföra lite med Vasamuseet. Jag gillar att de båda har uppbyggda modeller av kajuta och kanondäck och Vasamuseets är lättare mer upplyst varför det är lättare att se något när man går igenom. Jag uppskattar dock de dockor som Kalmar läns museum använder i sina rekonstruktioner då rekonstruktionerna får ett mer verklighetsnära intryck genom att de skildrar hur människorna använde utrymmet, t.ex. genom att sova i hängmattor i taket. I kajutan, som inte var tillgänglig att gå in i, satt också en figur vid vad som troligen var ett skrivbord. Mörkret gjorde det svårare att se än Vasamuseets rekonstruktioner, men samtidigt ger det nog också en idé om hur mörkt det var ombord på skeppen. Jag menar, före elektriciteten blev vanlig, måste allt ha varit ganska mörkt under vissa tider på dygnet och året.

Kronan förliste efter att ha gjort en tvär gir, kantrat och exploderat i samband med en sjöstrid mot Danmark och Nederländerna 1 juni 1676. Troligen för att man inte minskat på seglen tillräckligt. Den man som tydligen föreslog att man skulle göra det ignorerades och försvann i djupet tillsammans med en övervägande majoritet av fartygets 850 man stora besättning.

Angående Vasaliknelserna tycker jag det är bra att man inte bara gjort en utställning som skulle kunna beskrivas som "Vasamuseet 2". Den klarar av att stå själv som Kronan-utställning. Det är inte mycket kvar av skeppet att visa upp, men man har ändå lyckats med att skapa en utställning som känns genomarbetad och trevlig. (Jag hoppas bara inte att någon har försökt äta av den bevarade osten liksom med smöret från Vasa.) Ett enda minus är ett syftningsfel i utställningsskylten här till vänster där det framstår som att folk dykt på Kronan i 2000 år.

Kronan-projektet har en egen hemsida som ni hittar här och jag måste också till sist säga att fastighetsbolaget VasaKronan kanske har ett lite oturligt namn..

Torkad hjärna, härsket smör och rostigt hår

Trädetalj från Vasa från museets utställning

Första gången jag besökte ett museimagasin var på c-kursen i arkeologi då vi besökte Stadsmuseet i Göteborgs magasin på Hisingen i Göteborg. Vi var egentligen där för att titta på förhistoriska föremål, men jag tror vi alla ändå blev mest förälskade i de gamla Volvo-bilar som de har och som dessvärre är för tunga för att museet ska kunna ställa ut.

Jag är väldigt svag för föremål (Jag är arkeolog trots allt.) och museimagasin har för mig lite samma aura som jag gissar att filminspelningar har för många andra. Det är något magiskt och mystiskt över dem.

I tisdags kväll besökte jag för första gången Vasamuseets magasin. Jag har varit hård mot dem nu i vår, men den här gången har jag faktiskt ingenting alls att klaga på. Vi leddes runt av två kunniga och trevliga guider och besöksgruppen var också en trevlig uppsättning av folk med bra frågor och kommentarer.

Avbildning av man
iförd gambeson.

I magasinet fanns väldigt mycket träföremål varav flera som var oerhört välbevarade. Vi såg också två tygdelar som tillsammans utgjort en strumpa där den ena delen var oerhört mycket större än man kunde förvänta sig och den andra, som utgjort sulan, såg ut som en väldigt liten body som man klär spädbarn i idag.

Där fanns även flera olika sorters kanonkulor och de berättade om hur museet testskjutit kanoner och bl.a. upptäckt att besättningens yllekläder skyddade mot splitterskador. Detta fick mig att tänka på att vanliga soldater (d.v.s. de som inte hade råd med rustning och ringbrynja) på medeltiden använde en så kallad gambeson som är en linnetunika man stoppade med ull som pressades hårt.

Jag gillar att Vasamuseet framhäver historien kring utgrävningen samt arbetet kring hur man försöker bevara skeppet och föremålen idag. Man hade nyligen fört in en totalstation i samlingen och det är roligt att se att den växer trots att man lätt kan få för sig att den inte borde göra det.

Mer spektakulära föremål i samlingen var skelettet som forskarna kallar Helges torkade hjärna och bevarade hår. Det senare hade rostfläckar som färgat håret rödbrunt. I en tennflaska hade man också hittat sprit och där fanns även smör som vi besökare fick lukta på. Tydligen har båda smakats av bärgningsgruppen och det var någon som fick svinkoppor av smöret. Jag tycker det är jättehäftigt att detta har bevarats, men jag kände mig inte det minsta lockad till att testa någotdera. Även om spriten luktade någorlunda okej, tyckte jag att smöret både såg och luktade hemskt. Men en del människor ville ju dricka den röda vätskan som hittades i en sarkofag i Egypten för inte så länge sedan, så man kanske inte ska säga så mycket. Jag gissar att det inte legat människor och ruttnat i vare sig tennflaskan eller smörbehållaren ombord på Vasa åtminstone...

Som jag sade redan i början hade jag en jätterolig kväll på museet och samlingen är jättespännande även om jag håller den borta från min mun.





Bild av man i gambeson är lånad från Wikipedia.

Märta igen

"Lego-Märta"

Som ni nog insett är jag alltid på jakt efter mer information om Märta Leijonhufvud, men jag har märkt att hon oftast är förvånansvärt frånvarande. Detta trots att hon är en viktig person i sin samtid. Hon är svägerska till Gustav Vasa genom att han är gift med hennes syster Margareta och hon är dessutom gift med hans kusin, Svante Sture. Hon är dessutom moster till Gustav Vasas tredje hustru Katarina Stenbock och svärdotter till hans moster Kristina Gyllenstierna. Hon är också en av Sveriges första grevinnor då Svante blir utnämnd till greve vid Erik XIV:s kröning och den rikaste adelskvinnan i landet.

Efter morden på hennes make och två av hennes söner 1567 går hon själv in i rikspolitiken när hon bidrar till att största Erik och sätta Johan III på tronen. Huvudorsaken till upproret är jag övertygad om är benådandet av Jöran Persson och inte Eriks förhållande med Karin Månsdotter. Jag har läst Märtas brev till den senare under Sturemorden. Det finns inget som tyder på ett missnöje med Karin från Märtas sida. Tvärtom verkar hon tilltala henne som en jämlik ung kvinna i sin närhet.

Märta står alltså väldigt nära Vasakungarna. Förutom som Gustav Vasas svägerska är hon genetisk moster till Johan III och Karl IX, ingift moster till Erik XIV och gammelmoster till Sigismund och Gustav II Adolf samt fars gammelmoster till Kristina. Hon är gift med rikets förnämaste adelsman och grevinna. Ändå nämns hon knappt i historieböckerna och om hon nämns är det nästan uteslutande i relation Sturemorden och då oftast inte mer än bara som namn.

Karin Tegenborg-Falkdalen tar upp henne lite mer i relation till Sturemorden och i samband med brevväxlingen mellan henne och Margareta Leijonhufvud. Bo Eriksson går också in lite djupare på henne i Sturarna. Makten, morden, missdåden och även om han är snällare mot henne än övriga i hennes familj, får han en hel del om bakfoten och hånar henne för att hon inte skulle vara van att resa i "andra klass". Förvånansvärt nog finns hon vare sig med bland kvinnorna som fått inlägg i Svenskt kvinnobiografiskt lexikon eller på listan av de kvinnor som de planerar att lägga till där.

Ett annat tillfälle när hon dyker upp i historieskrivningen är när hennes dotter Malin rymmer för att gifta sig med sin kusin Erik Stenbock. I dessa framställs hon som en riktig "elak häxa" som är ett hinder för "äkta kärlek", men granskar man situationen närmare verkar det inte alls vara så, vilket jag talat om i blogginlägget Märta Leijonhufvud: the mother from hell från 29 november 2018. Denna negativa syn på henne i samband med kärleksrelationer går för övrigt även igen när det kommer till den påstådda kärleksrelationen mellan Svante Sture och Margareta Leijonhufvud som jag inte finner det troligt att den är sann, vilket jag skrivit om i Märtas eget inlägg, i Margaretas, Svantes, inlägget jag skrev på Märta och Svantes 480e bröllopsdag samt i inlägget om Ebba Lewenhaupts bok Kung Märta. 

I boken som beskrivs i det sistnämnda inlägget skildras hon inte som en särskilt trevlig person, vilket inte verkar vara fallet i Anna Sparres böcker heller. Jag undrar hur mycket det kommer av att Märta kallades Kung Märta. Det finns en utbredd tro att detta smeknamn kom efter Svantes död, men det fanns där redan tidigare. Märta var en driftig affärskvinna och jag misstänker att hon helt kom på att man inte skulle ge bort gods till de som gifte in sig i familjen själv. Detta gjorde att rikedomarna stannade inom familjen och var något som flera andra adelsätter började ta efter. Det är även känt att hon bedrev rederiverksamhet och lade sig i den lokala politiken i Västervik som var huvudort för grevskapet och där hon residerade på Stegeholms slott när hon blivit änka.

Jag tror att Kung Märta-smeknamnet mest egentligen kom till av ren respekt för henne. Vare sig hon eller maken verkar ha varit hårda gentemot bönderna och de verkar ha varit väldigt lyckliga i sitt äktenskap (De får 15 barn på 21 år...), vilket motbevisar att Svante tvingats välja henne för att den han egentligen älskade giftes bort med kungen. Jag har dock fått uppfattningen av att hon inte skyggade för att säga vad hon tyckte och tänkte. Detta tror jag att hon respekterades för i sin samtid mycket mer än vi tar för givet idag, men att den moderna historieskrivningen som utvecklats sedan 1800-talet haft svårare för detta då det inte alls passar med den tidens kvinnoideal.

Drotting Kristina: Kulturens beskyddare (eller vad det nu blev)

Lego-Märta och jag på Vasamuseet

Jag vet inte riktigt vad jag hade förväntat mig av föredraget på Vasamuseet i fredags (22 februari 2019). Sist var jag så besviken och arg av orsaker som jag beskrev i blogginlägget Drottning Kristina - En tidig modern kvinna (eller vad det nu blev) några dagar senare. Detta evenemang var bättre än då (Det är faktiskt svårt att vara sämre!), men jag känner mig ändå besviken.

Jag kom till museet vid halv två och, min vana trogen, ställde jag mig och väntade utanför dörren till föreläsningssalen strax före två. Som vanligt var jag först, men den här gången med en känsla av stark oro som jag aldrig känt innan över att jag återigen skulle tvingas flytta i sista minuten för att ett större sällskap skulle komma.

Situationen från förra gången finns återgiven i det ovan nämnda inlägget om mina upplevelser då och jag trodde att museet själva var överens med mig om att det inte var ett helt acceptabelt beteende. Däremot litade jag inte helt på att de inte skulle göra om det igen och jag fick rätt, för museipersonalen snart efter insläpp började prata om folks placeringar, vilket förstärkte klumpen i min mage.

Jag går i princip alltid på evenemang liknande Vasamuseets Afternoon Tea ensam. Det finns personliga orsaker till detta, som jag inte anser att det är nödvändigt att jag berättar i det här sammanhanget. Jag har heller inte hittat något som säger att det är förbjudet att gå ensam på Vasamuseets evenemang. Jag väljer oftast inte heller att köpa Afternoon Tea. Detta för att jag inte alltid har råd då det är ganska dyrt samt att jag vill ha möjlighet att föra anteckningar om vad föredragshållaren säger då detta oftast (men inte alltid som vi ska se) berör senaste forskningen och jag är genuint intresserad av ämnena för de föredrag som utannonseras programbroschyren.

Den tredje orsaken till att jag inte väljer maten är att jag helt enkelt vill ha en bra plats! Kön till maten blir snabbt jättelång och om man då inte har någon som håller ens plats under tiden (vilket många andra har!!!) har man inte en chans att få en särskilt bra plats. Att jag ska behöva förklara detta känns väldigt onödigt och överflödigt, men tydligen har Vasamuseet problem med åtminstone att jag kommer ensam.

Även om det av flera orsaker är självvalt att gå ensam, är det i vissa sammanhang inte bra av personliga skäl då jag t.ex. har väldigt svårt att säga ifrån när jag blir behandlad på ett respektlöst sätt. Detta gäller bl.a. den situation jag ställdes inför förra gången när ett sällskap kom minuterna före evenemanget skulle börja (15:26) och jag ombads att flytta mig. Till den här gången hade jag däremot tänkt ut och övat vad jag skulle säga och jag hade med mig den Legogubbe (som egentligen är Disneys Rapunzel) som jag säger är Märta Leijonhufvud i min egen lilla samling med historiska kvinnor i Lego för ett diskret moraliskt stöd i knät att krama i handen om det skulle behövas (Ja, så barnslig är jag!). Som tur var dök de trevliga kvinnorna som jag fick sitta bredvid förra gången upp och frågade om de kunde slå sig ner bredvid mig och jag drog en lättnadens suck. Däremot är det fortfarande ganska chockerande för mig att detta är en attityd Vasamuseet har gentemot sina gäster som kommer tidigt och är ensamma eller i vad museet definierar som "för små" sällskap (T.ex. om de sitter två vid ett av borden som har fyra stolar). Visst finns det säkert många olika orsaker till att man inte kan komma i tid, men först till kvarn borde först få mala!

För att bli ännu mer personlig än jag redan varit, kan det vara på sin plats att säga att jag gick direkt från museet till ett tåg mot Västerås förra gången. Där satt jag i en "obokad vagn". Denna blev snabbt full och inte alla resesällskap fick därför sitta tillsammans. Trots detta var det ingen som förutsatte att detta skulle vara möjligt om man av vilken anledning som helst kom sent till tåget i Stockholm eller gick på vid en senare station. Inte heller gick konduktören runt och bad ensamma passagerare att flytta på sig för att större sällskap skulle få sitta tillsammans. Man tog de platserna som fanns om det fanns några alls (I Vasamuseets fall antar jag att det finns nog med platser då de måste ha koll på hur många som kommer på ett annat sätt.). Och man kan umgås (och prata) bra mycket lättare under en tågresa än under ett evenemang där någon/några uppträder som på Vasamuseet.

Det är faktiskt oerhört respektlöst att ta sig friheten att be folk som kommer tidigt för att få bra plats och är ensamma eller i mindre sällskap, flytta sig bara för att större sällskap ska kunna sitta tillsammans oavsett när de kommer. Alla museibesökare kommer trots allt inte i busslaster som turister eller som skolklasser. Faktum är att om man kommer ensam, kan det mycket väl ligga ett alldeles genuint intresse bakom, vilket det gör i mitt fall.

Jag ber om ursäkt för att jag var så väldigt personlig, men behandlingen av betalande besökare (Jag har faktiskt betalat för ett guld-årskort, så jag går inte där gratis!) är inte alls acceptabel. Men nu över till evenemanget vi fick uppleva som bäst kan summeras av vad ett par kvinnor på spårvagnen efteråt sa: "Det var bra, men det var inte alls det som det stod att det skulle vara och det handlade i princip inte alls om Kristina." Så vad var det egentligen vi fick uppleva?

Jo, liksom förra gången fokuserades helt och hållet på musik och denna gång även på dans. Det var också bra mycket mer musik än vad som var utsatt på programmet på Vasamuseets hemsida och jag hann inte hålla reda på alla namn på kompositörer och musikstycken som mer eller mindre rabblades upp i all hast. Därför kan jag inte avgöra huruvida musiken var samtida med Kristina eller bara generell barockmusik liksom fallet med Vivaldi sist. Mats Liljefors, som tydligen hjälpt museet att utforma vårens program, pratade dock om La Forza delle Stelle som såvitt jag förstod var en opera som Kung Kristina skrev ny text till.

Liljefors pratade också om det globala projektet Queen Christina. Culture and Peace som han varit med och startat upp. Såvitt jag förstod, syftade detta projekt till att ge ungdomar tillgång till "levande" kultur istället för att de skulle sitta framför datorn och lyssna på musik. Jag undrar om inblandade i projektet funderat över hur mycket ekonomiska aspekter spelar in för hur ungdomar har möjlighet att uppleva kultur. Kulturevenemang är ofta dyra och min uppfattning är att ungdomar som har råd, går på t.ex. konserter. Liljefors pratade också om hur musik kan leda till bättre hälsa, vilket är ett intressant ämne i sig, men jag förstod inte om detta också är del av syftet med Queen Christina. Culture and Peace-projektet.

Vi bjöds åter på musik där bl.a. Liljefors spelade själv och på en dansföreställning som visade danser tidstypiska för Kristinas tid varpå vi fick en sammanfattning av Kristinas liv på totalt tio minuter. Jag saknade till detta en powerpoint, då det var många namn på personer som Kristina bjöd in till sig och deras arbeten som rabblades upp snabbt och utan egentlig kommentar.

Drottning Kristina talade åtta språk, dansade balett och till sitt hov i Stockholm tog hon konstnärer, musiker och vetenskapsmän. Hon organiserade Roms första offentliga teater, stiftade akademier och gav uppdrag till Europas främsta inom konst, skulptur, litteratur och musik. Hon överlevde fyra påvar och blev den första kvinnan som begravdes i S:t Peterskyrkan.

Ovan kan ni läsa beskrivning av evenemanget i museets programbroschyr. Musiken och dansen var väldigt bra och jag har inga andra klagomål än att det tar väldigt lång tid och i programmet beskrivs som om de vore bara en liten del inflätad i det föredrag som är huvudattraktion. Denna gång fungerade det bättre då det fanns mer struktur än sist och Liljefors var inblandad i alla delar av evenemanget. Däremot kändes "föredraget" mer som ett kåseri som inte egentligen handlade om Kristina. De avslutande citaten om äktenskap och kvinnor i äktenskap skulle jag också gärna ha velat ha en kontext till då de, trots att de var sagda av kvinnor, framstod som rätt misogyna. Egentligen tror jag det hela beror på olika generationers humor (Jag är lite yngre än Liljefors och majoriteten av publiken.), men jag har svårt för att se det roliga i skämt om hur hemskt det är att vara gift (med en kvinna). Det är för mig en totalt främmande syn på äktenskap, inte minst då dessa i Sverige idag är ett fritt val som ingen tvingar in en i.

Fram tills de senaste två gångerna har jag kunnat klaga lite på föredragshållare när jag inte hållit med dem, men det har ändå alltid varit väldigt roligt att gå på Vasamuseets evenemang. Man har fått högkvalitativa föredrag, inte sällan med inslag av ny forskning. Dessa föredrag har varit också oftast varit utsålda utan att man har behövt ha med musikinslag. Nu i vår känns det som att man fått för sig att forskning och historia inte drar lika mycket publik som musik, dans och dyl. Det här evenemanget hade lite mer fokus på Kung Kristina, men hon var fortfarande förvånansvärt frånvarande i ett evenemang som enligt programmet ska ha henne som tema.

Nästa gång kommer historieprofessorn Marie-Louise Rodén och i vanliga fall skulle jag se fram emot detta något enormt då hon lär vara en av de främsta Kristina-forskarna, men ännu mer musik finns inlagd på programmet då. Istället befarar jag därför en upprepning av vad som hände med Susanna Åkermans föredrag, vilket tragiskt nog publiken verkar tro var hennes fel utifrån vad jag hörde från ovan citerade konversation mellan damerna på spårvagnen. Förhoppningsvis har jag fel, men jag kommer nog ändå gå dit med inställningen att jag får en konsert den gången.

Kvalitetsförsämringen på Afternoon Tea-evenemangen är för mig helt förbluffande och jag hoppas att museet tänker över hur vårens programpunkter har utvecklats i relation till vad som stod i programmet. Mitt förslag, om man ska fortsätta med musik, dans och dyl. som del av Afternoon Tea-programmet tillsammans med föredrag (för det är en trevlig idé), är att man börjar redan när man öppnar dörrarna 14:30. Om man ska lägga till nya inslag i programmet utan att ta bort något, bör man också anpassa tiden efter detta. Både förra gången och nu i fredags är enda gångerna jag upplevt att evenemang dragit över tiden och detta inte med enstaka minuter utan nästan fram tills att museet stänger vid 17:00. Denna gång var talaren del av musikarrangemanget varför det inte blev lika illa, men den slakt Susanna Åkerman fick göra på sitt föredrag (Hon hade enligt egen utsago fått 60 minuter på sig av museet och fick inte ens 20 i slutändan!) som hade potential att bli riktigt bra för att man skulle framföra en konsert av en kompositör som knappt var född när Kristina levde, var extremt respektlöst, för att inte säga elakt gentemot henne. Ännu värre är det att hon verkar ha uppfattats som "dålig" av publiken som var där. På hemsidan står "Med reservation för ändringar", men jag tolkar inte det som att man får något helt annat än vad resterande text på sidan säger...

De stulna begravningsregalierna

De stulna kronorna och riksäpplet, med spirorna och det
andra riksäpplet som lämnades kvar

Så kom då de första bilderna på de återfunna begravningsregalierna som blev stulna i somras och även om det. vilket SVT skriver om och ni kan se ett kortare videoklipp om här. Jag har väntat lite med att kommentera regaliestölden, men nu när den verkar klara upp sig och de är hittade, känns det som rätt tillfälle.

Jag sa redan direkt att jag trodde att man skulle klara upp det. Det är, tack och lov, svårt att hitta köpare av liknande föremål om man inte redan har en när man begår stölden.

För några veckor kom rubriker om att de kunde ha smälts ner, men det är för lite ädelmetall i dem, för att detta skulle vara värt besväret. Därför gissade jag på att de hade en köpare på gång och jag måste erkänna att uttalanden från en känd man på en auktionsfirma för några månader sedan gjort att jag inte kunnat låta bli att leka med tanken på honom i sammanhanget...

Jag är så glad över att regalierna är återfunna och även om jag undrar väldigt mycket varför och hur man t.ex. lyckats ha itu det återfunna riksäpplet och trycka ihop Karl IX:s krona så totalt, är jag glad att det inte var värre. Vi har skickliga konservatorer.

Tycker jag att de ska ställas ut igen: Självklart! Däremot behöver man verkligen se över säkerheten och jag tror det gäller alla våra museer om jag ska vara ärlig.





Foto på begravningsregalierna lånades från Wikipedia.

Drottning Kristina - En tidig modern kvinna? (Eller vad det nu blev)

I fredags (25 januari 2019) hade Vasamuseet det första av tre av vårens afternoon tea-föredrag. Den här gången stod idéhistorikern Susanna Åkerman som föredragshållare med ett föredrag som fått titeln Drottning Kristina - En tidig modern kvinna? då vårens tema enligt Vasamuseets programbroschyr (som ni kan se här till vänster) är just Kung/Drottning Kristina. Föredragets ämne finns närmare presenterat både i programbroschyren och på hemsidan:

Drottning Kristina vägrade acceptera sin tids kvinnosyn och har blivit prototypen för den moderna kvinnan. Hon förespråkade förnuft, fredligt samarbete och kultur. Mötet med den franske filosofen och matematikern Descartes påverkade hennes syn på världen, kärleken och livet.

Nytt för i vår är att Vasamuseet lagt till musik i programmet. Jättetrevligt tyckte jag och då det var samma tid utsatt som vanligt (15:30-16:30), tänkte jag att man flätat samman föredrag och musik likt man gjorde under evenemanget Mat, musik och historia - 1500-talet som jag deltog i på museet i höstas.

Vasamuseets evenemang har inga bokningsbara platser och jag har därför antagit att det som gäller är "först till kvarn"-principen. Sedan den här säsongen står det numera också en tid för när dörrarna till föreläsningssalen öppnas (och Afternoon tea:t börjar serveras) på själva biljetten (14:30 - vilket kan ses markerat på min biljett på bilden till höger) även om man också lätt kan få veta att själva föredraget börjar 15:30.

Min vana trogen väntade jag utanför dörren till salen redan före 14:00 för att få min vanliga plats längst fram. Vasamuseet har alltid ställt ut bord som antingen har två eller fyra stolar och då jag är ensam, brukar jag alltid sätta mig vid ett bord med två. Detta av ren hänsyn till om sällskap med flera personer skulle komma.

Som vanligt satt jag där i lugn och ro och läste min bok och klockan tickade ner. 15:26 (d.v.s bara ett par minuter före "föredraget" började) kom en museianställd och berättade att ett sällskap på fyra personer hade anlänt och undrade om jag inte kunde tänka mig att flytta till en av de lediga stolarna vid ett bord på raden bakom för att sällskapet skulle kunna sitta tillsammans. Jag är inte alls bra på sådana situationer och vågade inte säga emot. Ett par kvinnor vid bordet bredvid erbjöd mig sin lediga stol när de såg min oroade min över den sämre placeringen. Då plötsligt visade det sig att det även fanns en femte medlem av sällskapet (en ganska lång man) och man tog fram en stol till honom som man först tänkte placera precis framför mig. Detta var dock droppen och jag sa bestämt ifrån och sällskapet trängde ihop sig. Känslan av orättvisa och att jag kommit tidigt till museet (Jag var på museet redan före 13:30 då de ärenden jag skulle uträtta innan tog kortare tid än planerat och det är alltid inspirerande att gå en vända i museet innan föredraget.) bara för att hålla en av de bästa platserna åt några som kom sent fanns dock kvar...

Normalt brukar jag ju ägna sådana här inlägg åt att referera föredraget och mina tankar om det. Det känner jag dock inte att jag kan göra den här gången p.g.a. den enorma slakt som Susanna Åkerman blev tvungen att göra på ett föredrag som hon själv sa att hon vanligen brukade hålla på 90 minuter och som hon redan hade haft svårt att korta ner till den timme som hon fått till sitt förfogande av museet. Tycker man att Vasamuseet behandlade mig orättvist, är det ingenting jämfört med hur man behandlade Åkerman!

Tvärtemot vad jag trodde, hade hon och musikerna (Lilla Akademiens kammarorkester under ledning av Mark Tatlow) inte gjort upp i förväg. Istället blev Åkermans tid reducerad till 17 minuter (av ett evenemang som drog över 16 minuter på tiden!) och hon hann bara med upptakten av ett föredrag som hade potential att bli väldigt spännande och intressant och som jag, efter att ha hittat ett Youtube-klipp där Åkerman berättar om vad jag tror är samma föredrag som hon hållit i ett annat sammanhang, är än mer intresserad av att faktiskt höra. Under föredraget hamnade Åkerman också helt i skymundan på den lilla scenen av notställ och större musikinstrument.

(Undrar ni över hur jag kan veta alla tider så exakt, är det för att jag satt och kollade på klockan dels för att jag hade andra planer efteråt och dels för att jag efter ca 15 minuters musik började undra när föredraget skulle börja...)

Övriga tiden av evenemanget bjöds vi på en konsert av Lilla Akademiens kammarorkester som spelade De fyra årstiderna av Antonio Vivaldi. Vivaldi levde mellan 1678 och 1741 och skrev stycket 1725 alltså nästan hundra år efter att Kristina abdikerade 1654. De unga musikerna var jättebra och jag gillade att de hade med dragspel som en av solisterna. Däremot var det inte alls vad som hade utannonserats som huvudattraktion och inte heller vad man verkar ha informerat Susanna Åkerman om. Med tanke att i princip hela den ursprungliga timmen togs upp av Vivaldi-musik och att fler stycken finns omnämnda på hemsidan (se länk ovan) är jag väldigt nyfiken på hur man egentligen hade tänkt att det skulle finnas tidsutrymme. Särskilt med tanke på att Åkerman verkar ha ombetts av museet att hålla sitt föredrag på 60 minuter också.

Kung/drottning Kristina tillhör våra allra mest kända och omdiskuterade historiska personer och hon fascinerar många även utanför historiefacket. Att lyssna på någon som, enligt Youtube-klippet jag länkade till ovan att döma, har en sansad och pragmatisk syn på henne hade varit underbart och välbehövligt i en tid när en del manliga historiker gör sig hörda med vad man kan kalla klickjournalistikhistoria där allt är överdramatiskt och mer eller mindre fantasifullt.

Vasamuseet tillhör mina absoluta favoritmuseum och jag uppskattar verkligen deras programverksamhet som normalt sett håller väldigt hög klass, vilket jag hoppas att mina andra blogginlägg om besök där vittnar om. Det är därför det bär mig emot att totalsåga dem på detta vis, men jag blev rejält besviken på dem den här gången. De kan så mycket bättre!

Vasamuseets föredrag är populära för föredragens egen skull och då det av programbeskrivningen att döma var huvudpunkten även denna gång, tror jag också att det var därför de flesta kom. Uppenbarligen måste museet på något sätt ha gjort en dubbelbokning. Som sagt tyckte jag att musik var ett trevligt tillskott när jag trodde att den hörde ihop med föredraget. Jag lyssnar gärna på klassisk musik, men det var inte alls därför jag bokade biljetten och jag tror att de flesta som var där, var där för att höra Susanna Åkerman berätta om Kristina, vilket som sagt är det uttalade temat för alla Afternoon Tea-evenemang i vår enligt museets egen programbroschyr.

Använder man föredraget som huvudsakligt dragplåster i alla utannonserade sammanhang och om en föredragshållare fått sin rullatorsanvändande mor att trotsa en snöstorm för att höra sin dotters föredrag, är det extremt taskigt att så totalt köra över henne som man gjorde i fredags. Jag tycker att museet ska dels be Susanna Åkerman ordentligt om ursäkt och dels boka in en ny tid så vi får höra föredraget så som det var planerat! Vi skulle få höra en kvinnlig forskare hålla ett föredrag om en historisk kvinna. Istället fick vi en orkester ledd av en man som spelade musik av en manlig kompositör som inte ens var skriven när den historiska kvinnan levde! Gör om och gör rätt Vasamuseet! Jag vet att ni kan!

Tankar efter första genomläsningen av Märta Leijonhufvuds brev

Detalj av brev från Margareta Leijonhufvud till Märta.

Jag har länge dragit mig för att läsa Märta Leijonhufvuds brev till Karin Månsdotter och Virginia Eriksdotter under Sturemorden då jag räknade med att det skulle vara en väldigt känslosam upplevelse.

Breven är oerhört hjärtskärande, särskilt när man sitter med facit i hand. Märta öppnar sig helt och hållet för Eriks dotter Virginia och framför allt för Karin. Hon är uppenbart livrädd och det är som att hon anar vad som komma skall. Hon bönar för maken och sönernas liv och ber om och om igen om att få vara tillsammans med dem.

Historikern Brita Planck tipsade mig om att handlingar rörande Sturemorden finns utgivna i Handlingar rörande Skandinaviens historia som digitaliserats inom Project Runeberg. Med tanke på mina föraningar och även reaktion på brevens innehåll, är jag glad att jag inte behövde sitta på Riksarkivet. Däremot vill jag hemskt gärna se originalbreven, men nu vet jag vad som väntar mig.

Kistan i vilken Märta lade ner sina anhörigas kläder

Breven dryper av ångest och det känns som att hon anade mer och mer vart det hela var på väg. Hon bönar och ber om att maken och sönernas liv ska räddas eller åtminstone att hon ska få vara tillsammans med dem den sista tiden. När hon skriver att hon och maken ju är så gamla (Märta är 47 år och Svante Sture 50 år, men konceptet "medelåldern" fanns nog inte på 1500-talet.) och därför kanske skulle kunna få leva sina sista år tillsammans, är det omöjligt att inte inse att hur mycket hon älskar honom.

Som jag väl gjort väldigt tydligt tidigare, delar jag inte alls historikern Bo Erikssons syn på Sturarna och Sturemorden. Han menar att Märta inte alls sörjer, men de här breven visar tydligt den oerhörda skräck- och ångestblandade oro hon verkar ha känt tyder på det totalt motsatta. Det finns även andra uppgifter i de Sturemordsrelaterade handlingarna som säger emot mycket av Erikssons påståenden om Märtas make och söner.

Som väl blivit tydligt om ni följt bloggen, betyder Märta väldigt mycket för mig. Jag förstår precis den där förälskelse som Fatima Bremmer säger sig känna inför Ester Blenda Nordström. Därför blir det också väldigt känslomässigt att läsa något som är ångestfyllt och jag tänker inte skämmas över min reaktion. Vi behöver mer människonära historia där även folks känslor och upplevelser ges utrymme.  Detta kan säkert skapa en närhet till historiska personer som ofta saknas idag.

Ett par tankar om kärnfamiljer, moderna familjer och tidigmodern tid

Baron Cobham och hans familj 1567. Av William Broke

I mitt inlägg Familjemedlemstitlar och incestbegrepp från 13 mars 2018 skrev jag om hur Vasarna titulerade varandra och att incestbegreppet var lite mer omfattande än hur vi idag ser det. En annan sak som slagit mig när jag läst på om Vasarna är att deras familjekonstellationer inte sällan liknar våra.

Jag tror det finns en utbredd missuppfattning om att man i det förflutna alltid levde i vad vi idag kallar kärnfamilj, men faktum är att sett åtminstone till adeln, verkar det som om familjekonstellationerna är bra mycket mer "moderna" än vad många tror.

Kristina Gyllenstierna är Gustav Vasas biologiska moster. Sigrid Banér var gift två gånger och fick barn i två generationer. Detta har missuppfattats av flera forskare bl.a. Marie-Louise Flemberg I Kristina Gyllenstierna. Kvinnan som stod upp mot Kristian tyrann och även Bo Eriksson på vissa platser i Sturarna. Makten, morden, missdåden (men inte på alla) som menar att Sigrid och Gustav Vasas mamma Cecilia Eka är systrar. Detta skulle innebära att Gustav och Kristina är kusiner, men så är inte fallet. Kristinas barn, bl.a. sönerna Svante och den äldre Nils Sture är det trots att de är från en generation yngre och Kristina som det verkar bara var ett par år äldre än sin systerson. Cecilia Eka är nämligen Sigrids dotter från hennes första äktenskap med Måns Eka och Kristina Gyllenstierna är dotter till hennes andra make Nils Gyllenstierna.

Kristina Gyllenstierna får en liknande familjekonstellation även när hon själv bildar familj som vuxen. Först får hon sex barn (Bl.a. Svante och  med riksföreståndaren Sten Sture d.y. och efter hans död gifter hon sig med Johan Tre Rosor och de får sonen Gustav Tre Rosor. Den senare är alltså Svante Stures lillebror trots att han bara är sju år äldre än Svantes och Märta Leijonhufvuds äldsta dotter Sigrid som han alltså är farbror åt.

Gustav Vasas egen familjekonstellation är även den ganska "modern". Erik XIV får två styvmödrar och det finns uppgifter om att han kallar den yngre av dessa, Katarina Stenbock, för "mor" varför jag undrar om det egentligen fanns begrepp för att klassificera styvfamiljekonstellationer på 1500-talet. Släktträdet kompliceras ytterligare av att Katarina är systerdotter till Gustav Vasas andra fru, Margareta Leijonhufvud och därför är de övriga Vasabarnens kusin.

Släkt- och familjerelationerna framstår med andra ord som väldigt moderna och har fått mig att undra när kärnfamiljen uppstod som norm. Det verkar som att man haft en idé om den redan då om man ser till att Erik XIV kallar Katarina Stenbock för mor, men samtidigt verkar den ha varit svår att upprätthålla i verkligheten. Med dagens alla variationer i familjemönster ter det sig dock som udda att flera forskare verkar förvirrade i framför allt Kristina Gyllenstiernas släktskap med Gustav Vasa.




Målningen av 1500-talsfamiljen lånades härifrån.

Nytt år, nya planer

Gott nytt år på er! Som ni vet började jag med att skriva en kronologisk serie om Vasaätten från Stockholms blodbad till Kristinas abdikation. Det var bara det att Märta Leijonhufvud kräver bli skriven först. Det låter förmodligen jättekonstigt, men så är det.

Jag pratade om detta i mitt blogginlägg Märta och de ändrade planerna från 3 oktober förra året. Att byta fokus till Märta, har gjort det mycket lättare att fokusera efterforskningsarbetet och även att skapa en tydligare struktur för skrivandet som sådant.

Efter en hel del överväganden, har jag bestämt mig för att istället för att försöka göra en kronologisk serie, ska jag försöka mig på att skriva berättelser mer i stil med Märta där jag skildrar olika personers liv. Fortfarande kommer det att vara historisk fiktion och inte biografier då jag känner att jag får betydligt större och bättre utrymme att utforska såväl karaktärer som tidsperiod på det sättet.

En del av orsakerna till att jag finner det vara lättare att koncentrera mig på en person i taget är att jag då kan skildra händelser och för den delen också personer ur flera olika perspektiv. Egentligen kommer mycket av att jag funderat kring hur jag ska göra med Svante Sture. Han är Märtas make och den andra av mina personliga favoriter. Jag har vänt fram och tillbaka på om jag ska skriva utifrån hans perspektiv också, men kommit fram till att Märtas berättelse måste vara bara Märtas perspektiv. Däremot har jag en massa scener i huvudet från hans perspektiv (och faktiskt en hel del från andras också). Därför känner jag att det blir bäst att låta de personer som jag tycker om (vilket faktiskt är de flesta) få egna berättelser. Historia behöver trots allt inte skrivas kronologiskt. Jag tänker dock inte låta någon börja före 1520 och som tidsmässig slutpunkt kommer jag att ha när Kristina abdikerat och hon och Karl X Gustav skiljs åt efteråt.

Några rader om ståndssamhället och Bechdeltestet

Detalj från brev från Margareta Leijonhufvud till hennes
syster Märta.

Bechdeltestet skapades av den amerikanska serieskaparen Alison Bechdel. Hon satte upp ett par, väldigt enkla kriterier för vad man borde kunna förvänta sig av en film. Dessa är (1) att det finns (minst) två (namngivna) kvinnliga karaktärer (2) som pratar med varandra (3) om något annat än män.

Jag har hela tiden försökt att leva upp till dessa kriterier, men funnit det allt svårare ju mer jag satt mig in i 1500-talets samhälle och läst brev som personerna skrev. Det finns t.ex. några brev som Märta Leijonhufvud och hennes syster Margareta skickade till varandra som är helt underbara på att skildra deras vardag och de tar upp en rad olika ämnen som var viktiga för de båda systrarna.

Vad som slår mig när jag läser dem är hur mycket allt i deras värld är integrerat med varandra. Inte minst gäller det könsrollerna. Systrarnas makar dyker upp i alla ämnen de tar sig an. Även vid de tillfällen då de pratar om t.ex. godsekonomi och inrikespolitik. De är deras naturliga diskussionspartners och lever livet väldigt tätt inpå dem.

Jag har flera gånger sett diskussioner om hur uppdelat ståndssamhället var i såväl stånd som kön och visst har det stora brister, men jag tror inte riktigt att det är så stelt och uppdelat som man lätt framställer det. I alla fall inte på 1500-talet. Man verkade tätt sammankopplade i sociala nätverk där över såväl köns- som ståndsgränserna och lärde säkert väldigt mycket av varandra. Ett arv efter Sturarnas tid vid makten är också att bönderna och kungen/adeln lever i en sorts symbios.

Jag vet egentligen inte riktigt vart jag vill komma med tankarna om att ståndssamhället var mer flexibelt än man oftast antar. Det är mest en iakttagelse jag gjort vid studier av det tidigmoderna samhället. Det är rätt känt inom forskningen att vi ofta vill projicera 1800-talets kvinnors situation på kvinnors liv och leverna i historien och förhistorien generellt och det kanske gäller även när det gäller stånd/klass också?

Jag säger inte att ståndssamhället var perfekt eller bättre än klassamhället, men jag tycker ändå det är intressant att man verkar ha varit så tätt sammanbundna över köns- och klassgränserna. Detta gör dock, som sagt, att Bechdeltestet inte fungerar särskilt bra även om jag är helt för att man använder det. Det enda ämne jag kan tänka mig just nu skulle göra att en berättelse om 1500-talskvinnor skulle kunna klara det, är om Märta stod och rabblade upp matvaror som ska köpas in till slottet med antingen sin svärmor Kristina Gyllenstierna eller fataburshustrun/kokerskan på Hörningsholm och en dialog av det slaget har jag på känn inte skulle tilltala en modern läsare.





PS. Jag vet att jag inte varit lika aktiv här på bloggen nu i december. Detta beror inte på brist på idéer, utan på julstök och att en segdragen förkylning gjort det omöjligt för mig att kunna fokusera på att skriva längre stycken.

Experterna berättar - Kvinnorna (Vasamuseet)

Rekonstruktion av "Beatas" ansikte

I tisdags (4/12 2018) var jag återigen på Vasamuseet då de hade en specialvisning av sin utställning om kvinnorna kring Vasa. Guiden Emelie var påläst, lättsam och väldigt bra och jag lärde mig massor av saker jag inte kände till sedan innan. Kvinnoutställningen kommer att finnas kvar även nästa år för att man sedan ska föra ut kunskapen från den till det övriga museet. Detta anser jag vara jättebra då kvinnor ska vara en naturlig del av historien och inte ett särintresse.

Vasaskeppet är prytt av flera olika sorters kvinnofigurer bl.a. sjöjungfrur och av elva små figurer under en avbildning av Gustav II Adolf på skeppets akter som ska representera svenska folket, är sex kvinnor. Det finns även figurer som är kvinnor på ena sidan och män på den andra samt en unik knekt som har tolkats som en avbildning av Johan III:s dotter Anna Vasa.

Knekt med kvinnohuvud som kan vara
Anna Vasa

Under prideveckan i augusti i år (2018) höll Vasamuseets chef Lisa Månsson en kortare specialvisning som bara hölls i själva kvinnoutställningen medan denna visning vandrade runt i museet lite mer. Jag skrev ett inlägg om den förra visningen i inlägget Vasamuseet: specialvisning 2/8 i år. Då liksom nu berättades det om Brita Bååt på Ängsö slott som sålde ek till skeppsbygget och de två kvinnliga skeletten "Beata" och "Ylva" som påträffades i samband med bärgningen.

Den fjärde kvinnan i utställningen är skeppsgårdsföreståndarinnan Margareta Nilsdotter som övertog arbetet med skeppet när hennes make dog. Denna gång utvecklades hennes historia ännu mer och vi fick bl.a. se de dockor som funnits på museet i alla år med Margareta som pratar med Gustav II Adolf. Det blev också mer om de senaste forskningsrönen kring skeletten (även utöver Beata och Ylva) som inneburit en hel del pusslande för forskarna, men som jag lämnar därhän så länge då jag inte vet om det är helt och hållet publicerat än.

En av de 6 kvinnliga figurerna som anses
representera svenska folket.

Det fanns flera olika sorters kvinnor på 1600-talsskeppen bl.a. besättningens familjer och olika sorter av besökande kvinnor. Senare kom det att anses vara otur att ta med kvinnor ombord, men det gällde ännu inte på 1600-talet. Det fanns även kvinnor som klädde ut sig till män och tog anställning som båtsmän på skeppen. För att avslöja dem, fanns det två saker man kunde göra. Det första var att man kunde slänga ut torkade ärtor framför dem och om de halkade, så var de kvinnor. Det andra testet man kunde göra var att hålla en spinnslända framför dem. Om de visade intresse, var de kvinnor.

Jag kunde inte låta bli att le då det var ett av de mest uppenbara exemplen på behovet av genusperspektiv för att få förståelse för en kultur jag hört. För oss ter sig dessa test som helt befängda och för att avslöja "biologiskt" kön på en individ fungerar de uppenbarligen inte alls. Däremot säger det väldigt mycket om vilka förväntningar man hade på kvinnor i sociala sammanhang. Det är exakt det genus bör handla om enligt mig.